SERTRALIN
Sertralin
Jessica Haas Forsling
© Jessica Haas Forsling, 2024
Mondial, Stockholm
författarfoto : © Sofia Runarsdotter
omslag : © Studio Liljemärker
På s. 88, 91 och 167 utdrag ur bipacksedel för läkemedlet Sertralin Teva.
Tryckt hos Livonia Print (Lettland) 2024
isbn: 978-91-8002-506-5
Till Jon.
Inledning
Det börja D e me D att mamma blev obotligt cancersjuk, och att motgångar av olika slag hopade sig till dess att jag bara ville sova om dagarna. I september 2017 svalde jag den första tabletten av SSRI-läkemedlet Sertralin. Övergången skedde sömlöst. Det som började som medicinering mot ångest och nedstämdhet blev nånstans på vägen till … en livsstil.
Vissa patientgrupper får SSRI-preparat utskrivna för att de är svårt deprimerade, lider av posttraumatisk stress, tvångssyndrom och andra allvarliga tillstånd. Jag har aldrig haft suicidala tankar eller skrivits in hos psykiatrin. I barndomen visste jag överhuvudtaget inte vad det var, det som stavades BUP men uttalades bupp. I likhet med mina SSRI-knaprande vänner var jag dock ett »känsligt« barn, och strategier utvecklades egenhändigt för att hantera olika psykosomatiska symtom. Aldrig kuratorn, men skoltoan. Det som behövdes – tid och ensamhet – fanns bakom snurrlåset.
Det hände att vi skapade bekymmer, men sällan för några andra än oss själva. Skolkade, men inte så ofta att nån slog larm. Hade stundtals slängar av nån ätstörning som aldrig accelererade. Vi mikroled. Inget var allvarligt. »Det är ingen stor grej«, svarade vi våra föräldrar när de påpekade att vi legat i timmar på rummet, »jag är bara trött«. Och när tjatet tilltog om mat, städning, läxor, allt, röt vi ifrån: »Jag säger ju att jag har koll!« För det hade vi. De
mentala musklerna var visserligen skeva och oberäkneliga, och ibland rasade hela konstruktionen ihop, men det skedde aldrig framför andra. Vi härbärgerade studier, fritidsaktiviteter, extraknäck och allt socialt. Utvecklingssamtalen var framgångssummeringar. Det var bara vi som visste hur allt höll ihop: knappt, nätt och jämnt, nästan inte.
Som vuxna började vi läsa om psykologiska fenomen av olika slag, och gjorde krysstester på nätet som alla bekräftade att vi var speciella. Inte »överkänsliga« utan »högkänsliga«. Närmare bestämt lätt magiska som kunde läsa av omgivningen och se igenom den. Vi kände igen oss i den beskrivningen. »Mentala superkrafter« lät verkligen så mycket bättre än det där trista, osexiga begreppet: »neuroticism«.
Vårt SSRI-bruk underlättades av den låga tröskeln. Somliga av oss behövde inte ens träffa en läkare utan fick medicinen utskriven via ett videosamtal i en app. Receptförnyelsen har skett via enkla nätformulär på 1177. Man fyller i sin dos, försäkrar att medicinen fungerar »fortsatt bra«, och i regel plingar receptet till i mobilen samma dag.
När medierna skriver om oss känner vi oss inte sällan skamsna. Det handlar ofta om »överförskrivning« och »medikalisering av naturliga tillstånd«.
Det började ofta med nån typ av utmattning, sen fortsatte det bara. Livskriserna drog förbi och åren gick. Vi konstaterade att det var skönare att leva med SSRI än utan. Det övermäktiga vardagspusslet blev lättare. Härbärgerandet. Vi behövde inte anpassa oss efter den där tidskrävande återhämtningen. Vi kunde ta livet lite på volley i stället. Lyckades äntligen hålla bollarna där de skulle vara – i luften – och mörkret där det skulle vara – gömt.
Betydelsen skiftade successivt från »antidepressiva tabletter« till »klara mer-tabletter«.
Jag är kvinna och började ta SSRI när jag var trettioett år.
Det anmärkningsvärda är att trettiostrecket – för båda könen
– är början på en stegring i SSRI-statistiken, som dalar efter fyrtiofem, för att sen höjas i ålderdomen. Sett till antal är kvinnor trettio till trettiofyra år den största SSRI-gruppen i Sverige.
Men SSRI är inga lyckopiller. Dalarna kapas på bekostnad av topparna. Mörkret och ljuset blandas ut och blir grått. Valet av liv kan vara svårt. Jag vill ju känna, men inte drunkna. Jag längtar efter gråten, lusten och hjärtklappningen, men kan rädas mitt gamla jag, det som vilar under kemikalierna. Men jag kan också rädas den nya personen, den jag har blivit.
I diskussion med andra SSRI-brukare är min erfarenhet att samtalen snabbt blir djupt existentiella.
Vem är jag?
Vill jag fungera eller vill jag känna?
Vad är egentligen ett fullt liv?
Del I Den utan
Mycket gör ont, som inte har namn.
Bäst är att tiga och ta det i famn.
Karin Boye, ur Det namnlösa
Kapitel 1
o lyckor vill sällan komma ensamma. Ju äldre man blir, desto större kluster. Man har föräldrar och barn och man måste tänja ut sig för att nå dem. Tänja ut sig, glömma sig, sörja sig, sörja dem, fixa dem, laga mat till dem. Men man får inte gå sönder. Aldrig gå sönder.
Jag hade precis fyllt trettioett och befann mig inklämd mellan generationer. Nån skulle plötsligt dö och nån annan ville aldrig bli till. Hjärtat blödde för den jag känt i hela mitt liv och för den jag så förtvivlat gärna ville lära känna.
I två år hade vi försökt få ett till gemensamt barn. Barn nummer två eller nummer fyra, beroende på hur man ser det. Vi hade vår femåriga dotter L, och Jons barn, tillika mina bonusbarn, nioåriga E och elvaåriga J, och många tyckte nog att det kunde räcka så. Men det räckte inte för mig. Jag blev besatt av det där barnet. Slutade dricka alkohol och kaffe, allt för att lirka med mina äggstockar och få dem att slappna av så att nåt nytt kunde få fästa och växa till sig nån jävla gång. Det fanns plats i mig. I mitt liv. I min livmoder. Jag kände det så starkt. Mitt liv var inte fulländat utan det där barnet.
Så plussade jag äntligen. Graviditeten varade i sjutton dagar, sen kom blödningen. Den sammanföll med att jag gick förbi ett fågelbo som precis ramlat ner på marken. I boet fanns ägg. Jag kände mitt varma missfall sugas upp i realtid av bindan, och sam-
tidigt såg jag det framför mig. Fågelfostren, små och krokiga som människofingrar. De låg i äggspillrorna, genomskinliga, skrikande, livlösa, ofödda. Mamman syntes inte till. Det gick inte att lämna dem. Jag minns inte hur jag kom därifrån.
Därefter: telefonsamtalet. Min sextionioåriga mamma hade varit hos läkaren och fått ett besked. Obotlig cancer. Den hade börjat i livmodern för ungefär ett år sen. Hon hade blivit titthålsopererad och det var allt. Men nu var den tillbaka och spridd till buk, lymfkörtlar och lever. Läkaren sa att hon kunde ha ett par månader kvar. Om cellgifterna skulle ha effekt förlängdes prognosen till ett par år.
Det där becksvarta begreppet »palliativ vård«. I besöksstolen bredvid sjuksängen, vid cellgiftspumpen, när mamma försökte få tiden att gå genom att lösa sina DN-korsord, tror jag att jag nån gång fick fram: »Mamma, jag vill inte att du ska dö.« Men jag kan lika gärna ha tänkt det. Och om jag tänkte det, tror jag att hon hörde det. Men nu är det för sent att fråga.
Så kom ett nålstick. Läkaren började ställa frågor till mamma om familjens cancerhistorik. Min mormor Ruth kom upp, hon som dog i bröstcancer 1953, fyrtioett år gammal. En utredning av vår släkt för en ärftlig cancermutation – BRCA2 – inleddes. Jag blev stucken i armen och fick mitt blod skickat på analys. Några veckor senare kom resultatet. Det var positivt. Jag bar en förhöjd risk att drabbas av cancer i bröst och äggstockar. Vården rekommenderade mig »tidig familjebildning« och kirurgisk borttagning av både brösten och äggstockarna. Det innebar att ägglossningen snart skulle upphöra och att jag varken skulle kunna bli gravid igen eller amma ett barn till.
Jag studerade litteraturvetenskap och jobbade halvtid som
biblioteksassistent, och till en början försökte nog livet bara fortsätta. Livet fortsatte i lekparken. Vid diskbänken. I småpratet med förskolepedagogerna. Tentorna skrevs och biblioteksbesökarna fick hjälp med skrivaren. Korrespondensen i den lilla dagisryggsäcken togs om hand. Blanketter av olika slag fick vårdnadshavares underskrift och extrakläder packades. Fiskpinnar stektes.
Tvätten sorterades. Raka benor drogs. Det trassliga flickhåret borstades, och mjölktänderna.
Diskmaskinens filter, det måste man ta ut och rengöra regelbundet, annars kan det leda till en katastrof.
Ägglossningssamlagen och mensen fortsatte kuta efter varandra. Mensblodet trängde förbi bindan, trostyget, lakanet, och ner i madrasskyddet. Det är så besvärligt att tvätta madrasskydd, och sen att trä på det igen. Dragkedjan orkar inte den sista biten.
Jag blev socialt ljuskänslig. Det gick inte för utomstående att hamna rätt. Att inte ställa frågor om mamma: empatilöst! Att ställa frågor om mamma: påträngande! Blotta vidrörandet smärtade. Människors blickar, deras försök att antingen närma sig eller rygga undan, gjorde lika ont som mörkerseendet när en lampa plötsligt tänds. SLÄCK!
Ett enormt tomrum vällde fram genom kalendern. Jag försökte resa mig på tio flera gånger.
» j essica?«
Läkaren som ropade mitt namn såg ut att vara ungefär elva år gammal. Det stod Saga på namnbrickan. Hennes ögon plirade artigt och överlägset, så där som de gör på nyutexaminerade elvaåringar. Den blonda hästsvansen svängde hit och dit i de raska stegen över golvet, och hennes vita sneakers var verkligen … vita. Som om de samma dag plockats ner från hyllan på Stadium. Det var den sortens läkare som man gärna skulle gå till med en misstänkt leverfläck.
Hon öppnade en dörr, spritade händerna och dunsade ner i sin bekväma snurrfåtölj. Jag satte mig osäkert på den hårda besöksstolen mitt emot och förstod att det var nu, i den här sekunden, som våra ögon skulle mötas. Jag fixerade i stället blicken på en repa på bordsskivan.
»Hur kan jag hjälpa dig?« frågade hon med en ton som hade kunnat appliceras på vilket serviceyrke som helst: servitris, receptionist, en röst i drive-thrun. Jag hittade fortfarande ingen stadga, inga ord, och jag insåg att jag inte visste hur man gjorde, hur man bad samhället om hjälp, hur man skulle berätta om privata ämnen i ett neutralt rum. Hennes solbränna var så frisk och mild, som om hon seglat på öppet hav hela helgen med den högsta solskyddsfaktorn.
»Jag mår inte så bra.«
»Jag har förstått det«, sa hon efter en stunds tystnad. »Vill du berätta om det?«
Nej, det ville jag inte. Jag ville inte berätta om det. Men jag försökte. Kinderna hettade, synen grumlades och snart förlorade jag möjligheten att styra min egen volym. Orden forsade ur mig. Jag vet inte hur länge jag pratade, eller i detalj hur jag formulerade mig.
Ibland tänker jag att jag står på en bergstopp och bara skriker. Att jag FÅR skrika. Att jag KAN skrika. Att ingen hör mig. Att ingen kan bli orolig och ringa polisen. Att jag liksom har hittat en fallucka ur verkligheten och får ha den här jorden helt för mig själv. Och jag skriker. Det är nästan som porr, att tänka på hur det skulle vara att skrika utan att störa. Bara få skrika mitt högsta, så som man ibland får springa sitt snabbaste om man råkar ha en lång öde väg framför sig. Jag skulle skrika länge. Sen skulle jag ta en paus, och sen skulle jag bara fortsätta. Jag skulle skrika i all oändlighet.
Jag har alltid varit beroende av listor. Delar in dem i kategorier. »Idag« och »Snart« och »Nån gång«. I »Idag« hamnar akuta saker, typ »köpa nytt regnställ till L och boka om nåt så att nåt annat ska funka. I »Snart« hamnar sånt som man kan göra imorgon eller i veckan, som »osa till nåt barnkalas«, »boka frisörtid« och »boka in tredje dosen TBE-vaccin«. I »Nån gång« hamnar avlägsna men ändå viktiga saker som »köpa en ny elvisp eftersom den vi har bara har en fungerande snurra« och »bunkra upp med konserver och vattenflaskor inför en naturkatastrof eller ett potentiellt krig«. I bakhuvudet finns så klart ännu fler saker som aldrig ens hamnar på nån lista. Typ: »uppfylla min dröm och skriva färdigt en bok«. Hursomhelst. Jag har alltid följt listor, men nu kan jag inte pricka av dem längre. Varje punkt är för jävla tung. Typ bädda rent. Jag kan inte bädda rent. Bara tanken på alla lakan. Det går inte.
Jag får katastrofbilder som liksom skenar. Rummen hemma känns så trånga. Kan inte vara nånstans, det finns ingenstans. Hon kan dö nu, innan sommaren är slut. Tänk om jag inte kan få fler barn? Jag brukade vara duktig, men nu är jag inte duktig längre. Jag tänker mycket på skalpellerna som ska skära ut mina organ. Jag har aldrig blivit nedsövd förut. Jag är rädd att jag kommer att dö. Vi hade tre såna där franska ostar hemma, och på en helg åt jag alla. Bara jag, det är ingen annan som gillar dem. Jag kunde inte stoppa mig själv. Bara åt och åt. Det där vanliga som brukar kicka in, det där, mmm det här var gott men nu är det bra, det kom aldrig.
Jag märkte på hennes spända ryggtavla och de återkommande blickarna mot mitt dunkande ansikte, att nåt var fel. Jag tystnade av insikten att det som var fel var att jag gjorde bort mig. Jag försökte svälja ner känsloklegget som bildades i halsen, och blinka bort värmen bakom ögonlocken, men det var för sent, tårarna började strömma ursinnigt, som bröstmjölk just i det första greppet, när allt rinner till.
Ett pennställ på skrivbordet med två bläckpennor som drog åt olika håll. Några post-its på den gigantiska dataskärmen, rosa och gula. Sagas naglar på musen, neutrala och oskyldiga, precis som hennes hy. Hon räckte fram en näsduk, och kvittrade som en servitris till en kund som nyss spillt ut kaffet: »Det är absolut ingen fara!«
Därefter rullade hon mot dataskärmen, och mina tårar kom av sig av den trygga, rutinerade ton med vilken hon uttalade alla fraser om det jag led av: »utmattningsreaktion, orostankar och ångest«. Mina problem var vanliga och hade mycket enkla lösningar.