HAMAS
MAGNUS RANSTORP HAMAS TERROR INIFRÅN
© Magnus Ranstorp 2024
Mondial, Stockholm
omslag: Miroslav Šokčić
inlaga: Gustav Schiring
Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024
Andra tryckningen
isbn: 978-91-8002-504-1
INNEHÅLL
Palestinska områden och Israel
LIBANON
MEDELHAVET
Västbanken
PALESTINSKA TERRITORIER
Gaza
SYRIEN
Golanhöjderna
Jordanfloden Gennesaretsjön
Döda havet
ISRAEL
JORDANIEN
EGYPTEN
Hamas struktur
Utländska delegationer
Politbyrån
Västbankens ledarskap
Gazaremsans ledarskap
Sociala välfärdsstrukturer
Majlis al-Shura
Fängslade Hamasledare Palestinier i diasporan
Qassambrigaderna
Terrorceller
Hamas regering Ministerier Lokalstyre Säkerhetsstyrkor
Se sidan 270 för organisationer och begrepp, och sidan 276 för persongalleri.
FÖRORD
TRE VECKOR FÖRE Hamas terrorattentat den 7 oktober 2023 besökte jag Israel för att delta i ett internationellt toppmöte om terrorism. Föredrag hölls av representanter från FN , Europol och några av Israels mest framstående säkerhetsexperter. Den israeliska försvarsministern, IDF -chefen och Mossadchefen höll tal som gav en omfattande översikt över den aktuella säkerhetssituationen.
Hoten från Iran och dess ombud Hizbollah i Libanon samt det växande hotet från Västbanken lyftes fram med allvar och beslutsamhet.
Det anmärkningsvärda var att Hamas eller Gaza inte nämndes en enda gång under deras presentationer. Detta förbiseende, detta underrättelsefiasko, har nu blivit en smärtsam påminnelse om blinda fläckar som kan existera även i länder med de mest sofistikerade säkerhets- och underrättelsetjänster. Det blottar en allvarlig brist i Israels bedömning av hotbilden, en brist som nu har kostat dyrt och som kommer att granskas och diskuteras ingående under lång tid framöver. Samma fråga ställs nu över hela världen: Vad är Hamas egentligen? Hur har denna organisation utvecklats genom åren?
Det är dessa centrala frågor som denna bok tar sikte på att klargöra. Hamas har spelat en avgörande roll i den israelisk-palestinska konflikten i årtionden. Grundat 1987 under den första intifadan, med rötter i Muslimska brödraskapet, har Hamas blivit synonymt
med väpnat motstånd mot Israel. Genom åren har Hamas vuxit från en motståndsrörelse till att bli en central politisk och militär kraft i Gaza, och har stått bakom otaliga attacker och självmordsbombningar som har krävt tusentals liv.
Sir Mark Allen – tidigare chef för MI6, den brittiska underrättelsetjänstens antiterrorenhet – beskrev en gång för mig att arbetet med att förstå Mellanöstern är som att spela tredimensionellt schack under vattnet, där alla pjäser är i ständig rörelse. Denna målande liknelse har alltid varit en vägledande bild i mitt arbete med att analysera Mellanösternpolitik, särskilt i relation till Hamas. Regionen präglas av en enorm komplexitet, ständiga förändringar och en mängd faktorer och aktörer som ständigt påverkar varandra.
Under mer än tre decennier har jag haft förmånen att besöka Israel, Gaza och Västbanken, där jag har genomfört intervjuer med både Hamas och den palestinska säkerhetstjänsten, samt med IDF och nyckelpersoner inom den israeliska säkerhets- och underrättelsetjänsten. Mina samtal med centrala figurer från båda sidor har inte bara berikat min professionella kunskap, utan också fördjupat min personliga insikt om de mänskliga aspekterna av denna långvariga och tragiska konflikt.
Jag har genomfört djupgående intervjuer med nästan alla Hamasledare i Gaza, Västbanken, Jordanien, Libanon och Syrien. Genom dessa samtal har jag strävat efter att förstå den komplexa väven av ideologi, strategi och politik som driver Hamas och deras roll i den långvariga konflikten i regionen. Resultatet av dessa omfattande intervjuer, tillsammans med de starka intrycken från mina besök i Gaza, Västbanken och Israel, ligger till grund för det jag skriver här. Det är en sammanslagning av grundlig forskning,
personliga observationer och insikter om Hamas. Genom att förena mina akademiska studier och fältarbete vill jag erbjuda läsarna en djupare förståelse av denna komplexa terrororganisation och dess påverkan på konflikten i Mellanöstern.
Jag gör inga anspråk på att denna bok ska vara en fullständig analys av den israelisk-palestinska konflikten, eller på det efterföljande Israel–Hamaskriget. Istället koncentrerar den sig på att förstå Hamas från dess grundande fram till terrorattackerna den 7 oktober 2023. Genom att undersöka Hamas utveckling och dess påverkan på säkerheten belyser boken de drivkrafter som formar Hamas och hur dessa påverkar möjligheterna för en framtida fredsprocess och utsikterna för en tvåstatslösning.
Magnus Ranstorp, september 2024
1. ATTACKEN
DE FÖRSTA RAKETERNA avfyras från Gaza strax före gryningen.
Det är tidigt en lördagsmorgon den 7 oktober 2023. Nästan hela Israel passar på att sova ut då de firat den judiska högtiden Sukkot under en vecka och precis ska inleda Simchat Torahs dag. För nästan exakt femtio år sedan utbröt Jom kippur-kriget då Egypten och Syrien inledde en överraskningsattack mot Israel på den judiska heliga dagen Jom kippur.
Men alla vilar inte, över tretusen israeliska ungdomar festar och dansar genom hela natten på Tribe of Nova-festivalen, en två dagar lång trancemusikfestival på fälten utanför Re’im, mindre än fem kilometer från gränsen till Gaza i södra Israel. Festivalens marknadsföring lovar en hyllning till »vänner, kärlek och oändlig frihet«, ett slags hyllning till livet.
Många har hållit igång hela natten, vissa med hjälp av rekreationsdroger. De tittar ut genom löv- och tälttak och ser den djupröda himlen som långsamt färgas i rosa. Soluppgången är verkligen majestätisk. Ljuset sprider sig, skingrar skuggorna och väcker världen till liv. För många är det en stund av ren lycka och festens höjdpunkt.
Nu i gryningen tar festen fart på riktigt, och alla släpper loss. Ungdomarna dansar, inneslutna i den extatiska dimman. Varje
person som dansar delar en gemensam puls, ett hjärtslag som drivs av musikens repetitiva rytm. Andra är utmattade och tar det lugnt i festivalens avkopplingsområde. Några är trötta medan andra är påtända.
Den israeliska försvarsmakten – IDF – motsatte sig ursprungligen idén att arrangera festivalen i närheten av Gazagränsen. De ansåg att det utgjorde en onödig säkerhetsrisk. Anledningen till denna oro var inte främst rädsla för terroristintrång utan snarare hotet om raket- och granatbeskjutning från Gaza. Inifrån IDF varnade man att det skulle vara utmanande att säkra festivalen, särskilt med tanke på att den sammanföll med Simchat Torahs helgdag då många av den israeliska arméns trupper hade permission.
Många ungdomar har också undrat varför festivalområdet ligger så nära Gazaremsan men avfärdar tanken då de föreställer sig att det värsta som kan hända är raketangrepp. Att hantera raketattacker är en del av vardagen nära Gazas gräns. På de närliggande kibbutzerna finns skyddsrum och invånarna deltar regelbundet i säkerhetsövningar samt har noggrant utarbetade beredskapsplaner för olika nödsituationer. Samarbetet med den israeliska militären är nära, och frivilliga säkerhetsteam är ständigt aktiva inom kibbutzerna. De flesta är övertygade om att Gazabor inte kan ta sig över säkerhetsbarriärerna, och dessutom har IDF ett säkert luftvärn och soldater befinner sig i närheten.
Många märker inte ens raketerna då de dansar hypnotiskt till trancemusiken. Andra rycker bara på axlarna. Det är inte första gången de hör sirener eller beskådar raketbeskjutning från Gaza.
De antar att IDF :s mobila luftvärnssystem Iron Dome ska fånga upp och förstöra Hamas avfyrade kortdistansraketer och artillerigranater. Och det känns betryggande att Re’im är hem för IDF :s
Gazadivision med två brigader som övervakar den fem mil långa stängsel- och betongmur som separerar Gaza och Israel. Det ska visa sig vara en falsk trygghet.
Hundratals unga människor dansar intensivt under ett tälttak som bildar ett enormt kronblad, målat i livliga nyanser av rött och blått. Två imponerande dansgolv är placerade därinne och en skogsdunge ligger precis bredvid. I mitten av all glädje lyfter en av ungdomarna upp sin kamera och filmar sina vänner medan de dansar. I fjärran närmar sig en flotta av åtminstone tio motoriserade paragliders festivalområdet i hög hastighet. Varje paraglider bär med sig en förare och en tungt beväpnad terrorist, men ungdomarna på festivalen är omedvetna om den hotfulla skuggan som snabbt närmar sig.
När raketbeskjutningen fortsätter oavbrutet stänger arrangörerna av musiken vid klockan sju. En röst över högtalaren kan höras ropa: Zeva adom! – vilket är hebreiska för »Röd beredskap!«.
»Lägg er ner med händerna på huvudet«, fortsätter rösten.
Till en början uppmanas festivalbesökarna att inte få panik. Instruktioner ges för att besökare ska bege sig till parkeringen, sätta sig i sina bilar och lämna området längs Route 232. Det finns inga skyddsrum vid musikfestivalen.
Det uppstår kaos och bilköer när tretusen ungdomar ska ge sig av. Avfärden stannar av helt, alla fastnar. De flesta försöker resa norrut mot Sderot eller mot en väg som sedan ansluter österut mot staden Be’er Sheva. Någon tittar upp och ser några motoriserade paragliders cirkla runt och gå ner för landning. Det är då Hamasterroristerna uppenbarar sig i flera vita Toyota-pickuper med tungt beväpnade män på flaken. En betydande andel av dem bär automatkarbiner och är klädda i olivgröna uniformer, med
gröna bandanas med Hamas emblem knutna runt sina huvuden. De har omringat festivalområdet och öppnar eld mot alla de ser.
Festivalarrangörerna har begränsade resurser för att hantera hotet som nu uppstår. En närvaro av tjugosju poliser, ett antal säkerhetsvakter och fem beväpnade poliser som intar försvarspositioner bakom bilar vid festivalområdets ingång är inte tillräckligt för att möta en fiende med överlägsen numerär och tung beväpning, inklusive automatkarbiner och raketgevär. Terrorister har anlänt från både norr och söder längs Route 232 till Re’im.
Total panik bryter ut och alla ungdomar försöker fly i olika riktningar. Festivalbesökarna tvingas välja en överlevnadsstrategi: att fly, gömma sig eller spela döda. En av säkerhetsvakterna ropar till ungdomarna:
»Om du vill överleva måste du fly för ditt liv!«
Hundratals bilar står redo att resa, och i kaosets mitt försöker människor rädda sig själva. Säkerhetsvakterna har desperat uppmanat besökarna att överge sina bilar och ge sig av genom Negevöknen, bort från festivalområdet och så långt österut från Gaza som möjligt. De som tar till sig detta desperata råd överlever för det mesta, även om skotten viner runt deras huvuden och några träffas i ryggen av terrorister när de flyr. Men andra väljer att fly i helt oväntade riktningar. De som befinner sig på parkeringen, vid vägkanten, nära fordon eller i den omgivande skogen möter sitt öde genom avrättning eller fångenskap. Beväpnade terrorister jagar festivalbesökare som vilda djur och avfyrar kallblodigt sina vapen mot dem som gömmer sig under eller i fordon. Terroristerna verkar njuta av dödandet då de ler och ropar »Allahu Akbar« medan de pumpar kroppar fulla av kulor. Några festivalbesökare har gömt sig under musikscenen och andra söker tillflykt i gula bajamajor i
plast som står uppradade. Systematiskt skjuter terroristerna genom varje utan att öppna dörrarna.
Svärmar av motorcyklar och pickupbilar med beväpnade män med kalasjnikovs dyker plötsligt upp både från norr och söder längs
Route 232 och omsluter festivalen från alla håll. Vägspärrar har satts upp och salvor avlossas mot alla bilar som försöker komma loss.
Hamas sätter upp bakhåll på trettiosju platser längs Route 232 där de dödar dussintals människor. Norrut på Route 232 har polisen försökt etablera en spärr som kommer under attack. Flyende i bilar försöker vända tillbaka, men inser att de är instängda och angripna från olika håll.
Polisen uppmanar istället alla att lämna sina fordon och fly för sina liv. Festivalbesökarna springer i panik österut över fälten. Människor faller på alla håll i det öppna landskapet. Vissa fortsätter att springa i timmar, medan andra försöker gömma sig bland träden och buskarna. Överallt ligger människor gömda. Ljudet av skott närmar sig obevekligt, de flyende jagas skoningslöst.
Andra ungdomar har beslutat att stanna kvar och gömma sig på festivalområdet. Några söker skydd i små bombskyddsrum längs vägen. De kallas migunit och är skyddsrum som saknar dörrar som är utstationerade vid busshållplatser. En av dessa är en ljusblå migunit som är täckt av graffiti där en stor kungsfiskare med blåa vingar målats.
I detta trånga skyddsrum tvingas vännerna Hersh GoldbergPolin och Aner Shapira tillsammans med tjugosju andra personer tränga ihop sig. När ett gäng från Hamas lokaliserar skyddsrummet och närmar sig med handgranater, tar Aner på sig rollen att skydda de andra genom att plocka upp och kasta tillbaka handgranaterna, och lyckas göra detta sju gånger innan den åttonde exploderar i
hans hand. Terroristerna avfyrar därefter en raketdriven granat rakt in i gruppen av döda och skadade. Efter detta fortsätter de att skjuta in med automatkarbiner. Mirakulöst hamnar Hersh längst ner och överlever tack vare kropparna som fungerade som skydd. Hamas upptäcker honom och han blir beordrad att lämna skyddsrummet och kidnappas därefter av terroristerna och förs till Gaza.
Shirel Gabby, en annan överlevande, befinner sig också gömd i en migunit under en attack av terrorister med automatvapen och handgranater. När skottlossningen börjar lägger hon sig ner på marken. Runt henne gömmer sig fler än tjugo personer inuti miguniten. Det finns inga flyktvägar. I kulregnet stupar ungdomar ovanpå henne. Längst ner under kropparna förblir hon livlös i över sju timmar innan hjälp till sist når fram. Det enda som hon tänker på när handgranater kastas in är förintelsen och gaskamrarna.
Andra ungdomar som flyr vid festivalområdet gömmer sig i avfallscontainrar och söker skydd bland de säkerhetsvakter som finns på området. Vissa försöker desperat spela döda, men terroristerna går inte att lura. De genomkorsar festivalområdet systematiskt och utplånar alla levande själar de stöter på. Ett av offren är tjugofyraåriga Oron Beilin, den ende sonen till sina föräldrar och barnbarn till dr Aharon Beilin, en förintelseöverlevare som vittnade vid rättegången mot nazisten Adolf Eichmann.
Massakern pågår i flera timmar, mardrömslikt länge. Under dessa timmar kommer vågor av terrorister. Sahar Ben-Sela, säkerhetsansvarig på Tribe of Nova, berättar tårögt om vad som hände: »De slaktade oss på nära håll. Djur, de sköt oss, och man kunde se att de njöt av det och skrattade hela vägen.«
Festivalen är som en krigsskådeplats. Sedan går terroristerna och genomsöker och plundrar bilar innan de letar igenom liken.
Ögonvittnen berättar också att kvinnor våldtas bredvid sina vänners kroppar, döda kroppar. I ett omfattande grävreportage av New York Times fann man trettio kroppar av kvinnor och flickor på och runt festivalområdet – alla var i liknande tillstånd: »Benen särade, kläderna avslitna, tecken på misshandel i könsorganen.« I reportaget berättar ett kvinnligt ögonvittne att hon ligger gömd i en buske, skjuten i ryggen, och ser hur det anländer omkring hundra terrorister vid en samlingsplats. Hon bevittnar en ung kvinna med kopparfärgat hår och blod som rinner längs med hennes rygg. Byxorna är neddragna till knäna och en man drar i hennes hår och tvingar henne att böja sig framåt.
Hon berättar också att hon ser en annan kvinna bli »söndertrasad«. Medan en terrorist utsätter henne för våldtäkt skär en annan av hennes ena bröst med en kartongkniv. De fortsätter att våldta henne medans de andra leker med hennes avskurna bröst som kastas mellan dem. Kvinnan skickas sedan runt för att våldtas tills hon avrättas.
En annan terrorist som tillhör Hamas elitstyrka Al-Nukba erkänner att de sökt och fått tillstånd från sina överordnade att våldta en tillfångatagen men redan död kvinna.
Terroristerna våldtar inte bara kvinnor och flickor utan utsätter dem för grym tortyr och förnedring innan de avrättas. Festivalens arrangör Ramy Schmul berättar att när han återvänder till platsen för massakern chockas han av tre unga flickors öden.
»De våldtog och misshandlade dem inte bara sexuellt utan förnedrade dem. Sättet de avrättade dem, mördade dem, det är något som bara monster gör«, berättar Ramy i en Sky News-intervju.
»På en av flickorna dränkte man hennes ansikte med bensin och torterade henne som man tänder ett ljus.«