9789180024617

KVINNOR SOM MÖRDAR

NIKLAS SVENSSON KVINNOR

SOM MÖRDAR

© Niklas Svensson, 2024

Mondial, Stockholm

form: Miroslav Šokčič

sättning: Gustav Schiring

Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024

isbn: 978-91-8002-461-7

FÖRORD

Deras livsöden är mörka som döden. När skyddsnäten sprack förlorade de allt. Var det därför jag inte kunde släppa taget?

De kunde varit två vanliga tjejer. En syster, en flickvän, grannen eller arbetskamraten. I stället blev de mördare. Inlåsta och isolerade. Hatade och fruktade. En del tycker att vi borde kasta bort nycklarna och aldrig nämna deras namn. Andra förespråkar Bibelns ordspråk om öga för öga, tand för tand. Att de som dödat själva borde dö. Vissa menar att de förbrukat sin rätt att tala, och att journalister som jag bara är ute efter att tjäna pengar på andras olycka. Den enes död den andres bröd.

Men jag vill veta: Kan en mördare någonsin förlåtas? Om inte, hur ska vi då straffa samhället som svek?

Som journalist på Expressen hade jag bevakat politiker i tjugo år, och innan dess artister, skådespelare och dokusåpadeltagare. Visst hade resorna runtom i världen med Löfven, Reinfeldt, Persson och Bildt varit spännande, men jag hade tröttnat på debatter, utspel och pressträffar. Det kändes som om jag ställt alla frågor hundra gånger och skrivit samma artiklar vecka efter vecka, månad efter månad.

Skandalerna såg likadana ut.

Jag ville tillbaka till den kriminaljournalistik som jag lämnat runt millennieskiftet, efter polismorden i Malexander och den stora nazistgranskningen i november 1999. Till berättandet som berör. Till mörkret och ondskan. Jag skulle ta mig in i huvudet på mördarna, bakom fängelsemurarna. Förklara och försöka förstå. Jag fick långa handskrivna brev från Jackie Arklöv, John Ausonius, Helge Fossmo och Rakhmat Akilov. Men det var breven från de kvinnliga mördarna som fascinerade mest.

På det ena brevet såg pennan ut att ha dansat över det vita pappret, som om den ville berätta allt på en gång. Meningarna var långa och trängde sig girigt ut över den lodräta linjen till höger. Bokstäverna lutade lätt åt höger. Linda var bara en i raden av mördare som hört av sig efter mitt massutskick till långtidsdömda i svenska fängelser. Hon ville träffas.

Jessica skickade det andra brevet. Det blå bläcket på hennes linjerade papper var tunt, som om bokstäverna viskade. Handstilen liknade min.

”Jag sitter oskyldigt dömd till 18 års fängelse, för ett mord”, skrev hon.

Det var så det började.

Niklas Svensson Hammarby sjöstad, april 2024

PROLOG

Jessica öppnar dörren och kliver in i sin sjuttioåttaåriga grannes hus. Hon noterar att alla lampor är tända, och att en katt jamar högljutt i ett annat rum. Men uppmärksamheten skiftar snart. För i bostaden pågår ett våldsamt slagsmål mellan grannen och Jessicas pojkvän. Det som sen sker känns som i en film, en våldsam actionfilm. Den äldre mannen faller ihop och blir liggande på golvet. Han får en kaffekanna i huvudet, knivhugg i magen. Sparkar utdelas.

Vem gör vad? Historierna går isär. Klart är att blodpölen på golvet växer snabbt.

Jessica mår illa, behöver egentligen kräkas, men sväljer i stället några gånger. Kanske är det de lugnande tabletterna hon tagit tidigare under kvällen som räddar henne.

Så plockar hon fram sin mobiltelefon och tar en så kallad livebild. Samtidigt utbrister hon:

”Nu!”

Pojkvännen kastar vid något tillfälle en tv mot grannen, som förmodligen träffar honom i huvudet. Sen ristas ett stort kryss in i hans kind – med samma kniv som precis använts för att hugga honom i magen. Då går det inte längre. Jessica springer upp på övervåningen i huset och letar upp en toalett. Hon spyr.

När hon kommer ner igen noterar hon att den äldre mannens bröstkorg är stilla. Paret placerar två mattor över den blodiga,

livlösa kroppen innan de lämnar huset. De rycker också åt sig en bilnyckel och offrets plånbok.

På väg ut genom dörren håller Jessica mobiltelefonen i sin högra hand. Hon kommer åt inspelningsknappen av misstag.

Därför finns en kort filmsekvens som visar när de lämnar mordplatsen. Jessicas röst hörs:

”Jag har fått det på film.”

Linda är utom sig. Hon börjar slå på sin sambos överkropp med båda händerna. Han tappar balansen och vinglar till. Det ena stolsbenet knäcks så att han ramlar av stolen och landar på golvet i vardagsrummet, mellan fåtöljen och ett glasbord som står intill väggen. Linda försöker räta upp honom och lägger honom på rygg. Hon är fortfarande arg och drämmer till honom i ansiktet med ena handflatan innan hon sätter sig gränsle över hans bröst.

Det som sker sen går väldigt fort, allt är över på fem, eller kanske sex, minuter. Hon grabbar tag i en kudde från soffan eller fåtöljen och håller den över den sjuttiosjuåriga sambons huvud. Han vevar vilt med båda armarna, försöker ta tag i hennes överarmar, kämpar för sitt liv. Blicken är vänd mot glasbordet. Bredvid fåtöljen ligger hunden och iakttar det som händer.

Linda vet att ytterdörren är låst, men det spelar ingen roll. Hon är rädd för att någon ska titta in genom fönstret och se allt. Kanske sambons söner? Hon bestämmer sig för att flytta på honom. Så hon kastar upp kudden i fåtöljen, tar ett rejält tag om sambons fötter och börjar släpa honom från vardagsrumsgolvet mot sovrummet. Hon går baklänges och drar honom efter sig, och väl i sovrummet stänger hon snabbt dörren. Hon vill inte att hunden ska smita in och se vad hon gör.

Linda betraktar sin sambo, som nu andas häftigt. Hon tar en ny kudde och lägger över hans ansikte. Det är hans kudde, den som vanligtvis ligger på hans plats i den stora sängen. Linda har en egen, lite mindre på sin sida. I mitten ligger en som de delar på, men det är oftast han som rycker åt sig den när de ska sova.

Eftersom hans andning är så tung krävs det nog bara några få minuter, tror hon.

Men inget händer.

Det måste gå fortare, tänker hon, och sticker in sin högra hand under kudden samtidigt som hon håller för hans näsa med den vänstra.

Bara någon minut senare är han borta. Hon noterar att hans bröstben är stilla, tar bort kudden och känner honom på pulsen.

Nej, ingenting.

Hon kollar bröstbenet igen, men hon kan inte urskilja någon rörelse. Då lämnar hon sovrummet, stänger och låser dörren.

Nyckeln stoppar hon i bakfickan på sina jeans. Sen vankar hon en stund fram och tillbaka i köket. Arg, och samtidigt förvirrad och rädd. Hon sveper snabbt ytterligare ett glas vin, röker en cigarett under fläkten.

Så går hon in i sovrummet igen.

Sambons mun är vidöppen. Det ser ut som om han gapar stort, som om han är hos tandläkaren och väntar på att borren ska föras in. Hans ena öga är helt stängt, det andra halvt öppet. Han har blå fina ögon, tycker hon.

Linda förstår att han är död, att hon har tagit livet av honom.

DEL 1 LINDA OCH JESSICA

LINDA

Hon har sin finaste klänning på sig, håret i fläta. Mamma har klätt upp lillasyster också. Pappa bär kostym, den där mörka som han tar på sig varje lördag. Grannbarnen leker och busar på gatan utanför. Linda hör skratten genom det halvöppna fönstret i vardagsrummet. Det är både pojkar och flickor. Att de vågar umgås, tänker hon. Det är ju förbjudet.

Själv ska hon inte ut och leka – i stället måste hon följa med familjen till Jehovas vittnens möteslokal. Det är där familjen tillbringar en stor del av sin fritid.

”Vill du ha en Bibelkurs?” står det på en affisch på dörren till Rikets sal. ”Finns det en Gud som bryr sig om oss? Kommer krig och lidande att försvinna? Vad händer när man dör? Kan man träffa de döda igen? Lyssnar Gud verkligen till böner? Vad är meningen med livet?”

Linda kan redan svaret på alla de här frågorna. För henne är hela uppväxten en Bibelkurs. Hon föddes dagen efter arbetarrörelsens dag, den 2 maj 1972, och växer upp i Hässleholm. Barndomen hemma i villan på Härnadsvägen präglas av stenhård disciplin, skoningslösa regler och omfattande Bibelstudier.

Hon ska fostras till ett vittne.

Linda förstår tidigt att hennes liv ser annorlunda ut än många andras – och det gäller inte bara hemma, utan även i skolan. När resten av klassen ska julpyssla får hon och hennes

systrar inte vara med. Då sitter de i ett annat rum och läser läxor eller ritar teckningar. Föräldrarna och de fyra systrarna firar varken födelsedagar, jul eller midsommar. Barnen får inga julklappar eller födelsedagspresenter, och julgran, ljusstakar, stjärnor i fönstren och trädgårdstomtar är förbjudna. Diskotek och dans är uteslutet. Och oftast är det alltså inte tillåtet att umgås med pojkar på fritiden. Möjligen kan det gå för sig om en förälder är närvarande, eller om pojkens familj också är med i Jehovas vittnen.

I skolan är Linda en drömmare. Hon sitter oftast tyst, och uppfattas som blyg av sina klasskamrater. Tar ingen plats, gör sig inte hörd. När hon är tio år gammal bestämmer skolledningen att hon ska gå om trean, eftersom lärare och annan skolpersonal anser att hon är för omogen för att flytta upp till fyran. Hon hamnar i samma klass som sin lillasyster. Det har hon inget emot. Systern är kaxigare och mer självsäker, en hand att hålla i när lärarens krav blir för höga – och det händer ganska ofta. Varken det som står på tavlan eller i skolböckerna fastnar.

Linda vet det inte än, men hon är redan familjens svarta får.

Till en början ifrågasätter hon inget. Föräldrarnas tro är också hennes. Jehovas vittnen står för den sanna religionen, det är hon övertygad om. Hon vet ju inget annat. Linda är pappas flicka, dottern som hade kunnat vara sonen i låten som låg på topplistorna den dagen hon föddes, ”Son of my father”. Hon vill att pappan ska vara stolt över henne, och därför försöker hon på alla vis imponera på honom.

Trots det är det något som skaver. Inte heller inom familjen får hon känna sig ”rätt”. Ju äldre Linda blir, desto tydligare blir

det för henne: Alla andra familjemedlemmarna lever till synes perfekta liv i Guds namn, medan hon själv allt oftare känner sig som satans avkomma som inte lyckas med något. För Linda är nyfiken på det som är bannlyst i familjen. Hon vill utforska världen utanför församlingen. Som den amerikanska såpoperan Dallas, och alla ungdomars favoritserie V, om utomjordingar som landat på jorden. I Dallas ägnar sig huvudpersonerna åt både otrohet och fylla, något som är strikt förbjudet inom Jehovas vittnen. Våldsamma filmer är också förbjudna, liksom nyhetsmedier som rapporterar om våld eller ond, bråd död. Föräldrarna vill inte att flickorna på Härnadsvägen ska påverkas av sådant. Men Lindas nyfikenhet driver henne till sist utanför ramarna: Hon börjar smita hem till kompisar för att se sina favoritserier på tv. Till slut händer det flera kvällar i veckan. Det föräldrarna inte vet har de heller inget ont av, tänker hon.

Hösten 1987 går Linda i klass 8A på Läredaskolan. På klassfotot sitter hon i mitten, på bänken längst fram. Hon bär jeans och en vit skjorta, det långa, yviga, mörka håret hänger fritt. Hon ler, men en aning ansträngt. Hon ser spänd ut, axlarna är uppdragna lite för långt, högerhanden vilar lätt på den vänstra. Under hela skoltiden har hon känt sig blyg och splittrad. I högstadiet har hon börjat skolka alltmer, hänger på kafé och umgås med äldre tjejer och killar. Och det spelar ingen roll att hon fick gå om årskurs tre i lågstadiet, betygen är ändå usla. Snittet blir 1,9 på en femgradig skala. Sämst går det i engelska, biologi, kemi och geografi. Men i ämnet bild får hon i alla fall en trea.

Lindas föräldrar oroar sig dock inte främst över de dåliga betygen. Viktigast för dem är dotterns engagemang i Jehovas

vittnen, och där har de börjat se oroande tendenser. Tre gånger i veckan, på tisdagar, torsdagar och lördagar går familjen till Rikets sal på Jungfrugatan 17 i Hässleholm, men Linda tycker att det är jobbigt att klä sig fin och sen sitta och lyssna på en äldre farbror som pratar oavbrutet i två timmar. Tisdagarna är värst, då är hon som tröttast efter en lång skoldag med de svåraste ämnena på schemat. För att slippa följa med börjar hon ljuga för sina föräldrar. Ibland säger hon att hon har huvudvärk, andra gånger skyller hon på att de ska ha prov i skolan eller att hon ligger efter med läxorna.

Linda har en kompis som hon kan prata med om sina kval: Gustav. Hans föräldrar är också medlemmar i Jehovas vittnen.

De lärde känna varandra tidigt i livet och träffas ofta. I tonåren brukar de äta pizza eller gå på bio. De har mycket gemensamt; ungefär samma upplevelser av föräldrarnas religiösa engagemang och motsvarande känslor av avståndstagande för egen del. För honom berättar hon sanningen – att hon egentligen inte vill följa med till Rikets sal.

Ingen annan får veta.

Men Lindas mamma genomskådar lögnerna. En dag knackar hon på dörren till dotterns rum och ber henne att tala sanning.

Och så säger mamman något oväntat:

”Du behöver inte följa med om du inte vill.”

Orden kommer som en chock för Linda. Finns verkligen den möjligheten? Hon trodde inte att hon kunde ha en egen upprorisk vilja, att hon fick välja bort Gud. Men eftersom mamman ger henne ett val säger hon som det är: Hon vill helst stanna hemma. Och föräldrarna låter henne göra det.

Fast det ska visa sig att beslutet kommer med ett pris. Föräldrarnas besvikelse på dottern växer sig större och större. Och när man börjar diskutera Lindas dop ställs allting på sin spets.

Inom Jehovas vittnen döps man inte som barn, utan som lite äldre, oftast när man är i tonåren. Men trots att hon har åldern inne anses Linda inte vara tillräckligt mogen. Något dop blir det aldrig.

”Det beror på att du inte har kunskap om Bibeln”, försöker föräldrarna och uppmanar henne till att studera mer och gå på fler möten.

De tvingar henne inte, men påstötningarna är tydliga och uppfordrande. Familjehedern står på spel.

Linda, å sin sida, är på väg att ge upp. Föräldrarnas förväntningar på henne har varit höga ända sen hon föddes, och hon vill så gärna göra dem nöjda. Egentligen. Hon försöker på alla vis möta deras krav, men det slutar alltid i besvikelse. Hon har inget läshuvud, Bibelstudierna intresserar henne inte och tron finns inte där.

Den utstakade vägen inom Jehovas vittnen innebär att kvinnan gifter sig ung och lever med sin partner resten av livet, skaffar barn och sen ett jobb. Hon ska delta i varje församlingsmöte och inte umgås med människor utanför församlingen. Det är det liv som föräldrarna lever.

Men Linda vill något annat.

Bara sjutton år gammal lämnar hon föräldrahemmet på Härnadsvägen – och församlingen.

JESSICA

Jessica är efterlängtad när hon föds den 10 mars 1980 i Huddinge utanför Stockholm, som föräldrarnas första gemensamma barn. På pappans sida har hon två halvsyskon: en sjuttonårig storasyster och en sexårig storebror.

Men trots att hon välkomnas av en stor familj möts den lilla flickan av kaos. Både mamman och pappan är kriminella och drogmissbrukare. Domstolsdokument avslöjar att pappan gång på gång döms till fängelse, oftast för grova stölder och narkotikabrott. Mamman använder heroin och döms även hon för liknande brott. Hon får öknamnet ”Albys skräck” av ungdomar i området.

Jessica är bara fem år gammal när hon omhändertas av socialtjänsten efter att ha gått till dagis helt ensam. Hon och hennes två år yngre bror hamnar på barnhem, och något år senare får hon flytta till ett familjehem i Bålsta, cirka fem mil nordväst om Stockholm. Brodern placeras i en annan familj.

Jessicas nya hem ligger en dryg kilometer från Gransäterskolan och ett par stenkast från Pingstkyrkan, där familjehemsföräldrarna Desirée och Bengt är engagerade. Den stora villan med tre våningsplan ligger i ett lugnt och gemytligt område – en del kallar det för Bålstas gräddhylla. Desirée har en bakgrund inom socialtjänsten och som civilanställd vid polisen i Karlskoga. Bengt är flygkapten, äger själv flera flygplan, och

arbetar för både Flygvapnet och SAS. På 1980-talet syns han återkommande i lokaltidningen Enköpings-Posten. På en av tidningens löpsedlar berättas om ”flygkaptenen från Bålsta som flög till Zaire för att hjälpa landet”. Han flyger både Hollywoodskådespelare och politiker. Den tidigare amerikanske utrikesministern Henry Kissinger och statsminister Olof Palme finns på hans passagerarlistor, liksom kung Carl XVI Gustaf.

Paret har två egna söner – men de tar också hand om andras barn som kommer från stökiga familjeförhållanden. Egentligen är det

Desirée som brinner starkast för att släppa in fler barn i villan på Ullevivägen, men Bengt är inte svårövertalad. Hemmet är stort, 330 kvadratmeter, så det finns plats, resonerar han. Och så förstår han att hustrun tycker det är roligt att det blir ”livat i huset”. Jourbarnen, de som placeras akut hos Desirée och Bengt, stannar i vissa fall bara ett dygn eller två, kanske någon vecka.

Familjehemsbarnen kan bli kvar i många år.

Den 1 april 1986 åker Bengt och Desirée till Sköndals barnhem i södra Stockholm för att hämta Jessica. På barnhemmet, en institution som öppnade redan på 1960-talet, är det stimmigt, rörigt och högljutt. Den lilla flickan som ska bli deras nya familjehemsbarn verkar blyg och osäker, men ser snäll ut, tycker familjehemsföräldrarna. Hon säger nästan inget alls i bilen på väg till Bålsta.

På grund av en strejk inom fackförbundet Saco upprättas vårdplanen från Stockholms socialförvaltning först ett par månader efter att Jessica flyttat hem till Desirée och Bengt. Där konstateras att flickan under vistelsen i Bålsta ska ”ha kontakt med föräldrar och närstående utifrån sina egna behov”. Samtidigt

framgår det att det finns allvarliga tecken på att något inte står rätt till i ursprungsfamiljen. Handläggaren slår fast att det ska utredas vilka behov som finns och konstaterar att Jessica eventuellt kan ”behöva stöd för att inte utsättas för kontakt med och påverkan av personer som berör henne illa”.

I vårdplanen från socialtjänstens servicecentral i Spånga finns några oroväckande rader: ”Jessica reagerade tidigare med att bli trött, få ont i mage och hals i vissa situationer. Så har hon reagerat när släktingar ringt till familjehemmet.”

Familjeinspektören slår fast att hon därför inte ska tvingas till kontakt med sin familj innan BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, ”får klarhet i varför hon reagerar som hon gör”.

Det finns även annat som oroar familjeinspektören. Jessica har fått ”otroligt mycket presenter” från föräldrar och morföräldrar, konstateras det. ”Familjehemmet har inga möjligheter att få Jessica att förstå vad som är rimligt för ett barn att få och var man måste säga ifrån.” Enligt familjeinspektören skapar detta dessutom konflikter mellan Jessica och familjehemsbröderna.

Desirée och Bengt har ingen aning om vad som hänt tidigare i Jessicas liv, men de noterar att hon beter sig avvikande i vissa situationer. De lägger till exempel märke till att hon försöker gömma sig under köksbordet när hennes morfar ska komma på besök. Det visar sig också att den lilla flickan kan vara utåtagerande. En dag under den första sommaren i Bålsta besöker Desirée och Jessica en handelsträdgård. Det är fullt av kunder i butiken och Jessica är uppspelt.

Plötsligt skriker hon:

”Min pappa sitter i fängelse.”

Hon upprepar orden flera gånger och Desirée tycker att det är pinsamt. Människor i butiken himlar med ögonen, de tror att

det är Desirées man som sitter i fängelse, tänker förmodligen att hon är mamman som inte borde få skaffa barn.

Efter sommaren är Jessica lika välkommen till Gransäterskolan som de andra femhundra eleverna. Men klasskamraterna märker snart att hon är annorlunda. Den första tiden i skolan berättar hon ofta öppet och gärna om sin farliga pappa, han som sitter i fängelse. Och om mamman som knarkar.

Jessica blir retad och håller sig till en början mest för sig själv. Men så börjar hon umgås med Lina, som så småningom blir hennes bästa kompis. Lina har stabilare hemförhållanden än Jessica; pappan är polis och mamman jobbar i chokladfabrik. Lina förstår snart att hennes nya vän har ett sorgligt bagage, och deras vänskap är inte problemfri. Vid något tillfälle ringer en lärare hem till Linas föräldrar och menar att dottern inte borde umgås med Jessica, trots att kompisarna aldrig skolkat eller brutit mot några andra regler. Jessica har dåligt inflytande på polisdottern, menar läraren. Men Linas mamma håller inte med. Flickorna fortsätter vara vänner.

Jessica stannar i flera år hos Desirée och Bengt. Vid sidan av skolan går hon i Pingstkyrkans söndagsskola, där hon också är med i kören. Det är inte så mycket prat om Gud och Jesus, men visst bläddrar de ibland i någon Bibel eller psalmbok. Hon trivs där. Ibland sjunger de, men oftast är det bara lek, och när kören är slut har hon nära till kompisen som bor granne med prästgården. Ett par dagar i veckan går hon i ridskola. Hon älskar att vara med hästarna, men även med djuren där hemma: hundarna, katterna, marsvinen, hamstrarna, kaninerna.

Djuren vill henne inget ont.