Arvet
Arvet
Felix Granander
Berättat för Henrietta Westman
© Felix Granander & Henrietta Westman 2024
Mondial, Stockholm
omslag: Miroslav Šokčić
författarporträtt: © Thron Ullberg
Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024
isbn : 978-91-8002-426-6
Vissa av namnen i den här berättelsen har ändrats. Beskrivningen av hur jag gick igenom de tolv stegen visar hur det var just för mig, men är inte på något sätt allmängiltig.; alla sponsorer jobbar på olika sätt. I tolvstegsrörelsen finns en regel om princip före person. Det finns inga offentliga representanter för rörelsens olika grenar. Därför har jag avstått från att gå närmare in på i vilka grupper jag personligen har deltagit.
FÖRORD
Jag har fått vara med om saker som ytterst få människor i världen får uppleva, och utifrån har det nog kunnat se ut som rena drömmen. Men ledordet i mitt liv har alltid varit flykt. Flykt från mina känslor, flykt från mina rädslor, och flykt från ansvar, där en av drivkrafterna har varit rädslan att misslyckas.
För mig är det viktigt att dela. Även om det i vissa stunder känns jobbigt och tungt. Är det något jag har lärt mig så är det att berättelser om personliga upplevelser kan hjälpa andra människor till förändring. Var det något som hjälpte mig var det precis det. Individer valde att frikostigt dela sina historier om vad de hade gått igenom och hur de hade kommit vidare. I deras historier kunde jag se mina egna känslor, delar av min egen historia och flera av de misstag jag själv hade begått.
Jag fick också hjälp att se att det fanns en lösning. I människorna som delade med sig såg jag hur något existentiellt hade förändrats. En genomgående, djup förändring som resulterade i ett lyckligt liv. Detta gav mig hopp om att kanske även jag skulle kunna få ett sådant liv, och när vi känner hopp så börjar vi tro. Tro på att livet kan bli riktigt, riktigt bra.
Men det finns självklart risker med att öppet dela med sig. Man utsätter sig för andras åsikter och främlingars granskande ögon. Jag är van vid att bli ifrågasatt och förlöjligad. »Nu ska rikemansbarnet sitta och tycka synd om sig själv igen«, har jag hört många gånger.
7
Jag förstår, men jag vill verkligen understryka att varken jag eller någon annan tycker eller ska tycka synd om mig. Jag råkade födas till en plattform som gör det möjligt för mig att nå ut. För några år sedan tog jag beslutet att till fullo använda den, i hopp om att fler ska ta beslutet att förändra sina liv.
Boken heter Arvet av flera anledningar. Pengarna jag ärvde är självklart en av dem. Men det finns ett annat, viktigare arv, som jag har levt med hela livet och som haft en ledande roll i min resa in i missbruk. Ett emotionellt arv, ett historiskt arv och ett socialt arv. Flera aspekter av det jag föddes in i har påverkat både mig och min älskade mamma.
Jag vill tacka Henrietta som har hjälpt mig att skriva denna bok. Hon skrev också den första artikeln om min historia och var då en otroligt varm och förstående person som respekterade både mina gränser och att det var otroligt känsligt för mig.
Jag vill även rikta ett särskilt tack till dem som träffat mig och Henrietta i arbetet med boken. Vi har lagt många timmar på att träffa personer som har haft viktiga roller i mitt liv. Tack för att ni delade det ni kom ihåg, och även för att ni ärligt berättade om hur jag var och hur ni upplevde mig.
Felix Granander, maj 2024
8
PROLOG
Liggande på en brits körs jag genom de ofattbart långa tunnlarna under Karolinska sjukhuset. Det är mars 2023, och jag ska operera bort en cysta i skelettet mellan smalbenet och foten. En vätskefylld bubbla som jag har försökt ignorera i mer än två år, men som nu skickar sådana hugg av smärta genom fotleden att jag nästan svimmar om jag trampar snett. Jag kan inte springa längre, inte träna, och ibland viker sig benet när jag går ned från en trottoar.
En massa robotar glider runt i underjorden, lastade med tvättsäckar, medicinsk utrustning och stora bruna pappkartonger. Jag blir upplivad varje gång vi möter en av de självkörande vagnarna, de får mig att för en liten stund glömma vart jag är på väg. Egentligen är jag inte särskilt orolig. Vårdpersonalen vet vad som gäller, jag har fått inskrivet i min journal att jag är alkoholist och narkoman. Men jag måste fortfarande sövas, och det blir första gången på nästan sex år som min hjärna på allvar kommer i kontakt med sinnesförändrande substanser.
Vid ett par tillfällen har det varit nära. En solig sensommardag på en uteservering, bara ett par veckor efter att jag hade lämnat behandlingshemmet, råkade jag ta en klunk ur fel glas. Jag frustade ur mig vinet tillbaka ned i glaset och rusade till toaletten, där jag sköljde munnen flera gånger. Sedan ringde jag min sponsor Henrik, som lugnade mig med ett citat från AA:s viktigaste skrift,
9
den så kallade blå boken: »Vid helvetets portar ryggar vi tillbaka.«
Han tyckte att mitt agerande visade på motståndskraft. När jag fick vin i munnen valde jag att inte svälja. Alltså: ryggade tillbaka.
Enligt Henrik betydde det att jag hade kommit en bra bit i mitt tillfrisknande. En annan gång åt jag sorbet på en restaurang i Köpenhamn. Det var en av många rätter i en avsmakningsmeny, och först i efterhand fick jag veta att huvudingrediensen var konjak. Visst blev jag stressad, men känslan var inte att en ostoppbar inre mekanism varvade igång och krävde mer.
Mixen av smärtstillande har modifierats, berättar en narkossköterska när jag rullas in på operationssalen. Jag kommer att få lokalbedövning istället för morfin efter operationen.
»Det lär göra mer ont«, konstaterar hon.
»Perfekt«, säger jag och skrattar.
Sedan hälsar jag glatt på narkosläkaren och en massa andra grönklädda människor som fixar med olika saker inför operationen:
»Tjena! Mår alla bra?«
Britsen parkeras intill en bildskärm där jag anar att cystan snart kommer att synas i all sin prakt, uppförstorad till jätteformat. När de börjar trycka in sprutor med lokalbedövning i hälen – det gör verkligen ont – rinner munterheten av mig. Nu kommer oron med full kraft, och samtidigt som en mask sträcks fram mot mitt ansikte påminner jag mig om att det här inte är en situation som jag kan kontrollera. Här krävs det att jag känner tillit. Jag hinner påbörja en tyst bön: »Gud, jag överlämnar mig till dig …« Sedan tar jag två djupa andetag i masken – och är borta.
10
När jag vaknar ligger jag i ett bås mellan två skynken. I gången utanför anar jag sjukhusgula väggar och någon sorts kontrollrum.
Jag försöker inspektera foten men lyckas inte lyfta huvudet.
»Har jag gips?« frågar jag, antagligen rakt ut i luften för det kommer inget svar.
Snart blir jag medveten om hur skönt jag har det på britsen någonstans djupt därinne i det stora sjukhuset. Det är alldeles tyst i huvudet. Inga pinsamheter eller misslyckanden att älta, och heller ingenting i framtiden som jag behöver oroa mig över. Upplevelsen är välbekant, jag tillbringade större delen av min tonårstid med att jaga den. Och jag tänker, som jag har tänkt så många gånger när jag har varit påverkad av en massa sprit och knark:
Just nu är allting bra.
Det varar aldrig länge, inte den här gången heller. I takt med att narkosen drar sig tillbaka strömmar medvetandet in och fyller tomrummen. Ångesten över att vara på väg bort från det där sköna stället, också den välbekant, kickar in direkt.
Tankarna från förr fortsätter att rada upp sig:
Nej.
Nej nej nej nej nej.
Jag vill inte tillbaka.
Och sedan:
Måste fixa mer.
11 *
Personer som var i LA hörde av sig, och då fattade jag att det inte hade blivit bättre. De sa att det var riktigt illa. Jag förstod att vi måste agera nu.
– Paulo
På eftermiddagen den 5 juni 2017 fick jag ett tecken. Så tänker jag i alla fall på det i efterhand. Jag gick på Linnégatan på Östermalm i min svarta skinnjacka, huttrande trots solskenet. Min vän Amir var med mig, och precis när vi passerade 7-Eleven uppfylldes jag av en insikt, en föraning, och jag vände mig mot Amir och sa att jag känner på mig att jag kommer att dö.
»Antingen det, eller så händer något som gör att aldrig dricker eller knarkar igen.«
Jag var på tillfälligt besök i Stockholm, ett kort stopp bara, efter midsommar skulle jag flyga tillbaka till LA. Till mina riktiga vänner.
Människor som förstod mig trots att jag nyss hade lärt känna dem. De jobbade på nattklubbar, mer eller mindre styrde nattlivet i stan och – framför allt – de visste hur man festade på riktigt. Veckorna där borta hade varit otroliga. Jag hade festat med A-kändisar på Coachellafestivalen, bott granne med en legendarisk dj i Hollywood Hills och bjudit en kollega till honom på MDMA-spetsad misosoppa i en hotellsvit i Las Vegas. Fett kul, tyckte jag då. Nästan
13 1
lika roligt som en annan gång, på en nattklubb, när jag slickade på min tumme, tryckte ned den i en burk med MDMA-pulver och sedan sträckte fram den mot den kände komikern och skådisen Kevin Hart och sa:
»You want?«
Nej, det ville han inte.
Känslan var att mitt nya liv hade börjat, medan de jag brukade umgås med i Stockholm inte verkade ha rört sig en millimeter under tiden jag var borta. Allt var större, bättre, vildare i LA. Festandet också. Flera gånger hade jag ringt hem till Rasmus och sagt att nu dör jag snart:
»Det är så jävla mycket knark!«
Fyra dygn i sträck brukade jag hålla ut. Mot slutet av en sådan period kunde jag få tankar om att jag borde sova men jag vägrade lyssna på dem, pressade mig att fortsätta. Hittade nya människor, tvingade dem att sitta kvar med mig tills jag svimmade snarare än somnade. När jag vaknade upp ur den där dvalan, dag fyra eller fem, då var det som en avgrund i kroppen av hunger och törst. Munnen smakade diesel, näsan blödde. Näsborrarna var igenkorkade av snor och gammalt ladd. Jag kunde inte andas, såg ingenting genom de intorkade dagslinserna som hade hängt med sedan festen började. Fumlade runt på golvet, hittade en flaska, tänkte: Å, vatten! Halsade girigt – och var nära att spy. Fan också, det var sake!
En natt i LA, mot slutet av några dagars festande, fick jag och en vän en briljant idé. Vi hade fyra backar med vattenflaskor hemma – ingen dricker kranvattnet i LA – och medan vi var påtända öppnade vi alla flaskorna och spetsade hälften av dem med MDMA. När alla vaknade, törstiga, skulle det bli som roulette. Fantastiskt kul – ända tills jag själv kröp omkring på golvet nästa dag, desperat
14
efter vatten, och förgäves försökte komma ihåg vilka flaskor vi inte hade mixtrat med. Vi vågade inte chansa utan åkte till affären för att handla nytt vatten, och hela tiden kändes det som jag skulle dö av törst.
Ibland tänker jag att jag måste ha haft änglavakt. Som natten då vi var på väg upp för den slingrande vägen till huset i Hollywood Hills, och jag insisterade på att ta över ratten. Jag hade varit vaken tre dygn i sträck, och nu skulle vi hem för att fortsätta festen.
»Do you even have a license?« frågade Mateo, från förarsätet.
»And aren’t you a little fucked?«
Jag lyckades övertala honom. Självklart hade jag körkort, förklarade jag, och nej, jag var inte hög.
»Just let me drive a little bit!«
Mateo och jag bytte plats och så fort vi började rulla igen ropade jag triumferande:
»By the way, I don’t have a license!«
I själva verket var det första gången någonsin som jag körde bil, och tjejerna i baksätet skrek åt mig att stanna. Det var mörkt ute och branta stup öppnade sig vid sidan av vägen. Men jag bara skrattade och gasade på mellan hårnålskurvorna, och snart var vi framme vid huset. Det stod en hel folkhop utanför som ville in på efterfest, jag körde rakt mot dem och mirakulöst nog blev ingen skadad. Jag krockade inte med någon vägg eller något träd heller utan lyckades parkera i garaget, helt perfekt. Parkera, förresten. När jag gick ur bilen började den rulla eftersom jag inte hade lagt i p-läge. Mateo hann precis springa runt och stoppa den innan den var framme vid garageväggen.
15
*
Efter tre veckor blev vi utkastade. Killen vi hyrde av hade fått rapporter om våra efterfester. När nattklubben stängde brukade vi ta hem gästerna, ofta över hundra personer. Vakterna följde också med, vi betalade dem för att stå i dörren. Ändå blev det stökigt. Folk som inte orkade stå i kö klättrade över muren och ramlade ned i poolen på andra sidan. Man kunde se vilka som hade plankat in eftersom de gick runt och var dyngsura. Kväll efter kväll upprepades detta, och snart hörde hyresvärden av sig, rasande, och meddelade att han var på väg för att personligen avlägsna oss från huset. Jag och mina kompisar fick panik. Snabbt rafsade vi ihop våra tillhörigheter, slängde ned dem i väskor och plastpåsar och drog. Att stanna kvar och utsätta oss för ägarens raseri när han såg förödelsen i huset hade vi inte en tanke på.
Efter det bodde vi på hotell i Beverly Hills. Där vaknade jag en dag, fullt påklädd, ovanpå det hårt sträckta vita överkastet. Jag kände igen rummet – jätte-tv:n på väggen framför sängen, det stora fönstret till vänster, minibaren till höger. Men jag hade ingen aning om hur länge jag hade varit där eller hur jag hade kommit dit. Mobilen var borta så jag kunde inte ringa någon och fråga heller. Jag beställde upp en hamburgare från roomservice och tvingade i mig den medan jag försökte räkna ut vart alla andra hade tagit vägen. Efter en stund mindes jag att vi hade hyrt en svit på översta våningen. Kallsvettig och skakig gick jag för att leta upp den, och när jag knackade på satt mina kompisar och festade. Det verkade vara sen eftermiddag. Jag slog mig ned i en vit skinnsoffa, fick en drink, och någon frågade om jag kom ihåg vad som hände igår.
»Nej. Det är som om min hjärna har varit offline i en vecka«, svarade jag och sneglade på en sträng av vitt pulver som låg på den blanka bordsskivan.
16
Mina vänner berättade att jag hade fallit ihop på en nattklubb och blivit liggande medvetslös i soffan medan svetten rann som ett vattenfall över hela kroppen. Tre av dem bar mig ut till bilen och körde mig till hotellet – sjukhus var inte ett alternativ, där skulle det bli journalanteckningar – och lämnade mig ensam på rummet. Där hade jag tydligen legat utslagen i 14 timmar.
När jag fick de gångna fem dygnen rekapitulerade för mig kom brottstycken tillbaka, obarmhärtiga inre bilder av vägen mot kollapsen. Festen som började i LA och hade pågått i ett dygn när vi tog en taxi till San Diego, där det var någon klubb som skulle invigas. Vi hade sviten vid poolen och körde på som vanligt men jag blev snabbt uttråkad och bokade ett privatjet till Las Vegas, där festen fortsatte i ytterligare två dygn. Alkohol, kokain, gräs, svamp, MDMA, ecstasy. På flyget hem fällde jag ut bordet i stolsryggen framför mig och drog upp linor med kokain, mitt bland de kostymklädda jobbpendlarna som satt och läste tidningen. Från flygplatsen åkte jag direkt till en dagsfest och därifrån vidare till nattklubben, där kroppen till slut gav upp. Nu såg jag det framför mig, soffan i hörnet längst in, bredvid dj-båset. Hur jag satt där och pratade med Chris, betraktade hans ansikte när allt plötsligt slocknade. Min sista minnesbild visade bokstäverna SLS, upplysta bakifrån mot en vit bakgrund. Hotellskylten. Jag måste ha fått en glimt av den när jag blev inburen från bilen.
Ångesten växte i takt med att minnesfragmenten hakade i varandra och formade sig till en skrämmande insikt. Det verkade som om jag just hade överlevt en oavsiktlig överdos. Antagligen borde jag ta det lite försiktigt idag, tänkte jag, innan jag lutade mig fram och drog i mig kokainet.
17
När jag landade i Stockholm i slutet av maj 2017 hade jag bestämt mig för att ta det lugnt med festandet. Kroppen gjorde ingen hemlighet av att den behövde vila och jag ville inte heller riskera att dra på mig några skandalrubriker. Från flygplatsen åkte jag direkt till en väns studentmottagning. Där fick jag ett glas champagne i handen och omprövade genast mitt beslut att avstå från alkohol. Tvärtom drack jag, snabbt, och bad om påfyllning. Igen och igen. En vag känsla av skam drog genom mig när jag märkte att min kompis pappa, värden, granskade mig. Han hade jobbat många år i krogbranschen och hade sett otaliga exempel på problematiskt drickande. Ändå reagerade han på mitt sätt att hantera alkohol.
I taxin på väg hem från studentmottagningen ringde jag Sami. Jag ville fortsätta festa och behövde sällskap.
»Snälla, du kan väl fixa en gubbe och komma till stan?« bad jag. Sami var inte lika sugen.
»Jag pallar inte träffa dig«, gnällde han. »Du säger att vi ska gå ut och äta middag, gå ut och festa, men vi fastnar alltid i din jävla soffa.«
Det han sa var sant. »Fest« hade under det senaste året allt oftare fungerat som en omskrivning för att några hålögda killar satt hemma i min lägenhet och tog kokain. Det var också vad jag såg framför mig den här kvällen.
»Jag svär, idag blir det annorlunda«, sa jag. »Du fixar lite, du kommer till stan, vi käkar en nice middag, drar på klubb och träffar lite brudar.«
Sami lät sig övertalas, och vid 20-tiden knackade han på min dörr. Det fanns ingen förväntan i hans blick. Han såg nästan rädd ut.
18 *
»Kom in, kom in! Sätt dig!« manade jag otåligt, innan jag kom till saken. »Var är det?«
Vi fastnade i min soffa, precis som han hade befarat. När Sami tröttnade hittade jag någon annan som kunde hålla mig sällskap, och så förflöt dagarna fram till den 5 juni då jag gick förbi 7-Eleven på Linnégatan och fick en föraning om att jag närmade mig en slutpunkt. Minnena från den här tiden är inte direkt kristallklara, men jag är nästan säker på att Amir och jag hade varit hemma hos mig och att vi var på väg till en fest på restaurang Kasai, som jag hade varit med och startat. Att jag fick någon sorts uppenbarelse och under en kort stund klart och tydligt såg att jag snart skulle vara död om jag fortsatte som hittills, föranledde ingen ändring av planerna. Kvällen slutade med efterfest i min lägenhet, alltså några killar som satt kvar och knarkade. På nationaldagens morgon föreslog en av dem, en avlägset bekant, att vi skulle ut och åka båt. Jag kände en instinktiv motvilja mot förslaget, mot att släpas ut i solen när jag visste hur den skulle skära i ögonen. Ändå satt jag snart i aktern, apatiskt stirrande på virvlarna som motorn rörde upp i vattnet bakom oss. Tröttheten hade kommit över mig. Inte ens när en polisbåt kom körande rycktes jag ur dvalan, och jag kände ingen nämnvärd lättnad när den passerade utan att bry sig om oss. Trots att jag hade kokain i en påse i fickan. Nästa sak jag minns är att vi kom fram till en ö där vi gick iland.
På ön fanns det redan folk. När jag kom närmare såg jag att flera av dem hade skrapsår. En kille sprang runt i kalsonger och blödde från huvudet. Snart fick jag klart för mig att de hade tagit ketamin. Jävla amatörer, tänkte jag. Klart att de slår sig sönder och samman. För inte länge sedan hade jag själv haft ett 24-timmars ketamin-race med en döv knarklangare i LA. Därför visste jag hur drogen skickade en rakt upp i molnen på en sekund. Men också
19
hur fort ruset gick över, och hur djupt man föll efteråt. Ned i ett svart hål där man bara ville ta livet av sig.
Själv blandade jag ketamin och kokain där på ön. Drog upp ett streck på en skrovlig sten. Vi kan ha stannat där i en kvart eller fyra timmar, ingen aning, allt är suddigt. På något sätt kom jag i alla fall tillbaka hem till lägenheten, där jag somnade i solen på min balkong. Eller svimmade är nog en mer träffsäker beskrivning. Min affärspartner Jerry hittade mig där när han kom med schampo som jag hade bett honom köpa. I den stekande värmen låg jag fullt påklädd i jeans, boots och hoodie, och när Jerry försökte ruska liv i mig var min kropp alldeles stel. Jag vaknade till, han fick in mig i duschen, vred på kranen och de första orden jag fick ur mig var: »Jag måste till Mister French. Det är dagsfest där.«
Flera krafter slet i mig vid den här tiden. Det var ångesten, som gjorde det så svårt att lämna lägenheten, särskilt på morgonen. Att komma ut i ljuset, se människor på väg till sina jobb, normaliteten som pågick därute samtidigt som jag var fast i min skeva, destruktiva loop. Aldrig såg jag det lika tydligt som då, hur värdelös och fucked up jag var. En annan kraft var paranoian, som brukade slå till när jag var ute, på nattklubb. Då anade jag civila poliser överallt, och jag kunde rusa ut från ett ställe, hem till grottan, om jag såg någon dricka en alkoholfri öl. Den tredje kraften var övertygelsen om att de galna festerna var viktiga på riktigt. På ett sätt var det sant: Spriten, musiken, umgänget – det var det enda jag hade som påminde om en regelbunden sysselsättning. Festerna var laddade med en innebörd som jag nu kan se bara existerade i mitt huvud, men som då överskuggade allt. Att missa en tillställning
20
*
var en lika skrämmande tanke som att hugga av sig en kroppsdel, och det var därför jag på nationaldagen 2017 insisterade på att gå till Mister French.
När jag hade fräschat upp mig följde Jerry mig till festen. Jag försökte hälsa på människor jag kände, men det var svårt att uppbåda någon större entusiasm – jag var helt fokuserad på att inte kollapsa. Hjärtat rusade och jag fick inte luft. Amir var där och jag berättade för honom hur jag mådde. Vi gick undan en stund, satte oss i ett tyst rum. Han sa: Bror, du borde dra härifrån. Då åkte jag hem.
Antagligen däckade jag. Och antagligen började allting om när jag vaknade. När det knackade på dörren till min lägenhet på eftermiddagen den 12 juni låg jag i alla fall där igen, på soffan, med kläderna på. Ljudet väckte mig och först förstod jag inte vad det var, inte förrän knackandet övergick i ett uppfordrande bultande.
Den som stod därute hade uppenbarligen inga planer på att ge upp. Medan jag vacklade mot hallen anade jag i ögonvrån hur ett par gestalter lösgjorde sig från sofforna och försvann inåt lägenheten. Det var Rasmus och ett par andra grabbar som hade blivit kvar på efterfesten, och som inte var sugna på att konfronteras med någon random representant för världen utanför. Innan jag öppnade dörren vände jag mig om och betraktade vardagsrummet. Filtarna som hängde på trekvart, slarvigt uppspikade framför fönstren.
Kokainfaten som fortfarande stod framme på bordet. Röran på golvet: tombuteljer, pizzakartonger, plasttråg med intorkad thaimat, glas fyllda med fimpar. Det var en fin lägenhet, mitt på Östermalm, men nu såg jag den för vad den var. En knarkarkvart.
21