Kvinnor som inspirerar Henny Tillberg
ISBN: 978-91-7969-313-8 © Henny Tillberg, Åhus 2022 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland
”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”
Edith Södergran
Jag är född och uppvuxen i Åhus, strax utanför Kristianstad. I hela mitt liv har jag inspirerats av människor. Men ganska tidigt slog det mig att många av våra stora världsgiganter inte längre vandrar på denna jord. När jag var omkring tio år så blev jag fullständigt förälskad i Elvis Presley. Jag tittade om och om igen på sekvenser ur filmen “Jailhouse Rock” och älskade både låten och den snygga killen som dansade längst fram och vickade på höfterna. Men när mina föräldrar åter och återigen berättade att han inte levde längre, (ja Gud vad jag ville träffa honom) - så kunde jag inte förstå, det är ju jätteorättvist. Jag var en fena på att läsa när jag var yngre, jag läste svåra böcker och fastnade om och om igen i den fantasin som böckerna tog mig in i. Jag läste Astrid Lindgren, Katarina Von Bredow (jag var egentligen alldeles för ung för att läsa hennes böcker, men jag var mogen för det, tyckte jag själv). Jag läste många, många fler författares verk, som inspirerade och roade mig. Men självaste Astrid Lindgren vandrade inte heller på denna jord längre. Varför var livet så orättvist? Musik har präglat hela mitt liv. Jag har alltid växt upp med orden att “musiken var bättre förr.” Det spelades äldre plattor av Rolling Stones, Bruce Springsteen, The Beatles, Elvis Presley, Michael Jackson, Aretha Franklin med flera där hemma. Jag kunde alla Elvis-låtarna utantill. Jag hamnade i en period under min barndom
där jag skulle vara svår, då gällde bara The Beatles (de är fortfarande mina favoriter och Abbey Road-omslaget pryder min arm i form av en minimalistisk tatuering). Jag kunde dock trösta mig med att Paul McCartney och Ringo Starr fortfarande andades - en lättnad. Jag älskade även Janis Joplin, men hör och häpna, hon vandrade inte heller på vår jord längre. Livet kändes orättvist... Senare fick jag upp ögonen för Amy Winehouse men 2011 gick hon tragiskt bort. Varför kunde jag inte fastna för någon som inte bara funnits i det förflutna, utan som finns här och nu? Nåväl, senare under min tid som tonåring öppnade jag upp ögonen för levande aktiva inspiratörer, främst musiker. Peter LeMarc, Anderson East, Coldplay, Niki & The Dove, Lady Gaga, Justin Bieber (de som säger att de inte lyssnat och gillat honom som tonåring ljuger) Beyonce, Gyllene Tider, Carola … Ja listan kan bli enormt lång. Men sen hände något. Jag började intressera mig för kvinnohistoria och politik. Har jag alltid varit politiskt intresserad? Nja, jag vet inte. Men någonstans har jag alltid blivit vansinnig på orättvisa. 2013 åkte jag med släkten till Egypten. Vi var på marknad och en man erbjöd ett antal kameler när han ville köpa mig. (Ja, han förstod nog att det inte var aktuellt, han ville väl bara visa hur rik
6
och mäktig han var). Jag blev vansinnig. Han sa att han hade fyra fruar och en massa barn, och jag hade nu chansen att leva loppan med honom och hans fruar. Jag svarade honom ironiskt att jag inte hade tid: Jag hade själv fyra män hemma som uppvaktade mig, så han fick minsann ställa sig i kö. Samtalet avslutades rätt snabbt och han svor åt mig på ett språk jag inte kunde förstå, men arg var han, det såg vem som helst. Något började brinna i mig. Ett intresse som väcktes till liv. Senare resulterade det i att jag började engagera mig politiskt och är fast i den världen än idag, ungefär sex år senare. Tro mig, det är svårt att ta sig ur, det blir en drog. Ett kall liksom. Jag fick ett större nätverk, med folk över hela Sverige. Och jag började lära känna livs levande människor som inspirerade mig upp till öronen. Det är lätt att fastna i det förflutna. Men när jag vågade titta runt omkring mig
upptäckte jag starka kvinnor med väldigt intressanta historier, med egna kall i livet och med starka motton. Då var visst inte livet riktigt lika orättvist längre. Många av dessa kvinnor bodde eller var födda nära mig, alltså i Skåne. I denna bok har jag samlat några, men ack så viktiga, kvinnor som på något vis har anknytning till fantastiska Skåne. Deras berättelser inspirerar mig. Jag tror även att de kommer att inspirera dig. Trevlig läsning. Henny Tillberg.
7
Monica är född utanför Örebro men flyttade till Kristianstad när hon påbörjade sin utbildning som polis. Det blev ett framgångsrikt yrkesval som resulterat i att Monica bland annat varit en central roll i utredningarna kring de omtalade fallen som rörde ”NattvandrarBengt” i Kristianstad och Helénemordet i Hörby.
Monica Olhed Hansson 8
“Monica, jag har hittat Carina” Monica Olhed Hansson
U
tanför Örebro finns en liten by som heter Fellingsbro, där föddes jag och bodde i ett antal år. Idag skulle jag nog egentligen säga att det är en riktig liten håla, berättar Monica och skrattar till. Lite senare i min barndom flyttade jag, tillsammans med min familj, in till Örebro och där bodde jag kvar i rätt så många år. Jag började jobba som civilanställd på polisen i Lindesberg, som ligger drygt fyra mil utanför Örebro. Det behövdes ingen speciell utbildning för att jobba där just då. Jag jobbade bland annat i receptionen och på kansliet - ja, faktiskt lite överallt. När jag var ung hade jag tankar på att bli lärare, det blev ju verkligen inte så men jag har aldrig ångrat mitt yrkesval som polis, inte ens under de svåraste stunderna. Det var när jag jobbade på polisen i Lindesberg som idén föddes att jag skulle bli polis istället för lärare. I flera år så pratade jag om att en dag bli polis och till slut så tyckte min familj att det var rätt så mycket snack - men desto mindre verkstad från
min sida. Till slut sa min svåger till mig: ”Vad väntar du på, Monica?” Jag har lärt mig att det inte finns något som är “det rätta tillfället” - det är bara att köra! Att våga! Så det gjorde jag och det resulterade i att jag kom in på polisutbildningen vilket gjorde mig oerhört glad, men också stolt. 1975 började jag på Polishögskolan. Utbildningen varade tre år, varav två av åren innehöll praktik. I början av den första terminen så fick jag önska var jag skulle ha min tjänst någonstans, jag hade då av naturliga skäl Örebro som förstahandsval, men Kristianstads län var faktiskt mitt andrahandsval! Mina föräldrar planerade att flytta till Kristianstad och när det sedan visade sig att jag fick mitt andrahandsval - Kristianstad - så föll allt liksom på plats. Min praktik hamnade alltså i Kristianstad, staden som jag kände igen som en residensstad. Det passade kanon tänkte jag. Min praktik bestod av ett år i yttre tjänst och ett år på kriminalavdelningen. Jag minns speciellt tiden på kriminalav-
9
delningen. Jag var en nyutbildad, ung och kvinnlig polis som hade energi och nytänkande med mig i ryggsäcken. Det jag blev bemött av då var alltid “nej, så gör vi faktiskt inte här, det har vi aldrig gjort - så strunta i det” Det var så förvånande för mig men jag valde att inte ifrågasätta mer just då. Jag fick ta det lite som det var där och då. Senare i min karriär så vågade jag stå upp mer för vad jag trodde på och så är det väl - med erfarenhet och ålder så vågar man mer.
Känner du att det är skillnad på dagens polisutbildning jämfört med när du läste till polis? När jag gick på polishögskolan så fick vi studenter lön samtidigt som vi studerade, så är det inte idag och det kan jag tycka är lite synd. Det var väldigt bra faktiskt. Men något som skiljer sig starkt då jämfört med idag var att det var oerhört ovanligt att kvinnor läste till polis. Av kanske 100 stycken så var vi nog max 20 kvinnor, idag ser det helt annorlunda ut. Nu finns det nästan lika många kvinnor som män inom poliskåren.
Hur var det att jobba i Kristianstad som nedflyttad Örebroare? Var det en utmaning i sig?
Både jag och Monica är överens om att det är en bra och viktig utveckling.
Jag blev faktiskt väldigt bra bemött. Det var ingen som öppet berättade att de hade något problem med att jag kom från Örebro och hamnat i Skåne. Däremot hade jag så svårt med dialekterna. Monica skrattar. Idag kan jag inte förstå hur jag kunde känna så - men jag tyckte skånskan var så svår att förstå. Jag tyckte först och främst att all skånska lät likadan, det tycker jag verkligen inte idag. När jag jobbade hos polisen i Lindesberg så var där en polismästare som var från Blekinge, då tänkte jag “Herregud, hur ska jag orka lyssna på detta hela dagarna?” Jag tyckte blekingska, skånska och danska lät exakt likadant i mina öron. Idag känner jag som sagt inte alls så, jag hoppas att jag blir ursäktad, säger Monica och skrattar till igen.
Monica fortsätter: jag kan inte direkt känna att det varit någon könsbaserad skillnad på mig och mina manliga kollegor. Däremot har jag under mitt yrkesliv känt att om jag ska bli uppskattad och lyssnad på - så måste jag prestera mer än vad mina manliga kollegor presterar. Det är väl egentligen på sätt och vis en press man sätter på sig själv som kvinna - att hela tiden prestera mer än sina manliga kollegor för att bli uppskattad. Jag kan inte låta bli att undra hur polisuniformen såg ut på 70-80-talet. Var den anpassad till kvinnor? På den tiden var inte alla plagg speciellt
10
Kvinnor som inspirerar I denna bok har jag samlat intressanta intervjuer med inspirerande kvinnor med anknytning till Skåne. Hoppas du får en inspirerande läsning!
Henny Tillberg f. 1998 från Åhus. Detta är hennes debutbok.