Judarna på Klipp gatan 19
En Stockholmshistoria
Ricki Neuman
Research av Anna Svenson
Judarna på Klippgatan 19
En Stockholmshistoria
© Ricki Neuman och Volante 2025
Volante
Stora Nygatan
111 27 Stockholm www.volante.se
Research Anna Svenson
Efterord © Henrik Berggren
Omslag och inlaga Conny Lindström
Omslagsbild från albumet Eduard och Sophie Heckschers stiftelse – uppförd 1911–1913
Första utgåvan, första tryckningen
Tryckt hos Livonia Print i Lettland 2025
ISBN 978-91-7965-416-0
Jag är elva och sitter på spårvagnen bredvid mamma. Vi är på väg från Kungsholmen till morfar som bor i Judehuset på Klippgatan på Södermalm, och jag har mammas stora gråa shoppingväska i knäet. I den står en kastrull med hönssoppa till morfar.
Som vanligt har jag blivit tillsagd att hålla i kastrullens metallhandtag med bägge händer, så att jag snabbt kan lyfta upp den, utan att spilla, om spårvagnen plötsligt stannar till med ett ryck.
Vi stiger av på Folkungagatan, vid Erstaparken, och går den branta backen upp mot Judehuset, där mamma föddes och växte upp.
Sedan dess har hon gjort en klassresa, genom att gifta sig med pappa som är från Östermalm, och vars far var en av stadens mest framgångsrika och respekterade antikvitetshandlare, med adeln och hovet som kunder.
Morfar däremot hade olika småjobb, som vaktmästare, försäljare och handelsresande, men han stannade aldrig länge på något av dom.
Mamma och jag gör den här utflykten en eller två gånger i månaden, efter att hon har varit i köket under förmiddagen, för att laga åt både morfar och oss.
Hon är alltid obekväm och spänd under resan, tycker varken om Klippgatan eller morfar, och ser noga till att besöken blir kortvariga.
Ibland upptäcker hon någon som hon känner igen, långt där uppe, på väg nerför backen, och då viker vi snabbt in på en tvärgata, och står tysta, tills personen har gått förbi.
För mig är det som en lek; vi spelar med i en film, och gömmer oss för fienden. Men för mamma är det på allvar.
Judehuset rymmer tre trappuppgångar, men endast en har hiss, och vi åker högst upp, och går sedan genom den mörka och illaluktande vinden, för att därefter ta trapporna ner till morfar.
Nu börjar det kännas tungt att bära shoppingväskan.
Vindsförråden har höga gallerdörrar av järn, och en stor dörrskylt i ögonhöjd, och på några av skyltarna står hyresgästens namn med både svenska och hebreiska bokstäver.
I ett av hörnen på vinden brukade David Slonimsky sitta och läsa sina böcker, berättar mamma. Han var jämnårig med henne och älskade att läsa, och när hans föräldrar skrek och bråkade, vilket enligt mamma hände ofta och hördes i hela huset, då kunde han dra sig tillbaka till vinden. Där hade han möblerat en egen liten hörna åt sig, med en sliten fåtölj, en golvlampa och ett lågt bord för böckerna.
Under några år, när barnen ännu bodde hemma, odlade morfar karp i familjens vindsförråd, i tre stora metallbaljor med vatten.
Han matade dem dagligen, med vitt mjukt bröd, för att få dem riktigt stora och feta, och sålde dem sedan till grannarna, inför de judiska högtiderna.
Men den största och fetaste karpen tog han själv, och bar ner till mormor att göra gefillte fisch utav.
Enligt mamma var det en av få gånger han faktiskt tjänade lite pengar.
Vi sitter i det lilla trånga köket, och morfar lagar kaffe.
Det händer att det inte finns socker. Då blir mamma irriterad och får morfar att genast gå över till grannen bredvid och låna. Jag hör hur de pratar jiddisch där inne, högt, nästan skriker, och så kommer morfar tillbaka och meddelar lite högtidligt att grannen hälsar till mamma, som inte svarar utan himlar med ögonen och lägger en sockerbit i kaffet.
– Ich vill dos nit, säger morfar med bestämd röst, när vi sitter där i köket i hans lägenhet på Klippgatan.
Han bjuder på kaffe, och vi har med oss kanelbullar.
Sedan säger han det igen, men extra långsamt.
– Ich. Vill. Dos. Nit.
Mamma vill att han ska flytta in på det nya judiska sjukhemmet i Enskede, eftersom han klarar sig allt sämre nu när den ogifta dottern har gått bort, och han därmed bor ensam, och eftersom det blir många utryckningar för mamma och hennes syskon.
Hon har noga förklarat för honom vilka fördelar som finns, som att han får egen lägenhet med pentry och badrum, koscher mat tre gånger om dagen, plus en sjuksköterska på plats varje dag. Dessutom bor där flera som han känner.
Vi sitter som vanligt med öppen ytterdörr, och plötsligt syns morfars granne ute i korridoren. Han har stannat upp och vinkar glatt åt mamma.
– Kum aher, ropar morfar och vinkar in honom, och säger att hans dotter vill att han ska flytta, så att hon kan ta över lägenheten och tjäna pengar på att hyra ut den.
Mamma skakar uppgivet på huvudet och berättar hur det egentligen är.
Sedan lägger morfar till att det blir för långt till shul, och att han vill fortsätta davna med dem som han alltid davnar med, nere på Sankt Paulsgatan.
Morfar och mormor var bägge del av den stora flyktingströmmen från slutet av 1800-talet, då över 30 miljoner européer flyttade västerut till Amerika och Kanada, varav två miljoner judar. Men alla kom inte ända fram, som Nathan och Hinde Scherlin, som av skäl vi inte känner till blev kvar i Stockholm, under det att deras många syskon drog vidare.
År 1915 flyttade de in i Judehuset, två år efter invigningen av detta privata välgörenhetsprojekt.
Där växte deras sju barn upp, fyra döttrar och tre söner, först i en liten etta, därefter i en något större tvåa. Alla kom in i det nya hemlandet, och blev en del av Sverige, förutom den ogifta dottern.
Det är i den tvåan vi sitter.
Fast inte länge till.
Mamma har börjat duka av; det är den överenskomna signalen.
Morfar, Nathan Scherlin, på besök i skärgården. (Privat)
Författaren med mamma Kiki, tidigt 50-tal. (Privat)
2 Klippgatans historia
del ett, från 1913
F aStIgheteN KlIppgataN 19 började byggas våren 1911, och det går att föreställa sig hur märkligt det hela tedde sig för dem som bodde runtomkring.
Klippgatan mellan Skånegatan och Bondegatan stängdes helt av, motordrivna lastbilar kom och åkte i ett, och upp reste sig långsamt ett stort, högt, brett, massivt och påkostat sexvåningshus, avsevärt större och högre än något annat hus i närheten.
Nytillskottet har något synnerligen kraftfullt över sig där det står, omgivet av hukande ruckel, skjul, baracker, ödemarker och låga hus. Den enda utmanaren är den ännu högre Sofia kyrka, som står på en kulle i Vitabergsparken och strängt ser ut över sin kristna flock. I den nya fastigheten ska judar flytta in, fick man tidigt veta. Det blir ett hus med bara judar.
Var det bra eller dåligt? Nja, det visste man nog inte riktigt.
Skulle det kanske byggas fler hus av samma slag, är det början på en invasion, och kommer kvarteren framöver att tas över av judar?
Skulle det bli fler butiker nu, och mer kommers på gatan? Judar och affärer, det hade man ju hört.
Eller var detta inledningen på ett betydligt mer bebyggt Södermalm?
Och det var det.
Allt fler höga hus byggdes, den enkla låga bebyggelsen försvann steg för steg, och endast två år efter invigningen av Judehuset stod ett lika stort hus färdigt på andra sidan gatan, byggt av Sunnerdahlska stiftelsen, för fattiga och barnrika familjer, och ritat av samma arkitekt som hade ritat Klippgatan 19.
Nu började gatan likna en vanlig stadsgata.
Och ändå inte.
Ingen annan gata i staden kunde visa upp samma blandning av hyresgäster.
Klippgatans två rejäla portar ut mot gatan kommer tidigt upp, tycks extra bredbröstade och utstrålar något kaxigt, som om de stolt berättar att stora, höga saker kommer att passera här, samtidigt som deras tunga järngrindar också utgör en markering, och tycks säga att vi kan stänga ordentligt om oss, om det skulle behövas.
Invånarna på östra Södermalm kunde se hur den bastanta huskroppen successivt tog form, men hade ingen aning om hur insidan såg ut, och visste inte att den skilde sig radikalt från vad som var vanligt på Söder.
Vid denna tid var stora delar av stadsdelen ett slumdistrikt.
Man bodde trångt och dragigt, trähusen var ofta slitna och utan värme, och för det mesta fanns det en vattenpump och ett torrdass på gården, men inte mer än så, under det att Judehuset bjöd på centralvärme, badkar i källaren, tvättstuga och torkrum, varmt och kallt vatten i köket eller pentryt och tre vattenklosetter på varje våningsplan.
Klippgatan 19, tidigt 20-tal. (Privat)
Klippgatan 19 nästan färdigbyggt, tidigt 10-tal.
Klippgatan 19 var både det högsta och mest moderna huset.
Det byggdes av Heckschers Stiftelse, grundad av det judiska paret Eduard och Sophie Heckscher. Det var en påkostad fastighet, ritad av den välkände arkitekten Axel Bergman, som alltså även stod bakom Sunnerdahlska huset mittemot på Klippgatan. Han var välkänd och hade bland annat arbetat som biträdande arkitekt vid bygget av Nordiska museet på Djurgården några år tidigare.
Varför hade Eduard och Sophie valt att bygga ett judiskt hus just i kvarteret Kopparn 7?
Säkerligen för att tomterna var avsevärt billigare på Söder, som fortfarande kallades ett utkantsområde. Dessutom ville man inte ha alla dessa judar i närheten av de egna burgna kvarteren på Östermalm.
Just på Söder bodde redan de allra flesta östjudar, och skulle fortsätta att bo där, för där fanns en mängd arbetsplatser, inte minst invid kajerna vid Barnängen nedanför Vitabergsparken.
Där hade flera stora företag placerat sig, med fabriker och verkstäder, för där kunde man bygga sina egna pirar och låta sina egna båtar lassa på och av, och där kunde man än så länge gratis och enkelt bli av med alla sopor
Och slutligen för att stadsdelen så dags hade flera etablerade institutioner som servade de nya invandrarna. Där fanns till exempel en etablerad synagoga, flera små vad man skulle kunna kalla pop-up shuls, en mikve på Bastugatan och en arbetsstuga på Bondegatan.
Judehuset på Klippgatan 19 (1913–1965) var ett unikt svenskt projekt, levererade integration och bidrog bland annat till att min mamma och hennes syskon blev en naturlig del av Sverige, liksom hundratals andra judar från Östeuropa.
Verksamhetens syfte var att hjälpa de nya invandrarna med hyran och med att snabbt komma in i det nya landet, utan att behöva ge avkall på det judiska.
Huset rymde 79 lägenheter, varav merparten ettor. Klippgatans tre vattenklosetter på varje våningsplan lockade många av grannskapets barn de första veckorna efter invigningen. Ibland var det en kö av nyfikna pojkar och flickor utanför toaletten, som ville slänga in en pappersbit, dra i snöret, höra bruset och se vattnet forsa fram och pappret försvinna, simsalabim, som ett litet skådespel.
Och det luktade inte. Det var stor skillnad jämfört med torrdassen där hemma.
Sedan fanns där andra skillnader.
Vad tänkte en ung icke-judisk kille från Bondegatan, efter att ha stått i kön en stund, och efter att ha sett männen i långa svarta kaftaner gå förbi, och kvinnorna i hucklen och långa kjolar, och kanske hört jiddisch för första gången?
De här nya som bor i huset, de är verkligen inte som vi.
Eduard och Sophie Heckscher utgjorde en del av den övre välbärgade medelklassen i Stockholm. De var aktiva i den judiska församlingen men även i samhället i stort, och bland annat engagerade i The Settlement Movement, eller hemgårdsrörelsen som den kallades i Sverige, där de samarbetade med Natanael Beskow, teolog och organisationens ledande svenska profil.
Rörelsen var ursprungligen brittisk, bestod främst av överklass och övre medelklass, och kom till som en reaktion på det framväxande proletariatet i London och andra större städer i England. Tanken var att hjälpa industriarbetare och andra till mer bildning och utveckla dem kulturellt, vilket skulle skapa
Arkitekt Axel Bergmans ritning av gatuplanet, med generösa utrymmen för arbetsstugan.
Arkitekt Axel Bergmans ritning av våning 3, mestadels ettor.
gemenskap och samhörighet – och kanske motverka det våld man fruktade.
I hemgårdsrörelsen menade man att alla människor kan förändras och förädlas, men att många behöver hjälp på vägen.
En av drivkrafterna bakom rörelsen var rädslan för det nya, inte minst oron för vad den allt starkare arbetarklassen kunde ta sig för.
Rädslan för det nya fanns även med i projektet på Klippgatan, men där var paret Heckscher bekymrade över något helt annat. Där handlade oron om en ökande invandring av judar från Östeuropa, fattiga, religiösa, obildade, jiddischtalande utlänningar med många barn – en annan typ av judar, alltmer vanlig nere på kontinenten, men nästan helt ny för Sverige.
Hur kommer svenskarna att reagera, tänkte stadens etablerade västjudar, som alla en gång hade anlänt från Danmark och Tyskland. Kommer vi framöver att betraktas med andra ögon?
Västjudarna var väl insatta i förhållandena nere på kontinenten och ängsliga för att ett judiskt proletariat i Stockholm skulle leda till samma utbrott av antisemitism och våld, som i storstäderna söderut. Där kunde mobben emellanåt ge sig på judarna, gå bärsärkagång i deras kvarter, bryta sig in i butiker och lägenheter, och där man kunde bli mördad enkom för att man var jude. Utbrott som skulle kunna drabba alla judar, oavsett härkomst och samhällsstatus.
Man visste att klimatet i ett land snabbt kan vända, att stämningen med ens kan försämras, att nya lagar kan stiftas och att minoriteten kan bli attackerad, och utslängd.
Judarna i Stockholm bar på samma oro som judarna i Paris eller Warszawa: goda år kan plötsligt övergå i dåliga.
Det är en tidlös ängslan.
Engång i tiden fanns det ett judiskt getto på Söders höjder. Där odlade man karp på vinden, sålde sin motbok till svenskarna i kvarteret och skvallrade om de fina och rika judarna på Östermalm – dem man fick kläder och skor av men aldrig träffade, förutom i religionsskolan.
I den här boken berättas för första gången historien om Judehuset på Klippgatan 19 – om människorna som bodde där, och avtrycken de satte i ett Stockholm som höll på att förvandlas till en modern storstad.
Med utgångspunkt i barndomsminnena från besöken hos sin morfar på Klippgatan har författaren och journalisten
RICKI NEUMAN skrivit ett stycke oberättad Stockholmshistoria. Arkivarie ANNA SVENSON står för bokens research.
