9789179033811

HANNA WIDERSTEDT LEONE MILTON

TILL MINA TORSKAR Mitt liv på Berlins sexklubbar och den långa vägen hem

LIND & CO STOCKHOLM 2021

Till_mina_torskar_inlaga.indd 3

2020-12-16 08:53:04

www.lindco.se info@lindco.se copyright © Hanna Widerstedt och Leone Milton, 2021 omslag Niklas Lindblad, Mystical Garden Design omslagsfoton Eva Lindblad, 1001bild.se tryck ScandBook AB, Falun, 2021 isbn 978-91-7903-381-1

Till_mina_torskar_inlaga.indd 4

2020-12-16 08:53:04

I

min hand ligger sömntabletter. Ska en burk räcka för att dö? Jag har aldrig försökt att ta mitt liv förut. Det är nog för få tabletter. Jag öppnar en ny burk och häller ut några till. På stolen står det skitiga glaset med vatten som jag ska svälja ner tabletterna med. Hela balkongen är skitig. En nersliten, svart Ikeasoffa, alltid fuktig av regn, och ett vitt plastbord. Två vita plaststolar. En stor glasburk med fimpar som simmar runt i regnvatten som färgats gulbrunt. Det enda som sätter färg på balkongen är alla take away-förpackningarna och soppåsarna som jag kastat ut hit istället för att bära ner till soprummet och den lilla dekorationen på bordet, som jag köpt för fem euro av en afrikansk konstnär vid Berlin­ muren. Med sina händer har han förvandlat röd ståltråd till en miniatyr­saxofon.

Jag vrider av korken på Absolut Vodkan. Fem klunkar.

Snabbt. Jag är Lucky Luke och dricker fortare än min egen kräkreflex. Tabletterna ligger kvar i handen. Snart. Ska bara bli full så jag vågar. Ska jag hoppa istället? Det går fort, och döden är garanterad. Jag häver upp benen och sätter mig på räcket.

Vinden välkomnar mig. Avgaslukten från bilarna nedan­för letar sig upp åtta våningar. Kom igen, gör det!

5

Till_mina_torskar_inlaga.indd 5

2020-12-16 08:53:04

Till_mina_torskar_inlaga.indd 6

2020-12-16 08:53:04

STOCKHOLM

NOVEMBER, 2019

På Stockholms central ropar en kvinnlig röst ut ortnamn i högtalarna. Kvinnan snackar vacker svenska. Som jag längtat efter att höra språket efter sju år på flykt. Rytmen. Korta och långa ord som flätas in i varandra som blommor på en sommaräng.

– Tååååget till Götebooorg ankommer strax till platt­ formeeen. Tåååget till Malmö, avgåååår om …

Till och med när rösten rabblar upp olika sifferkombinationer som berättar vilka tider tågen avgår, och från vilken plattform, låter det mjukt och melodiskt. Som när Astrid Lindgren läser om barnen i Bullerbyn. Annat kan man säga om tyskan. Ord. Som. Huggs. Av. Efter. Varje. Stavelse. Som. Med. En. Yxa. Svenskan är en romantisk musikalfilm. Tyskan är en technolåt inspelad i en bortglömd industrilokal från Sovjettiden. Språket är hårt. Kallt. Argt. Precis som mitt liv varit. Was ist los? (Vad händer?) Die Frau (kvinnan). Du bist hübsch (du är snygg). Streicheln (smeka). Och mitt absoluta hatord: geniessen (njuta).

Geniesst du, Schlampe?!

Jag tar rulltrappan upp till den stora ankomsthallen och ställer mig utanför Pressbyrån. Det är här vi ska mötas. Ur 7

Till_mina_torskar_inlaga.indd 7

2020-12-16 08:53:04

butiken ringlar hypnotiska dofter av nymalt kaffe och varma kanelbullar. Svensk fika. Om jag haft pengar skulle jag gått in och köpt minst tre bullar och tryckt in dem i munnen. Men jag har knappt fem spänn. Jag kan vara den fattigaste människan på hela Centralen. Tiggarna som sitter med ostbågskrokiga ryggar mot väggen är rikare än jag. Fucking joke. För bara två veckor sen klev jag in i en Guccibutik och köpte en hand­väska för trettioettusen spänn. Cash.

Men jag är ändå tacksam. Ester överlevde. Jag har hört att kaniner kan dö av skräck. Under hela resan har jag haft kramp i magen och tittat till henne en gång i kvarten. Och när tåget dessutom blev försenat på väg till Paris, så vi missade bytena och resan tog fyra dagar i stället för två, då trodde jag att det skulle bli hennes död. Hon vägrade att äta och dricka.

– Hallå där, Hanna!

Rösten är bekant. Jag vänder mig om. Mammas kille kommer gående mot mig med sprattliga ben. Han slänger armarna om mig. Shit, han verkar glad att se mig.

– Hur är det? Vilken lång resa det blev, du måste vara helt slut?

Han släpper mig och tar ett steg tillbaka och granskar mig uppifrån och ner. Men inte med kåtgubbeögon utan med teddy­björnsögon. Sådan är Erik. Snäll, tafatt, oförarglig. En bra kille för mamma.

– Kom! Jag står parkerad precis utanför, säger han och häver upp min packning på ryggen som värsta åsnan. Jag tar tag i Esters bur och följer efter mot utgången.

Vi kör ut från stan i hans röda Skoda. Brummar på i riktning mot Vallentuna.

Erik snackar oavbrutet om hundutställningar; mammas hundar vann ditten och hans hundar vann datten. Jag lyssnar 8

Till_mina_torskar_inlaga.indd 8

2020-12-16 08:53:04

inte, men hummar och nickar för Erik är schyst, och jag uppskattar att han hämtar mig. Ester rafsar runt i det nerpissade höet. Jag greppar tag om handtaget och lyfter upp buren från golvet och sätter den i knäet. Kikar in på henne. Hon tittar tillbaka med mörkbruna, runda ögon. Det är svårt att läsa av hur hon mår.

– Ester, stackars lilla Ester, du ska få nytt hö så fort vi kommer fram. Och du ska få skutta runt fritt, jag lovar. Du har varit så duktig, lilla älskling, säger jag med min pipigaste bebis­röst som jag bara använder när jag pratar med henne. Jag sticker in fingrarna mellan gallret och nuddar hennes vibrerande lilla nos.

Utanför bilfönstret passerar Stockholm och utstrålar stor­ kukslugn. Jag studerar alla detaljer som om det vore första gången jag såg stan. Fasaderna, de flesta målade i nyanser av gult: solgult, rostigt gult, citrongult, ljusorange. Jäktade män­ niskor som flyger fram på elsparkcyklar i fladdrande trench­­ coats och portföljer i armvecken. Sverige. Stockholm. Min hjärna kan inte fatta att jag är hemma.

Trafiken flyter på längs Sveavägen och vi kör i stadiga femtio.

Längre fram tjocknar det på, och Erik vänder sig mot mig och säger att han vet en genväg. Han blinkar, och drar ratten snabbt runt och hamnar på en liten gata. Han saxar fram på Vasa­ stans små gator som värsta taxichauffören och når till slut ut på Birger Jarlsgatan. En mental krockkudde utlöser sig i mitt ansikte. Det flimrar till för ögonen och jag kastas tillbaka tio år i tiden. Där är den. Statoilmacken. Där jag varje natt efter jobbet köpte hamburgare, ibland korv. Det var där det började. Vid den blå bensinmacken som ligger insprängd under ett höghus. Några bensinpumpar, fotbollar och annat krimskrams i lådor vid ingången. Jag brukade sitta vid fönstret på en bar­ 9

Till_mina_torskar_inlaga.indd 9

2020-12-16 08:53:04

stol och titta på när folk tankade sina bilar tills gatlyktorna släcktes och det blev morgon. Ofta stötte jag på en torsk som också kom för att köpa nattamat. Jag låtsades inte se honom, och hade jag tur skötte även han situationen diskret. Hade jag otur blev det precis tvärtom: ett jävla tjat om ”efterfest” och jag var tvungen att lämna min hamburgare halväten och småspringa därifrån så han inte skulle hinna ikapp mig.

Deja vu-känslan kidnappar mig, och jag sitter inte längre i bilen med Erik utan är på väg till strippklubben Kino. Jag är Hanna, nitton år, och går sista året på gymnasiet, ett år efter min årskull. Jag vill bli sedd av män. Åtrådd. Men det är också kicken att göra något hemligt och tabubelagt som lockar mig till att börja strippa. Mest är det att jag vill leva ett annat liv än det jag lever.

Kino. Skyltfönstret är inte nådigt: glittriga monsterdildos, porrfilmer och fluffiga, rosa handklovar vart man än tittar. Till och med en uppblåsbar tupp finns på display. Går man en trappa ner kommer man till själva strippklubben som har öppet mellan tio på kvällen och sju på morgonen. Ingen alkohol­ försäljning. Det kostar femhundra kronor i entré. Nio­hundra och man får en lapdance på köpet. För att få vara i ett privat­ rum med en strippa kostar det elvatusen kronor per timme.

Fjortontusen för ett rum med jacuzzi.

Men vi strippor såg inte mycket av pengarna‚ desto mer fick morbror Kino och farbror Staten dela broderligt på. Sex var strängt förbjudet, och jag hade aldrig sex med någon kund, men många män som jag mötte hade ändå förhoppningen om att det kunde bli något, och tjatade och försökte över­tala mig. En del gick längre än så; jag utsattes för våldtäktsförsök nästan varje pass fast jag förstod inte att det var det som jag 10

Till_mina_torskar_inlaga.indd 10

2020-12-16 08:53:04

utsattes för. Jag fick en skev bild av män. Var oerfaren för min ålder. Hade inte mycket att jämföra med. Förstod inte att männen som sökte sig till Kino var av den sämre sorten.

Ibland den allra sjukaste sorten. Jag trodde att det var så män var, dominanta och galna i sex. Som den unga killen som såg rätt alldaglig ut, men från ingenstans, när jag stod framför honom på rummet och dansade topless, började suga av sig själv. Hans kropp var liten och vig, så han nådde med munnen över sitt eget kukhuvud. Han slickade och sög tills han till slut fick utlösning och skrek: – Jambalaja! Han sprutade sin säd ner i jacuzzin.

Vissa mäns ilska över att bli nekade sex visste inga gränser och jag tänkte att det var en naturlig reaktion. Som den gången en man puttade ner mig i soffan och försökte dra av mig trosorna. När jag stretade emot och tryckte bort honom stirrade han på mig med knappnålspupiller, bäng i huvudet av droger.

– Varför ska jag betala för ingenting! skrek han en decimeter ifrån mitt ansikte så spottet duschade mig och jag fick lock för öronen.

– Jag ska hem och hämta en pistol och skjuta er allihop!

Fattar du det, ditt lilla luder!

Snubben stormade ut och jag föll ihop på golvet. Låg kvar där ett tag.

Kino var för det mesta en ganska öde plats, tillström­ningen av kunder var inte särskilt stor. Därför blev det hård konkurrens om nya kunder så fort de klev innanför dörren. Om en tjej var ledig sprang hon fram och visade upp sig. De som varit strippor längst tyckte inte om gröngölingar, och gjorde allt i sin makt för att skrämma iväg oss. De kunde sitta och skratta högt när jag dansade, eller sprida rykten till chefen att jag luktade illa eller hade sex på rummet.

11

Till_mina_torskar_inlaga.indd 11

2020-12-16 08:53:04

De flesta som jobbade på Kino var vanliga tjejer, vem som helst egentligen, men det vi hade gemensamt var att vi alla var lite trasiga och bipolärish, och inte hade någon utbildning direkt. Alla förutom Martina. Hon blev min enda vän på klubben. Martina strippade för att hon älskade sex. Punkt.

– En gång i Thailand knullade jag ett helt australiensiskt fotbollslag, berättade hon från ingenstans och brast ut i ett asgarv.

– Alltså, fatta, först var det en vanlig trekant med två spelare, biffiga som fan, och plötsligt knackade hela laget på dörren och frågade om de kunde va med. Ja ba visst, haha! Martina älskade kicken av att dansa naken framför männen. Deras kåta blickar fick henne att kråma sig som Maja Gräddnos. Till en början tycker jag också om det, tills jag insåg att männen inte tyckte något särskilt om just mig och min kropp, utan de tittade lika upphetsat på alla tjejers bröst. Och de brydde sig inte direkt om vi var snygga eller fula. Fitta som fitta.

En av de flitigaste stamkunderna på Kino var son till typ en av Sveriges mest kända idrottare. Till och med jag som var noll intresserad av sport visste att den där mannen var en levande legend inom racketsporten. Hans son kom till Kino nästan varje helg med sina polare och betalade för hela kalaset med pappas pengar. Han valde tyvärr aldrig mig till rummet, för han ville ha blondiner med kurvor och basketbollstora silikon­bröst, vilket är tvärtemot hur jag ser ut med mina små, naturliga bröst, och smala, petita kropp och bruna hår. Fanns inte en tjej med ”stora patatas”, som han kallade det, inne just den kvällen lommade han därifrån till stans enda konkurrent, Privé. Där fanns garanterat stora patatas för det var deras nisch. Jag fick höra att självaste legendaren kom till Kino för inte så längesen, alltså killens farsa. Han tog över hela 12

Till_mina_torskar_inlaga.indd 12

2020-12-16 08:53:04

stället och alla strippor som arbetade det passet. Alla andra gäster fick snällt traska hemåt. Han spenderade en halv miljon den natten.

Min värsta kund på Kino var en jättegammal och jättetjock gubbe. Han måste ha varit åttio år. Han var så skröplig.

– Sug av mig, lilla flicka! sa han med sin skrovliga, sköra gubbröst.

– Det får jag inte göra, svarade jag och fortsatte dansa framför honom. Gubben började plocka av sig sina kläder, långsamt för han kunde knappt röra sig, och när han tog av sig byxorna spreds en stank av avföring i hela rummet. Det frätte i näs­ hålorna och jag fick kväljningar. Tur att det var flera timmar sen jag hade ätit, för annars hade jag tömt magsäcken på golvet. Då såg jag att mannen bar blöja, och med tanke på stankens magnitud var den knappast tom på innehåll.

– Nu ska du suga! Hör du vad jag säger, beordrade gubben och halade fram sin gammelgädda ur den skitiga blöjan.

– Absolut inte!

– Sug! Varför suger du inte av mig! Gubben skakade av ilska, eller kanske av parkinson.

Det blev droppen för mig. Kort därpå sa jag upp mig. Då hade jag strippat på Kino i drygt fyra månader, en till två gånger i veckan. Jag lovade mig själv att aldrig jobba som strippa igen.

Vi är framme i Vallentuna. Jag kliver ur bilen. Min rygg värker. Det var för dyrt att köpa biljett i sovkupé. Det knakar till som ett knäckebröd som bryts på mitten när jag vrider på överkroppen. Fan vad slitigt det är att åka tåg genom Europa.

Det gör jag aldrig om. Eller i så fall ska jag åka första klass med fetaste sängen.

13

Till_mina_torskar_inlaga.indd 13

2020-12-16 08:53:04

Innanför dörren till mammas lägenhet ställer jag ner buren med Ester och hittar en tom krok att hänga min jacka på.

Hundtassar skrapar triss på dörren inifrån sovrummet. Jag drar av mig skorna och ställer dem fint, långt in mot väggen där de inte kan vara i vägen för någon. Mamma stör sig på min stökighet. Nu ska jag försöka undvika tjafs. Här ska jag bo tills jag ordnat upp mitt liv. Ömsat skinn. Blivit Hanna 2.0.

14

Till_mina_torskar_inlaga.indd 14

2020-12-16 08:53:04

BERLIN

JUNI, 2013

Tanterna är här idag igen. De masar sig över Alexanderplatz i långa kjolar. Fast det är i slutet av maj och varmt ute är de klädda för hösten. När de passerar nickar vi till varandra, för vi sågs igår och dagen dessförinnan också. De ställer sig tjugo meter bort. Ett artigt avstånd. Under tystnad börjar de plocka fram tidningar och broschyrer ur rullväskan. De är nog systrar, kanske tvillingar. Samma runda ansikten och grå­sprängda hår i stram knut i nacken. Båda omkring sjuttio. Kanske är de nuckor, ogifta, som bara levt för en man: Jesus. Får man vara kåt på honom? Har ju sett Outsiders på Kanal 5 och där var en tjej ihop med Berlinmuren.

Vid fontänen står en gänglig, lång man i slitna punkkläder och stämmer sin gitarr. Klockan är lite i tio på förmiddagen.

Det är min tredje dag i Berlin. Min andra dag på Alexander­ platz. Igår fick jag inget sålt, men jag fick ändå två euro i dricksskålen. Jag har skruvat upp mitt staffli nära uppgången till tunnelbanan för maximal exponering. Ingenstans i hela Tyskland passerar lika många människor som just här. Tanterna står framför Primemark, där är det lite lugnare i alla fall nu innan varuhuset öppnat. Men så har de också en låg energi, och verkar inte angelägna om att sälja utan bara om att visa 15

Till_mina_torskar_inlaga.indd 15

2020-12-16 08:53:04

upp sig. Visa upp Gud. Jag tror de är jehovas. De kan också vara scientologer. Glömmer alltid bort vad som är skillnaden.

Jag ligger på samma energinivå som killen med gitarren. Han har satt igång högtalaren och spelar en gammal bra låt, Beatles.

– Love, love, love. Love is all you need, sjunger han med en hes rock’n’roll-röst och svänger med huvudet så det långa håret kastas fram och tillbaka. Det låter ganska bra. Jag sätter igång och rotar fram färger och penslar. Igår gjorde jag klart två målningar. De bara flög ur penseln. Jag lajvade Harry Potter med en trollstav. Idag känner jag samma kreativitet i kroppen, det bubblar inuti mig och jag vickar på tårna i tygskorna för att energin kan inte tämjas. Jag plockar upp en liten spegel ur väskan. Tittar hur sminket sitter. Borstar bort torkad mascara som trillat ner i små korn och lagt sig under ögat för att det blåste en del när jag promenerade hit.

Jag var orolig att det skulle vara svårt att stå och måla öppet på ett torg inför andra. Tänk om jag skulle få prestationsångest och det skulle bli svinfullt? Kanske skulle det låsa sig helt för mig? Tänk om folk skulle skratta? Så blev det inte. Tvärtom.

Direkt när jag satte igång att måla blev jag hög på känslan att bli betraktad. Det var en fet egoboost att se blickarna röra sig över mina målningar. Och flera har kommit fram och sagt att de tycker mina målningar är snygga.

Drickshinken står bredvid mig och i den kan man slänga ner några mynt om man vill. Mot den lutar min blå portfolio med cirka tjugo målningar inuti. Alla med naivistiska an­sikten som motiv. Det är det enda jag målar just nu. En man var nära att köpa av mig. Han skulle bara hem och fråga frugan först, och jag hoppas han kommer tillbaka idag. Mina målningar kostar mellan hundra och tvåhundra euro. Han hade inte det på fickan i cash, sa han.

16

Till_mina_torskar_inlaga.indd 16

2020-12-16 08:53:04

Jag sätter igång. Först med blyerts för att skissa upp. Jag går in i min zon, samtidigt är jag mer närvarande än jag någonsin varit. Det är en märklig känsla för mig att ta in min omgivning när jag skapar. Normalt stänger jag ute världen då, men nu vill jag höra fontänen porla, coverlåtarna från killen med gitarren, sorl från kaféernas kaffemaskiner, duvor som burrar, människor som skrattar. Jag älskar Berlin. Staden inspirerar mig verkligen.

En gul, modern spårvagn glider in på torget och stannar till en bit bort. Dörrarna öppnas och några kliver ut. Andra kliver på. Som robotar. Alla vet precis hur de ska röra sig. På bara några sekunder har spårvagnen bytt människor. Det står nummer tolv på tåget, och att den kör till Hohenschönhausen Zingster Strasse. Tids nog kommer jag veta var det ligger för det här är min nya hemstad. Här hör jag hemma. Jag tänder en cigarett. Utandningen bildar ett moln framför mig. Med ciggen i mungipan betraktar jag min skiss. Ser om jag fått till proportionerna. Kisar. Jo, men visst ser det bra ut, den här kan jag definitivt bygga vidare på. Känner mig som Picasso.

Det saknas bara en basker. Och Spanien. Och kvinnorna. Allt annat finns där. Jag bestämmer mig för att köra basen i grönt.

Igår var en gul dag, idag är en grön dag.

Spårvagnen kör vidare.

– Vad fint du målar.

En manlig röst bakom mig. Jag vänder mig om och där står en man i svart keps. Kanske trettiofem. Lång, krokig näsa och tätt sittande ögon. Det går inte att avgöra om han är stilig eller ful. Han ser i alla fall ganska snäll ut i sin sten­tvättade jeansjacka.

– Tack, du kan köpa en om du vill, svarar jag och böjer mig ner och plockar upp portfolion. Räcker över den. Han tar snällt 17

Till_mina_torskar_inlaga.indd 17

2020-12-16 08:53:04

emot och börjar bläddra. Verkar genuint intresserad. Ger varje målning en, två sekunder av sin uppmärksamhet innan han bläddrar vidare. Mina ögon blir till eurotecken när jag studerar hur han studerar mina målningar. Jag tittar efter om hans klocka ser dyr ut. Om hans skor är av något särskilt märke.

Har han råd att betala tvåhundra euro för en målning? I samma sekund som jag konstaterar att chansen är minimal räcker han tillbaka portfolion.

– De är jättefina, men ska jag vara ärlig kom jag fram för att fråga om du vill fika med mig?

Han är den tredje som bjuder ut mig. Två igår. Först var det smickrande men nu börjar jag bli irriterad för en dejt betalar inte mitt hostel.

– Sorry, men jag jobbar, svarar jag kort.

– Vad synd, för hade vi fikat hade jag nog velat köpa en tavla efteråt, säger han och går snabbt därifrån. Jag sätter in hörlurar. Väljer en låtlista med tysk musik.

Tre låtar senare kommer en äldre dam fram. Hon säger något som dränks av musiken.

– Sorry? säger jag och drar ur hörlurarna.

Hon är liten och snäll-farmor-med-hemmabakade-kakor-­ söt. Knallrött läppstift och blå eyeliner. En stor slokande hatt.

Och en handväska som hon bär precis som Englands drottning gör, sådär i armvecket.

– Jag sa: fint du ritar.

– Jasså, tack ska du ha. Vill du titta i min portfolio?

– Nej då, lilla vän. Du förstår att jag bor så litet numera.

Bara fyra rum. Och jag har så mycket saker redan. Jag får inte plats med en endaste pinal till. Jag bodde i villa innan, stor villa, i Zehlendorf, så du förstår, men dit lät jag min son och hans familj flytta in. Så nu bor jag och Toddy, Toddy är min 18

Till_mina_torskar_inlaga.indd 18

2020-12-16 08:53:04

katt alltså, min man dog för tjugo år sen, han hette Adolf, som i Adolf Hitler … Men oj vad jag pratar, du måste jobba förstår jag. Lycka till, min lilla vän!

Damen pinnar på med små, snabba steg till Primemark, hon passerar Jesus-systrarna och går in genom glasdörrarna till den stora rean. Upp till sjuttio procent, står det med stora bokstäver i alla skyltfönster.

Det börjar mörkna. Klockan har blivit fyra och jag har helt glömt att äta och gå på toa, inte druckit något heller, men nu säger alla kroppsfunktionerna till på samma gång och jag måste akut packa ihop. Jag tittar ner i skålen och där ligger nästan fem euro. Det räcker till en hamburgermeny, jag fiskar upp mynten och lägger dem i bakfickan på byxorna.

Inne på Burger King är det fullt med folk. Mest ungdomar.

Tonårskillar som stökar med varandra och tjejer som fnissar medberoende. Jag beställer mat och bär iväg brickan till den lugnaste vrån i restaurangen, bakom ett par växter av plast, och sätter mig ner. Packar upp burgaren. Den doftar ljuvligt.

Jag låter tänderna sjunka ner i det mjuka brödet, ner till det grillade köttet och biter av en stor tugga. Tuggar. Sväljer. Saltar pommesen. Tuggar. Och sväljer. Gott. De är varma, spröda och salta. Och passar perfekt ihop med milk­shaken som är kall och söt.

Vid bordet bredvid sitter en tjej i min ålder. Svart kort hår med gröna slingor. Piercing i både näsan och i ena ögon­ brynet. Jag som tyckte jag körde på en vågad stil. Dagarna in­ nan jag flög ner till Berlin gick jag till en hårsalong och klippte av mitt långa hår till en page. Jag ville ha en konstnärlig frisyr.

Men när jag ser den grönhåriga tjejen får jag lust att ta det ett steg längre. Kanske en tatuering? Piercing? Det är den bohe19

Till_mina_torskar_inlaga.indd 19

2020-12-16 08:53:04

miska konstnärslooken jag vill åt. Så det inte råder något som helst tvivel om vem jag är. En konstnär i Berlin.

Maten är uppäten. Jag torkar mig runt munnen och skrynk­ lar ihop pappret. Bär iväg brickan och går ut. Det är en promenad på tio minuter till mitt hostel men jag har ganska mycket packning så det tar tjugo minuter. Jag hade såklart velat ta en taxi men kan inte slösa pengar på det. Jag hade tiotusen kronor när jag kom hit som jag tjänat ihop på bloggen. Betalat typ femtusen för hostel i tio dagar. Måste börja tjäna pengar snart.

Imorgon ska jag pröva att stå någon annanstans, fort­farande på Alexanderplatz men inte vid tunnelbanan för det är för hektiskt där. Folk jäktar och hinner inte se mig. Eller så kan jag testa att sänka priserna. Får se. Det löser sig.

Mitt hostel heter Generator Mitte Hostel och ligger på Oranien­ burger Strasse. En av Berlins största gator, med en gigantisk syna­goga i mitten som drar blickarna till sig med sitt guld­ belagda kupolvalv. Den ser ut som Jasmins palats i Aladdin-­ filmen.

Jag delar rum med fem andra, det finns tre vånings­sängar och en säng är tom. Vi är två tjejer och tre killar från hela världen i rummet. Det är rent och snyggt, förtjänar sina tre stjärnor.

När jag kommer in i foajén sitter Babyface-Andy med en öl i handen i en av sofforna. Nystruken skjorta som sitter tajtare än den borde runt magen. Vattenkammat hår. Han väntar på mig. I morse frågade han om han fick bjuda mig på middag, och jag tackar inte nej till gratis mat, i alla fall inte om killen är trevlig och det är Andy. Babyface-Andy är jämngammal med mig, omkring tjugoett, tjugotvå, och kommer ifrån Kanada.

Hans mamma dog för ett tag sen och han fick ett arv, som han 20

Till_mina_torskar_inlaga.indd 20

2020-12-16 08:53:04

reser runt i Europa för. Jag sover högst upp till höger och han längst ner till vänster. Han petade på mig försiktigt på axeln och viskade att jag snarkar jättehögt. Jag vet om att jag snarkar, men jag visste inte att jag snarkar jättehögt. Typiskt när man bor med fyra andra i ett litet rum. Andy får syn på mig och rycker diskret ut skjortan ur bilringarna.

– Vänta så ska jag bara springa upp på rummet och byta om, säger jag och går förbi honom mot hissen.

– Ingen stress. Jag går till baren så ses vi där när du är klar, säger han och tar en stor klunk öl.

Jag kommer in på rummet. Ingen annan är där. Jag drar fram min resväska ur garderoben och väljer ett par svarta shorts och ett vitt linne. Det är varmt ute. Rollar på mig deo, bättrar på sminket och borstar tänderna. Är svinhungrig fast jag nyss åt. Går ner till baren och där sitter Andy med en ny öl. Han tittar på fotboll på teven bakom baren. Röda spelare möter vita spelare.

– Vill du ha något att dricka?

– Det är bra, tack.

Andy häller i sig halva ölen utan att pausa och vi går ut på gatan. Det är varmt ute. Fast klockan är sex känns det som en svensk sommar mitt på dagen. Vi svänger av till Monbijou­ parken och går in i den lummiga grönskan, där folk sitter och äter glass, flanerar och spelar boule.

– Här låg det ett stort slott, men det bombades under and­ra världskriget och Östtyskland ville inte renovera det utan gjorde om det till en folkets park. Kommunisterna är knappast kända för sin arkitektur. Du ska se bilder på hur det såg ut, sjukt snyggt, som Versailles men mindre typ, eller som slottet i Babar.

Såg du också Babar när du var liten …? Andy avbryter sig själv.

Hans kinder blir flammiga och blicken riktas ner i marken.

21

Till_mina_torskar_inlaga.indd 21

2020-12-16 08:53:04

– Hur länge har du varit i Berlin? frågar jag.

– Två veckor. Innan det var jag i Frankrike och Italien. Varit ute och rest en månad nu, får se hur länge det blir. Kanske åker jag aldrig hem igen, har inget att åka tillbaka till direkt.

– Samma här, säger jag och tittar på tevetornet som sticker upp mellan träden. Överallt i Berlin ser man det. Det är något magiskt med det där tornet.

Andy tittar nyfiket på mig och verkar vilja höra fortsättningen på varför jag inte vill tillbaka till Sverige. Men jag orkar inte ta det nu och han är för artig för att vara påträngande så vi går tysta en stund. Vi når slutet av parken och där ligger restaurang Grill Royal. Små eldar brinner vid entrén och en röd matta är utrullad. Ser lyxigt ut. Vi går in och möts av en kypare i svarta kläder. Inredningen går i svart och rött och eld.

Kött verkar vara huvudsaken här. Jag vill beställa en stor köttbit, men när jag satt mig och fått menyn framför mig och ser priserna vågar jag inte beställa något annat än den billigaste rätten. En soppa. Andy tar samma.

– Blir du inte ensam av att resa i flera månader själv? Jag bryter av en bit bröd och stoppar den i munnen och väntar på Andys svar.

– Nej, jag tycker om det. Att resa själv.

– Samma här, man möter nya människor. Det blir faktiskt mer socialt att resa själv än ihop med en kompis. Andy nickar och vi skålar i cola.

Han är fin, Andy. Inte fin som i pojkvänsfin, men fin som i en fin människa som man mår bra av att ha i sin närhet. En sådan man önskar att man kunde bli kär i för han hade varit en jättebra pojkvän. När vi ätit upp och Andy betalat frågar han om jag har bråttom hem.

– Får jag visa dig runt lite i Berlin? Jag tog en guidad tur 22

Till_mina_torskar_inlaga.indd 22

2020-12-16 08:53:04

när jag kom hit, och jag har bra minne, säger han och skrattar.

– Gärna.

Andy håller upp dörren. Han är respektfull. Försöker inte lägga in en stöt. Flörtar inte ens. Vi känns mer som två kom­ pisar fast jag är rätt säker på att han vill mer. Om jag skulle luta mig fram för en kyss skulle han inte rygga tillbaka med för­ våning eller äckel i blicken. Det är inte för att jag har sjukt bra självförtroende, så att jag tror så om alla killar, utan för att jag märker det på just Andy. Vi går tillbaka till parken, går längs med vattnet. Passerar barer, graffitiväggar och kvällsöppna butiker. Folk sitter på gatan med kebabrulle och öl. Ingen vill vara inomhus. Alla vill ta del av Berlins gatuliv. Det är här det händer. Man vill bara inte gå miste om det. Vi passerar Checkpoint Charlie och Andy berättar historien om amerikanerna och om öst och väst, sen går vi vidare till tevetornet och han berättar allt om det också. Han gillar historia. Jag tycker om att lyssna på honom, men är mest uppfylld av att jag är här.

Jag släpade med mig mitt staffli ända från Sverige, checkade in det som specialbagage på Arlanda, och med en nyklippt page och röda läppar klev jag ombord på planet för att börja mitt nya konstnärsliv. Äntligen har jag lämnat Sverige bakom mig. I Berlin känner ingen till Big Brother, bråken, de fejkade relationerna, bloggen, skandalerna, panikångesten i Nyhetsmorgon. Här kan jag bara vara Hanna, konstnären från Sverige. Kanske kan jag passa på att byta namn? Ich liebe Berlin.

23

Till_mina_torskar_inlaga.indd 23

2020-12-16 08:53:04