9789178857098

n ll e

Epå

n e g n ä v u T

Martine Christensen Odenhall

Ellen på Tuvängen Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Martine Christensen Odenhall © Omslagsmålning: Martine Christensen Odenhall Grafisk form och sättning: Jimmy Moberg Första upplagan Tryckt i Tartu, 2022 ISBN: 978-91-7885-709-8

n e l l E

n e å p väng Tu

av Martine Christensen Odenhall

Vår, sommar, 1973 ”Skriver du så mycket måste du ha en riktig bok!”

7 maj 1973 Idag har Anne fått ett staffli. Idag såg jag på snickar-Holgers verkstad. Den här dagboken fick jag idag och idag fick jag också hopprep. Jag är förkyld fast jag får vara ute och lufta mig och jag får gå till affären och köpa småsaker.

Vem är det som berättar det här? Jo, det är Ellen.

Ellen är sju år, på det åttonde. Hennes storasyster Anne är åtta, på det nionde. Och hennes stora storasyster Mette är tretton.

De tre systrarna bor tillsammans med sin mamma och pappa i ett område med många barn i utkanten av Uppsala. Husen på Ellens gata sitter samman i en lång rad med garage emellan – det är kedjehus. Fast så ser det bara ut på den ena sidan av vägen. På den andra sidan är det alla möjliga sorters hus, nya och gamla, hipp 5

som happ. Det finns också en gata nedanför med lite större kedjehus i långa rader och nedanför dem en stor dal. Där kan man leka vilda lekar.

Ungefär så stor är Ellens värld. Nja, lite större är den nog. Affären finns ju, Konsum, dit går man på fem minuter. Ellen brukar följa med barnflickan Anita dit. De går längs med en hög granhäck och Ellen tuggar på nya skott som är alldeles ljusgröna om våren, de smakar syrligt.

Anita säger att man faktiskt kan äta dem.

Fast vänta nu, Anita, som alltså kallades för ”barnflicka” och tog hand om både barn och hushållsarbete medan föräldrarna jobbade, hon är inte kvar hos familjen längre. Hon fanns med när Ellen började skolan och följde henne även dit den allra första tiden – nu går Ellen till­ sammans med sina klasskamrater.

Inför sin första skoldag minns Ellen att hon plötsligt blev nervös och sa till mamma: ”Jag kan inte skriva mitt namn!” Men hon behövde bara prova en gång – hon kunde ju! Ja Ellen var tidigt duktig på att skriva. När det var hon och mamma som tillsammans gick till K­onsum för att handla mat, märkte mamma att hon 6

gång på gång ville att de skulle köpa till ett litet randat kollegie­block. Till slut sa mamma Barbro: ”Skriver du så mycket måste du ha en riktig bok!” Och så köpte hon det första svarta vaxduks­häftet åt Ellen.

Däremot har Ellen vid skolstarten ett litet talfel: Hon använder bara ett sje-ljud, som det i stjärna. Det använder hon även för känga, kök och kyrka. Körsbär är ju svårt! Ellen får gå hos en särskild talpedagog i skolan, det är g­anska mysiga stunder ensam med en vuxen och hon lär sig snabbt. Nästan för snabbt tycker mamma – för det lät ju så sött med talfelet!

Däremot är Ellen väldigt tidig med att stava rätt.

Hon imponerar stort med ett rättstavat ”borste” redan i första klass! *** Expediterna i områdets Konsumaffär var alltid desamma, en ganska smal dam och en lite run­d­are. Ellen ska faktiskt komma att minnas deras ansikten livet ut. Första gången hon ensam vågar sig till Konsum, är det för att köpa 7

hårspännen. Expediterna blir så exalterade, så förtjusta, och vill prata lite extra med den lilla flickan. ”Vad är det för spännen du ska ha, de ljusbruna eller de mörkbruna?” frågar de och sätter paketet mot hennes hår för att stämma av vad som kan passa. Men det är ju inte bara till sig själv Ellen ska köpa spännena, hon vill bara in i affären och ut igen, hon vet inte vad hon ska svara! Så j­obbigt!

En annan gång när hon är lite äldre och blir skickad att köpa rårörda lingon – det är viktigt att de är rårörda – försöker de skämta med henne i butiken: ”Jaså, ska vi röra dem åt dig också!” Nej, Ellen blir förskräckt, förstår inte att de skojar.

Hu så pinsamt. Hon flyr snabbt ut på gatan så snart hon har betalat.

Ellen tror efteråt att expediterna ska komma ihåg episoderna och känna igen henne, hon k­änner ju så väl igen dem! Men mamma säger att de träffar så många i butiken, de kan inte hålla reda på alla. Fast sanningen är nog ändå, att i det här lilla området med en Konsumaffär, här känner expediterna igen sina kunder.

8

*** Tryggheten finns också i kamraterna på gatan, flera av Ellens klasskamrater bor här: Det är Annika som Ellen först ringer på hos när de ska ha sällskap till skolan. Då är Annika aldrig färdig, hon står i trosor och linne och har Oboy kring munnen. Fast det gör inget, för Ellen är alltid för tidig. Sen hämtar de Anna, Anna som är väldigt påhittig och fantasifull och den mest populära flickan i klassen. När de andra påpekar det vill hon inte riktigt kännas vid det och slingrar sig lite, men hon kommer inte undan för så är det: Anna är poppis. Efter Anna går de till Randi. Randi är för det mesta är glad och snäll, men hon har humör! Därför är hon tyvärr också lätt att reta, hon blir så arg! Så de andra barnen i skolan tycker det är ganska skoj att reta Randi, ibland. Men Randi är också p­oppis.

När de hämtat Randi svänger de runt hörnet, går ytterligare ett par kvarter, och plockar upp Maria – Maria som snabbt blir Ellens allra bästa vän. Efter Maria hämtar de Heidi och så fort­sätter 9

hela skaran av barn den ganska långa vägen till skolan.

Det tar ju sin tid att så omsorgsfullt hämta upp varandra i tur och ordning. Tillsammans är de fem, sex barn. Ellen startar först eftersom hon bor längst bort i raden. Hon måste gå upp tidigt becksvarta vintermorgnar, men gör det gärna. Det är skönt att de har varandra, särskilt när de ska ta sig igenom det sista skogsavsnittet där ”ligorna” finns och det sägs att man kan bli bunden vid ett träd … Rövarhistorierna svetsar samman gruppen.

Ellen är inte den mest populära i gruppen, men inte heller utanför. Mamma och pappa frågar henne, nästan pressar henne lite: ”Är Anna dum?”

Nej, Anna är en poppistjej som faktiskt inte är elak mot andra. I skolan blir Ellen möjligtvis som luft för henne ibland, det är så mamma säger när hon undrar: ”Blir du som luft?” Jo, det kan Ellen hålla med om. Samtidigt tycker hon att mamma överdriver lite och bekymrar sig i o­nödan. Man måste inte vara bäst eller mest populär. Ellen har det faktiskt bra i skolan.

10

Det blir ju också så, att Ellen och Maria väldigt tidigt finner varandra, ingen av dem minns egentligen hur. Jo, Ellen har senare fått b­erättat för sig, att Marias mamma Tina tog kontakt med Ellens mamma Barbro och såg till att Maria kom med på ”morgonhämtningsrundan”.

Så m­ammorna hade ett finger med i spelet!

När hela barngruppen spatserar hem från skolan, eller kanske särskilt när Ellen och Maria kommer lite för sig själva, går de hand i hand.

En gång på väg hem från skolan, när de k­om­ mer in på gatan som Annika, Randi, Anna och Ellen alla bor på, kommenterar Annika skyl­ten som blivit nästan helt gömd i en trädgårds­häck: Tuvängsvägen. Varför heter den Tuvängsvägen?

Det lyckas nog inte barnen riktigt klura ut. Kan det helt enkelt ha varit tuviga ängar här tidigare, som i dalen nedanför, H­ågadalen? Ja, varför inte?

Kedjehusen stod klara 1964. Mamma och pappa flyttade hit med en nyfödd Anne när husen var alldeles nya. Då var Ellen ännu inte född. *** 11

Ellen håller sig lite i utkanten av flickgruppen i klassen, tillsammans med Maria. Att få vara nära Anna, det är speciellt. På rasterna i skolan leker flickorna för sig. De klättrar i ett stort nät som förstås är tänkt att just klättra i, men som Anna gungar i. När Anna gungar och Ellen är med och puttar på hennes spända jeansbak genom nätet, ja då är det nästan en ynnest att bara få putta på Anna! Men hemma på gatan, där får alla vara med. Där hittar Anna på m­assor av skojiga saker och då bjuds alla barnen in. En vinter är det filmvisning i Annas garage, eller (om vi ska vara noggranna) i förrådsrummet som ligger innanför garaget och som man också når från terrassen: Anna bor i ett likadant kedje­ hus som Ellen.

Anna och hennes närmsta kamrater har laddat upp inför filmkvällen. De har tillverkat riktiga biljetter, ställt upp stolar i rader och e­rbjuder biogodis i små papperspåsar. Filmen är en sorts stillbildsfilm som de själva har gjort och som visas med projektor mot väggen. Kanske är just filmen inte jättebra … Men sen ordnas det 12

med vintertaxi på vägen. Taxin är en spark med ett uppspänt indiantält över, alla blir skjutsade hem!

Pojkarna i skolan, de rullar mest bara runt och brottas på rasterna, ja varje rast: En hög av pojkar på marken, några tittar på. Ellen blir lite fascinerad av det. Varje rast. Men det leder aldrig till bråk på riktigt, det är en lek eller en övning – som för björnungarna på Skansen!

Spark förresten, det var något alla familjer hade när Ellen växte upp. Man tog alltid sparken till Konsum när man skulle handla på vintern.

Mycket praktiskt att sparka sig fram på medarna i snön, sandat och saltat var det aldrig. Någon kunde sitta på sitsen och kassarna kunde hänga på styret. Det var nästan jämt en trasslig röra av sparkar utanför affären!

13

”Skriver du så mycket måste du ha en riktig bok!” Så säger mamma när Ellen och hon går till mataffären, och Ellen gång på gång vill ha ett litet randat kollegieblock. Då Nej, världen var juskrivhäftet inte såmedstor! köper mamma det första riktiga svarta pärmar åt henne. Ellen börjar skriva dagbok när hon är sju.

Ja

Ellen, hon är ju lite blyg – rätt ordentligt blyg faktiskt – men också en mycket vaken Ellen är en ganska blyg liten tjej, men mycket fantasifull. och uppmärksam flicka. Hon betraktar nyfiket Som tur är blir hon snabbt bästa kompis med Maria som sin omgivning och är mån om sin lilla värld. går i samma klass. Hon har också andra kamrater hemma Hon människor, miljöer på gatan,observerar men så är det allt; den där blygheten … Hon måste och hus.sigHon skaförsta vara fint hon ochvågar trevligt träna så attvill honatt törs!det Tänk gången omkring henne. gå till Konsum själv, eller hälsa på kattungarna tvärs över vägen, hosden familjen som de kallar ”Flytta-till-Norrlands”.

När här historien börjar är det maj månad.

Tänk honsnart får se en riktigförsta häxa! klass och familjen är Ellennärska sluta just i färd med att måla om i huset. Invändigt alltså.

I villaområdet där Ellen växer upp får barnen leka väldigt Skåpsdörrar och lådor i köket står först på tur. fritt. De genar över andras trädgårdar när de jagar Detta stora ommålningsprojekt är Ellen mycket varandra i Röda Vita Rosen, de spelar brännboll mitt i engagerad i, hon berättar hur de har det i sitt hus: korsningen, de samlar sniglar på en vildvuxen tomt där den svartklädda ”damen på hörnet” bor – ja, de klättrar Vi håller att måla.

Vi skablirmåla i hela faktiskt ocksåpå på med hustaken!

Hela området som en huset, har– målat 14 skåpsdörrar, de är mörkegen litenvi värld Ellens värld.

bruna. Vi har väggarna vita. I Annes, Mettes och mitt rum ska det vara havsgröna väggar och allt det andra ska vara vitt, också taket.

www.vistoforlag.se