ALDRIG MER
Sankt Petersburg Åke Sandahl
Historiska färdvägar för släkten Sy År 1687 flyr hugenotter med familjenamnet Sy från Calais till Berlin. År 1830 flyttar Abraham Sy från Battin, norr om Berlin, till Jockis i Finland. År 1867 emigrerar familjen Sy från Jockis till Tula, Izhevsk och St Petersburg. År 1918 flyttar familjen Sy till Helsingfors.
Utgivna verk av författaren: Nya Mål 3, Natur & Kultur, 2001 (Risérus, Sandahl, Stjärnlöf) Kungsholmens Chopin, Alf bokförlag, 2008 Kolja på djupt vatten, Idus förlag, 2012
ALDRIG MER
Sankt Petersburg Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Åke Sandahl Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7885-394-6
ALDRIG MER
Sankt Petersburg Åke Sandahl
O how much more doth beauty beauteous seem By that sweet ornament which truth doth give! Shakespeare, Sonnet 54
Förspel – S:t Petersburg 1905
D
et är tidigt på morgonen den 1 februari 1905 som systrarna Valja, Olga och Agnes vaknar av hårda bultningar och sparkar på dörren. Den trettonåriga Valja har fått löfte att flytta in i ett eget rum, vägg i vägg med systrarnas, men ännu sover alla tre tillsammans. Fadern och mor Paulina står redan i tamburen i nattkläderna. De vill inte öppna, försöker prata med männen på andra sidan. – Vad vill ni? ryter Rudolf. Det är mitt i natten! – Was wollen sie denn? ropar Paulina, som härstammar från Riga och helst talar tyska. Bultningarna fortsätter, nu uppblandade med ord som zakazy och reyd. – Vad säger de? viskar Valja som har kommit fram till dörren, medan systrarna Olga och Agnes håller sig undan i lägenheten. – De påstår att det är order på husundersökning, säger fadern lågt. Släpp lös Sasha. Familjens Dobermannpinscher är skräckinjagande att se,
9
öronen står rätt upp och den stora, svarta hunden morrar dovt med vita tänder. – Fortsätt prata med dem, säger Rudolf till sin fru. Och kom fort, uppmanar han Valja. De går in i vardagsrummet. Från en hylla tar fadern ner en silverblank samovar som de aldrig använder. Han skruvar bort överdelen, trevar i hålet och hämtar upp en revolver med lång pipa, som han snabbt överräcker till Valja med orden: – Öppna fönstret i ditt sovrum och släpp ner den på gården. Men linda först in den i ett tygstycke. – Ja, pappa, säger Valja snällt och rusar därifrån med vapnet. Hon har hållit i det en gång förut och vet hur kallt och tungt det är. I sin mors byrå finner hon ett gammalt örngott och rullar snabbt in revolvern i det. Samtidigt som hon öppnar fönstret hör hon att männen därutanför har tagit sig in i lägenheten. Men Sasha skäller vilt och de backar. Valja sträcker sig ut så långt hon kan och släpper ner byltet så att det hamnar i snön bakom en grön låda med sand som gårdskarlen brukar strö ut på gatan framför huset. Hon stänger och återvänder till de andra. Rudolf håller i Sashas halsband och kopplar honom. Husundersökningen genomförs av fyra gendarmer i ljusblå uniformer. Efter en halvtimmes letande kan de konstatera att det inte finns något som ska kunna leda till en häktningsorder. Att fadern är tullare syns på uniformen som hänger i hallen, men inget stulet gods, inte heller några vapen eller sedlar kan påträffas. Däremot lägger man märke till att lägenheten är ganska rymlig. Det finns behov av plats för poliser från landsbygden som rekryteras för att försvara tsaren mot anarkister och strejkande arbetare. Rudolf har anat att den här dagen ska komma. Deras bostad
10
ligger nära floden Neva på Viborgssidan av staden, tyvärr lite för centralt under de omständigheter som nu råder. De flesta han talat med är övertygade om att en revolution närmar sig. Strejkerna har blivit fler, demonstrationerna allt högljuddare, affärer stänger och fattiga bönder strömmar in i staden. Hur länge kan de själva hålla ut?
11
Del 1
Vi ha tagit beslutet att bege oss till Ryssland. Rudolf har fyllt fem, vi måste fly svälten och söka oss ett bättre liv. Färden går först till Helsingfors, sedan till Sankt Petersburg, vidare mot det aflägsna Moskva, vidare söderut till staden Tula. Ur Carls dagbok
Jockis 1867
B
yn Jockis ansågs ha ett utmärkt läge i landet. Nära älven Loimijoki låg Jockis Klädes-Fabrique och en stångjärnssmedja. Båda gav gott arbete till hundratals människor före hungeråren. Nästan alla som flyttade till Jockis för att söka arbete var vid denna tid svensktalande, men utanför byn pratade man finska och kallade byn för Jokioinen. Där låg små gårdar, gråa hus, magra tegar. Inne i byn hade man byggt större trähus längs huvudgatan och fler färger lyste upp det gråa: röda tegeltak och grönmålade eller gula fasader. Med en bra häst kom man till Helsingfors på två dagar, och till Åbo på en, om man inte sölade för mycket. Rudolf hade fyllt fem år och Carl skulle få arbete i Tula. Grannfrun gapskrattade så att hon grät och fick torka ögonen med bordsduken: – Tula ligger i finska ödemarken och där finns bara vargar! Stora vargar som äter barn!
15
Carl leder familjens emigration från svälten i Finland till Tula – gevärens, pepparkakornas och samovarernas stad. Men han anar inte vad de ska mötas av: vargar, byråkrater, tsarens gendarmer och hämnden själv som tagit mänsklig gestalt. I Sankt Petersburg tänker han bygga det goda livet för sig och sin familj. Men då bryter revolutionen ut. Folkmassan är bred och lång, den fortsätter rakt mot soldaterna. Kaptenen sätter sporrarna i sin häst, skrittar fram emot demonstranterna, drar sin sabel och höjer den i luften så att den blänker till i solen. – Ska vi gå hem, säger Valja och drar Yrjö i armen. Nu har vi sett allt. – Är du galen? Valja växer upp med sina systrar i St Petersburg och sätts i svensk skola. Tillsammans med sin blivande man, Yrjö, upplever hon hur revolutionen tar sin början och Lenin anländer till Sankt Petersburg 1917. Aldrig mer Sankt Petersburg ger perspektiv på emigrationen österut – både för den som läser med historiskt intresse och den som fängslas av familjens öde.
www.vistoforlag.se