9789178851676

Thomas Herrgård

n e k o b Döder iens

m nen i A o r ä p Som

Dรถderboken

Döderboken Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Thomas Herrgård Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2020 ISBN: 978-91-7885-167-6

Thomas Herrgård

Döderboken Som päronen i Amiens

6

Thomas HerrgĂĽrd

Till att börja med vill jag säga att då jag började skriva den här historien så tänkte jag mig den först som en lättsam bok om döden – hur man nu gör en sådan. Till slut förstod jag att skriva om döden faktiskt också är en ursäkt för att skriva om livet. Om livet också har varit långt, kantas det då och då av mer eller mindre kända personer och händelser. Därför förekommer också en hel del historiska händelser och faktiska personer som återges med sina verkliga namn utan förvrängningar. De verkliga händelserna och personerna, som i någon mening ramar in berättelsepersonernas liv, hänvisar jag till i några kommentarer i slutet av boken.

Alla övriga personer, platser och händelser är uppdiktade ������������� och all eventuell överensstämmelse med verkligheten är därför en ren slump, lycklig eller olycklig beror på vilket man väljer.

Författaren

8

Thomas HerrgĂĽrd

I TillstĂĽndet

DĂśderboken

9

10

Thomas HerrgĂĽrd

Lars-ร ke

Dรถderboken

11

12

Thomas HerrgĂĽrd

1 Det är ju oundvikligen så att vi alla en dag ska dö, men det är få som vet när det verkligen är dags.

För Lars-Åke i Djup ville sig livet lite annorlunda. Inte så som de flesta tänker sig att livet skulle vare sig börja eller fortgå. Inte sluta heller för den delen. I någon mening var det precis så som man nog inte tänker sig att det skulle bli. Inte början och i synnerhet inte slutet, även om det för de flesta står klart att allt en dag också har ett slut. För LarsÅke kretsade det mesta kring Djup och gården där på landet. En plats där inte många hade varit och inte många skulle till heller – åtminstone som det varit under långa tider fram till den gamle mannens sista dagar.

Djup är en liten håla mitt ute i ingenstans, med några få hus och en väg som inte ens går ända fram. Har man tur kommer posten varannan dag, ibland inte ens det. Bara om det var horder av reklam, som ingen människa ute i den obygden egentligen kunde vara intresserad av, gjorde de sig besväret att ta sig ända fram med folks vanliga post.

Men så var det nya Sverige. Allt skulle säljas vare sig folk där ute på landet behövde det eller inte. Köpa, köpa och köpa skulle man, så att

Döderboken

13

ekonomin gick ihop för lägenhetsfolket i Stockholm och andra större städer som räknades på den ekonomiska kartan.

Annars hände inte mycket i den lilla obygden. Inte många kom förbi på den lilla vägen. Kom det annat än reklam så var det räkningar eller reklam. Oftast skulle det betalas för något som vatten och avlopp och så det där ”elhelvetet” Lars-Åke tvingades betala för fast han envist hävdade att han knappt använde skiten.

Lars-Åke var en ganska enkel person. Han var inte särskilt världsvan och hade inte så särskilt stor erfarenhet av något, men en sak var säker, han hade inte så mycket till övers för storstadsfolket. Han hade, som han uttryckte det, sett skiten en gång. En gång i sin ungdom och det kunde räcka. Gjorde man sig besväret att åka dit så gjorde man också bäst i att uträtta det man skulle ”fort som fan” så att man en gång för alla slapp därifrån.

Så såg han på den saken.

Den gången Lars-Åke var i den stora huvudstaden såg han på fotboll med sin pappa – en av de få saker de gjort tillsammans sedan modern, en dag i hans tidiga barndom, plötsligt hade försvunnit ur deras liv på landsbygden. Han fick följa med trots farfaderns bistra mening om att det nog var att kasta bort pengarna då Lars-Åke ändå inte skulle ha vett nog att uppskatta det som han borde.

– Vad skulle en som inte ens fyllt tio ha för glädje av att se på fotboll, sa han om det, han kan väl lyssna på radion som alla andra, det gör han ju alltid annars.

Men då fadern i en av sina ljusare stunder ändå tyckte att det vore bra för pojken att se något annat än landsbygden så blev det ändå så.

Det var på Råsundastadion på den spännande kvartsfinalen mellan Sverige och Sovjetunionen 1958.

Alla ville se matchen och det var inte helt oväntat en jäkla massa folk där. Med stora ögon och vilsen blick bevittnade den unge gossen också hur den närmast enorma mängden människor på en och samma plats till slut kastade sina hattar och kepsar upp i luften då slutsignalen gick.

14

Thomas Herrgård

Hemmalaget vann med 2–0 och hoppet hade tänts om Sverige som en stor fotbollsnation.

Lite snöpligt förlorades finalen bara några dagar senare. En final där en ny skimrande stjärna, Pelé, klev fram och gjorde både sig själv och brassefotbollen till odödliga legender i fotbollsvärlden. Plötsligt skulle alla på skolgårdarna vara någon av de Brasilianska stjärnorna Pelé eller Garrincha, eller varför inte svenska spelare som Hamrin, Liedholm, Gren, Rio-kalle eller Nacka Skoglund. Stor uppståndelse var det i alla fall både på landsbygden och i den stora staden, även om städer fortsatt inte var någon vidare plats att vara på – åtminstone inte för en folkskygg yngling som Lars-Åke – eller för en mer åldrande sådan heller, för den delen.

Då var det i alla händelser bättre med landet där han kunde sitta i solen … eller i skuggan … eller var han nu ville. I sin egen trädgård, på sin egen gräsmatta som han själv hade rensat ren från både sten och mossa. En plats på vilken han kunde höra fåglarna både morgon och kväll, och dricka sitt eget brännvin utan att någon annan behövde se på. I alla fall behövde han inte höra på en massa sådana där ”tro-sigveta-allt-personer” som kacklade på precis hela tiden om saker som annars var oviktiga för alla andra än dem själva.

Det var i alla händelser bättre med enskildheten, tyckte han, där han inte i onödan behövde störas av någon.

Ingen annan än Per-Arne då som bodde alldeles intill, eller nästgårds, som man sa där. Några hundra meter nerför vägen och därmed också lite närmare postens väg och allt det där lilla som eventuellt kunde hända däromkring. Djup var med andra ord inte en plats man direkt kunde hitta på kartan. Bara några enstaka hus med skogen på ena sidan, sjön på den andra och den lilla grusvägen däremellan. En plats där den enda egentliga behållningen var ensligheten och naturen.

En plats där man kunde fiska riktig fisk direkt ifrån sjön och där fåglar och andra vilda djur fritt kunde spatsera över ägorna utan att någon höjde på ögonbrynen över det. Där doften av skogen, sjön och gräsmarkerna blandades till en kompott av dofter som var genuina och exotiska

Döderboken

15

för de som bara kom på besök, men gick obemärkt förbi de som ännu envisades att bo kvar. Saker som bara fanns där runt omkring för de som alltid bott där. Små ting som man tog för självklara bara man varit där tillräckligt länge för att inte längre se det. Tillräckligt länge för att ha blivit en del av naturen, på samma sätt som storstadsfolk blir en del av folkvimlet och storstadens lukt och ljud.

Per-Arne var Lars-Åkes närmaste granne och äldsta vän. Liksom Lars-Åke bodde han i ett rödmålat hus. Genuint och lantligt falurött, så som alla hus var målade däromkring, både de som någon bodde i och de som numera enbart var sommarboende för nyrika stadsbor – sådana som hade en obeskrivlig längtan ut i ödemarken och myggen om sommaren, men samtidigt ville slippa snöskottningen och vedeldningen om vintern.

Per-Arne kunde prata han, om allt och lite till. Det gjorde inte så mycket, för när ingen annan stod för snacket därute i obygden, kunde det likaväl vara han som förde talan. Och idéer, det hade han gott om.

Allt ifrån att bara sparka förstrött på däcken på Lars-Åkes gamla Volvo 242:a och humma lite obegripligheter om oväsentligheter till att tala om vädret, livet eller till och med döden. Det föreföll ibland som att han hade varit med om allt som fanns att göra, utom just döden.

Om det mesta här i livet kunde Per-Arne ha en synpunkt eller åtminstone en obestridlig åsikt, så god som någon. I alla fall fanns det inte så många andra han kunde byta några ord med än just Lars-Åke, åtminstone de stunder han råkade ha lite tid över från att hugga upp den ved han tagit från skogen runt knuten och händelsevis kunde titta över.

För Lars-Åke var det här med pratandet lite överskattat, hade man inget att säga höll man tyst, helt enkelt. Luften måste inte fyllas med mer ljud än det som redan fanns och det som fanns var många gånger mer än tillräckligt. Men för Per-Arne var pratandet något som bara måste göras, som om det var ett behov han hade. Och han hade som sagt alltid något att säga.

Något om allting.

Man kan med säkerhet säga att som grannar i samma lilla byhåla

16

Thomas Herrgård

var de båda herrarna mer olika än någon kunde vara, ändå var det en glädje för dem båda att ha en så god granne. Någon som alltid fanns där och som de kunde få hjälp av om det någon gång skulle behövas eller något skulle saknas. Kanske för att låna några verktyg som saknades, ge lite handräckning i besvärliga situationer eller bara hålla med om vilka oegentligheter som helst som för tillfället kunde vara på tapeten.

Och då och då kom Per-Arne till Lars-Åke, bara för att byta några ord om läget i landet, och kanske dela en termos kaffe eller en kaffekask om sommaren. Då kunde de sitta och se solen gå ner över skogen på andra sidan vattnet tills det var nästan mörkt och fåglarna slutade för dagen.

Annars satt Lars-Åke för det mesta ensam i sin lilla röda stuga och såg ut genom fönstret eller satt under det stora trädet i trädgården om vädret så tillät. Så hade det varit sedan hans pappa gick bort, hastigt och lustigt på ålderns höst. Hastigt för att det kom så plötsligt för dem båda.

Som en blixt från klar himmel, eller rakt in i hjärtat på gubben för att tala klarspråk. Hjärtat, som redan för så länge sedan brustit av sorg och förtvivlan, orkade helt enkelt inte mer och på bara några minuter var det hela över. Lustigt för att han i sin sista stund också hann med några av sina sedvanliga förmaningar om att Lars-Åke gjorde bäst i att göra som fadern själv hade gjort och hålla sig borta från kvinnfolk. Kvinnor som likt Lars-Åkes svekfulla mor nog bara skulle föra med sig elände och tokigheter till gården i Djup igen. Lite lustigt för att gubben också kunde efterlämna en gård så att Lars-Åke hade någonstans att bo resten av sitt liv Sedan var han borta, bara så där. Mitt uppe på vedhögen i sina sista ansatser att få lite värme i stugan. Med ett stön och en suck och sedan inget mer.

Lars-Åkes mamma hade en dag, då han själv var för liten för att förstå, fått nog av den lantliga ensligheten och de buttra gubbarna där. Hon hade packat sin väska, gått ut genom dörren, ut på den tomma vägen och gått bort ifrån dem, en gång för alla. Eller stuckit vidare. Det var så han uttryckte det, gubben.

Döderboken

17

”stuckit vidare”.

Men så var det och därefter fick han bo i Djup med sin far resten av faderns liv (och farfaderns, så länge han nu levde) och nästan inte en dag gick utan att han också fick höra hur han skulle passa sig för att hamna i något trubbel och kvinnligt sällskap.

Det är bara elände med fruntimmer, sa de båda männen med ett familjärt eftertryck, som om just det var det viktigaste en gosse som Lars-Åke behövde lära sig om livet.

– Det finns ingenting ett fruntimmer gör som inte en man kan göra själv, ingenting. Då slipper man allt gnäll också. Inte fan behöver jag någon kärring här för att ta hand om vare sig dig eller mig själv, eller hur? I synnerhet inte den där. Vi klarar oss alldeles utmärkt själva.

Och så slutade det oftast med att farsgubben gav sig själv ett par supar som belöning för sina visdomsord innan han vinglande gick och la sig i sin ensliga säng, envist muttrande om hur alldeles förträffligt livet var utan svikande kärringar. Kärringar som Lars-Åkes mor som bara drog iväg någon annanstans, helt utan vidare.

Då hans far var en envis gubbe så var det enenvishet som också förts över till Lars-Åke. I den meningen föll alltså inte äpplet särskilt långt ifrån trädet. Lik sin far i mycket; lika butter, tystlåten, egensinnig och envist framhärdande i sina principer – i synnerhet då det gällde den kvinnliga bekantskapskretsen. Eller för all del, viljan att skaffa sig en sådan. Trots detta gjorde han ändå några tappra försök att bekanta sig med damer på danstillställningar under puberteten. Något som förväntades av en normal tonåring, inte minst av hans jämnåriga. Oftast stupade det däremot på att intresset av förklarliga skäl inte riktigt fanns där. Inte hos honom och inte hos damerna heller, men också i det att hans far hade den goda viljan att styra ut honom i något i klädväg som ingen människa på jorden skulle vilja närma sig, allra minst någon kvinnlig sådan. Därtill kom hans minst sagt anmärkningsvärda öron. Å ena sidan utmärkta för att höra både stort och smått med, men å andra sidan ganska iögonenfallande och kanske inte så tilldragande som man kunde önska heller. Därmed förblev han lika besviken som

18

Thomas Herrgård

sin far, beträffande kontakten med kvinnor. Det hade i alla fall inte gett honom något skäl att tro att det skulle bli bättre, inte så länge öronen satt där de gjorde, som ett handtag på var sida av huvudet, lämpligen ditsatta för andra att ta ett rejält tag i då tillfälle bjöds.

Beträffande klädvalet hade han förstås mycket hellre gått i moderna amerikanska blåjeans och t-shirt än det lantligt enkla. Mycket hellre haft vågor i håret som James Dean och Elvis Presley, men det gick helt enkelt inte för sig ute på landet. Man skulle passa sig för att klä upp sig till något man inte var, i synnerhet till någon av det där amerikanska packet som inte nämnvärt bidrog till någon förbättring av världen, såvitt de äldre männen kunde se.

Han hade egentligen aldrig sett någon film med James Dean – att se på bio var liksom fotbollen ett slöseri med både tid och pengar – det hade han minsann fått höra. Däremot hade han, liksom alla andra i hans ålder, sett mängder med bilder i tidningen i samband med filmstjärnans lite för tidiga död 1955, och det var tillräckligt för att åtminstone så ett frö i ett litet pojk- eller tonårshjärta. Inget kunde vara tuffare under de rebelliska uppväxtåren, då man helt enkelt var tvungen att göra tvärtom mest hela tiden.

På samma sätt var det med Elvis som vände upp och ned på det mesta då det gällde ungdomen. En uppskattning som inte helt delades av fadern. Inte farfadern heller för den delen. Helt enkelt en bunt oanständigt slödder som inte nämnvärt bidrog till någon förbättring av något, i synnerhet inte livet i den lilla byn. Ungefär som det var med det mesta som kom från det imperialistiska Amerika, med andra ord.

För att inte tala om Beatles då de senare dök upp som från ingenstans – de var i alla händelser helt odugliga i de äldre gubbarnas ögon. För trots allt gott som kommit från Storbritannien, såsom bilar och annan teknik, så förvånades de över att även britterna så okritiskt hade låtit den amerikanska skitmusiken sippra ner hos deras egna ungdomar.

Oklippta skitungar som skrek när de sjöng och vickade på höfterna så att kvinnfolket blev tokiga i huvudet. Sånt gick bara inte att begripa.

Därmed var det nog sagt om ungdomskulturen.

Döderboken

19

Om något skulle sägas om Lars-Åkes farfar så hade han inte mycket gott att säga om någonting. Det var hur som helst skit med det mesta.

Negrer och invandrare, ungar och kärringar, slödder och patrask, oftast i någon sorts kombination. Och Lars-Åke tyckte han mest var i vägen.

En synpunkt hans far tvingades dela då det inte var mycket att orda om farfaderns åsikter i det mesta.

– Måste den ungen vara här. Kan han inte vara någon annanstans och leka, gå och hitta på nåt istället för att vara i vägen för vuxet folk.

Det var med andra ord inte så lätt för ett barn som Lars-Åke att passa in och göra någon nöjd över något i den lilla byn. Allra minst hans mor som, utan att han visste varför, en dag bara hade lämnat honom i gubbarnas vård för att själv aldrig komma tillbaka.

Frågan om kvinnor i allmänhet var däremot enklare för Lars-Åke.

Det fanns helt enkelt ingenting en kvinna kunde göra som inte män kunde göra bättre, det hade han redan tidigt fått lära sig, så varför spilla tid på att försöka bekanta sig närmare med någon av dem. Det hade inte fungerat på dansbanan och skulle inte fungera i Djup.

Det var helt enkelt onödigt arbete och arbeta kunde man göra med viktigare saker. Saker som inte var så ömtåliga och krävde en massa omtanke, ömhet och eftergifter. Saker som var oföränderliga och bestående. Saker som inte bara gnällde och gav sig av vid minsta motgång, något som står sig.

Saker som sten.

Det var sedermera stenen som blev hans arbete, hans liv och levebröd, hans vedermödor och stora kunnande och det som till sist skulle leda till hans död.

Lars-Åke bestämde sig tidigt för att göra något av all den sten som hans farfar så mödosamt plöjt upp ur åkrarna. Han hade tidigt storvulna planer om att bygga pyramider och torn, sådana som han sett i historieböcker, sedan nöjde han sig med murar och enklare trädgårdskonstruktioner för att slutligen hugga fram strukturer i mindre block för att passa i trädgårdar och på terrasser hos de välborna, de som hade råd att beställa sten efter särskilda mått. Han hade vid sitt

20

Thomas Herrgård

arbetslivs slut hunnit sätta sin prägel på de flesta lite finare byggnationer och trädgårdar både i sin närhet och i vidare geografisk utbredning.

Det var så hans liv hade blivit.

Han högg, sågade, slipade och polerade sten till alla möjliga finare och mer vardagliga sammanhang. Ett slipande och huggande som i ett ögonblick av morbid inspiration hade resulterat i en gravsten med hans eget namn och födelsedatum. Bara slutdatumet fattades egentligen.

En bastant pjäs i röd granit, råhuggen på sidorna och polerad på framsidan precis som gravstenar brukar, fast med en säregen relief som troligen avsåg att föreställa något sorts stenhuggarverktyg, men som av ett ovant öga likaväl kunde föreställa något mer obscent, om man hade dragningar åt det hållet.

– En gravsten! sa han. Det är väl ändå inget som någon annan skulle tvingas att göra. Inte en stenhuggares gravsten i alla fall, det vore ju löjligt.

Nu hade den i alla fall stått färdig en lång stund och inväntade den dag den slutligen skulle användas. Den stod i trädgården, på kant över två brädor, mellan vedhögen som Per-Arne hade huggit upp åt honom och den lite murkna husknuten som ingen brytt sig om att måla sedan hans far så överraskande gick och dog.

Som ett monument över honom själv och hans stenhuggarliv. Ett liv som inte bara gett honom en gravsten efter eget mått utan också en del trasiga leder, en trött och utarbetad rygg, en kraftigt försämrad hörsel på ena örat och ett par lungor som inte kunde göra så mycket mer än ta honom fram och tillbaka till postlådan, om nu brevbäraren verkligen råkade ha vägarna förbi.

Det var ändå lungorna som till sist skulle ta honom den sista biten över mållinjen. Inte hjärtat som för hans far, utan lungorna. Inte ett snabbt slut utan förvarning, utan ett långt och utdraget jävelskap med en ständigt tickande visshet om att det snart skulle vara över. Det var inget man kände när det kom, inte som att bli stungen av ett bi, utan bit för bit, korn för korn under en lång tid.

Ett helt liv.

Döderboken

21

En evighet då man är ung men försvinnande kort då man såg tillbaka på det.

När den eviga och alltmer ansträngda hostan och de ständiga harklingarna hade gått honom på nerverna länge nog och han till slut kände att orken inte höll, fick han ändå för sig att det var dags att besöka sjukvården. Ett beslut han inte tog alldeles på egen hand förstås, utan under ett visst inflytande av Per-Arne som i någon mening ändå kände att han stod i samvetsskuld till Lars-Åke. Detta efter att han en gång hjälpt honom ur en riktig knipa. För då det är som det är med äldre män som tror att de klarar allt minst lika bra som de alltid klarat allting, så slinter ibland omdömet.

Så var det också för Per-Arne den dagen då han trodde sig kunna flytta en ladugårdsdörr på egen hand, vilket slutade med att han fick hela kalaset över sig. Hade det då inte varit för att Lars-Åke i sista stund, med sitt ena, lite friskare öra, hade hört honom skrika där under dörren, och hunnit dit för att lyfta upp eländet så hade det slutat med att han hade kvävts under tyngden.

Efter det fanns det många skäl för Per-Arne att betala igen. Livet lever man inte i en urna, menade han, det måste man leva medan man lever och det hade han inte gjort om ladugårdsdörren hade fått bestämma.

Därför ville han med all säkerhet också se till att Lars-Åke fick nåt för den där envisa hostan, för kvävningen vill man inte känna av, den är inte rolig den. Det är i alla händelser inte något man vill se någon av sina nära vänner drabbas av.

Lars-Åke hade inte så stora förväntningar på livet längre. Det var som det var och han följde bara med kort och gott. Han levde ett enkelt liv, där var dag kom och gick, och han såg inte någon nödvändighet i att blicka framåt.

Att besöka sjukvården hade han tack och lov sluppit så långt det varit möjligt och inte hade han tänkt gå dit heller, såvida tillståndet nu inte var alldeles bedrövligt. Det närmaste han kommit ett sjukhus på senare tid var när hans far plötsligt gick och dog, men då var förstås allt

22

Thomas Herrgård

redan över och det fanns inte mycket för sjukvården att göra för den gubben. Annars var tillfällena få och gick väl egentligen att räkna på ena handens fingrar.

Som barn valde han däremot inte alltid själv. Som då han tog sprutan mot polion … eller barnförlamningen som det också kallades då det vaccinet kom i slutet av femtiotalet. Då skulle praktiskt taget alla vaccineras. Och även om sjukdomen sakta försvann efter det, hindrade det ändå inte de vuxna från att fortsätta lura barnen att sjukdomen kom av att man ätit omogen frukt. Men så var det väl ett effektivt sätt att också hålla barnen från att stjäla äpplen i folks trädgårdar i en tid då man inte slarvade med egenproduktionen, som man gör idag.

För övrigt var det väl bara stelkrampen, den där obligatoriska sprutan som han varit tvungen att ta efter att han av misstag råkat trampa på en spik i vedboden. Annars hade han som sagt klarat sig förhållandevis bra med att hålla sig borta från sjukvårdsliga insatser. Frisk som en nötkärna hela livet. Han hade jobbat på stenhuggeriet sedan han var ung nog att göra så. Det var inget han klagade över och där han blev satt i arbete där stannade han tills kroppen en dag sa stopp och företaget enhälligt beslutade att det bästa för Lars-Åke nog var att han pensionerade sin trötta kropp en gång för alla. Den gamla kepsen han haft så länge han kunde minnas, lämnade han kvar där som ett tecken på att det fick det räcka, och så gick han hem.

Bakom sig lämnade han slamret av sten och verktyg, dammet och alla tunga lyft. Lämnade jobbet och männen som arbetade där och tog sikte på lugnet och tystnaden i sin egen lilla stuga. Det rödmålade huset i Djup. Gravstenen däremot, som var hans eget projekt, tog han med sig som en outtalad gåva, ett bestående minne av ett helt liv i stenens tunga och förtärande tjänst.

Därefter tog pensionärslivet över. En dag i taget, så länge det nu skulle räcka. Men då hostan kom, värken och blodet i näsduken, var det ändå dags att se över sin lekamen. För även om han inte hade så stora framtidsplaner så var sommaren ung och han skulle mycket hellre vara av med hostan och andfåddheten som tyngde honom. Mycket hellre få

Döderboken

23

sitta och stillsamt se ut över sjön och skogen de pensionsdagar som var kvar, än att rossla sig igenom slutet i en säng han inte ens orkade bädda.

Så kom det sig alltså att han på Per-Arnes envisa inrådan tog sin gamla Volvo till närmaste vårdcentral för att få ett utlåtande om hans, vad han tyckte, tveksamma sjukdomsbild.

– Någon medicin ska de väl i alla fall kunna ge dig, sa Per-Arne.

En gång fick jag medicin mot hostan jag hade och det var ett sånt jävla dunder i den att jag sov i flera dar. Därmed inget sagt om hur mycket han tog av medicinen i relation till hur mycket det var meningen att han skulle ta. Är man van att ta en och annan sup innan man går och lägger sig slinker det mesta ner av bara farten och hostan blev han av med i alla fall, så nytta av den hade han.

Fungerade det för honom så skulle det nog göra det för Lars-Åke också, konstigare än så var det inte.

Med vårdcentralen var det nu precis så som han hade tänkt sig.

Det luktade alldeles för rent för att vara hemtrevligt och det tog alldeles för lång tid att få någon hjälp för att det skulle vara motiverande. Visserligen skulle det inte varit trevligare om andras skit låg och drällde i hörnen heller. Och att det tog tid var inte heller någon överraskning, då man fick förmoda att de hade väldigt viktiga saker att göra. Men riktigt som hemma var det inte och det var definitivt inte en plats där Lars-Åke ville tillbringa längre tid än han nödvändigtvis behövde för att få den där dundermedicinen, så att allt kunde bli som vanligt igen.

Han förstod också så snart han gick in, varför han också hade hållit sig därifrån. Det fanns inget trevligt över vare sig platsen eller situationen, som om död och lidande stod skrivet i interiörerna och han nu bara hade tråkigheter att vänta sig.

Det var precis som då fadern dog och de envisades med att ta honom till sjukhus, precis som om de inte trodde på honom när han sa att gubben redan var död och att de inte på några vis kunde ändra på den saken. Oavsett vilket så skulle tydligen gubben in till sjukhus, död eller levande spelade ingen större roll. De ville antagligen bara se vad som

24

Thomas Herrgård

var orsaken till gubbens död eller så behövde de någon frivillig att öva på och vid det laget kunde gubben inte gärna protestera.

När han nu satt där själv, var det som om han väntade på att de återigen skulle kalla in honom för att berätta det han redan visste. ”Din far är död, hjärtat – Du kommer att dö, Lungorna …”

Undersökningsrummet var anständigt fritt från personliga saker.

Inga tavlor med målade naturmotiv som prydde väggarna där inte. Inte mycket mer än en informationsplansch över ögats och örats uppbyggnad, ett ställ med foldrar om hur man undviker könssjukdomar och ett ställ med spatlar, speglar och lite annat smått och gott. Därtill några lampor för både nära och ännu närmare betraktelser kring tingens och kroppens ordning. Med andra ord, en rörande liten mix av livets både misstag och oförberedda händelser. En tyst påminnelse om att människan i slutändan bara är en kropp som alla andra. Kort och gott en kropp som ska födas och sedan dö och däremellan få uppleva en del både väntade och oväntade händelser.

Läkaren som kom till slut, var oväntat tillmötesgående och verkade genuint intresserad av allt som rörde Lars-Åke och hans tillstånd. Han såg en stund i det som kunde vara Lars-Åkes journal … en ganska händelselös historia med andra ord. Sedan gjorde han en översiktlig översyn av personen som satt där i stolen framför honom, som om han bara genom att se på Lars-Åke kunde avgöra hur hans tillstånd var och hur det möjligen kunde botas.

– Hostan, sa han sedan, hur länge har du haft problem med den? Är det mer på natten eller på dagen? Hostar du blod? Slem? Torrhosta?

– Blod.

– Jaha, hmm … det var inget vidare.

Sedan lyssnade läkaren på andningen och knackade med fingrarna på bröstet – och även om Lars-Åke en stund kände sig frestad att säga ”kom in” så var det inte därför läkaren gjorde så utan för att kunna lyssna efter håligheter, samtidigt som han ställde frågor om hur han hade levt och varför han inte kommit till sjukvården tidigare. Även om Lars-Åke satt i sina egna tankar och inte hann svara på alla

Döderboken

25

läkarens frågor så verkade det inte som om det gjorde något. Det räckte med att nicka då och då så var saken klar. Läkaren kunde ändå komma fram till slutsatsen att något inte var bra med hans lungor och att det nog inte bara räckte med att dunka honom i ryggen eller skriva ut den där hostmedicinen som Per-Arne hade tipsat om. Det var tyvärr värre än så. Ett liv med stendamm och hårt arbete hade ett pris, i synnerhet om man inte skyddade sig för ett långt och friskt liv.

– Du vet att man bara har två lungor va? fortsatte läkaren, nästan som om han ville skämta om det. I ditt fall kan man knappt få ihop till en fungerande lunga, även om man lägger ihop bådas kapacitet. Med en lunga kan man leva alldeles utmärkt, men utan någon går det inget vidare.

– Hade inte Tore Skogman bara en lunga, sa Lars-Åke plötsligt. Inte för att det var något viktigt utan för att det var det första han kom att tänka på i stunden.

– Ja, det vet jag inget om, fortsatte läkaren, men om det nu var så, så sjöng han schlagers och������������������������������������������������� såvitt jag vet hade han inte jobbat ������������ med stensliperi som dig och det är en väldig skillnad. Din vänstra lunga hörs det nästan inget ljud ifrån.

– Inga Schlagers i alla fall, föll Lars-Åke in och log åt det dråpliga i det han sa fast det egentligen kanske inte var något man borde skämta om.

– Nej, men den högra rosslar något väldigt den med. Det är nog den som blodet kommer ifrån när du hostar. Det är därför man ska använda ansiktsmask när man jobbar med dammiga arbeten, i synnerhet sådant som stendamm.

– Det hjälper nog inte om jag sätter på mig en mask nu, i alla fall.

Det var nog så det var med ansiktsmasker förr i tiden – att ingen använde dem. När sedan restriktioner och nya regler kom var vanan så stor att man inte hade dem i alla fall. Därför lär inte Lars-Åke ha varit den enda som läkaren mött med sviter efter stenarbete, men att det var något man dog av, det kunde Lars-Åke i alla fall inte tro. Inte ens fast läkaren insisterade på hur allvarligt det hela kunde vara. För även om

26

Thomas Herrgård

ingen av dem ännu kunde vara helt säker på utgången var det tillräckligt mycket som talade för att det skulle tas på mycket större allvar än Lars-Åke tycktes göra.

– Inte alla, men tillräckligt många, har dött av att lungorna slutar fungera eller att det utvecklas cancertumörer i den sjuka vävnaden, som sedan sprider sig till resten av kroppen. För att vara riktigt säker så är det ändå bäst att ta en del blåsprov, blodprov och dessutom några röntgenbilder.

För även om det var besparingstider så hade landstinget begåvats med en alldeles egen röntgenapparat på nämnda vårdinrättning och då fick den ju inte stå oanvänd. Åtminstone höll Lars-Åke med om att man ju ändå kunde träna sig i att använda den och om det var på honom eller någon annan spelade ju mindre roll.

Provsvaren skulle komma om bara någon dag eller så, förutsatt att de på labbet inte hade semester eller att något annat väldigt brådskande kom i vägen. Till dess tyckte läkaren att det bästa ändå var att Lars-Åke åkte hem och tog det lugnt och åtminstone inte målade fan på väggen som man lite klumpigt uttryckt ibland kunde göra i sådana här situationer. Det var ju inte alldeles säkert att det var cancer, inte än i alla fall.

På vägen hem stannade han ändå och handlade på det enda apotek man aldrig behövde några recept på – Systembolaget – för en kur som kanske kunde bringa ett uns klarhet i hans lite omtöcknade tillstånd.

En stor flaska renat – och för att slippa få värmeslag i sommarhettan lade han till några burkar dansk pilsner. I det läge han befann sig ville han trots allt ha något starkare än kaffe och i händelse av besök – vilket sällan brukade vara någon annan än Per-Arne – så ville han ha något att bjuda på också. Därför följde det med några korvar från butiken att lägga på grillen och en flaska fruktsoda om något behövde späs ut för att släcka törsten i sommarvärmen.

Tankarna vinglade fram åt alla tänkbara håll där han körde hem i sin gamla Volvo. Om hur det gick som det gick och vad som skulle hända sedan. Om vad han hunnit med och vad som inte blivit av. Om huset på landet och vem som skulle flytta in när han inte längre fanns.

Döderboken

27

Plötsligt var det som om tiden blivit mer värdefull för honom, som om varje sekund räknades och varje ögonblick av dagen var något som måste levas och inte spillas på onödigheter.

Hur skulle man då bättre kunna börja sina sista dagar än med ett par rejäla supar i skuggan av en stor lönn en strålande varm sommardag i början av juni och därtill med en granne som minsann visste hur man tömde en flaska? En sommar som skulle komma att bli den varmaste och torraste på säkert hundra år. En sommar som var full av överraskningar och en sommar som nog skulle bli hans sista, trots allt.

28

Thomas Herrgård

2 Vart tog livet vägen – alla dagarna som kom och gick, och aldrig skulle komma åter? Vart tog de vägen och vad blev det av allt det där som skulle göras, men som aldrig blivit gjort?

I små fragmentariska och osammanhängande återblickar kom minnena tillbaka till honom. Som pärlor från ett brustet radband. Som om livet själv ville påminna honom om hur hans liv hade varit och hitta mening i det till synes meningslösa.

Lars-Åke hade turen att undkomma kriget med en hårsmån, eller rättare sagt några år. Åtminstone det krig som härjade i Europa, men som tveklöst hade en påtaglig inverkan även på Sverige och livet för svenskarna. Både då det pågick och en lång tid efteråt.

Då han föddes var hela krigsraseriet redan över och Sverige gick in i en tid då allting hela tiden blev bättre. I Per-Albin Hanssons nya Folkhemssverige var framtidstron stor och industrin och företagsamheten blomstrade som aldrig förr. Med ledord som Jämlikhet, samförstånd och solidaritet tog Sverige och arbetarrörelsen stora steg för att förbättra villkoren för alla som arbetade. Allt fler kunde också ta steget att flytta från landsbygden, från sina familjer och in i ”egna hem”, för

Döderboken

29

”Det är ju oundvikligen så att vi alla en dag ska dö, men det är få som vet när det verkligen är dags.

För Lars-Åke i Djup ville sig livet lite annorlunda.”

Så börjar berättelsen om några minst sagt egensinniga människors sista dagar tillsammans.

En hisnande historia om en både kulinarisk och musikalisk resa, ut i Europa och in i minnenas labyrint.

En berättelse om den stora historien och den lilla, om kärlek, vänskap och att det aldrig är för sent att göra något nytt.

ISBN 978-91-7885-167-6

www.vistoforlag.se

9 789178 851676