9789178850198

UNI

V

U S M R S E mรถrka hemlighet

MALIN V. OLSSON

UNIVERSUMS mörka hemlighet Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Malin Veronika Olsson © Omslag: Istockphoto Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7885-019-8

UNI

SUM S R E V mรถrka hemlighet

Del 1

Rymden, år 2179

Kapitel 1

V

rålet från uppskjutningsraketen blandades med det dova väsandet av framdrivningslasern. Vi sköt ut i rymden genom ett eldklot av isande blått och glödande rött.

Känslan var obeskrivlig. Att människan lyckats trotsa naturlagarna och faktiskt klarar av att skicka 400 ton materia upp genom jordens atmosfär är inget mindre än ett hisnande underverk. Och tycker du att det låter tungt, kära läsare, ska du veta att rymdfärjorna under din egen livstid vägde hela 2 000 ton. Det beror på att de drevs av flytande bränsle och tvingades släpa på en stor förvaringstank. Fruktansvärt opraktiskt. Nu däremot, drivs skeppen av drivlasrar, vilka hämtar sin kraft ur energigenererande kristaller som … Äsch, be mig inte att förklara. När allt kommer omkring är jag läkare och inte tekniker. Det får du faktiskt ha överseende med. ”Snygg uppstigning Millennium”, ropade löjtnant Jonathan Hudson genom holosändaren. ”Förbaskat synd att inte höjdarna i ledningen fick bevittna den. Det hade suddat ut deras överlägsna flin, tro mig.”

Han andades så häftigt att mikrofonen sprakade när han pratade. För enkelhetens skull konverserade vi verbalt, utan holografisk bildprojektion, men jag kunde riktigt se den exalterade löjtnantens ansikte framför mig; svettigt och rödblommigt 5

som hos ett barn som kommit undan med århundradets hyss. De flåsande andetagen dämpades med ens, säkert mindes han plötsligt att diskretion var A och O. ”Lyssna noga för detta är viktigt”, väste Jonathan Hudson konspiratoriskt. ”Anropa mig alltid via privat länk så garanterar jag att ingen vid California Space Center får veta er egentliga destination.

Klart slut och lycka till.”

Ett högt muller skvallrade om att uppskjutningsraketen kopplades ifrån. Den hängde till synes kvar i luften över den jord som redan mer liknade en blå basketboll än vårt hem. Jösses! ”Vi gör det! Kan du förstå att vi faktiskt gör det, Aaron? På riktigt.”

Uppspelt snurrade jag runt stolen mot tjugotvå år gamla Aaron Wilkins. Han var just i färd att resa sig ur andrepilotens säte. ”Visst, fantastiskt”, sa han avmätt med en uttråkad blick åt mitt håll.

Lekande lätt studsade han i riktning mot huvuddatorn.

Halvvägs över golvet tog han ett extra kraftfullt skutt som skickade upp honom mot taket. Jag suckade uppgivet när han tumlade runt i en nonchalant volt ovanför mitt huvud, typiskt honom att använda vår tillfälliga tyngdlöshet till barnsliga cirkuskonster. ”Var försiktig. Du kan slå knockout på dig själv”, sa jag.

Aaron besvarade min förmaning med en trött fnysning när han gracilt tog mark. Han rörde om bland ett gäng strömbrytare på datorns kontrollpanel och snart kände jag kroppen tyngas ner mot sätet. ”En artificiell atmosfär är härmed upprättad”, förkunnade huvuddatorn. ”Skeppet har full gravitation och 98 % syre i kabinen. Ni är varmt välkomna att röra er fritt.”

Därefter hördes ett välbekant pling när varningslamporna för tyngdlöshet slocknade.

6

Jag drog av min ena skyddshandske, höll den mellan tummen och pekfingret ett par sekunder innan jag prövande lät den falla till golvet. Jajamän! ”Vi har full tyngdkraft kapten”, sa jag glatt. ”Vi vet”, utbrast Aaron otåligt. ”Datorn berättade just det. Vad jobbar du som egentligen, diktafon?”

Kapten Jim Lundegard nickade bekräftande mot mig och jag log belåtet. Fint. Jag hoppades att retstickan också såg att spydigheten inte föll i god jord. Det vore rätt åt honom. Den dryge killen behövde sannerligen lära sig hyfs.

Det var äntligen här, ögonblicket jag i hemlighet fantiserat om men aldrig riktigt vågat hoppas på. Det hisnande ögonblick då människan tar steget bortanför månen … Och jag var en del av det!

I största hemlighet hade vi lämnat rymdcentret California Space Center och påbörjat vår resa mot planeten Jupiters största måne, Ganymedes. Därifrån skulle vi sända mekaniska sonder över till planeten för att ta prover från Den stora röda fläcken. Nu kanske du undrar vad Den röda fläcken är för något? Låt mig förklara; på 1600-talet hade jordens forskare studerat Jupiter genom teleskop och upptäckt en roterande, mörkröd fläck på planetens yta. Drivna av nyfikenhet hade de sänt upp Voyagersonderna som avslöjat att den stora fläcken var en enorm virvelstorm, hela tre gånger större än jorden.

Liksom andra stormar skulle den givetvis bedarra, under tidigt 2000-tal förväntades den mojna och försvinna. Tja … även de mest kunniga forskare kan givetvis ha fel. Drygt 150 år senare härjade den ännu fritt, precis lika enorm och otämjd. Varför? En mycket bra fråga som ingen kunnat besvara. Den röda fläckens mysterium hade förblivit en spännande, till synes olöslig gåta.

En gåta som jag och de två andra i mitt tremannateam var fast beslutna att finna svar på.

7

”Vad händer när vi når Ganymedes, sir?” undrade jag och krängde av mig den klumpiga skyddshjälm som prytt mitt huvud.

Mitt tjocka, bruna hår tog genast tillfället i akt att lösgöra sig ur den slarviga knut jag fäst det i på hjässan. Som en ostyrig ridå föll det över mina ögon. Jag blåste irriterat för att få bort det medan jag fipplade i nacken efter hårsnodden.

Kapten Lundegard smålog vid åsynen och strök sig över den silvergrå skäggstubb som vittnade om hur mycket sömn han blivit tvungen att offra för att lyckas med denna djärva kupp.

I vanliga fall var vår kapten prydligheten själv, med både haka och axellångt hår konstant välansat. Dessutom moderiktigt klädd i proper kostym och med en busig glimt i ögonen som gjorde att ingen människa kunde ana hans ålder. Om du verkligen vill veta så är han hela 89 år gammal, har arbetat sju år över genomsnittlig pensionsålder. Att äpplet inte faller långt från trädet var kapten Lundegard ett levande bevis på; hans mamma hade envist arbetat fram till sin 114-årsdag under vilken hon nyligen fridfullt somnat in, utan att ens ha fått nosa på pensionärslivet. Tragiskt tyckte jag.

Värdigt ansåg kapten Lundegard.

Han strök sig över skäggstubben igen och sa: ”Först måste vi förvissa oss om att månen har en atmosfär, precis som 1900-talsforskarna trodde. Sedan måste vi rigga en extra satellitmottagare till holosändaren för att undvika radioskugga.” ”Radioskugga sir, varför det?”

Jag fann den utslitna, blekgröna snodden och samlade ihop håret i en ny knut. För att det inte skulle rymma igen avslutade jag med att vira en dåligt matchande, klargul scarf runt huvudet. ”Jupiters stormar är magnetiska som du vet. Vad gör en magnet med elektrisk apparatur?”

Jag rynkade ögonbrynen. Var det en kuggfråga? Troligtvis inte, därför svarade jag med viss tvekan: ”Slår ut den.”

8

”Just det. Vi vill inte förlora kontakten med jorden. Satellitmottagaren blir alltså vår livlina”, förklarade kapten Lundegard tålmodigt. ”Det borde väl varje välutbildad astronom förstå”, inflikade Aaron.

Jag blängde ilsket på honom men iddes inte svara – jag ville inte vara lika otrevlig som den hopplösa besserwissern. ”Välutbildad är hon”, genmälde kapten Lundegard i mitt ställe. ”Tillika lättlärd och klok, precis den sortens besättningsman vi behöver.”

Efter det klargörandet lämnade vår befälhavare pilotsätet på ett nästan demonstrativt vis och försvann in i sällskapsrummet, vägg i vägg med kommandobryggan. Jag såg frågande på Aaron som med överlägsen min nickade mot sällskapsrummet. Bäst att följa efter.

Det blev ingen lång promenad. Millennium var ett av rymdcentrets allra minsta skepp med rund kropp och en pilspetsformad, lätt utskjutande kommandobrygga. Från kroppens mitt stack ett par vingar ut, aningen bakåtvinklade och bredare i basen än i spetsen. Hon rymde ett relativt stort sällskapsrum, en ganska komprimerad sjukhytt där jag allt som oftast huserade samt en trång sovsal med plats för sex obekväma sängar. Kapten Lundegard hade leasat henne av California Space Center i vad som kändes som en evighet, därför högaktade han henne som om hon vore hans eget skepp.

Vår kapten satt tillbakalutad i en fåtölj invid ett runt glasbord med inbyggd, elektronisk kartfunktion. Kartkretsarna var aktiverade vilket innebar att en stor bild av gasjätten Jupiter flöt ut över hela bordsskivan. Kapten Lundegard pekade på en koordinatruta nordväst om Röda fläcken. ”Hit ska vi sända vår första provtagningssond.”

9

Jag tuggande fundersamt på underläppen medan jag betraktade den roterande storm som vällde ut över bordet, mörk och mystisk. ”Okej sir, men … är du säker på att den inte är farlig?”

Lundegard svarade inte. Han synade mig uppifrån och ner, utan att för en sekund avslöja vad han tänkte. Jag skruvade besvärat på mig i tystnaden som följde. Borde jag upprepa frågan? Mitt i den tanken utbrast Aaron: ”Farlig? Säg inte att du tror på myten om rockorna.”

Jag stönade tyst åt det infernaliskt löjliga yttrandet. Visst, det fanns tokstollar som faktiskt trodde att den mystiska stormen var hem åt fasansfulla, bevingade monster – de fruktade Medusorna.

Stora som fotbollsplaner sades de ligga på lur i de brinnande stormvirvlarna, tålmodigt väntande på att någon stackars astronom skulle hamna ur kurs och förvilla sig in i dimbankarna; rockaliknande bestar som slukade sina offer hela med både hull och hår. Tanken skulle kunna få nackhåren att resa sig om man inte visste att denna skröna florerat i hundratals år. Larvigt av honom att ens tänka tanken att jag skulle tro på sådant nonsens.

Aaron Wilkins. Denna rödblonda kille med ögon i isande blått och ett ansikte lika perfekt mejslat som en antik skulptur i finaste marmor, skulle verkligen ha kunnat vara intressant om han inte varit lika dumdryg som snygg.

Dessutom hade han föraktat mig redan från första stund.

När vi träffats på California Space Center fem år tidigare, hade han synat mig från topp till tå innan han vänt sig till kapten Lundegard och bistert frågat vad sjutton jag skulle tillföra teamet, förutom att vara liten och gullig.

Jag mindes så väl hur jag hade velat vända i dörren, men kapten Lundegard hade hållit mig kvar med en faderlig 10

arm om ryggen. Numera kände jag mig som hemma i rollen som rymdcentrets yngsta läkare och biokemist. Det hette så fint att jag var en naturbegåvning, ett underbarn vars fallenhet för studier aldrig förr hade skådats inom rymdcentrets väggar. Säkerligen en ouppnåelig dröm för många, men själv såg jag en annan sida av begåvningens falskt guldglänsande mynt. Jag var arton år fyllda och visste mer om mänsklig anatomi än om vilda fester, det senaste modet och tonårsromanser. Jag kunde utan överdrift påstå att jag snuvats på chansen att leva ett normalt ungdomsliv. Det märkliga var att jag ändå älskade mitt arbete, med allt från de lortigaste bakterieodlingar till de svåraste patientfall. Det tackade jag kapten Lundegard för.

Min gamle befälhavare hade genom sitt oändliga tålamod och sin gedigna kunskap fått mig att engagera mig bortom min yttersta gräns. Han hade lärt mig allt jag kunde och jag hade kommit att se upp till honom med en beundran så djup att den kunde liknas vid gudsdyrkan. Han var den mest kompetenta befälhavaren genom tiderna. Ingenting kunde någonsin ändra på det. ”Självklart tror jag inte på några rockor”, svarade jag Aaron. ”Men vi vet ingenting om Jupiter, inte det minsta. Där kan finnas andra kusligheter.” ”Som vadå?” ”Gammastrålning till exempel. Eller elektriska chockvågor, magnetiska virvelströmmar, vulkanisk aktivitet … Ska jag fortsätta? Vi famlar på främmande mark och kan inte vara nog försiktiga.”

Säkerheten framför allt var mitt motto och jag följde det så hängivet att till och med kapten Lundegard ruskade på huvudet 11

ibland. Nog var jag också äventyrslysten men det var min innerliga övertygelse att äventyr och trygghet kunde vara en utmärkt kombination.

Aaron tog sig för pannan med en nedlåtande suck, min predikan imponerade inte alls på honom. Otåligt slog han ut med armarna och sa: ”Vet du Ronnie, det är inte nyttigt att vara överdrivet försiktig.

Du måste våga chansa ibland, annars blir du oduglig. Inte minst i en krissituation.”

Jag sökte i hans ansikte efter något som indikerade brutal uppriktighet eller spydigt hån, men förgäves. Osäker på hur jag skulle tolka kommentaren korsade jag armarna hårt över bröstet. ”Jag heter Veronica”, påpekade jag misslynt. ”Det dumma öknamnet du envisas med står mig upp i halsen. Hur kan du förresten säga att jag inte klarar en kris? Jag har avverkat alla katastrofövningar i simulatorn med toppresultat.”

Aaron himlade med ögonen som om han fann mitt svar oerhört löjligt. ”Det går inte att jämföra med verkligheten. Du är ganska begåvad, men ibland är du för präktig.” ”Jag försöker åtminstone vara snäll, till skillnad mot somliga.

Just nu önskar jag att du hade stannat kvar hemma på jorden.” ”Jag? Hördu Ronnie, om sällskapet inte passar tycker jag faktiskt att du borde stannat hemma. Som tekniker är jag mer värdefull för teamet än vad du är.”

Kapten Lundegard hade följt vår ordväxling under tystnad men nu reste han sig tvärt ur fåtöljen. ”Det räcker. Ingen ska lämnas hemma. Som läkaransvarig är Veronica en ovärderlig teammedlem. Du kan komma att behöva henne förr än du anar, Aaron. Glöm aldrig det.”

12

”Ska inte jag glömma? Men hon då sir? Det var faktiskt hon som började.” ”Jag sa att det räcker.”

Det barska tonfallet fick Aaron och mig att krypa ihop som två skamsna hundar. När kapten Lundegard skärpte rösten ville ingen av oss möta hans blick.

13

Kapitel 2

K

apten Lundegard beordrade oss att arbeta istället för att tjafsa bort dyrbar tid så vi lommade bort till våra datorer med sänkta huvuden, fulla av pyrande irritation som inte fått komma ut. Trots ilskan mot Aaron kunde jag inte låta bli att med nyfiken misstänksamhet sticka upp näsan över skärmen i ett försök att se en glimt av retstickan. Man kunde trots allt aldrig veta vilket hans nästa, dumma drag skulle bli. Till min stora förskräckelse såg han mig och jag låtsades sträcka mig efter en flaska nanoglasputs för att skyla mitt ofrivilliga intresse.

Självklart gled flaskan i mitt grepp och jag var nära att spilla dess innehåll rakt ner över arbetsoverallen. Bravo Veronica, verkligen diskret. ”Varför blir du så grinig?” frågade han. ”Jag försöker bara tala om vad du kan förbättra. Du kanske är ett underbarn men felfri är du inte.” ”Det behöver du inte påpeka, jag har aldrig känt mig felfri i hela mitt liv. Du är inte heller perfekt, om du trodde det.” ”Joo-odå, det är jag allt om man jämför med dig”, skrattade han högt. ”Aj, det gjorde ont”, sa jag med ett tillkämpat leende som jag hoppades skulle framstå som kaxigt.

För en sekund sneglade han på mig med ena ögonbrynet 14

egendomligt höjt. Hade han genomskådat mig? I nästa stund började han helt fräckt att prata med sin dator, precis som om han inte hade hört mig. Jag ryckte på axlarna och klappade med handen på den kromfärgade ram som omgav min dators ansikte. ”Upp och hoppa sömntuta. Vi har jobb att göra.”

Bildskärmen flimrade till och strax fylldes monitorn av tusen och åter tusen sifferkombinationer som rullade förbi i rasande fart. ”Hej Alice”, hälsade jag när konturerna av hennes ansikte tonade fram. ”Menar du att vi måste jobba? Jag hade just sjunkit in i det härligaste energisparläge. Du är en slavdrivare, fröken Harrington.”

Slavdrivare? Tankfullt synade jag mitt blekglåmiga ansikte som reflekterades i bildskärmens nanoglas. Det var sant att åtminstone en av oss hade slitit halvt ihjäl sig under de senaste dagarna, men denna någon var inte min kära Alice. ”Det är inte ett dugg synd om dig”, bannade jag. ”Vet du hur mycket jag har sovit de senaste dygnen? Tjugo sekunder med ansiktet i en glasstallrik. Jag trodde aldrig Aaron skulle sluta reta mig. Nu vill jag att du …”

Alices skratt tvingade mig att avbryta och jag tänkte med en grimas på den hemska kvällen i matsalen. Mina ögonlock hade blivit allt tyngre och så plask! Plötsligt låg jag med näsan i en kletig sörja av halvsmält jordgubbsglass. Aaron hade skrattat så att han nästan satte en kycklingbit i halsen. Tur för honom att han inte gjorde det, jag hade inte haft den minsta lust att rädda honom. Jag pustade irriterat. ”Skärp dig Alice. Jag vill att du uppdaterar din programvara.

Vi ska analysera prover omedelbart när vi når Ganymedes och du måste vara förberedd. Lundegard tillåter inga förseningar.

Lyssnar du på mig?”

15

”Analysera hit och analysera dit”, trallade Alice. ”Har du hört den om forskaren som skulle analysera bakterierna från ett måndjur?” ”Nej. Har du hört den om datorn som förvandlades till ett avgasrör på ett industriskepp efter att den gjort narr av sin närmaste chef?”

Alice skrattade ännu värre och nu måste jag le. Jag var fylld av spänd förväntan inför vårt förbjudna uppdrag. Tänk om vi faktiskt skulle bli de första att avslöja Den röda fläckens hemligheter.

Jag kunde omöjligt föreställa mig någonting mer spännande.

Tur att människan bevisligen var den enda livsformen i universum, annars hade jag nog aldrig vågat följa med på denna hisnande resa. Informationen som jordens förenade regering gått ut med år 2102 hade visserligen försatt hela världen i besvikelse då, men var en enorm trygghet för mig nu; inget utomjordiskt liv existerade.

De visste regenterna tack vare en omfattande undersökning som de i största hemlighet låtit genomföra.

Nyheten hade annonserats som en blixt från klar himmel och lamslagit all rymdforskning under decennier, ingen hade brytt sig ett dyft om någonting bortanför jordens atmosfär. Det var åtminstone vad jag hört berättas, det hände långt innan jag föddes.

I sinom tid hade besvikelsen lagt sig och människan hade åter börjat söka sig bortom planetens gränser. Månen kom – tack vare sin unika bergsmiljö med sällsynta mineraler – att förvandlas till en betydelsefull gruvindustri.

Ett mindre fabrikskomplex upprättades i anslutning till gruvområdet och snart var expansionen ett faktum. Detta var startskottet för California Space Center, vars primära uppdrag var att konstruera transportskepp och industriteknisk apparatur, speciellt anpassad för månens klimat.

Jordens mest välbärgade invånare erbjöd hiskeliga summor för 16

att resa till den avlägsna himlakroppen. Pengahungriga researrangörer nappade kvickt på betet och tre exklusiva hotellanläggningar växte fram.

När en rik dam under sitt hotellbesök insjuknade i vad som liknade blå vattkoppor flögs ett läkarteam skyndsamt till månen för att finna orsaken. De upptäckte något häpnadsväckande; små mikrober gömde sig i klippformationerna. Encelliga organismer som initialt gavs namnet måndjur. Så kom det sig att California Space Center började utbilda egna läkare och biokemister, vilka specialiserades på sjukdomarna som måndjuren ännu i dag kan orsaka hos överkänsliga individer.

Ja, kära läsare – människan hade förvisso erövrat den närmast intilliggande rymden men det fanns en hake, en paragraf präntad i regeringens lagbok. Ingen fick resa längre bort än till vår egen måne. Det var den yttersta gränsen och ingen hade vågat trotsa förbudet. Stränga straff väntade dem som försökte.

Nu kanske du kan gissa vem som slutligen fattat det dumdristiga beslutet att bryta mot lagen? Just det, kapten Lundegard. Vi var utbrytare. Hade stuckit på hemligt uppdrag i ett område som ännu var outforskat. ”Nu har jag uppgraderat programmen, helt enligt dina önskemål”, annonserade Alice och väckte mig ur mitt dagdrömmande. ”Vill du ha en teknisk genomgång?” ”Det behövs inte. Du ska få några färska uppgifter om Jupiter av mig, sedan kan du ta ledigt tills vi kommer fram. Det förtjänar du, Alice.” ”Så snällt av dig fröken Harrington, du är en riktig vän. Får jag fråga dig en sak? Det är lite personligt.” ”Du får fråga vad du vill”, sa jag. ”Jag undrar varför Aarons dator inte har fått ett namn. Du har ju döpt mig.”

17

Jag svalde. Den här sortens frågor gjorde det besvärligt att vara vän med en maskin vars känsloregister var lika brett som människans. I likhet med andra datorer låg Alices emotionella kapacitet bortom gränsen för vad som ansågs mekaniskt, samtidigt som hon var alltför maskinell för att klassas som en själslig varelse.

Jag mindes en gång då jag själv ställt samma fråga till Aaron.

Han hade sett på mig som om jag vore tokig.

Ett namn? Man döper nyfödda barn och husdjur, det är vackert.

Men en dator är en maskin, ett redskap! För sjutton Ronnie, har du döpt hårtorken där hemma kanske?

Eftersom jag inte ville såra Alice genom att vidarebefordra det taktlösa yttrandet, valde jag en annan infallsvinkel. ”Du vet, för mig är det viktigt med personlighet. Du är en av mina mest pålitliga vänner och det är svårt att vara nära någon som saknar identitet. Eller hur?”

Jag tyckte själv att det lät bra, därför kom Alices slutsats som ett slag i magen. ”Aaron vill alltså inte vara Dators vän.”

Jag hann aldrig svara. Ett konstigt brus började raspa ur högtalarna; Alice hade snappat upp en svag anropssignal. ”Det är Jonathan Hudson men någonting stör kommunikationen med jorden”, sa hon. ”Jag ska försöka filtrera bort den värsta störningen, ett ögonblick …”

Snart återkom den unge löjtnantens röst, än mer förvrängd och knackig. Jag måste anstränga mig ordentligt för att kunna höra och när Alice försökte projicera hans bild i 3D fylldes luften framför mig av svartvitt flimmer. ”Millennium … Snälla bekräfta … Problem … Stort fält med … I närheten av …”

Bruset upphörde när signalen dog ut. Sedan tystnad. Total tystnad.

18

Kapitel 3

S

pöksignalen fick en kall kåre att krypa längs min ryggrad.

Vad var det där om? Jag vände mig långsamt mot Aaron.

Han var upptagen med att radera foton från Dator och tycktes helt oberörd. Hade han inte fått något meddelande? ”Alice tog emot ett anrop från jorden nyss. Jonathan Hudson pratade om ett fält som kan skapa problem, men mottagningen var dålig och signalen försvann. Har du hört något?” ”Nej …” Aaron drog lite på orden. ”Vadå för fält? Vad är det för problem du snackar om?” ”Jag vet inte riktigt, jag kunde inte uppfatta vad Jonathan sa.

Men vi borde meddela kapten Lundegard. Jag ber Alice att skicka en kopia av ljudfilen till honom. Han kallar väl på oss om det är något allvarligt, tror du inte?” ”Klart han gör. Förresten var det säkert inget farligt. Kanske något fält med rymdgrus som kan störa instrumenten. Sådant händer hela tiden.”

Aaron hade rätt, men för säkerhets skull sände jag en kopia av meddelandet till vår kapten. Snart fick jag till svar att inte heller han hade snappat upp något via huvuddatorns holosändare. Det var ett riktigt oroväckande tecken. Normalt skedde all kontakt mellan jorden och skeppen via huvuddatorn på kommandobryggan, meddelanden till privata mottagare förekom bara i nödfall.

19

Året är 2179. Människan har erövrat månen och jordens förenade regering har bevisat att något utomjordiskt liv inte existerar. I denna inbillade sanning har jag vuxit upp.

Mitt namn är Veronica Harrington. Jag är arton år gammal och överintelligent. Om det är roligt att vara ett underbarn?

Oh nej, kära läsare. Det är faktiskt ganska ensamt. I hela mitt liv har jag känt mig udda. För smart för min ålder och för ung för mitt intellekt. Jag har aldrig tillåtits vara barn på riktigt.

Nu ska du få höra hur mitt liv tog en dramatisk vändning.

Det är historien om hur jag förberedde mig på att dö långt ute i rymden, efter att mitt skepp förlist i en tragisk olycka.

Det är historien om den mest osannolika vänskap.

Det är också historien om en naturkraft så brutal att den inte bara skulle hota jorden, utan allt liv i hela universum.

Mitt namn är Veronica Harrington – välkommen till min värld.

UNIVERSUMS MÖRKA HEMLIGHET är ett framtidsdrama som med glimten i ögat skildrar en kärlek så stark att den trotsar alla gränser, den jobbiga känslan av att inte duga som man är och människans förmåga att tro på det omöjliga.

www.vistoforlag.se