sex miljarder
G illa B öcker
© Petter Lidbeck, 2024
Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design
Omslagsfoto: Shutterstock & Niklas Lindblad
Tryck: Livonia Print, Lettland, 2024
isbn : 978-91-7813-537-0
Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se
Det var efter skolan och jag var på väg till Anton. Han hade stuckit hem under lunchen. Fröken sa att han inte mådde bra, men jag misstänkte att det berodde på annat. Oavsett vilket behövde han nog muntras upp och vi bodde nästan grannar så det var ingen omväg.
En kvinna med hund kom gående mot mig. Jag hade aldrig sett henne tidigare.
– Ursäkta, sa hon, du har inte en telefon jag skulle kunna få låna? Jag glömde min hemma och nu behöver jag ringa min man och be honom köpa ett par grejer. Det går fort.
– Visst, sa jag och tog upp mobilen ur fickan.
Jag öppnade telefonen och räckte över. Hon tog den och höll fram kopplet.
– Kan du hålla så länge?
Hunden tittade på mig och jag tog kopplet.
– Får jag hälsa?
– Absolut, hon är så snäll så.
Jag böjde mig ner och klappade hunden.
– Vad heter hon?
– Polly, sa kvinnan.
– Hur gammal?
– Vet inte, eller jag menar tre.
Jag hörde ljudet av en bil bakom mig, kvinnan föste mig lugnt åt sidan för att jag inte skulle bli påkörd. Därefter gick allt snabbt.
En skåpbil stannade intill oss.
– Inget svar, sa kvinnan.
Jag sträckte fram handen för att ta min mobil när skåpbilens sidodörr öppnades. Kvinnan tog kopplet från mig utan att ge mig telefonen. Armar greppade tag i mig bakifrån och lyfte in mig i bilen.
– Min mobil! sa jag och sträckte mig förgäves efter den.
Kvinnan med hunden stod kvar. Jag såg dem som en stillbild. Det kändes konstigt, de bara stod där.
Sedan fick stillbilden liv. Kvinnan drog igen dörren utifrån. Allt blev svart och bilen satte fart.
I mörkret urskilde jag två män, båda maskerade. Jag borde ha gjort motstånd men musklerna lydde inte hjärnan, jag var som förlamad.
– Min mobil, upprepade jag.
Det var en meningslös sak att säga. En av männen klappade mig på axeln.
– Du behöver inte vara rädd. Allt kommer ordna sig.
Bilen körde lugnt. Vi befann oss fortfarande i mina hemkvarter. Bilen saktade in och svängde.
– Hjälp! skrek jag och kastade mig mot dörren.
Musklerna fungerade igen men saknade kraft. Dessutom var männen beredda. De höll mig tillbaka, en av dem la handen över min mun. Jag sparkade med fötterna mot insidan av bilen och hoppades att någon utanför skulle höra och bli misstänksam, men männen fick snabbt tag i mina ben.
– Nu tar du det lugnt, inga fler dumheter. Då blir vi tvungna att skada dig och det vill vi inte. Och inte du heller.
Bilen gjorde ytterligare några svängar innan vi verkade komma ut på en större väg och ökade farten. Männen släppte taget om mig. I den här farten på en stor, trafikerad väg kunde jag föra hur mycket oväsen jag ville, ingen skulle höra det. En rysning for genom kroppen.
– Vad vill ni? sa jag. Vad tänker ni göra med mig?
Min röst avslöjade att jag var rädd. En av männen la handen på min arm. Jag ryggade automatiskt tillbaka.
– Va? sa rösten förvånat. Jaså, nej nej. Usch, trodde
du … Ingen kommer kröka ett hårstrå på dig, det lovar jag. Du är säker med oss.
Jag tänkte. Kvinnan med hunden var med på det hela. Hon hade lånat min mobil. Inte för att hon behövde ringa utan för att hon ville ta den ifrån mig, förhindra att jag ringde efter hjälp. Och för att inte polisen skulle kunna spåra den och se var jag befann mig.
Två män bevakade mig. Plus kvinnan med hunden och den som körde. Totalt var fyra vuxna med på det, fyra vuxna hade planerat att kidnappa mig. Jag kunde omöjligt förstå varför.
– Vad vill ni? sa jag. Mina föräldrar har inga pengar. Alltså vi bor i hus och så, men vi är inte rika.
– Dina föräldrar? sa den ena mannen.
Han lät förvånad och tittade på den andra. En märklig tystnad uppstod. Efter säkert en halv minut fortsatte den andra:
– Du ska få nåt att äta när vi kommer fram. Sen får du vila. Ställ inga frågor, vi kommer ändå inte besvara dem.
Anna Andersson hade utbildat sig till polis för att slippa jobba på kontor. Bara tanken på att sitta stilla från åtta till fem fick det att krypa i benen på henne.
Anna hade inte haft lätt för sig i skolan och skulle hon fötts trettio år senare hade hon förmodligen tilldelats någon form av diagnos. Fast på den tiden hette det att hon var vild och besvärlig. Och pojkflicka så klart. Det kallades väl också något annat på modern svenska.
Polisutbildningen hade förändrat Annas liv. Hon älskade varje sekund där och drömde om ett fartfyllt yrke med adrenalinpåslag och draget vapen. Verkligheten var en annan, men inte mindre spännande för det.
Som polis träffade Anna människor ur alla samhällsklasser, framgångsrika och trasiga, desperata och självbelåtna, lyckliga och uppgivna. De flesta med det gemensamt att de genomgick någon form av kris.
Kvinnan som stod framför Anna och hennes kollega Oskar var inget undantag. Hon var i Annas egen ålder och hade varit och handlat. När hon kommit ut från affären var hennes älskade hund borta. Kvinnan hade knutit fast den utanför som hon alltid gjorde och det fanns inga spår av kopplet så hunden hade alltså inte gnagt av bandet. Och det var en ordentlig knut som omöjligt kunde gått upp av sig själv. Nej, någon hade stulit hunden. Och eftersom hunden inte var valp var det ett mysterium. Hundtjuvar stal bara valpar, det visste alla. Vuxna hundar gick inte att sälja.
– Har du nån idé om vem som kan ha tagit hunden? sa Oskar. Du är inte osams med nån granne eller nån annan som inte gillar din hund?
Oskar var jämförelsevis ny i kåren, hade knappt fem års erfarenhet. Sett till deras ålder kunde han ha varit Annas son men på jobbet var de kollegor och mellan kollegor fanns ingen åldersskillnad. Oskar var en idealist med ambitioner. Han trodde sig kunna förändra världen och var ofta tvärsäker i olika frågor, något Anna förklarade med att han var så ung.
– Verkligen inte, svarade kvinnan. Alla älskar Ludde. Och jag plockar upp efter honom. Varje gång.
– Och det finns ingen exmake som vill ha hunden? sa Anna.
Till skillnad från Oskar önskade Anna inget hellre än att få förbli i yttre tjänst. Det var på gatan det hände, allt det hon älskade med sitt jobb. Att klättra i hierarkin för att slutligen hamna bakom ett skrivbord skrämde henne mer än alla risker som jobbet på gatan förde med sig.
– Jag har inte varit gift på tjugo år, svarade kvinnan, och jag tackar Gud för varje dag jag får förbli i det tillståndet.
– Så du är skild?
– Änka. Gubben dog han.
– Och du är inte osams med nån?
Kvinnan tänkte efter. Anna visste att alla människor hade ovänner, men att stjäla någons hund förutsatte en annan typ av fiendskap.
Kvinnan skakade på huvudet.
– Nej, sa hon till slut, jag kan inte komma på nån.
– Och han kan inte ha blivit misstagen för nån annan hund?
– Ludde är en blandras av bästa sort. Det är lättare att säga vilka raser han inte har i sig än vilka han består av. Det finns ingen annan hund som han.
– Har du nån bild på honom?
Kvinnan fiskade fram sin mobiltelefon och öppnade bildarkivet. De flesta fotona föreställde samma lurviga jycke.
– Du skulle inte kunna skicka över några bilder? sa Anna och skrev ner sitt telefonnummer på en bit papper.
Kvinnan tog lappen och tittade på den.
–Vi skickar ut en efterlysning och ber våra kollegor hålla ögonen öppna, sa Anna. Skulle han dyka upp hemma, och det hoppas och tror jag att han gör, kan du väl meddela oss så att vi kan blåsa av våra efterforskningar.
Kvinnan tittade återigen på lappen i sin hand och nickade lydigt. Anna och hennes kollega gick tillbaka till bilen.
Oskar satte sig bakom ratten och startade.
– Blåsa av våra efterforskningar? upprepade han glatt.
Oskar visste lika väl som Anna att det inte fanns några som helst resurser för att leta efter en försvunnen hund.
– Stackarn var ju helt förstörd, sa Anna. Vi måste ge henne lite hopp.
Vad var de ute efter? Vad ville de och vart förde de mig? Jag var kidnappad och det fanns ingen förklaring till varför.
Skåpbilen svängde av från stora vägen och in på en mindre. Sista biten skumpade vi runt på en ojämn grusväg. Därefter stannade bilen och motorn tystnade.
– Vi är framme, sa en av männen. Du behöver inte vara rädd. Vi kommer inte skada dig. Jag förstår att det är otäckt att vi är maskerade, men det är för att du inte ska kunna peka ut oss efteråt. Och nu ska du av samma skäl få en mössa över ögonen så du inte känner igen huset där du ska vara.
– Tänker ni döda mig?
– Absolut inte. Vi säger ju att ingen kommer att röra dig. Och även om det kan vara svårt att tro så gör vi det vi gör för din skull.
För min skull? Jag fattade inte. Mannen trädde mössan över mitt huvud och det blev svart.
– Du kommer att få mat och dryck. Förhoppningsvis är du hemma igen om ett par dagar.
Ett par dagar? Mamma och pappa skulle bli livrädda.
Redan inom några timmar skulle de ana oråd, ringa runt till mina vänner. När ingen visste eller kunde svara på var jag var skulle de kontakta sjukhus och polis. Polisen skulle gå skallgång. Bilder av mig skulle publiceras i tidningar och visas på teve.
Bildörren öppnades. Jag leddes varsamt ut ur bilen och in i ett hus. Det luktade gammal stuga. Röster hördes. Det var människor i huset.
– Gick det bra? frågade en kvinna.
Mannen som höll min arm svarade inte men måste ha gjort en min eller något för en annan kvinna fortsatte.
– Är nåt fel?
Jag hörde viskningar men kunde inte urskilja vad de sa.
– Jag tar honom till rummet, sa mannen.
Han ledde mig genom vad jag gissade var en korridor.
– Vi ska ner en trappa, sa han. Jag hjälper dig.
Rösten var vänlig och han ledde mig försiktigt ner i en källare. Han öppnade en dörr och vi klev in.
– Så fort jag lämnat rummet kan du ta av dig mössan.
Jag ska se till att du får nåt att äta och dricka.
– Om jag behöver gå på toaletten? sa jag.
– Det står en hink vid sängen. Fönstret är fastskruvat från utsidan, det går inte att öppna. Och även om det gick
tvivlar jag på att det är stort nog att ta sig igenom.
Han tystnade och jag lyssnade till hans andning. Den lät sorgsen, han nästan suckade.
– Behöver du nåt är det bara att banka på vattenrören, det hörs i hela huset. Okej?
Jag nickade.
Mannen klev ut ur rummet och låste efter sig. Jag slet av mig mössan och blinkade tills ögonen hade vant sig. Rummet var litet. Det fanns en tältsäng i ena hörnet.
Bredvid stod en träpall som nattduksbord.
Jag flyttade pallen till under källarfönstret, ställde mig på den och kikade ut. Jag öppnade hasparna och tryckte. Fönstret var fastskruvat, precis som han hade sagt.
Bortom en mindre gräsplätt syntes tät granskog. Det fanns varken bebyggelse eller gatubelysning. Jag befann mig på landet, förmodligen en bit ifrån andra hus. De hade valt platsen för att jag inte skulle kunna fly eller ropa på hjälp.
Jag klev ner från pallen och satte mig på sängen. Mina händer skakade och jag förstod hur rädd jag var.
