Text: © Patrik Bergström, 2020 Bild: © Filippo Vanzo, 2020 Utgiven av Lilla Piratförlaget AB Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Tryck: Livonia Print, Lettland 2020 ISBN: 978-91-7813-037-5 www.patrikbergstrom.se www.lillapiratforlaget.se
Patrik BergstrĂśm Filippo Vanzo
och bankrĂĽnarna
Kapitel 1: Tunneln
Solen stekte från en klarblå himmel. Amanda och Carl hade flytt undan hettan och spelade pingis nere i Amandas källare. Källaren var full med gammal bråte från husets förre ägare, men pappa hade städat undan tillräckligt för att pingisbordet skulle få plats. Både Amanda och Carl brukade spela pingis i skolan, och nu kämpade de om varje poäng. Men så slant Amanda med racketen och Carl fick ett perfekt upplägg för en smash.
7
”Ja!” ropade han, och slog till bollen så hårt han kunde. Bollen träffade pingisbordet, studsade upp mot taket och försvann bakom en trave cementplattor vid källarväggen. ”Ah”, suckade Amanda. ”Hur ska vi få fram den?” Hon klättrade upp på traven och kikade ner bakom den. ”Men kolla här!” sa hon upphetsat. ”Vad då?” sa Carl och kröp upp bredvid henne. ”Det är något konstigt med väggen här. Hjälp mig!” Tillsammans lyfte de bort de tunga plattorna en efter en, och ett mörkt hål blev synligt. Amanda böjde sig fram och tittade in. ”Det ligger ett rum inne i väggen!” sa hon. Amanda hade nyss flyttat till Vilunda. Redan den första dagen hade hon hittat ett hemligt rum 8
på vinden. Och nu hade hon hittat ett till, nere i källaren!
”Jobba tystare!” sa hon åt Carl. ”Mamma och pappa får inte höra!” Carl nickade. Bara han och Amanda kände till rummet på vinden. Och så Amandas granne, Holger, förstås. Det var hans pappa och farbror som hade byggt det åt Holger och hans vänner när de var barn. Holgers gäng hade kallat sig för Mysterieklubben, och de hade varit med om många märkliga händelser. 9
Nu var det Amanda och Carl som var Mysterieklubben, och de hade redan varit med om flera äventyr. Deras motto var ”Modig och Klok”, precis som initialerna i MysterieKlubben. Amanda och Carl arbetade så att svetten lackade, och allt mer av öppningen i källarens vägg blev synlig. ”Jag hämtar en ficklampa”, sa Amanda och kilade iväg. Hon var strax tillbaka, och då hade Carl hunnit flytta ytterligare ett par plattor. I ljuset från fick lampan såg de en stentrappa som ledde ner i mörkret. Amanda hoppade av förtjusning. ”Ett mysterium till! I min egen källare!” sa hon. Trappan var smal, och det var lågt i tak. En vuxen skulle behöva vika sig dubbel, men Amanda och Carl skulle lätt kunna ta sig ner. Amanda klämde sig igenom öppningen och steg ner på det första trappsteget. Luften var kall och fuktig. 10
”Det luktar som i vår källare”, sa Carl. Carl hette von Kanterberg i efternamn, och hans familj ägde Vilundas gamla slott. Carls farfar Gustav hade också varit med i Mysterieklubben för länge sedan. Amanda tog mod till sig. ”Kom så undersöker vi”, sa hon. Trappstegen var leriga och ganska hala, och den lilla ficklampan var inte till mycket hjälp. De följde trappan ett par meter ner
11
under marken. Då tog den plötsligt slut. En kolsvart tunnel ledde vidare in i mörkret. Amanda gick på darrande ben in i tunneln. Här och var såg hon gamla trästöttor som verkade hålla upp taket. Amanda rös när hon tänkte på all jord ovanför dem. ”Tunneln måste ha funnits här i massor med år”, sa hon för att muntra upp sig själv. ”Det vore en väldig otur om den skulle rasa in just nu!”
12
Carl knackade på en av stöttorna. ”Jag tror inte det är någon fara”, sa han. ”Stöttorna är gamla, men virket är fortfarande friskt.” Tunneln var inte så lång och slutade vid en ny stentrappa. Ett svagt ljus silade ner. Då hörde de ett märkligt ljud uppifrån. Det var någon som visslade! Amanda släckte ficklampan och tog Carl
13
i handen. De smög tysta som katter uppför trappan. Där trappan slutade hängde ett färgglatt draperi. Det var något bekant med det där tyget … Skuggan av den som visslade skymtade på andra sidan. Med bultande hjärta förde Amanda draperiet åt sidan. ”Men hej på er”, sa Holger. Han var klädd i snickarbyxor och stod vid sin arbetsbänk i garaget. Han log. ”Vill ni ha kaffe?”
14
Kapitel 2: Holger
Amanda och Carl bara stirrade på Holger. Han småskrattade och lyfte ner sin buckliga termos från hyllan och hällde upp kaffe i tre muggar. ”Jag undrade just hur länge det skulle dröja innan ni hittade den gamla tunneln”, sa han. Amanda tog emot muggen. ”Visste du att den fanns där?” sa hon. Holger skrattade igen. ”Javisst, det är klart”, sa han. ”Det var ju min pappa och farbror Axel som byggde de här 15
husen. När vi hade Mysterieklubben sprang vi i den hela tiden!” Det snurrade i huvudet på Amanda. Hon hade bara bott i Vilunda ett par veckor, men hon hade redan förstått att den här staden var full av hemligheter. Carl tog emot sin kaffemugg. ”Men varför berättade du inte för oss om tunneln?” sa han. ”Vi har ju varit här i garaget massor av gånger med dig.” ”Det vore väl inget kul”, sa Holger. ”Finns det något roligare än att upptäcka saker på egen hand?” Amanda satte sig på en pall och tog en klunk kaffe. ”Finns det fler tunnlar?” undrade hon. ”Din pappa och farbror byggde väl många hus i Vilunda?” Holger log igen. ”Jo, de byggde både det här om rådet och Vilunda centrum.” Han kliade sig i pannan. ”Jag har för mig att det finns några fler.” 16
”Var då?” Amanda satt nästan och hoppade på stolen. Holger reste sig och slog ut resten av sitt kaffe i en golvbrunn. ”Det var så länge sedan att jag knappt minns. Men jag gjorde nog en skiss i antecknings boken”, sa han. Amanda drog efter andan. Holgers Mysterieklubb hade lämnat en gammal anteckningsbok i kassaskåpet uppe i det hemliga rummet på vinden. Nu när hon tänkte efter mindes hon en sida som skulle kunna vara en ritning över centrala Vilunda. ”Amanda”, sa Carl. ”Vi borde nog gå och ställa tillbaka cementplattorna.” Amanda nickade. Hon kände sina föräldrar, och de skulle garanterat mura igen öppningen om de fick veta att den fanns. Hon kunde höra sin mammas röst: ”Det är alldeles för farligt att krypa runt i gamla tunnlar!” 17
De sa hejdå till Holger, och klättrade nerför stentrappan igen. Den här gången kändes tunneln inte alls otäck, utan ganska mysig. ”Vi måste hitta på ett bättre sätt att dölja öppningen”, sa Amanda när de en stund senare stod och langade cementplattor igen. Carl rätade på ryggen så att det knakade. ”Jo”, sa han. ”Kanske ett sånt där draperi som Holger har?”
18
Då hörde de någon utanför källardörren. De hann precis lägga den sista plattan på plats innan dörren öppnades och Amandas pappa kom in. ”Oj, vad ni spelat pingis länge”, sa han. ”Och oj vad ni är smuts iga …” Han blev lite förvirrad när han såg hur leriga och svettiga de var. Amanda kilade förbi honom innan han hann fråga något mer. ”Tvätta av er lite, det är middagsdags”, hojtade pappa efter dem.
19
20