9789177959052

MILLY JOHNSON

Drottningen av önsketänkande

Översättning: Helena Sjöstrand Svenn Gösta Svenn

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 3

2022-02-04 11:25:29

Originalets titel: The Queen of Wishful Thinking © Milly Johnson, 2017 Omslag av Emma Graves Översatt av Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN: 978-91-7795-905-2 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 4

2022-02-04 11:25:29

Jag tillägnar den här boken min hund. Teddy var min älskade ”nallebjörn”. Han satt bakom min stol när jag skrev så att jag inte kunde flytta på mig, han satt på mina fötter när jag tittade på tv, och han följde med mig in på toaletten för att kolla om jag behövde en livvakt som skydd mot potentiellt farliga toarullar. Vi var alltid tillsammans och jag saknar honom oerhört mycket, för han tog med sig en bit av mig när han dog. Nu finns det ingen här hemma som tittar på mig som om jag är en internationell foto­modell, inget rött energiknippe som glatt rusar fram till mig när jag kommer in i huset som om jag varit borta i flera månader, när jag egentligen bara kilat ut till garaget för att hämta fiskpinnar i frysen. Utrymmet bredvid mitt skrivbord är kallt och tomt eftersom han var min skrivkompis; en tålmodig, tillgiven, stor, varm varelse.

Om du är hundälskare fattar du grejen, om inte kommer­ ditt hjärta aldrig krossas på samma sätt, men du kommer i gengäld gå miste om så mycket annat. Jag skulle inte vilja byta med dig.

Teddy Johnson, eurasier, 11.11.2008–11.10.2016

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 5

2022-02-04 11:25:29

Prolog

Det enda Lewis Harley egentligen kom ihåg av den natten var att han tänkte: Är det så här det kommer att sluta?

Kroppen var i uppror, men hjärnan tog sig fram på ett parallellt spår av klarhet och observerade lugnt vad som pågick längs vägen. Han ångrade djupt att han inte tagit chansen att hoppa av ekorrhjulet och öppnat antikvitets­ affären som funnits med i hans planer sedan … ja, urminnes tider. Alla de där åren med den underbara hemliga ­ambitionen som han stuvat undan, och nu hade allt gått om intet. Han hade varit en idiot som förutsatt att han aldrig kunde åka på en sådan stjärnsmäll. Och nu var det för sent.

Smärtan satt i axlarna, armarna, ryggen – märkligt nog överallt utom i bröstet, det område som han föreställde sig att en hjärtinfarkt hade som centrum. Men ändå förstod han att han drabbats av en, och att han när som helst och utan återvändo kunde vara på väg in i den berömda ljustunneln.

Så när Lewis Harley vaknade på sjukhuset och blickade upp mot en trio leende läkaransikten bestämde han sig för att ta emot denna skänk från ovan i form av en andra chans, och leva det liv han hade önskat sig.

7

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 7

2022-02-04 11:25:29

På lördag kommer en rapport signerad Trumpet FM:s flygande reporter Ailsa Shaw från butiken Gyllene Kukan i Summer Hill. Ägaren Leslie Harley bullar upp med buffé för att fira att han varit öppen i ett halvår och alla är välkomna. Efter en hjärtinfarkt bytte Leslie jobb från pank man till antikhandlare. Det blir också ett stort reportage i Daily Trumpets kommande onsdagsbilaga ”Shoppa loss”.

8

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 8

2022-02-04 11:25:29

Kapitel 1

Bonnie Brookland försökte koncentrera sig på att putsa bort fläckarna från dörren på vitrinskåpet och stänga ute sin chef Ken Grimshaws nasala röst när han hasplade ur sig det värsta skitsnack som hon hört på hela året, men det var nästan omöjligt att ignorera den högröstade karln. ”Detta är faktiskt bara gammalt skräp, förstår du vännen, så tjugofem pund är mitt sista bud”, sa han till den lilla tanten som nyss kommit in med en låda full av sådant som hon hoppats var dyrbarheter. Folk gjorde ofta det.

De kom in genom dörren i hopp om att gå därifrån tio minuter senare som miljonärer efter att ha tittat på Engelska Antikrundan och liknande program. De trodde att vart­enda dekorerat ägg var ett Fabergéägg, att varenda sprucken blåvit vas var en Mingvas. Och även om de hade varit det så begick man ett stort misstag om man bad Ken Grimshaw värdera föremålen eftersom han, oavsett om det handlade om en Rolex eller ren smörja, instinktivt sa att det var skräp så att han kunde erbjuda en struntsumma.

Bonnie såg inte allt som fanns i tantens samling, men högst upp fick hon syn på en vit, rätt sällsynt Holmegaard Gulvvase som var värd mer än de tjugofem pund som Grimshaw erbjöd för hela rasket. Han visste inte lika mycket som han påstod sig göra, men han hade definitivt bedömt den där pjäsen korrekt – för det hade utlöst en muskelryckning i ansiktet som han vanligtvis fick när han kände 9

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 9

2022-02-04 11:25:29

igen något värdefullt, och visste att han skulle få det för en spottstyver.

Bonnie hade jobbat på Grimshaw’s sedan hon var skolflicka, först bara på helgerna men sedan heltid när hon gått ut skolan. En gång i tiden hade antikhandeln hetat Sherman and Grimshaw’s eftersom hennes pappa Brian Sherman­och Kens pappa Harry varit kompanjoner, men när Brian blev sjuk hade Harry köpt ut honom. Som ett bevis för den respekt han kände för sin vän hade han dock behållit namnet Sherman bredvid sitt eget på skylten över dörren. Harry hade varit mycket snäll mot Bonnie och hon hade älskat att arbeta hos honom, och lärt sig en massa under årens lopp.

Han hade varit rättvis och respekterad, och butiken hade varit välordnad. För två år sedan hade han dött hastigt och då hade hans motbjudande son tagit över verksamheten, varpå det hade gått utför snabbare än vad en överviktig tjur åker kälke nerför en backe. Nu var det fullt med värdelösa loppisprylar i butiken, förutom några få vackra men löjligt dyra smycken i skåpen. Bonnie visste att många av ädel­ stenarna var oäkta. Folk förutsatte att om en ädelsten var guldinfattad måste den vara äkta, även om det fanns rispor på ”rubinen” eller små luftbubblor i en ”safir”, men Ken hade skyltat dem som om det var äkta vara. Han var beredd att riskera att bli avslöjad. Hittills hade det gått vägen.

Harry Grimshaw hade satt värde på Bonnies betydande kunskaper, hennes magkänsla och fina sätt att ta männi­ skor. Ken Grimshaw behandlade henne som om hon var något som katten släpat in. Vad honom anbelangade så var hon där för att sälja prylar, städa, koka te och ibland, när hans polare dök upp, för att bli spanad på. De fällde halvkvävda snuskiga kommentarer om henne som om de var med i en komediserie från sjuttiotalet. Bonnie avskydde dagarna då de kom in, men hon behövde jobbet så hon stod ut med dem.

10

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 10

2022-02-04 11:25:29

Ken stack ner handen i fickan och drog fram en skrynklig tiopundssedel, och när han gick in på kontoret för att hämta resten av pengarna räknade Bonnie med att hon hade max trettio sekunder på sig. Hon skyndade fram till tanten och pratade snabbt och tyst med henne. ”Ta inte emot hans pengar. Gå till en annan antikhandel.

Bara vasen är värd mycket mer än vad han erbjuder för alltihop.” ”Jaså?” kom svaret tillsammans med en stöt av varm ande­dräkt som trängde fram i den kalla luften, eftersom Ken inte slösade pengar på uppvärmning av lokalen.

Bonnie satte fingret för läpparna. ”Sch. Säg inte att jag sagt något.”

Hon hann tillbaka till sin glasputsande position just när Ken dök upp igen och fick se tanten lägga tillbaka sina saker i lådan. ”Jag ska ta reda på om någon annan affär är intresserad”, sa hon. ”Du betalar för dåligt.”

Ken ryckte på axlarna. ”Det står dig såklart fritt att göra det, men jag kan bespara dig mödan. Vad sägs om trettio pund då?”

Tanten kastade en blick över Kens axel bort mot Bonnie som skakade på huvudet. ”Tack, men det finns en trevlig antikvitetsaffär på Spring Hill Square”, sa tanten. ”Jag försöker där.”

Ken brast i skratt. ”Där får du ännu mindre, vännen.

Han är grön i branschen. Skulle inte kunna skilja på en Vincent van Gogh och en Dick Van Dyke.”

Tanten pekade på Bonnie. ”Hon sa att enbart vasen var värd mycket mer.”

Ken Grimshaw vred tvärt på huvudet mot Bonnie, och hon kände genast hur generad hon blev. Hon visste att hon skulle få det hett om öronen så fort de var ensamma. Och hon hade rätt.

11

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 11

2022-02-04 11:25:29

Ken Grimshaw började skrika i samma ögonblick som dörren stängdes efter den gamla tanten. ”Din lömska subba. Du är inte lite fräck, du! Om du tror att jag betalar dig för att skicka iväg folk till konkurrenter så tror du jävligt …” Han avbröt sitt gormande som om han just insett en sak. ”Du har gjort det förut, va? Inte konstigt att jag inte har några jäkla kunder kvar.” ”Nej, det har jag inte. Fast jag erkänner att jag inte fattar hur jag kunnat hejda mig. Men den här gången gick du för långt. Du kunde ha erbjudit damen ett hyggligt pris och ändå gjort en skaplig vinst. Din pappa hade blivit upprörd om han varit här, Ken Grimshaw.” ”Jamen, nu är han inte här, han är död”, sa Ken med sali­ ven stänkande från munnen. ”Han och din korkade jävla farsa var veklingar, men det är inte jag och jag betalar inte dig för att skicka folk till andra förbannade handlare. Du borde jobba där borta, gumman”, sa han och hötte med fingret mot fönstret ut mot välgörenhetsbutiken tvärsöver gatan. ”Du kan faktiskt dra dit med en gång och be att få jobba där. Stick iväg.” Han klampade in på det lilla sunkiga kontoret och återvände med Bonnies handväska som han slängde på golvet framför henne. ”Far åt helvete och kom inte tillbaka, din skamlösa kossa.”

Ilskan pulserade genom hela Bonnies kropp. Hur mycket hon än behövde jobbet kunde hon helt enkelt inte arbeta för den här tarvliga människan en enda minut till. Hon höll dock inne med vad hon hade velat vräka ur sig, för hon behövde sin lön. Det var illa nog att komma hem och berätta för Stephen att hon nu var arbetslös, utan att behöva tillägga att hon jobbat gratis i nästan en månad. ”Du är skyldig mig tre och en halv veckas lön”, sa hon med darr på rösten. ”Pengarna först, sedan ger jag mig iväg.” Hon sträckte fram handen, men kunde av hans min 12

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 12

2022-02-04 11:25:29

utläsa att hon hade ungefär lika stor chans att få dem som Oliver Twist hade att få en andra skål välling.

Han sköt fram ansiktet nära hennes och utstötte ett högt ”Ha!”. Andedräkten stank av cigaretterna som han kedjerökte. ”Du är kickad, gumman. På grund av grov misskötsel. Här har du. Det är allt du får, mer är du fan inte värd.” Han tog upp ett tvåpencemynt från disken och kastade det åt hennes håll. ”Resten kan du se dig i månen efter. Och dra mig gärna inför rätta, ifall du vågar.”

Om ändå hennes pappa eller Joel fortfarande hade levt.

Då skulle de ha störtat hit så fort hon berättat om detta, och hon skulle inte bara ha fått sin lön, utan Ken Grim­ shaw skulle också ha blivit av med sina framtänder. Men hennes pappa var borta och det var Joel också, och mannen som hon nu var gift med skulle ha kallat en sådan konfrontation för neandertalarfasoner.

Bonnie böjde sig fram för att plocka upp sina saker. Hon var medveten om att Ken iakttog henne, att han njöt av att se henne böja sig ner framför honom och samla ihop föremålen som hade trillat ut ur handväskan när han slängde iväg den. Hon gick bort till dörren så stadigt som hennes skakande ben tillät, och hon kände hans ögon bränna i ryggen. En liten tröst var att han nu inte hade någon som skötte affären i slutet av månaden medan han var på svensexa i Benidorm. Han skulle bli rasande när det slog honom.

13

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 13

2022-02-04 11:25:29

Kapitel 2

Bonnie var för uppskakad för att åka direkt hem. Stephen var dessutom ledig denna eftermiddag och skulle helt säkert spela Wagner på högsta volym i vardagsrummet, något­ som inte direkt gjorde det lättare för henne att komma ner i varv. Hon klev in i sin uråldriga Vauxhall, spände på bältet och körde iväg. Den var en trogen gammal rishög, men den började närma sig slutet av sin levnads dagar och hon tvivlade på att den skulle gå igenom besiktningen i augusti utan att de skulle behöva spendera en smärre förmögenhet på den. Hon fasade alltid för att behöva be Stephen om hjälp. Han gjorde det till en sådan prövning att hon kände sig som Scrooges bokhållare Bob Cratchit när han i En julsaga ber om en dag ledigt vid jul. Senast hon behövde köpa ett framdäck tvingades hon ”ansöka” om pengarna som om han var en bank. Han hade sagt åt henne att kolla upp priser och skriva en lista över alternativen, men sedan hade han ändå kört bilen till en verkstad och låtit dem byta till ett begagnat däck. Det var Stephen som satte in mest pengar på deras gemensamma sparkonto och därför hade ansvaret för det, tyckte han.

Bonnie visste att hennes pappa skulle vända sig i sin grav om han vetat hur hon hade det. Han hade sparat hela sitt liv och hoppats att kunna efterlämna så pass mycket att hon fick det gott ställt, men så hade det mesta istället fått användas till att betala hans äldreboende. Bonnie hade 14

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 14

2022-02-04 11:25:29

kunnat hitta ett billigare äldreboende, men hennes pappa var värd det bästa och hon såg till att han fick det också.

Han hade varit så stark och sjukdomen som förstörde hans hjärna så snabbt hade tagit år på sig att göra slut på kroppen. Den lilla summa som inte gått till boendet hade Stephen tagit hand om åt henne och lagt till de gemensamma besparingarna som hon inte fick röra.

Hon körde ut ur stan och hamnade på Penistone Road där Spring Hill låg. Hon hade inte hört talas om platsen tidigare och blev glatt överraskad över att få se ett torg med affärer runt en vacker trädgårdsyta i mitten. Där fanns en blomsteraffär, en gammaldags leksaksaffär, en presentshop och intill en pittoresk tebutik i hörnet låg en antikvitets­ affär. Tanten hade alltså haft rätt. Gyllene Krukan hette den. Den hade en målad träskylt som hängde i en snirklig metallsmideshållare. Över bokstäverna välvde sig en regnbåge och intill det sista n:et fanns en liten förgylld kruka med skimrande konturer. Bonnie hade inget att förlora utan allt att vinna på att gå in och fråga om de hade något jobb att erbjuda, men med tanke på hur hennes liv hade sett ut de senaste åren väntade hon sig ett omedelbart avslag.

När hon passerade fönstret såg hon att det var några kunder därinne, så hon gick istället bort till tebutiken för att vänta tills de hade gått. Det skulle också kännas skönt att få pusta ut och ta en kopp kaffe. Hennes nerver var spända som fiolsträngar. Hon var fyrtiotvå år och hade aldrig behövt söka ett jobb förrän nu.

Tebutiken såg fin ut från utsidan med hängande korgar fulla av rosa och gräddvita väldoftande blommor, men på insidan var den ännu ljuvligare. Det rosa och gräddvita ­temat upprepades på de målade väggarna och där fanns skåp fulla av underbara presenter med boktema: handväskor, dagböcker, sjalar, gåspennor. Bakom disken stod en 15

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 15

2022-02-04 11:25:29

smal, leende kvinna i förkläde och en trådsmal pojke som kliade sig på hakan och dolde ett flin. En lång, stilig man som hade skratt i ögonen stod med armarna i kors och retade grabben för hans skäggstubb. ”Äh, det där behöver du inte raka av. Det kan du torka bort med en trasa”, sa mannen med grov nordirländsk dialekt och flinade. ”Bry dig inte om honom, Ryan. Han är bara avundsjuk på din ungdomliga charm … Hej”, sa kvinnan med förklädet sedan till Bonnie. ”Slå dig ner, jag kommer strax.”

Det fanns bara ett ledigt bord, intill en vägg där det hängde vykort från världens alla hörn. Bonnie satte sig på smidesjärnstolen med hjärtformad rygg bredvid en stor röd katt i en korg. Hon trodde först att den var ett gose­ djur tills den gäspade och sedan lade sitt stora huvud tillrätta på tassarna igen. Hon tog upp en meny. Charlotte Brontës ingefärsflarn, läste hon. Det lät gott, och en dag kanske hon skulle komma tillbaka och smaka på dem.

Men för tillfället fick det räcka med kaffe.

Bonnie lät tebutikens lugna atmosfär göra underverk med hennes slitna nerver. Hon kom på att hon glömt en kofta och boken hon läst på lunchen i Ken Grimshaws affär. Tja, de fick bli kvar där för hon tänkte aldrig mer sätta sin fot på det stället. Det kändes surt att inte ha fått ut sin lön, även om pengaförlusten var mindre viktig j­ ämfört med utsikterna att bli uppläxad av Stephen. Hon önskade att hon inte behövde åka hem idag. Eller någonsin. ­Hennes pappa hade många gånger sagt att hennes mamma brukade säga att om man i huvudet kunde föreställa sig att man gjorde något, så kunde man också göra det i verkliga livet.

Fast hon hade haft fel. Bonnie hade i åratal föreställt sig att hon lämnade Stephen och hans hus, och ändå var hon fortfarande kvar.

Hon drack upp kaffet, vinkade ett tack till kvinnan i 16

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 16

2022-02-04 11:25:29

förklädet och hoppades att antikhandeln var tom nu. Det var den. Hon försökte få lite råg i ryggen genom att rabbla en kortversion av sin mors favorittalesätt. Kom igen, Bonnie. Önska. Tänk. Gör. Hon skakade i hela kroppen när hon öppnade dörren till Gyllene Krukan.

17

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 17

2022-02-04 11:25:29

Kapitel 3

Antikvitetsaffären Gyllene Krukan på Spring Hill Square ägdes av Lewis Harley och den var allt som han planerat att den skulle bli under sina månader av konvalescens.

Han hade skapat en gammaldags stillsam fristad med sitt val av inredning. Väggarna var målade i tidstypiska färger: grågrönt, gräddigt elfenbensvitt, bronsrött, dämpat guldgult, och de bastanta utställningsskåpen var över­vägande i mörkt trä. Klockor prydde väggarna, deras klang var ålder­ domlig och dämpad, medan en klar men mjuk belysning framhävde alla föremål och doften av polityr och gamla böcker fyllde luften. Mer än en gång hade Lew fått höra av kunder att det kändes som att resa tillbaka i tiden när de klev över tröskeln till hans affär.

Det hade börjat komma kunder, men det gick mycket trögare än vad han hade hoppats på. Butiken bar sig inte om Lew enbart fyllde den stora L-formade lokalen med egna fynd, så han hyrde ut plats till handlare som kunde sälja sina varor. En del hyrde bara en enda monter, några ville ha lite större golvyta för att ställa upp möbler, men än så länge räckte inte de intäkterna för att betala hela hyran till hyresvärden mr McCarthy. Alltför många utrymmen stod tomma för att han skulle göra någon förtjänst.

Han behövde kunder för att locka handlare, han behövde handlare för att locka kunder men han hade inte listat ut hur han skulle åstadkomma detta på bästa sätt. Men det 18

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 18

2022-02-04 11:25:29

skulle han, för Lew var fast besluten att få detta att fungera. Gyllene Krukan var en dröm som gått i uppfyllelse.

Han älskade att kliva in genom dörrarna varje morgon och mötas av synen av vackra gamla klenoder, han älskade lukten, ljudet, friden i denna hans nya värld efter den tidigare spända, stressade tillvaron med bankinvesteringar. Enda smolket i glädjebägaren var hans biträde Vanda Clegg.

Det var en helt annan Vanda Clegg som förra året hade kommit på anställningsintervju, jämfört med den som nu jobbade i affären. ”Intervju-Vanda” log och var belevad, professionell och kunnig. ”Butiks-Vanda” var lynnig, gnällig och lat och verkade inte veta ett jota om antikviteter.

När han tänkte tillbaka på intervjun insåg han att Vanda hade styrt in samtalsskeppet på vatten där hon kände sig säker, seglat mellan välbekanta öar såsom keramikern Clarice Cliff, rubinglas och cloisonné. Han hade alltför lätt imponerats av det som han nu misstänkte var en före­ ställning hållen utifrån ett färdigt manuskript. Och vid närmare eftertanke såg även hennes prydliga referenser en aning suspekta ut. ”Vanda skulle passa i många arbets­ miljöer”, stod det i en, som om Vanda skulle platsa på många ställen, men inte just här. Referenserna var nedpräntade i en känslolös stil, tyckte han nu, och de var fulla av avslöjande fraser som: ”i allmänhet trevlig”, och Vanda hade tydligen haft ”en betydande inverkan på arbetsmoralen” under de två månader då hon jobbade på Hobbyworld. Det stod inte att hennes inverkan varit positiv. Han undrade också om samma person som noterat att hon var ”pratglad” egentligen hade velat skriva ”babblar hål i huvudet på en”.

Han hade förutsatt att Vanda vid fyrtiofyra års ålder – samma ålder som han själv – skulle ha en mogen arbetsmoral, vara pålitlig, ansvarsfull och ärlig. Han kunde inte bevisa att hon hade något fuffens för sig, men ett par g­ ånger 19

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 19

2022-02-04 11:25:29

hade bokföringen inte stämt och några föremål hade försvunnit spårlöst, händelsevis i den döda vinkel som övervakningskameran inte täckte, något som bara elektrikern, Lew och Vanda kände till.

Golvuret bakom disken, den enda klockan i affären som var inställd på exakt rätt tid, slog en djup baston för att markera halv timme vilket innebar att Vanda var över ­tjugo minuter försenad från sin lunch. Igen. Lew hade aldrig varit en hård chef. Han hade upptäckt att de flesta i hans personal respekterade den frihet han gav dem, och de som utnyttjade hans godsinthet blev inte kvar särskilt länge. Vanda hade ingen positiv effekt på hans blodtryck och han undrade om det kunde vara skäl för uppsägning.

Han hade just klivit in på kontoret för att sätta på tevatten när han hörde dörrklockan pingla. Han vände tillbaka och trodde att han skulle få se Vanda som pustande och stånkande ursäktade sig för sin senfärdighet som berodde på en milslång bilkö/en vägspärr/en invasion av utom­ jordingar, men istället såg han en kvinna som var avsevärt mer attraktiv än den fetlagda, plufsiga Vanda. Hon var av medellängd, normalt byggd med mörkbrunt hår uppsatt i en hästsvans, men det var inget medelmåttigt med hennes ögon som var stora, nötbruna och vackra. ”Hej”, sa hon och log nervöst. ”Jag söker ägaren, är det du?” ”Ja, det är jag”, sa Lew. ”Vad kan jag hjälpa dig med?” ”Jag heter Bonnie Brookland och är från trakten, och jag vet att detta är en vild chansning, men jag undrar om du behöver ett biträde?”

Om det ändå vore så väl, tänkte Lew. Hans ansikte skrynklades ihop till en beklagande min. ”Tyvärr gör jag inte det.” ”Ja, det var som sagt en vild chansning”, sa Bonnie och ryckte på axlarna. ”Nåja. Tack då.” Just som hon vände på 20

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 20

2022-02-04 11:25:29

klacken för att gå såg hon en tavla på väggen och hejdade sig tvärt. Hon lutade sig fram och studerade den. ”Det är inget originalverk, därav priset”, sa Lew. ”En del kopior kan kosta en liten slant ändå”, log Bonnie. ”Du känner förstås till Percy Lake?” ”Javisst.” Lew nickade, imponerad över att hon nämnde honom. Intresset för gamle Percy hade återuppväckts efter att några av hans verk påträffats i området. Han hade varit en genialisk konstförfalskare, lika bra som de stora mästarna vars verk han kopierade. ”Den där har gjorts av en konstnär här i trakten. Student. Hon är väldigt skicklig.

Hon utgår från berömda målningar och ger dem sin egen touch, det är därför du ser Londons silhuett under van Goghs Stjärnenatt. Jag sa att jag skulle försöka sälja några av tavlorna åt henne. Då får hon ett bidrag till att betala av sin växande studieskuld.”

Han log och Bonnie lade märke till hans jämna, raka tänder, den kraftiga hakan och de små rynkorna som strålade ut från ögonvrårna. Detta är en man som har lett mycket i sitt liv, tänkte hon. Stephen hade inga sådana kännetecken.

På bordet under tavlan fanns ett ställ med gamla pipor. ”Pip-Kungen har tydligen inte varit här?” sa Bonnie. ”För de där Peterson-piporna hade du inte haft kvar om han fått syn på dem.” ”Ursäkta?” sa Lew. Han visste att en del handlare hade smeknamn – till exempel Autografjägarn som sålde autografer – men Pip-Kungen hade han inte stött på. ”Pip-Kungen. Han samlar pipor och är särskilt förtjust i Peterson-pipor. Jag skickar honom till dig nästa gång …”

Bonnie avbröt sig. Hon tänkte säga att hon skulle skicka honom nästa gång han dök upp i affären, men nu jobbade hon ju inte där längre och skulle antagligen inte se honom mer. Hon suckade. Lew hörde det och undrade varför sucken lät så tung och sorgsen.

21

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 21

2022-02-04 11:25:29

Han hade blivit nyfiken på hennes kunskaper och plockade upp en av de andra piporna från stället. ”Den här då? Har den något värde, tror du?”

Bonnie tog den från honom och höjde genast på ögonbrynen. ”Mycket fin”, sa hon. ”En Dunhill Bruyere. Tidigt 1970-tal. Ditt pris på sjuttiofem pund är för lågt. Om PipKungen kom in skulle han bjuda hundrafemtio pund för den, men vara beredd att betala tvåhundratio, kanske tvåhundratjugo beroende på hur förtvivlat gärna han ville äga den.” ”Säger du det?” sa Lew. Pipor var inte hans specialitet.

Han hade köpt ett parti av dem och visste att han skulle gjort en vinst om han tog sjuttiofem pund för Dunhill-­ pipan, men kanske borde han ha gjort lite grundligare efter­forskningar.

Han lade märke till ringen som Bonnie bar på långfingret när hon lämnade tillbaka pipan till honom. En mandelformad ametist infattad i en snirklig guldring. Den var identiskt lik en ring som han haft i smyckeskåpet för några månader sedan, tills den plötsligt var försvunnen. ”Jag ser att Sättinenlampa Stuart hyr plats av dig.” Bonnie pekade på ett stort skåp där olika lampor var uppställda. ”Kallas han så?” log Lew. ”Sättinenlampa är den korta varianten”, sa Bonnie och log tillbaka. ”Fast det är ju inte mycket kortare. Han gör om allt möjligt till lampor: telefoner, flaskor, radioapparater, duvklockor och till och med överkroppen på en gammal skyltdocka en gång. Det var det fulaste jag någonsin har sett. Ingen större överraskning att den lampan inte blev såld, och den var löjligt skrymmande också.” ”Lustig figur den där, alltså?”

Det kunde man lugnt säga. Sättinenlampa var som Tiger­ i Nalle Puh, på lyckopiller dessutom. Lew hade aldrig träffat någon som var så energisk.

22

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 22

2022-02-04 11:25:29

”Han är övertygad om att han en dag kommer att få Turnerpriset för sin konst”, småskrattade Bonnie. ”Och om han ställer ut här måste du ha fått besök av hans kompis – Fjärils-Felix. Han säljer inget men köper vad som helst med fjärilar på. Han är besatt av dem.” ”Sammetskavaj, högt uppåtkammad lugg?” ”Det är han.” ”Ja, han har varit här och köpt ett och annat.”

Bonnie föste bort en hårslinga som fallit ner i ansiktet.

Ringen fångade hans uppmärksamhet igen. ”Den är vacker”, sa han.

Bonnie spred ut fingrarna och tittade på ringen. Hon hade blivit förtjust i den så fort den kommit in i affären.

Ken hade sagt att hon kunde få den istället för lön om hon jobbade på sin lediga helg, så att han kunde gå på hästkapplöpningen med polarna. ”Det tyckte jag med”, log hon. ”Jag fick den där jag jobbar.” Jobbade, påminde hennes hjärna. ”Jaha, var är det någonstans?” frågade Lew. ”Grimshaw’s Antikhandel”, svarade Bonnie. ”Jaså, jobbar du där?” Lew hade besökt stället en gång för att spana in konkurrensen, men hade bara funnit dåligt skyltat skräp i en kall lokal. Kvinnan framför honom hade han dock inte sett där då, bara en svartmuskig man som såg sur ut där han stod och läste en tidning som han brett ut på disken. ”Min pappa var delägare. Jag har jobbat där ända sedan jag nådde upp till kassaapparaten. Det var förstås väldigt annorlunda på den tiden.”

Lew gjorde en snabb uträkning av hur många år det kunde handla om. Han trodde att hon var drygt trettiofem, rätt många år alltså. Gott om tid att skaffa sig avsevärda kunskaper. Han nickade imponerat. ”Jag visste inte ens om att den här affären fanns förrän idag”, sa Bonnie. ”Har den legat här länge?”

23

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 23

2022-02-04 11:25:29

”Vi firade sexmånadersjubileum för några veckor sedan”, svarade Lew. ”Jag satte in en annons i Daily Trumpet där jag bjöd in folk till fest, men tidningen skrev fel datum, fel plats och alla möjliga andra fel. De lovade att skicka en ’flygande reporter’ från radiostationen de har, men hon dök aldrig upp, så artikeln som hon skulle ha skrivit i ­deras bilaga veckan därpå blev det heller ingenting med.” ”Daily Trumpet är en värdelös blaska”, sa Bonnie. ”Fråga mig bara. De skrev att jag var en före detta pank man och inte bankman.” ”Åh nej”, utbrast Bonnie och satte handen för munnen så att Lew återigen såg den ovanliga ringen. ”Hoppas du fick tillbaka pengarna för annonsen.” ”Jodå.” ”Och har du fullt upp här?” frågade Bonnie. Hans affär förtjänade det. Man fick intrycket att den kunde rymma dyrbarheter plus att den var varm och inbjöd till att gå runt och botanisera.

Lew vickade med huvudet i en gest som betydde att affären gick sisådär. ”Inte så mycket som jag skulle vilja, men det tar väl tid att bygga upp en ny verksamhet. Jag gav de nuvarande handlarna ett bra pris på hyran i sex månader för att locka in dem. Men jag inser att jag snart kommer att mista dem om vi inte får mer kunder.” ”Har du …”

Just då skramlade dörren till och fick Bonnie att avbryta frågan. In klampade Vanda, väsande som en astmatisk ångmaskin. Lew beredde sig på att få höra: ”Ursäkta att jag är sen, det beror på att …” men istället var det Bonnie som tog till orda, och hon riktade sig till Vanda. ”Men hej. Jag kände nästan inte igen dig, du har bytt frisyr.” Bonnie log och hade inte minsta aning om vilken inverkan orden hade på kvinnan som hon just tilltalat.

Vanda stelnade till. Sedan tittade hon ner och hastade 24

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 24

2022-02-04 11:25:29

in på kontoret utan att svara någonting alls. Bonnie blev förbryllad och Lew anade oråd. ”Känner du mitt biträde?” frågade han.

Bonnie såg villrådig ut. ”Jag trodde att jag gjorde det, men …” Hon skakade på huvudet och blickade sedan ner på ringen på fingret som om hon sökte ett svar på gåtan där.

Tyst frågade Lew: ”Kan hon händelsevis ha sålt ringen till Grimshaw’s?”

Bonnie var fullkomligt övertygad om att det var samma kvinna som hade sålt några saker till Ken Grimshaw, ­inklusive hennes vackra ring. Men så som innehavaren av Gyllene Krukan nu tittade på henne låg det en hund begraven här beträffande de transaktionerna. Hon nickade sakta och kände tyngden av ett ansvar som hon önskade att hon inte hade behövt bära på. ”Ni råkar inte den senaste månaden ha haft besök av någon som sålt en Bionic Man, fortfarande kvar i förpackningen?” frågade han. ”Eller en stylofon, en Game Boy, en gammal Acorn Electron-dator kanske?”

Bonnie visste att detta var saker som den korpulenta kvinnan med det långa kolsvarta håret hade sålt till Ken. Plus en del smycken – hennes döda mosters, hade hon sagt; leksakerna hade hon hittat på vinden i det hus som hon nyligen köpt. Även med det korta blonda håret istället för det axellånga svarta skulle Bonnie ha känt igen hennes ansikte, särskilt med det framträdande bruna födelsemärket vid överläppen. ”Jag bör nog gå”, sa Bonnie som kände att hon oavsiktligt stuckit handen i ett getingbo. Den här dagen blev ju bara bättre och bättre. ”Tack i alla fall.”

När hon vände sig om rörde Lew vid hennes arm för att hejda henne. ”Du, lämna gärna ditt namn och nummer.

Ifall något dyker upp.”

25

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 25

2022-02-04 11:25:29

”Absolut”, sa Bonnie och rotade runt i sin väska efter en penna. Lew räckte fram ett anteckningsblock från disken. Han hade en känsla av att något kunde dyka upp väldigt snart. Bonnie skrev ner sina kontaktuppgifter.

Han hade inte uppfattat hennes namn när hon presenterade sig. Bonnie Brookland, läste Lew. Namnet Bonnie passade henne. ”Hej då.” Bonnie log ett ansträngt leende och hoppades att hon inte hade ställt till med lika mycket besvär som hon befarade att hon gjort. Hon skulle gärna ha stannat kvar och strövat omkring i affären men tänkte att det var bäst att ge sig iväg – och det snabbt. Hon skulle åka till mataffären på hemvägen så att hon kunde vänta med att berätta för Stephen att hon blivit av med jobbet. Han skulle inte bli glad. Å andra sidan: var han någonsin det?

Vanda hade uppenbarligen väntat tills Bonnie gått innan hon kom ut från kontoret. Hon såg inte Lew i ögonen utan tog omedelbart itu med sina arbetssysslor, och om just det inte gav anledning till misstankar så fanns det inget som gjorde det. Lew höll till en början tyst, men var noga med att hon skulle se honom gå fram till lådan och ta ut boken där han skrev ner eventuella förluster. Han kände att hon sneglade på honom medan hon undrade när han skulle säga något. Han lät henne svettas i hela tio minuter innan han tilltalade henne, men höll kvar blicken på sidorna i boken. ”Vanda, en hel del saker har försvunnit de senaste månaderna, eller hur?”

Vanda mumlade något till svar. ”Jag har fått reda på att några av dem har hamnat hos Grimshaw’s. Tänka sig. Någon som stjäl, och dumt nog säljer sakerna i närområdet.”

Det hördes ingen kommentar, trots att Vanda definitivt 26

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 26

2022-02-04 11:25:30

lyssnade på vartenda ord han sa samtidigt som hon rättade till olika utställningsföremål.

Lew fortsatte. Hans röst var lugn och behärskad och dolde ilskan. ”Jag anser att om någon är så enfaldig att hon inte begriper att föremålen enkelt kan spåras, så är det bäst att hon ger sig iväg innan polis tillkallas. Vore det då inte klokt av henne att ta sin kappa och gå, i vetskap om att inget mer kommer att yttras om saken i så fall?”

I ögonvrån uppfattade Lew att Vanda hade gått in på kontoret. Han drog ut byrålådan och stoppade tillbaka boken. När han stängt lådan hade Vanda Clegg skyndat förbi honom med sin handväska och kappa så raskt som hennes knubbiga små ben kunde bära henne. Dörrklockans pinglande signalerade hennes sorti, och Lew visste att hon inte skulle komma tillbaka. Den mystiska tjuven hade lämnat lokalen.

27

22-01 Polaris Drottningen, 31 jan_CA.indd 27

2022-02-04 11:25:30