EN EMIGRANTS DAGBOK
2021
5/3
Vaknade av mensvärk och en störtflod, stapplade in till badrummet och drog efter andan när blodet mot den vita tygbindan visade sig. Det spelar ingen roll hur många gånger jag har sett blodet, det är lika brutalt varje gång. Försöker finna någon sorts arbetsförmåga, står inte riktigt ut med att jag tvingades ställa in middagen hos Eric och G ikväll, trots att jag i min värsta PMS inte kunde föreställa mig något värre än att besöka två journalister. Vi skulle prata om esoterism och katolicism med rot i en bok om tarotmeditationer. Kyrkoherden skulle vara med också. Måste läsa Prästmans dagbok. Han påminde om den sist, sa att jag skulle gilla den, men mest vill jag förstå ensamheten i kallelsen. Nu blir jag hursomhelst hemma med värmeflaskan och det är aldrig riktigt den lättnad jag tror att det ska vara, detta med att slippa det sociala. Det är varken eller. Lyckades återigen göra mig osams med journalisten som bor i grannskapet, varje gång jag träffar henne säger jag något kritiskt om medialisering och visar öppet min ovilja, varpå hon invänder, och vi blir mer och mer låsta i varsin position. Sist vi sågs, med barnen, vilkas närvaro gör att man måste bibehålla en artighet och distans, sa jag att jag inte står ut med rollen som ”författaren” fått i kulturjournalistiken, Det gjorde du inte sist heller, påminde hon, Och så kommer det nog att förbli livet
7
ut, svarade jag surt. Idag kände jag mig nödgad att skriva till henne, att jag inte menade att kritisera henne personligen, att jag tvärtom finner hennes arbete sällsynt eftertänksamt osv.
Jag har längtat så efter det här formatet, längtat ihjäl mig efter den här sortens dagbok, det är som att återvända till den älskade med stenhård kuk. Jag har saknat att skriva generöst och prestigelöst, har inte klarat att göra det sedan jag gav ut Dagboken. Den bemöttes med så mycket raljans att jag fick en brännskada som ännu inte har läkt. Sedan dess har jag skrivit lyriskt och estetiserande, försökt vända mig bort från den verklighet som offentligheten i sin trånga självbespegling verkar tro att man vill leva i. Som om det fanns ett mål med skrivandet, och detta mål är deras lilla sfär. Stephen kommer aldrig att gå med på det här formatet, jag får byta förlag. Jag byter förlag som man byter strumpor. Jag vill inte byta förläggare någonsin mer. Jag vill inte jobba med någon annan än Stephen, han är en riktig människa. Vi ska göra bok nu under våren. Livet kom tillbaka i samma sekund som han ringde, och jag sa att jag längtar så efter att Svar till D ska gå i tryck, att jag fantiserar om omslaget och att själv sy in rött garn som blodtrådar mot det vita, pilen i den heliga Teresas hjärta. Såret som ängeln efter att Gud genomborrat henne syr ihop. Jag vill göra en liten utgåva med riktigt garn, för att det är det i Sanjas original, och Stephen mest bara skrattade och sa att vi kan trycka boken i maj. Jag blev yrvaken. Vintern har varit lång och under december ovanligt mörk. Texten har vilat, med några enstaka redigeringsvändor som kostat mig mycket. Nu kliver Stephen ombord och jag slipper uppbåda mod att vara i den hemska prosan helt ensam. Man är alltid ensam, det han gör är att han knappt gör någonting, han håller, och finns.
8
Den regressiva dragningen som i att smälta samman med någon annans läsning har jag redan betalat priset för i min relation till Lyra, och ingen har läst Svar förutom Stephen. När jag var yngre kunde jag knappt ha ett enda band utan att läsning och engagemang i mina texter ingick. Nu blir jag tacksam om man kan ge mig verkligheten, dra ut mig ur litteraturen för en stund. Vad det är märkligt, att hela ens liv och tillvaro under flera år kan handla om en enda sak. Hur kan man bli så sinnessjuk. Och sedan, kanske en viss mognad, blir livet en förutsättning, dvs man fråntas litteraturen som en flyktmöjlighet, inser att ens oförmåga att leva och ta ansvar bara kommer att eka mellan raderna. Marknadspersonen hörde av sig idag, trevlig, positiv ton, Lovisa, hon skrev att vi kommer att ha mycket kontakt vilket fick mig att rysa en sekund. Detta är den tredje PR-personen jag befattar mig med, lika absurt varje gång. Det språk jag måste tala med henne har ingenting med verket att göra, verket är en kort, smal och osäljbar liten historia som ingen kommer att bry sig om. 6/3
Inte pratat med någon idag, förutom Hej min vän, till Laura, som satt i kylan utanför Ica. Jag gav henne ynka tjugo kronor, hon gav mig en blombukett. Jag tog hennes hand, hennes naglar avflagnat silver. Jag log stort och mötte en kvinnas blick, hon höll en pitbullvalp i famnen och det såg ut som hon tyckte att mitt leende var självbelåtet, som om jag trodde att jag var god på något sätt. Hörde en musikdokumentär om Mariah Carey, kom att tänka på min vackra syssling som ville bli skådespelerska men som blev musikjournalist på P3. Jag minns att när jag träffade henne för många år sedan, då var jag tjugofem och mycket skev, maskulin, storhetsvansinnig, rökte mycket
9
hasch, svart afghan, så sa jag till henne att jag hade saker på gång, pjäser, att hon kunde skådespela i min pjäs osv, fastän jag inte riktigt hade det. Allt det där som ryms i överklassen, man
är en stor teater, jag var iklädd nät eller vad det nu var, svart kavaj och pojkfrisyr och var egentligen mest bara bruten. Hennes föräldrar tyckte inte att skådespeleri var ett riktigt yrke.
Mina föräldrar har aldrig brytt sig om vad jag skulle bli, vi har aldrig pratat om sådana saker, om framtiden eller att man kan bli något, eller att det finns ett yrkesliv. De har aldrig frågat mig om sådana saker.
Jag tänker i noveller, i korta berättelser, jag tänker på hur det var när jag var tjugo och umgicks med narkomaner en hel sommar, hur min pojkvän blev mer och mer besviken, hur alla bara stirrade när Micke gjorde entré och förstörde ett rum, när jag sa att han lämnar ingen oberörd. Vi flöt omkring i hans subutexvärld, faktum är att jag själv inte tog så mycket, av någonting, en gång tjack, det slutade med att jag skrev några sidor prosa, och man sa att det var det bästa jag hade skrivit. Jag längtar efter att påbörja ett fiktionaliseringsarbete som är den ljusa … nej, jag tappar alla liknelser, faller in i skam, den skam som präglade hela mitt vuxenblivande, alla år av att försöka vara något annat än den skandal som behövs i dysfunktionella familjer och i dysfunktionella samhällen. Jag ville vara bland dem som inte tillhörde och jag vet inte hur jag ska hitta värdighet i det. Var ska jag finna hatet mot alla bekväma, empatilösa, skötsamma som inte vill något annat av människan än att hon anpassar sig. Jag vill skriva flera tusen sidor. Jag vill skriva ett verk som skriver sig ut ur sig självt, som tröttar ut läsaren så mycket att hon lämnar mig ifred. Hon ska inte få några pauser.
10
8/3
Måndag. Idag måste jag redigera. Åtminstone börja. Har sagt till Stephen att han ska få manuset inom två veckor. Jag bävar. Men jag vet att när jag väl börjar går det fort, intensivt, och för varje runda träder jag ut alltmer. Dags att lämna den boken, förmodligen det jag inte riktigt vill, fastän det är vad jag verkligen vill. Sms från Johanna Schreiber när jag vaknade, hon skriver att flödet skrämmer henne lite. Jag sa att det är ett bra tecken. Jag gillar verkligen henne, hon är en generös och varm människa och hennes döttrar är ljuvliga. Första gången vi träffades var när jag var med J i parken, hon fick syn på Johannas dotter som är hennes kompis från förskolan, och jag och Johanna började prata, hon var inte alls som de andra stela hipsterföräldrarna kring Telefonplan, utan öppen, impulsiv, sa bara Kan du ta min bebis, och räckte mig sin yngsta utan att vi kände varann. Jag stod där och höll i bebisen medan hon sjöng en sång med flickorna eller vad det var, och jag tyckte genast om henne. Äntligen fått hem Kari Løvaas Och de såg att de var nakna, omsorgsfullt översatt av Lars Andersson. Honom träffade jag på påsknatten då han togs upp i kyrkan, samtidigt som Stig, och jag skämdes när kyrkoherden sa att jag också var författare, Det är väl kul! och Lars såg på mig med en djup, blå blick, under grå lugg, jag visste inte vad jag skulle säga. Løvaas fick mig alldeles golvad med sin recension av Celans sena verk i Örnen och kråkan. Sedan jag läste den har jag skissat på en essä om frågan kring andlig hemvist. Apropå Celan och andra exilpoeter, som i norénsk 1900-talsanda inte får höra hemma någonstans. Det andliga hemmahörandet som möjlighet till uppror, avvikelse, falla bort, komma tillbaka, alltid vara välkommen, alltid älskad, Gud tar inte tillbaka sin nåd, och en jude behöver inte tro för att vara jude. Men så fort jag börjar
11
tänka i de här artikelbanorna (för att jag också behöver pengar) hör jag en kör av sura stämmor.
Det är i alla fall sol ute, skrev Ingemar apropå vår konversation om sisyfosarbetet i att få till ett datum för mitt och Stefan Lindbergs samtal på Kulturhuset. Det skulle ha ägt rum förra hösten och blir förmodligen inte av förrän i höst, medan överkonsumtionen fortgår. Vadå pandemi, skrev jag, tunnelbanan är smockfull, galleriorna fulla, men de får inte ta emot en publik som håller två meters avstånd till varandra? Kulturen stängs ner först av allt, allt som gör oss friare och mer sensibla ska bort. Detta var redan ett problem, precis som avståndet mellan människor, och de rigida regelverk som Sverige stoltserar med. Vilket annat land i världen har förbjudit sina medborgare att dansa om de inte innehar ett speciellt tillstånd?
Det är vidare mycket illa att myndigheterna, i en redan omoraliskt övervakad tillvaro där information är valuta, ska in med sina restriktioner och styra oss ännu mer, för att vi är rädda. Jag lutar åt att vara för en nedstängning under ett par veckor, medan vaccinering pågår, inte bara för att stoppa smittan utan för att slippa relativiserande krav som hela tiden reglerar vardagen och vanorna, hellre raka besked en period och sedan slippa intrång.
9/3
Gråkall marsdag, snöfall. Igår kände jag onda andar i rummet, främst på grund av min slapphet kring bön samt de obefintliga gudstjänsterna, var lite rädd när jag skulle somna och började be, i morse mycket riktigt mardröm. D som långt inne i ett hus, i något av rummen, stod och såg på mig och jag frågade
Var du någonsin förälskad i mig? Han skakade nonchalant på huvudet och svarade att han enbart varit kär i ”Emanuel”. Det
12
var Emanuel i I den underjordiska himlen det rörde sig om. Jag kände mig precis så grundlurad som i somras när han plötsligt försvann efter att ha uppvaktat mig i sex veckor. Jag kunde inte föreställa mig att han skulle bete sig så illa eller vara beredd att kasta bort allting efter att han prompt skulle in i min sfär. En riktig sol-och-vårare. Förmodligen var det som Virpi sa, att han var uppslukad av bilden av mig, och när den falnade var han borta. Jag drömmer såhär för att jag måste gå in i romanen nu. Jag vill inte. Tova G skrev och påminde om min text till Kritiker, jag lovade att skicka ett första utkast i början av april. Det är långt till dess, ändå känner jag mig lite stressad. Allt som har med arbete som arbete att göra låser mig. Jag vill alltid skriva på helger och på nätter och i lönndom, när det inte räknas som arbete. Att leverera eller prestera ger mig kramp. Men jag ska skriva texten. Jag ska skriva om pornografi och existens. Väntar på att V ska ringa och säga att vi åker till Willys, vi gör det en gång i veckan, åker och storhandlar. Jag känner mig skör. Modfälld. Önskar att det inte behövde vara så mycket motstånd och rädsla kring romanen. Jag är så ledsen, ledsen över den historien. Ledsen över att den snart ska finnas i världen, som om den vore en roman. 10/3
Städat efter stökmaskinen J, hade sett fram emot hennes sätt att vända upp och ner på min lägenhet, stretcha ut dess låsta energier, spränga stagnationen i olika hörn. Vi lekte hela dagen, jag tänkte att jag ville skriva om henne men fick bara ångest. Det är lika bra, varför ska jag tvinga in hennes ljus och renhet i det här. Igår en tortyr, medelmåttighetens isoleringscell, varje tanke på att kunna åstadkomma något studsar ljudlöst tillbaka i ett dovt vitt rum. Dit har jag förts och lämnats i vän-
13
tan på förhör om allt jag aldrig läst eller förstått. En oförsonlig röst som tar upp alla filosofer, teologer och klassiska verk jag underlåtit att läsa. Hur skulle du kunna säga något relevant om du inte ens läst den eller den? Har du ens förstått något om rysk litteratur, eller försöker du ta genvägar? Jag måste alltså börja om. Jag får börja om från början. Ångesten är som att dö.
Den är att dö ifrån en föreställning om sig själv som kapabel.
11/3
Redigerat igår och idag. Igår fylldes rummet av nåd, en tystnad, behövde inte ta in något mer, det finns en unik vila i att ha skrivit, jag tänkte igår att ja, det är därför jag skriver. Det är ett sådant skifte i vara, som att rena sig, jag vet inte. Jag önskar att min litteratur kunde vara ännu smutsigare än den är, jag får redan skit för saker jag skriver, både Dagboken och Våld, men allt jag önskar är att gå djupare ner. Willys idag med V och J, V mycket trött, Jag lever som en munk, sa han, hans tredje barn kom förra veckan, den vidunderlige lille A, han måste oupphörligen ta hand om de sina. Tjejerna har varit förkylda och hemma från förskolan hela veckan nästan, de blir extra griniga av det, och S är trött osv. Jag saknar honom. Jag saknar våra samtal om litteratur, det är som om vi aldrig hinner prata om sådant längre. Ända sedan han tog jobb som lärare har han varit för upptagen och för trött för att sitta och prata med mig om saker. Jag måste kanske hitta en annan samtalspartner. Under det här året har han varit min närmaste. Jag har njutit av hans bildning och hans fromhet, hans ärliga öppna ögon, nu måste han, åtminstone temporärt, välja den väg som ”blir bäst för familjen”, dvs lönearbete och omsorg, varför det andra läggs åt sidan. Jag blev så ledsen när han berättade om sin heltidsanställning att jag läste om För lite av Karin Boye.
14
12/3
Drömde mardrömsaktigt att jag hade sex med någon men inte fick orgasm, eftersom jag drömde kunde jag inte få det, alltså drömde jag att jag inte kunde det, vaknade bultande och förvirrad, med ett sms från okänt nummer på telefonen. Vem var det om inte D. Det är nästan inte ens ironiskt med honom, det var alltid såhär, han har varit mig så nära dessa dagar under slutredigeringen, och givetvis skriver han idag att han nu har läst Våld, att han drack den, att den är en naturkraft, att han fortfarande tror och önskar att vi ska ha en fungerande ”fin vänskap”. Jag blev rasande, skrev att det kan han glömma, att jag inte tycker att han är någon äkta person, att han förblir en sol-och-vårare i mina ögon, att han ska lämna mig ifred. Gått och skakat hela morgonen, bakom ilskan finns en kärlek till honom som inte kan lämna mig helt, eller minnet av en kärlek. Han har, som det verkar, ingen uppfattning om vad han förstörde. Eller något som helst intresse för konsekvenserna av att lämna en människa abrupt och hänsynslöst. Jag kan aldrig glömma iskylan, hans avstängdhet, egoism, hur jag gick efter honom som en hund, försökte få honom att öppna sig, och hans enda förklaring till det hela var: Det är bara så jag känner. Jag föraktar honom för det, hans ytliga attityd, som om det enda man behöver ge den andre är det. Dvs ingenting. Var han tvungen att sitta och hålla mig i handen på min födelsedag, inför alla mina vänner, var han tvungen att göra upp planer, att säga att det vi hade var unikt, att han aldrig hade varit med om något liknande förut? Och mina försök att få honom att komma förbi sin rädsla, varpå han bara slöt sig ännu mer, stängde sin famn som varit så öppen och varm, det är något förnuftsvidrigt, detta att en person kan vara öppen och dela ett rum med en, som stängs, det är något man inte
15
kan förstå, detta före och efter, det går inte att ta in. Jag förstår det fortfarande inte, kan inte, det är obegripligt. Och när han hade lämnat mig vid muren, Jag ska gå hitåt nu, och jag sa Min impuls är hela tiden att kyssa dig, och han sa Jag vet, därför ska jag gå nu, och när han vände sig om och försvann, linkade jag med ett jordskalv inom mig lika starkt som när vi träffades första gången, och plötsligt befann jag mig i Nelly Sachs port. Där stod jag i över en timme och grät. Och var det inte Sachs jag satt och läste på Skeppsholmen några dagar senare, det var hon som tröstade mig igenom trycket, och jag kunde känna hans närvaro, som om jag kallade på honom, det går inte att förklara, men när jag gick över bron och in på Moderna museet stod han givetvis där framför mig. Rakt framför, det fanns inget sätt att komma undan. Premissen för relationer slog mig idag när jag ringde för att reklamera diskmaskinen jag hade beställt online. Jag började förklara mig för personen i kundtjänsten, jag sa att jag köpt tvättmaskin av dem och att jag är nöjd, men att diskmaskin inte blir aktuellt osv, att jag funderat kring det här eller vad jag nu sa, och han svarade som om det vore fullkomligt bisarrt av mig att ens försöka uppge en anledning till ångern. Han la bara en order och släppte mitt kort, det fanns ingen öppning för någon typ av mellanmänsklig förklaring till det hela.
15/3
Det är måndag, helgen har varit den svåraste på mycket länge. En ångestnivå jag inte kommit upp i på flera månader, öppningar mot intet, en skräckinjagande spricka som sedan visar sig vara Guds. Men det vet man aldrig när man står inför den, om man visste det skulle det vara meningslöst. Den sega, tunga dragkampen om senvintern som våren vill transformera,
16
motståndet är enormt, som om det vore omöjligt att någonsin blomma. Jag har gråtit mycket och varit ensam. I fredags gick jag till V&S, men där hade jag inte heller någon plats.
Splittraren dras till splittring. Jag var tvungen att dra ett snitt gentemot D och det är döden. Splittraren får genast nys och vill splittra resten av mina relationer också. Ingenstans ska jag höra hemma. D har kommit till mig dessa dagar som en skugga, ljus, ögonen, och jag förtvivlar över en ihjältrampad planta. För varje ihjältrampad relation, döden, förnekat liv. Och det blir till lidande, det som erbjuder sig att vara ondska, det måste man lida. På så vis vet man att sprickan är Guds, prövningens. Nu ska vi lida lite till, skrev jag till Eric på chatten idag, denna underbara frände, som räddat och tröstat mig många gånger genom åren då hans röst satt ord på det inre, snart tas han upp, det är ganska otroligt, att våra vägar korsats såhär. I alla år har jag lyssnat på honom och dessutom skrivit om honom, men aldrig sökt upp honom. Tills han skrev i somras, och sa att han skulle bli katolik, och i höstas blev jag hans fadder. Hans vänskap kom i precis rätt tid, när det var som värst med D fick jag en vän, en annan sorts maskulinitet. Han är som en 1700-talsmänniska, klen, finstämd, allvarlig, outtröttligt sökande. 16/3
Ikea med V, det är grått, gråkallt, med torr luft och små, mycket korta glimtar av sol, men hans blåa ögon i bilen, det trötta ansiktet men anden, hans ande som aldrig resignerar. När vi parkerade kom samtalet genast in på metaforik, pornografi, det unära fotografiet, frågan om bokstavlighet osv, allting lever genom honom. När vi gick tillbaka ut från köpgrottan med våra vagnar, i det ofattbart märkliga området Kungens kurva, ett eldorado av ladugårdsliknande komplex fulla av ting, kände
17
jag mig sådär självrättfärdig som konsument, den där känslan av att ha rättigheter för att man konsumerar, att man är en kunglighet med sina små ting, alla ska flytta på sig och bana väg för en. Vi åkte och åt varsin hamburgare på Max, satt och såg ut över motorvägen och pratade om Guds perspektiv på ens temporära modfälldhet. Det betyder inte så mycket för honom, sa V, det är inte så viktigt för hans plan att man, som jag, tvivlar just nu. En aspekt som förmörkar delar av ens jag, men jaget är inte relevant för hur det sedan blir. Jag vet inte. Allting kommer att bli annorlunda efter påsk, det är som om jag inte kan öppna mig mer nu, hur jag än försöker. Mycket dumt och irriterande mail från en redaktör från dagspressen, jag har svårt att förstå varifrån de får min mailadress. Det förklarar de aldrig. Den står inte någonstans. Hon har skickat en länk till en nyhet om att Vatikanen sagt att man inte ska viga homosexuella eller vad det nu var, och undrar vad jag tänker om det, och så det vidriga ordet ”trend”, att hon ser en sådan när det gäller katolicism och kultur. Flera journalister har hört av sig med den där trendutsagan, på sms, så påträngande, utan att försöka etablera någon personlig kontakt eller ens motivera frågeställningen ordentligt. De ställer bara en fråga rakt ut, och förväntar sig ett svar, som om alternativet att inte vilja delta inte fanns. Jag tänker på det som syster S sa, hur hon i egenskap av nunna då och då får ett mail från någon bekant som sett något illavarslande på internet, till exempel en övergreppsskandal i kyrkan, och bestämt sig för att skicka en länk till henne och triumferande fråga: Vad säger du nu då!? Ungefär: Här har du något ruttet, varsågod. Vad ska man göra med en sådan gest? Det är också obehagligt att se hur människor inte förstår att deras sekulära ”subversivitet” när de angriper katolicismen är en del av ett protestantiskt arv,
18
en femhundra år gammal idétradition, som ger legitimitet åt något som kanske skulle kunna liknas vid antisemitism eller islamofobi om man gjorde något motsvarande mot en offentlig person med sådan livsåskådning. Tingen som faller på plats, diskar inte för att jag vill skriva, skriver lättare när jag har diskat, hängt tvätt, det spelar ingen roll vad som är skrivande eller väntan på det, eller lättnaden efteråt, jag vill ha enhet, inte uppdelning, jag bryr mig inte om vad som genererar vad.
17/3
Och när jag trodde att det hade lugnat sig, att jag skulle förbli stängd och intellektualiserande fram till påsk, kom de onda andarna tillbaka med full kraft igår natt. Jag låg vaken, timme in och timme ut, till slut, vid 04:30 gick jag upp och rökte jointen från helgen, fick fatt i andningen och i en frisk röst inuti, somnade sedan vid 06. När jag vaknade vid 12 hade D mycket riktigt skrivit, att jag var välkommen att höra av mig när jag ”känner annorlunda”, till dess ha det bra och Adjö. Jag blir sjuk av hans närvaro, jag kan inte äta, inte slappna av, jag mår illa. Det är tydligt att han vill ha sista ordet, och att han vägrar ta in att han har sårat mig. Jag lyckades ta mig till V&S, det blev en fin dag, gick ner till Vinterviken före middagen, ett otroligt ljus över isen som fortfarande håller på att smälta. Solen värmde lite grann. Det känns som om man opererat in en kantig stålprotes i mitt bröst. Nu är det över, snälla säg att det är över nu, att jag inte behöver befatta mig mer nu. Han skriver när, istället för om, han intalar sig att det bara är en tidsfråga innan jag ska glömma bort hur jag uppfattar honom och bli hans vän. Och han intalar sig att det handlar om känslor. Men jag känner inte på ett visst sätt, jag har gjort mig en erfarenhet av hans handlingar som lett till att jag ser honom
19
som jag gör. Den här tidens människor vägrar att placera sig själva i ett större sammanhang, man förlitar sig på temporära saker som känslor. Så var det med Ida också, det gick inte att komma längre än till hennes emotioner, Jag måste få känna det jag känner!, okej men sen då? När du känt färdigt, vad ska vi då basera relationen på. Ögonblicken av svärta, och så J som tycks urskilja demonerna kring mig, avvisade mig idag så att jag hotade med att gå hem. Hon vägrade låta mig ge henne filmjölk, hon vägrade att sitta bredvid mig i soffan, vägrade att ta emot glaset med citronvatten från mig. Aldrig förut har jag bemött hennes trots med hot om att jag ska gå min väg, men idag blev det bara för mycket. Inte ens hon tycker om mig, jag är avvisad av samtliga. Adjö. Och jag svarade att jag råder honom att söka hjälp för sin relationella oförmåga, att han vid snart fyrtio års ålder beter sig som en bortskämd tonåring, att jag nu blockerar honom och att vår relation sedan länge är avslutad – konsekvensen av att han avslutade den. Att jag önskar honom allt gott. Och så blockerade jag honom. Han hade säkert kunnat hålla på sådär fram och tillbaka i minst två år till, sa V. Jag har kämpat med honom i elva månader. De senaste två har jag som sagt lärt mig att acceptera och vila i min ensamhet. Precis när man gått vidare dyker de upp. Och D är kvar på exakt samma plats.
18/3
Det är inte D, det är hans Demon. Lyckades be hela rosenkransen igår natt, och bönerna om att bevara och skydda honom kom naturligt. Och när jag var på väg att somna, minnet av vår maj och vår juni, de vackra bilderna av en människa, av kärlek, den magnetiska förälskelsen. Efter midsommar avgrunden, men ju mer jag nu har mött den i romanen, analysen
20
osv, desto ljusare verkar minnet av honom kunna bli. Jag vet inte. Jag vill honom inget illa. Jag vill bara att vi släpper taget om varandra. Sov bra i natt, när jag vaknade sjöng fåglarna påtagligt utanför fönstret, jag mindes körsbärsträdens blomning på innergården förra året, min första sommar här på Åsen, tallarnas tystnad under vintern, knoppar och så plötsligt ett träd alldeles vitt utanför fönstret, som sedan blev körsbär, tunga i hettan. Det var i den mogna fasen som D försvann. Han ville bara blomning. Nu snöar det ute. V ringde, när jag ringde upp satt han och åt lunch med T, det gick en rysning genom mig, mediesfären. Vi ska åka till Willys idag är det tänkt. Jag vill arbeta, läsa Barthes, jag vill att essän som påbörjats ska vidga sina inkrökta resonemang och släppa in läsaren mer. Det är som Johan säger, när jag skriver essäistik är jag ofta lite sluten, och jag svarar att min fruktansvärda öppenhet i övrig litteratur driver mig mot en kompensation av rationalitet och tillförlitlighet i artiklarna. Som om jag måste bevisa att jag inte är den unga kvinnan som bara berättar om sitt liv. Fick första förslaget på omslag av Martin och Stephen. Äntligen Sanjas bild i högupplöst format, har bara sett den i miniatyr. Den är, precis som lille A, bortom skönhet, ur, reptil, förhistorisk. Teresa ligger i en kokong, som en larv, ett ödlelikt, fjälligt ytskikt. Och så ängelns könlösa, närmast intresselösa blick, och garnet, garnet ligger i 3D över hennes bröstkorg, pilen som träffat hennes hjärta är samtidigt en synål, blodet är trådarna som syr ihop. Att sargas är att läka. Martin skrev att vi ska försöka göra den lite varmare, naturvit, vilket jag också tänkte, kanske åt beige eller grädde, jag vill inte ha kyla, jag vill inte ha kyliga konstverk, människor, relationer, jag vill inte ha vita, sterila miljöer eller synsätt.
21
Eftermiddag. Läst Trotzig, igår natt Ett landskap och De utsatta och i förrgår natt bara De utsatta, det går att läsa henne precis innan man somnar, vad hon än skildrar är det bedjande, alltid genomsyrat. Grannen spelar r’n’b under mig, ljuset kommer och går och gör världen naken, jag har ont i kroppen, i bröstet, ont av försvarsställningarna, anspänningarna, mitt bröst är förvridet och skevt. Ett vackert brev från Virpi idag. Hennes eleganta handstil, ett stort kort med hertiginnan Katarina målad av Cranach d.ä., en utställning vi skulle gått och sett men det var hundväder. Jag är hungrig, försvagad och frusen, men mår illa och kan inte äta, inte värma mig, men så ett brev i facket och hennes medvetande, unikt, sist vi sågs söp vi oss fulla på guldvin, ja vi var så berusade att hon kräktes dagen efter. Men jag erfar sällan ett sådant fruktbart rus som det vi fick, dionysiskt i dess sant förlösande bemärkelse, gav ingen ångest eller fysiskt obehag, vi behövde verkligen ladda ur, så coronatrött som man är. Jag gick på toa och såg mig själv i spegeln, min fulhet är ofattbar. En trötthet som ingen sömn i världen kan få bort. Så trött var jag i höstas, när jag fortfarande hade kontakt med D, och insikten om att han aldrig skulle möta mig eller träda in i vår relation blev mer och mer plågsam, och när jag konfronterade honom bröt han kontakten, försvann. När man får ett brev som Virpis, och tre nya böcker, Den judiska mystiken, Kari Løvaas essäer (så bra att jag måste äga dem), Trotzig, som alla hör ihop, ett relationellt brev, då upplever jag en kort stund av beskydd, och jag föreställer mig att jag trots allt har ett liv som innehåller just detta, som inte är det tjärlika, kärlekslösa som uppbrottets komprimerade svärta vill. Märkligt i receptionen av Birgitta Trotzig, man blir upplivad av att hon är troende men inte dogmatisk, har de inte läst hennes essä om Mäster Eckhart, där hon förklarar att
22
denna professor i teologi genom sin mystik inte försöker häva utan gestalta dogmens oerhörda komplexitet? Man verkar tro att dogmerna är samma sak som en socialdemokratisk institutionell princip som aldrig får överträdas och som är lika snäv som den utger sig för att vara.
Adjö. Det fanns lite av en incel-energi i meddelandet, och jag tänkte på hur alla män har hela spektrat i sig. Jag satt och bläddrade i Vardagar av Ulf Lundell, han säger sig förstå det stalkeraktiga hos män, det där barnet som inte klarar av ett nej, som man enligt honom måste trycka ner, en dålig idé tror jag, det behöver snarare en omfamning. Men jo, gränssättandet.
Jag har sett många uttryck hos D, allt ifrån att stötta mig när jag drabbats av riktiga stalkers, misogyna troll, till att själv likna ett. Mäns destruktivitet, krigföring, exploatering, och varje gång de har bränt en bro blir de lika perplexa över att den inte längre finns kvar.
20/3
Vårdagjämning. Blekt ljus. Solnedgång kl 18, vad jag hinner leva nu, jag hann aldrig i mörkret, under december, nu hinner jag, städa, tvätta, diska, vattna blommorna, röka ut vintern, röka ut D. Till min förvåning en pytteliten, millimeterliten, men alldeles grön och levande utväxt på paradisträdet. Trädet som liksom ruttnade inifrån i somras, hur jag än gjorde föll det bara ihop, stammen lossnade, och nu var jag säker på att det var mer eller mindre dött. Var börjar livet. Kan jag rädda denna lilla gröna förhoppning? Vi pratade om det igår, hos V&S, att lille A nu lär känna elementet luft, att han fortfarande rör sig som om han befann sig i vatten. Det kanske ligger något i det som judarna säger om livet som börjar utanför vattnet,
23
att luften, anden, blåses in i människans näsborrar och gör henne levande. Det är lördag, men jag vill arbeta. Igår skrev jag ingenting, varken essä eller något annat. Jag var trött och sov länge, lättad efter att D släppte. Var med J en lång stund inne på hennes rum, vi ritade enhörningar med glitterlim, hon skrev i sin anteckningsbok BLOMKLÄNNINGAR, eftersom hennes blommiga klänning hängde på tork i rummet, hon sa att det var jättelätt att skriva, hon pendlar mellan hybris och utsatthet, brådmogenhet och regression, precis som vi alla, hon kommer nog att bli konstnär när hon blir stor. Hon är så känslig. Vi har redan författat flera böcker tillsammans, bland annat Katten som härjade i kråkslottet och Chanuka-boken. Hon var underbar, förkyld, jag fick gå och hämta papper till henne stup i kvarten, hon tydde sig till mig, vi var nog båda glada över att nå fram efter att allting krockade sist. Och den där ekvationen, att ju mer någon älskar en desto mer vågar den göra uppror, slog mig som sann. Som vi värjer oss mot Fadern, det första vi gör, för att Han är kärlek.
21/3
Söndag. Skriver jag för mycket. Borde jag låta bli när det är helg. La till ett kort stycke i essän igår, den har kommit att handla mycket om film, eftersom jag ser mycket film. Fint också att ha Tova som redaktör, hon skriver så bra om film i Pojken, om vad det är att leva med film och hon skriver filmiskt. Djävulen finns i många variationer, en finns här i närheten, vid Telefonplan, och heter Försäkringskassan. Igår sändes Uppdrag gransknings reportage om FK:s piska på sjukskrivna de senaste åren, siffror i system, betydelselösa, de ska jobba, de ska användas och vara användbara. Den enskilda människan allt lättare att bortse från, hennes väsen är irrelevant. Svenskar
24
har sällan mer än sitt jobb att falla tillbaka på, man blir till i de förnedrande systemen, man ser inte sitt värde som oavhängigt världen. Man faller otroligt hårt när systemet visar sitt rätta ansikte, som när jag blev internerad som nittonåring, jag hade ingen annan förståelse för vad en människa är, även om jag anade. När jag hörde Annika Strandhälls förljugna språk, som används inom socialdemokratin, en helt fiktiv retorik, oförmögen att bemöta något mänskligt överhuvudtaget, kändes poetik nästan mer relevant än när jag läser böcker. Det språk som politiker använder för att från en otillgänglig, byråkratiserad piedestal förkunna ideologi är ett akut problem, de svagas och sjukas värdighet kan aldrig värnas från en sådan position. Språket som mur, komplicerade, inkrökta formuleringar, som lager på lager på lager, ogenomtränglighet, där ingenting betyder det som sägs eller står. Lögnen förpackad i dessa snurriga, obegripliga resonemang tvingar mig tillbaka in i en slutsats: degradering. Språket måste degradera. Antingen det, som hos Tichý, eller träda in och formulera om, som hos Börjel. Jag kan inte läsa fler berättelser vars språk är en vacker mur, ”poetiskt”. Det finns en etik i att degradera från sin egen språkförmåga, och den går djupare än tematik. Det hjälper inte att man skriver om relevanta ämnen, det är något med själva gesten, att sträva uppåt istället för neråt, som gör att jag inte riktigt kan engagera mig i sådana verk.
22/3
Toka, ropade en unge efter mig idag, eller gjorde han det, för att jag hade min svarta huva, som ett huckle, och svarta solglasögon, och svart kappa, och svarta byxor, och kritvit hy, och jag talade högt för mig själv, eller gjorde jag det, jag talade i telefon, nej jag talar för mig själv men så att det ser ut som
25
om jag talar i telefon, i headset. Toka, sa han igen. Ja, tänkte jag, han har rätt, jag väntar alltid på att min galenskap ska avslöjas. Jag tänker bättre av att prata, jag har hört att det är bra att artikulera sig, min psykoanalytiker sa det också, hon ville aldrig bekräfta att jag var galen, hur jag än försökte följde hon aldrig med mig i den självbilden. Jag saknar henne nu, väntan på vaccin är utdragen, hon borde få det fort eftersom hon arbetar i vården samt är över sjuttio, men det dröjer, och telefonen kan vi inte använda, den är jag för misstänksam mot, ligga och ge bort sitt inre liv till Apple. Ja, jag är galen, jag pratar för mig själv, som om jag skrev, faktiskt, det är rösten, den hamrar, kanske borde jag skriva mer, mycket mer. Det sägs att näst efter döden är människan räddast att förlora sitt förstånd. Jag förtvivlar oftare över mitt vansinne än över döden. Jag kan pressas mot en bön om att slippa rösten, slippa känna mig så tokig, så skev, det är något jag ganska ofta ber om. Lång strävan mot normalitet, det där att dejta arkitekter och mellanchefer, att om och om igen försöka mig på borgerlighet. Och kvävas. Och önska att jag vågade vara galen. Igår natt kom ett bibelcitat till mig, från Thomas av Aquino, hans underbara frågeställning om det är ett aktivt eller kontemplativt liv som är mest fullkomligt. Det kontemplativa, menar han. Hursomhelst bottnar allting i kärleken, som Johannes säger: ”Den som icke älskar, han förbliver i döden.” Stephen hörde av sig idag, på sms, att han sitter med manuset, att det ser väldigt fint ut, att han vill ses och gå igenom det mot slutet av veckan. Han skrev att det bara är några småsaker, att det märks att jag lagt ner mycket tid och omsorg på det. Det har jag inte. Men lättnaden. Nästan läskigt hur lätt allting känns av sådana ord.
26