MILLY JOHNSON
Tebutiken på hörnet
Översättning: Helena Sjöstrand Svenn Gösta Svenn
Tebutiken_CA.indd 3
2021-09-15 10:04:52
Originalets titel: The Teashop on the Corner © Milly Johnson, 2014 Omslag av Emma Graves Översatt av Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2021 ISBN: 978-91-7795-475-0 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se
Tebutiken_CA.indd 4
2021-09-15 10:04:52
Den här boken tillägnar jag den underbara Molly Clemit som dog den 15 mars 2014. Hoppas att himlen är full av böcker, vänliga katter och tebutiker.
Tebutiken_CA.indd 5
2021-09-15 10:04:52
Det kommer alltid att bli bättre. När man har nått botten, kan man trots allt bara sträva uppåt. anonym
Tebutiken_CA.indd 6
2021-09-15 10:04:52
Kapitel 1
”Männifkan, av kvinna född, lever en kort tid och mättaf av oro. Hon växfer fom blomman och viffnar, en fkugga fom fnart är borta.” Pastor Duckworth njöt av den högtid liga dramatiken i sin monolog medan de närmast sörjande på första raden fick en lätt dusch av saliv. Bakom Carla muttrade hennes åttiotreåriga granne Mavis Marple halvhögt till den som satt bredvid henne. ”Han läspar som den där Louie Spence på tv.” Mavis Marple var inte särskilt bra på att vara diskret. Trots det älskade hon ändå att gå på en fin begravning, eller ett fint bröllop. Hon brukade besöka sådana tillställningar i hopp om att bli inbjuden till den efterföljande buffén. ”De på första bänk borde ha paraply.” ”Sch”, försökte en annan person viska, men det arga pytonormsväsandet ekade minst lika högt i kyrkan. ”Men det gör han ju”, fortsatte Mavis. ”Alla de där f:en.” ”Du känner, Gud, vårt hjärtaf innerfta”, fortsatte pastor Duckworth och höjde vänsterhanden mot himlen i en stor svepande gest. I sitt eget huvud var han Laurence Olivier som höll upp Yorricks dödskalle. Men orden var bara som vitt brus för Carla vars sorgsna mörkbruna ögon var fästa vid kistan bakom honom. Hon kunde inte fatta att Martin, hennes make sedan tio år tillbaka, låg där. I en bred trälåda. Hon fick en galen impuls att rusa fram till kistan och bända upp locket med 7
Tebutiken_CA.indd 7
2021-09-15 10:04:52
fingrarna för att se honom igen, bara en sista gång, få röra vid hans ansikte och säga att hon älskade honom. Han hade ryckts ifrån henne alldeles för tidigt. Ena minuten åt han fläskpaj med myntasås i köket, nästa låg han död på garagegolvet. Hon ville se i hans blick att han visste hur mycket hon älskade honom och vilket stort hål han hade efterlämnat i hennes hjärta. ”Vi har famlatf här idag.” ”Sa han ’famlat här idag’ eller vad svamlar han om?” Mavis Marple frågade rätt ut i luften vilket framkallade en våg av ofrivilligt fnissande. Fast Carla blev inte arg. Begravningar var en krutdurk av pressad stämning. Om allt det här hade utspelats i en komediserie på tv skulle hon säkert ha suttit och fnissat hon också. Känslan av att det pågick en fars undgick henne inte: gamle pastor Duckworth som i sin tjocka bruna peruk försökte sig på ett framträdande värdigt National Theatre och som gjorde sitt bästa för att uttala alla de där gäckande tydliga s-ljuden. Men det här var ingen komediserie, det här var verkliga livet. Den här tiden förra veckan hade hon varit kärleksfull hustru till Martin, tvättat hans strumpor, väntat på att han skulle komma hem till henne på fredagskvällen efter en tuff arbetsvecka på resande fot runtom i landet; och nu var hon änka och satt med en stor röd ros som hon skulle lägga på hans kista som snart skulle brännas i en gigantisk ugn tillsammans med honom. Någons mage gav ifrån sig ett högt gurglande som lät som vatten som forsar ner genom ett avloppshål. ”Förlåt”, sa magens innehavare. Längst bak i kyrkan öppnades den enorma tunga dörren med ett knarr och slog sedan igen med ett brak, ett ljud som definitivt kunde ha platsat i en gammal skräckfilm. Därefter hördes tydliga klapprande fotsteg. Carla kände att folk började vända sig om för att se vem eftersläntraren 8
Tebutiken_CA.indd 8
2021-09-15 10:04:52
var, men hon följde inte deras exempel. Det kunde knappast vara någon av betydelse. Det fanns ingen här som hade varit särskilt viktig för Martin. Några få grannar bara, däribland Mavis Marple, som kanske hade varit otillbörligt högljudd men som också var en god kvinna och vänligheten själv. Martins kusin Andrew som åkt från Bridlington och som de inte hade träffat sedan de gifte sig, och så några personer till som Carla inte kände igen, förmodligen män från den lokala klubben där Martin ibland spelade dart; och så någon som bara kommit in för att värma sig, troligen en uteliggare. Martin hade inga vänner och ingen från hans arbete var där, vilket fick Carlas besvikelse att nästan vändas i avsky. Hennes make hade jobbat hårt i många år för Suggs kontorsmaterial och ändå, när Carla ringde till dem för att informera om att han hade gått bort, verkade kvinnan i växeln inte ens känna igen hans namn. Hon sa att hon skulle mejla försäljningschefen och antecknade Carlas telefonnummer, men ingen hade ringt tillbaka. Carla mimade ett tyst budskap till sin väninna Theresa. Önskar verkligen att du var här. Theresa befann sig i Nya Zeeland med sin man Jonty där de hälsade på sin son. Hon hade inte kunnat med att ringa och berätta vad som hänt och därmed förstöra deras semester. Även om en liten del inom henne ville förstöra den, ville slå sönder deras semester med en hammare eftersom hon misstänkte att de åkt dit för att samla in fakta, utforska om de kunde flytta dit. Deras svärdotter väntade första barnet, i en del av landet där solen sken året om, så vem kunde klandra dem? Carla önskade själviskt att hon kunnat teleportera hit sin väninna så att det var hon som satt bredvid henne idag, istället för den fotsvettsstinkande Andrew. Fyrtioåtta var verkligen ingen ålder att dö vid. Carla och Martin hade bestulits på många lyckliga år tillsammans. Carla hade sparat pengar för att kunna ta med honom på 9
Tebutiken_CA.indd 9
2021-09-15 10:04:52
en kryssning när han fyllde femtio, åtminstone tills hon blivit friställd för en månad sedan. Det var så orättvist. Martin hade jobbat alldeles för hårt – allt det där bilköran det varje dag, ständig press att sälja till kunder och uppnå försäljningsmålen – inte undra på att han drabbades av en massiv hjärtattack. Carla duttade bort tårarna med de svarta handskarna. Hennes underlagskräm smetade av sig på dem. Hon brydde sig inte. Hon brydde sig inte om suset av viskningar som steg bakom henne likt en tidvattenvåg. Hon brydde sig inte om någonting just nu. Martin hade gått ut till garaget vid liv och god vigör för att bära in sminkbordet som Carla hade slipat och målat för hand. Vänta på mig, det är för tungt, hade Carla ropat efter honom. Jag ska bara ösa kycklingen först. Men han hade inte väntat. Han hade lyft bordet själv, sedan rasat ihop och dött på fläcken. Deras äktenskap hade släckts, som ljusen på en födelsedagstårta. ”Herren välfigne Martin Pride, Herren låter fitt anfikte lyfa över honom och ge honom frid. Amen.” Det hördes en kör av Amen. ”Jag ber nu Carla att leda er när ni tar farväl av Martin innan han lämnar off och förenaf med vår Herre i evig vila”, sa pastor Duckworth och sträckte ut armen mot henne. Det var dags att gå fram till kistan och ta avsked. Den förtvivlade Carla reste sig mödosamt upp i bänken. Hon var trettiofyra år men kände sig dubbelt så gammal. Sin röda ros med den långa stjälken klamrade hon sig fast vid som om den var det enda som höll henne på fötter. Långsamt gick hon fram till kistan och lade rosen varsamt på locket. ”Farväl, Martin. Farväl, min älskade.” Därefter skedde allting så snabbt. Innan någon annan hann ställa sig upp rusade en lång, bister kvinna i svart kappa och röda högklackade skor fram, tog Carlas ros, 10
Tebutiken_CA.indd 10
2021-09-15 10:04:52
slängde den på golvet och lade istället dit sin egen röda ros. Rosens blomhuvud var lika stort som en fotboll. Hela kyrkan flämtade till när Carla chockat och förvirrat vände sig mot kvinnan och de två stirrade stint på varandra. ”Vad i hela friden gör du? Vem är du?” frågade Carla. ”Jag är Martins fru”, svarade kvinnan med de röda skorna. ”Eller ’änka’ borde jag väl säga nu.”
11
Tebutiken_CA.indd 11
2021-09-15 10:04:52
Kapitel 2
”Mrs Williams, jag ber på mina bara knän. Snälla, en vecka till. Jag bönfaller er.” Will Linton stod verkligen på knäna när han i telefonen vädjade till mrs Cecilia Williams på West Yorkshire Bank. Han försökte desperat vinna tid, fastän han misstänkte att en extra vecka inte skulle göra vare sig till eller från. Han hade uttömt varenda möjlighet som kunde ha räddat hans företag från att slå igen och hans anställda från att gå och stämpla. Banken hade faktiskt varit mer än tillmötesgående. Han hade redan fått två förlängningar, och trots att han bett om ett mirakel som kunde rädda honom hade inget sådant inträffat. Hans revisor hade förvarnat om att banken inte skulle lyssna och att det var dags att ge upp och kasta in handduken, men Will kände sig skyldig att pröva varenda utväg. ”Jag beklagar, mr Linton”, sa mrs Williams med bestämd men inte ovänlig röst. ”Det går inte.” Hon var säkert en trevlig kvinna som var snäll mot djur, mamma, fru, gladlynt värdinna på middagsbjudningar, men på jobbet var det hennes uppgift att veta när det var dags att säga: ”Nej. Nu får det vara nog.” Will öppnade munnen för att protestera, men han visste att det var över. I bakhuvudet hörde han svagt en låtslinga av Simon & Garfunkel. Cecilia, you’re breaking my heart. Denna Cecilia hade även krossat hans hopp. Men han 12
Tebutiken_CA.indd 12
2021-09-15 10:04:53
klandrade henne inte – det var helt och hållet hans eget fel. Det stora företaget Phillips and Son Developments hade försatts i konkurs, vilket hade dragit med sig Yorkshire Stone Homes i fallet, något som i sin tur drog med sig LintonRoofing vars chef varit korkad nog att ha lagt alla sina ägg i Yorkshire Stone Homes-korgen. En hel kedja av företag hade fallit som dominobrickor, men det här var inget oskyldigt spel för barn. Folk skulle förlora sina jobb – bra folk med familjer och huslån. Han hade tänkt gå i pension om max tio år, när han var fyrtioåtta. Att ha satsat allt på Yorkshire Stone Homes borde ha gjort att han haft sitt på det torra resten av livet. Det hade varit ett stensäkert beslut att lita på företaget – som hade varit mycket stabilt och ytterst lönsamt i över femtio år. Vilken ödets ironi. ”Tack, mrs Williams, för allt ni har gjort. Jag uppskattar det”, sa han. Strupen var lika torr som en av cementsäckarna ute på bygglagret. ”Jag beklagar”, sa hon igen och lät som om hon menade det. ”Jag skickar ett brev där jag bekräftar vad vi pratat om och föreslår vilka åtgärder som bör vidtas.” Han sa inget mer innan han lade på luren i klykan. Han visste inte vad dessa åtgärder skulle bestå av, orkade inte ens tänka på det än. Inuti huvudet fanns en hög mur som stängde ute frågorna, rädslorna, förvirringen, skammen. Muren skulle rasa vilken minut som helst, men innan dess tänkte han njuta av tomheten. Han hörde ytterdörren öppnas och stängas, och kände doften av sin fru Nicole innan han såg henne svepa in, i ett moln av parfym. Det var en kväljande söt doft som påminde om hårda lime- och chokladkarameller, och hon sprejade på sig den lika ymnigt som om hon besprutat grödor. Han avskydde den där lukten, även om han aldrig hade sagt det till henne. 13
Tebutiken_CA.indd 13
2021-09-15 10:04:53
Hon hade varit på shoppingrunda förstås. Om hon inte hade shoppingkassar i händerna skulle han inte känna igen henne. Och på alla kassar stod olika namn: Bibi, K aren Millen, Chanel. För en kort stund kände han faktiskt inte igen henne alls – sist han såg henne hade hon haft en kort blond frisyr, nu hade hon långt hår som den där Rapunzel. ”Jaha, vad sa de då?” frågade hon. Det fanns inget mjukt i hennes röst. ”Eftersom du står på knä på golvet antar jag att det inte var goda nyheter.” Nicole hade ställt ner kassarna och stod med armarna i kors, medan hon försökte snörpa på munnen med sina onaturligt uppblåsta läppar. ”Det är slut”, sa han och vände ansiktet mot henne. Han ville att hon skulle gå fram till honom, lägga armarna om hans hals, säga att allting var bra och att de skulle klara sig igenom det. Istället sa hon: ”Helvete.” Och såg rasande ut. ”Vi har förlorat alltihop, älskling.” Han ryckte på axlarna och gav ifrån sig ett torrt, glädjelöst skratt. Nicole knyckte till med huvudet. ”Jag är inte din älskling.” Hon hade gjort hårförlängningar hos frisören och varit där hela dagen. Det kostade tvåhundra pund bara att få en klick schampo i håret på salong Corleone i Sheffield – och med tanke på att Nicole alltid bokade tid hos stylistbossen, don Corleone själv: vad hade de där förlängningarna kostat egentligen? Och Gud vet hur mycket pengar hon hade shoppat för. Men så betalade också lilla pappsen hennes Visakortsräkning varje månad. Hon var trettiotvå år gammal och gift, och pappa gav henne fortfarande fickpengar. Fast Nicole visste inte att Will kände till det. ”Jag ska skaffa tillbaka allt. Allt”, sa Will. ”Jag kanske har förlorat det nu, men jag kommer igen starkare än nå14
Tebutiken_CA.indd 14
2021-09-15 10:04:53
gonsin. Om jag låter dem ta rubbet – huset, bilen, företaget – och tömma bankkontona, så kan jag undvika konkurs. Då kan jag börja om på nytt.” Nicole svarade inte, utan kastade bara det nya håret över axeln. Ironin i att åtminstone en av dem lyckats få någon sorts förlängning idag undgick inte Will. ”Du kommer att bo i en herrgård vid den här tiden nästa år”, sa han i ett försök att locka fram ett leende hos henne. ”Då kommer det här huset att framstå som rena svinstian.” Hon rörde inte en min. ”Det är slutet för Linton Roofing. Det finns inget jag kan göra.” ”Var inte löjlig. Det måste finnas något du kan göra.” Löjlig? Skulle hon säga. Han kunde inte minnas när han senast hade sovit ordentligt utan att vakna upp svettig och panikslagen. Eller ätit en måltid som han inte genast ville spy upp igen. Den ångest han upplevde gick inte ens att mäta på skalan: han hade gått ner tretton kilo och blev yr i huvudet bara av att klättra högre än femte pinnen på en stege, och ändå flängde hans älskade hustru omkring hos frisören, shoppade på det där jäkla flashiga varuhuset House of Fraser, såg till att någon satte lösnaglar längst ut på fingrarna eller blev inpackad i tång, som om hon inte hade några bekymmer alls. Det var löjligt. ”Jag har provat allt, älskling”, sa han, vilket var en liten lögn eftersom det fanns en sak han inte hade testat och det var att be Nicoles pappa om ett lån. Men han behövde inte svälja sin stolthet och pröva den utvägen för han visste att Barnaby Whitlaw hellre skulle ha eldat upp sina pengar, sedel för sedel, på grillen än att låna ut pengar till en vulgär nyrik typ som svärsonen. ”Jag ska skaffa tillbaka allt, älskling, det lovar jag”, sa han igen. 15
Tebutiken_CA.indd 15
2021-09-15 10:04:53
Nicole bevärdigade honom inte med ett svar. Hon ryckte bara åt sig shoppingkassarna och vinglade uppför trappan till sin klädkammare på sina högklackade Christian Louboutin-skor med röda sulor.
16
Tebutiken_CA.indd 16
2021-09-15 10:04:53