9789177953852

MITT STORA VACKRA HAT

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 1

2022-06-08 15:13

MITT STORA VACKRA HAT En biografi över Victoria Benedictsson

elisabeth åsbrink

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 3

2022-06-08 15:13

av elisabeth åsbrink har tidigare utgivits: Smärtpunkten 2009 Bläck 2010 Och i Wienerwald står träden kvar 2011 Anna Odell 2015 1947 2016 Orden som formade Sverige 2018 Övergivenheten 2020 Tack och hej leverpastej 2021

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Elisabeth Åsbrink 2022 Omslag av Miroslav Šokčić Sättning Harnäs Text & Grafisk Form Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook AB, 2022 ISBN 978-91-7795-385-2 www.bokforlagetpolaris.se

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 4

2022-06-08 15:13

Jag bryr mig inte om vem som en gång får läsa min stora bok, när jag bara är död. Vem du än är, så försök att förstå hur ensam jag är, hur jag måste kuva detta konstnärs- eller zigenarblod, som löper hetare i mina ådror än någon vet om. Tänk på hur jag varje dag, ja nästan varje timma, tvingas att spela komedi för att synas lugn och förståndig.

Victoria Benedictsson, 12 december 1886

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 5

2022-06-08 15:13

PROLOG

För att skildra en människas liv måste också hennes samtid fångas in och nålas fast.

Att tala om tid som en samlare talar om fjärilar är logiskt, tiden byter både skepnad och genomgår metamorfoser. Att tiden flyger är en sliten kliché. Och just under den andra hälften av 1800-talet, då Victoria Benedictsson lever och verkar, är tiden i oavbruten förvandling. Flera rörelser pågår parallellt, stora ideo­ logiska, moraliska och ekonomiska förändringar – paradigmskiften. Människorna kan delas upp i två kategorier: de som vill framåt och de som vill förbli.

Skulle hon ha varit densamma om hon levt i en annan tid?

Skulle samtiden varit densamma utan henne? För de flesta män­ niskor blir svaret ja på båda frågor: en människa påverkas visser­ ligen av sin samtid men sällan till den grad att hon vill dö. Och tiden, den skiftande och svårfångade tiden, påverkas bara undantagsvis av en individ. Men med Benedictsson är det annorlunda.

Hennes samtid påverkade henne och hennes levnadsvillkor med en enorm kraft. Trots det ändrade tiden ton och form genom hennes arbete, och hennes levnad fortsätter att eka långt efter hennes död. Och för en gångs skull är det ovanligt enkelt att nagla fast denna tid och ge den ett namn, ton, definition och anda, det räcker med en enda mening från en av Benedictssons samtida och jämnåriga, filosofen Friedrich Nietzsche: Gud är död.

Det var en insikt som skakade människorna i norra Europa likt en avgrund som öppnade sig under deras fötter. För om Gud är död, vad träder i Guds ställe? Vetenskap, forskning och rationalitet, svarade vissa triumferande. Ensamhet och rotlöshet, svarade andra. Omoral eller kapitalism, svarade ytterligare andra 7

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 7

2022-06-08 15:13

– och samtliga svar kan sammanfogas i begreppet modernitet.

Gud är död, leve moderniteten!

Victoria Benedictsson var trettioåtta år gammal när hon tog sitt liv. Hon lämnade ett rikt material av opublicerade texter, anteckningar, fragment, påbörjade projekt och brev efter sig.

Det var säkerligen med avsikt. Flera passager i dagböckerna var skrivna för att andra skulle läsa dem och hon såg noga till att de hamnade i rätt händer. Hon orkade kanske inte leva men hon ville ändå verka. Texterna är ibland ofärdiga, ofta motsägelsefulla, alltid levande och djupt fascinerande. För att lämna fjärilssamlarens vokabulär och istället använda sig av orden hos en sierska: livslinje, hjärtlinje, ödeslinje – alla spår som drar genom hennes korta liv går fortfarande att följa och tolka. Tillsammans bildar de konturerna av en människa som först stavade sitt efternamn med två s som sin svenske make, och därefter med ett s som sin danske kärlek.

Arbete och sanning var hennes motto. Enligt henne själv tog hon sig detta ledord redan som femtonåring och lät gravera in ordet ”sanning” i sin konfirmationsring. Arbete och sanning var också begrepp som starkt präglade den radikala litterära rörelse som hon skulle bli en del av, ”Det unga Sverige”, och hon skulle krampaktigt hålla fast vid mottot under de sista åren av sitt liv – i brist på livskamrat, i brist på hem och i brist på pengar. Arbete och sanning blev ord som hon kom att upprepa många gånger i brev och i privata anteckningar, som om de var böner eller till­rättavisningar till henne själv. Ändå måste en berättelse om Benedictssons liv också bli en berättelse om lögner. Samhällets förljugenhet, sexualmoralens, kvinnlighetens och religionens lögner, som hon ville gestalta i sina litterära verk. Men också självbedrägerierna och illusionerna om vem hon själv var skulle bli många. Hon tog strid mot dem och stred tills hon blev trött och inte orkade strida mer.

8

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 8

2022-06-08 15:13

Vad händer med människorna när Gud dör? De blir friare. De blir ensammare. De blir lättare och tyngre på samma gång. Skuldkänslor upplöses men plötsligt tvingas var och en ta ansvar för sitt eget liv istället för att lägga det i händerna på en högre makt.

Guds död spred under andra hälften av 1800-talet en känsla av både eufori och ångest. Människor levde i en dubbel oro, i både förändring och stillastående, i en tid av både framsteg och tillbakalängtan, av radikalism såväl som konservatism. Om Gud är död, vad är då kyrkan? Vad betyder äktenskapet, som ju är ingånget inför denne Gud? Vilken sexualitet kan accepteras och vilken förkastas? Hur ska en bok skrivas och en debatt föras?

Vad är en man – och vad är egentligen en kvinna?

Victoria Benedictsson, som döpte sig själv till Ernst Ahlgren och signerade många av sina brev med ”mamma Ernst”, tycks förkroppsliga många av 1880-talets typiska gestalter i en och samma person: flickan som utestängdes från högre utbildning på grund av sitt kön, den hårt arbetande kvinnan utan egna medel samt modern till många barn. Hon lyckades bli en ”god hustru” såväl som en ”dålig hustru”, hon var bunden men slog sig fri, hon var gift men skild, outbildad men självlärd, och gick från att vara postmästarfru i det lilla skånska samhället Hörby till att umgås med samtidens ikoner: Ellen Key, August Strindberg och Henrik Ibsen, för att nämna några. I en tid då kvinnor saknade många mänskliga rättigheter tog hon sig den ena rättigheten e­ fter den andra och betalade med smärta och ensamhet. Hon blev en uppburen författare och hon tyckte sig misslyckas som författare. Hon levde i ständig tanke på döden och hon dog för att hon inte förmådde leva. Hon prövade sin sexualitet, sitt hjärta, sin penna, hon prövade sig själv, gång på gång, för att se om hon höll för sina egna krav på livet och för livets krav på henne. Hon var på många sätt en girig själ som ville ha allt: kärlek, vänskap, framgång, ekonomisk stabilitet, intellektuellt utbyte, gemenskap såväl som ett eget rum. Hennes liv innehöll ljus men var aldrig enkelt.

9

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 9

2022-06-08 15:13

”En bråkdel av en sekund, längre är inte livet. Så kort tid att förbereda sig för evigheten!” Så skriver målaren Paul Gauguin, samtida med Benedictsson, i sina memoarer. Orden utgör också en sammanfattning av Victoria Benedictssons öde, hon som levde i trettioåtta år, tre månader och tre veckor, och som under sin livstid ständigt tycktes förbereda sig för dödens evighet.

10

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 10

2022-06-08 15:13

kapitel 1

Ett barn står på en gård. Bakom barnet ligger två huslängor, det är hemmet där hon föddes och nu lever med far, mor och en fjorton år äldre syster. Framför henne ligger en vidöppen slätt och en horisont. Bara några snåriga skogsdungar och enstaka träd bryter linjen som sträcker sig runt hela Guds skapelse jordklotet, härligheters härlighet, amen. Hon hör hästarna röra sig i sina spiltor, stora kroppar av doft och kraft. Gäss pickar i marken och låtsas att gruset är korn. Katten lurar i skuggan och låtsas vara ett lejon. Barnet väntar i solen och låtsas vara en pojke.

Fadern kommer med hästarna, en stor till sig själv och en liten till henne. Äntligen. Hon har väntat på just denna stund i timmar, längtat från att vara instängd till att komma ut, känna hästens muskler i rörelse och blåsten över slättmarken.

Varje dag sitter barnet tyst och läser under moderns över­ inseende. Med samma nit som hon undervisas i att frukta Gud lär hon sig räkna och stava. Hon övar böjningar av franska verb och tränar virkning, brodyr och sömnad, sådant en kvinna måste behärska. Stycken ur katekesen ska läsas högt om och om igen, tills hon kan dem utantill. Modern är tystlåten men bestämd.

Hon planerar arbetet så att barnet ska få bästa möjliga utbildning hemma, precis som hon själv har fått. Att skriva vers, läsa böcker, utveckla tanken, att spela piano, träna fingersättning på tangenterna, hur tummen måste flytta sig mitt i en skala så att hela oktavens toner täcks av de blott fem fingrarna, att läsa såväl noter som recept – allt det lär hon sin dotter.

Victoria Maria Bruzelius är ett intelligent barn som tycker om ny kunskap. Det är bara så outhärdligt kyligt i moderns skola, så glädjelöst, ensamt och ödsligt. Det enda sättet att stå ut blir 11

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 11

2022-06-08 15:13

att drömma. Men eftersom hon är helt ensam, inte kan sitta dold bakom andra barn och deras uppsträckta händer vid läxförhören, delar hon sig i två.

Två spensliga flickor. Två Victoria. Den ena sitter på trästolen, klädd i storasysterns gamla klänning som måst förlängas så att den täcker hennes långa ben, flitig och sluten, skicklig på att läsa högt ur bibeltexterna och verka närvarande. Samtidigt, i hemlighet, förvandlar hon sig till den andra Victoria. Det sker snabbt, nästan omärkligt, hon drar sig liksom inom sig själv och genomgår en metaformos. Där inuti blir hon en glad, äventyrslysten flicka som reser kors och tvärs genom fantasilandskap av olika slag. Medan den ena Victoria högläser ur katekesen befinner sig den andra Victoria i varmt strömmande solsken och upplever både faror och framgång. Hon rider vilda turer över stora vidder, åker på långresa till Italien, ser citronträd bära frukt, besöker operahus och köper vackra klänningar. Hon vandrar i trädgårdar, iklädd dyrbart siden och enkla men utsökta smycken. Ingen anar drömmarnas ljusa, föränderliga världar och ingen får heller veta. Bara fötterna avslöjar henne, de trummar rastlöst mot golvet. Men det är också allt. Hennes inre liv expanderar, lyser i starka färger och doftar av cederträ eller rökelse – och hon är fullständigt fri.

Varje dag, förutom söndag, tillbringar barnet sex timmar ensam med mor. Sedan går hon till far. * Kom! säger han. Upp på hästryggen! Han har revolvern med sig ibland. De skrittar ut från gården, han först på sin höga häst och hon efter på den mindre. Sedan trav. De svänger av på vägen som leder in i den gröna skugga som öppnar sig under träden. Efter en stund sitter de av och rastar. Kanske dricker de vatten, kanske dricker far också något annat? Revolvern kommer fram, grå och metallisk. Far berättar om alla äventyr den varit med om, hur den 12

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 12

2022-06-08 15:13

räddat honom från en attack från björnar och krokodiler, hur han blev fångad av troll men sköt så trollen sprack! Han håller triumferande upp vapnet.

Nu ska vi skjuta prick. Ser du vildapeln där, tjugo meter fram, med små äppelkart i grenarna? Nu håller du armen rak, så här, och fingrarna här.

Den store, varmbrusige fadern lägger barnets händer till rätta om vapnet och instruerar. Revolvern är tyngre än hon trott.

Stilla med armen nu. Sikta på apeln. Och skjut!

Hon spänner pekfingret, trycker på avtryckaren. Skottet får hela armen att rycka till, hon kan inte kontrollera det och kulan far långt förbi det gamla äppelträdet och försvinner bland stammarna. Ett dåligt skott. Hon vill gråta av smällen.

Nå, blev du rädd?

Inte alls.

Bra. Igen, säger hon när det andra skottet skrämmer henne lika mycket som det första.

Igen, säger hon fast hon helst vill slippa.

Igen, säger hon tills fadern sätter stopp, nöjd med sin skjutglade son. De rider vidare över vång och åker.

Mor väntar på dem hemma. Far har just berättat något roligt och barnet skrattar beundrande åt hans skämt, men så står mor där, så barnet stänger sin mun och låser skrattet inne. Hon hoppar ner från hästen, rättar till den blå kjolen och går in.

Det kan ha gått till så när Victoria Benedictsson lär sig att skjuta.

Hon har berättat i brev att hennes far lärde henne att hantera en revolver och som tjugoåring skriver hon till en väninna att hon alltid varit rädd för skott och smällar. Men vem kan veta säkert? Att ge en bild av en annan människas liv, utföra en levnadsteckning, kan jämföras med att gå på en strand och leta snäckor och bärnsten, sådant som havet spytt ut och lämnat ifrån sig.

Snäckorna bär spår av alger men deras ursprung, själva havet, är 13

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 13

2022-06-08 15:13

omöjligt att få grepp om. Det är alltid större och mäktigare än sina betraktare, och mer oberäkneligt.

En människas liv börjar, pågår och tar slut. Kvar blir brev, dagboksanteckningar och udda minnen, sådant som tiden lämnat ifrån sig. På så sätt är historiker och biografer som strandvandrare och samlare av döda sjöstjärnor. De håller fragment i sin hand och drar slutsatser om helheten. Själva tiden förblir ogripbar, alltid större och mäktigare än sina betraktare, alltid mer oberäknelig.

Eftermiddagarna med fadern, med ridturer, revolver och skrönor, är något Benedictsson ska återkomma till i privata brev och i verk. De hänger samman med frihet, frisk luft och en form av lycka – men också med något annat: det svarta förakt som hon vänder mot sig själv. Vid några tillfällen nämner hon det raseri hon bar på redan som barn och skildrar starka skuldkänslor, hur hon kunde stirra ut genom ett fönster i timmar utan att se, medan något obarmhärtigt tortyrinstrument vred runt i hennes bröst.

I ett av sina sista verk, Ur mörkret, en text som både kan framföras på scen och läsas som en novell, låter Benedictsson en kvinna tala om sitt liv. Hon befinner sig i ett dunkelt rum, på en schäslong, medan en man sitter på en stol och lyssnar. Hon berättar om en liten flicka, barnet hon en gång var, som älskade att rida över de skånska slätterna med sin far. ”Från det jag var sex eller åtta år började vi spela vår komedi tillsammans – en barnkomedi; att jag var vad han önskade: pojke.

Jag red med honom på min egen lilla häst, jag antog pojkfasoner och lärde mig vissla, jag övade mina kroppskrafter och jag svor smått för att behaga honom.”

I novellen återger den kvinnliga huvudpersonen en avgörande händelse som många litteraturvetare, forskare och biografer har tolkat som Benedictssons autentiska barndomsminne, och ut­ ifrån denna händelse har stora delar av hennes liv förklarats, inte minst den starka avsky och det förakt mot kvinnor som hon gång på gång ger uttryck för. Aversionen gäller kvinnokönet generellt 14

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 14

2022-06-08 15:13

men också det hon betraktar som kvinnliga egenskaper hos sig själv och, framför allt, det faktum att hon föddes till kvinna.

Jag vet inte säkert när jag märkte det första gången, detta föraktfulla uttryck av en grämelse blandad med äckel, som min fars ansikte och röst sedan så ofta kunde anta, men jag tror att det var en gång, som särskilt grävt sig in i mitt minne. Vi var ute på en ridtur och hade travat skarpt.

Min far var ivrig och varm, hans ögon svarta och hans näsborrar vida.

Då han såg så ut, visste jag att han inte skydde något. Vi kom till en bred grav eller kanal och min far sprängde däröver, han vände hästen och väntade för att se mig göra detsamma. Min häst var liten, jag vet inte om det var hans skuld eller min, men han gjorde inte språnget; han tvärstannade på kanten av graven. Då lät min far sin häst göra en svängning – jag kan se den svängningen ännu i dag! – och med en enda sats flög djuret över kanalen med ett hopp så kraftigt och vigt som en vinthunds. Det ryste i min nacke ända ner i hårrötterna, när min far grep mig i armen, såg mig barskt in i ögonen och sade: du är rädd! Så sade han inte ett ord mer och han släppte min arm som om han blygdes över att ha förgripit sig på mig. Hans blick strök bara över mig och hästen. Jag var klädd nästan som en gosse och red i karlsadel, men över sadelbommen låg min mörkblå lilla kjol – – – Då såg jag det i hans ögon, detta, som bröt mig ned, som allt sedan tryckt mig till jorden, nej, inte tryckt mig, utan kommit mig att falla samman som en tom trasa faller ihop – av sin egen intighet. Jag fick inte ett ord till förklaring, och jag sade inte heller ett ord. Han gav blott sin häst ett slag av ridspöet och travade bort, medan jag satt kvar.

Jag kände med min hemliga instinkt att han inte föraktade mig därför att jag var rädd, utan därför att jag hade rättighet att vara det.

Jag kunde ju aldrig bli annat än – – – än en av dem, för vilka fegheten är en dygd!

Ur mörkret kommer kvinnans röst. Bland en mängd minnen och tusentals levda stunder identifierar hon exakt den hundradels sekund då hennes far inser att hon är av kvinnokön, och ger henne en blick av förakt. Är händelsen ett stycke gestaltad litteratur eller ett verkligt barndomsminne? Det är oklart, och inte särskilt intressant, för själva kvinnoföraktet är sant. Det är Victoria Benedictssons – och hon vänder det mot sig själv.

15

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 15

2022-06-08 15:13

* Hon föds den 6 mars 1850 och växer upp på gården Charlottenberg i trakten Domme i Fru Alstads församling, strax norr om Trelleborg. De närmaste grannarna utgörs av en handfull hus som ligger längs med vägen, medan Victoria Benedictssons barndomshem ligger avsides några hundra meter bort, på en kulle, omgiven av åkermark och skogsdungar. Jorden är rik och bördig och fri för vindarna. Om våren växer blåsippor och liljekonvaljer som hon gärna plockar. Från ägornas högsta punkt syns en smal blänkande kniv vid horisonten – det är havet. I stallet finns ”två fuchsar och en ölänning”, i gårdshusen bor drängarna, och brun­ nen står stor och tung mitt på gårdsplanen.

Gården drivs av hennes far, Thure Bruzelius. I gamla dokument bär han titeln auditör, en juridiskt utbildad person med anställning vid ett regemente, men frågan är om det stämmer. Som ung ville han gå in i det militära men föräldrarna sa nej. Ibland kallar han sig lantjunkare, något som indikerar en adelsperson bosatt på landsbygden. Inte heller det är riktigt. Men i denna tid, då ståndssamhället går mot sin upplösning, blir titlar livsviktiga skiljemärken för att markera status och samhällsskikt. Familjen Bruzelius är bildade och intresserade av såväl kultur som politik.

De äger visserligen marken de brukar men är inte rika. Det är genom titlarna – och Charlottenbergs avskilda läge på en höjd – som de markerar sin ställning. Thure Bruzelius kallas patron av sina anställda men i praktiken är han lantbrukare.

Victorias mor heter Helena Bruzelius, född Finérus. Hon var enda barnet till en regementsskrivare vid skånska kavalleriet och tycks ha fört med sig en mindre förmögenhet in i äktenskapet.

Hon hade fått en ovanligt omfattande, god och frisinnad uppfostran, och talade och skrev franska flytande. Enligt Benedictsson ansåg hon giftermålet med Thure Bruzelius vara ett steg ner på samhällsstegen.

Victoria föds sent i föräldrarnas äktenskap – modern är fyrtiotre 16

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 16

2022-06-08 15:13

år gammal och fadern fyrtionio år – och där finns redan tre stora barn: den tjugo år äldre systern Charlotta Margaretha, kallad ­Margrethe, den fjorton år äldre Helena Sofia, kallad Fia, och så en bror, Johannes, som dör när Victoria är ett år gammal. Hon växer upp utan jämnåriga syskon och utan kamrater att leka med.

Vad vet ett barn om sina föräldrars äktenskap? Vad kan någon egentligen veta om det som pågår mellan två människor sammanbundna i ett parförhållande, om deras löften, eftergifter och lust? Det mesta som sker mellan vuxna som lever tillsammans saknar vittnen.

Victoria Maria Bruzelius tar olika minnesbilder, lägger till sin barndoms ensamhet och bygger en historia som blir sann, även om den innehåller faktafel. ”Trettioåriga kriget” lär fadern ha kallat föreningen med sin hustru. Dessa ord tar Victoria fasta på när hon ser tillbaka på sin uppväxt. Att hennes far både kan gråta och skratta, det vet hon. Han är full av känslor, bullrar av livslust eller kan bli svart till sinnes och tänka på gevärspipan i munnen. Han är glad i alkohol. En gång var han förälskad i hennes mor, hade han berättat. Men modern? Hade hon älskat?

Förmådde hon skratta? Barnet kan inte tänka sig att de ådriga händerna som ständigt knäpps i bön också har smekt. Hon uppfattar modern som oavbrutet upptagen av Guds straff, Guds rätt och Guds ­påbud. ”Jag tillhör en familj, vilken tycks vara dömd till undergång och redan innan jag kom till världen hade förstörelsearbetet börjat.”

Benedictsson är trettioåtta år gammal när hon skriver dessa ord och skickar till en bekant i Köpenhamn. Detta brev är ett flera sidor långt självporträtt, fyllt av vrede och uppriktighet. Hon vill inte bara visa vem hon är, utan också hur hon blev sådan.

Mottagaren – en dam i sjuttioårsåldern som Benedictsson bara är ytligt bekant med – måste ha undrat över den oväntade gåvan.

Familjen beskrivs som en krigsskådeplats och en ruin.

17

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 17

2022-06-08 15:13

På den tiden min svåger var huslärare och förälskade sig i min äldsta syster, bodde de krigande parterna i var sin ända av huset och träffades aldrig utom i matrummet, som låg mittemellan de fientliga territorierna. När husläraren efter många vedervärdigheter blev antagen till svärson och förlovning firades, då grep väl den svenska sentimentaliteten hela hushållet: ty då slöts fred. En mycket kort sådan, ty då jag snarast möjligt därefter kom till världen, hade ofreden åter blossat upp, och då man skulle enas om, vad jag skulle heta, ville var och en kalla upp sina ­anhöriga. Tvisten slets genom förslaget att kalla upp mig efter den dag, då jag döptes; man gick till almanackan och fann (omen accipimus!) ett karlnamn, Victor. Så kom jag att heta Victoria.

Omen accipimus, skriver Victoria Benedictsson. Tecknet är mottaget. Ödet är fastlagt, tragedin kan börja. På några få meningar samlar hon sitt livs avgörande beståndsdelar och lyckas förmedla att hon kommer från en bildad familj utan pengar, att föräldrarna var gamla när hon föddes, att de inte kunde enas om något alls, inte ens hennes namn, och därför är det ett olyckligt mirakel att hon ens blev avlad, samt att hon är ett barn av Skånes slätter, med sin lera och sina liljekonvaljedungar. Och så detta med namnet.

Hon ges ett mansnamn, men eftersom hon är kvinna måste det bearbetas och omformas, helt enkelt förkvinnligas, innan hon kan bära det. Hon uppfattar proceduren som ett förebud om sitt livs dilemma: skillnaden mellan att vara man och att vara kvinna, och hennes längtan efter att bli fri från denna uppdelning.

Hon målar skickligt upp en serie scener. När husläraren friar till hennes äldsta syster måste han först granskas på ett förödmjukande sätt innan han godtas. Därefter blir det förlovningsfest, en spritdränkt sentimentalitet sprider sig, föräldrarna hamnar i säng och hon själv blir till. Så följer en uppväxt där hon blir lämnad åt sig själv. I brist på jämnåriga skolkamrater och mitt emellan föräldrarnas stridande personligheter bygger hon en inre befästning med namnet ensamhet. Hon lär sig tidigt att ljuga, skriver hon i andra brev, att aldrig visa sig själv, vem hon är eller vad hon egentligen känner. ”Jag tvingades att vara som en gammal människa, när jag var 18

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 18

2022-06-08 15:13

barn, därför har något av barnnaturen glömt sig kvar djupt inne i mig. Jag kan vara konventionell i mitt sätt, men jag blir det aldrig i mina känslor och i min tankegång.”

Men hennes flera sidor långa självporträtt till den äldre damen i Köpenhamn är bitvis fiktion. Victoria Bruzelius var inte frukten av en tillfällig fred som uppstod i ruset efter en fest. I själva verket ägde den där förlovningen rum några år innan hon blev till och hennes föräldrar måste ha haft en närmare relation än hon förstod. Men, som sagt, vad vet ett barn om sina föräldrars äktenskap? Å andra sidan, varför förstöra en bra berättelse? Verkligheten är ofta formlös och ofokuserad, det är lätt att förlora det viktiga ur sikte. När Victoria Benedictsson skriver sina detaljerade och självutlämnande brev till den sjuttioåriga kvinnan i Köpenhamn är hon en fullfjädrad författare, en stjärna på 1880-talets litterära himmel – och vad är en författare annat än någon som gör verkligheten en tjänst genom att dra ifrån, lägga till och stuva om?

Hon kan flytta repliker och återanvända gamla händelser till nya berättelser, och allt detta gör Benedictsson i hela sitt skrivande liv, i noveller, brev, romaner och pjäser. Det är inget konstigt med det. Hon gör det också i sina dagböcker.

Breven är avsända några månader innan Victoria Benedictsson tar sitt liv. De ger inte bara bilden av en mörk och säregen uppväxt, utan är dessutom en skenmanöver och en manipulation.

Damen i sjuttioårsåldern är inte den egentliga mottagaren. Breven är tänkta att läsas av hennes son, Georg Brandes. * Victoria Bruzelius växer upp till en lång flicka, jämnlång med de flesta män eller längre. Hon är smal, med mörkt hår och en mörkt gråblå blick. Livet i de skånska byarna präglar henne.

Människorna, deras sätt att uttrycka sig, deras vanor och ovanor, 19

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 19

2022-06-08 15:13

är hennes första och verkliga landskap. Som flicka ligger hon gärna och solar sig mellan stenarna på krönet av backen ovanför Charlottenberg gård, och därifrån kan hon se ut över sädesfälten och skymta Fru Alstads vita kyrka. Hon visar tidigt prov på en skarp iakttagelseförmåga. Inte mycket undgår hennes blick, varken torftigheten, dubbelmoralen eller bygatans damm.

Hennes far kan inte hantera vare sig pengar eller jordbruk.

När Victoria är tretton år måste de lämna gården på höjden och bosätta sig i Uglarp, en dryg kilometer bort. Det hjälper inte.

Två år senare, när Victoria är femton, säljs också det huset och familjen måste flytta till Hårderup där äldsta systern Margrethe bor med sin man, som arrenderar ett hemman där.

I tonåren visar sig Victoria Bruzelius konstnärlighet allt starkare. Hon tecknar och målar, långt mer begåvad än sina jämnåriga.

Hon vet att det funnits en framgångsrik och begåvad konstnär i släkten, Jonas Coldewy Ahlgren, och genom honom får hon sig en dröm att drömma, en Ahlgren-dröm. Hon som är ingen, vill bli någon: en konstnär, en målare, och vill gå på konstskola i Stockholm.

Jag är ingen flockmänniska, säger hon senare, aldrig som de andra, alltid avvikande. Kanske är det hennes allvar som skiljer henne från mängden, det mörka allvaret hon ständigt tänker fram? Eller är det hennes stolthet, det faktum att hon förmår spara en förödmjukelse som en brinnande låga inombords och ge den näring så att den aldrig slocknar? Trots detta – eller just därför – längtar hon efter att höra till. Hon vill inget hellre än att rasera murarna till den borg där hon stängt in sig själv.

Så tar Victoria Bruzelius form. Två strömmar strider inombords: hennes längtan efter frihet och hennes förakt för allt som tvingar henne att vara ofri. Hon föraktar sig själv för att hon inte kan passa in, som sina äldre systrar eller bekanta. Hon föraktar de rådande konventioner som tvingar henne att böja sig till anpassning. Och mer än allt annat föraktar hon det hon anser vara sin största brist i livet: att vara född kvinna och därmed ofri.

20

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 20

2022-06-08 15:13

Lösningen på dilemmat blir lögnen. Endast genom att förställa sig och låtsas kan hon nå gemenskap och samvaro, bara genom att huka och anpassa sig kan hon accepteras av omgivningen. Därför hukar hon och anpassar sig och blir med tiden allt skickligare på att förställa sig och lever därför alltid, alltid, alltid med en känsla av lögn. Och som alla vet: lögn föder förakt. Det är ingen slump att hon låter gravera in ett enda ord i sin konfirmationsring, ett ord som blankt och nyslipat ska skära genom allt hyckleri och påminna om hennes verkliga ideal, nämligen sanning.

21

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 21

2022-06-08 15:13

KAPITEL 2

Blomma efter blomma, alla ordentligt ritade av Victorias mor.

Varje pistill är på plats, varje knopp, varje bladskott är noggrant tecknad. Det är olika blommor men i Victorias ögon blir de identiska, stumt skisserade efter instruktion. Helena Bruzelius visar sin dotter hur hon gör och barnet lär sig snabbt – men hon blir sorgsen av dessa skolmässiga blomteckningar, och outhärdligt uttråkad. På lediga stunder börjar hon istället att rita människor och gudar, sådana hon läst om i Bibeln eller i böcker om grekisk mytologi.

Samma lyckliga flykt som när hon drömmer sig bort från högläsningen i katekesen får hon nu av att teckna. Hon ritar, målar och skuggar. I ensam frihet gör hon vad som faller henne in. Hon tecknar människorna helt nakna, ägnar långa stunder åt deras kroppar, gläds åt att söka rätt proportioner mellan huvud och axlar, att dra en linje på det vita pappersarket och en till. Så uppstår tredimensionella gestalter, nästan verkliga, trots att de bara består av blyerts och skugga. Det är något annat än de mekaniska blommorna från mors hand! Men Victoria Bruzelius vet också vad som ”passar sig”. Så snart en bild av nakenhet är klar ger hon sig bara en kort stund att njuta av sitt arbete. Ingen annan får se. Därefter klär hon figurerna i grekiska gudakläder, målar ett lager tyg över deras kroppar och döljer både deras synd och sin egen.

I sällskap är hon så blyg att hon knappt kan öppna mun. Men hon är en god lyssnare. Ibland när hennes far, Thure, och storasyster Fia gör en utflykt och lämnar henne ensam hemma med modern – det händer ofta – lockar hon sin mor att berätta om sin ungdoms teaterbesök. Hur ser en teater ut? Hur går det till?

22

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 22

2022-06-08 15:13

Mor minns gripande skådespel, vackra scenerier, ridån som öppnar sig och faller, hon berättar om sus som går genom åskådarna och om stormande applåder, om guldbalkonger, solfjädrar och teaterkikare – en annan värld. Victoria tar till sig varje smula information som en uthungrad slukar bröd. Sedan bygger hon sig en egen teater. Ett gammalt gitarrfodral blir till scengolv, hon målar kulisser av papp och tillverkar pappskådespelare. Ett tyg hängs upp så att hon kan stå bakom sin skapelse utan att synas.

Slutligen dramatiserar hon en favoritberättelse och sätter upp dockteaterns första föreställning. Far, hans vänner och bekanta blir hennes publik och de tycker om vad de ser, de vill ha mer.

Spela komedi för oss! ropar fars vänner. Hon blir så förskräckt över sin framgång att hon slänger hela teatern i ett hörn på vinden och kastar pjäserna i elden.

Hon återgår till att rita. Hon måste rita, kan inte sluta. Hon sitter på det kalla golvet i sin fars arbetsrum, en tunn, frusen femtonåring, och ritar och ritar. Föräldrarna tycker att hon borde sticka eller virka men hon släpper inte sina pennor. Den grå grafitens mjuka linjer, bilderna som uppstår under hennes händer, är hennes största glädje.

Hennes syster Margrethe ordnar så att Victoria får bo hos vänner i Malmö en tid. Där finns en mamsell Malmros som lär ut konsten att måla. Hon har egentligen upphört med undervisning, men när hon får se Victorias teckningar gör hon ett undantag och ger lektioner utan att ta betalt. Efter några månader har Victoria gjort sådana framsteg att mamsellen anser att hon ska söka till Konstakademien i Stockholm till hösten, särskilt med tanke på hennes skicklighet i frihandsteckning. Den sjuttonåriga Victoria skriver till sin far och ber om lov.

Nej, svarar han. För dyrt. Året är 1867. Det är bara tre år sedan Konstakademien öppnat sina portar för kvinnor och skapat en ”Fruntimmers Avdelning” där tjugofem elever mellan sexton och trettio år släpps in.

23

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 23

2022-06-08 15:13

Visserligen får de inte samma lärare som de manliga konstnärs­ eleverna, men vad spelar det för roll? Hon måste dit. Victoria Bruzelius kan inte tänka sig något viktigare, det gäller livet, men Thure Bruzelius går inte med på hennes planer.

Skeendet är återgivet i flera brev. I somliga beskriver hon det hela som en tillfällig motgång och övergående besvikelse. Men i ett brev, skrivet tre år efter faderns avslag, genomsyras hon fortfarande av frustration och vrede. Författaren i henne gör sig påmind – eller så har hennes ilska fungerat som en förstärkare av dramat. Oavsett vilket gör hon sig ett år yngre och påstår att hon blir allvarligt sjuk av sorg.

Jag var 16 år, jag hade en brinnande lust att måla, jag visste att jag hade anlag, alla sa det, jag gick utan undervisning i teckning förbi mina äldre kamrater, jag bönföll, jag besvor min far att låta mig fortsätta, ett bleklagt nej var det svar jag fick i ett brev från pappa. Jag blev förtvivlad, kunna komma in vid akademin vid 16 års ålder men ej få, denna tanke framlockade strömmar av tårar. Förgäves! Det kostade pengar och vad var min levnadslycka mot dessa usla papperslappar? Intet! Jag måste stanna hemma. Hur djupt jag grämde mig vet ingen, men när jag kom hem var jag sjuk, det var ”bleksjuka” – men den bleksjukan satt i hjärtat, därför var den så svår att bota; hoppet levde dock ännu, det blev allt starkare. Jag kan arbeta, jag vill med egna krafter försöka nå målet, tänkte jag. Beslutet var fattat, jag blev guvernant.

Hon bestämmer sig för att själv genomdriva idén om att bli målare. Om hennes far inte har pengar till utbildningen i Stockholm måste hon skaffa dem på egen hand.

Kanske är storasyster Margrethe den enda i familjen som verkligen tror på hennes förmåga att göra konst? Utan henne skulle ingen dröm haft den minsta möjlighet att bli verklighet och Victoria bevarar livet ut en lojal kärlek till sin syster, som hon ofta kallar ”lilla mamma”. Tre gånger griper Margrethe in i Victorias­liv på ett avgörande sätt. Det är hon som ordnar måleri­ lektioner i Malmö. Nu finner hon och hennes man ett arbete till sjuttonåringen. I deras bekantskapskrets finns änklingen Erik 24

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 24

2022-06-08 15:13

Isak Trägårdh med den vildvuxna dottern Anna Erika. De bor i Alestad, mellan Hörby och Sjöbo, och dit flyttar nu Victoria Bruzelius för att bli flickans guvernant.

Alestad är en liten by mitt på en bördig, grönskande slätt, en samling hus på varsin sida om en väg som förvandlas till lera när det regnar. Husen ger ett slutet intryck, vänder ryggen till, och bara om porten till gården står öppen kan man se en hönsfamilj gå och sprätta. Lantbrukare Trägårdh är en starkt troende kristen och van att få sin vilja igenom. Han vet att hans dotter gör vad hon kan för att slippa undan studierna, så han kommer ofta in i skolrummet för att kontrollera både guvernantens arbete och sin dotters. Victoria Bruzelius känner sig tvingad att bevisa att hon duger något till – och inser nu att hon ingenting vet. ­Under alla lektionstimmar med sin stränga mor har hon ju gjort sitt bästa för att drömma sig bort. Nu står hon där, ska vara lärarinna och har inget att lära ut. Alltså köper hon läroböcker och studerar nätterna igenom. Redan hos den sjuttonåriga Victoria­Bruzelius syns alltså det karaktärsdrag som kommer att styra henne genom livet med sin stränga logik. Vid motgång – arbeta.­Vid känslor av underlägsenhet – arbeta. Vid stark livssmärta – arbeta­hårdare.

Hon läser om nätterna och undervisar om dagen. Trots att det är för konstens skull hon arbetar finns knappt någon tid att måla.

Hon sparar varje öre och får rykte om sig att vara snål men ser målet, Konstakademien i Stockholm, som viktigare än att bli omtyckt. Hon får helt enkelt använda nätterna också till att måla.

Ibland arbetar hon till klockan 2 eller 3 på natten, trots att lektionerna börjar klockan 8 nästa morgon. Men det ger resultat, en gång säljer hon en tavla för 75 kronor, och sakta men säkert utbildar Victoria Bruzelius sig själv i de ämnen hon ska lära ut och tämjer också sin motsträviga elev, Anna Erika.

Så går ett år, och ytterligare ett. Hon har lovat sig själv att om hon inte har tillräckligt med pengar för att flytta till Stockholm när hon är tjugo år gammal ska hon ge upp sin konstnärsdröm 25

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 25

2022-06-08 15:13

för evigt. Också här visar sig ett av Victoria Bruzelius mest framträdande karaktärsdrag: hennes oerhörda viljestyrka. Vill hon något är hon beredd att arbeta mycket hårt för att erövra det.

Vill hon nå fram till någon gör hon allt vad som står i hennes makt för att komma nära denna person.

Men hon drar också linjer som inte är förhandlingsbara, sätter stopp både för sig själv och för andra – och för livet självt, ska det visa sig. Hit men inte längre. Ett löfte är ett löfte. En sanning är en sanning. En lögn är en lögn. Det kompromisslösa, metalliskt oböjliga i hennes personlighet är en av hennes starkaste styrkor, tillika en av hennes svagaste svagheter. * Samtidigt på Rue Mazarine, en smal parisisk gata med tätt sammanbyggda hus, går en man omkring i ett hotellrum. Några steg i en riktning, en vändning och så några steg i motsatt riktning.

Mannen läser. Han läser sittande, liggande, stående och gående.

Läsandet utgör hans livs innehåll, hans brand och gnista. Ljuden från staden stiger som sommarvärmen och tar sig in genom ett öppet fönster. Inne är det stilla, bara en klocka tickar. Han är tjugoåtta år gammal. När han inte läser, skriver han (dessa sysselsättningar brukar hänga ihop), besöker teatern, museer samt promenerar. Han tycker mycket om att vandra i naturen, särskilt i de danska bokskogarna. Han älskar sitt Danmark med varm trofasthet. Om han hade råd skulle han lära sig att rida. Nu har han samlat ihop precis tillräckligt med pengar för att besöka Paris, och här går han alltså och läser.

Rue Mazarine ligger ungefär lika nära Jardin du Luxembourg i en riktning som floden Seine och Pont Neuf i en annan. Detsamma kan sägas om flera gator i Paris och om ett stort antal hotell. Ändå bor han just här. Kanske beror det på att Frankrikes äldsta bibliotek vaktar gatans ena ände? Bibliothèque Mazarine är en tankekatedral för böckers och kunskapens tillbedjan, en 26

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 26

2022-06-08 15:13

helgedom med hög grafitgrå kupol, marmorpelare och allt. Eller har han kanske valt gata på grund av författaren Émile Zola?

Längst borta på rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, stöter man på Pont Neufpassagen, ett slags trång och mörk korridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine.

Så inleds nämligen berättelsen om Thérèse Raquin i en roman som nyligen kommit ut, chockerat sina läsare och väckt vild debatt. Synen på äktenskap och moral får sig en käftsmäll. Kan en kvinnas känsloliv skildras utan att solfjädrar och spets skymmer blicken? Kan livet skrivas så rått och starkt, utan att väja för kroppslighet, smuts och sex?

När mannen väljer ett hotell på Rue Mazarine utifrån den allra första meningen i en roman, vet han att han kommer att ägna sitt liv åt att sprida Zolas idé om en verkligare verklighet och sannare sanning i litteraturen. Ett nytt sätt att skildra tillvaron ska göra världen tydligare och skarpare. Konsten att skriva ska resa sig ur det unkna och förlegade, det är dags att kasta romantikens skygglappar. Män och kvinnor och allt som pågår dem emellan ska bli synligt. Lögnerna måste dö. Den unge mannen menar allvar.

Så knackar det på dörren. Den läsande mannen vet det inte själv, inte än, men denna knackning är faktiskt ett resultat av hans livs första upplevelse av sexuell eufori.

Sedan några år tillbaka har han en hemlig kärlekshistoria med en gift kvinna. Det hade dröjt innan han lyft blicken från bok­ sidorna, först vid tjugofem års ålder förlorar han sin oskuld – och sedan kommer hon in i hans liv, Caroline David, en tio år äldre kvinna med sex barn.

Hon inviger honom i erotikens mirakler. Inte bara det, hon anförtror sig åt honom och det han får veta gör honom olycklig och arg. Hon berättar om den makt hennes make har över hennes frihet, ekonomi och kropp, hur han slösar bort deras pengar 27

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 27

2022-06-08 15:13

utan att hon kan göra något, hur han har otrohetsaffärer och ändå kräver samlag med henne, och hur hon måste förbli gift för att inte förlora sina barn. Den unge mannen börjar avsky det äktenskap där mannen är makthavare och kvinnan underordnad.

Han vill rädda Caroline David undan sitt kvinnoöde, han vill bli en riddare, en räddare, ja, rädda alla kvinnor från maktlösheten, från att vara utlämnade åt männens förmyndarskap och sexuella krav. Caroline gör honom erotiskt lycklig men mänskligt förtvivlad.

Eftersom han är en läsande människa börjar han söka litteratur som tar upp problemet med den äktenskapliga institutionen, välsignad av kyrkan, grunden för samhällets fortlevnad och allt vad det nu kallas. Och eftersom han är en skrivande människa planerar han en längre text, kanske en bok, för att få till en debatt och förändring. Under förberedelserna stöter han på en nyutgiven­essä på engelska, The Subjection of Women, som granskar kvinnornas underordnade ställning i samhället – och plötsligt står allt redan formulerat!

Bakom boken står filosoferna Harriet Taylor Mill och John Stuart Mill, gifta med varandra. Som drabbad av feber översätter han texten från engelska till danska på tio dagar och tio nätter, och samma år som boken blir tryckt i England, 1869, ges Kvindernes Underkuelse ut också i Danmark.

Nu är året 1870. Det är den 5 juli. Sommaren i Paris är varm.

Om några veckor ska den älskade Caroline komma till honom och de ska få en hemlig månad tillsammans i den franska huvudstaden. När det knackar på hans hotellrumsdörr svarar han lite frånvarande. Det är väl urmakarens springpojke som kommer på sin veckorunda för att dra upp hotellets klockor, tänker han och går för att öppna. Men där står ingen springsjas från urmakaren, där står en lång mager man som lyfter på hatten. Den yngre mannen i hotellrummet ser frågande ut. ”Georg Brandes?” frågar besökaren. ”Det är jag”, svarar mannen med boken i sin hand.

28

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 28

2022-06-08 15:13

”Jag är herr Mill.”

Georg Brandes tror inte sina öron, han är betagen och smickrad, han känner sig som en enkel soldat som blir sedd av självaste Napoleon. Hans idol, den världsberömde John Stuart Mill, har gått hela vägen från Windsor Hotel på Rue de Rivoli för att söka upp honom trots att han är ung, okänd och saknar en betydelsefull ställning i samhället.

Han bjuder in Mill och den äldre mannen sätter sig i den röda fåtöljen vid kaminen, intill den klocka som snart måste dras upp. Den sextiofyraårige filosofen är sorgklädd. Han har rest till Frankrike för att lägga en blomma på sin hustrus grav i Avignon, och väl i Paris har han fått höra att hans danske översättare också befinner sig där.

Så uppstår vänskap. Så läggs steg till steg, beslut till beslut, konsekvens till konsekvens. Ett öde tar sin begynnelse i en serie händelser som tillsammans leder in i framtiden. Georg Brandes erotiska relation med Caroline David väcker insikten om äktenskapets falskhet, att begreppet kärlek missbrukas och blir till en vedertagen lögn för att förtrycka kvinnan. Hans tro på ordets och litteraturens kraft att förändra verkligheten leder till hans översättning av Mills bok. Den sprids snabbt, blir läst av tusentals kvinnor runt om i Norden och väcker deras vrede och mod.

I sitt förord jämför Brandes kvinnans ställning med den gamla kinesiska sedvänjan att binda rika kvinnors fötter så att tårna veks in under fotsulan och gjorde det omöjligt att gå: Vi behandlar våra kvinnors själar som kineserna behandlar kvinnofötter, och så som kineserna utför vi denna handling i skönhetens och kvinnlighetens namn. En kvinna, vars fötter har vuxit friskt och fritt, uppfattas av sanna kinesiska män och kvinnor som okvinnlig och ful.

En fritt utvecklad kvinna anses, i vårt eget småborgerliga Kina, som en ful och okvinnlig monstrositet, och våra bästa författares och poeters inskränkthet har försvarat och godkänt den kälkborgerliga majoritetens dom. Men endast frihet och det fria utgör sann skönhet.

29

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 29

2022-06-08 15:13

Boken Kvindernes Underkuelse inspirerar det danska paret Bajer att organisera Danmarks första kvinnosaksrörelse, Dansk Kvindesamfund, och den får grundaren av dansk socialdemokrati, Louis Pio, att skriva in kampen för kvinnans rösträtt i partiprogrammet. Översättningen utgör den första byggstenen i den unge Georg­ Brandes yrkesliv. Inom några år blir han en förebild för en mängd kämpande kvinnor i Norden, för arbetarrörelsens pion­järer och för alla unga människor som genomskådar det borgerliga samhällets dubbelmoral. Han blir kritiker, författare och debattör. Med tiden kommer han att bli en av Nordens mest åtrådda män och en litteraturens fixstjärna, vän med poeten Rilke och filosofen Nietzsche. Författare som Selma Lagerlöf, Rabindranath Tagore, Thomas Mann och Stefan Zweig kommer att söka upp honom.

Han kommer att ta strid för Alfred Dreyfus i Dreyfusaffären. ­Andra kommer att bli lika intagna och smickrade av hans blick som han själv blir denna julidag i Paris när John Stuart Mill betraktar honom. Allt detta ligger i framtiden. Än är året 1870. En tjugoåttaårig, ständigt läsande man befinner sig i ett rum i Paris och en tjugoårig hårt arbetande kvinna med konstnärsdrömmar befinner sig i ett rum i Alestad. En dag kommer de två – Georg och Victoria – att mötas. Det kommer att bidra till hennes beslut att dö. * De enda jämnåriga som Victoria Bruzelius träffade som barn var systrarna Bergwall, som växte upp på en gård nära hennes första hem i Domme. Vänskapen håller i sig och nu skriver hon till dem med en jämn och regelbunden handstil. Vokalerna är runda som barnkinder. Varje t och g dekoreras med utstuderade krokar.

Hon är en ung människa som vill skriva vuxet. Till väninnorna nämner hon inget om vare sig mörker eller målardrömmar utan skriver som en flicka skriver till flickor. Nej, det är fel: som hon 30

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 30

2022-06-08 15:13

tror att en flicka skriver. Här skymtar knappast den författare och personlighet som ska framträda senare, den snabbtänkta, självgranskande och allvarliga människan. Istället försöker hon kvittra mot det ljusblå brevpapprets blinda yta som om det vore en himmel och hon själv är fågelfri.

I september 1870 skriver hon till en av systrarna. Sedan de senast hade kontakt har livet tagit en dramatisk vändning och hon vill berätta: ”Du har väl hört att det varit fråga om att jag skulle rest till Stockholm men det flög upp med hönsen.”

Så kan ett krossat hjärta döljas bakom ett ordstäv. För andra gången har hennes önskan om att söka till Konstakademien avvisats av hennes far. I brevet till väninnan blir det hela till en lustig anekdot, ett stycke skvaller, ett kan du tänka dig, far sa att jag inte fick åka. I själva verket går såret från Thure Bruzelius avslag mycket djupt. I flera år har hon ju arbetat med ett enda mål i sikte, uppfylld av en enda längtan. Hon har blivit arton år gammal, hon har fyllt nitton, hon har fyllt tjugo. Hon har fått vänner i trakten, hon har uppvaktats av enstaka unga män – särskilt en Fredrik Feuk har förälskat sig i henne – men hon har inte haft sådant i tankarna, vill varken binda sig eller öppna sig, önskar vare sig kyssar eller ring. Allt hon vill är att ansöka om inträde till Konstakademien.

Så – vad har egentligen hänt?

När hon fått ihop tillräckligt med pengar för ett års vistelse i Stockholm hade hon återigen bett sin familj om lov att resa.

Hennes far hade vacklat i beslutet (och han har sista ordet) men till slut fick hon deras tillstånd. Hon hade sagt upp sin anställning i Alestad och ordnat en bostad i huvudstaden. Så plötsligt, två veckor före avresan till Stockholm, hade hennes far kommit på besök och meddelat att hon var för ung för att kasta sig ut i vida världen. Hon måste vänta ytterligare fem år, tills hon blev myndig. (Vid denna tid är myndighetsåldern för ogifta kvinnor i Sverige tjugofem år.) Med Gud och Bibelns hela tyngd bakom sina ord hade han klargjort att hon måste hedra det fjärde budet, 31

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 31

2022-06-08 15:13

det vill säga sin fader och sin moder. Hon måste lyda. Hela familjen hade hållit råd bakom hennes rygg, fick hon veta. Beslutet var fattat och kunde inte ruckas på.

Victoria Benedictsson blir stum. Alla svåra beslut: att hon blivit guvernant mot sin fars vilja och lämnat hemmet mot sin mors vilja – allt arbete – visar sig vara bortkastad möda. Förgäves har hon strävat, förgäves försakat sin frihet. Nu inser hon att ingen frihet finns. ”Jag såg lugn ut, men en strid på liv och död rasade i mitt hjärta.”

Något går sönder inom henne. Vad ska hon nu leva för, tänker hon. Ska hon vara guvernant resten av sitt liv, se den ena kullen ungar efter den andra växa upp och förbli en inneboende låtsasmedlem i en familj hon egentligen inte tillhör? Ska hon för evigt slita för en usel lön och veta att hon när som helst kan bli ersatt av någon annan? Är det hennes framtid? Hennes ilska gentemot familjen hårdnar till is.

Victoria Bruzelius tvingas be om att få tillbaka sin guvernanttjänst. Eftersom hon är varmt uppskattad blir hon återanställd direkt, får till och med en liten löneförhöjning. På ytan ser livet ut att fortgå som förut. Men sveket, smärtan och sinnesrörelsen sprider sig inom henne som ett blottat nervsystem, känsligt för varje stöt och varje ilning. Hon blir rastlös. Hon hittar på det ena efter det andra, gör utflykter och besök i trakten, håller sig sysselsatt, men inget ger henne lugnet tillbaka.

När hon reser till Hårderup över jul och träffar familjen möts hon inte av ett enda beklagande. Ingen verkar bry sig om att de stulit hennes framtid. Allt de får ur sig är att det är ”roligt” att de får ”behålla henne”. Hon står inte ut. Hon kan inte mer. Hon är ensam i Hårderup, ensam i Alestad, ensam i världen. Den stolta Victoria Bruzelius är bruten, den långa flickan med sitt mörka hår och sin skarpa blick är försvagad. Då ser en gammal friare sin chans. Han närmar sig försiktigt. Kanske finns en öppning där han kan komma in?

32

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 32

2022-06-08 15:13

De har mötts tidigare hemma hos Margrethe och hennes make, och detta blir den tredje gången som storasystern får ett avgörande inflytande på Victorias liv. Postmästare Christian Benedictsson är änkling och jämnårig med Margrethes man, en vän och jaktkamrat sedan många år tillbaka. Något år tidigare, när han kommit på sitt sedvanliga besök, troligen på annandag jul för den årliga jakten, hade han sett Victoria och inte förmått släppa hennes hand när de tog farväl. Den gången skrev han ett friarbrev men fick omedelbart nej. Att gifta sig ville Victoria Bruzelius inte, hon måste bli målare. Men sedan dess har hennes dröm brustit.

Postmästaren är en erfaren man, fyrtionio år gammal och far till fem barn, han kan bida sin tid. Och tänka sig, nu tar Victoria Bruzelius kontakt (eller de stöter ihop av en slump, det är oklart) och han får möjlighet att ställa sin friarfråga igen.

Ingen vet hur breven och samtalen mellan postmästare Benedictsson och fröken Bruzelius går, vad som sägs och med vilket tonfall. Säkert är bara att hon känner sig övergiven av sina närmaste, att hon är svart till sinnes och lider av ensamhet. Han visar sig vara en god lyssnare. Hon förklarar att hon inte älskar honom men värderar honom högt som en vän. Det går bra, svarar han.

Och så fattas beslutet om äktenskap. ”Jag var så trött, så nedslagen, så likgiltig för mig själv att jag för ögonblicket saknade all kraft att återuppta kampen med livet, jag hade inget stöd och jag gav vika för böner, hotelser, tårar, löften, övertalning”, skriver hon senare i ett brev till en litterär bekantskap. ”Så blev jag förlovad.”

Men är det sant? På samma sätt som skildringen av hennes fars avslag byter skepnad varje gång hon återger den, får historien om förlovningen med postmästaren nya ord varje gång den berättas. Många år senare skildrar hon det livsavgörande beslutet i ett brev till sin syster Margrethe. Inför henne kan Victoria inte måla ett porträtt av sig själv som ett offer för postmästarens 33

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 33

2022-06-08 15:13

övertalningskampanj. Förlovningen och giftermålet var ett medvetet val och ett övervägt beslut, om än fattat i ett förtvivlat läge.

Antingen skulle hon välja konstnärsbanan och bli ohjälpligt ensam med föräldrarnas vrede och Guds straff för att ha trotsat det fjärde budet – eller återvända till föräldrahemmet som en ”god dotter” och ha dem som fångvaktare. Så levde hennes äldre, ogifta syster Fia redan. Hur välja mellan två återvändsgränder?

Postmästaren blir flykten ut.

Avtalet om giftermål med änkeman Christian Benedictsson ger henne också en tillfällig tröst, hon är inte längre helt ensam.

De brevväxlar. Till att börja med är allt hemligt. Så får Margrethe och hennes make veta, sedan dröjer det inte länge förrän resten av Victorias familj och hennes arbetsgivare får höra om postmästarens frieri. Tillsammans håller de råd och fattar beslut om att Victo­ria ska tacka nej. Alla säger att postmästaren är för gammal, nästan trettio år skiljer dem åt – hur ska flickan klara ansvaret för ett hushåll på runt femton personer, för att inte tala om att bli mor till fem barn? Kanske de vill få postmästaren intresserad av Victorias ogifta storasyster Fia istället? Med sina trettiofyra år är hon mer jämngammal med honom. Också Victoria Bruzelius själv tvekar, men familjens protester får troligen motsatt verkan.

En sak vet hon ju säkert: om familjen får bestämma kommer hon att slita som guvernant resten av sitt liv eller tvingas att bo hemma. Ju mer de argumenterar emot hennes giftermål, desto mer bestämd blir hon om att genomdriva det. Så kommer det sig att hon står trängd, liksom inlåst, mellan ett förflutet hon vill lämna och en framtid hon inte vill ha.

Kanske Christian Benedictsson förstår hennes våndor, kanske får han henne att le med sin uppvaktning och sina löften? Han skickar friska blommor från sin trädgård på Maria-dagen. Han sänder nyplockade bär till Victorias mor. Han lockar med tanken på att Victoria aldrig mer behöver vara i någon annans tjänst, hon blir frun i huset. Nyckelknippan blir hennes och hushållet och ansvaret. Tanken tilltalar henne. Visserligen blir mannen 34

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 34

2022-06-08 15:13

hennes förmyndare och hon blir beroende av honom för sin inkomst, men så är det för alla gifta kvinnor. Varken självständig eller självförsörjande, sådan är kvinnans ställning år 1871. Och hon får ju det hon saknat allra mest: en vän.

Vilken himmelsk känsla att äntligen äga en förtrogen, som förstod mig, vilken glädje att kunna omtala allting, ja allt, allt utan förbehåll, utan omsvep.

Den 6 mars 1871 fyller Victoria Bruzelius tjugoett år. De förlovar sig i hemlighet. Han ger henne en vacker kedja i gåva och pengar i ett kuvert. Hon fortsätter sitt arbete som guvernant i Alestad medan postmästaren går två mil bort i Hörby och längtar. Han lider av förlovningstiden, skriver han, av att de inte är tillsammans. Det förstår hon inte. Arrangemanget passar henne utmärkt: han finns men på avstånd. Hon är inte längre ensam men lever ändå ifred. Återigen anlägger hon en uppspelt ton i sina brev och använder gärna bibliska uttryck om himmel och evangelium för att uttrycka både känslor och brist på dem. Det är som om hon vill göra rätt, göra honom glad. Hon vill göra sig själv glad. Hon skriver om kärlek, vad det nu är. Hon älskar honom inte, skriver hon. Eller – hon ändrar sig – hon älskar honom, det gör hon faktiskt. Hon älskar honom så som hon älskar allt Gud har skapat.

Några år senare tänker hon tillbaka på denna förlovningstid och konstaterar att hon överhuvudtaget inget visste om kärlek, den var okänt territorium, terra incognita. Hjärtats fröjder hade hon stött på i böckerna och sjungit om i visorna men aldrig känt, aldrig erfarit. Om kroppens kärlek, erotik, lust och alstrandet av barn, visste hon knappt något. Bror är det vackraste ord hon kan kalla honom. Tänk om du var min bror, skriver tjugoåringen till femtioåringen. Bror Christian. Snälle käre bror. Storebror. Jag har alltid längtat efter en bror.

Vad tänker Christian Benedictsson? Att hon är just så sedesam som en ung flicka förväntas vara? Eller att hon ju har vuxit upp 35

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 35

2022-06-08 15:13

på en lantgård, hon måste väl ha sett hundarna para sig eller hästarna betäckas, något vet hon väl? Eller tänker han med glädje på att hon snart är hans ägodel, att det där med ”syster” och ”bror” kommer att transformeras till kvinna och man, bara de blir gifta?

Om du var min bror, skriver hon, ”skulle jag resa och hälsa på dig, jag skulle sjunga för dig i skymningarna, rita stycken till dig, och så skulle du läsa högt för mig medan jag sydde”. I den tjugoettåriga Victorias vision av ett lyckligt äktenskap trycker makarna varandras händer inför natten, viskar god natt innan de skiljs och träffas inte förrän nästa morgon.

I förlovningstidens brev berättar hon om sig själv, om sin uppväxt och personlighet. Men under de omständliga meningarna, späckade med religiösa referenser, står det klart att hon ångrar sig. Redan den 31 mars ber hon om att bli befriad från sitt äkten­ skapslöfte.

Jag har begått ett misstag, ett oförlåtligt, och jag ska tåla följderna. Du säger att jag yttrat ”jag bryter ej ett givet löfte”. Det säger jag om igen och ska veta att hålla dem om jag inte blir frivilligt löst från mitt ord.

Men Christian Benedictsson har inte en tanke på att släppa henne fri. Istället svarar han omedelbart med ett brev som tydligen lugnar henne, kanske använder han just ordet bror, kanske lovar han att vara mer vän än make och att hon ska få vänja sig vid äktenskapets villkor i sin egen takt? Hans svar finns inte kvar men fyra dagar senare skriver hon: Vad jag håller av dig då jag får anse dig som min bror. Tusen, ja millioner tack för ditt kära, innerligt kära brev, som jag fick i förmiddags. […] Vad det är en gudomlig känsla att kunna säga ut allt vad man tänker, det är som man fick vingar och lyfte sig mot ljuset, som höjde man sig över allt småsinne, all list, all förställning. Vad är sanning? Jag vet det inte, men jag tror att Gud är sanningen och kärleken.

36

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 36

2022-06-08 15:13

I retrospektiv är det lätt att få en bild av denna allvarliga och djupt besvikna kvinna, med sin starka dröm om att bli konstnär tagen ifrån henne, som en unghäst inföst i en alltför trång spilta och som stressad försöker fly. En månad senare, i maj, kommer hon med en ny strategi, hon varnar sin fästman för sig själv. Hon är inte så god som han tror.

Du överskattar mina goda egenskaper och blundar för mina fel, jag är både mycket barnslig och oförståndig många gånger, du tror mig vara mycket bättre än jag är […] Betänk att jag har en otalig mängd fel och egenheter, och jag är en hel samling av kontraster, de mest motsatta och besynnerliga: jag kan vara både mild och tålig som ett lamm men även trotsig, jag kan älska så hängivet att jag skulle kunna offra mitt liv, jag tror med leende på läpparna, men jag kan även avsky, kan minnas ett kränkande ord i åratal, kan bära ovilja till den som yttrat det ifall det sårat mig djupt eller förödmjukat mig, jag överilar mig nästan aldrig av vrede och få människor har sett mig ond och jag förlåter genast ett förhastat ord eller utbrott av vrede, men en förödmjukelse den hämnas jag, den kan jag inte glömma förrän den är hämnad, och jag skrattar när jag lyckats.

Hon är häpnadsväckande insiktsfull. Hennes personlighet är infångad och klädd i ord. De inneboende motsatserna kommer att definiera henne resten av hennes korta liv – men de tar inte död på postmästarens förälskelse, tvärtom. Hon påminner ännu mer om en rashäst, nervig och begåvad, och han tycks inte bli avskräckt av vare sig hennes dåliga sidor eller den djupa självkännedom hon visar prov på. Istället fortsätter breven gå mellan Alestad och Hörby och de två börjar lära känna varandra.

I juni har hennes tvivel vuxit till ångest. Men istället för att följa sitt eget ideal om sanning, vara rakt på sak och tala utan krusi­duller skriver Victoria ett långt brev där hon försöker övertyga honom om att istället välja hennes fjorton år äldre syster. … hon är trevlig och jag är tråkig, hon förstår att uttrycka sig klart och ledigt, jag har ofta munlås, se där hela saken. Snälle Christian, ta nu inte något av det jag säger som en förebråelse: du har alltid varit en

37

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 37

2022-06-08 15:13

exemplarisk fästman mot mig, alltid visat dig värdig mitt förtroende, min aktning och min kärlek men jag […] har alltid prövat ditt tålamod med min välsignade ”Italienare-natur” som är så het och obändig alltid, är det då underligt att du föredrar Fia? Dig själv ovetande har hon fått allt större inflytande över dig, jag märker det redan, jag ska till sist bli ansedd som noll och Fia ska triumfera. Vi har blivit rivaler eller rättare sagt, blivit det på nytt, hon eller jag ska vika, jag har lust att göra det frivilligt ty jag vill inte bli besegrad, ”bättre fly än illa fäkta”.

Hör mig, Christian! Och hör mig lugnt! Du anser dig vara bunden av dina löften till mig, inte sant? Än sen? Om jag löser dig då är du ju fri, erbjud Fia din hand och hon avslår den nog inte. Världen ska säga att detta parti är mycket förnuftigare och kanske den har rätt.

Men inte heller detta får någon inverkan på postmästaren. Det är Victoria Bruzelius han vill ha. Och hon avstår från att slå upp förlovningen, fast hon skulle kunna. Beslutet om att gifta sig med denne man är ett uttryck för trots. Det utgör en oppositionshandling och bär på ett underliggande krav på frihet. Hennes familj har förverkat sin rätt att fatta beslut om hennes framtid när de gick bakom hennes rygg och enades om att hon inte fick åka till Stockholm. De ska aldrig bestämma över henne någonsin igen. Det faktum att hon redan före vigseln inser att denna frihet kommer till ett så högt pris att dess värde urholkas, har ingen betydelse. Hon är stolt. Risken att betraktas som en vindflöjel, någon som först säger ja till ett frieri och sedan sviker, tycks värre än hennes olust inför arrangemanget. En flicka på 1870-talet i Sverige uppfostras till att vörda Gud, föräldrar och sin heder – det garanterar hennes underordning. Inte ens en vilje­ stark individ som Victoria Bruzelius förmår att ensam gå emot de konventioner som styr en kvinnas liv, inte än.

Klockan tre på eftermiddagen den 22 september 1871 står bröllopet i Hårderup. Brudens föräldrar bjuder på kalaset som varar i två dagar. Victoria Bruzelius har lovat sin fästman att inte gråta på bröllopsdagen. Inte en tår fälls. Ett löfte är ett löfte.

38

22-12 Polaris Åsbrink 8 juni.indd 38

2022-06-08 15:13