BOKFÖRLAGET KÄRRET
Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland
ISBN : 978-91-7699-368-2
Solen är på väg ner och lyser som en strålkastare över svarta taggiga skogsranden när pappan parkerar sin slitna bil i blå skuggan framför huset. Som vanligt gör hjärtat några skutt i bröstet när hon ser bilen, hoppar på ena benet av glädje och på det andra av oro. Hon hör mammas Det passar att äntligen komma nu, när hon springer förbi köket. Jävla ytterdörren kärvar som vanligt, motvilligare desto kallare det är på dess hud ut mot järntrappans skelett, men den öppnar sig med ett kort varnande tjut mot kylan som oombedd väller in i huset. Hon dänger igen dörren med kraft, som man gör på landet, och dörrens suck av lättnad klipper av mammans Stäääng dörr... Pappan står utanför bilen och smälter nästan samman med den. När han ser henne rätar han på sig och tar ett steg framåt, som om han går ut på en scen, breder ut armarna till ett stort V över huvudet, i ena handen är ett stort otympligt paket. Han tar några steg mot henne, går ner på ena knäet, lägger paketet på marken, och håller fram armarna som en gaffeltruck. Hon springer trumvirvlande nerför trappan och över skuggan, utan att sakta ner springer hon längs armarna och rakt in i den öppna rocken. 5
Hon omfamnas och omsluts, och sjunker längre och längre in; in i dofter av rakkräm, tvättmedel, luktrester från mat, andedräktens blandning av amalgam och mint; sedan den vaga aningen av en ursprungslukt av svett och hud. Men där finns och har alltid funnits en doft av det okända som byts ut allt eftersom han besöker nya platser och rum. Ur alla dessa dofter frigörs minnen lika nyckfulla som röken när man eldar gammalt på hösten; det är den lilla hundvalpen som försvann, katterna som kom och gick, farfar på sjukhus med slangar som går in och ut ur honom, skräckfilmen som trängde ut ur teven och sedan gömde sig i källaren, de månklara nätterna när det mumlades och brummades högre och högre i vardagsrummet, den stumma längtan som inte kan uttalas, och tårarna förvaras bakom glas som bara får krossas vid olyckor. Hon ser sig omkring inne i honom och lägger sin lilla hand på hans bultande hjärta och känner den lilla otakt som är hans rastlöshet och ständiga oro. Struphuvudet börjar röra på sig, det krampar och slår knut på stämbanden. Med sina små fingrar försöker hon försiktigt lösa upp de färggranna stämbanden, de som rymmer alla nyanser, men det blir bara värre. Det 6
går en våg av värme och kyla genom hans kropp och kondensen samlar sig runt ögongloberna. Hon tar sig raskt ut, för att kanske få se sin pappa gråta för första gången. Han reser sig och lyfter henne på nästan raka armar framför sig. Sväljer några gånger med glansiga ögon men fokuserar sedan blicken i hennes, och ler det där leendet som får atomur att stanna. Solen har gått ner bakom tallarna på berget, men längs en kalhyggegata letar sig solen fram och omsluter deras huvuden med utspädd hallonsaft. Han tittar en intensiv evighet in i hennes ögon. I slutet på evigheten sneglar hon ner på paketet som ligger i skuggan. Det är ett stort otympligt paket inslaget med tidningspapper och maskeringstejp. Han kramar henne milt och hårt som ett sigill, sätter ner henne och tar upp paketet. Vi går väl in, säger han med oroliga undertoner, och tar hennes lilla hand i sin stora mjuka lena. Huset lever upp och tänder sina lampor allt eftersom de går, genom smala hallen där pappan hänger av rocken och lägger paketet på hatthyllan samtidigt som han sneglar på henne och blinkar med ena ögat, in i vardagsrummet där hon gör en gest mot största storbildsteven och ut i köket där mamma står med 7
ryggen emot vid diskbänken. Mamma vänder sig lugnt om, och alla hennes känslor följer med i rörelsen och sveper över dem som en mjuk pensel med lysande rosa färg. Hon frågar om de vill fika. Alla tre ler som om de just hört ett internt skämt. Efter vad som känns som en evighet där vid fikabordet med prat prat prat börjar benen sprattla ivrigare och ivrigare, stolen blir obekväm och går knappt att sitta på. Pappan lägger leende handen på hennes små trummande fingrar, och går ut i hallen och hämtar paketet. När presenten ligger där nyförlöst på bordet bland smulor, koppar och fat, med tidningen och maskeringstejpen hopknycklade som en efterbörd på ena hörnet, förstår hon att det är en docka hon får. Men det är en gammal, nött och ful docka hon får. Hon tittar med halvt öppen mun undrande på pappan. Genom kroppen forsar besk besvikelse, en kanna kallt vatten välts längs ryggraden, det tränger upp i svalget och rör sig mot ögonen. Pappan gör en lugnande gest med ena handen, den andra smyger han in under dockan. Sedan höjer han sina ögonbryn och motar med blicken flickans ögon mot dockan. Dockans huvud rör sig sakta. Plötsligt reser sig huvudet och tittar henne rakt in i ögonen! Pappan sätter dockan i flickans knä och visar hur 8
man med handen håller huvudet inuti dockan. Dockan tittar sig trevande omkring, ner, upp, åt sidan, åt andra sidan, för att till slut åter titta på flickan. Det susar i öronen, ögonen ser genom en tunnel med flimrande väggar och hårrötterna tränger ner till hjärnan och kittlas. Det pirrar i henne, som när hon med bultande hjärta tänder lyset i rummet längst in i källaren och det hänger vit oskyldig tvätt där, som dessutom luktar gott. Tiden upplöses när flickans och dockans blickar äter sig in i varandra, allting stillnar och blir heligt som i kyrkan. Runtomkring henne fortsätter tiden, bordet plockas av, pappan och mamma pratar vid diskbänken, ett sköljande och klirrande och behagligt mummel. Pappan frågar om hon vill att dockan ska prata. Hon tittar storögt på honom och nickar omedvetet. Pappan stoppar in handen ovanpå hennes lilla och dockan öppnar munnen som för att säga något. Pappan och mamma går in i teverummet. Hon öppnar försiktigt dockans mun igen. Hej, viskar den. Hon ligger i sängen med dockan bredvid, de tittar oavbrutet på varandra. Som i dimma hör hon hur teven stängs där nere, ett lågt mummel för att inte väcka henne och så hur den jävla ytterdörren släpper 9
ut pappan med ett gnisslande förlåt. Bilen backar ut och lyktorna sveper över väggen och taket i hennes rum, blinkar till med helljuset som han brukar göra när han ser att hennes läslampa lyser, hon vinkar matt tillbaka som en skugga i taket. Hon förklarar allvarligt för dockan hur det ligger till. Med dockan på armen kliver hon upp för att dra ner rullgardinen, tittar ut där mörka markens andedräkt slingrar sig uppåt för att sakta förenas med massiva gråa dimman som hålls uppe av svarta granar. Månen tränger diffust igenom och lyser som änglahår. De kryper ner i sängen igen och lampan släcks. Natten kommer som grå gröt, den värmer tryggt och omsluter, både inom och utom, till slut vet man inte vad som är vad. Ögonen vänjer sig vid nattens pigment, som separeras i olika gråskalor och förtätningar. Flickan pratar mycket och viktigt, berättar och förklarar. Dockan tittar stadigt storögt på henne. Allt medan natten sväller och sväller, smyger ut ur lådor och gömmor och in i tankar och känslor. Det blir tyst ett långt tag, bara nattens drömmar surrar svagt där de väntar under ögonlocken. Dockan börjar med låg röst berätta. ”Jag blev till i ett annat land för länge sedan. Det första jag såg var en rynkig kvinna med stort grått hår 10
En pandemi kom och jag gick – i pension. I min ateljé tog jag fram en stor ofärdig målning. Firade min nyvunna frihet med att planlöst klämma ut tjockt med oljefärg på duken och sedan kladda och gegga runt i det, med samma känsla som barnet har första dagen på sommarlovet. Sedan inväntade jag kompisen Slumpen. Vi tittade och tittade, målade och målade, sparade och tog bort. Med många många funderingar och ommålningar kom det till slut att bli Buktalerskan. Ville sedan skriva en kort text om den vindlande tillblivelsen, för att sätta på baksidan av tavlan. Men texten fick eget liv, och det är den du nu håller i handen. Anders Lundmark