© 2019 Alexandra Brixemar Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7699-305-7
Med universum i mitt blodomlopp Poesi frĂĽn verkligheten
Alexandra Brixemar
Till alla som sรถker efter borttappade ord
Materialet kan vara triggande Den här boken är skriven utifrån flera års händelser. Därav skildrar den olika känslostadier och tankar. För att behålla den originalidé jag haft för boken- att skapa ett material som är på riktigt, har jag valt att inte censurera den. Jag har valt att skildra positiva, negativa och ibland förvirrade känslor. Materialet representerar en verklighet som jag har upplevt, tolkat och försökt formulera till ord. Det innebär att den här boken innehåller texter och meningar som kan komma att bli triggande för dig som på något sätt mår dåligt, lever med psykisk ohälsa eller har varit utsatt för olika former av övergrepp. Därför ber jag dig att läsa denna bok försiktigt och med eftertanke, att stanna om det blir för jobbigt eller att söka stöd om ömma punkter träffas. Min mening är att visa hur det kan vara att vara människa, vilket som du vet inte alltid är enkelt. Detta med förhoppningen om att du ska hitta ord, meningar och texter som kan ge dig perspektiv, igenkänning eller hopp. Så, ta hand om dig i resan genom denna bok och bruka den på det sätt som blir bäst för dig. ♥
Förord Jaha vad hände nu? Är min första tanke när jag ser vad sidorna omkring mig faktiskt innehåller. Känslor. Jag har skrivit en bok om känslor? Och inte vilka känslor som helst, utan mina känslor, mina tankar, upplevelser och tolkningar. Vem trodde det? Inte jag i alla fall. Jag trodde att man kunde slå in allt det där jobbiga, fantastiska och fruktansvärda i ett paket, slänga nyckeln och fortsätta genom livet med en överfull kalender, en effektivitet som ingen annan och ett bankkonto som kunde reparera varje signal på att någonting inte var sådär perfekt som det skulle. Så tänkte jag leva mitt liv- perfekt, skaka händer i kavaj, tala i formella termer och äta äcklig kaviar tills jag kräktes. Så småningom insåg jag att jag ställt in fel koordinater, jag styrde inte mot stjärnorna utan höll på att slukas av ett svart hål. Jag läckte månstoft över allt jag tog i och helt ärligt, så visste jag nog inte längre vilka stjärnor jag en gång hade siktat mot. Insikten var ett slag i magen och det var nog därför min vändning blev så impulsiv och dramatisk. Jag kunde inte sväva runt i rymden utan en karta så en dag klev jag in på kontoret och började packa ihop mina grejer. Jag slogs med
tunga kartonger och kastade irriterat nycklarna i väggen innan jag låste dörren och gick ut, bort och iväg ifrån allt det som jag alltid trodde att jag skulle älska. Att slänga en överbokad kalender är ingenting man gör diskret, tiden efter var full av suddiga ord om en borttappad gnista, pressmeddelanden, förklaringar och förlåt. På mitt köksbord låg en konstant ringande telefon som inte längre var min att svara i och för en stund så trodde jag att jag hade kört min farkost rätt in i det svarta hålet. Det var inte förrän jag la telefonen i ett brevinkast och satte mejlen på autosvar som den intensiva, påträngande melodin som hade följt allt kaos omkring mig började klinga av. Det var först då jag kunde stanna, först då som huvudet bytte meningen vad i helvete har du gjort till äntligen kan vi styra dit universum tar oss. Det kanske inte är hos stjärnorna som jag hittar hem, det kanske är någon helt annanstans men det är okej, jag är övertygad om att jag styr farkosten åt rätt håll nu och den övertygelsen är allt jag behöver. Mycket av det jag tidigare gjort har präglats av behovet att överleva. Att stanna upp har varit förenat med livsfara så jag har alltid sprungit så snabbt jag kan igenom allt för att slippa känna. Problemet kommer när man springer för snabbt.
Vissa perioder i livet kanske är så överväldigande att vi bara måste fly ifrån dem men jag är inte där längre, jag har råd att stanna nu, råd att stänga av autopiloten. Så nu väljer jag att göra det, att leva äkta, genuint och riktigt istället. Jag väljer att ta allt för att jag vågar tro att det är värt det, kanske inte alltid idag men på lång sikt. Förhoppningen är ju att vi trots allt ska leva ett tag till så varför inte göra det helhjärtat, fulländat och fantastiskt? Den här boken är ett beslut, ett beslut om att våga vara människa. För de flesta av oss innebär det en blandning av mörker och ljus. Ibland nattsvart, ibland bländande vackert. Oavsett om det tar mig till stjärnorna eller inte så byter jag alla gånger bort mina joggingskor mot ögonblicken då jag skrattar tills tårarna rinner eller fyller en lite för tom kropp med rödvin och sorgsen musik för att jag hittar mig själv ensam en lördagkväll väntandes på någon som aldrig klev på pendeltåget. Det betyder trots allt att jag lever och det är ju det som är själva poängen. Min förhoppning är att mina bläcktörstande ord kan få dig att hitta stöd, förståelse, igenkänning eller reflektion. Jag hoppas att du kan hitta delar av dig själv som du saknat. Vi ses bland ord som varit borttappade.
Med all min kärlek,
Alexandra Brixemar
De kallar det för instapoesi men hur kan ni beskriva hur själar korsas, krossas, går sönder, går förbi och går ihop med ett så banalt ord? Det här är inte instapoesi Det här är själar som lever i parallella linjer med varandra Alltid nära, alltid långt borta Meningarna ser alltid olika ut Men jag raderar dem av samma anledning De handlar inte om mig De handlar om dig. -
Ni kallar det för instapoesi
Del 1 Mรถrkret
Du kan koranen utantill, bakl채nges och upp och ned men du kommer aldrig ih책g att h채mta mig fr책n fritids.