Sagt om Europaserien:
ISBN 978-91-7697-095-9
9 789176 970959 >
Hoi_Koistinen_gemensamma intresset_omslag.indd Alla sidor
• Kenneth Carlsson i BTJ-häfte 15103195
KOISTINEN
Det gemensamma intresset
FÖRFATTARFOTO: MIHAI SAULESCU OMSLAG: JOHN EYRE BILDER: SHUTTERSTOCK
KOISTINEN
Alexander Koistinen, född 1969, är reservofficer med internationell tjänstgöring på Balkan och i Västafrika i bagaget. Han har också civilingenjörsexamen från KTH. Tankarna på att skriva har funnits ända sedan värnplikten vid Försvarets Tolkskola då han läste Operation Garbo och Jan Guillous böcker om Hamilton. Han upplevde att det saknades ett konservativt, europeiskt perspektiv inom den svenska spänningslitteraturen och ambitionen blev att skriva böcker som utforskar frågan om identitet och lojalitet och bidra till debatten om säkerhetspolitik, försvar och Europas framtid. År 2014 debuterade Koistinen med Skymning över Europa. 2019 kom uppföljaren, Där kyrkklockorna tystnat.
Inget tycks hejda jihadisterna som erövrat den spanska staden Ceuta på Nordafrikas kust och plundrar det europeiska fastlandet på andra sidan Gibraltar sund. Den svenske underrättelseoperatören Axel Hägerstedt får det farofyllda uppdraget att smugglas in i staden för att assistera motståndsrörelsen och förbereda ett militärt ingripande. Samtidigt har Unionens folkvalda president utlyst hårdare tag mot den illegala invandringen, med omedelbara konsekvenser för Axels nigerianska fästmö och deras nyfödda dotter. Var finns deras gemensamma hem när allt detta är över – när de en dag hittar ut ur den onda spiralen av hot och maktlöshet? Det gemensamma intresset är den dramatiska avslutningen på Europaserien – en trilogi om vår kontinents framtid och försvar.
”Författaren /…/ är väl bevandrad i såväl miljöer som teknik och procedurer. Det lägger gedigen grund till en välkomponerad och välskriven politisk thriller där heller inte psykologiska dimensioner eller spänning saknas.”
”Författaren kan vara stolt över sitt förstlingsverk. Bokens bästa stycken är när man får följa terroristernas liv och bevekelsegrunder. Vad är det som gjort dem till vad de är? Hur resonerar de? Kan det här hända, har det redan hänt eller är det på väg att hända?” • Litteraturmagasinet DAST
”Det är sällan en skönlitterär bok på någon månad när beskriver något som inträffat i verkligheten just när boken lanseras. Särskilt inte om det är en bok på svenska som utspelar sig i ett framtida Belgien. Ändå är just detta vad en svensk officer lyckats med i sin debutroman.” • Samtiden.nu
”I lättflytande språk målas tendentiöst en kulturernas kamp upp, där begrepp som kulturellt samarbete och kulturell förståelse för länge sen förlorat sin makt.” • Uno Nilsson i BTJ-häfte nr 11, 2019
”Det är mycket mer än bara en thriller, snarare en högaktuell bok som väcker viktiga frågor.” • Jacques Privat, översättare
Hoi är ett modernt bokförlag som kombinerar styrkan hos ett
POLITISK THRILLER
traditionellt förlag med större frihet, mer delaktighet och bättre villkor för författaren. Vi letar ständigt efter manus med litterära och kommersiella kvaliteter. Välkommen till oss, som läsare eller författare.
2022-04-01 13:11
I Europaserien har tidigare getts ut: Skymning över Europa (2014) Där kyrkklockorna tystnat (2019)
Alexander Koistinen är tjänsteman vid generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd. De synpunkter som framförs är författarens egna och återspeglar inte på något sätt rådets ståndpunkt. © Alexander Koistinen, 2022 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2022 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: John Eyre Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com Tryckt hos ScandBook, Falun 2022 ISBN 978-91-7697-095-9
KOISTINEN
1. Motorbåtens mörkblå skrov gungade lojt för dyningarna i det gnistrande solskenet, längst ut på piren i Ceutas småbåtshamn. Skutan låg precis där den skulle, på platsen som Pablo beskrivit. Ana hade fått pynta hundra euro till den asgamen, bara för att bli uppsatt på passagerarlistan. Bokningsavgift eller något i den stilen hade han kallat det för. En kö med ett trettiotal personer hade redan bildats på kajen. Det var inte någon lyxyacht direkt, långt ifrån de monstruösa fartyg som ankrat upp förra veckan i stora hamnen. Enligt ryktena var ägarna stormrika araber från Dubai. Fast det var en märklig tidpunkt de valt för sitt besök, när alla andra till varje pris ville ge sig av. Den röda kabinväskan dunsade mot de vitmålade trappstegen när hon skyndade ned från terrassen till det igenbommade hamnkaféet. Middagssolen stekte från den klarblå himlen och en svettdroppe letade sig ned för hennes näsrygg under de stora, kolsvarta solglasögonen. Underarmarna hettade och hade redan antagit en olycksbådande rosa ton. Förbannat också att hon inte fått med sig solkrämen. Pablo stod bredvid den solbrände skepparen vid landgången, där tjocka buntar med sedlar bytte händer. Guldkedjan blänkte i det tjocka håret som krullade ut ur hans uppknäppta skjorta. Hon hade tömt bankkontot på sina sista sparpengar för att få ihop till den överenskomna taxan. Femhundra euro för en plats på motorbåten, vilket djävla rån! Varför hade hon inte haft vett att ge sig av i tid? När färjorna fortfarande gick hade en enkel biljett till Cadiz inte kostat mer än tjugo euro, för en rutt som avverkades på trettio minuter. En flock måsar svävade högt över de rullande vattenmassorna ute på redden. Fria att flyga och fara som de ville, inget som band dem eller 7
stängde dem ute. På andra sidan Gibraltar sund reste sig konturerna av det spanska fastlandet högt ovanför havet. Så nära, men ändå så långt borta. Bara två personer kvar före henne i kön. Munnen var snustorr, det gick knappt att svälja. Ana drog upp halvlitersflaskan ur handväskan. Med en svordom kastade hon den tomma buteljen i vattnet utan att någon höjde på ögonbrynen. Hon fingrade nervöst på mobilen medan hon vickade kabin väskan fram och tillbaka. Det var inte mycket som hon fått med sig. Smyckena, laptopen, id-kortet och studentbetyget. Några foton och ett par rena ombyten. Mobilnätet hade fortfarande inte kommit tillbaka. Det bar emot att erkänna det, men hon skulle ha lyssnat på syrran. Storasyster Maria, snusförnuftig och full av fördomar. Utexaminerad jurist, up and coming, med jobb på advokatbyrå i Melilla. Hon hade sett varthän det barkade och ringt flera gånger för att varna henne. Men istället hade Ana brutit kontakten, slutat svara på mail eller sms. För stolt för att inse att hon hade haft fel. Ett kraftigt motorbuller bortifrån hamninfarten ryckte henne tillbaka till nuet. Med ett brak kraschade en vit pickup genom den nedfällda bommen. Röda och orange träflisor flög åt alla håll, som om den hade varit plockepinn. På lastutrymmet satt figurer med gevär i händerna och ovanför förarhytten fladdrade en svart flagga med vit text i fartvinden. Jeepen bromsade in med ett högljutt gnisslande på kajen framför hamnkaféet. Killen som stått bakom henne i kön slängde sig ut över kanten till piren. Med ett stön av smärta landade han på akterdäck med benen halvvägs ned i vattnet. Från båten hördes upprörda skrik men Ana stod som förstenad, kunde inte förmå kroppen att röra sig. En serie snabba knallar piskade genom luften. Vattenkaskader slog upp ovanpå krusningarna i hamnbassängen och allt närmare yachten. ”Morerna kommer!” ropade en av kvinnorna ombord på båten. Skepparen kastade loss den vita tampen samtidigt som ett moln av blå avgasrök steg upp från aktern. Skummet bubblade och fräste när de två svarta utombordarna stämde upp ett ursinnesvrål. Med ett sörplande plask rasade landgången ned i hamnbassängen. På 8
andra sidan relingen stod Pablo, med händerna utsträckta i en urskuldande min. ”Nej! Snälla, vänta!” hostade Ana förtvivlat i det blå avgasmolnet. Den medelålders mannen som stått framför henne korsade piren med tre snabba steg och kastade sig handlöst över den andra kanten, rakt ut i vattnet. Frenetiskt crawlade han bort mot fritidsbåtarna som var förtöjda vid nästa pir. Ännu en skottsalva ljöd genom luften och ritade ett streck av vita kaskader genom dyningarna. Mannens armar och huvud stelnade till mitt i simtaget, varpå de sakta och helt ljudlöst sjönk ned genom den rödskimrande havsytan. Till sist släppte Ana sitt krampaktiga grepp om kabinväskan och vände sig långsamt om mot hamnen. Två svartklädda män med sjalar virade runt huvudena kom lugnt gående ut på piren, med gevärspiporna rakt mot henne. Männen pekade på Ana, skrattade och hojtade till varandra på arabiska och spanska: ”Sabaya, slav.”
9
2.
På skrivbordet stod en brun flyttkartong. Axel gick fram och lyfte nyfiket på locket. Överst låg en trasig svart träfigur i två delar och ett inramat foto med allvarsamma unga män iförda daglig dräkt m/87, uppställda på prydliga led. Han tyckte sig förnimma en svag doft av rök, men kanske var det bara hans fantasi som spelade honom ett spratt? Hans personliga tillhörigheter, ihopsamlade av någon snäll kollega som överlevt attacken. Efter en vecka hade de tydligen fått tillstånd att gå in i de delar av rådsbyggnaden som ansågs säkra, eskorterade av bistra säkerhetsvakter med uppgift att se till att ingenting stals och att hemliga handlingar inte kom på drift. Med ett dystert leende plockade han upp Thinking Man, det västafrikanska träsnidet i svartbetsad ebenholtz. Kanske skulle det gå att limma ihop bitarna? Fotot från Karlsborg och reservofficerskursens examensdag hängde han upp på väggen bakom skrivbordet, bredvid avgångsklassen från Försvarets tolkskola. Dagsljuset bröt igenom det kompakta molntäcke som alltsedan morgonen härskat över Bryssel. Reflexerna från glasrutorna på andra sidan innergården kastade glada solkatter på det ljusblå linoleumgolvet. Situation Centre hade flyttat till ett nytt våningsplan i det restaurerade Justus Lipsius. Avdelningen hade fått större lokaler, där de nya fönstren av pansarglas uteslutande vette mot innergården. Hans tjänsterum hade hela tre stycken fönsterrutor. Det i sig var ett gott tecken, kanske låg befordran äntligen inom räckhåll? Han måste se till att få dit en av sina äkta mattor, så att det blev mer ståndsmässigt. 10
”Välkommen tillbaka, Axel. Hur är det med dig?” Assistenten stod i dörröppningen med ett försiktigt leende på de tunna läpparna, ovanför ett nyanlagt helskägg. ”Nämen, Christer.” Axel sken upp och mötte den framsträckta handen med ett dubbelt handslag. ”Det var inte igår. Har du också gått och blivit taliban?” ”If you can’t beat them, join them.” Det blev tyst. Christer bara såg på honom, verkade famla efter ord. Det enda som hördes var det svaga suset från ventilationssystemet. Antagligen hade ryktena gått, om det som hänt där nere. Brottstycken av sanning och lögn som virvlat likt höstlöv för vinden, blåsts upp och förvanskats, för att till sist sjunka ned till marken och förmultnas till myter. ”Tack för att du tog hand om Afrikadesken”, bröt Axel tystnaden. ”Det var ett sant nöje”, nickade Christer till svar, synbart bättre till mods. ”Hänger du med till morgonbriefingen?” Inne hos vakthavande var det mesta sig likt, bortsett från att datorerna och storbildsskärmarna blivit fler. Många nya ansikten, alltför många. Ersättare för hans gamla kollegor, som lämnat dem för alltid. ”EU Intervention Force rapporterar att situationen i Melilla är lugn men spänd. Det råder alltjämt dödläge i OSCE:s förhandlingar mellan den spanska minoriteten och islamisterna i stadsförvaltningen.” Vakthavande tjänsteman malde på med sitt perfekt neutrala och känslobefriade tonfall: ”Läget i Ceuta är däremot synnerligen prekärt. Enligt våra inofficiella källor förnekas den kvarvarande europeiska befolkningen sina mest grundläggande rättigheter.” Blotta tanken på att bekanta sig med de nya fyllde honom med vämjelse. Det var som om de inte hade där att göra, inte hörde hemma i sammanhanget. Men vem var han att döma, inte kände han till deras historia. Var de hade befunnit sig, vad de hade gjort den där förbannade måndagseftermiddagen, när den trygga tillvaron rämnade för att aldrig bli sig lik igen. Brandlukten letade sig in i näsborrarna, stack honom ända in i själen. Tomhylsorna flög genom luften, stora 11
som ölburkar. I öronen knastrade och knäppte det från eldsvådan som rasade på femte våningen ovanför atriumet. Brun rök vällde ut genom det bortsprängda glastaket. ”Unionens nya förordning om uppehållstillstånd och medborgar skap träder i kraft idag. De gemensamma reglerna förväntas leda till protester och oroligheter i utsatta storstadsområden. Hotbilden i Bryssel ligger kvar på förhöjd nivå. Slut orientering. Ha en bra dag.” Axel ryckte till när hans reservoarpenna rullade ned på skriv bordet från det tomma anteckningsblocket. Han knöt händerna hårt, öppnade dem igen. Det var knappt förnimbart, men gick ändå inte att förneka. De muskulösa nävarna hade förvandlats till två skrämda sparvungar, som inte kunde annat än att darra. Var det han själv som var främlingen i rummet?
12
3. Axel lutade sig bakåt i besöksfåtöljen på John Jensens tjänsterum. Jay-Jay, hans enhetschef, hade onekligen god smak. Soffmöblemanget i svart läder var precis lagom sofistikerat, utan att för den skull bli pretentiöst. ”Gripandet av gärningsmännen är ingen liten fjäder i hatten för unionens säkerhetsorgan. Bra jobbat.” Jay-Jay trummade nöjt med fingrarna på anteckningsblocket. Han var en rågblond dansk i nedre femtioårsåldern och en av trotjänarna i ministerrådet. En man som definitivt gått den långa vägen, via föga upphetsande befattningar i utskotten för jordbruks- och energifrågor. Att hans erfarenhet av underrättelsetjänst var tämligen begränsad utgjorde inte nödvändigtvis något problem ur Axels synvinkel, i synnerhet inte eftersom Jay-Jay hade vett nog att delegera både ansvar och resurser till dem som besatt kunskaperna och förväntades få jobbet gjort. ”Men framförallt är det ett styrkebesked, riktat direkt till våra medborgare”, fortsatte Jay-Jay, synbart exalterad. ”Europa har både viljan och kapaciteten att bita tillbaka när det blir angripet.” Att Axel och hans kollegor skjutit ihjäl de andra terroristerna och brukat synnerligen okonventionella förhörsmetoder för att koppla den gripne till attentatet mot ministerrådet hörde för all del också till sanningen. Men varför förstöra en bra historia? Istället sköt han in några bekräftande kommentarer, så som det förmodligen förväntades av honom. Den politiska omsvängningen var tydlig och hade ägt rum i hans frånvaro. De nya och uttalat nationalistiska regeringarna i Neder 13
länderna, Frankrike och Tyskland hade omgående vunnit de öst europeiska ledarnas sympatier. För att inte förpassas till historiens skräphög hade EU:s institutioner snabbt fått anpassa sig. Bara en sådan sak att Axel och de andra operatörerna blivit medaljerade för sina insatser sade en hel del. Och unionens underrättelse- och säkerhets organ hade fått både mer resurser och starkare mandat. ”Chiara har sökt sig nya möjligheter i kommissionens general sekretariat.” Jay-Jay lutade sig bakåt och sträckte ut båda händerna: ”Som du säkert förstår, behöver jag en ny ställföreträdande enhetschef. Någon med förmågan att styra upp vårt operativa samarbete med Frontex.” Axel nickade långsamt och kliade sig under hakan. Posten skulle säkerligen innebära mer arbete och ansvar för samma lön, men var samtidigt ett måste för att komma ifråga för befordran. Men gränsskyddet, av alla möjliga ansvarsområden? Det hade förstås sin obönhörliga logik. Ämnet var politiskt känsligt och kanske var det där meningarna gick som mest isär mellan gamla och nya medlemsstater, mellan Väst- och Östeuropa. Därför kunde den heta potatisen med fördel delegeras, eller snarare dumpas, på någon junior tjänsteman. Och Axel hade arbetat tillsammans med gränsbevakningsteamen. Det var knappt ett år sedan, men kändes redan lika avlägset som ett barndomsminne. Hans blick sökte sig upp i taket, där fläkten med ett knappt förnimbart susande långsamt svepte ännu ett varv genom luften. Rotorbladen kastade sina mörka skuggor nere på den gulbrända marken. Farkosten krängde till i undanmanövern, men kulorna slog lik förbannat in i skrovet. Helikopterns kulspruteskytt besvarade elden med ett hamrande som från en jättelik slagborrmaskin. Spetsen på hans reservoarpenna låg halvvägs begravd in i antecknings blocket. Axel stirrade ned på sina darrande fingertoppar. Hur länge hade han varit borta? ”Hur mår du egentligen?” frågade Jay-Jay med bekymrad min. ”Det är lugnt, ingen fara med mig”, svarade Axel kort och lite för snabbt. I själva verket hade han mått riktigt risigt ända sedan attentatet mot ministerrådet. Den hastigt uppkomna utstationeringen till Melilla 14
och stridsmomenten där nere hade knappast gjort saken bättre. Med vämjelse noterade Axel hur Jay-Jay sträckte sig efter en färgglad folder i andra ändan av skrivbordet. ”Att gå vidare” stod det med stora bokstäver på framsidan, komplett med foton av leende fånar och uppmuntrande vittnesmål om hur mycket någon sorts samtalsterapi betytt för dem. Axel rös för sig själv. Om han mot förmodan och bättre vetande delade med sig till någon glosögd hjärnskrynklare ens en handfull av sina upplevelser, skulle han omedelbart stämplas som ett psykfall. Men Jay-Jay lät sig inte bekomma: ”Rehabiliteringsprogrammet är obligatoriskt för alla direkt berörda av attentatet. Enda anledningen att du inte gått igenom det var din tillfälliga placering i Melilla. Som nu är avslutad, och mycket framgångsrikt därtill.” Axel gjorde ett tappert men misslyckat försök att hålla tillbaka en grimas av olust. Veckorna efter attentatet hade han legat sjukskriven med kroppen full av splitter. De hade varit bland de värsta i hans liv. Overksamheten hade så när drivit honom till vansinne. Var han inte riktigt sjuk redan, skulle han garanterat bli det nu. Jay-Jay höll upp sina händer när Axel skulle till att protestera. Hans varma men ack så bestämda ögon naglade obönhörligt fast Axels blick: ”Inga men.” Axel lommade med tunga steg tillbaka till sin kontorsmodul. Att läcka kvalificerat hemlig information och dessutom bli sjukskriven skulle knappast göra honom till ett så kallat befordringsämne. Men Jay-Jay skulle aldrig fatta. Hans närmsta chef förväntades inte vara insatt i operatörernas arbetsmetoder. Det var ett arrangemang som utgjorde en väsentlig del av den mödosamt konstruerade täckmanteln. Skulle Axel åka dit eller begå något misstag kunde hans chef på fullt allvar hävda att han inte blivit ordentligt informerad. I epostprogrammets inkorg låg två oöppnade meddelanden. Det första var från personalavdelningen, med senaste lönebeskedet som pdf-bilaga. Axel visslade till. Risktillägget som utgick till samtliga operatörer hade skruvats upp rejält. Tillsammans med grundlön, familje- och expatbidragen skulle hans skattefria ersättning uppgå till närmare tiotusen euro i månaden. Han var inne på det femte året som 15
anställd vid institutionerna och hade redan kommit upp i en peng som han bara kunnat drömma om på UD, hans gamla arbetsgivare. Men risktillägget var onekligen förenat med vissa krav på motprestation. Det andra mailet var från Maria, en av de ledande figurerna inom den spanska milisen i Melilla: Än en gång stort tack till dig och dina kollegor för era insatser. Roligt att du kunde vara med som vittne på vår vigsel. Enrique har det tungt, har svårt att komma över förlusten av sin kollega José. Det är bra med mig, bortsett från att min syster i Ceuta inte hört av sig sedan oroligheterna blossade upp. De spanska myndigheterna säger att de ingenting kan göra. Kanske dina kollegor vet något? Jag bifogar ett foto. ”Europa Nostra Est!” Flickan såg ut att vara i tjugoårsåldern, liten och späd, och var betydligt ljusare än sin syster. Nästan halvblont, axellångt hår och gröna ögon. Hon poserade med allvarsam och stolt uppsyn framför något som såg ut som ett lärosäte, med en stor trave kursböcker i famnen. Axel vred runt fotot nittio grader för att få en skymt av titlarna: Genusteori, Postkoloniala maktstrukturer i Europa, Att dekonstruera nationen, Kulturmarxistiskt manifest. Han tog sig för pannan. Var det sådant som folk studerade nu för tiden? Inte konstigt att det gick som det gick. Mobiltelefonen brummade till i kavajfickan. I andra ändan hördes Cynthias uppjagade röst: ”Oga-ooh? Skynda dig hem, Axel. Water done break.”
16
4. Vågorna slog in mot kajens slitna betong med ett envist plaskande och kluckande. Havsbrisen hade tilltagit i styrka och allt oftare stänkte vattnet upp framför Ibrahim, där han stod längst ut på norra piren i Ceutas industrihamn. För ovanlighetens skull var det en molnig dag, en välkommen respit från den annars ständigt stekande solen. Han sparkade till den gråsmutsiga förtöjningstrossen som låg fastsurrad kring pollaren till vänster om honom. Det grönmålade skrovet till containerfartyget Halifax Express reste sig högt som ett flervåningshus. Skutan hade legat förtöjd i ett par veckor vid det här laget. Förhandlingarna om lösensumman hade dragit ut på tiden. Förmiddagens vaktpass hade varit händelselöst. Det enda som brutit tristessen var en trött gammal fiskeskuta som tagit ombord ett gäng migranter. All ordinarie trafik på Ceutas färjeläge låg nere sedan månader tillbaka. Ibrahim kastade ett nyfiket öga på den närmare femtio meter långa lyxyachten som var förtöjd vid den södra piren. I aktern vajade Förenade Arabemiratens flagga och uppe i den högsta masten smattrade Kalifatets svartvita fana för vinden. Fadi, hans vapen broder, hade snackat med någon som haft ett ärende ombord. Sjukt fett också på insidan med skinnklädda soffor och fåtöljer, bardisk, speglar och skinande krom, old school träpaneler. Det ryktades om lyxhoror också, brudar som endast de högsta bossarna hade dragningsrätt på. Men det kunde kvitta, fastän han bara var en enkel fotsoldat kunde han inte klaga på sin deal. Här stod han, en krigare i Kalifatets sold. Med en kalashnikov i händerna istället för en satans sopkvast. Inte behövde han tvinga sig upp vid sex på morgonen längre och plocka skräp i parkerna. Inga fler 17
order från någon lönnfet, rädd djävla svenne till förman. Vad hade försäkringskassan kallat pröjset på kontoutdraget? Integrationsbonus, eller något i den stilen. Fyra futtiga tusenlappar i månaden. De skulle allt se honom nu, nollorna i parkförvaltningens arbetslag. Ibrahim drog iväg ännu en selfie med båten i bakgrunden till polarna i Rosengård. Vilka losers de ändå var, som envisades med att hänga kvar där hemma. Att de inte fattade vad de gick miste om? Här i Ceuta levde han och bröderna som kungar, de kunde göra som de ville. Bara från Malmö var de fler än femtio som kommit hit. Bossarna kallade dem den svenska brigaden. Jäkligt coolt med egen community på webben också. Ibrahim såg sig om innan han spottade ut de gröna resterna av kat ned i hamnbassängen, där det blandades upp med sjögräset och oljespillet som skvalpade runt på ytan och planlöst klafsade in i betongkajen. Han hade trott att det skulle vara okej att tugga det helt öppet här nere, rentav starta en business och importera från Somalia. Han hade kontakterna, men bossarna höll hårt på vad som var haram, förbjudet. Kanske skulle de slappna av lite med tiden. Från barndomens Mogadishu hade han bara flyktiga minnen. Hettan och dammet, det eviga krigandet med skottlossning och bilbomber. Inget rinnande vatten och ständiga elavbrott, vilken skit. Han hade aldrig åkt tillbaka. Varken han eller hans päron hade haft några parra till det. Om det mot förmodan blev deg över någon månad, skickade de ned det med Moneygram till klanen. Och här stod han, tillbaka i mother Africa. Han borde passa på att åka ned till Somalia och fråga de äldste vad i helvete de gjort med alla stålarna. Uppifrån kommandobryggan på Halifax Express hördes upphetsade rop på arabiska. Ibrahim vände sig om och kikade uppför skrovet, men kunde inte se ett skit av vad som försiggick på däcket. Utifrån havet växte sig ett svagt surrande starkare. En liten svart prick uppenbarade sig ovanför vågorna, långt bortom hamnbassängen. Fläcken växte sig allt större och snart kunde han urskilja fyra rotorer runt själva kroppen, som hade en svart säck fastsurrad undertill. Långsamt och i en utdragen spiral girade drönaren ned mot fartygsdäcket. 18
”Se där”, konstaterade han för sig själv. ”Lösen betald. Mer klirr i kassan.” Motorolan i benfickan sprakade till. Azzams röst knastrade i högtalaren: ”Avlösningen har också kommit, ni kan sticka.” Deras egyptiske gruppchef lät trött, han ville väl hem till fru och barn. Ibrahim släntrade bort mot parkeringen vid infarten till hamnen, lyfte av sig kalashnikoven och lade den på passagerarsätet i sin brandgula Mazda: ”Vad brukade polarna i gänget kalla den som åkte i framsätet? Shotgun!” skrockade han för sig själv. Han hade fått tag på kärran samma dag som han anlänt med bussen från Casablanca. Det fanns gott om övergivna wheels i hamnen och ute vid helikopterplattan. Spanjorerna hade lämnat dem vind för våg när de drog. Bara att välja och vraka, ibland satt till och med nycklarna i. Om de saknades var det inte något större problem heller, marockanerna som drev bilverkstad fixade det lätt på en halvtimme. Och inte var det någon som frågade efter körkort här nere heller. Ibrahim tryckte igång mp3-spelaren som han kopplat till bilstereon. Ur högtalarna rullade det första spåret i hans samling av nasheeds: ”Aldrig skall vi vika av, aldrig skall vi vika av, från vår tros stig.” Talkörerna och trummorna fyllde både kupén och Ibrahim. Medan han styrde bort mot utfarten rotade han runt med högerhanden i det uppbrutna handskfacket. Han fiskade upp sina nya Raybans, från den övergivna optikerbutiken han dyrkat upp en vecka tidigare: ”Framtiden så ljus jag måste ha solglasögon”, mumlade han och log åt sig själv i backspegeln. Fadi hade läst någonstans att spanjorerna grundat Ceuta för si och så många år sedan, och att de stått emot flera belägringar. Fan vad meningslöst, hålla på med böcker och sånt. Ibrahim sket fullständigt i historien, det hade helt enkelt blivit deras tur att ta över plejset. Fadi snackade mycket, och alldeles för ofta. Det gjorde ont i huvudet bara av att lyssna till hans ständiga bullshit. Ibrahim grävde runt i plastpåsen som låg hopklämd under karbinen i passagerarsätet och greppade ett knippe färska, saftiga blad som han glatt tryckte in i käften. 19
På väg hem till egen barre. Det hade han bara kunnat drömma om hemma i Malmö. Och inga hyresavier i brevlådan. Färdigmöblerat också, även om spanjorernas smak var mer än lovligt stuffig. Alldeles för mycket mörk ek. Men gratis är gott. Det som ännu inte trillat in var de snabba cash han räknat med att göra, kanske en gusse också? Ibrahim ryckte obekymrat på axlarna. Det ena skulle ge det andra.
20
5. ”Krysta.” Cynthia vred sig i förlossningssängen så att hennes svarta flätor gungade under det halvt genomskinliga, vita hårskyddet. Aldrig hade han beundrat henne så mycket som i detta ögonblick. Tysta tårar letade sig nerför Axels kinder. Barnmorskan satt på sin pall vid fotändan och stirrade med ett bekymrat uttryck ned på hennes sköte. Sjuksköterskan släppte inte elektrokardiogrammet med blicken. Men över Cynthias ansikte vilade ett himmelskt lugn. Hon bara låg där, fullt koncentrerad på det som behövde göras. När barnmorskan erbjöd henne ryggmärgsbedövning hade hon bara viftat bort henne, fast besluten att bära den tunga smärtan. Axel sneglade bort mot instrumentbordet bredvid barnmorskan. Han rös vid åsynen av den stora saxen, bredvid tänger och sugklocka. Det var tredje och sista försöket. Gick det inte vägen betydde det raka spåret in till operationsrummet för kejsarsnitt. Edith Cavellsjukhuset ansågs som Bryssels bästa. Efter attentatet hade Axel själv blivit inlagd där, medvetslös och med ambulans i ilfart. Han hade varit på väg att förblöda på golvet i atriumet, vandra in i historieböckerna tillsammans med kollegorna som unionens första martyrer. ”Här vilar en sann europé” skulle det ha stått på hans gravsten, om man följt de instruktioner han och alla andra operatörer uppmanats att skriva. Handlingar som lagts i förseglade kuvert och som endast fick öppnas i händelse av deras frånfälle. Några mörka hårtestar och toppen på ett litet ljusbrunt huvud skymtade fram mellan Cynthias svarta ben: ”En gång till.” 21
Cynthia mötte Axels blick, kramade om hans hand och gjorde en sista, monumental kraftansträngning. Underarmen skakade på henne av utmattning. Från fotändan hördes uppmuntrande tillrop på franska. Den bastanta, blonda barnmorskan höll upp en skrynklig och blodig varelse i sina tjocka armar. Ett gällt skrik ekade mellan förlossningsrummets blåvita väggar. Det vackraste ljud Axel hört i hela sitt liv. ”Det är en flicka.” Vitklädda armar lade varsamt upp deras nyfödda dotter på Cynthias bröstkorg. Lystet sög det lilla livet i sig den tjocka, kolsvarta bröstvårtan. För en liten stund var det alldeles lugnt och stilla i rummet. Cynthia lade huvudet på sidan och viskade ömt i flickans öra: ”Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte.” Barnmorskan ledde med trygg hand Axel till bordet med våg och måttstock. Försiktigt höll han flickebarnet i sina bara underarmar, med det lilla huvudet mot sitt uppknäppta bröst. Små, bruna ögon stirrade upp på honom. Ögon som ännu inte hade lärt sig att se. ”Tre och ett halvt kilo, fyrtiosju centimeter. Alla medicinska värden perfekta. Ett riktigt A-barn”, summerade förlossningsläkaren undersökningen. Genom fönstret trängde det vemodiga ylandet från brandkårens och polisens sirener in. Till kakafonin sällade sig det envisa klapprandet av en helikopters rotorer. Vad för en värld hade hon fötts till?
22
6. Cynthia hade bullat upp med kuddar bakom ryggen inne på patienthotellets enskilda rum. Ur radion strömmade de smäktande tonerna av Mendelssohns Till Hebriderna. Deborah sov alldeles lugnt på hennes bröst. Sakta gled gårdagens exemplar av Financial Times ur händerna på Axel där han dåsade i besöksfåtöljen. Rubrikerna på mittuppslaget skrek om våldsamma förortsprotester mot den nya immigrations- och medborgarskapsförordningen. Någon knackade försynt på dörren: ”Hoppas jag inte stör. Det är beträffande födelseattesten.” Den vithåriga damen måste ha varit uppemot sextioårsåldern och presenterade sig som Madame Delvaux: ”Från Uccle kommun, eh, jag menar Protektoratets befolkningsregister.” Axel skakade motvilligt av sig eftermiddagsslummern, kom upp på benen och trollade fram en pall till madame att sitta på. Hela dagen hade vårdpersonalen kommit och gått för provtagningar, kontroller, fakturor och ansvarsfriskrivningar som skulle undertecknas. Att det skulle vara så svårt att få en lugn stund för sig själva? Madame Delvaux öppnade omständligt sitt medhavda bruna A4-kuvert och drog fram ett förtryckt formulär. Med uttryckslös min ställde hon sina frågor om barnets och föräldrarnas namn. Hennes panna lade sig i bekymrade rynkor när hon bläddrade igenom sidorna i Cynthias gröna pass: ”Födelseattest kan vi ordna, men id-kort och pass blir nog besvärligt. Ni känner säkert till de nya reglerna, eftersom ni arbetar inom institutionerna?” 23
Sagt om Europaserien:
ISBN 978-91-7697-095-9
9 789176 970959 >
Hoi_Koistinen_gemensamma intresset_omslag.indd Alla sidor
• Kenneth Carlsson i BTJ-häfte 15103195
KOISTINEN
Det gemensamma intresset
FÖRFATTARFOTO: MIHAI SAULESCU OMSLAG: JOHN EYRE BILDER: SHUTTERSTOCK
KOISTINEN
Alexander Koistinen, född 1969, är reservofficer med internationell tjänstgöring på Balkan och i Västafrika i bagaget. Han har också civilingenjörsexamen från KTH. Tankarna på att skriva har funnits ända sedan värnplikten vid Försvarets Tolkskola då han läste Operation Garbo och Jan Guillous böcker om Hamilton. Han upplevde att det saknades ett konservativt, europeiskt perspektiv inom den svenska spänningslitteraturen och ambitionen blev att skriva böcker som utforskar frågan om identitet och lojalitet och bidra till debatten om säkerhetspolitik, försvar och Europas framtid. År 2014 debuterade Koistinen med Skymning över Europa. 2019 kom uppföljaren, Där kyrkklockorna tystnat.
Inget tycks hejda jihadisterna som erövrat den spanska staden Ceuta på Nordafrikas kust och plundrar det europeiska fastlandet på andra sidan Gibraltar sund. Den svenske underrättelseoperatören Axel Hägerstedt får det farofyllda uppdraget att smugglas in i staden för att assistera motståndsrörelsen och förbereda ett militärt ingripande. Samtidigt har Unionens folkvalda president utlyst hårdare tag mot den illegala invandringen, med omedelbara konsekvenser för Axels nigerianska fästmö och deras nyfödda dotter. Var finns deras gemensamma hem när allt detta är över – när de en dag hittar ut ur den onda spiralen av hot och maktlöshet? Det gemensamma intresset är den dramatiska avslutningen på Europaserien – en trilogi om vår kontinents framtid och försvar.
”Författaren /…/ är väl bevandrad i såväl miljöer som teknik och procedurer. Det lägger gedigen grund till en välkomponerad och välskriven politisk thriller där heller inte psykologiska dimensioner eller spänning saknas.”
”Författaren kan vara stolt över sitt förstlingsverk. Bokens bästa stycken är när man får följa terroristernas liv och bevekelsegrunder. Vad är det som gjort dem till vad de är? Hur resonerar de? Kan det här hända, har det redan hänt eller är det på väg att hända?” • Litteraturmagasinet DAST
”Det är sällan en skönlitterär bok på någon månad när beskriver något som inträffat i verkligheten just när boken lanseras. Särskilt inte om det är en bok på svenska som utspelar sig i ett framtida Belgien. Ändå är just detta vad en svensk officer lyckats med i sin debutroman.” • Samtiden.nu
”I lättflytande språk målas tendentiöst en kulturernas kamp upp, där begrepp som kulturellt samarbete och kulturell förståelse för länge sen förlorat sin makt.” • Uno Nilsson i BTJ-häfte nr 11, 2019
”Det är mycket mer än bara en thriller, snarare en högaktuell bok som väcker viktiga frågor.” • Jacques Privat, översättare
Hoi är ett modernt bokförlag som kombinerar styrkan hos ett
POLITISK THRILLER
traditionellt förlag med större frihet, mer delaktighet och bättre villkor för författaren. Vi letar ständigt efter manus med litterära och kommersiella kvaliteter. Välkommen till oss, som läsare eller författare.
2022-04-01 13:11