9789175575377

Copyright © Emma Steinwall 2021 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2021 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7557-537-7 Tryckt hos ScandBook, Falun 2021

Till minne av Lasse Lindroth (1972–1999) och Peter Nyambok (1973–1999)

1 Peter Pet er mär kt e var t det lutade redan när han sa god morgon och fick ett hårt slammer med besticklådan till svar. Trots att det var nyårsafton hade Mirjam gått upp tidigt och plockat ur diskmaskinen så våldsamt att det väckt honom.

Han sneglade på henne medan han satte på kaffet. Argrynkan ovanför näsroten var ovanligt skarp och djup, och för ett ögonblick höll han med om att den fick henne att se gammal ut.

– Sovit gott? sa Mirjam rakt in i kastrullskåpet.

– Mm. Själv då?

– Jag låg vaken till klockan två.

En hård duns med teburken. Tigande ordnade hon vidare med den avancerade teprocedur som alla i hennes familj följde – koka vattnet i kastrull till exakt temperatur, hälla hit och dit i olika kärl, sila två gånger. Hennes smala fingrar hanterade köksredskapen som en skicklig kirurg. Han visste att han förväntades förstå varför hon var upprörd, eller åtminstone undra. Det var i alla fall inte läge att berätta att hon hade sovit hårt när han hade vaknat till strax efter midnatt.

Peter slog sig ner vid det runda bordet och väntade på att kaffet skulle rinna ner. Genom köksfönstret kunde han se in i lägenheten mitt emot, den låg också i den sortens landshövdingehus som kännetecknar Göteborgs kulturkvarter Majorna. Grannarna satt vid frukostbordet med en bebis i barnstol bredvid. Stämningen verkade inte vara den bästa hemma hos dem heller, pappan såg trött ut när han rev av en bit hushållspapper och torkade upp något på bordet.

Mirjam slet ner sin hårtofs och satte upp den lika slarvigt igen.

7

Det röda håret spretade vilt i nacken. Sedan hällde hon upp hans kaffe och räckte honom muggen. Tyst inväntade Peter fortsättningen, det skulle nog inte behövas några frågor.

Mycket riktigt.

– Jag trodde verkligen att saker kunde hända utan att jag ordnade det själv, sa hon utan att sätta sig ner. Men det är något fel med svens­ ka män, för det händer ingenting! Måste du dra ut på allt tills jag blir en elak häxa, bara för att du aldrig vågar fatta ett vuxet beslut?

Aha. – Är du arg för det vi pratade om förra nyårsafton?

Mirjam såg snopen ut, snuvad på sin utläggning när han fattat så snabbt.

– Jag är inte arg! Eller jo! Du sa att det här skulle bli året när vi firar vår kärlek innan vi bildar familj. Förklara gärna, för jag måste ha missuppfattat dig då – vad menade du? Hur länge har du tänkt vänta? Jag är snart trettiofem!

Den sista meningen bröts av en ilsken snyftning.

– Du visste att jag ville att vi åtminstone skulle förlova oss i år.

Och nu är det nyårsafton och vad hände när jag inte agerade? Inget.

Hon öppnade kylskåpsdörren.

– Och ingen mjölk har vi heller, jag hatar te utan mjölk.

Peter reste sig från bordet.

– Jag fixar det.

Han övervägde att ge henne en kram, men hon såg fortfarande arg ut. I hallen drog han på sig sin parkas som rasat ner från hängaren och låg i en hög på golvet. När han körde ner handen i fickan för att kolla efter nycklarna, kunde han känna sidenet från juvelerarens exklusiva ask mot fingertopparna.

Ute hade dagen bara gäspat och tryckt på snooze. De som hade otu­ren att jobba på nyårsafton var redan på plats och resten hade inte ens gått upp. Peter drog fram huvan som skydd mot den råa morgon­luften och började gå mot jourbutiken.

Vad han önskade att han denna enda gång hunnit ta initiativet. Nu blev han osäker på om det bästa var att följa sin ursprungliga idé och 8

fria till Mirjam vid tolvslaget, eller om tillfället var förstört och det var bättre att låtsas som ingenting. Reflexmässigt tänkte han att det vore skönt att diskutera frågan med Mirjam, innan han mindes att den här gången var det inget alternativ.

Han tog upp mobilen och messade: Saknar dina goda råd. Tror jag har klantat till det och gjort M besviken.

Svaret kom direkt: Du fixar det, det gör du alltid! Vad har hänt? Kan jag göra något för dig?

Han saknade Mirjams tvärsäkra beslutsfattande, hon hade rätt i att han var hopplös. Det var märkligt att hon fastnat för honom alls.

Han brukade attrahera osäkra och viljesvaga kvinnor, sådana som ofta inledde sina åsikter med ”Jag tror …” eller ”Jag vet inte riktigt men …”

Själv föll han för Mirjam i samma ögonblick som de träffades. Aldrig någonsin började hennes meningar med ”Jag tror”. Det var svårt att ens föreställa sig att hon inte skulle veta exakt vad hon tyckte, men hennes självsäkerhet var en av många saker han älskade henne för.

Peter fl ttade blicken till mobilen igen.

Just be you, skrev han till svar. Det räcker. Och det ordnar sig med M, det är bara jag som är hopplös.

Sedan vände han och gick den korta vägen tillbaka. Som för att markera sin nya beslutsamhet ryckte han upp ytterdörren onödigt hårt och stövlade in i köket med skorna på.

– Glömde du kortet? sa Mirjam.

Så snabbt hon bytt skepnad. Nu när hon satt där vid köksbordet i nattens skrynkliga t-shirt, rufsig och tilltufsad, barfota i skräddar­ ställning på pinnstolen för att slippa kylan på golvet, såg han bara naken sårbarhet.

– Nejdå. Jag glömde bara bort vad som var viktigt.

Han gick fram till köksbordet och ställde ner den lilla smyckesasken bredvid hennes halvätna rostmacka.

– Så jag undrar, fortsatte han, även om det inte blir med cham­ pagne och fyrverkerier: Vill du gifta dig med mig? Trots att jag är så långsam?

9

Tystnaden som följde gjorde honom nästan full i skratt. Peter skänk­ te en tacksam tanke till Aron när hon öppnade asken, glad att han haft vett att be vännen om hjälp med att välja ringar. I asken låg två breda vitguldsringar med namnen graverade i versaler på utsidan. Hon tog den större av ringarna och synade insidan där dagens datum redan var ingraverat. Sedan tittade hon upp på honom. Lika passionerat som ilska och frustration nyss blixtrat, lyste hon nu av glädje.

– Självklart vill jag gifta mig med dig, min långsamma älskling, sa hon och lade hans hand mot sin kind. Fastän du tar mig så för given att du redan graverat datum. Men jag vill gärna ha dig ändå.

Tacksamhet fyllde honom, som alltid när hon var lycklig. Han tog den mindre ringen och gick ner på knä, lirkade ringen på hennes finger och kramade hennes hand.

– Tack, sa han, såg henne i ögonen och försökte låta bli att känna sig fånig, knästående på köksgolvet. För att du gjorde det bästa av det här. Och för att du vill bli min.

Mirjam kysste honom så att alla tankar flöt iväg och ersattes av lust och längtan.

– Jag är redan din, viskade hon mot hans hals.

I hennes famn kändes allting varmt och hemma. Peter slöt ögonen, drog in doften av henne och ignorerade skuggan av besvikelse som alltid skulle förmörka minnet av dagen.

De tog resterna av frukosten, gick in i sovrummet och satte sig i den obäddade sängen för att planera.

– Juli blir perfekt, sa Mirjam. Och ingen bröllopsresa ”sen”, vi åker direkt från festen. Byter om till reskläder, blir avvinkade av alla gästerna, hoppar i bilen och direkt till Landvetter!

– Okej, gärna för mig.

Det låg något overkligt över hela situationen. Som om det ändå inte var på riktigt, utan bara två barn som lekte vuxenliv. För honom var förlovningen mer en symbol för att de hade bestämt sig för att gifta sig. Sedan någon gång, i en obestämd framtid.

Men nu skulle det visst bli av redan samma år.

10

– Vart ska vi åka då? frågade han. Jag har alltid velat åka till Du­ bai, vad tror du om det?

Mirjam tittade på honom med tålamod i blicken.

– Älskade du. Det kan vi väl ta någon annan gång? Du vet hur jag känner för att åka till arabstater.

– Visst, absolut. Kenya då?

– Ja! ropade hon häftigt så teet skvalpade i koppen. Då passar vi på att gå upp på Kilimanjaro, det har vi ju pratat om massor av gånger.

– Kilimanjaro ligger i Tanzania.

– Va? Skit samma, det blir magiskt med en bergsbestigning på bröllopsresan!

– Känns det okej då, med magsjukerisken? Det var därför du inte ville boka sist.

Mirjam blev lång i ansiktet.

– Just det ja. Usch. Vi steker Kenya.

– Tanzania. Men vi kan åka dit ändå, utan att bestiga berg?

– Äh, jag tappade lusten. Vi kommer på något bättre. Vad säger du om själva bröllopet då? Synagogan ligger ju inte så roligt, men om vi hittar något fint för festen …

Peter önskade med ens att de inte börjat prata om detaljerna så snart, att de bara stannat upp och njutit av förlovningen en kort stund. Men att vänta ingick inte i livet med Mirjam. Han tvingade sig att avbryta henne och förstöra stunden.

– Du, det är något vi måste prata om.

Mirjam passade på att göra det bekvämt för sig bland de skrynkliga svarta lakanen.

– Okej, jag lyssnar.

– Om vi ska gifta oss i synagogan så innebär det att jag måste konvertera?

– Ja? – Jag är inte säker på att jag vill det. Jag har inte hunnit tänka.

Tystnaden som följde blev obekväm.

– Du vet att jag respekterar era traditioner och jag deltar gärna, 11

fortsatte Peter. Men jag har alltid tagit för givet att jag ska gifta mig i kyrkan.

– Varför det, du går ju aldrig i kyrkan?

– Och hur ofta går du i synagogan?

– Jaja. Men våra traditioner är en del av mig, jag vet inte ens hur jag skulle berätta för familjen att jag inte ska gifta mig i synagogan.

– Jag är säker på att de kommer att förstå.

– Nu låter du som om jag har gått med på det! Mirjam lät stressad.

Det känns jättekonstigt att ens prata om det.

– Vi behöver väl inte bestämma allting direkt? Fundera på det bara.

Hon studerade sin blanka ring och vred på den lite.

– Visst, visst. Fundera du också i så fall.

Han betraktade henne när hon reste sig och började rota efter rena kläder i garderoben. Mirjam var ovanligt lång – barfota var de lika långa – och hon hade en pojkaktigt platt och rak figur. Som många rödhåriga hade hon blek hud, men annars fanns det verkligen inget blekt över henne. I hennes sällskap bleknade däremot alla andra, tyckte Peter. Ansiktet var ovanligt asymmetriskt, och de markerade kindbenen och sneda ögonen gav henne ett särpräglat och lite kattaktigt utseende.

Han reste sig upp.

– Du är helt fantastisk, sa han och lade armarna om henne.

– Jag vet, sa Mirjam.

Hon kysste honom snabbt innan hon lirkade sig loss ur kramen och stängde garderobsdörren med ett par jeans slängda över axeln och rena underkläder i handen.

– Jag måste ringa Sarah. Tror jag tar ett bad också.

Hon tog mobilen på fönsterkarmen och lämnade rummet. Smällen från badrumsdörren som stängdes efter henne lät oroväckande hög.

12

2 Peter Dagen ef t er, den första dagen på året som skulle bli deras bästa, var Peter tröttare än vanligt. Gårdagens många nyårsskålar i vin och champagne låg kvar som en skuld bakom värktabletterna, och dygnsrytmen var helt i ofas inför nattpasset. Som vanligt samåkte han med kollegorna i skiftlaget, hälften av dem bodde i Göteborg och pendlade dagligen till jobbet på kärnkraftverket. Han var glad att det var hans tur att halvsova i baksätet, med lite tur skulle det bli en halvtimmes sömn innan de var framme. Han lutade huvudet mot nackstödet i den ostädade gamla Volvon och slöt ögonen. Kollegornas prat övergick till ett sövande sorl och från radion brusade den eviga strömmen av tomprat och utnötta hitlåtar, allt medan han gled i och ur en lätt sömn.

De svängde av E6:an norr om Varberg och körde landsvägen väste­rut på Väröhalvön, långsamt för att hinna uppfatta harar och rå­djur i mörkret. Mot slutet av udden höjde Hasse volymen på radi­ on, en outtalad signal att det var dags att vakna. Peter öppnade ögo­ nen och betraktade det upplysta industriområdet. Ringhals kärn­ kraftverk tornade upp sig framför dem, som en glömd stad mitt ute i ingenstans. Trots att vyn var så bekant berörde den varje gång; en verksamhet som aldrig upphörde, som på sjukhus eller fl gplatser där aktivitet pågår konstant, opåverkad av samhällets övriga rytm.

Det välbekanta plinget av ett sms hördes långt inne i jackfickan.

Han fiskade upp mobilen och läste meddelandet: Grattis till förlovningen, och förlåt att det kommer så sent. Jag blev bara väldigt förvånad. Känns det bra?

13

Känns fantastiskt! Hur mår du? skrev han medan Hasse parkerade och stängde av motorn.

Mår sådär, om jag ska vara uppriktig.

Peter stoppade ner mobilen i fickan, han fick svara sedan istället.

Den iskalla vinternatten vällde in när bildörrarna öppnades och alla fyra steg ur. Under promenaden bort till driftområdet piggnade han till, huvudvärken hade släppt och han såg nästan fram emot arbetspasset och den trygga lunken på jobbet, som en kontrast mot den omtumlande helg som varit. Snön knarrade behagligt vid varje steg och gatubelysningen reflekterades som glitter i drivorna utmed gångvägen. Han älskade snö, lika mycket nu som när han var barn, och kunde inte låta bli att skopa upp en näve och försöka krama ihop en snöboll.

– Och nyårsfirandet var bra? undrade Hasse medan de gick.

– Jajamän, svarade Peter. Vi förlovade oss. Själv då?

– Jorå. Vi hade dottern hemma och var barnvakt för hennes minste och det var full … vad sa du förresten? Har ni förlovat er?

Björn och Stefan föll in i samtalet och gratulerade med kraftiga ryggdunkningar.

– Va fan, varför har du inte sagt något? Grattis för fan!

– Jag berättar ju nu, det hände igår!

Peter släppte pudersnön som vägrade låta sig formas, drog av van­ ten och flaxade med vänsterhanden där ringen glimmade som bara nya smycken gör. Gesten såg feminin ut och Stefan himlade med ögonen.

– Skitprat, vadå igår, sa Hasse. Vi borde ha vetat först så vi kunde prata igenom det här ordentligt. Är hon glad nu då, Mirjam? Hon hade väl gett upp för länge sedan.

Peter grimaserade åt honom när de gick in i driftporten till den dragiga avsökningsstationen. Det var för- och nackdelar med att alla visste allt om varandras privatliv, men efter drygt tio år tillsammans uppskattade han verkligen kollegorna. Tillbringade man dagar, nät­ ter och storhelger tillsammans i ett fönsterlöst kontrollrum kom man varandra nära och toleransen i gruppen var befriande kravlös.

Han krängde av sig jackan och tryckte ner den i plastlådan på 14

rullbandet, men det pep ändå i röntgenbågen. Vakten gjorde en trött gest mot golvet. Peter drog av sig de nya kängorna och insåg att han troligtvis skulle behöva göra detta varje dag på grund av snörningens metallhakar. Han hoppades att Mirjam inte hunnit kasta de gamla kängorna än. Andra försöket gick bättre, men han hade redan blivit genomblöt om fötterna av slasket på golvet.

I det runda kontrollrummet rådde ett effektivt lugn. Panelerna med tusentals reglage och lampor täckte de ljusgröna väggarna från golv till tak, troget lysande sedan sjuttiotalet. Det korta överlämnings­ mötet runt soffbordet med föregående skiftlag innehöll inga överraskningar och halva gänget lämnade därefter snabbt lokalen.

Medan Peter bytte om och gjorde sig redo för första ronden i anläggningen kom tankarna hemifrån tillbaka. Så naiv han varit som inte begripit att religionsfrågan genast skulle komma upp. Bland Mirjams judiska vänner var dilemmat på tapeten så snart någon träffade en icke-jude. Även om en ny partner alltid välkomnades, var det underförstått villkorat att det var den judiska kulturen som gällde.

Mirjams familj hade till skillnad från vännerna inte gjort någon större affär av saken. Föräldrarna hade gift sig borgerligt och hennes pappa Lennart hade aldrig konverterat. Om hennes mamma Rebecca önskade att Mirjam valt annorlunda hade hon i alla fall aldrig visat det.

Anna, den yngre systern, skulle aldrig kritisera någonting. Han kunde inte minnas att han någonsin hört henne uttrycka en spontan synpunkt bland folk och i början hade han trott att hon var folkskygg, eller till och med lite trög. Fast ju bättre han lärt känna henne, desto mer hade han insett hur smart hon var.

Peter tryckte in kläderna och tankarna i ett ledigt skåp, tog sin handdator och gick ut i turbinhallen. Inte en människa fanns inom synhåll när han gick över gallerdurkarna och mullret från turbinerna dövades med hörselkåporna som effektivt stängde ute omvärlden.

Den varma luften och doften av olja och kemikalier kändes välbekant och avkopplande. Metodiskt arbetade han sig igenom checklistan.

15

Vad skönt det var med tydliga instruktioner, utan utrymme för syn­ punkter och känslor.

Klockan var nästan halv nio på morgonen innan Peter var hemma igen. Mirjam stod i hallen och fönade håret upp och ner. Han rufsade henne i nacken när hans ”Hej” försvann i oljudet.

– Har du ätit frukost? sa han när fönen äntligen tystnade.

– Nej, inte än. Kom med så tar vi nåt på stan! Jag börjar inte jobba förrän tio.

Efter snart ett helt vaket dygn, längtade han efter att gå och lägga sig. Peter betraktade hennes glada blick och vilda frisyr när hon reste sig, kastade håret bakåt och strålade mot honom. Han smälte lite.

– Okej, men i närheten då, sa han och drog på sig jackan igen. Jag måste verkligen sova snart.

Mirjam kröp in i hans famn medan han trasslade med ärmarna som fastnat i halsduken.

– Du är bäst, sa hon. Min fantastiske fästman.

Hennes händer kröp in under hans t-shirt och smekte honom över ryggslutet med fingrarna innanför linningen på jeansen. Han rös av välbehag och funderade ett ögonblick på att ta med henne till sängen istället. Hon var sällan svårövertalad, hennes lust slogs ofta på snabbt och passionerat. Att få vara hennes älskare var bland det bästa i hans liv, hon älskade helhjärtat och utforskande och han var genuint lycklig över att de efter flera år fortfarande njöt av varandra.

Men nu var han för trött insåg han. Han stack in näsan bland hennes lockar, drog in hennes doft av dyrt frisörschampo och parfym som förde tankarna till något slags trä. Över hennes axel möt­te han sin egen blick i spegeln. De mörka ringarna som nästan blivit permanenta under ögonen syntes tydligt i det obarmhärtiga vin­terljuset.

– Kom då så går vi, sa han och höll upp hennes jacka.

Ute blev näsan snabbt kall och röd. Mirjam tog hans hand och småpratade glatt medan de gick mot kvarterets ruffiga men trivsamma café, där de ofta hamnade när de glömt att handla.

16

En snävt inparkerad Toyota av äldre modell gled sakta fram och tillbaka med centimeterpassning för att komma ur parkeringsfickan tvärs över gatan. Till slut kom bilen i rätt vinkel och föraren gasade till, samtidigt som de sneddade över gatan. Bilen tog ett litet skutt framåt och hamnade farligt nära Mirjam innan föraren tvär­brom­ sade. Hon stod som paralyserad en kort sekund innan hon fick luft.

– Är du galen, vrålade hon, du körde nästan på mig!

Ursinnigt slog hon till motorhuven med handen och ett oro­ väckande knycklande ljud från plåten hördes tydligt. Mannen i bilen slog ut med armarna och sa någonting ohörbart, sedan öppnade han dörren och ställde sig med ena foten på gatan.

– Hur gick det? sa han. Det var absolut inte meningen att köra så nära, jag var så fokuserad på …

– Är du okej? frågade Peter och lade armen om Mirjam.

– Nej, jag blev livrädd! Mirjam drog ilsket ner mössan över öronen.

– Men inte skadad. Inte du heller hoppas jag? frågade han föraren.

– Inte alls, jag är bara lite chockad över att jag var så ouppmärk­ sam.

– Det gick ju bra som tur var. Tyvärr gick det lite värre med plå­ ten här, ser det ut som.

Mirjam lutade sig fram över fronten som fått ett tydligt märke efter hennes knytnäve.

– Är du säker på att det var jag som gjorde det? Det kanske fanns där innan?

Mannen kom fram till dem och alla tre granskade skadan.

– Nä, det tror jag inte. Det där har jag aldrig sett.

– Jaha, då får jag väl be om ursäkt då, sa Mirjam defensivt. Jag blev lite chockad av alltihop.

Vågor av trötthet och uppgivenhet flöt genom Peter. Tog det aldrig slut? Han orkade inte ens ge henne en chans att ta ansvaret.

– Självklart löser vi detta, sa han och tog fram sin mobil. Jag tar gärna dina kontaktuppgifter här så skickar jag över mina. Om du vill så ser jag till att bilen blir fixad snabbt. Annars ordnar vi det förstås via ditt försäkringsbolag om du föredrar det.

17

Mannen och Peter gjorde upp det praktiska medan Mirjam stod bredvid med händerna djupt nerkörda i fickorna. Då och då skrapade hon med stöveln i den grusiga snön.

– Då så, sa mannen när allt var klart. Då får ni ha en god fort­ sättning så hörs vi igen på måndag.

Mirjam lyfte blicken från gatan.

– Förlåt, sa hon. För alltihop. Jag är hemskt ledsen.

– Det ordnar sig, sa mannen och rättade till skärmen på filt­ kepsen. Jag är bara glad att jag inte körde på dig på riktigt.

– Ingen fara som sagt, sa Peter. God fortsättning själv.

De stod kvar på trottoaren och höjde handen till hälsning när han körde iväg i Toyotan, innan de fortsatte bort mot caféet.

Bortsett från stammisarna som läste dagstidningar var det tomt i caféet och de satte sig nära kaminen. Bordet mellan dem var rangligt och slarvigt avtorkat, men frallorna var nybakade och den lilla braskaminen spred en skön värme i lokalen. Mirjam vevade häftigt med tekulan i muggen medan hon ältade om händelsen, nu betydligt sturskare än ute på gatan.

– Gamlingar borde inte få köra bil när de inte ser ordentligt längre, jag kunde ha blivit skadad för livet.

– Men allvarligt, Mirjam … jag fattar att du blev rädd, men måste du tappa vettet helt?

Första gången Mirjam blev rasande och skrek inför andra männi­ skor blev Peter generad. Den gången hade han trott att det berodde på några glas vin för mycket, men ganska snart in­såg han att det var ett personlighetsdrag och inte en enstaka humör­svängning. Trots att de levt ihop flera år, var det fortfarande obegrip­ligt för honom hur arg hon kunde bli över saker som ibland inte ens inträffat.

Mirjam skrapade med teskeden i det redan rispiga bordet och undvek noga att möta hans blick.

– Alla är inte lika fantastiskt kontrollerade som du. Du fattar väl att det inte var avsiktligt, jag hade ingen aning om att bilar var gjorda i sådant klent material. Bara tänk dig att krocka med en älg i den bilen! Jag tror faktiskt inte du förstår.

– Förstår vadå?

18

– Hur jobbigt det är att vara jag.

Peter kände det tysta medgivandet trots den barnsliga kommen­ taren. Han borde låta det stanna där, kanske skulle det underlätta nästa gång saken kom på tal. De visste båda att det låg mer än ett häftigt temperament bakom hennes beteende, men det var ett minfält att prata om och de hade hittills aldrig lyckats hantera ämnet. Och det här var kanske inte rätt tillfälle.

Men omdömet var sällan på topp efter ett nattskift.

– Visst, sa han. Men alla dessa situationer du skapar när …

– Jag vill inte prata om det! Jag vet att jag har ett hemskt humör och ja, jag borde hantera det bättre. Kan vi ta det en annan gång?

Ursäkta för alltihop, men jag orkar verkligen inte prata mer om det nu.

Mirjam lade armarna hårt i kors och fokuserade blicken på lågornas spel i brasan.

– Har du bestämt dig för hur du ska ha det med konverteringen? fortsatte hon.

Han brände sig på tungan och satte ner kaffekoppen.

– Va? Sedan igår? Jag har ju jobbat hela natten.

– Vissa kan både tänka och jobba samtidigt, sa Mirjam.

Peter teg och betraktade gubbarna vid bordet bredvid. Inte ett ord hade bytts mellan dem under den stund de suttit där, inte ens när de bytte tidningar med varandra. Bara fridfull, tyst gemenskap.

Långsamt promenerade han hem efter att Mirjam hoppat på spårvagnen till hundraårsjubilaren hon skulle fotografera. Han borde komma i säng så fort som möjligt för att hinna sova vad som skulle motsvara en natt innan Mirjam kom hem, men kroppen gick som på halvfart. Minuterna det tog innan han nådde deras port kändes långa och kalla. Glad över att vara hemma låste han upp ytterdörren, blev stående på hallmattan och försökte av ren lathet dra av sig kängorna utan att knyta upp dem.

– Hallå? kom det inifrån köket.

Peter hoppade till, överraskad av Sarahs röst.

– Hej, är du här?

19

Han gick in i köket. Mirjams kusin satt vid köksbordet med ett modemagasin och en kopp rykande hett te.

– Är inte Mirjam med? frågade hon. Jag skulle följa med henne på plåtningen och assistera.

Peter kände sig lite yr.

– Det hade hon nog glömt, hon har redan gått. Sorry.

– Du behöver inte be om ursäkt, det är inte ditt fel att hon inte har koll. Jag ringer henne. Hoppas du inte misstyckte att jag gick in, jag trodde att hon var i tvättstugan eller något.

– Ingen fara. Tyvärr måste jag vara lite otrevlig och gå och lägga mig direkt, jag har jobbat natt.

Sarah viftade med den lediga handen medan hon bläddrade. Hen­ nes blanka ljusröda naglar fångade hans uppmärksamhet, han hade aldrig varit så förtjust i nagellack. Hela hon var klädd som om hon skulle på ett viktigt möte snarare än att vara Mirjams fotoassistent.

– Gå, gå, sa hon. Du måste vara jättetrött. Jag ska bara dricka upp teet så går jag, jag lovar att smyga.

Peter log ett trött leende till svar. När han fl ttade in hos Mirjam några år tidigare, hade han föreslagit att de skulle be att få Sarahs nyckel tillbaka.

– Varför det? hade Mirjam frågat. Då kan hon ju inte komma in om vi är borta.

– Nej, precis. Varför ska andra människor vara här när vi inte är hemma?

– Sarah är inte andra människor. Hon är min bästa vän och hon kommer alltid att ha tillgång till mitt hem.

– För mig känns det lite konstigt.

– Bara släpp det, sa Mirjam.

Som med så mycket annat hade han valt att låta frågan bero, att skapa avstånd mellan Mirjam och Sarah vore att göra sig själv en björntjänst. Kusinen stod Mirjam mycket närmare än hennes egen syster Anna gjorde, och de hade varit oskiljaktiga som tvillingar hela livet. Numera var Peter så van vid att Sarah var en del av deras vardag att han knappt kom ihåg att det kunde ha varit annorlunda.

Han sjönk ner på stolen mitt emot henne.

20

– Ska bara borsta tänderna, sa han men blev sittande utan minsta rörelse mot badrummet. Hur är det med dig förresten?

– Bara bra, sa Sarah.

Hon reste sig, hämtade mjölken i kylen och fyllde på en slatt i te­­koppen.

– Vad kul med er förlovning! fortsatte hon. Mirjam ser verkligen fram emot att planera bröllopet.

Peter tittade forskande på henne, som alltid kändes det som om Sarah visste mer om hans relation än han själv gjorde. Men han hit­ tade ingen undermening i hennes ansiktsuttryck.

– Jag vet, sa han. Hur är läget med Aron då?

– Strålande, tror jag. Han kom fram till Val d’Isère imorse och messade på väg ut i backen.

– Men varför åkte inte du med? Var det inte ett helt gäng som åkte?

– Äh. Det var inte läge att ta ledigt från jobbet och jag sparar hellre semesterdagarna till en varm strand.

Ofrivilligt fick Peter en klichéartad inre bild av Sarah, sval och elegant i en flott bikini på en vit strand med palmer och turkosfärgat hav. Han kände sig som en smygtittare och ruskade på huvudet för att bli av med bilden.

– Och ni har inga planer …? sa han.

Hennes bruna ögon var ett outgrundligt djup när hon tittade rakt på honom och log.

– Nej, vi har inga planer.

Ibland var hon verkligen provocerande sluten, som om detta drag gjorde henne mystisk och intressant. Till skillnad från Mirjam, som inte klarade av att hålla inne med vad hon kände ens om hon fick betalt.

Peter skruvade på nacken så det knakade och reste sig.

– Tandborsten, sa han. Hälsa Aron då.

Sarah höjde handflatan så det ljusröda glimmade till igen.

– Sov gott, sa hon och återgick till läsningen. Jag låser efter mig.

Fastän han inte hade sovit på snart ett dygn var det svårt att komma 21

till ro. Rummet var mörklagt och öronpropparna som han tog hem från jobbet stängde effektivt ute ljuden från gården och Sarahs pyssel i köket, men inuti dånade tankarna fortfarande. Incidenten med bilen skavde irriterande. Sådana händelser stressade honom – kanske inte att de inträffade, men att de inte kunde prata om Mirjams impulskontroll. Det fanns väl hjälp för sådant? Och vilken idiotisk kostnad att dra på sig dessutom, så här efter jul när det var skralt på kontot.

Sömnen ville inte alls infinna sig och efter en kvart gav han upp, tände lampan och drog upp kudden mot väggen. Halvliggande sträckte han sig efter mobilen och fick syn på meddelandet han aldrig svarade på.

Sorry att jag tappade tråden, jobbet tog över, skrev han. Hoppas du mår bättre! Inte bara du som blev förvånad över förlovningen förresten, M visste inget heller. Vad tycker du om konvertering? Värt allt jobb?

Han skickade meddelandet och kollade nyhetsflödet en stund innan han stängde av mobilen igen. I skinnfodralet till mobilen satt en skraplott som han fått av Anna på födelsedagen för några veckor sedan men sedan glömt bort. Nu drog han upp lotten, tog Mirjams Lypsyl från sängbordet och började skrapa. Kanten på Lypsylet var inte tillräckligt skarp men han var för lat för att gå och hämta ett bättre verktyg. Grå smulor föll ner i lakanen när de olika summorna långsamt framträdde.

Först såg han inte helheten. Sedan satte han sig rakt upp och vred upp lampans dimmer till full styrka. Pulsen steg när han granskade lotten och räknade nollorna, rädd att sömnbristen suddat ut gränsen mellan dröm och verklighet.

Men nej. Det stod faktiskt samma siffra. Tre gånger.

All dåsighet lämnade honom direkt, och han var glad att ingen var där. Det infann sig ingen rimlig reaktion på det faktum att allt på ett ögonblick hade förändrats, att han plötsligt fått en möjlighet att byta till en helt annan livsstil. Om inte lotten eller synen lurade honom var han rikare än någon han kände eller hade känt.

Miljoner kronor och lika många möjligheter virvlade i tankarna.

22

Han behövde inte ens jobba längre! Han kunde säga upp sig. Köpa hus. Resa jorden runt. Byta bil. Bjuda alla han kände till Hawaii.

Tankarna gjorde honom yr och han sträckte sig efter mobilen för att ringa Mirjam. Frågan var hur han skulle berätta nyheten. Bara haspla ur sig i telefon att nu kunde de leva livet utan bekymmer?

Eller borde han köpa en dyr present, bjuda ut henne och göra en riktig överraskning? Placera ut blommor över hela lägenheten? En usel idé som hon enbart skulle skratta åt insåg han direkt. Ordna en helikoptertur? En fest?

Han måste nog tänka lite innan han berättade det för Mirjam.

Hon jobbade hårt och tjänade bra, vilket var tur med tanke på hennes slösaktiga vanor och obegränsade generositet mot sin omgivning; i samma takt som inkomsterna ökade, spenderades det i en rasande fart. Hur hon skilde företaget och privatekonomin åt fick han aldrig grepp om. Av en händelse hade han en gång hittat en röra av kontoutdrag och betalningspåminnelser, fakturor och kvitton ner­ körda i en gigantisk papplåda i garderoben. Men Peters frågor om hur det låg till med finanserna retade bara Mirjam och till slut gav han upp. Det verkade ha varit obefogad oro, men hans förtroende för hennes ekonomiska begåvning hade definitivt rubbats.

Han kanske borde ringa sin mamma istället, mamma som aldrig någonsin unnat sig något lyxigt eller onödigt. Hon skulle nog bli jätteglad. Eller kanske orolig. Mamma hade aldrig uppskattat föränd­ringar.

Mirjam skulle i alla fall bli glad, nu kunde de ha precis det bröllop som han visste att hon önskade sig – en bombastisk fest där hon fick vara drottning och överflödet slog alla med häpnad. Tanken stressade honom på fler sätt än han ville erkänna. I samma minut som hon fick veta skulle han tappa kontrollen över alltihop.

Men skulle han gilla att drälla omkring ledig hela dagarna istället för att jobba, bara för att han kunde? Han kanske borde jobba med något annat? Ja, det var en bra idé! Skola om sig och börja en helt ny karriär. Vad skulle han utbilda sig till? Egentligen var studier inte hans grej. Nej, det fick nog vara. Kanske borde han åka och säsongsjobba 23

i Österrike? Då skulle han äntligen få prioritera skidåkningen igen.

Nej just det, han skulle ju gifta sig. Undrar om Mirjam skulle vilja följa med i så fall? Ofta överraskade hon med sin orädda aptit på livet, men något sa honom att livet bland tjugoåriga säsongare i Alperna inte skulle falla henne på läppen.

Han borde ringa henne i alla fall. Fast hon hade ju en plåtning nu, han visste att hon ändå inte svarade när hon jobbade. Och det kändes inte bra att berätta så stora nyheter på telefon.

Han kanske skulle berätta för Anna att hennes present var en vinstlott? Eller blev det konstigt om Anna fick veta före Mirjam? Det var något med presentaspekten som skapade en väldig olustkänsla.

Borde han dela vinsten med Anna? Borde Mirjam få vara med och bestämma det? Skulle han säga att han köpt den själv för att inte krångla till det? Fast han köpte ju nästan aldrig lotter. Överväldigad av förändringens vågor släckte Peter lampan igen och hasade ner under täcket, äntligen kom tröttheten och lade sig tung över honom.

Alla dessa beslut.

24