9789170188688

stök på bibliotek

Stök på bibliotek Otryggheten, våldet, debatten och lösningarna

Gunnar Rensfeldt

BTJ Förlag

Omslag: Nora Lindkvist Bildkälla: Unsplash © Författaren och BTJ Förlag/BTJ Sverige AB, Lund 2022 Sättning: Karin Frisendahl Tryck: ScandinavianBook, Århus Danmark 2022 ISBN 978-91-7018-868-8 www.btj.se/btj-forlag www.facebook.com/btjforlag Instagram: @btjforlag

Innehåll

Prolog. Susann och stöket

7

1. Ett omdebatterat problem i ett omstritt rum

19

2. Stökdebatten: från tysthetsnorm till tillträdesförbud

29

3. Har stöket ökat?

51

4. Stök och otrygghet

67

5. Våld

85

6. Socialt utsatta personer

101

7. Politiska påtryckningar

113

8. Droghandel

131

Avslutning. Funderingar om biblioteksstökets betydelse och orsaker

141

Noter 151 Referenser 181

Prolog

Susann och stöket

Redan andra dagen på nya jobbet i Malmöområdet Lindängen fick bibliotekschef Susann Ek sin arbetsplats beskjuten, men som ny på tjänsten hade hon också fått ett starkt stöd från kommunen. ”Min första arbetsdag kom stadsdelschefen ut till biblioteket och sa ’Välkommen, Susann! Är det någonting så får du ringa mig.’ Det gjorde jag dagen efter, för på morgonen upptäckte vi att alla rutorna i ett av våra burspråk var sönderskjutna.”

Skotten visade sig senare ha avlossats med ett luftvapen.1 Allt började i bilen längs ringvägen runt Malmö. Varje dag passerade Susann miljonprogramshusen i Lindängen. Vem bor där? Hur ser livet ut i ett av Malmös så kallade utsatta områden? var frågor som väcktes i hennes huvud när hon färdades mellan hemmet i Limhamn och stadsdelsbiblioteket i Husie. Tankarna och frågorna lockade henne att ta ett nytt jobb, på biblioteket i Lindängen. Det blev början på en decennielång karriärbana på två av Sveriges många stökiga bibliotek. År som gav ett kunnande. Det byggde hon upp genom hårt arbete, och hon fick betala ett personligt pris. ”Jag bröt faktiskt ihop där”, säger hon.

Det var 2008 som Susann bytte jobb, samma år som kravallerna kring Islamiska kulturföreningens källarmoské riktade riksmedias blickar mot den omtalade stadsdelen Rosengård.

Lindängen drog inte lika mycket uppmärksamhet till sig – och det fick några år senare konsekvenser, enligt Susann – men det visste hon inte om när hon blev bibliotekschef i Lindängen 2008.

Då höll politiken i Malmö på att summera femårssatsningen 7

Välfärd för alla. Kring millennieskiftet hade Malmö fått ekonomisk draghjälp från två stora nyheter: Öresundsbron och högskolan. Genom Välfärd för alla skulle klyftor, utanförskap och segregation motarbetas med samverkan och kraftsamling.

Målen var högt satta: bättre skolresultat, sänkt försörjningsstöd och en förvärvsfrekvens lika hög som riksgenomsnittet. Trots ett halvt årtionde av insatser var dock situationen nära nog oförändrad.2 Malmöområden som Lindängen låg fortfarande långt efter andra stadsdelar socialt och ekonomiskt. ”Jag visste vad jag hade gett mig in på. Biblioteket låg i ett område med stora utmaningar. Det var ett av de tre besvärligaste områdena i Malmö”, berättar Susann när hon tänker tillbaka.

Det sönderskjutna burspråket blev början på ett tätt samarbete där polis, fritidsgårdar, socialtjänst och skola samordnade sina insatser. ”Stadsdelschefens budskap var ’hjälp Susann och biblioteket’”, berättar Susann. Från fritidsgården fick hon tips om en tidigare anställd, som snart började jobba på biblioteket: en ”brobyggare” som fick kontakt med de barn och ungdomar som sökte uppmärksamhet genom att vara högljudda, knuffas, bråka och använda biblioteket som uppehållsrum. Samordningsmöten hölls med olika kommunala verksamheter och fastighetsägare.

Lokalen byggdes om. Arbetet med ett familjeprogram och verksamheter som involverade barnen fick mer resurser. Susann förändrade också bemanningen. ”Vi var extra personal på fredagar.

Det var jättepopulärt bland de anställda”, säger hon i sarkastisk ton och med ett lite snett leende, sedan förtydligar hon: ”Efter en hel vecka är man helt slut. Man börjar med att sopa glas, fönster­rutorna krossades nästan varje helg och lov. Det var stök hela tiden och på fredag eftermiddag var det fler besökare.”

För att kunna förmedla situationen på biblioteket till politiker och förvaltningen i Lindängen började personalen dokumentera alla incidenter. ”Det är så viktigt att man skriver ner.

Annars uppfattas det bara som gnäll. Vi skrev ner allt. Då ser 8

man situationen. Ja, det kanske inte är så farligt med nioåringar som springer omkring och sparkas och slåss och skriker, men om det händer varje dag eller varannan dag, då blir det ett problem”, säger Susann.

Insatserna fick effekt. Efter en tid fick biblioteket också en folie på insidan av fönstren som gjorde att glaskrosset landade utomhus. År 2010 sjösattes nästa plan som skulle lyfta Malmös utanförskapsområden: Områdesprogram för ett socialt hållbart Malmö.3 ”Då såg politiken att för att Malmö ska hänga samman, vara en stad, så måste vi även satsa på ytterområdena. Rosengård och Fosie [där Lindängen ingår] var bland fokusområdena”, säger Susann. Även om situationen i biblioteket successivt blev bättre kunde oron i området snabbt kullkasta mycket av arbetet. Det hände när biblioteket utsattes för ett brandattentat i april 2011.4 Efter nära tre års arbete med att få stöket på biblioteket att lägga sig kastade någon in en brandbomb genom ett krossat fönster. ”Den våren brann det ofta på Lindängen. Ungdomar satte fyr på containrar och kastade sedan sten på räddningstjänst och polis.” Biblio­teket fick stänga i ett halvår för att saneras efter skadorna. Susanns chef var på plats i den brandhärjade lokalen direkt på morgonen och ordnade tid hos företagshälsovården för hela personalgruppen. ”Det var obegripligt sorgligt, men vi fick ett otroligt starkt stöd både från våra chefer, andra verksamheter i området, våra besökare och våra kollegor på andra bibliotek i Malmö och det dröjde inte länge förrän vi tillfälligt kunde flytta till en annan betydligt mindre lokal alldeles i närheten”, säger Susann och fortsätter: ”En kille skrev på Facebook: ’Jag är king på Lindängen för jag har satt fyr på biblioteket.’ Vi visste vem det var. Det var väldigt oroligt i området under den här våren och personalen för­beredde sig noga inför arbetet i den lilla tillfälliga lokalen.”

9

Susann hade också lovat personalen att inte släppa in den självutpekade attentatsmannen, men han var en av de första som kom när biblioteket öppnade i de tillfälliga lokalerna. ”’Du får inte lov att komma in här’, sa jag. ’Jo, det får jag visst det’, svarade han. Då klappade jag ihop. Sedan satt jag i en garderob och bara grät och grät”, säger hon.

Något senare möttes Susann och den lokala polischefen. ”Polischefen, som jag hade jättemycket kontakt med, sa: ’Du får inte lov att porta någon.’ Det var inte precis det jag ville höra just då.” Målet med brandattentatet var enligt Susann att Lindängen skulle få samma rykte som Rosengård. ”Alla visste vad Rosengård var och det var lite status i det. Attentatet hade inte något med biblioteket att göra. De ville få ghetto-stämpeln.”

Efter brandattentatet fortsatte dock arbetet med att förebygga stök. Fyra år av dokumentation, ökad personal och lokal samverkan gav till slut en lugnare tillvaro på biblioteket i Lindängen.

Drömmen i Landskrona År 2012 sökte Susann sig till stadsbiblioteket i Landskrona. Hon tog jobbet medveten om utmaningarna, men övertygad om att hon skulle fixa det. Med sig hade hon erfarenheterna från Lindängen. ”Det var verkligen superspännande. Det är en så vacker stad och biblioteket är som en dröm – i en gammal brandstation.”

Stadsbiblioteket i Landskrona ligger centralt, men i ett område som länge dragits med sociala problem. ”Det ligger precis utanför stadskärnan, i det område som kallas för Centrum/­Öster, och det var präglat av social oro. Större delen av de boende uppbar försörjningsstöd eller befann sig i någon form av utanförskap”, förklarar Susann. På den nya arbetsplatsen fanns också 10

ordningsproblem; stöket hade pågått sedan biblioteket flyttade in i den gamla brandstationsbyggnaden 1999. Det året valde personalen bland annat att portförbjuda fyra stökiga åttonde­ klassare.5 Ett drygt decennium senare var Landskronas huvudbibliotek känt i bibliotekskretsar för problem med stök och för att många i personalen mådde dåligt av arbetsmiljön.

Landskrona hade högre arbetslöshet än övriga landet, värre våldsbrottslighet och betydande narkotikaproblem. Stadens historia var starkt präglad av industrinedläggningarna, som accelererade på 1980-talet. En efter en avvecklades Öresundsvarvets båttillverkning, gödseltillverkaren Supra och maskintillverkaren AB Landsverk.6 Landskrona, liksom stadsbiblioteket, hade ett struligt rykte. ”I Landskrona hade man haft problematiken och det dåliga ryktet sedan sjuttiotalet och man var förbi det. Man ville inte prata om det. Det fanns inte”, säger Susann. Oviljan att prata om problemen upplevde hon också som den största kontrasten mellan Lindängen och Landskrona. Biblioteksstöket märktes dock i tidningarna. Under Susanns första år fick bland annat en väktare uppsöka sjukhus efter att ha blivit misshandlad av ett ungdomsgäng som ville in på biblioteket.7 När Susann fick chefstjänsten var hon fast besluten om att hon skulle vända utvecklingen till det bättre genom att tillämpa sina erfarenheter från Malmö. ”Problematiken var densamma.

Det var förfärligt. Min vana trogen ringde jag till trygghetssamordnaren, som försökte hjälpa till.” Samarbetet gick dock trögt: ”Svaret från socialförvaltningen var: ’Det är din arbetsmiljö, det får du sköta inom verksamheten.’ Problemen fanns inte. Jag gick lite i chock av det”, berättar hon.

Ordningsproblemen, med framför allt barn och ungdomar som skrek könsord, vandaliserade och var våldsamma, var det enda som personalen pratade om när Susann tog över som bibliotekschef. Under åren dessförinnan hade en anställd bland annat blivit hotad av en person beväpnad med en pistol, som 11

senare visade sig vara en attrapp. ”Stöket präglade hela verksamheten”, säger Susann. Personal hotades till livet vid upprepade tillfällen, det förekom drogförsäljning och stölder. Minst två av dödshoten polisanmäldes, och det var inget personalen gjorde lättvindigt: ”Ingen som utsattes för personliga hot var benägen att göra polisanmälan. De bodde i Landskrona och i något fall fanns det barn i familjen som man inte ville utsätta för eventuella repressalier”, berättar Susann. För att komma runt det gjordes försök med att låta förvaltningschefen stå som ansvarig för anmälan – ”men då det inte var hen som blivit hotad kunde inte anmälan fullföljas”.

Hoten blev vardag, men de var av olika karaktär: ”Jag skiljer på ’jargonghot’ och personliga hot. Båda är egentligen lika allvarliga, men vi hanterade dem olika.” De personliga hoten syftade till att skrämma en specifik person, snarare än att de var ett uttryck för allmän upprördhet. Dessa togs på större allvar och kunde polisanmälas. Med ”jargonghot” menar Susann tonårskillar som svarar på tillsägelser med en harang som innehåller någon form av hot. ”Detta var så vanligt att jag knappt reagerade.” Nu, några år senare, tänker hon annorlunda: ”Jag borde polisanmält alla jargonghot, för att föregå med gott exempel, men så tänkte jag inte då.”

Likheterna med ordningsproblemen på biblioteket i Lindängen var många, men det fanns också skillnader. Landskrona bibliotek var ett huvudbibliotek i två våningar och med tre diskar. ”Det var ingen chans att vi skulle kunna lära oss namnen på barnen, vilket vi kunde på Lindängen. Det är en framgångsfaktor: för att kunna kommunicera på ett bra sätt behöver vi ha en relation till barnen. Att veta deras namn är en bra början, men det var helt omöjligt i Landskronas största bibliotek”, säger Susann.

I Lindängen erbjöds hjälp från andra offentliga verksamheter redan första dagen, men i Landskrona var det trögt att 12

få samordningen på plats. ”Det var helt omöjligt för mig att få en samsyn i kommunen”, säger Susann. Ett tidigt initiativ från Landskronas kulturnämnd var att anställa en ”brobyggare”, precis som i Lindängen några år tidigare: en socialpedagog som skulle förbättra relationen mellan stökiga ungdomar och biblioteket. När Helsingborgs Dagblad uppmärksammade satsningen var Susann hoppfull och brobyggaren full av tillförsikt: ”Vi kommer garanterat slippa vakter i framtiden,” sade han till tidningens reporter.8 Till en början bidrog brobyggaren till att dämpa stöket, men sedan blev situationen problematisk. Enligt Susann utförde brobyggaren inte sitt jobb som önskat och det fanns en oro kring att hans privatliv kunde påverka biblioteksverksamheten negativt: ”Vi avslutade hans anställning både på grund av att han misskötte sitt arbete och att det fanns grava misstankar om brottslig verksamhet.” År 2015 tog förändringsarbetet fart. ”Vi hade dokumenterat problemen. Jag hade skrikit högt och jobbat med säkerhetschefen och fått min förvaltningschef att uppfatta hur det låg till.” När en ny person fick ansvar för samordningen av de trygghetsskapande insatserna i kommunen fick bibliotekets stökiga situation andra förutsättningar att förbättras. Med den nya trygghetssamordnaren, som tidigare hade arbetat i Rosengård, följde bibliotekets arbete samma modell som Susann tillämpat i Lindängen: dokumentation, samsyn inom personalen kring vad biblioteket är till för och vilket uppträdande som kunde accepteras, samordning med andra kommunala verksamheter, tydliga trivselregler för både besökare och personal, handlingsplan för hur olika situationer hanteras, ändrad möblering, ökad bemanning, och ordningsvakter på biblioteket. Det fanns även en larmknapp som gick direkt till polisen. Och den skulle snart komma till användning.

Precis som i Lindängen började den nya verksamheten att ge resultat, och precis som i Lindängen kom en allvarlig incident 13

att inträffa som ställde allt på sin spets: ”En fredagseftermiddag var det slagsmål mellan två vuxna män.9 Jag var kolugn, för vi hade tryckt på larmknappen”, berättar Susann. Tryggheten vilade emellertid på ett falskt antagande. Knappen fungerade inte – batterierna var urladdade.

För att dokumentera händelsen började Susann filma med sin telefon. En av de två männen rusade ut ur lokalen, och hon skrek efter honom att stanna kvar. ”Han är vittne, han måste vara kvar, tänkte jag.” När mannen återvände bar han en lång kniv i handen. Susann upplevde att hon var hotad till livet och att slutet var nära: ”Jag bara tänkte: ’Det var det.’” Fast i stället försvann männen från platsen och polis kallades dit per telefon.

En av männen greps, misstänkt för misshandel och olaga hot.

Händelsen visade på brister i säkerhetsrutinerna. Larmet fungerade inte. Det var fredagseftermiddag och vakter borde ha varit på biblioteket, men av okänd anledning var de frånvarande just den dagen.

Biblioteket höll stängt resten av fredagen och på måndagen för att hålla ett krismöte och för att gå igenom säkerhetsrutinerna. Minnena från den hotfulla situationen med pistolattrappen väcktes till liv igen, men den här gången hanterades situationen annorlunda: ”Vid hotet med pistolattrappen fick kvinnan som hotats hjälp, men man pratade inte om det i gruppen”, säger Susann. Nu fick alla höra vad som hade hänt.

Trots motgångarna fortsatte arbetet med att förbättra ordningen. Landskrona bibliotek hade oftast störst behov av ordningsvakter eller väktare under vinterhalvåret, när biblioteket kunde förvandlas till ett offentligt uppehållsrum. Under de varma månaderna klarade personalen sig oftast utan vakter.

Utöver barnen som stökade besöktes Landskronas huvud­ bibliotek då och då av grupper av unga vuxna män som utgjorde en annan typ av svårighet för personalen. ”De kom in för att visa sina härskartekniker”, säger Susann. Barn som förvisats från 14

biblioteket på grund av brott mot trivselreglerna kunde tillkalla äldre bekanta för att markera mot personalen: ”Vid ett tillfälle kom det in sju killar i tjugoårsåldern, då ringde vi fältgruppen, som svarade: ’De där har inte respekt för någon, inte för polisen, inte för oss.’ Då fick vi ha ordningsvakter igen.” Ordningen blev dock successivt bättre och 2017 skulle bli det sista året då Susann tog in ordningsvakter på Landskronas bibliotek. Snart kom också två medvindar som gav nya möjligheter.

Landskrona införde en metod som utvecklats några år tidigare, en strukturerad samordning av trygghetsskapande insatser: EST (Effektiv samordning för trygghet). Den togs fram 2014 under ett samarbete mellan Örebro kommun, Polisen, Örebrobostäder och Örebro universitet. Arbetssättet nådde därefter ut till andra delar av Sverige och kom till Landskrona år 2018.

EST-modellen föreskriver veckomöten för samordning, som kan utökas med fler deltagare vid kvartalsmöten, och en ännu större grupp kan samlas vid årsmöten för att fler kompetenser ska kunna involveras i arbetet.10 Metoden kan anpassas till lokala förhållanden; i Landskrona var det exempelvis vanligast med månadsmöten. ”Då fördelar man resurser centralt och självklart var biblioteket en del i detta. Vi blev synliggjorda och det är jätteviktigt att man pratar om biblioteket på den högsta nivån i kommunen”, säger Susann. Samordningen riktade resurserna i Landskrona till de platser och tidpunkter där de behövdes som mest. ”Det gjorde enorm skillnad. Det var nog den viktigaste faktorn. Jag har jobbat med femtioelva olika åtgärder och de hjälpte såklart också, utan dem hade det ju inte blivit så bra som det blev, men utan EST hade vi aldrig nått fram.”

Ordningsproblemen som kvarstod var mindre och koncentrerade till barnavdelningen. Det var barn i åldrarna nio till fjorton som stökade. Problemen var ibland så allvarliga att Susann behövde stänga barnavdelningen kvällstid: ”Ett problem i Landskrona var att det var dåligt med resurser. Det finns flera stora 15

kostsamma kulturinstitutioner i staden som ska dela på en begränsad kulturbudget. Ett stort fint bibliotek som krävde mycket bemanning och en låg bibliotekspeng per invånare.” Men år 2018 kom nästa positiva pust som gav vind i seglen: Kulturrådet fick i uppdrag av regeringen att genomföra en treårig satsning kallad Stärkta bibliotek. Landskrona ansökte och fick två och en halv miljon kronor, och en stor del av pengarna gick till att utöka personalen på barnavdelningen från två till fem tjänster.

Personalsatsningen byggde på goda erfarenheter från LAB (lära, arbeta, bo), en verksamhet för unga som biblioteket drev tillsammans med bostadsbolaget Landskronahem i området Karlslund, ett utanförskapsområde som polisen klassade som särskilt utsatt åren 2017–2021.11 ”Vad var framgångsfaktorn på LAB? Det var inte att man ordnade en massa roliga aktiviteter, utan det var personalens förtjänst. De hade rätt kompetens och intresse av att arbeta med barn, det var samma personal varje dag och det var tre kloka, välutbildade damer”, förklarar Susann.

De goda resultaten på barnavdelningen fick senare uppmärksamhet i branschpress, där satsningen kallades Möt stök med stök.12 Barn som vistades på biblioteket kunde gå med i en biblioteksklubb, men det krävde att målsman följde med till biblioteket och skrev under en ansökan. ”På så sätt fick vi kontakt med föräldrarna”, säger hon. De pysslande barnen skapade ett lugn på barnavdelningen. Till slut fick biblioteket inte ens ett tillstånd för ordningsvakter: incidentrapporterna var för få och ordningen ansågs därmed för god för att motivera vakter, något som Susann berättar med stolthet i rösten.

16

Kontrasterna i Lomma Resan som började i Lindängen – ökänt för grov brottslighet – förde Susann via den rostande varvsstaden Landskrona till tjänsten hon har haft sedan 2021: bibliotekschef i Lomma, en av de mest välmående kommunerna i landet. Kontrasterna mot Lindängen och Landskrona är stora. Lomma ligger i täten i flera kommunrankingar. Bra skolresultat, höga inkomster, dyra villor, stillsamt bibliotek. ”I Lomma kunde jag släppa ner axlarna.

Det är helt otroligt. Det är en enorm skillnad. En större frihet, för vi behöver inte tänka på att ta hänsyn till de potentiella problemen hela tiden”, säger Susann.

När hon jobbade i Landskrona bar de anställda på en mer eller mindre medveten risk- och konsekvensanalys. De problem de förutsåg begränsade verksamheten. De gjorde anpassningar på förhand för att inte blotta sig för dem som ville stöka. Vid ett tillfälle frågade en kollega om biblioteket kunde bjuda på snittar och bubbel vid en tillställning, väl medveten om att det inte skulle gå att genomföra. ”Hon var frustrerad, och förslaget om snittar och bubbel var ett sätt att förmedla det”, förklarar Susann. Det var ett exempel på en typ av aktivitet som valdes bort för att inte bjuda in till oordning: ”Vi såg det framför oss.

De skulle komma, förstöra, ta saker. Det låter förfärligt, men vi var tvungna att ha en beredskap för det.” Susann framhåller att de flesta besökare uppförde sig exemplariskt, men ”likväl fanns det alltid en risk att det fåtal som helt saknade respekt för andra skulle komma in och förstöra”.

Biblioteket i Lomma ligger i en modern byggnad som uppfördes 2008 och nominerades till Kasper Salin-priset som delas ut av Sveriges Arkitekter. Den är belägen mitt i centrum, vid vattnet, med utsikt över småbåtshamnen mot Öresund. Här finns inga larmknappar, inga väktare, och Susann är osäker på om det finns en handlingsplan för ordningsproblem – behovet 17

har inte funnits. ”Det är en jättestor skillnad. Här har vi ju soffor. Vi har fåtöljer. Det är härligt att kunna erbjuda det. I Landskrona och Lindängen fanns inga sköna sittplatser någonstans.

Det var möblerat för att man inte skulle vilja stanna, vilket var jättesorgligt”, säger hon.

Det finns fortfarande mycket som hon vill utveckla, framför allt barnavdelningen, som hon vill göra mer barnvänlig. Just bibliotekets bristande barnvänlighet uppmärksammades i tidningen Sydsvenskan, där föräldrar berättade om känslan av att vara obekväma fridstörare eftersom akustiken gjorde att barnen kunde besvära besökare som läste eller studerade.13 Även om kontrasterna mellan Susanns nya arbetsplats och hennes tidigare är stora vill hon inte att bilden av de sistnämnda ska bli för mörk: ”Mina absolut bästa biblioteksår har jag haft i Lindängen och Landskrona och där har jag också haft förmånen att arbeta med de mest fantastiska biblioteksmedarbetarna. Så allt är inte elände, även om din bok handlar om det.”

18