9789163867224

Nyckelbarnen

Nyckelbarnen Copyright © Sara Kadefors 2010 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2010 Omslag: Patrik Lindvall Redaktör: Karin Hammarkvist Tryckt av GGP Media GmbH, Tyskland 2010 isbn 978-91-638-6722-4

www.bonniercarlsen.se

1

nyckel redan i trean fast jag inte ville ha någon. De köpte ett band som man kunde hänga runt halsen med namnet på ett rockband som de trodde att jag gillade och lämnade över den, som om det vore något fantastiskt, ”Din alldeles egna nyckel, Siri”. Jag tog tigande emot den. Sedan såg jag till att vara sist kvar på fritids.

I fyran började jag på fritidsklubben. Där kunde man göra samma sak som på fritids, sitta och läsa, göra lera eller spela biljard. De stängde inte förrän halv sex och mamma eller pappa var oftast hemma vid sextiden, så jag behövde inte använda nyckeln då heller.

Nu var det nya tider. Före sommaren hade vi fått veta att fritidsklubben skulle stängas, av ”ekonomiska skäl”. Alla var arga, barnen, föräldrarna, Jag fick egen

5

personalen. Men protesterna hjälpte inte. Det fanns inga pengar och det som var bestämt var bestämt.

Först nu förstod jag vad det verkligen innebar. ”Glöm inte nyckeln, Siri!”

Mamma stod bredvid mig och tog på sig skorna i hallen. Hon hade svettpärlor i pannan, fast hon duschat för bara en halvtimme sedan. ”Det finns pengar i burken, om du skulle behöva nåt”, sa hon och kastade på sig jackan. ”Jag kommer hem vid halv sju.” ”Inte förrän halv sju?” ”Jag ska hinna handla också. Glöm inte nyckeln nu.”

Jag tryckte motvilligt ner den i ryggsäcken. Hon kramade mig hejdå, som om det var sista gången vi sågs. Hennes ögon blev fuktiga när hon såg på mig. ”Tänk att du blivit så stor.”

Jag förstod inte. Hon betedde sig som om jag skulle börja nollan med ny skolväska över axeln med en tecknad figur på. Men att börja femman.

Vad var det?

6

När jag kom ner på gatan fick jag syn på Linn.

Hon måste ha kommit ut från porten precis innan mig. Jag hade ingen som helst lust att springa ikapp henne, trots att vi hade bott i samma hus och gått i samma klass i alla år. Linn och jag var sådana som inte hade någonting gemensamt. Hon hade midjekort, rosa jacka, bara en sådan sak. Och någon sorts attityd som sa att hon var bättre än alla andra. Dessutom luktade hennes mamma alldeles för mycket parfym.

Jag hörde mamma säga till en väninna en gång att hon trodde att Linns mamma hade silikonbröst.

De satt i köket och drack vin och mamma berättade att hon hade lagt märke till brösten på ett föräldramöte – ”dom såg verkligen inte naturliga ut”.

Jag visste inte vad silikonbröst var, så jag kollade upp det på nätet. Folk skär upp brösten hos en doktor och stoppar in något geléaktigt för att de ska se större ut. Man måste vara galen om man gör något sådant. Säkert gör det hur ont som helst.

Jag och Linn kryssade oss fram mellan bilar och cyklar och gångtrafikanter på väg till skolan.

7

Vi hade fem rödljus att passera. Ibland struntade cyklisterna i att det var rött och man krockade nästan med dem på övergångsstället. Jag hade börjat göra som vissa vuxna, skrika efter cyklister och bilister som inte kunde bete sig, ”Det är faktiskt röööött!”.

På vissa ställen var det så trångt på trottoaren att man knappt kunde komma förbi. Utanför skolan trängdes bilarna och föräldrarna letade hetsigt efter någonstans att stanna och släppa av sina barn. Så här första dagen på terminen var det som väntat extra många.

Vi hade inte ens fått någon ny i klassen. Det var samma gamla vanliga ansikten när jag kom in i klassrummet. Leo, Sixten och Isidor satt längst bak i vanlig ordning och slog varandra med hoprullade papper i huvudet. Maggan fick säga till på skarpen nästan direkt. ”Sluta nu, Leo! Sixten! Nu är ni tysta!” Det tog bara några minuter innan hon var högröd i ansiktet.

På rasten ställde jag mig intill Greta och Cornelia. Greta berättade om sitt sommarlov. Jag blev 8

snabbt uttråkad för inget mer spännande hade hänt än att hon varit på sitt landställe och badat. Cornelia tog vid. Hon hade åtminstone simmat under en brygga fast hon inte fick och hennes mamma hade blivit jättearg. De skrattade högt åt något som hänt när Cornelia var på Gretas land. Gretas kanin, Rufsen, hade rymt och de hade letat en halv dag efter honom, ända borta i granngården. Till slut hade Gretas mamma hittat honom – i tvättkorgen!

Jag förstod inte alls det roliga. Men de fortsatte att prata om Rufsen, så jag blev tvungen att flytta mig till Jenny och Mirjam. Där var det lite mer intressant, för Jenny hade fått mens under sommaren. Mirjam, som stod med sin älskade maskot i famnen, en ganska ful bäver, såg ut att vilja döda sin bästa kompis. Men hela tiden sa hon ”Gud, vad jobbigt!” och frågade om det inte var jätteäckligt.

Konstigare ändå var att Jenny såg ut som om hon hade gjort något duktigt. Mitt i alltsammans kom Linn fram. ”Jag fick mens för ett halvår sen.”

Jenny och Mirjam blev alldeles tysta och såg 9

bistert på varandra. Alltihop var skumt. Som jag mindes det hade de tre varit oskiljaktiga tidigare.

Säkert hade något drama hänt under sommaren, Jenny hade frågat Mirjam men inte Linn om hon ville följa med till landet eller något och så hade Linn fått reda på det. Sådant brukade de hålla på med. Helt plötsligt kunde någon bara vara utanför, och att få en ny bästis från den ena dagen till den andra var ingen omöjlighet. Det hela var omöjligt att förstå för någon som inte var bästistypen. Jag hade alltid någon att prata med och jag blev inte över när man skulle dela upp sig i par, men utanför skolan träffade jag sällan någon. Det hade bara inte känts tillräckligt viktigt.

Efter sista lektionen dröjde jag mig ensam kvar på skolgården. De andra i klassen hade försvunnit iväg. Jag förstod inte vart. Hade så många bestämt med en kompis eller hade de fritidsaktiviteter att springa till? Kanske ville de bara hemskt gärna sitta i lägenheten och titta på tv. Min blick fastnade på det stora trädet längst ner på skolgården som såg ut att vara minst tusen år gammalt. Jag visste att jag 10

aldrig skulle våga, ändå fick jag lust att klättra upp i det. Jag ville parkera mig någonstans bland grenarna och iaktta folk som gick förbi nedanför.

Katerina, som jobbade på fritidsklubben, kom gående över skolgården. Hon var extra personal på lågstadiet numera och bedyrade nu hur mycket hon skulle sakna mig. ”Jag hatar alla dumma politiker som bestämmer sånt här, bara så du vet!”

Konstigt nog kramade jag henne. Jag brukar inte kramas, men alltihop var ganska sorgligt. Vi hade ju setts nästan varje dag. På vägen därifrån räknade jag på det och kom fram till att förra året träffade jag henne fler timmar än mamma och pappa.

* På stan försökte jag se mig omkring med nya ögon.

Det var som att iaktta en helt ny värld, bestående av barn som inte hade något speciellt att göra. Jag lade märke till ungar som stod i klungor utanför 11

butiker med klubbor i munnarna, sådana som åkte skateboard i trappor eller bara hängde kring några parkbänkar. Jag tyckte att det såg deprimerande ut att hänga och lovade mig själv att aldrig göra det.

Vad var det för mening med att bara stå och glo?

I brist på annat gick jag in i en klädaffär. Det var bra att bo mitt i en stad där det fanns folk överallt och affärer att gå in och värma sig i när det var kallt.

Jag tyckte synd om sådana som bodde på landet där det var tomt på människor och man bodde i villa istället för lägenhet. Säkert knakade det mycket i väggarna i gamla hus. Och det fanns inga grannar som sällskap, sådana som spolade på toaletten eller gick på klackar fram och tillbaka i våningen ovanför. En tjuv eller mördare skulle kunna bryta sig in under dagen hur lätt som helst utan att någon lade märke till det.

Jag fingrade på plaggen och provade en alldeles för stor blus. Draperiet drogs ifrån och expediten visade sig i öppningen. Hon såg inte jätteglad ut. ”Vad gör du?”

Jag slängde en blick på mig själv i spegeln. Den 12

rynkiga blusen såg verkligen ut som en säck över min taniga kropp. ”Provar.” ”Den är för stor”, sa hon. ”Ärligt talat så tror jag inte att vi har nåt som passar dig här.”

Jag kände irritationen bubbla upp inom mig. ”Men tänk om jag gillar för stora kläder!”

Expediten tittade ner i golvet. Sedan gick hon.

Jag tog av mig blusen. Det bubblade fortfarande.

Hon ville att jag skulle gå, jag var en sådan som folk inte ville ha i sina affärer. Nästa gång skulle jag gå till en större butik där de inte brydde sig ett dugg om kunderna och man kunde göra vad man ville utan att någon lade sig i.

Klockan var fortfarande inte tillräckligt mycket för att jag skulle vilja gå hem. Fast jag inte var hungrig gick jag och åt hamburgare. Flera andra satt ensamma vid borden, men jag var det enda ensamma barnet. Det irriterade mig. Fanns det en outtalad regel om att barn bara får existera i grupp på hamburgerställen? Efter att ha tagit två bett av hamburgaren reste jag mig och gick.

13

På vägen hem stannade jag till vid vartenda skyltfönster, och vid nästan varje gathörn tog jag en paus och vilade. Till slut gick det inte att dra ut på det längre. Jag var oundvikligen framme vid mitt hus. När jag var på väg in genom porten hörde jag en röst. ”Vänta!”

Jag vände mig om, glad över att bli stoppad. Det var Leo som kom springande med en av jackärmarna på och den halvöppna ryggsäcken i handen. Leo gick i min klass, men var flera centimeter kortare än jag. Vi brukade inte prata så mycket, mest heja när vi sågs i hissen. Precis som med Linn lät jag honom få försprång om vi kom ut från huset samtidigt. Jag vet inte varför. Kanske för att han var jobbig i största allmänhet, en sådan som inte kunde sitta still på lektionerna och alltid lät.

Nu höll jag i alla fall upp dörren för honom. Han log mot mig med bländande vita tänder. Leo och hans bror var adopterade. Jag visste inte säkert från vilket land eftersom han kom ny i fyran. Det jag ändå kände till var att han bodde på sjätte våningen 14

med sina föräldrar, en lillebror och tre överdrivet smala hundar. ”Det suger att vi inte fick en ny lärare”, sa han med alldeles för hög röst, ”att Maggan inte blivit dödssjuk eller fått barn eller nåt.” ”Hon fick barn för sju år sen”, sa jag. ”Fan också.”

Vi väntade på hissen tillsammans. Leo krafsade sig ihärdigt på benet, som om han hade en sjukdom. Det lät lite äckligt. ”Kan hon inte få mer barn då?”

Han såg ut som om han verkligen undrade. ”Jag vet inte”, svarade jag. ”Hon har två barn nu.

Och är nästan fyrtio.” ”Så då går det inte längre?” ”Vissa kan få.” ”Hoppas. Hoppas fett mycket.”

Inne i hissen stod Leo och gjorde grimaser i spegeln, sedan fiskade han upp nyckeln som hängde i en kedja i byxorna och skrapade den mot väggen på ett jobbigt sätt. Det såg ut som om det blev märken. När hissen stannade kändes det skönt. Han 15

log igen. Jag kom att tänka på dvärgen i Snövit, den glade. Fast med större tänder. ”Annars får man väl hoppas på sjukdom”, sa han innan jag klev ut. ”En dödlig.”

Jag kunde inte låta bli att le. När hissdörren slagit igen blev jag lika snabbt allvarlig. Här stod jag, ensam i det ekande trapphuset. Olustigt drog jag upp nyckeln ur ryggsäcken och stack den i låset.

Jag tryckte ner handtaget och öppnade. Hallen såg direkt främmande ut. Ett försiktigt steg över tröskeln. Tystnaden slog emot mig som en vägg.

Det var för konstigt alltsammans. Lägenheten kändes tre gånger så stor som annars och tre gånger så tyst. Jag rörde mig som en främling i rummen.

I sex minuter satt jag i köket och stirrade på köksklockan medan sekundvisaren långsamt tickade fram. Jag blundade och försökte räkna sekunder i rätt tempo, men tappade koncentrationen. Till slut reste jag mig och gick in på mitt rum.

Det gick bara inte att koncentrera sig på boken.

Hela tiden tyckte jag mig höra att någon smög omkring utanför. Jag slog på tv:n för att dränka 16

ljuden och tittade på ett program om ovanligt kortväxta amerikaner, men det gjorde mig lite illamående, så jag satte på en cd istället.

Jag blev stående i fönstret i vardagsrummet och tittade ner på bilarna. Solen stack mig i ögonen och det blev varmt på gränsen till outhärdligt. Plötsligt kändes det som om jag inte kunde andas. Jag försökte lossa de dumma krokarna i fönstret, men de satt alldeles för hårt. Jag slet och drog i dem, paniken spred sig i kroppen, fick den att krampa och skälva.

En hård knuff med axeln och fönstret gick upp. Jag lutade mig ut och drog in den välbekanta avgasluften i lungorna. Ljudet från trafiken nerifrån gatan gjorde mig lugn. Jag såg ner på bilarna och människorna. Där borta fick en turistbuss stanna och släppa fram en ambulans med tjutande sirener. På trottoaren kom ett gäng ungdomar på skateboard och höll på att krocka med en haltande gubbe. Långt, långt borta kom Linn gående i sin rosa jacka.

Jag lämnade fönstret öppet och höll mig i när17

heten tills dörren öppnades tjugo i sju. Det var mamma och matkassar. ”Hej älskling!” ”Du sa halv sju!” ”Förlåt!”

Hon ställde ner matkassarna och tittade ängsligt på mig. ”Är det inget bra?”

Jag skakade på huvudet. ”Och varför inte det?” ”Jag hade ingenting att göra efter skolan.”

Mamma suckade tungt. ”Jag sa ju det, att du skulle ha anmält dig till aktiviteter.”

Hon hade tjatat om olika aktiviteter hela sommaren. Helst av allt ville hon att jag skulle börja på boxning. Jag tyckte att det verkade idiotiskt. Varför skulle en liten skit som jag stå med handskar större än mig själv och försöka slå på något?

Jag följde mamma i hälarna till köket, där hon började plocka in i kylskåpet. ”Kan du inte börja på en sån där kurs där man 18

spelar i band?” sa hon. ”Jag skulle svimmat av lycka om det fanns sånt när jag var liten.”

Jag skakade på huvudet. Hon såg bedjande på mig. ”Elgitarr, det är väl coolt?”

Jag skakade på huvudet igen. ”Teater då?” ”Jag hatar teater!” ”Man vet ju inte om man inte har prövat.” ”Jag har prövat!” ”När du var sex!” ”Jag vill inte synas!”

Mamma såg bekymrad ut. Jag visste ju hur glad hon hade blivit om jag hade velat synas mer. ”Teater och drama kan hjälpa en att våga ta mer plats”, försökte hon. ”Jag tar plats när det behövs.”

Hon sjönk ner vid bordet och dolde ansiktet i händerna. Hon hade säkert mycket på jobbet också. Efter en djup suck kikade hon ut mellan handflatorna och lyckades få till ett hoppfullt leende. ”Du kan väl gå hem till hon i din klass som bor i huset? Vad heter hon på femman?”

19

”Linn. Vi har ingenting gemensamt.” ”Och vem har du nånting gemensamt med då?”

Jag reste mig och gick in på rummet. Hon kom efter. Stod länge i dörröppningen och betraktade mig medan jag satt i sängen och låtsades läsa. Hennes blick kändes tung och kladdig. ”Jag vet att det inte är så lätt allting. Men du måste faktiskt anstränga dig lite själv också. Det kan vara bra att ha kompisar om man inte gillar att vara ensam, tänk på det.”

20

2

tänkte på att jag borde försöka bli vän med någon i klassen desto omöjligare kändes det.

Jag studerade ansiktena i klassrummet och lekte ”om-jag-var-tvungen-att-välja-vem-skulle-jag-blikompis-med?”, men det var rent omöjligt att besvara frågan.

På rasterna hade jag lagt märke till att Linn ofta gick omkring ensam, som om hon spelade ”kaxig tjej” i en teater, med hakan i vädret och lite överlägsen uppsyn. Tanken hade aldrig slagit mig förut att Linn kunde bli min vän. Egentligen skulle det ju vara ganska praktiskt, eftersom vi bodde i samma hus. Men vi var så fruktansvärt olika. Hennes mörka, lockiga hår och näpna ansikte gjorde att hon liknade en gullig liten rävunge, medan jag såg ut som en råtta med tunt hår och spetsig näsa. En Ju mer jag

21

rävunge och en råtta – vad var det för kombination? Åt inte rävungar möss?

En eftermiddag var vi i alla fall några som stod kvar och pratade utanför skolan efter sista lektionen. Jag hade blivit lite bättre på att småprata med folk. För att slippa gå hem kunde jag dröja mig kvar med nästan vem som helst. Om man inte hade något att säga kunde man stå och lyssna på andra och skratta åt deras skämt. Den här gången var Linn med. Det var nog första gången som hon och jag stod tillsammans någonstans. ”Kolla!”

En kille pekade på det stora trädet längst ner på skolgården. Jag hajade till. Högst upp bland grenarna satt Leo och tittade ut över skolgården. ”Tjo ho!” skrek han. I samma ögonblick släppte han grenen och vinkade till oss. ”Hej, hej!”

Vi drog efter andan. Det såg livsfarligt ut.

Två lärare kom utrusande. En av dem var Maggan och den andra en gubbe som jobbade på högstadiet. De såg ut som om någon precis hade kastat en bomb som snart skulle explodera. Maggan 22

var knallröd i vanlig ordning och frustade som en häst. ”Vad gör du där uppe, Leo? Kom genast ner därifrån!” ”Det är livsfarligt!” ropade gubben. ”Du kan ramla ner, förstår du inte det?” fortsatte Maggan. ”Du är fan inte klok, Leo! Du är helt omöjlig, hör du det! Kom ner nu!”

Men Leo satt bara kvar och tittade lite retfullt på dem. Maggan tog några bestämda steg mot trädet och visade honom tänderna. ”Kom ner! Nu med en gång! Annars vet jag inte vad jag gör med dig!”

Gubben såg på Maggan som om han inte var säker på att hon använde rätt taktik. ”Hör du vad din fröken säger?” sa han, lite mjukare. ”Det bästa är nog om du tar och klättrar ner nu.” ”Snart!” sa Leo. ”Om du inte kommer ner inom en minut så ringer jag dina föräldrar!” Maggan liknade nu ett rovdjur som fått vittring på byte. ”Eller polisen! Polisen får 23

komma hit och plocka ner dig! Är det så du vill ha det? Va? Vill du hamna i polisens register?”

Gubben tittade bekymrat på Maggan igen. ”Är det inte bättre med brandkåren?” ropade Leo glatt. ”Polisen har ingen stege!”

Flera av oss kunde inte låta bli att börja fnissa.

Maggan vände tvärt och marscherade mot skolan.

Det syntes att hon ändå hade polisen i åtanke.

Då började Leo röra på sig uppe i trädet och gubben ropade åt Maggan att hon skulle vänta.

Långsamt började Leo klättra ner, gren för gren.

Alla stod tysta och följde honom koncentrerat med blicken. Ett par gånger såg det riktigt otäckt ut när grenen under foten inte verkade tillräckligt stabil, men han lyckades snyggt parera alla faror. Först när han stod med bägge fötterna på marken kunde jag andas ut.

Maggan rusade fram och tog tag i hans arm. Det syntes på Leo att det gjorde ont. ”Vad är detta för idiotier? När skoldagen är slut ska du gå hem, istället för att ställa till med en massa saker.” Hon såg irriterat mot oss. ”Ni också!”

24

ropade hon. ”Alla ska gå hem när skoldagen är slut.

Så måste det fungera!”

Leo slet sig från Maggan och sprang iväg. Jag skyndade efter utan att förstå varför. Jag hörde Maggans röst bakom mig. ”Jag ringer dina föräldrar, Leo!” Efter ett tag slog Leo av på takten. Jag gick fortfarande efter honom. Snart hörde jag steg bakom mig och när jag vände mig om såg jag att det var Linn. Jag väntade in henne, som någon sorts reflex.

Utan att prata fortsatte vi sida vid sida. Leo försvann in i kiosken längre fram. Strax efter kom han ut med en klubba i munnen. Linn och jag stod utanför och väntade på honom. ”Vilken idiot”, sa jag. ”Jag ska döda henne”, sa Leo och sög intensivt på klubban.

Sedan log han så där bländande igen. Som om han sagt något vänligt om Maggan. Jag sneglade på Linn. Hennes blick var frånvarande. Kanske tänkte hon på Jenny och Mirjam, hur mycket roligare det hade varit att gå här med dem. I hissen senare drog 25

hon upp sina nycklar som hängde runt halsen på ett band med döskallar. Jag hajade till. Döskallar och rosa jacka var inte en helt vanlig kombination.

Leo andades mot spegeln och skrev ”Hata” i imman. Jag skrev ”Maggan” under. Vi flinade mot varandra.

Nästa dag hade Maggan bestämt sig för att vara snäll.

Hon läste högt ur en bok istället för att gå igenom oregelbundna verb och spatserade omkring i klassrummet som om hon tänkte på hur det såg ut. När hon passerade Leo lade hon en hand på hans axel.

Kanske ville hon bara ge honom en vänlig klapp, men det såg mest ut som om hon ville markera vem som bestämmer. Leo stirrade stelt framför sig.

Efteråt var det meningen att vi skulle prata om boken, vad vi tyckte om personerna och varför de gjorde på det ena eller andra sättet. Fröken frågade om det verkligen var schyst att pojkarna i boken skojade om en pojke som inte var där. Det var bara alltför självklart vad man skulle svara. Hon gav frågan till Nizar, precis som vanligt.

26

”Man ska väl tänka på hur man själv skulle vilja bli behandlad”, sa han.

Fröken lyste upp. Det var förstås alldeles rätt svar.

Jag blängde på Nizar. Hela han var irriterande.

Hans fina, rena kläder som såg ut som om de hade köpts till en vuxen, hans självsäkra min som berättade klart och tydligt vad han tyckte om sig själv – att han var i det närmaste perfekt. ”Om nån gör nåt dumt mot nån annan så är det viktigt att ni kommer till mig eller nån annan vuxen och berättar det”, sa Maggan.

Jag tänkte inte efter. Handen åkte upp i luften av sig själv. ”Siri?” ”Vad ska ni göra då?” ”Ja … vi får väl prata med den som betett sig illa.” ”Skälla på honom?”

Fröken såg ställd ut. Förhoppningsvis tänkte hon på hur hon skrikit på Leo. ”Nej, prata”, sa hon.

27

Jag vände bort huvudet, bara för att se rakt in i Nizars ögon. Vad glodde han på mig för?

Alla fortsatte att säga självklarheter som om de vore intressanta nyheter. Leo verkade lika uttråkad som jag och hade svårt att sitta still på stolen.

Fröken förmanade honom flera gånger. Varje gång flinade han upp sig på ett fånigt sätt. Det var nästan så att jag fick lust att slå honom.

Som avslutning sa Maggan att det var roligt att jobba i en klass där alla verkade vara så snälla mot varandra. Då räckte Mirjam upp handen. ”Men man kan väl inte tvinga sig att vara kompis med nån?”

Jag såg på Linn. Hon stirrade framför sig med sammanpressade läppar. ”Hur menar du?” frågade Maggan. ”Om nån är dum kan man ju inte vara snäll tillbaka.”

Maggan flackade lite med blicken. ”Nä, men man måste försöka. Det är ju som Nizar säger, att man ska behandla folk som man vill bli behandlad själv.”

28

Efter lektionen skyndade Linn ut genom dörren och kom inte tillbaka på hela dagen. Maggan frågade efter henne, men ingen visste något.

På eftermiddagsrasten gick jag fram till Jenny och Mirjam. De stod ute på skolgården och pratade med huvudena tätt ihop, så där som bästisar gör. ”Vet ni var Linn är?”

Jenny och Mirjam skakade samtidigt på huvudet. ”Är ni inte kompisar längre?” fortsatte jag. ”Man kan inte vara kompis med henne”, sa Jenny. ”Har hon gjort nåt?”

De tittade på varandra och knep ihop munnen, som om de hade en hemlighet. Jag stod kvar en liten stund, men de verkade inte vilja tillägga något, så jag gick. Sekunden efter hörde jag Mirjams röst bakom mig. ”Akta dig. För henne alltså.”

När jag kom hem på eftermiddagen verkade lägenheten så där stor och ödslig igen. Jag gjorde en 29

smörgås och gick in och satte på tv:n för att försöka överrösta tystnaden. Det var ett program där man kunde gissa ett ord och vinna en massa pengar. Jag höjde volymen. Mitt i oljudet ringde det på hemtelefonen, den som aldrig ringer annars. Jag gick ut i köket och tog luren. I andra änden var det tyst. ”Hallå!”

Inget svar. Hjärtat bultade så hårt i bröstet att det gjorde ont. Jag lade på. Var det en tjuv som ville kolla om jag var hemma? Någon som hatade mig och ville jäklas? En äcklig typ som ringde runt och skrämde folk? Alla alternativ var lika läskiga.

Jag skyndade tillbaka till tv:n och försökte intensivt gissa ord. Efter bara någon minut ringde det igen. Jag satt kvar medan signalerna fortsatte skrälla, högt och olycksbådande. Till slut reste jag mig. ”Hallå?”

Tystnad igen. Jag släppte luren på golvet, rusade till hallen och tryckte ner fötterna i skorna.

När Linn en halv minut senare öppnade dörren kände jag mig oändligt dum. Hon tittade på mig med en frågande rynka mellan ögonbrynen.

30

”Det var en som ringde och jag blev rädd”, pep jag. ”Vill du komma in?”

Deras lägenhet var mindre än vår, en tvåa. Jag frågade hur många som bodde där och hon sa att det var hon och hennes syster och mamma. Systern och hon delade rum och mamman sov i vardagsrummet. Det luktade starkt av parfym i lägenheten. Överallt låg det prylar, smink och högar med kläder, men det var rörigt på ett mysigt sätt. Kanske såg Linn att jag tittade, för hon himlade med ögonen åt en jättehög med tidningar. ”Mamma vet inte hur man städar. Vill du ha te?”

Jag nickade. ”Vanilj eller persika. Persika är godast.” ”Då tar jag det.”

Linn verkade inte ett dugg sjuk. Det lockiga håret glänste som om det vore nyborstat. Hon mätte redigt upp teet i en sil och kokade upp vatten i en kastrull. Jag tittade fascinerat på från en stol vid köksbordet. Själv hade jag aldrig använt spisen hemma, bara mikron, och vi hade bara tepåsar.

31

”Varför gick du hem förut?” frågade jag.

Hon blev mörk i blicken. ”Jag står inte ut med dom.” ”Jenny och Mirjam?”

Hon nickade så att de mjuka lockarna dallrade vid kinderna. ”Vad har dom gjort?” ”Plötsligt gick det inte att vara tre. Dom sa att det inte funkade.” ”Bara så där?” ”Ja.” ”Du hade inte gjort nåt?”

Hon skakade allvarligt på huvudet. ”Men dom säger till folk att det var mitt fel.” Hennes röst blev ostadig och det såg ut som om hon skulle börja gråta. ”För att ingen ska tro att dom mobbar.”

Linn öppnade skåpet och tog ut två vackra tekoppar med rosa blommor och ställde på det smuliga bordet. Hon hällde hett vatten genom silen i tekannan, som om hon gjort det tusen gånger förr.

Vi tog med oss teet till vardagsrummet. Jag satte mig i en soffa som var dekorerad med glänsande 32

band. Hennes mamma verkade gilla gamla saker, gardinerna i sammet såg ut som från en annan tid och på en byrå stod ett porslinshuvud med en gammal hatt på.

Persikateet smakade konstigt, men jag log uppskattande mot Linn. Hon suckade lite. ”Folk fattar nog inte hur det känns att bara bli av med sina kompisar.” ”Hur känns det?”

Hon tänkte efter. Den docklika munnen blev ännu mindre och sötare. ”Som att allting blir grått. Allting som förut varit färgglatt.”

Vi drack tysta vårt te till ljudet från en stereoanläggning ovanför våra huvuden. Det dunsade där uppe, som om någon hoppade upp och ner i takt till musiken. ”Vad är det som låter?” frågade jag. ”Leo.” Jag höjde på ena ögonbrynet. ”Shit! Bor han där?” ”Det där är ingenting mot hur det kan låta. När 33

hans brorsa är hemma och alla tre hundarna. Morsan håller på att få spel.” ”Vad håller han på med?”

Hon ryckte på axlarna. ”Hoppar. Dansar.”

Linn reste sig utan ett ord och lämnade rummet. Några sekunder senare kom hon tillbaka med en kvast och ett finurligt leende på läpparna. Hon bankade med kvasten i taket under Leos dansande fötter. Dunsandet upphörde. Jag och Linn tittade förtjust på varandra. Jag tog kvasten ifrån henne och slog skaftet i taket, i en ny rytm. Efter en stund kom det likadana knackningar tillbaka. Jag prövade en annan takt, och fick svar. ”Han är galen”, sa Linn och log med hela ansiktet.

Det var första gången jag såg henne le på riktigt den här terminen. Hon var så söt att jag inte kunde sluta stirra. Sedan frågade hon om vi skulle spela poker. Det förvånade mig. Inte kunde jag tro att en sådan som Linn kunde spela poker. Kanske hade jag helt enkelt inte riktigt fattat vad ”en sådan som Linn” var för något.

34

Innan hon hunnit dela ut korten ringde det på dörren. Ögonblicket efter stod Leo i rummet och tittade sig nyfiket omkring. ”Fett litet. Hur står du ut?”

* Vi kunde sitta i flera timmar och spela poker. Vi spelade om pengar, men insatserna var aldrig särskilt höga. Ibland tog vi en paus och gick ut på gården och lade två tröjor på asfalten som mål. Vi turades om att stå. Varken Linn eller jag var så förtjusta i att spela fotboll, men vi gjorde det för Leos skull.

Man märkte när han behövde komma ut och röra på sig. Han kunde sitta still max en halvtimme, sedan var det dags. När vi hade träffats några gånger kastade han sig över mig utan förvarning och började brottas. Jag brottades tillbaka lite grann och undrade för mig själv varför bara jag och inte Linn blev angripen.

35