Page 1

Fåglarna har fått det allt svårare att finna

Genom att sätta upp holkar underlättar du

Fågelholkar & vanliga holkfåglar

Lennart Bolund

häckningen och ökar överlevnaden bland småfåglarna, som gör nytta genom att hålla efter trädgårdens, skogarnas och odlingsmarkernas skadedjur. I den här boken får du tips och råd om hur du tillverkar holkar, boplattformar m.m. för ett femtiotal fågelarter. Holkarna presenteras med måttuppgifter, instruktioner och tydliga teckningar. Du får också reda på när, var och hur det är lämpligt att sätta upp dem och hur du sköter dem. Boken ger även inblickar i fåglarnas intressanta familjeliv och levnadsvanor och beskriver vad du kan göra i trädgården för att fåglarna ska trivas. Den avslutas med ett avsnitt om vintermatning.

Lennart Bolund Fågelholkar & vanliga holkfåglar

naturliga platser där de kan bygga sina bon, men med ganska små medel kan du hjälpa dem. Ett sätt är att sätta upp holkar. Det är en tacksam uppgift, eftersom ett stort antal av dem får ”hyresgäster” redan första året. Och dessutom fungerar de som övernattningsholkar för många av stannfåglarna under den kalla årstiden.

Lennart Bolund har under mer än femtio år

samlat på sig en gedigen kunskap om våra holkfåglar och de krav som dessa ställer på bo och omgivning för att trivas.

www.icabokforlag.se

2740-Omslag_Fagelholkar.indd 1

10-06-30 12.47.45


Denna bok tillägnas barnbarnen Sandra, Pontus, Rickard, Melker och Clara.

som har varit hjälpsamma under denna boks tillkomst. Utan er hade den knappast blivit färdig: Erik Arbinger, Odd Kåre Bratteggen, Björn E. Foyn, Lars Gezelius, Tony Haglund, Mikael Hake, Thomas Holmberg, Kenneth Johansson, Björn Jönsson, Magnus Kasselstrand, framlidne Tim Kestrel, Tomas Klemets, Arne Knudsen, Hilding Laestander, Erik Lansgren, Mikael Larsson, Uno Larsson, Folke Lindgren, Bengt Lundberg, Björn Mild, Tero Niemi, Per Nökleby, Patrik Olofsson, Mats Olsson, Lennart Otterhag, Nils Pers, Finn Rönning, Geir Sonerud, Ove Stefansson, Allan Stenmark och Anna Struwe.

Ta c k t ill a lla

INNEHÅLL

Inledning 5

Att tänka på 7 Holktyper 10 Viktiga detaljer 12 Så här fäster du holken 17 Att köpa holk 19 Småfåglar i holk 20

www.icabokforlag.se © 2010 Lennart Bolund, Kenneth Johansson, Tero Niemi och Ica Bokförlag, Forma Books AB Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc. Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001. Fotografier: Lennart Bo­lund (s. 5, 7, 10, 12, 13, 16, 21, 46, 52, 31, 94 nederst, 95, 96 överst, 98, 100), C G Gustavsson (s. 90), Felix Heintzenberg (s. 74), Kenneth Johansson (s. 8, 11, 23, 24, 27, 29 överst, 34, 35, 36, 38, 41, 43, 44, 51, 53, 58, 59, 62, 71 nederst, 75, 76, 82, 83, 85 nederst, 94 överst, 96 nederst, mot bakre pärmen), Tero Niemi (mot främre pärmen och s. 3, 4, 6, 26, 28, 29 nederst, 33, 37, 39, 45, 47, 48, 49, 57, 61, 63, 66, 68, 69, 71 överst, 77, 79, 81, 85, 89, 91, 101) Teckningar: Anders Jeppsson Grafisk form: Ove Lindfors Redaktör: Roger Carlson Repro: Done Tryck: Shengtong, Kina 2010 ISBN 978-91-534-2740-7

Svartvit flugsnappare 21 Halsbandsflugsnappare 23 Gråsparv 23 Pilfink 24 Talgoxe 27 Blåmes 28 Entita 28 Talltita 29 Lappmes 30 Svartmes 30 Tofsmes 31 Bräd- och kubb holkar för mell anst ora fåglar 32

Nötväcka 33 Stare 34 Kaja 35 Göktyta 36 Skogsduva/blåduva 37 Större hackspett 38 Tretåig hackspett 39


Sp e c I aL h oLk a r

pLat tF orm ar

o c h L ådhoL k a r 4 0

För m å S Få gLar 70

Tornseglare/tornsvala 41 Sädesärla 42 Forsärla 44 Ladusvala 44 Hussvala 45 Skärpiplärka 46 Strömstare 47 Rödhake 48 Rödstjärt 49 Koltrast 50 Grå flugsnappare 51 Trädkrypare 52

Skrattmås 71 Fiskmås 71

h o L k a r F ör andF å geL

S torhoL k a r F ör uggL or och FaL k a r 72

Tornuggla 74 Hökuggla 75 Sparvuggla 76 Kattuggla 77 Slaguggla 79 Hornuggla 81 Pärluggla 82 Tornfalk 83 Stenfalk 85

o c h Sk ra k e 5 4

Salskrake 57 Storskrake 58 Gräsand 60 Gravand 61 Ejder 62 Knipa 63

F Iender och Faror 94 BopL att Formar För rov F å g Lar 86

Fiskgjuse 87 Ormvråk 90 Lappuggla 90 S pecI a LhoLkar

B o p Lat t Form ar

För a ndra djur 92

F ö r L om m a r o ch tä rnor 6 4

Fladdermöss 92 Humlor 92 Igelkottar 93

Storlom 65 Smålom 67 Fisktärna 67 Svarttärna 68

Boplundrare 94 Miljögifter 95 mer hjäLp åt FågLarna 98

Fågelbad 98 Fåglar älskar snår och ris 99 Övernattningsholkar 99 Vintermatning 99 avSLut nI ng 102

regISt er med ordF örkLarIngar 103


Inledning Att sätta upp fågelholkar har gamla anor i vårt land, men ursprungligen kommer fågelholken från Indien. Resande européer som besökte landet noterade förvånat att det fanns ett slags runda fågelhus av bark uppsatta på långa stänger kring byarna. De förde sedan med sig denna nya och trevliga sedvänja att sätta upp holkar till Europa, dit fågelholken kom i slutet av 1700-talet. I skriften ”Carl von Linnés Gotländska resa, förrättad 1741” redovisar Linné i kapitlet ”Juni 27, Fläringe, Hau” på följande sätt sina intryck av de första fågelholkar han sett:

’’

… Mangården inneslutades av humlegårdar och trädgårdar samt stora lövrika lönnar, i vilka voro uppsatta åtskilliga små träcylindrar, ovantill ihåliga, att starar och andra små fåglar här måtte lägga sina ägg och utur de lövrika trän fägna inbyggarna med stadig musik …

Här i Sverige satte man till en början upp holkar mest för knipa och storskrake. I första hand var holkarna ett näringsfång; man kom på så sätt lättare åt fåglarnas ägg. Man tog en del ägg då honan hade börjat lägga. När honan väl har börjat göra det fortsätter hon nämligen tills hon har lagt en full kull. Man var dock mycket noga med att inte ta för många ägg, utan låta honan ruva ut en kull. De näringsrika och, enligt många, välsmakande äggen blev ett välkommet och värdefullt bidrag i hushållen i vårt fattiga land på 1800-talet. Sedvänjan att plocka ägg ur storholkar fick en renässans under första och andra världskriget, då det var ont om ägg. I dag är det knappast någon som sätter upp holkar för att skatta dem på ägg. Trots detta har

Rekonstruktion av äldre holktyp, som ofta placerades högt upp på långa störar.

traditionen att sätta upp holkar, liksom att mata våra stannfåglar på vintern, blivit något av en folkrörelse. Detta beror med all sannolikhet på att svensken verkligen ”älskar sina vänner småfåglarne”. hoLkar F rämjar häcknIngen

När man pratar om fågelholkar avses i regel holkar för mesar, flugsnappare och andra småfåglar. Men faktum är att även många andra fåglar som stare, kattuggla, skogsduva, knipa och tornseglare bygger bo i holkar. I takt med att naturliga hål och övergivna bohål i träInledning 5


holktyper Det finns några olika holktyper som man kan tillverka själv. Den som är enklast att bygga är brädholken. Kubbholken är lite krångligare att göra men smälter in i naturen på ett naturligt sätt. Holkar av s.k. bakar är kanske lite enklare att bygga än kubbholken och påminner utvändigt om denna. Brä dhoL k a r

Det enklaste sättet att göra en holk är att såga ut alla bitarna ur en och samma bräda. Virket ska vara rått, annars är risken stor att det spricker, och brädan ska vara ohyvlad, annars kan det vara svårt för ungarna att ta sig ut ur holken när den tiden kommer. Brädor på 1 tum (2,5 cm) är lättast att spika i. Dessutom isolerar holken bra och blir en bra övernattningsholk för stannfåglar (mesar) höst och vinter. Börja med att spika fast sidorna på bakstycket. Tänk på att taket ska på, så se till att bakstyckets övre del inte blir för kort. Tanken är ju att du ska fästa bakstycket både upptill och nedtill när du sätter holken på plats. Spika fast framsidan och taket och fäst sedan botten. Om du vill ha framstycket öppningsbart fäster du det med två skruvar på var sida i den övre delen. Förborra i sidorna först så går det lättare att vika framsidan. Längst ner borrar du ett hål genom sidoväggen så att du kan ”låsa” holken med en spik. Holken blir då enkel att rensa efter häckningen. Se skiss på s. 14. Om du vill kan du måla holken utvändigt med giftfritt impregneringsmedel blandat med bets för att den ska hålla längre och bättre flyta in i omgivningen. Du kan även gnida in holkutsidan med lerblandat vatten. Dimensioner och mått för olika arter anges i början av kapitlen samt i artpresentationerna.

Brädholken är den vanligaste typen av holkar och också lättast att göra. Enklast är att tillverka den av en enda lång bräda. Taket på bilden är öppningsbart.

När man tillverkar bräd­ holkar kan man naturligtvis använda det virke man har till hands, men gör man många kan det vara bra att utgå från en passande bräd­ dimension enligt skissen.

A

B

tak

tak

fram

fram

sida

sida

sida

sida

bak

bak

A: holk med snedtak. B: holk med rakt tak. Denna bör hängas så att den lutar framåt.

k uBBhoL k a r

Holkar av en urholkad stamdel av furu, gran eller björk, s.k. kubbholkar, är också mycket omtyckta. De liknar de naturliga bohål som många holkfåglar tar över året efter att hackspettar har häckat där. Spettarna hackar visserligen oftast sina bohål i tall och asp, men kubbholkar av alla trädslag är populära bland våra holkfåglar. Det enklaste är att be markägaren om lov 10 Inledning

botten

botten


att få ta hand om utdömda, murkna träd. Såga upp dessa stammar i lämpliga längder, holka ur dem och förse dem med tak, botten och inflygningshål. Bästa tiden att göra detta är vintern. Då kan du ta hem de ofta tunga stammarna med hjälp av en plastpulka eller kälke. Markägaren kanske hjälper till, och motorsåg är i regel ett måste. Den som gör detta måste således vara van vid att arbeta med motorsåg. Kubbholkar kan också göras av friska stammar, även om det är lite svårare. Såga upp en stock i lämpliga längder beroende på vilken holk du vill tillverka, se mått vid arten ifråga. Klyv den uppsågade stocken i fyra delar och avlägsna kärnveden, se skiss A. Borra 3–4 hål i en av delarna och spika fast en fästribba i den. Spika ”inifrån” och vik spikarna på ribbans baksida så att de sitter stadigt. Förborra hål i båda ändarna på ribban så att holken går lätt att sätta upp. Fäst ihop de fyra holkdelarna med spikbleck i båda ändarna. Borra ett lämpligt inflygningshål och sätt på botten och tak. Om du har tillgång till en maskinsåg kan du befria en lämplig stam från dess innanmäte. Såga fyra snitt enligt skiss B nedan. Gör därefter som ovan eller byt ut en av delarna mot en fästbräda som på skissen.

Kubbholken tillverkas av en stamdel som befrias från sitt innanmäte. Här tittar en kniphona ut ur sitt bo.

1 1

2

2 A B

3 5 4

Två sätt att ”holka ur” friska trädstammar vid till­ verkning av kubbholkar. Inledning 11


d brädholk (B) h

h1

h1 + 2–3 cm

Småfåglar i holk

b2

Fågelart

svartvit flugsnappare halsbandsflugsnappare gråsparv pilfink talgoxe blåmes entita talltita lappmes svartmes tofsmes

20 Småfåglar i holk

2

kubbholk (K)

b1

Holk­ Virkes­ Mått i cm (innermått) typ tjocklek (i cm) h 1 h2 b 1 ×b 2

d

Höjd över mark

B B B B B B, K B, K K K, B B B

3,2 3,2 3,5 3,2 3,5–4 2,8–2,9 3,1–3,2 3 2,7–3,4 2,8–3,0 3,1–3,2

2–3 m S, Ö 2–3 m S, Ö 2–3 m S, Ö, V, 2–3 m S 2,5–3 m S, Ö, V 2m S, Ö 1–2 m S, Ö fyll med kutterspån 1,5 m S, Ö 1,2–1,3 m S, Ö vitmossa i botten 1,2 m S. Ö, V 2–3 m S

2,5 2,5 2,5 2,5 2,5 2,5 2,5 2,5 2,5 2,5 2,5

17 17 20–25 20–25 27 20 20 22 25 25 24

12,5 12,5 15 15 20 14,5 15 17 20 20 19

7,5×12 7,5×12 10×12 10×12 10×15 10×15 10×12 Ø7 11×16 10×12 7,5×12,5

Väder­ streck

Övrigt


Svartvit flugsnappare Ficedula hypoleuca Holkbyggaren nummer ett är den svartvita flugsnapparen. Den häckar såväl i helt nya holkar som i gamla hackspettshål i trädgårdar samt i alla skogstyper. Sätt upp holken innan fågeln anländer på våren. Den kommer till Mälardalen i början av maj. Hanen känner man lätt igen på den svarta och vita dräkten. Honan är gråbrun. Båda klipper ivrigt med vingarna. De bor gärna i närheten av människor. hoL kty p och pL a cerI ng

Svartvita flugsnapparen är en av de tacksammaste arterna att sätta upp holkar åt. Den bor helst i en brädholk. Avståndet från ingångshålets nedre kant till holkens botten, bör vara mellan 12,5 och 16 cm. Holken bör sitta 2–3 meter upp med ingångshålet år söder eller öster. Se tabellen på s. 20 för övriga måttuppgifter. rev I r

När hanen anländer på våren börjar han leta efter ett revir med ett lämpligt bohål eller holk i. Hanen brukar bevaka tre lämpliga häckplatser och sjunga i deras närhet. Han sjunger mest vid soluppgången, mindre på förmiddagen och något mera vid solnedgången. Den svartvita flugsnapparen är en mycket flitig sångare och ”tragglar” sin visa ungefär var 25:e sekund. Sången är en varning till andra hanar om att området är hans. Om någon annan flugsnappare eller annan fågel kommer i närheten blir den bortkörd. Svartvita flugsnapparen är särskilt stridbar, och även om blåmesar och talgoxar redan börjat häcka i ett område kan de bli bortmotade av flugsnapparhanen. Det händer t.o.m. att den bygger sitt bo och fullbordar häckningen ovanpå mesbon med ägg. Den svartvita flugsnapparen bråkar även med sina artfränder, och ibland kan striderna bli våldsamma. Det har hänt att fåglar har dukat under vid dessa revirstrider. Avståndet mellan två holkar bör därför inte understiga 18 meter om båda ska kunna utnyttjas samtidigt av olika hanar. Både hanen och honan varnar och försöker försvara sin boplats mot bl.a. kråkfåglar, hackspettar, ekorrar och människor.

Den svartvita flugsnapparen är holkbyggaren nummer ett bland våra arter. Honan (bilden) är gråbrun och saknar hanens svartvita dräkt (se s. 8).

F öda

Svartvita flugsnapparen är duktig på att fånga insekter. Den sitter stilla och håller utkik och väntar på att ett byte ska dyka upp. När den får syn på en insekt, vanligen en flygande, störtar den efter och fångar den i luften eller på marken. Sedan äter den upp den eller flyger och matar ungarna med den. Därefter sätter den sig ånyo på en lämplig plats och spanar. Svartvita flugsnapparen äter en hel del av de insekter som har negativ inverkan på trädgårds- och skogsskötsel och gör därigenom en stor insats. parBILdnI ng

Hanen sjunger naturligtvis även för att locka en hona till häckning. Hon lockas av hans sång och storleken på den vita pannfläcken och börjar bygga i ett av de bohål/holkar som hon finner lämpligast. Blir det kallt eller regnigt väder kan bobygget tillfälligt avstanna.

Småfåglar i holk 21


För att kunna borra ett hål i sten eller betong behöver du en slagborrmaskin. Borra med ett 5,5 mm borr och tryck dit en plastplugg (röd). I holken borras ett hål (6,5 mm) rakt igenom under- och översidan. Med en lång stjärnmejsel fäster du sedan holken med en skruv med krage i plastpluggen. Om underlaget består av huggen sten kan du behöva en lång skruv för att kompensera för eventuella ojämnheter. Om du monterar holken högt upp på en slät betongvägg under bron, blir det svårt för minkar och barn att nå upp. En lådholk till strömstare kan också göras så att den påminner mer om en traditionell fågelholk. Den görs 18,5 cm hög, 11 cm djup och med en botten på 19,5×15 cm. Till skillnad från ovan nämnda holk har den en ingångsöppning på framsidan som är 5,3 cm hög och 4,7 cm bred. (Bjorn E. Foyn, Norge.) Dessa lådholkar placeras så högt över det strömmande vattnet som möjligt och med den öppna sidan vinkelrät mot strömriktningen. Häckplatsen blir då mycket säker, visar undersökningar. Eftersom minken inte kan komma åt boet blir boförlusterna minimala.

8 7

Alla mått i cm.

6

10

10

k uI roS a

Strömstaren liknar en präst i svart kappa och vitt sidenglänsande skjortbröst. Den brukar därför lokalt i Norrland kallas för forspräst.

rödhake Erithacus rubecula Rödhaken är en liten, brunaktig, knubbig, oansenlig fågel. Ovansidan är grågrön medan hals- och bröstparti, kinder och panna är starkt orangefärgade. Ögonen är stora och mörka och näbben liten. Hane och hona är lika. Rödhaken är en allmän skogsfågel och häckar i barroch blandskog men också i större trädgårdar och parker. Favoritskog är mörk, fuktig barrskog, där den ofta håller till på de lågt sittande grenarna inne i dunklet under träden. Oftast hör man dess tickande varningsläte innan man skymtar dess vackert orangefärgade bröst. På kontinenten förekommer den i trädgårdar året om men hos oss mest under flyttning vår och höst. Framför allt om man gräver i trädgården brukar den nyfiket granska varje spadtag för att se om där finns 48 Specialholkar och lådholkar

Hals, bröst, kinder och panna lyser vackert orange hos den annars oansenliga lilla rödhaken.

något ätbart. Födan består av insekter, larver, bär och liknande. Rödhaken flyttar om senhösten till Västeuropa. Boet bygger den ungefär som gärdsmygen på marken vid någon rotvälta, under en tuva, under en buske, bland ris på marken eller i ett hål bland trädrötter. De 5–8 äggen ruvas av honan i 2 veckor. Hanen matar honan under ruvningen. Ungarna är flygga efter 2 veckor men matas ute i naturen i ytterligare 3 veckor. I södra Sverige får rödhaken ofta en andrakull.


hoLk a r

Rödhaken föredrar en lådholk av brädor eller en kubbholk. Holken ska vara minst 15 cm hög och minst 10 cm i fyrkant eller diameter. Inflygningshålet ska vara rätt stort och fykantigt, 8 ×6 cm. Holken ska hängas lågt, endast 50–100 cm från marken, helst på en granstam med nedhängande, skyddande grenar, ris eller buskar. För att skydda fågeln från katter kan man sätta en krage av plåt runt holken. Plåten gör att det blir halt. Lägg lite mossa eller kutterspån i holkens botten för att stimulera till häckning. Rödhaken häckar ibland i vanliga småfågelsholkar som inte städats på flera år och är så fulla av bomaterial att den ruvande fågeln kan se ut. k urI oS a

Rödhaken kallas ibland även för rödhakesångare. I Storbritannien, där den kallas Robin, är den en lika välkänd julkortsfågel som vår domherre.

rödstjärt Phoenicurus phoenicurus Rödstjärten håller mest till i torr tallskog. Hanen är ovanligt, nästan exotiskt, färggrann för att vara en svensk fågel. Han är svart framtill på huvudet och strupen och har vit panna, skiffergrå hjässa, nacke och rygg, rödbrunt bröst, rödgula kroppssidor och vit buk samt dallrande, roströd stjärt. Honan är gråbrun och har likt hanen roströd, dallrande stjärt och roströd övergump. Rödstjärten är mycket högljudd och nervös. Den är mycket skygg, och kommer man i närheten av boet varnar båda ivrigt: ”huitt-huitt teck-teckteck, huitt-huitt teck-teck-teck”. Hanen hävdar revir på våren när han anländer och brukar då ha häftiga strider om någon populär boplats med bl.a. svartvita flugsnapparen. Honan bygger boet ensam. Det tar ca 5 dagar och 600 flygresor med bomaterial innan det är klart. (Enligt professor Göran Bergman, Helsingfors.) Boet består av kvistar och rötter på ett par decimeters längd samt torrt fjolårsgräs, mossa och fjolårslöv, mest från björk. Boet är inuti fodrat med tagel, hår, ull och fjädrar. Honan lägger 3–7 ägg och ruvar i ca 14 dygn. Hon ruvar ensam och ligger kvar i boet hos ungarna de första

Den mycket skygga rödstjärten är ovanligt färggrann för att vara en svensk fågel.

dagarna och matas av hanen. Ungarna matas sedan av dem båda. En genomsnittskull får mat ca 370 gånger per dygn. Rödstjärten lever av insekter, bl.a. vivlar, tallmätare, tallflyn och gräshoppor. Efter 6–7 dygn öppnar ungarna ögonen. På åttonde dagen kan de se bra. Efter 10–13 dygn börjar de flaxa med vingarna. Då börjar de även dallra med den lilla stjärten och putsa näbben. Efter ca 20 dygn lämnar de boet. Rödstjärten är nattflyttare och flyttar till Senegal och Etiopien i Afrika i augusti–september. Eftersom den flyttar över Sahara har den minskat starkt i antal, dels på grund av alla oväder, dels för att Sahara har vuxit sig större. Alla långflyttare äter ordentligt med mat inför den långa flyttningen. Men de får inte äta för mycket, för då orkar de inte flytta. Under årtiondens lopp har rödstjärten lärt sig hur mycket den kan äta. Nu, då Sahara blivit större, räcker inte ”reservprovianten” hela vägen, vilket gör att många dukar under. hoLkar

Rödstjärthonan vill ha en grund holk då hon ruvar. Hon vill kunna se ut för att slippa bli överraskad av fiender. Den bor ibland i holkar där hackspett, mård eller vessla hackat eller gnagt upp ingångshålet så att det är minst 50 mm i diameter. Om holken dessutom Specialholkar och lådholkar 49


h1

d2

h1 d2

h2

d1

b2 b2

Andlåda.

b1

brädholk (B)

Fågelart

salskrake storskrake gräsand gravand ejder knipa

b1

kubbholk (K)

Holk­ typ

Virkes­ Mått i cm (innermått) tjocklek (i cm) h1 h 2 b1 ×b2

K B andlåda andlåda andlåda B

2,5 2,5

2,5

70 80 40 40 40 45

40 50

Ø 18–20 26×30 40×60 40×60 40×60 33,5 18×21

d 1 ×d 2

Övrigt

8×9 2–4 m ovalt ingångshål, 5 cm kutterspån 18×18 2–5 m 10 cm kutterspån 20×20 häckar gärna i andkorgar 20×20 20×20 10,5–11,5 1–1,25 m

En öppen flotte av stockar sammanfogade till en fyrkant är ett komplement till holkar och bolådor. Här kan fåglarna vila och putsa sina fjädrar. Det blankvatten som bildas mellan stockarna är omtyckt av änder med små ungar. Förankra flotten med kätting med en tyngd i änden.

56 Holkar för andfågel och skrake

Höjd över mark


underlaget vara fritt från stenar och gärna förbättrat med ett lager av torr, barrblandad jord eller torv. Lägg gärna lite fjolårsgräs format som en bobale i lådan för att stimulera till häckning. Lägg andlådan med botten upp med några tunga stenar på ”taket” så att lådan hålls på plats och inte kan stjälpas av eventuella fiender till fåglarna. Ingången på andlådorna är med avsikt den minsta möjliga för att kråkor och trutar ska hindras från att tränga sig in. I en låda av detta slag kan den ruvande anden eller skraken lätt värja sig för kråkor. Mink har blivit ett stort gissel för ruvande andfåglar i skärgården. Honorna trycker hårt och överger inte sitt rede i första taget. De faller då lätt offer för minken. Andlådor kan göra att minken i stället ger sig på de öppet ruvande andfåglarna och låter bli dem i ”lådorna”. Dessutom kanske andfåglarna lättare kan värja sig mot minken om de har skydd av andlådan. a ndk orga r

Vissa lokala jaktvårdsföreningar och privatpersoner säljer färdiga andkorgar, sök gärna på Internet. Korgarna brukar vara 0,7–1 meter långa med ett ”inflygningshål” på 20 cm i ena änden och en liten utbyggd ”landningsplattform”. De fästs lämpligen på 3–4 tum tjocka stolpar som har slagits ner i sjöbotten i kanten av ett vass- eller annat vegetationsområde vid småvatten, småsjöar, vikar samt konstgjorda s.k. viltvatten. Se till att stolpen står stadigt. Andkorgen bör sitta 50–100 cm ovanför vattenytan och luta obetydligt bakåt. Det är dock bättre att sätta den horisontellt än att överdriva lutningen. Lägg i ett ordenligt knippe torrt fjolårsgräs, halm eller mossrik markförna inuti hela korgen och forma en bobale längst in. Fäst gärna färska grankvistar ovanpå andkorgen. Dessa gör att kråkor inte törs landa för att störa eller plundra. I minkförande vattendrag bör korgen sättas på släta stolpar med en för minken svårforcerat klätter-

hinder, t.ex. en upp-och-nedvänd plasthink, ett markavloppsrör av plast eller en plåtkrage kring stolpen som försvårar för minken att klättra upp och plundra redet. Ännu säkrare är att fästa andkorgen på ett begagnat galvaniserat järnrör eller aluminiumrör som man kör ner i bottendyn. Detta kan man köpa i lämplig längd hos närmaste skrothandlare. Då har minken ännu svårare att komma åt att plundra. Andkorgen kan också sättas 1–2 meter upp i en naturlig grenklyka i strandkanten. Även där bör den luta obetydligt bakåt.

Salskrake Mergus albellus Salskraken är ungefär lika stor som en gräsand. Hanen är porslinsvit med några få, svarta, distinkta teckningar, främst från näbbroten och runt ögat samt en rand på sidorna av den föga framträdande nacktofsen. Det svarta och vita på rygg och vingar framträder särskilt väl i flykten. Honan är gråare med rödbrun hjässa, vita kinder och vit strupe. Salskraken är en typisk Norrlandsfågel. Sydgränsen för dess häckningsområde är södra Lappland. Honan lägger de 6–9 äggen i övergivna bon efter hålbyggare. De kläcks ca 1 månad senare. Ungarna blir flygfärdiga efter ca 10 veckor. Salskraken lever av fisk. Den flyttar till bl.a. Mellaneuropa i september–november.

Salskrakshanens vita dräkt med få distinkta teckningar i svart gör den lätt att känna igen. Holkar för andfågel och skrake 57


66 Boplattformar till lommar och t채rnor


Tänk på följande: • Lägg plattformen på en störningsfri plats eller på en plats med så lite störningar som möjligt. Lommen är som sagt mycket skygg och bör ha ostört läge för både boet och senare de små ungarna. • Se till att plattformen är skyddad från västliga vindar (den huvudsakliga vindriktningen under vår och försommar). • Placera gles vass utanför själva plattformen, eller glesa buskage av t.ex. vide och pors kring boplatsen. Då blir boet nästan helt skyddat från insyn samtidigt som lommen har bra kontroll över sjön. • Det bör finnas goda fiskevatten i närheten. (Björn Jönsson och Lars Eriksson, Eskilstuna.) Man kan också skapa konstgjorda öar till lommen ­genom att med en lång, gammaldags timmersvans såga loss en bit av mosse. De bör vara mer än metern tjocka och innehålla några små träd eller buskar som ger skydd. Men dessa får inte vara för höga (då kan de fungera som segel och göra att ön kapsejsar om det blåser hårt) och inte heller för låga (de måste ge lommen bra skydd). ”Ön” bogseras ut i sjön och förankras med ett par rep i några stenar. Repen bör vara minst 1 m för långa så att ”ön” kan följa vattenståndet. Denna idealiska boplats flyter på vattnet och följer vattennivån och kan aldrig bli för hög eller för låg. Det kan dock vara besvärligt att få den att ligga kvar när isen går upp. ”Ön” är svår att nå för predatorer som rävar och mink eller kråk- och vitfågel. Lommen är tuff och skrämmer bort t.o.m minken. (Bengt Lundberg, ­Degerfors.) Kuriosa

I Sverige finns ca 5000 par storlommar, vilket är 50 procent av det totala västeuropeiska beståndet. Storlommen kan vara under vatten i 5 minuter och på denna tid röra sig 600 meter. Tack vare de årformade fötterna kan den simma med en hastighet av 7 m/sek under vattnet.

Smålom Gavia stellata Smålommen har enfärgat mörk rygg, varmt rödbrun strupfläck och svagt uppåtböjd näbb. Den häckar i småvatten och sällsynt även i gölar i skogsmossar i Syd- och Mellansverige. Från Värmland och uppåt förekommer den mera regelbundet både i skogsmossarnas gölar och i fjällsjöar. Den företar kortare eller längre utflykter till fiskrikare vatten. Boet ligger i en tuva intill vatten. Både hanen och honan ruvar de 1–2 äggen i 4 veckor. Ungarna matas med fisk och är flygfärdiga efter 7 veckor. De lämnar då så gott som omgående boplatsen. Smålommen flyttar till Västeuropas kusttrakter. Konst gjorda bop lat t formar

I myrgölar som saknar den speciella lilla flyttuvan som smålommen vill ha för att häcka kan man göra konstgjorda, flytande tuvor åt dem, se storlom. (Bengt Lund­berg, Degerfors.)

Tärnor Tärnor är gracilt byggda och har längre och spetsigare vingar än måsarna, som de till viss del påminner om. Lätena är skarpa, hesa eller sträva. Tärnorna bygger ofta bo i kolonier, på skär, på stränder eller på flytande vass vid stränder eller insjöar.

Fisktärna Sterna hirundo Fisk­tärnan är övervägande vit. De askgrå vingarna når till stjärtspetsen. Dess undersida är i yttre delen ljust grå med mörkare, liksom sotiga spetsar. Näbben är spetsig, mörkt röd med svart spets. Benen är röda och korta. Honan lägger 2–3 ägg, som ruvas i drygt 3 veckor av båda föräldrarna. Ungarna är flygga efter ca 4 veckor. Fisktärnan äter fisk, som den ofta störtdyker efter. Den flyttar till Afrikas väst- och sydkust. Konst gjorda bop lat t formar

Ruvande storlom.

Fisktärna föredrar att häcka på relativt stora plattformar med torrt underlag av ”grövre” material. För att hjälpa den till häckning kan man tillverka enkla trä­ramar som Boplattformar till lommar och tärnor 67


pärluggla Aegolius funereus Pärlugglan är allmän från de nordliga barrskogarna till nordligaste Götaland. Den är gråbrun med vita fläckar och har stora, vita fjäderkretsar på huvudet samt cirkelrunda, gula ögon. Honan lägger 4–6, undantagsvis 8–9, ägg som hon ruvar i ca 4 veckor. Ungarna lämnar boet efter drygt 1 månad. Hanens ”skällande” spel består av serier av snabba, blåsande stötar, oftast sjustavigt ”po-po”, och är ett välkänt ljudinslag i våra nordliga barrskogar. Lätet kan under gynnsamma omständigheter höras kilometerlångt. Den största pärluggletätheten finns i gränsområdet mellan skog och odlad mark, runt småbyar, vid slåtterängar och gamla fäbodar. I ren barrskog med relativt gott om små myrar och enstaka större hyggen häckar den minst. Den häckar i ihåliga aspar eller björkar. Boplatsen utgörs ofta av ett övergivet spillkråkebo. Sådana är det

dock ont om – kanske stannar den polygame hanen kvar i reviret för att vakta sina bohål, medan honor och ungar utvandrar när det är ont om smågnagare. Pärlugglan är troligtvis Sveriges vanligaste uggleart. hoLkar

Pärlugglan bör ha en holk vars sidor är 52,5 cm höga bak och 43 cm fram. Framsidan är 43 cm hög. Bottnens inre kantmått är 15 ×19 cm. Holken är 29 cm djup med 10 cm kutterspån i botten. Ingångshålet är 11 cm högt och 10 cm brett, men kan göras runt och minskas till 8 cm i diameter. Holken bör sättas 3–4 meter högt en bit in i skogen i kanten av en större mosse eller myr. Bland kubbholkar gillar pärlugglan framför allt en som är 35 cm djup och har bottendiameter på 20 cm och ett inflygningshål på 9–10 cm diameter. I botten läggs ett 10 cm tjockt lager av torr mossa. I brist på mossa kan sågspån, kutterspån, markförna eller murket trä användas. (Arthur Liedgren, Dokkas.) Pärluggla har häckat även i kubbholkar som är 50 cm höga, 24 cm i diameter och 30 cm djupa. I botten läggs ett 10 cm tjockt lager av söndersmulad, murken stubbe. Inflygningshålet är 8 cm i diameter. (Kenneth Johansson, Skillingaryd.) Pärlugglan vill ha en holk som hänger ganska öppet ut mot en öppen mosse eller annan öppen plats i skogen. Det spelar ingen roll om det är en kubb- eller brädholk, bara måtten är de rätta. Ingångshålet kan gärna göras ovalt, 9×11 cm. (Geir Sonerud, Norge.) kurIoSa

Pärlugglan är troligen Sveriges vanligaste uggla. Den bosätter sig gärna i gamla spillkråkebon, som det nu är ganska ont om. 82 Storholkar för ugglor och falkar

Pärlugglan är i många avseenden en intressant art. Under år med rikligt med smågnagare häckar särskilt många par, och påföljande höst noteras ofta kraftiga flyttningsrörelser. Därutöver är arten polygam, dvs. en hane parar sig med flera honor. Forskning av Thomas Holmberg, Krokom, visar att pärlugglans häckningar styrs helt och hållet av tillgången på föda. I 217 holkar som satts upp ca 500 m från varandra utefter skogsvägar förekom ett år endast 1 häckning (0,5 procent). Två år senare, då det var ett s.k. sorkår med gott om sork, var hela 119 holkar bebodda (54 procent).


Falkar Torn- och stenfalken bor gärna i stora holkar, vilket framgår här. Övriga falkar är helt beroende av gamla övergivna kråk-, vråk- eller kungsörnsbon, eftersom de inte likt andra dagrovfåglar som vråkar, hökar, fiskgjuse och örnar bygger egna bon. Om du vill hjälpa andra falkar än torn- och stenfalk kan du bygga boplattformar enligt samma princip som presenteras i kapitlet ”Boplattformar för rovfåglar”. Tänk bara på att de ställer större krav på konstgjorda risbon för att acceptera dem. De vill ha en mycket fint formad rund grop i mitten som ger bra stöd och värme åt äggen. Boet måste byggas så att materialet i bobotten inte blåser bort så att äggen blir liggande endast på kycklingnätet i boets botten. Häckningen kan då misslyckas eftersom falkarna inte lyckas hålla äggen varma.

tornfalk Falco tinnunculus Tornfalken har en svalliknande silhuett med långa, smala, spetsiga vingar med bruten form samt lång stjärt. Hanen har brokig dräkt i rödbrunt. Tornfalken ryttlar och spanar efter byten på marken, i regel sork och möss. En del av fåglarna i södra Skandinavien är stannfåglar. Övriga flyttar i augusti–oktober till västra Europa och en del ända till Afrika. Honan lägger vanligen 4–6 ägg som ruvas av båda föräldrarna i ca 4 veckor. Ungarnas uppväxt tar 5–6 veckor. Tornfalken tillhör kulturmarken men har minskat kraftigt på grund av det rationella skogsbruket. Den brukar häcka i gamla risbon efter kråkor och skator, men i dag kan man även se den häcka i gluggar och nischer i byggnader som kyrkor, slott och herrgårdar. Det är uppenbart att det är brist på naturliga boplatser för tornfalken. Följaktligen finns det goda möjligheter för att ett holkprojekt ska bli framgångsrikt.

Under häckningen matar tornfalken sina ungar nästan uteslutande med fågelungar, medan arten resten av året lever på sorkar och möss. Här verkar dock en ödleunge ha fått sätta livet till. Storholkar för ugglor och falkar 83


Specialholkar för andra djur

Fladdermöss

Humlor

I Sverige finns mer än 15 fladdermusarter. Under en natt äter de massor av insekter. De letar rätt på sin mat med hjälp av ultraljud och kan hantera 200 olika ljud i sekunden, öronen är alltså deras ”ögon”. Om det är mycket insekter kan de fånga en insekt varje sekund. Fladdermöss bor naturligt i gamla, ihåliga träd, men liksom för hålbyggande fåglar är det ont om ­sådana träd. Du gör fladdermössen en stor tjänst om du tillverkar en specialholk åt dem. Dessutom bör det helst finnas en damm i närheten där de kan dricka ­eftersom de ofta är törstiga efter en dags vila. Bygg holken av ohyvlat trä så att fladdermössen kan hålla sig fast med klorna, eller sätt små lister inne i holken. Bakstycket är 65×20 cm och sidostyckena trekantiga, 45×13 cm, med en 2 cm bred tunga som går ner 15 cm. Framstycket är 20×15 cm, bottenplattan 20×11 cm och taket 20×40 cm. (Rune Gerell, Sjöbo.) Välj en väl vindskyddad plats som är vänd åt söder, men gärna är skuggad när solens gassar ordentligt. Sätt holken 2–4 m från marken och se till att inget skymmer den. Sätt upp mer än en holk. Fladdermössen behöver en reträttplats om de blir störda. Ibland kan fladdermöss föda sina ungar i vanliga fågelholkar. Eftersom de flesta småfåglar redan har fått ut sina ungar, är fladdermössens inverkan på häckningsresultatet minimalt.

Humlorna är våra verkliga vänner och hjälpredor. De är fridsamma, och det är endast i undantagsfall som de kan stickas eller ”brännas”. Är man allergisk mot getingstick bör man naturligtvis vara försiktig. Humlor är minst lika nyttiga pollinerare som bin, och nu när såväl biodlarna som bina blir allt färre, blir vi allt mer beroende av humlor för att få bär och frukt på våra träd. Utan dem blir det varken krusbär, vinbär, hallon eller smultron och inte heller blåbär och lingon i skogen. I Sverige finns nästan 30 arter bobyggande humlor. De flesta av dem bor i hålor i jorden – därför är det helt fel att bränna gräs på våren eller sprida gift i trädgården – men det finns också de som flyttar in i specialholkar. Så fort vårsolen börja värma kan man se de första humlorna. Då är det dags att hjälpa dem med bosättningen. Humle­forskare Jan Tengö är bekymrad över de svenska humlornas framtid. Han uppmanar oss att hjälpa de övervintrande drottningarna att hitta boplatser till ­våren. Han anser att en nedgrävd blomkruka vänd upp och ner är det bästa. Krukorna ska vara av lera, som andas och kan släppa ut överskott av fukt. De bör vara relativt stora med en diameter på 12–15 cm vid krukans öppning. Bäst är att gräva ner krukan så att den övre delen (botten) ligger 5–25 cm under mark­ytan och leda in en 8–10 mm slang i krukan från ­undersidan. Slangen kan gärna luta 15–45 grader från lodlinjen. Fäst slangen i markytan med några stenar. Humlan når sitt ”hem” via slangen. Lägg i lite vanligt torrt gräs i krukan för att locka till bosättning.

Kuriosa

I Polen har man satt upp mängder av fladdermus­ holkar i syfte att utnyttja fladdermössen i kampen mot skadeinsekter som angriper skogen. 92 Specialholkar för andra djur


420mm 150mm 100mm 65mm 450mm

20 Alla mått i cm.

65

45

Man kan också göra särskilda humleholkar, som ser ut som en vanliga fågelholkar. De bör vara 40 Acm höga F F och inre bottens kantmått 15×20 cm. Ingångshålet ska vara bara 9 mm så att inga möss kan komma in. Måla B svart runt flygningshålet inne i holken. Sätt holken F i ögonhöjd eller lite högre. Vänd den mot söder under D ett grenverk så att den blir uppvärmd vid kyligt väder. C Lövverket skuggar sedan under sommaren. Lägg B gärna lite torrt fjolårsgräs eller torr mossa inne i holken. A Bebodda holkar bör rensas på senhösten. Rengör holken väl och lägg i nytt isoleringsmaterial. E När den övervintrande drottningen kommer C ut är hon svag och hungrig. Hjälp henne genom D att ställa ett fat med ljummet sockervatten intill henne.E Så gärna vitklöver i gräsmattan och klipp inte för ofta överallt. Vitklöver, som är lite av humlans favoritblomma, är betydligt tåligare än gräs mot torka och gör att gräsmattan inte blir brun lika fort. Spara mossan du krattar upp på våren ur gräsmattan. Låt den ligga och soltorka. Lägg sedanBin en tuss i brädholken eller ”krukholken” för humlorna. F

15

D E

B C D E F

40

C

13

6

Fladdermusholk.

D

15

40

20

Humlebon på tre sätt.

30

30

Igelkottar äter maskar, sniglar och insekter, dvs.Amycket av det som ställer till besvär för trädgårdsägaren. De har minskat starkt beroende på att de dödats av bilar, E men även på grund av att vi använder alldeles för mycket bekämpningsmedel i våra täppor. I välstädade trädgårdar har igelkotten svårt att finna övernattningsplatser för att klara en sträng vinter. Spara därför lövhögar under skyddande buskage på tomten. Så här bygger du en bra och säker övervintringslåda åt igelkotten: Använd ohyvlade brädor och bygg en låda som är 40 cm lång, 30 cm djup och 30 cm bred. Gör ett hål i nedre delen av ena sidan och fäst ett rör eller gör en gång av fyra brädor, ca 35 cm lång och 10 cm i diameter eller fyrkant, så att inte andra djur kan komma in. Lägg i lite torrt löv och fjolårsgräs för att göra lådan lockande för igelkotten, som sedan själv tar in mer. Gör ett ventilationsrör och fäst myggnät i båda ändar runt mynningen så att inte smådjur kan komma in. Täck allt med en stor hög ris och löv, men se till att yttre änden av ingången och ventilationsröret kommer utanför.

9 mm hål

C

40

10

Igelkottar

10

35

Övervintringslåda för igelkott. Specialholkar för andra djur 93


Fiender och faror

Boplundrare För alla holkfåglars fiender/predatorer gäller, att ju mer överhäng holktaket har, desto svårare är det för rovdjur som katt, mård och vessla att nå in med tassen genom hålet. Katten är ett rovdjur vars huvudsakliga föda i naturen är sorkar och möss, men den tar ibland även fågelungar och vuxna fåglar. Nedan kan du se vad du kan göra för att stoppa predatorerna. SkyddSp Låt och hoL krIngar

Ekorren är en av flera boplundrare. Se till att göra det svårt för dem att komma åt ägg och ungar.

En plåt runt ingångshålet hindrar hackspett från att hacka sig in och plundra holken. Det finns även bra av plast att köpa. Den s.k. holkringen Knut av plast finns i flera storlekar: 28 mm för blåmes, talltita, entita m.fl., 32 mm för svartvit flugsnappare, talgoxe m.fl. och 50 mm för stare. Den ska monteras med räfflorna nedåt för att fåglarna ska få fäste med klorna när de flyger ut och in. undvI k SIt t p Innar

Sätt aldrig en sittpinne under ingångshålet på en holk. Den är bara ett utmärkt hjälpmedel för boplundrare som mård, katt, ekorre, nötskrika och skata. Placera ingångshålet åt exempelvis vänster på framsidan. Det ger bättre skydd mot regn eller blåst samtidigt som fågelungarna i holken får längre avstånd till ingångshålet så att t.ex. katter får svårare att nå dem.

En skyddsplåt eller skyddsring runt holkens hål hindrar bl.a. hackspetten från att hacka sig in. 94 Fiender och faror


Eventuellt kan man låta taket luta bakåt. Då får katter och andra boplundrare svårare att komma åt fåglarna. m å rdS ä k ra hoLk en

Sedan rävskabben nådde Sverige för drygt 20 år sedan har mården ökat i antal och spritt sig till nya trakter. Detta innebär att hotet mot ruvande fåglar, ägg och ungar i holkarna har ökat. Mården, som är en skicklig klättrare, vittjar ofta holkar på deras innehåll. Men det går att skydda holkarna mot mården. Småfågelholkar kan förses med en extra träbit som ingångshålet går igenom. Fäst en 5 cm tjock träbit som är 9,5×9,5 cm på platsen för ingångshålet. Borra sedan ingångshålet genom både träbiten och holkens framsida så att ingångshålet blir ca 7 cm djupt. Det räcker i regel för att mård och katt inte ska nå in med tassen och kunna plundra holken. En mårdsäker holk kan göras så här: framsidan är 15×11,5 cm, sidan 15 cm bred, sidan 26,5 cm hög bak och 24,5 cm fram så att taket lutar. Botten är utvändigt 15,5×14,5 cm, medan dess inre kantmått är 12 ×11,5 cm. Holkens djup är 17 cm. På holktaket kan man även placera en tunn plastskiva, som bör vara 4–5 cm större än holkens tak. Då glider mården av eller når inte med tassen runt kanten och in i hålet för att kunna plundra boet. Detta gäller även katt. Se även till att det inte finns träd i närheten av holken, eftersom grenarna på dessa kan utnyttjas av mård och katt för att nå och plundra holken. Storholkar för ugglor och andfåglar kan mårdsäkras genom att de placeras i ensamstående träd där stammen kläs med plåt eller hal plast från marken och l,5–2 m upp på stammen. Då blir det halt och besvärligt för mården att komma upp längs stammen. Detta har visat sig mycket framgångsrikt i trakter där mården tidigare spolierat de allra flesta holkhäckningarna i storholkar. Mården är naturligtvis en allvarlig predator även för trädhäckande tornfalkar, men har inte samma framgång när dessa häckar i holkar på ladugårdsgavlar. Det beror troligen på att de har svårare att komma åt falkarna, i synnerhet om ladugårdsgaveln är klädd med fasadskivor av plåt.

Den extra utbyggnaden vid hålet gör att mård och katt inte kan sticka in tassarna i boet.

En jacka eller skjorta knuten runt både över och under holkar för ugglor och andfåglar har visat sig vara ett hundraprocentigt skydd mot mård. Mården vågar tydligen inte klättra över tyget. andra Bop Lundrare

Skatan plundrar framför allt starbon på ungar eftersom de har ungar samtidigt med stararna. Skatan kan relativt lätt komma in i starholkarna med näbben eftersom ingångshålet är 50 mm i diameter. Nötskrika plundrar mest öppna trast- och finkbon, men den kan även plundra holkar vars ingångshål är 50 mm. Det har t.o.m. hänt att den i enstaka fall har plundrat holkar med ett ingångshål på 35 mm. Under alla mina år med holkar har dock holkplundringar av katt, nötskrika och skata varit mycket sällsynta. Småvessla kan gnaga sig in i småfågelsholken och plundra den. En plåt- eller plastring runt ingångshålet Fiender och faror 95


Till talgklockan kan man smälta ister och blanda det med frön. Häll det i en blomkruka med en gren i hålet och häng upp den på en gren.

Fröautomat av en hink.

m ata S å hä r

En fröautomat bör placeras fritt, och helst bör det finnas buskar i närheten där fåglarna kan ta skydd vid fara. Sätt fröautomaten på en stolpe, minst 1,25 m över marken, för att råttor och möss inte ska komma åt maten. Använd gärna ett plast- eller aluminiumrör som är halt och hindrar katter från att komma upp. Vid mild väderlek kan man mata på kvällen, annars tidig morgon. Vid sträng kyla matar man ytterligare en gång vid middagstid. Mata med proteinrika frön som solros- och hampfrö. Blanda gärna med havre (som gillas av domherre och fasan) som ni köper vid någon kvarn eller hos någon lantbrukare. Talgbollar och jordnötsstrumpor är också populära liksom småfrön som man normalt ger till burfåglar, t.ex. undulatfrö, till de minsta. Många barrskogsmesar som svartmes och tofsmes samt trädkrypare faller offer för sträng kyla och snö. Går du på regelbundna promenader eller skidturer kan 100 Mer hjälp åt fåglarna

du ge dem talg eller rumstempererat bakfett/ister som du trycker fast i en uppochnedvänd upphängd blomkruka, talgklocka, eller i en grenklyka. Kom ihåg att om du börjar måste du mata regelbundet på samma plats hela vintern. Ofta blir de små mesarna, särskilt svartmesar, så tillgivna att de sätter sig på skidspetsar, pjäxor eller mösskärmen då man kommer med maten. t änk p å SjukdomSrISken

Ansamlingen av fåglar vid matplatsen ökar risken för sjukdomar. Lika viktigt som att vi matar, är hur vi gör det. Undvik fågelstugor, som är svåra att göra rena. Använd helst fröautomater av plast, som är lätta att göra rena. Rengör regelbundet med hett vatten och tvåltvättmedel. Det är särskilt viktigt i slutet på matningssäsongen då värmen och dagsmejan gör att risken för sjukdomar ökar. Vid snö och kyla är smittorisken mindre. Har du automaten på en stolpe faller fåglarnas avföring (träck) ner på marken. För att få en ännu säkrare matplats kan du lägga granris på marken under automaten. Då faller frörester och fåglarnas avföring ner bland grenarna. Dessa kastas, eller helst bränns, med jämna mellanrum så att eventuell smitta försvinner. Det finns förmodligen kroniska smittospridare av bl.a. salmonella eller mustyfus bland våra stannfåglar. Detta betyder att smittan förs vidare via möss. Vid mild väderlek kan lokala epidemier blossa upp. Dödligheten är tyvärr mycket stor. Finner ni trots alla försiktighetsmått flera döda fåglar vid matplatsen ska du sluta mata. Fåglarna söker sig då till andra matplatser i närheten och chansen finns att smittan självdör. Använd gärna handskar och gräv ner eller bränn de döda fåglarna. Fågelkoppor finns ibland främst hos talgoxar. Det är en sjukdom som orsakas av ett virus, som ger upphov till fasta, fjäderlösa, upp till hasselnötsstora svulst- eller vårtliknande bildningar av varierande slag. Dessa uppträder främst på obefjädrade partier som näbbrot, hudpartier ovanför ögonen och mellan de hornartade tådynorna på fötterna. Dödligheten är låg, men är det kallt kan en del frysa ihjäl eftersom de har svårt att hålla värmen på grund av de stora, kala kopporna. Ibland kan dessa även göra att fåglarna har så svårt att äta att de svälter ihjäl. I normala fall blir dock fåglarna friska och sedan immuna livet ut.


S m åF ågL a rna S Fav orI trä tter

Fågelart

Föda

kråka, skata, kaja, korp

allätare

nötskrika, nötkråka

hasselnötter, talgbollar

stare

vetebröd, havregryn, talgbollar

gröfink

hampfrö, solrosfrö

gråsiska, grönsiska

undulatfröblandning, sångfågelfrö, hirs, linfrö, jordnötstrumpa

järnsparv, steglits

undulatfröblandning, sångfågelfrö, hirs, linfrö

gulsparv, domherre

havre

turkduva

ärter, havre

talgoxe, blåmes

talg, solrosfrö, hampfrö, bakfett/ister (rumstempererat), jordnötsstrumpa, talgbollar

svartmes, tofsmes

talg, bakfett/ister (rumstempererat), jordnötsstrumpa, talgbollar

entita

hampfrö

nötväcka

solrosfrö, talgbollar, jordnötsstrumpa

bofink, bergfink

hampfrö, linfrö, bokollon, ekollon

gråsparv

hampfrö, vetebröd

pilfink

talgbollar, hampfrö

koltrast

äpple, russin, rönnbär, kokt potatis, kokt fläskkorv

björktrast, sidensvans

äpple, russin, rönnbär

större hackspett

talgbollar, talg, bakfett/ister (rumstempererat)

ringduva

ekollon, havre

fasan

havre, korn, bröd

rapphöna

vete

Mer hjälp åt fåglarna 101


Fåglarna har fått det allt svårare att finna

Genom att sätta upp holkar underlättar du

Fågelholkar & vanliga holkfåglar

Lennart Bolund

häckningen och ökar överlevnaden bland småfåglarna, som gör nytta genom att hålla efter trädgårdens, skogarnas och odlingsmarkernas skadedjur. I den här boken får du tips och råd om hur du tillverkar holkar, boplattformar m.m. för ett femtiotal fågelarter. Holkarna presenteras med måttuppgifter, instruktioner och tydliga teckningar. Du får också reda på när, var och hur det är lämpligt att sätta upp dem och hur du sköter dem. Boken ger även inblickar i fåglarnas intressanta familjeliv och levnadsvanor och beskriver vad du kan göra i trädgården för att fåglarna ska trivas. Den avslutas med ett avsnitt om vintermatning.

Lennart Bolund Fågelholkar & vanliga holkfåglar

naturliga platser där de kan bygga sina bon, men med ganska små medel kan du hjälpa dem. Ett sätt är att sätta upp holkar. Det är en tacksam uppgift, eftersom ett stort antal av dem får ”hyresgäster” redan första året. Och dessutom fungerar de som övernattningsholkar för många av stannfåglarna under den kalla årstiden.

Lennart Bolund har under mer än femtio år

samlat på sig en gedigen kunskap om våra holkfåglar och de krav som dessa ställer på bo och omgivning för att trivas.

www.icabokforlag.se

2740-Omslag_Fagelholkar.indd 1

10-06-30 12.47.45


9789153427407  

& vanliga holkfåglar Lennart Bolund

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you