1
Tillägnad: Mika och Miriam När min son Mika var sex år bad han mig skriva en fantasybok. Jag tänkte att det kunde bli ett bra sätt att få barnen att gå och lägga sig om kvällarna. Jag skrev ett kapitel om dagen och vid läggdags läste vi det ihop i sängen. Barnen fick sedan önska sig något som skulle finnas med i berättelsen dagen efter. Dag för dag växte historien fram alltmedan Vide, Lot och Finja blev en del av vår familj.
2
1 D
et var äntligen vår! Vintern hade slutligen dragit förbi och snön uppe i bergen började smälta i den milda vårsolen. Medan skogarna vaknade till liv igen efter den långa kylan forsade smältvattnet ner från de höga bergen och trängde ostyrigt fram mellan träd och klippblock. De tidigare så försynta skogsbäckarna förvandlades till strida strömmar som letade sig fram genom de risiga snåren och fyllde gläntorna med det porlande ljudet av friskt, livgivande vatten. Vattnet kom uppifrån Evighetsklyftans höga toppar och trängde sig ivrigt ner mot slätten för att bevattna folkets åkrar. Nordlandets imponerande fursteborg låg intill en stor damm som bredde ut sig då våren kom och fjällsnytare och plumsingar dök upp vid vattenytan och skvätte lekfullt på varandra. En bit ifrån borgen störtade Silverfallet ner från det majestätiska Silverberget och dess vatten glittrade friskt och klart i det strålande solljuset. Vide och Lot drog av sig lädertofflorna och yllestrumporna och slängde dem i en bädd av nyutslagna solfångare som blommade invid den sjö som bildades vid Silverfallets fot. I snåren satt de fnittriga väverskorna och vävde samtidigt som de småpratade och skvallrade med silversömmerskorna som syd-
3
de nya vårkläder till furstens familj. Sömmerskorna drog försiktigt sina silvertrådar genom sammetstygen och vinkade glatt åt pojkarna som satt sig ner vid sjökanten. En liten samling småfolk sköljde sina tekoppar rena i vattenbrynet alldeles intill. Vide doppade försiktigt tårna i det svala vattnet och skvätte lite på stenarna som stack upp ute i sjön. En familj återvändaränder kvackade till och flaxade bort över himlen när han råkade stänka vatten över en av ungarna. Vide hade knappt fått tårna i vattnet innan han fort drog upp fötterna igen och värmde dem i manteln. Vattnet var friskt och lockande men iskallt. Lot, däremot, drog av sig både byxor och mantel och vadade rakt ut i sjön. Han brukade ha lite svårt att känna av kyla och det passade alldeles utmärkt i stunder som dessa, åtminstone tyckte han det själv. Då behövde han inte bry sig om ifall andra ansåg att det var för tidigt att bada utan kunde göra som han själv ville. Nu ville han bada och då gjorde han det och njöt av att känna sjöns vatten mot benen. Vide gnuggade sina fötter som rodnade av köld förutom det område på högerfoten där ett brett band av reptilfjäll löpte över vristen. Ärret hade orsakats av ett drakbett och det skimrade i turkost och djupt lila i solskenet. ”Det är ju iskallt i vattnet, Lot!” ropade han, ”kom tillbaka, din mamma blir galen om hon får veta att du badar innan isarna smält ordentligt.” ”Det är vår”, hojtade Lot trotsigt tillbaka. ”Ser jag en sjö så måste jag bada, det har jag bestämt och har jag bestämt något så gör jag det!” Han log ett brett leende och drog av sig den grova linneskjortan och kastade den rakt i Vides ansikte.
4
Lot var envisare än de flesta och Vide som var hans bäste vän visste att hade Lot bestämt sig för något så var det omöjligt att få honom att ändra sig. Sa han att han skulle bada så skulle han det, trots att isnafsarna tassade omkring runt sjön och kväkte åt den nakne pojken som stack upp ur vattnet. Lot älskade våren. Han älskade solen som var lagom varm och att slippa ha på sig tjocka, kliande yllekläder. Om vintrarna höll han sig helst inne i borgen där han satt och läste i sin fars bibliotek, men när vårsolen började skina kunde man se honom rusa ut på slätten närhelst han fick lust. Han kunde få lust till det lite då och då, vare sig det var morgon, mitt i en måltid eller när läraren i borgens skola egentligen tyckte att barnen skulle sitta och studera i läsesalen. Plötsligt var Lot bara borta. Tyvärr glömde han också ibland att gå hem igen. Några dagar tidigare hade de fått släppa ut hundar och spårstrykare för att leta efter honom, då kvällsringningen ljudit och alla familjer samlats för nattläsning och Lot fortfarande inte kommit tillbaka. Tre väktare från borgen ihop med furstens spårdjur hade fått bege sig ut i vårkvällen med Lots oroliga mor i släptåg. Vide hade suttit uppe i borgtornet och kikat ut över slätten för att se vart vännen tagit vägen. Han hade hört Lots mor oja sig och ilsket stampa med stövlarna i marken medan hon ropade efter pojken. Arg och förtvivlad på samma gång. Man hade funnit Lot till slut, högt uppe i ett träd, bakom Trollstenen, där han satt och undersökte ett blad som just slagit ut. Han hade varit försjunken i det spindelvävsliknande nätverk av tunna nerver som löpte över bladet och hans mor hade irriterat skakat trädet så häftigt att Lot nästan trillat ner i huvudet på
5
henne. Först när Lot förvånad klättrat ner ur trädkronan hade han upptäckt att solen gått ner. När Lot fastnade för något kunde det gå timmar utan att han märkte vad som skedde runt honom. ”Tidsblind”, suckade han far och kunde inte förmå sig att straffa pojken för hans nyfikenhet. Hans mor Luna däremot muttrade något om ”huvudet i det blå”, ”vad ska det bli av honom” och ”precis som sin far”. Idag stod Lot mitt i den skimrande Silversjön, omgiven av surrande sockersländor som samlats kring honom. Hans magra, bleka ben och armar skvätte runt i vattnet och hans nötbruna ögon glittrade. ”Kom och titta Vide, det finns massor med spännande insekter och pyttesmå djur här! De ser ut som urdjur!” De senaste veckorna hade Lot haft insekter och urdjur på hjärnan och suttit i biblioteket och studerat böcker om dem i timmar. Med Lot som vän fick man reda på saker man aldrig själv kommit på tanken att intressera sig för och tack vare hans långa utläggningar visste Vide mer om insekter än någon annan i Nordlandet. Förutom Lot förstås. Just då tittade Lot upp och hans ansikte förvreds i en grimas. ”Vide, det är något på botten”, ropade han förnärmad, ”något nöp mig!” Han slog i vattnet med knytnäven och försökte sparka i väg något men blev bara ännu argare när detta resulterade i att vattnet skvätte upp över honom själv. Lot tyckte om att bada men han avskydde att få vatten i ansiktet. ”Kom hit Vide, det finns något stort på botten, du måste dyka ner och hämta det åt mig!” ropade han. Vide drog av sig byxor och skjorta och värmde sig lite i solen
6
innan han hasade sig närmare strandkanten. Han tyckte inte om att frysa men ville gärna se vad Lot hade hittat. Alla möjliga skatter kunde komma forsande med smältvattnet och dyka upp i sjöar och bäckar så här års. Med gåshud på benen trippade han tvekande runt på stranden och letade efter en bra plats att vada ut till Lot ifrån. Just som han tog ett djupt andetag för att stålsätta sig mot kylan från vattnet och försiktigt doppa en tå i sjön, puttade någon kraftigt till hans ena skuldra. Han försökte parera med ena benet för att återfå balansen men de små knotiga rötterna som växte intill dammen var hala och ojämna och han svajade hit och dit medan han viftade med armarna i luften. Han lyckades nästan nå en lång gren som stack ut från ett träd vid sjön men missade den och trillade i stället raklång ner i sjön med ett ordentligt PLASK som skrämde i väg de små varelser som fridfullt guppat runt på vattenytan. Vattnet skvätte högt upp över strandkanten och Vide tappade andan av kylan. Han försökte hitta fotfäste i den leriga dyn och kom till slut upp över ytan och skakade på huvudet tills håret stod åt alla håll. Han andades häftigt och spottade och hostade för att få upp det iskalla vattnet ur halsen. Bakom sig hörde han Lot gapskratta och skulle just vända sig om för att skvätta ner honom riktigt ordentligt när han hörde ännu ett skratt, från sjökanten. Det var ett ljusare, klarare skratt som porlade fram. Han tittade mot gläntan och gnuggade vattnet ur ögonen. Uppe på en stor sten, alldeles bredvid hans hög med kläder, precis där han nyss stått och försiktigt doppat tån i vattnet, satt den som puttat ner honom i sjön. Det var en flicka i hans egen ålder och hon fnittrade så att det roströda håret dansade
7
8