Mystagogiska upptäcktsfärder
Karin Johannesson & Erik Berggren (red.)
Verbum AB
Box 225 43, 104 22 Stockholm
08-743 65 00 verbum.se
Utgiven med stöd från Samfundet Pro Fide et Christianismo som förvaltare av kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse.
© 2025 Författarna och Verbum AB
Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet
Omslag: Bokväsen, Beatrice Bohman
Inlaga: Sättaren, Aina Larsson
Omslagsfoto: Mikael M Johansson
Foto s. 52: Anneli Ek
Foto s. 101: Erika Cyrillus
Foto s. 189: Karin Larsdotter
Foto s. 136 och 137: Ulrika Södrén
Första upplagan, första tryckningen
Tryck ADverts, Lettland 2025
ISBN 978-91-526-3965-8
Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Lägg hela boken i pappersinsamlingen, så blir den till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.
5 Ett moln av töcken och toner 73
Improvisation som mystagogisk musikutövning
Mattias Lundberg
6 Sjung lovsång alla länder 79
Mystagogik i rytmik och körer
Helén Tanzborn
7 Att bli berörd utan att begripa 83
Om konsten och litteraturen som vägar in i mysteriet
Kristin Windolf
8 Teologer och detektiver 87
Mystagogik och kriminalromaner
Jakob Tronêt
9 Lyssna till ordlösheten 93
Mystagogik i Anna Greta Wides poesi
Eskil Selander
10 Broderade berättelser 97
Hantverk och mystagogik
Erika Cyrillus
11 Gud söker våra blickar 103
Mystagogik i det vardagliga
Martin Modéus
Liturgi, kyrkorum och gudstjänst
12 Gudstjänst på recept 109
Mystagogik och psykisk hälsa
Marianne Lundin och Lotta Fridholm
13 ”Jag nattvardar!” 115
Vardagens mystagogi
Peter Södergård
23 Pärlor av nåd 169
Frälsarkransen och mystagogik
Mattias Lönnebo
24 Ett hjärtats bildningscentrum 173
Mystagogik med konfirmander
Hannes Huusko
25 Besök i ett inre landskap 177
Mystagogik i det mellanmänskliga mötet
Noomi Väcklén
26 I själavårdens tillitsfulla rum 181
Själavårdssamtalets mystagogik
Gudrun Rosén
27 Elefanten i kyrkan 185
Mystagogik för alla åldrar
Karin Larsdotter
På upptäcktsfärd i framtidens kyrka 191
Avslutande reflektioner
Lisbeth Gustafsson Noter 203
den hjärtformade heliumballongen för att ringa in det som jag uppfattar som det allra mest centrala i mystagogiken. Precis som mystagogerna i den tidiga kristna kyrkan brukar jag dessutom förankra min förklaring i liturgin. Ofta när jag står vid altaret i Uppsala domkyrka sjunger jag ”Upplyft era hjärtan till Gud”, och församlingen svarar ”Vi upplyfter våra hjärtan”. Mystagogik är ett lärande och en undervisning i kristen tro som hänger ihop med de sammanhang där vi människor, mer eller mindre spontant, erfar att vårt hjärta lyfts upp till Gud, av Gud. Kristen mystagogik har därför ett fäste överallt där vi kan sjunga ”Här upplyfter Gud våra hjärtan.” En text som inte finns i Den svenska kyrkohandboken, men som passar utmärkt i mystagogiska sammanhang. Överallt där den strofen är aktuell kan mystagoger förkunna Kristus på ett sätt som liknar aposteln Paulus predikan på Areopagen (Apg 17:22–34). Paulus var medveten om att det där fanns ett altare åt en okänd gud. Han anknöt till detta altare när han bjöd in åhörarna att lära känna Jesus Kristus. På ett liknande sätt anknyter även andra kristna mystagoger till ett befintligt altare där Gud upplyfter våra hjärtan. Utifrån eller intill detta altare uppmuntrar mystagogen oss att kontinuerligt lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse ännu närmare (Fil 3:10), i ständigt nya och ännu fler situationer.
Tre teologiska ansatser
Religionspsykologen Owe Wikström (född 1945) har skrivit en läsvärd artikel som innehåller en distinktion som ytterligare kan förtydliga vad mystagogik innebär.2 Wikström skiljer mellan olika typer av teologiska ansatser. En ansats beskriver han som deduktiv teologi. Deduktion innebär att vi drar slutsatser utifrån givna förutsättningar. När vi bedriver deduktiv teologi utgår vi från en specifik lärobildning eller en särskild dogm. Vi förklarar vad den innebär och beskriver hur den kan appliceras idag eller i vårt eget liv.
En annan typ av teologisk ansats beskriver Wikström som induktiv teologi. Induktion innebär att vi härleder generella slutsatser
från enskilda fall. När vi bedriver induktiv teologi utgår vi inte från dogmatiken utan från människors erfarenheter av Gud. Med avstamp i våra erfarenheter drar vi sedan slutsatser kring hur Gud framträder för oss människor.
Jag brukar ibland beskriva mystagogik som en form av induktiv teologi, eftersom mystagogen tar sin utgångspunkt i eller anknyter till människors erfarenheter av Gud. Det är dock möjligt att i stället beskriva mystagogiken som en tredje typ av teologisk ansats, som kombinerar deduktiv teologi och induktiv teologi. Den kombinationen kan kallas för abduktiv teologi.3 Abduktion innebär att vi rör oss mellan teori (till exempel i form av dogmatik) och empiri (till exempel i form av erfarenheter av Gud). Vi låter teorin och empirin ömsesidigt påverka varandra på ett sätt som medför att en fördjupad förståelse succesivt växer fram. I mystagogiken finns en växelverkan mellan vår gemensamma kristna tradition (teori) och den enskilda människans erfarenheter (empiri), som innebär att mystagogiken mycket väl kan beskrivas som abduktiv teologi. En abduktiv inlärningsprocess är en spiralformad rörelse, som i teologins fall är oändlig eftersom den inte har något givet slut förrän i evigheten. Här möter vi således ett livslångt lärande.
Uppdelningen mellan olika teologiska ansatser är en teoretisk konstruktion som tydliggör att mystagogiken kännetecknas av en växelverkan mellan den kristna traditionens gemensamma skatter och den enskilda personens egna erfarenheter av hjärtats upplyftande av/till Gud. Det är denna växelverkan som är själva grunddynamiken i kristen mystagogik.
Fyra sfärer där hjärtat lyfts upp
Gud är uppfinningsrik och ofta överraskande. Det måste vi ha i åtanke när vi reflekterar över vilka mänskliga erfarenheter som kan vara eller bli inslag i vårt mystagogiska lärande eller vår mystagogiska undervisning. Vi människor kan göra avgränsningar och precisera våra tankar med hjälp av våra kategorier, men Gud kan alltid agera på
istappar i skägget och rimfrost i ögonbrynen. Min mamma öppnade köksfönstret och frågade hur skidturen hade varit. Pappa var alldeles överlycklig. Skidföret hade varit utmärkt och vallan den rätta. ”Det här var min gudstjänst!” utbrast han glädjestrålande. Jag minns att jag tänkte att idag kan prästen säga vad som helst i kyrkan. Den här söndagen har min pappa redan fått en uppbygglig stund tillsammans med Gud.
Religionshistorikern David Thurfjell (född 1973) har skrivit en bok som handlar om naturens betydelse för oss svenskar.4 Han konstaterar att i vårt land och i vår kultur är vi ovanligt många som beskriver erfarenheter som vi gör i skogen, på sjön eller i fjällen på ett sätt som vittnar om att naturupplevelser ofta fyller en religiös funktion i våra liv. Vi hämtar kraft och styrka eller söker vila och återhämtning genom att ta en promenad eller sätta oss på en bänk invid älven. Därför är det inte konstigt att ”Var jag går i skogar, berg och dalar” (Sv. Ps. 251) är en omtyckt psalm som ofta sjungs i begravningsgudstjänster. Naturen är en väsentlig plats för andligt liv och religionsutövning för många människor i vårt land.
Det här är ingen nyhet för oss som är aktiva i kyrkor och församlingar. Vi inbjuder till en mängd aktiviteter och verksamheter som bygger på insikten att många människor erfar att de är ovanligt nära Gud och sig själva när de är utomhus. Kanothajker, pilgrimsvandringar, friluftsgudstjänster, hundpromenadandakter och stavgångsgrupper är några exempel på sådana aktiviteter. Det nya som mystagogiken kan tillföra är ett bredare och djupare intresse för hur vi genom naturupplevelser kan lära känna Kristus.
Det finns ett forskningsfält som intresserar sig för den frågan ur ett perspektiv som utgör en kombination av eller ett spänningsfält mellan naturvetenskap och teologi. Inom detta forskningsfält används begreppet deep incarnation (djupgående inkarnation). Med hjälp av detta begrepp undersöker forskare hur Jesus Kristus kan uppfattas och eventuellt också erfaras som närvarande i skapelsen.
En av de ledande forskarna inom detta område är den romersk-katolska teologen Elizabeth A. Johnson (född 1941). Hon menar att vi
idag behöver utveckla vår förståelse av inkarnationen eftersom ett sådant teologiskt tankearbete är betydelsefullt för livet på vår planet och jämlikheten mellan människor. Johnson framhåller att en bättre förståelse av inkarnationen hänger samman med ett förändrat mänskligt beteende och konkreta insatser som syftar till att åtgärda sociala orättvisor och hejda den eskalerande klimatkristen.5 En annan forskare som på ett liknande sätt framhåller att förhållandet mellan Kristus och skapelsen är en teologisk tematik som vi som lever idag verkligen behöver arbeta med är den tidigare ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams (född 1950). Han menar att vi, i dialog med Kristus och genom Kristi verksamma närvaro i vår värld, behöver utveckla en teologi som låter Kristus framträda som skapelsens hjärta.6
Både Johnson och Williams ger uttryck för en dynamisk insikt som är betydelsefull också för mystagogiken. När vår relation till Jesus Kristus utvecklas kan det påverka hur vi erfar skapelsen. Eftersom Jesus Kristus är närvarande i skapelsen (som skapelsens hjärta eller till följd av en djupgående inkarnation) kan vi möta och lära känna Jesus Kristus också genom skapelsen. Således kan en spiralformad mystagogisk rörelse ta form, en rörelse som låter våra naturupplevelser och vår gemenskap med Jesus Kristus utvecklas i samspel med varandra.
Ett teologiskt utforskande av relationen mellan kristologi och skapelseteologi är inte den enda möjligheten för ett mystagogiskt lärande i relation till våra naturupplevelser. En annan möjlighet är att låta Jesu förkunnelse om Guds rike vara utgångspunkten. Jesus anknyter ofta till människors upplevelser av företeelser i naturen när han predikar och undervisar. Han uppmärksammar liljorna på marken (Luk 12:27), träd och buskar vid vägkanten (Luk 6:44), vargar, duvor och huggormar (Matt 10:16). I Jesu efterföljd kan vi göra som han gjorde. Vi kan bestiga berg för att be (Luk 6:12), vandra utefter strandkanten (Matt 4:18) eller övernatta i en trädgård (Joh 18:1). På så sätt kan vi lära känna Jesus och ta till oss hans undervisning genom att uppmärksamma och dela hans naturupplevelser. Vår blick
Detta fick mig att fundera över hur sådana kulturupplevelser kan ge upphov till eller vara inslag i en samtida mystagogik. Dessutom vidgades min förståelse av kyrkans samlade kulturarv.
När vi talar om vårt kyrkliga kulturarv brukar vi ofta avse våra kyrkobyggnader och de konstverk som inryms i sådana lokaler. I själva verket är kyrkans kulturarv mer omfattande än så. Det finns mängder av musik, romaner, dikter, konstverk och skulpturer som inte är placerade i något gudstjänstrum men som är så intimt sammanflätade med våra bibliska berättelser att de mycket väl kan sägas ingå i kyrkans kulturarv. Det finns dessutom kulturella uttryck som också upplyfter människors hjärtan – utan att uttryckligen anknyta till Bibeln – på ett sätt som gör dem mystagogiskt intressanta. Detta får mig att undra hur vi kan lära oss konsten att lära känna Jesus Kristus genom våra upplevelser av konst och kultur. Vad behöver vi kunna eller känna till för att våra kulturupplevelser ska vara eller kunna bli centrala inslag i mystagogiskt lärande eller mystagogisk undervisning?
Den romersk-katolske biskopen i Trondheim, Erik Varden (född 1974), har i en läsvärd teologisk essä fört samman bibliska berättelser och kulturella uttryck. Varden låter konst, musik och litteratur förkunna Kristus och gestalta livet tillsammans med Kristus på ett sätt som drar in läsaren i ett mystagogiskt lärande i relation till kulturupplevelser.8 Vardens essä har översatts till svenska av Alva Dahl (född 1985), som genom sitt eget författarskap exemplifierar vad mystagogik i relation till kulturupplevelser kan innebära. I hennes prosalyriska skrift Längtans flöde vävs årstidernas växlingar och en separation samman med bön och bibeltexter.9 En sådan sammanvävning av liv, konst och Kristusrelation uppfattar jag som den grundläggande rörelsen i en mystagogik som tar fasta på och berikar våra kulturupplevelser.
I många församlingar kan musiken vara en naturlig utgångspunkt för en sådan kulturanknuten mystagogisk rörelse. Vi vet av erfarenhet att för de allra flesta människor är musiken vid en vigselgudstjänst eller en begravningsgudstjänst oerhört betydelsefull. Vi vet också att
många söker sig till kyrkan när det är musikgudstjänst eller konsert och att tusentals sångare är aktiva i våra kyrkokörer. Musikens mystagogik är därför ett ämne som många människor kan säga mycket om utifrån sin egen erfarenhet.
Det förnyade intresset för bokcirklar är en annan användbar utgångspunkt för mystagogiska reflektioner. Vid ett besök i en församling i Uppsala stift mötte jag en bokcirkel som hade utvecklat ett spännande koncept. Det unika var inte deras val av litteratur. De läste samma slags böcker som andra bokcirklar. Det som stack ut var att de träffades i skogen för att samtala om dem. På så sätt kombinerade de natur- och kulturupplevelser med varandra. Jag tror att det finns stora och ännu outforskade mystagogiska möjligheter i sådana kombinationer.
Kyrkans liturgi
För några år sedan blev jag inbjuden till Sicilien av den anglikanske prästen James Hadley. Han var då verksam i Palermo och hade som akademisk lärare undervisat och forskat i den liturgiska konstens och arkitekturens historia och teologi.10 Ett syfte med resan var att vi båda, tillsammans med en romersk-katolsk präst, skulle göra ett ekumeniskt besök på den italienska ön Lampedusa för att lära oss mer om flyktingsituationen vid Medelhavet. Vad jag inte visste när jag reste från Arlanda var att besöket på Sicilien därtill skulle komma att innefatta en mängd spännande besök i kyrkor och kapell med James Hadley som kunnig guide.
En förmiddag vandrade vi långsamt omkring i Palatinkapellet inuti Palermos kungliga palats. Vid det tillfället gjorde guiden James mystagogiska förmåga ett extra stort intryck på mig. Kapellet är täckt av kolossalt imponerande mosaiker, som James kan oerhört mycket om, men de upplysningar och perspektiv som han förmedlade var alldeles lagom omfattande för att jag skulle bli berörd. James pekade ut ett blått fält i en mosaik uppe i taket. Han fick mig att se att det blåa fältets yttersta bitar skapar ett hack i en cirkel som har en annan
färg. När jag väl hade upptäckt den lilla detaljen upplyste James mig om att detta hack är ett uttryck för eller ett tecken på inkarnationens mysterium.
Genom att James pekade ut ett begränsat antal betydelsebärande inslag i det överväldigande kapellet och sedan beskrev de tankegångar eller mysterier som dessa detaljer är tänkta att uttrycka, förändrades min upplevelse av kapellet. I guideboken som jag köpte vid entrén fanns det massor av information att tillgå, men det var det lilla som James berättade som fick mig att erfara att kapellet satte mig och Gud i kontakt med varandra. En hisnande tanke slog mig. Om varje liten detalj bär på så svindlande perspektiv, hur omfattande är då inte den samling av hemligheter som kapellet sammantaget inrymmer och vittnar om?
Man behöver inte besöka ett överdådigt kapell utomlands för att göra liknande erfarenheter. Många kyrkobesökare kan berätta om hur någon liten detalj i kyrkorummet eller i liturgin plötsligt har kommit att tala till dem på ett överraskande sätt. Det kan vara en formulering i nattvardsbönen, en väggmålning, ett knäfall, en fladdrade ljuslåga eller doften av rökelse som blir en särskild hälsning från Gud. Ett mystagogiskt lärande som tar fasta på och fördjupar våra erfarenheter av kyrkans liturgi innefattar såväl det som sker i gudstjänsten som den miljö där gudstjänsten firas och de föremål som då används. Även när vi uppmärksammar en detalj är helheten den miljö som gör detaljen viktig och meningsfull. I den tidiga kristna kyrkan var stora delar av den mystagogiska undervisningen förbunden med liturgin. De som skulle döpas i anslutning till påsken fick under en tid av förberedelser lära sig mer om trons mysterier. Den undervisning som de båda biskoparna Kyrillos av Jerusalem (omkring 315–386) och Ambrosius av Milano (omkring 340–397) årligen gav dopkandidaterna – och andra intresserade åhörare – har bevarats till eftervärlden. I dessa mystagogiska katekeser från 300-talet är utgångspunkten att vi genom att uppmärksamma de yttre handlingarna kan tränga djupare in i dopets och nattvardens mysterier och därigenom också i ett personligt
kärleksförhållande till Kristus.11 Det finns ofantligt många möjligheter för oss som nu för tiden firar gudstjänst i Svenska kyrkan att utveckla ett mystagogiskt lärande som i likhet med 300-talets mystagogik utgår från de heliga handlingarna och de helgade rummens utformning och funktion. 12
För egen del kan jag säga att jag har växt i tro genom det jag har fått lära mig under den process som har lett fram till att Uppsala stift har fått en ny resekräkla, en ny biskopskåpa och en ny mitra. Under arbetets gång har jag fått veta mer om kräklans proportioner och rotationspunkt. Jag har fått samtala om kåpans symbolspråk och kvalitetstyg. Det har gjort att mina böner och tankar när jag använder dessa föremål har utvecklats och fördjupats.13 I vår kyrkas liturgi finns gott om föremål, ord och handlingar som på ett liknande sätt kan bli (ännu mer) vidöppna fönster mot evigheten genom att vi lär oss mer om vad de uttrycker och förmedlar. Tanken är inte att vi, med en mystagogisk undervisning som tolkar och fördjupar våra erfarenheter av kyrkans liturgi, ska ”prata sönder” gudstjänsten och dess mysterier. Ambitionen är inte heller att våra agendor ska bli lika tjocka som guideboken till Palatinkapellet i Palermo. Likt den anglikanske prästen James Hadley behöver vi i stället kunna så mycket om kyrkorum och liturgi att vi, genom att göra ett väl avvägt och litet urval, kan dra uppmärksamheten till små detaljer som förbinder oss med Gud.
Dialogen genom Ordet
I tidskriften Karmel publicerades under 1990-talet några artiklar som var författade av den anonyma signaturen ”karmelitnunna”. Jag vet inte om det är samma person som har skrivit alla dessa artiklar, men jag tycker mig se att det finns såväl innehållsliga som stilistiska likheter som tyder på det. Alldeles oavsett om det är en eller flera författare som står bakom dessa artiklar gjorde de ett så outplånligt intryck på mig att jag många år senare återvände till dem när jag
inom ramen för min prästutbildning skulle skriva en reflekterande text om predikan.
Karmelitnunnans artiklar utlägger bibliska berättelser med en sådan humor och värme att bråddjupen framträder. Författarinnan ”skuttar omkring” i Bibelns värld på ett sätt som uppenbarar att också vår värld är en del av den bibliska världen. En artikel som jag är särskilt förtjust i har underrubriken ”en liten lekfull betraktelse över Joh 1:46”. Utifrån meningen ”Jag såg dig under träden” förbinder
artikelförfattaren en mängd olika bibliska berättelser med varandra och skapar därigenom en meditation som berör det som händer under träd i Bibelns värld – och det visar sig vara massor.14
I min reflekterande text om predikan lyfte jag fram den anonyma karmelitnunnan som ett föredöme eftersom hon knyter samman bibliska berättelser med varandra på ett sätt som samtidigt är överraskande och klargörande. När jag läser hennes bibelutläggningar erfar jag att jag står i förbindelse med den fördolda värld som vi berörs av och berör när vi umgås med bibelordet. En dialog med Ordet, genom Ordet, tar spontant form i mig – även om jag inte alltid formulerar mina repliker i ord. Hjärtat lyfts upp, och ibland svävar också tankarna i väg åt ett oväntat håll. Något liknande kan hända mig när jag lyssnar till en predikan.
Den danska biskopen Marianne Gaarden (född 1964) har skrivit en doktorsavhandling som handlar om vad vi människor sysselsätter oss med i våra tankar när vi lyssnar på en predikan.15 Hon har intervjuat gudstjänstfirare i syfte att belysa vad vi gör med det vi hör i predikan och vad det gör det med oss. Mot bakgrund av sitt insamlade material konstaterar Gaarden att många människor tror att de gör något felaktigt när de sitter och tänker på något annat än det som förkunnaren verkar vilja att de för tillfället ska reflektera över. Denna rädsla för att lyssna på fel sätt har en parallell i den rädsla för att säga fel saker som många predikanter brottas med. Båda rädslorna kan vara hämmande eftersom de riskerar att få oss att vilja kontrollera dialogen med Gud, när det i stället är Gud som ska forma den.
Gaarden betonar att det inte är predikantens uppgift att försöka ta kontroll över det som rör sig i lyssnarnas hjärtan. Predikantens uppgift är i stället att skapa goda förutsättningar för hjärtats upplyftande genom att inkludera åhörarna i dialogen med Ordet, genom Ordet. Både predikanter och lyssnare behöver buga sig djupt inför förkunnelsens hemlighet. Det är ett mysterium att Gud kan säga så mycket och så vitt skilda saker till människor som lyssnar till en och samma predikan. Detta mysterium är förkunnelsens ärende och inte ett problem.
I Kolosserbrevet finns en uppmaning som är upplysande för både predikanter och lyssnare. Aposteln Paulus önskar att den mottagande församlingen ska be Gud att öppna en dörr för ordet så att han kan predika hemligheten med Kristus (Kol 4:3). På ett annat ställe i samma brev känner Paulus igen Kristus som Guds hemlighet (Kol 2:2). Det grekiska ord som översätts med ”hemlighet” är mysterium. I en inflytelserik artikel om detta begrepp har bibelforskaren Raymond E. Brown (1928–1988) beskrivit en tankeväckande utveckling i aposteln Paulus teologi och spiritualitet.16
Till att börja med var det stora mysteriet för Paulus att endast Gud vet vad som händer vid tidens slut. Snart började han dock också att beskriva hedningarnas frälsning genom Jesus Kristus som ett stort mysterium. Med tiden kom han därtill att framställa judarnas frälsning som en del av samma stora mysterium. Succesivt försköts tyngdpunkten i Paulus användning av begreppet mysterium ytterligare. Han började framhålla att det stora mysteriet är att Gud sammanfattar allt, i himlen och på jorden, i Jesus Kristus. Från den insikten var steget inte långt till en identifikation. Jesus Kristus är mysteriet, ett verksamt och personligt mysterium som är närvarande i vår värld och i våra liv. I detta mysterium, Kristus, ryms allt som finns. Den insikten mynnar ut i Paulus förståelse av Jesus Kristus som frälsaren, räddaren, för hela kosmos. Till sist innesluter Paulus således inte endast (några) människors räddning i detta mysterium. I stället betonar han att Kristi död och uppståndelse påverkar allt
som finns, också djur och natur, eftersom Kristus försonar hela kosmos med Gud.17
Den utveckling som Paulus användning av begreppet mysterium genomgick kan beskrivas som en mystagogisk upptäcktsfärd. Det är också möjligt att uppfatta förskjutningarna som olika faser i mystagogen Paulus utveckling. Paulus läste de heliga skrifterna i relation till det som han själv upplevde och erfor. På så sätt förde han en dialog med Ordet, genom Ordet, som kom att påverka hur han själv använde ordet mysterium i sina brev.
Man kan säga att begreppet mysterium flera gånger fick en renässans i Paulus författarskap. Begreppet återkom och blev med tiden alltmer inkluderande. Något liknande kan sägas om begreppet mystagogik. I vår tid får begreppet en renässans, och numera har det en mer omfattande betydelse än vad det hade när det först började användas i den tidiga kristna kyrkan.
Mystagogikens återkomst
Första gången som jag hörde talas om mystagogik var vid ett besök i Rom på 1990-talet. Jag lyssnade då till en föreläsning som hölls av professor Piero Coda (född 1955).18 Han förutspådde att mystagogiken skulle få en renässans under 2000-talet eftersom allt fler skulle inse att kyrkan behöver skötas av människor som inte känner Gud genom hörsägen utan är så bevandrade i mysteriet att de kan ledsaga till möten med Jesus Kristus genom personlig erfarenhet. Den föreläsningen gjorde ett bestående intryck på mig.
När jag väl hade hört talas om mystagogik upptäckte jag att begreppet användes och att ämnet behandlades också på svensk mark, av karmelitbrodern Anders Arborelius (född 1949). I boken Spiritualitet. Andlig teologi, som Arborelius skrev innan han blev biskop i Stockholms katolska stift, uppmärksammar han en utveckling som han beskriver som en djup pedagogisk kris i vår del av världen.
Den krisen hänger enligt Arborelius samman med vår oförmåga att integrera såväl tro och liv som lära och erfarenhet med varandra.
Arborelius rekommenderar att vi vänder oss till mystagogiken eftersom den kan lindra den pedagogiska krisen.19
Precis som professor Coda förutspådde och som Anders Arborelius förordade, får mystagogiken nu en renässans. Idag används begreppet mystagogik allt oftare, och undervisningsformer som kan förknippas med detta begrepp väcker ett förnyat intresse.20 Svenska kyrkans biskopar uppmärksammar det mystagogiska lärandet i biskopsbrevet ”och lär dem …” Ett biskopsbrev om lärande och undervisning. 21 Biskoparnas omnämnande är både en följd av och ett bidrag till det förnyade intresset. I biskopsbrevet förknippas mystagogiken bland annat med sinneserfarenheter som finns i liturgi, musik och konst. I samtida akademisk forskning finns också andra ingångar i ämnet.
Nyligen publicerades en mycket gedigen avhandling om antikens och den tidiga kristna kyrkans mystagogik i allmänhet och aposteln Paulus som mystagog i synnerhet. Författaren till detta verk, C. Andrew Ballard (född 1963), undervisar i bibelvetenskap och har särskilt studerat hur Paulus framträder som mystagog i korrespondensen med församlingen i Korinth.22
Vid sidan om denna ambitiösa studie finns en växande mängd akademiska artiklar, skrivna inom vitt skilda forskningsfält, som kommer upp på träfflistan om man använder sökordet ”mystagogy” när man letar i universitetsvärldens databaser. I dessa artiklar förekommer en mängd olika definitioner som används för att avgränsa mystagogik från andra näraliggande verksamheter. Det är lätt att bli snurrig i huvudet av denna mystagogiska mångfald.
När vi i Uppsala stift uppmärksammar det mystagogiska lärandet, utgår vi inte från någon specifik definition av mystagogik. I stället förstår vi mystagogiken som en abduktiv teologisk ansats, som kan användas i relation till en mängd olika sfärer av mänskliga erfarenheter. Utifrån den förståelsen av mystagogik ger vi i den här boken några exempel på mystagogiska praktiker och perspektiv som är levande och ger liv i våra församlingar. De praktiker och perspektiv som vi lyfter fram är inte de enda exemplen på mystagogik i Svenska
»Mystagogik är ett lärande och en undervisning i kristen tro som hänger ihop med de sammanhang där vi människor, mer eller mindre spontant, erfar att vårt hjärta lyfts upp till Gud, av Gud.«
dag finns runt om i Svenska kyrkan ett nyväckt intresse för den ertusenåriga mystika traditionen. Gudsmöten beror alltid ytterst på Gud, men mystagogik handlar om att skapa tid och rum för att beröras av Guds närvaro. Mystagogiken rör sig mellan å ena sidan teorins läror och traditioner och å andra sidan varje människas erfarenhet av Gud. Den berör idéer om hur förnuft, känslor, tankar och sinnesförnimmelser kan berika varandra när vi vill lära känna Kristus.
På biskop Karin Johannessonsinitiativ har Uppsala stift i Mystatogiska upptäcktsfärder samlat texter om hur mystagogik kan se ut idag. I boken nns både konkreta exempel från församlingars liv och verksamheter och personliga re ektioner. Några ämnen som förekommer är musik, kyrkorum, bibelläsning, konst, natur och klimat, gudstjänst, barn, liturgi och diakoni. Här nns läsning för dig som söker inspiration, lust och mod för att ta in mystagogiken i församlingslivet – eller perspektiv på att den redan nns där. Kapitlen kan utgöra utgångspunkt för samtal och bidra till re ektion om lärande och undervisning.
31 personer medverkar med texter om mystagogik, många av dem med utgångspunkt i den egna församlingstjänsten. Biskop karin johannesson introducerar läsaren till mystagogiken, teologen peter halldorf bidrar med historiska utgångspunkter och journalisten lisbeth gustafsson re ekterar och blickar framåt som avslutning på boken.
Medverkande: lukas arvidsson, erika cyrillus, sam douhan, lotta fridholm, lisbeth gustafsson, peter halldorf, anders hedman, claes hedström, hannes huusko, charlotta ingerholt, cecilia jansdotter, karin johannesson, karin larsdotter, marianne lundin, mattias lundberg, mattias lönnebo, martin modéus, anna norrby, gudrun rosén, eskil selander, david fredin silverkors, linnéa sjöberg, johannes sköldengen, carl stattin, peter södergård, helén tanzborn, jakob tronêt, noomi väcklén, mika wallander, andreas wejderstam och kristin windolf.
