9789152603116 by Smakprov Media AB

Innehåll

1. Inledning 7

Introduktion: död och begravning i Sverige

Ärende och struktur 11

Metod och material 16

Det mångreligiösa sammanhanget 19

Begravningsplatsen som del av (det kristna) kulturarvet 22

2. Begravningsplatsens karaktär 27

Begravningsplatsen som en särskild plats 32

Begravningsplats och minne 35

Begravningsplatsens betydelser 37

3. Död och begravning i religionsteologisk belysning 61

Förlust, minne och gemenskap: död och begravning i judisk tradition 62

Varje människa skall smaka döden: död och begravning i muslimsk tradition 80

Den ofrånkomliga förgängligheten: död och begravning i buddhistisk tradition 93

Död och begravning – en kristen respons 105

4. Svenska kyrkan som begravningshuvudman 113

Introduktion 113

Ett uppdrag i skymundan? 114

Förändrade förutsättningar 121

5. Den mångreligiösa

Inledning

Introduktion: död och begravning i Sverige

Dagen därpå var det ingen som dog. Så inleds nobelpristagaren José Saramagos Dödens nycker.1 Inga dödsfall i hemmen eller på vårdboenden, inga trafikolyckor, dråp eller mord. Den ovanliga situationen håller i sig och dagar blir till veckor och månader. Vad som på förhand skulle kunna framstå som ett idealtillstånd är inte så avundsvärt. Långsamt ter sig situationen alltmer som en kris: för samhället, där de långsiktiga förutsättningarna för en ordnad och värdig gemenskap ryckts undan; för individen vars livsvärld framstår som ett fängelse utan någon väg ut.

Döden kan komma chockartat och innebär ofta sorg och saknad för närstående, men den är också en grundläggande förutsättning för allt liv. I Sverige dör i genomsnitt 250 personer varje dag.2 På ett år blir det omkring 91 300 människor.

1 José Saramago, Dödens nycker. Hans Berggren (övers.) Stockholm: Wahlström & Widstrand 2008, 9.

2 Statistikmyndigheten SCB, ”Döda i Sverige” 2024. https://www.scb.se/ hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/doda-i-sverige/ [202504-14].

Varje dödsfall beräknas i genomsnitt påverka omkring nio nära anhöriga.3 Det betyder att ungefär 800 000 människor är direkt berörda av dödsfall årligen. En majoritet av Sveriges befolkning har upplevt att en nära anhörig dött.4 Att närstående dör är en oundgänglig och ofta djupgående erfarenhet.

Begravning av de döda har varit ett kännetecken för mänsklig civilisation genom historien. Med kristendomens intåg i Sverige växte praktiken fram att begrava bygdens döda på en allmän plats. Tidigare familjegravplatser på egna ägor ersattes av en gemensam plats i en bygds centrum. Dessa allmänna och gemensamma begravningsplatser blev en viktig del i framväxten av samhällen.5 Det är mot den här bakgrunden som vi kan betrakta begravningsplatsen. I Sverige finns 3 098 allmänna begravningsplatser.6 Tillsammans utgör arealen ungefär 6 000 hektar. Det motsvarar 12 000 fotbollsplaner eller omkring hälften av ön Fårö utanför Gotland (som omfattar 11 000 hektar).

Utöver dessa allmänna begravningsplatser finns ett mindre antal enskilda begravningsplatser som ägs och förvaltas av trossamfund, stiftelser samt större gods.7

Begravningsverksamheten har länge varit knuten till kyrkan

3 Ashton M. Verdery (et al.), ”Tracking the reach of COVID-19 kin loss with a bereavement multiplier applied to the United States”. Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America, 117, No. 30 2020, 17695-17701.

4 De samlade referenserna är hämtade från Roger Marjavaara, ”Dödens geografi – en introduktion”. I Dödens geografi.Ymer, Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Vol 144. 2024, 7–10. Se även Anna Withaker, Livets sista boning. Anhörigskap, åldrande och död på sjukhem. Stockholm 2004.

5 Sven Thidevall, ”Spaningar om folkkyrkans minoritetsblivande”. I: Sven Thidevall (red), Allt har sin tid. Folkkyrka under omvandling. Stiftelsen Sverige och kristen tro: skriftserien 31. Skellefteå: Artos 2024, 249–276.

6 Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund. https://skkf.se/page_categories/ kyrkogarden/ [2024-12-18].

7 Hit hör den judiska begravningsplatsen i Stockholm, den buddhistiska askgravlunden utanför Fellingsbro och den kungliga begravningsplatsen i Brunnsviken där delar av ätten Bernadotte är begravd.

och ännu spelar Svenska kyrkan i samverkan med andra trossamfund en viktig roll för vårdandet av de döda. Här ryms frågor av stor betydelse för hela samhället. På begravningsplatsen blir religiös tillhörighet och religiös skillnad synlig på ett särskilt sätt. Titeln Döden och den andre anspelar på detta. Det handlar om hur identitet och religiös skillnad framträder i dödens närhet. Benämningen ”den andre” är inte ett respektlöst sätt att hänvisa till specifika grupper i samhället utan ett sätt att medvetandegöra och beskriva mötet med ”dem” som inte är som ”jag”. Termen är inte en fråga om storleksförhållanden utan om perspektiv. Även om det är religiös skillnad som står i fokus i den här boken är vi alla ”den andre” för varandra i någon mening. Begreppet är alltså inte nedsättande, men det är inte heller ett begrepp som ska idealiseras. Det finns många exempel i historia och nutid när respekten för ”den andre” brister. I boken kommer vi att bli påminda om detta. På motsvarande sätt finns exempel när den andres respekt brister. Möjligen kunde titeln i stället ha varit ”Döden som den andre”. Med tanke på hur betydelsefull, främmande och stundtals osynliggjord den är intar döden ofta platsen som den andre. Titeln Döden och den andre visar emellertid att det inte bara är döden som står i fokus utan också hur vi förhåller oss till varandra i dödens närhet.

Syftet med den här boken är att utforska begravningsplatsen ur ett interreligiöst och religionsteologiskt perspektiv. Det betyder att trossamfundens förutsättningar och religiösa traditioners riter och föreställningar står i fokus. I förlängningen berör det varje människa. Om någon förnekas möjligheten att begrava sina döda på ett sätt som upplevs värdigt påverkas relationen till platsen och upplevelsen av att höra hemma, inte bara för de närmast berörda. Vad som står på spel i en vidgad bemärkelse är religionsfrihet och likabehandling på ett område som är existentiellt och avgörande för många människor. Inom migrationsforskningen talar man om begravningsplatsen som en ankarplats som stärker

banden till det land och den plats där de anhöriga vilar.8 Men detta är inte bara en fråga om migration utan gäller alla som bor och lever på en plats. I den bemärkelsen reses förväntningar på begravningsplatsen att ge plats åt människor, olikheter till trots. Det handlar om hur trossamfund i Sverige förhåller sig till en gemensam yta. Det gäller inte uteslutande religiösa perspektiv utan också sekulära livsåskådningar.

Med tanke på att begravningsplatsen är en allmän plats av betydelse för människor oavsett religiös tillhörighet är den viktig att belysa bortom en skarp gräns mellan sekulärt och religiöst. Man skulle kunna föreställa sig att begravningsplatsens betydelse minskar i takt med ökad sekularisering, men det finns inte något som tyder på detta. En italiensk studie pekar till och med i motsatt riktning, att begravningsplatsens betydelse och användning ökar med sekularisering. Asher D. Colombo och Eleonora Vlach visar att religiös tillhörighet kan vara en bidragande faktor till varför individer besöker begravningsplatsen, men på gruppnivå är begravningsplatsen mer besökt i regioner med högre grad av sekularisering.9 På något sätt tycks alltså begravningsplatsen öka i betydelse på platser som präglas av sekularisering. Utan att dra alltför långtgående slutsatser av denna studies betydelse för en svensk kontext är det tydligt att begravningsplatsen har en särskild roll i mötet mellan religiösa och sekulära perspektiv. Trots sin mångfald av uttryck kan man ana något allmänmänskligt över förhållandet till begravningsplatsen. Etnologerna Grete Swensen och Margrete Skår beskriver det som en sorts vördnad som handlar om ”delande av medmänsklighet”.10

8 Osman Balkan, ”Burial and belonging”. Studies in Ethnicity and Nationalism, vol. 15, nr 1 2015, 120–134.

9 Asher D. Colombo och Eleonora Vlach, ”Why Do We Go to the Cemetery? Religion, Civicness, and the Cult of the Dead in Twenty-First Century Italy”. Review of Religious Research 63. 2021, 217–243.

10 Grete Swensen och Margrete Skår, ”Urban Cemeteries’ Potential as Sites for Cultural Encounters”. I Mortality vol. 24, nr 3 2019, 1.

Begravningsplatsen illustrerar hur den skarpa uppdelningen mellan religiöst och sekulärt är otillräcklig. En sådan uppdelning skymmer hur samhället fungerar. Att förstå sekulära perspektiv i termer av frånvaro av religion eller av religionens motsats ger en orättvis bild av den vördnad och det delande av mänsklighet som dessa perspektiv rymmer.

Ärende och struktur

Den här boken riktar sig till dig med ett intresse för religionens roll i samhället och i synnerhet för begravningsplatsen som ett uttryck för detta. Svenska kyrkan har en särskild roll i organiseringen av begravningsverksamheten i Sverige. I boken blir det synligt genom att det lagreglerade uppdraget som begravningshuvudman belyses ur ett flertal perspektiv. Frågorna som behandlas i denna bok rymmer historiska, politiska, juridiska, filosofiska och religiösa aspekter, även om jag som teolog skriver med ett särskilt intresse för teologiska perspektiv.

De övergripande frågeställningarna är: Vilken roll spelar begravningsplatsen i ett mångreligiöst samhälle? Vilka frågor uppstår när flera religiösa och ickereligiösa traditioner samsas om begravningsplatsen? Hur ser man på begravningsplatsen i olika religiösa traditioner? Hur ser församlingens uppdrag som huvudman för begravningsverksamheten ut ur ett religionsteologiskt perspektiv? I bokens åtta kapitel kommer detta att belysas och fördjupas ur en rad olika infallsvinklar.

I inledningskapitlet presenteras forskningsuppgiften, tillvägagångssättet och bokens övergripande struktur. Kapitel två behandlar frågan om begravningsplatsens karaktär. Med teoretiska och teologiska redskap utforskas begravningsplatsens roll som en offentlig arena där religionsmöten och religiös skillnad framträder på ett tydligt sätt. Här beskrivs begravningsplatsen som en särskild plats utifrån Michel Foucaults begrepp heterotopia. Här etableras också Hans Ruins föreställning om att vara med de döda som ett genomgående teoretiskt perspektiv i boken.

Ruin betonar att relationen till de döda är grundläggande och inte avslutad. Att detta förhållande manifesteras på ett särskilt sätt på begravningsplatsen är en av denna boks utgångspunkter. Till detta hör även insikten att det i alla kulturers sätt att vara med de döda finns praktiker som går bortom vad hanteringen av själva kropparna kräver. Det gäller såväl religiösa som sekulära traditioner. I kapitlet beskrivs begravningsplatsen som en plats att vara med de döda; att vara med sin egen dödlighet; att förvara de döda; att vara med varandra; en plats för riter och en plats att hoppas bortom döden. Platsens mångfaldiga funktioner skapar spänning, men skänker också mening på ett sätt som skiljer den från andra platser.

Kapitel tre tecknar en teologi om döden i några av de stora religiösa traditionerna. Genom att belysa synen på döden och vårdandet av de döda får vi en djupare förståelse för dessa traditioners förhållande till begravningsplatsen. I kapitlet används komparativ teologi som metod för att jämföra och etablera ett samtal som tar sin början i judisk tradition och som via islam och buddhism avslutas i kristendom. Såväl likheter som skillnader är viktiga att framhålla. När likheterna betonas på skillnadernas bekostnad osynliggörs människor och traditioner. Och omvänt, när skillnaderna betonas på likheternas bekostnad berövar vi varandra något som i grunden förenar oss. Genom att teologiskt reflektera över betydelsebärande skillnader och likheter ger kapitlet en fördjupad förståelse för begravningsplatsens betydelse i olika traditioner och samtidigt ett bidrag till den kristna teologiska reflektionen över döden.

I kapitel fyra ställs begravningshuvudmannaskapet i teologisk belysning. Vilken betydelse har samhällsuppdraget för Svenska kyrkan? Hur förhåller det sig till församlingens grundläggande uppgift? Hur kan det motiveras teologiskt? Intervjuer med kyrkoherdar med begravningsansvar, analys av diskussionerna om Svenska kyrkan som välfärdsaktör och teologiska perspektiv på kyrkans uppdrag i det offentliga rummet ligger till grund för

kapitlet. Syftet här är inte att ta ställning till hur begravningshuvudmannaskapet bör organiseras, utan snarare att belysa och bearbeta den nuvarande konstruktionen teologiskt.

I kapitel fem diskuteras det särskilda sätt på vilket religiös skillnad kommer till uttryck på begravningsplatsen. I begravningslagen och i det offentliga Sveriges förhållande till död och begravning finns vad som kan beskrivas som ett postkristet eller postlutherskt perspektiv. Det är inte förvånande givet Sveriges kristna historia, men angeläget att synliggöra och reflektera över i ett mångreligiöst samhälle.

I begravningsverksamheten finns en sedan länge utvecklad ambition att sträcka sig bortom den kristna dominansen och skapa öppna miljöer och förutsättningar som är lika för alla. Ett återkommande sätt att göra detta är att etablera ”neutrala” sammanhang såsom lokaler, gravkvarter, informationssidor, med mera. Vad betyder denna hänvisning till neutralitet och är den en väg framåt för lokaler och tjänster som riktar sig till hela befolkningen? Det visar sig rymmas flera olika betydelser i begravningsverksamhetens framväxande neutralitetsdiskurs. Att begravningsplatsen är en unik interreligiös mötesplats blir tydligt i avsnittet ”myndighet och medtroende”. Här står begravningshuvdmannens – i synnerhet kyrkoherdars och kyrkogårdschefers – roll att samråda och samordna en verksamhet av hög komplexitetsgrad i fokus. För att hantera begravningsfrågor mellan och inom olika samfund krävs kontakter på såväl individ- som samfundsnivå utöver den befintliga strukturen med begravningsombud som utses av länsstyrelsen. Intervjuer med företrädare i olika roller tyder på att detta fungerar väl men samtidigt att förekomsten av samrådsforum inte finns reglerade i lagar och förordningar, utan att det är upp till den lokala huvudmannen att skapa dessa sammanhang lokalt.

Begravningsplatsen är en mötesplats rent fysiskt. Inom samma begravningsplats vilar människor från olika religioner tillsammans med den som inte tillhört något trossamfund alls. Anhöriga

och vänner till dessa går in genom samma grindar och hämtar vatten vid samma servicestation. Samtidigt är det en mötesplats med tydliga gränser. Det finns en etablerad praxis att anordna separata gravkvarter, avgränsade med häckar och grusgångar. Hur kan denna dubbelhet förstås? Vad finns det för teologiska och praktiska föreställningar som ligger bakom? Som det visar sig är inte begravningsplatsen endast en mötesplats i positiv bemärkelse.

Det är också en plats som förstärker gränser och rentav en plats där rasistiska och religionsfobiska föreställningar leder till en ovilja att ge plats åt den andre. Här ser vi exempel på något som är omvittnat i flera studier, nämligen att begravningsfrågor har betydelse för social sammanhållning och upplevelsen att höra till.

I kapitel sex vidgas perspektivet, och begravningsplatsen belyses som en offentlig arena där människors olika anspråk och förväntningar förhandlas. Vad är respekt och värdighet i den offentliga arena som också är de dödas viloplats? Intervjuer och tidigare studier pekar på de många föreställningar och syften som är knutna till en och samma plats.

Även om det finns olika uppfattningar om vad som är respektfullt finns det begravningsplatser där de allra flesta är överens om att respekten har brustit. Det gäller begravningsplatser som härbärgerar vad som ibland benämns som ett svårt kulturarv. Begravningsplatser som i hög utsträckning förknippas med ”den andre” i negativ och exkluderande bemärkelse. Med hjälp av kulturarvsteoretiska perspektiv och Judith Butlers teori om sörjbarhet diskuteras tre specifika begravningsplatser och sättet på vilket vi minns – eller inte minns – genom dem: Akamella ödekyrkogård, Ulleråker hospitalkyrkogård och Sankt Lars begravningsplats. Begravningsplatsen handlar inte bara om minne utan också om glömska, och för såväl begravningshuvudmannen som för samhället i stort finns det skäl att arbeta med frågor om förvaltandet av ett svårt kulturarv.

Det sjunde kapitlet visar på ytterligare ett område där död och begravning ställer trossamfunden inför religionsteologiska

frågor av pastoral betydelse. Kretsen av sörjande är inte alltid religiöst enhetlig. Även om det i många fall finns en dominerande tradition som tillåts forma riterna för sorg och avsked är religionsteologiska avvägningar för den minoritet som inte tillhör den dominerande traditionen påkallad. I en del familjer är mer än en religiös tradition så starkt närvarande att det är svårt att identifiera en dominerande tradition. I samband med lokala eller nationella katastrofer uppstår inte sällan ett behov av att gestalta sorg och saknad på ett sätt som rymmer mer än en tradition. Religionsteologin har länge varit fokuserad på teologiska föreställningar som gudsbegrepp och sanningsanspråk, men har på sistone utvecklat teorier och reflektioner om den religiösa praktiken och i synnerhet riternas betydelse. För begravningsplatsen är interritualitet i begravning och andra minnespraktiker en fråga av växande betydelse. Med utgångspunkt i några av verkligheten inspirerade fall diskuteras religionsteologiska och pastoralteologiska överväganden när det gäller begravningsriter i interreligiös kontext. Här formuleras åtta religionsteologiska kärnvärden att beakta såväl vid utformandet av riter och minnespraktiker som vid andra typer av religionsmöten. De är formulerade ur ett kristet perspektiv utifrån övertygelsen att denna sorts värderingar behöver hämta näring från respektive religiös tradition. Däremot är det naturligtvis inget som hindrar att olika traditioner formulerar sina värden efter att ha hämtat inspiration från någon annans perspektiv. I den bemärkelsen kan de religionsteologiska kärnvärdena ha betydelse bortom kristen tradition.

Till sist, i det åttonde kapitlet ges en kort avslutande sammanfattning med en teologisk reflektion över vad som händer på begravningsplatsen, nämligen att vi alla åter blir till jord.

Metod och material

I boken används flera metoder och olika former av material. För detta redogörs mer ingående inom ramen för respektive kapitel. På ett övergripande plan hämtar studien mycket av sina perspektiv och redskap från religionsteologins verktygslåda. Religionsteologi kan beskrivas som det teologiska studiet av religiös mångfald –eller mer precist: teologisk reflektion över faktumet att det finns andra religiösa traditioner än den jag själv utgår från.11 Den som bedriver religionsteologi kan, men behöver inte, själv tillhöra någon trostradition. Som regel bedrivs dock religionsteologiskt arbete utifrån en religiös traditions perspektiv. Det innebär inte att denna ”hemtradition” ska försvaras eller privilegieras. Det handlar snarare om att religionsteologin inte gör anspråk på något fristående helikopterperspektiv som överblickar alla religiösa traditioner på ett likvärdigt sätt, utan att den utgår från en verklighet där alla är deltagare, på ett eller annat sätt. Denna hermeneutiska positionering är inte ett avsteg från vetenskapliga principer utan ett sätt att kritiskt och självkritiskt förhålla sig till dem. Som akademisk disciplin växte religionsteologin fram under 1980- och 1990-talet med ett särskilt fokus på hur andra religioner påverkade hemtraditionens självförståelse.12

I en strävan att utvidga religionsteologin och inte bara tala om andra traditioner utan gå i dialog med dessa traditioner utveck-

11 Se Jakob Wirén, Att ge plats för den andre? Religionsdialog, ersättningsteologi och Muhammed som profet. Stockholm: Verbum 2021, 29–31.

12 Alan Race, Christians and Religious Pluralism: Patterns in the Christian Theology of Religions. London: SCM Press 1983; John Hick, God and the Universe of Faiths. Oxford: Oneworld 1993; Gavin D’Costa, The Meeting of Religions and the Trinity. Maryknoll: Orbis Books 2000.

lades den komparativa teologin under 2000- och 2010-talet.13

Fortfarande var det teologiska texter och föreställningar som stod i fokus, men den komparativa teologin utvecklade redskap för att arbeta med likheter, skillnader och lärande mellan religiösa traditioner. Under senare delen av 2010-talet fick den så kallade empiriska vändningen fäste i religionsteologin och frågor om religiös praktik belyses i högre utsträckning. Det gäller till exempel frågan om deltagande i andra traditioners riter och utforskandet av gemensamma interreligiösa riter.14 Den här boken är ett uttryck för samma utveckling genom sitt fokus på riter och praktisk samverkan i anslutning till begravningsplatsen.

En annan utvecklingslinje från komparativ teologi är den komparativa politiska teologin. Denna är ännu i sin linda, men kan beskrivas som ett sätt att utforska politisk teologi och teologins offentlighet interreligiöst och komparativt.15 Den här boken är inte ett uttryck för komparativ politisk teologi i strikt bemärkelse, men placerar sig ändå i en liten men växande tradition av religionsteologiska studier som behandlar hur trossamfund förhåller

13 Francis X. Clooney (red.), The New Comparative Theology: Interreligious Insights from the Next Generation. London: T & T Clark 2010; Francis X. Clooney, Comparative Theology: Deep Learning Across Religious Borders. Malden: Wiley-Blackwell 2010; Marianne Moyaert, ”Theology Today: Comparative Theology as a Catholic Theological Approach”. Theological Studies, vol. 71, nr 1 2015.

14 Marianne Moyaert (red.), Interreligious Relations and the Negotiation of Ritual Boundaries. Explorations in Interrituality. New York: Palgrave Macmillan 2019; Marianne Moyaert och Joris Geldhof (red.), Ritual Participation and Interreligious Dialogue. Boundaries, Transgressions and Innovations. London: Bloomsbury 2016.

15 Joshua Ralston, ”Conclusion: An Invitation to Comparative Political Theology”. I Ulrich Schmiedel och Joshua Ralston (red.), The Spirit of Populism: Political Theologies in Polarized Times. Leiden: Brill 2022, 311–321. Se även Ulrich Schmiedels utmärkta programförklaring för en samverkande komparativ politisk teologi i Ulrich Schmiedel, ”Public Theology for the Postmigrant Society: ’Det började röra sig!’”. Svensk teologisk kvartalskrift. Utkommer 2025/2026.

sig till varandra i samhället och de politiska förutsättningarna för detta förhållande.

Som redan nämnts bygger den här studien på olika sorters material. Inledande övergripande intervjuer med kyrkogårdschefer för stora och små enheter och från olika delar av landet, liksom med begravningssamordnare nationellt har hjälpt till att identifiera interreligiösa frågor och kontaktytor i begravningsverksamheten. Detta har lett vidare till fördjupade intervjuer med företrädare för olika trossamfund som arbetar professionellt med samordning av begravningsverksamheten.

Totalt sett rör det sig om 30 intervjuer av semistrukturerad karaktär. Urvalet har inte slumpats fram utifrån någon statistisk modell utan kan snarare beskrivas som snöbollsmetod där de övergripande intervjuerna visat vägen till de fördjupade intervjuerna.16 De stora trostraditionernas perspektiv på begravningsverksamheten finns företrädda, liksom olika delar av landet. Att personerna beskrivs som representanter för en viss grupp betyder inte att de behöver tillhöra gruppen i fråga, men att de har del i ett samordnande arbete som ger dem överblick och insyn i gruppens perspektiv och förutsättningar. Intervjuerna uppehåller sig vid frågor som de intervjuade är vana att reflektera över inom ramen för sina professionella och offentliga uppdrag.17

I undersökningen om interreligiösa begravningar har fingerade exempel använts och privatpersoner har alltså inte intervjuats om begravningsfrågor.

Den som genomför intervjuer är en del av intervjusituationen. Både frågor och svar påverkas av faktorer som kön, ålder, etnicitet och organisatorisk tillhörighet. I samhällsvetenskap och

16 För snöbollsmetoden och dess begränsningar, se t.ex. Sam Larsson, John Lilja och Katarina Mannheimer (red.), Forskningsmetoder i socialt arbete. Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur 2008, 174f.

17 Intervjusammanhanget och forskningsprojektet har beskrivits och tillstånd inhämtats från intervjupersonen. Inspelningen av intervjun har förvarats säkert och raderats sedan den anonymiserats och transkriberats.

humaniora används termen ”reflexivitet” för att beskriva hur forskaren och den situation som studeras påverkar varandra.18

Insikten att forskaren inte bara observerar utan också påverkar situationen kräver en kritisk reflektion över intervjun. I det här fallet finns det flera faktorer som påverkar intervjuerna: jag är man, född och uppvuxen i Sverige och anställd av Svenska kyrkan. Det kan påverka vilken sorts svar som ges. Det är möjligt att informanterna har delat med sig av åsikter som de kanske inte skulle ha berättat för en annan forskare. Det är också möjligt att till exempel vissa synpunkter på Svenska kyrkan har undanhållits.

För forskaren kan kopplingen till en organisation vara både en fördel och en nackdel samtidigt.

Ett annat material som bidragit till att skapa en överblick över ämnet begravningsplatsen i interreligiös belysning och som används mer systematiskt i kapitel fem är branschorganisationen Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbunds tidskrift Kyrkogården, där tio årgångar närstuderats i syfte att identifiera artiklar och områden av interreligiös karaktär samt användningen av begreppet neutralitet.

Det mångreligiösa sammanhanget

Att studera begravningsplatsen i interreligiös belysning reser frågan om hur det religiösa landskapet i Sverige ser ut. Ofta beskrivs Sverige som ett av världens mest sekulariserade länder och vi har vant oss vid att landet i sällskap med de andra nordiska länderna placeras i övre högra hörnet av kulturkartan från World Values Survey.19 Den placeringen handlar om att Sverige bedöms som

18 Jane F. Gilgun, ”Reflexivity and Qualitative Research”. I Current Issues in Qualitative Research, vol. 1, nr. 2 2010, s. 1–8.

19 Ronald Inglehart och Christian Welzel, “The Inglehart-Welzel World Cultural Map – World Values Survey 7”, World Values Survey, (2020), <https://www. worldvaluessurvey.org/WVS Contents.jsp> [7 mars 2024].

sekulärt snarare än styrt av traditionella eller religiösa värderingar, samt att Sverige bedöms som präglat av individualism och autonomi, snarare än att vara gemenskapsorienterat. Det här är en etablerad och adekvat bild som kan skönjas också i människors förhållande till begravningsplatsen. Samtidigt kan Sveriges religiösa landskap – likaledes adekvat – beskrivas genom att lyfta fram det femtiotal registrerade trossamfund som tillsammans omfattar mer än tre fjärdedelar av landets befolkning. Sverige är i detta avseende ett av Europas mest mångreligiösa länder.20

Forskarna Erika Willander och David Thurfjell beskriver att det religiösa landskapet präglas av ”både och” snarare än ”antingen eller”. Både sekularisering och tilltagande religiös mångfald. Både minskning i antalet religiöst organiserade och stabil religionsutövning. Både sekularitet i det svenska samhället och från de länder som många lämnat för att leva i Sverige.21 De visar att graden av sekularisering är påtaglig i muslimska grupper i Sverige och att den i vissa fall, som bland muslimer med iransk bakgrund, är större än svenskättade med kristen bakgrund.22 Det här är ett intressant resultat med tanke på att sekularisering ofta knyts till kristen tradition medan islam ibland beskrivs som oförmögen till sekularisering.23 Den sortens statiska försanthållanden kan bidra till felaktiga slutsatser i relation till hur muslimer förhåller sig till begravningsplatsen.

20 Se till exempel Erika Willander, The religious landscape of Sweden. Affinity, affiliation and diversity in the 21st century. Stockholm: Swedish Agency for Support to Faith Communities 2019. Se även David Thurfjell och Erika Willander, ”Ärvd eller erövrad sekularitet? Sekulär identitet bland postmuslimer och postkristna i Sverige”. Sociologisk Forskning. Vol. 59, nr 4. 2022, 417–446.

21 David Thurfjell och Erika Willander, Postmuslimer. Om sekularitet i ett mångreligiöst Sverige. Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet. Rapport 2023, 27–32.

22 David Thurfjell och Erika Willander, Postmuslimer. Om sekularitet i ett mångreligiöst Sverige. Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet. Rapport 2023, 12–14.

23 Ralston, ”Conclusion”, 313.

Willander och Thurfjell använder terminologin muslimer, kristna, postkristna och postmuslimer. Med muslim avses de som ser sig själva som muslimer, och postmuslimer är de som har en muslimsk familjebakgrund men inte ser sig själva som muslimer. På motsvarande sätt med kristna och postkristna. Tillsammans utgör dessa fyra grupper så mycket som 98 % av Sveriges befolkning.24

Vad som visar sig när sekularisering och mångreligiositet ska beskrivas är att identitet inte är vare sig något statiskt eller självklart. Tillhörighet och tro är begrepp i rörelse, något som vi ser många exempel på. Willander och Thurfjell visar att en majoritet av Sveriges muslimer och postmuslimer inte känner sig representerade av något trossamfund och bland det fåtal postmuslimer som trots allt ser sig representerade av något samfund är det fler som anger Svenska kyrkan än ett muslimskt samfund.25

Det här är av betydelse för såväl begravningsverksamheten som för interreligiös samverkan i stort. Att samråda med religiösa företrädare kan vara värdefullt för att förstå samfundens villkor och teologiska perspektiv på samhällsfrågor, men det betyder inte att dessa företrädare talar för stora grupper eller att ett sådant samråd kan ersätta den enskilda kontakten med dem som berörs. Willander och Thurfjell konstaterar att muslimer och postmuslimer är mer positivt inställda till kristendom än vad kristna och postkristna är till islam. Ett sådant resultat kan skymta även i denna bok, i synnerhet när det gäller muslimska samfunds villkor (se femte kapitlet). Det är inte ovanligt att någon med muslimsk bakgrund vill begravas på den allmänna delen av begravningsplatsen. Ett beslut av det slaget antyder att den

24 ”Svenska religionsuppfattningar 2020. Teknisk rapport – En beskrivning av genomförande och metoder”. Statistiska centralbyrån 2020, 16.

25 David Thurfjell och Erika Willander, Postmuslimer. Om sekularitet i ett mångreligiöst Sverige. Rapport, Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet. Stockholm: Södertörns högskola 2023, 28.

muslimska tillhörigheten inte behöver vara den viktigaste. På motsvarande sätt finns det kristna grupper som väljer att etablera kvarter med särskilda gravplatser för det egna samfundet.26 Kristna och postkristna, muslimer och postmuslimer utgör alltså inte några enhetliga grupper.

Även om de grupper som har kristen eller muslimsk bakgrund dominerar numerärt präglas det religiösa landskapet i Sverige av en mångfald som omfattar långt fler samfund och traditioner. Den judiska gemenskapen har rötter i Sverige som sträcker sig åtminstone 250 år tillbaka i tiden och man har såväl enskilda begravningsplatser som avgränsade särskilda gravkvarter på allmänna begravningsplatser. Det religiösa livet är koncentrerat till storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Sveriges buddhistiska samarbetsråd samlar buddhistiska samfund från alla de traditioner som är verksamma i Sverige. Det finns både en enskild buddhistisk begravningsplats i anslutning till ett tempel och kvarter med särskilda buddhistiska gravplatser på större begravningsplatser. Utöver detta finns en rad religiösa minoriter såsom ezidier, aleviter, plymouthbröder, Jehovas vittnen, med flera. På några ställen i landet finns kvarter med särskilda gravplatser för dessa grupper.

Begravningsplatsen som del av (det kristna) kulturarvet

Ett återkommande begrepp i den här boken är begravningshuvudman. Det syftar på ett i begravningslagen reglerat ansvar att tillhandahålla begravningsplatser. Till huvudmannens skyldigheter hör att under 25 år bereda plats på allmän begravningsplats för alla som är folkbokförda i det aktuella förvaltningsområdet.

26 Bland många exempel kan Berthåga kyrkogårds katolska kvarter i Uppsala nämnas.

Till uppdraget hör även gravsättning och iordningställande av graven, kremering, tillhandahållande av lokal för begravningsceremoni, lokal för förvaring och visning av kroppen eller stoftet samt vissa transporter.27 I begravningslagen anges att huvudman är ”församling inom Svenska kyrkan eller kommun” och vidare att församling i det här sammanhanget är ”församling eller kyrklig samfällighet inom Svenska kyrkan”.28 Det betyder att församling, pastorat och begravningssamfällighet alla ryms i begreppet församling. För enkelhets skull kommer den här terminologin att användas i boken. När församlingar benämns som begravningshuvudmän inbegrips även de församlingar som är pastorat eller samfällighet.

Begravningsplats och kyrkogård är i vardagligt tal synonymer och i lagtext görs inte någon åtskillnad mellan de två begreppen. Ändå finns det skäl att uppmärksamma en möjlig skillnad mellan dem. I den här boken använder jag ordet ”kyrkogård” för de begravningsplatser som omgärdar en kyrka, samt i de fall där det avser en specifik begravningsplats namn, till exempel Skogskyrkogården i Stockholm. Det händer att företrädare som arbetar för icke-kristna trossamfund använder ordet kyrkogård om sitt samfunds begravningsplats eller gravkvarter. Att begravningsplats och kyrkogård används som synonymer kan tolkas som ett uttryck för kristendomens betydande roll i det svenska samhället. Andra skulle i stället beskriva det som ett tecken på den kristna trons relativa osynlighet, ett sorts degenererat varumärke som blivit en del av det allmänna språket.

Begravningsplatsen är viktig för människor från alla livsåskådningar och den tillhör alla. I den bemärkelsen är den mångreligiös. Samtidigt finns det många kyrkogårdar i Sverige som är del av ett svenskt kristet kulturarv – de förvaltas av kyrkan, har tillkommit i kyrkliga sammanhang och finns inom landets

27 Begravningslag (1990:1144).

28 Begravningslag (1990:1144) 1 kap. 1§.

gränser. Distinktionen mellan begravningsplats och kyrkogård speglar en dubbelhet i begravningsverksamheten i det mångreligiösa Sverige. Denna dubbelhet återfinns också i Svenska kyrkans uppdrag som begravningshuvudman. Det fordras dels ökad lyhördhet inför olika religiösa och kulturella önskemål när det gäller begravningsplatser, dels ett förvaltande och utvecklande av kyrkogårdar som en del av Svenska kyrkans kulturarv. Det råder inget motsatsförhållande mellan dessa rörelser. För att ett kulturarv ska förbli ett levande arv behöver det vara tillgängligt för alla som bor i landet. Det behöver, som teologen Maria Södling konstaterar, gestalta

… generositeten som kulturarvspolitisk grundhållning; en hållning som öppnar den egna historien för andra och som låter gemenskap bygga på mångfald. Sett på det viset blir kulturarvet inte ett redskap för att dra gränser mellan människor eller grupper, inte heller ett kitt som binder samman ett antal utvalda på en viss geografisk plats. Snarare kan kulturarv förstås som en mängd uttryck – fascinerande i sin variation i tid och rum – för det som ytterst sett är gemensamt mänskligt.29

Det betyder att ett kristet kulturarv kan utvecklas som just ett kristet kulturarv, utan att det för den sakens skull angår bara människor som räknar sig som kristna. Det finns en allemansrätt till det svenskkyrkliga kulturarvet, skulle man kunna säga.30

29 Maria Södling, ”Inledning”. I Göran Gunner och Maria Södling (red.), Mellan himmel och jord – Svenska kyrkans kulturarv inför framtiden. Stockholm: Verbum 2017, 12–13.

30 Uttrycket anspelar på vad ärkebiskop Antje Jackelén sagt om julberättelsen: ”Julglädjen är för alla. Den faller alldeles bestämt under allemansrätten. Julberättelsen appellerar till vår vilja att vara goda medmänniskor. Så har den en given plats också i ett mångkulturellt samhälle.” Aftonbladet 24/12 2014. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/ddG1lo/nar-manniskor-vill-stannar-valdet-upp [2025-06-07].

Södling igen: ”Demokrati innebär att ens egen historia – och familjens, släktens, gruppens, klassens – vävs in i den komplexa väv som nationell historia utgör.”31 Det betyder att det kristna kulturarvet är del av den nationella historien och förtjänar att synliggöras och utvecklas som sådant. Teologen Cristina Grenholm visar hur ett sådant arv behöver präglas av en dubbel öppenhet: dels genom att vara ett rum som är öppet och tillgängligt för alla, dels genom att bejaka att tolkningen av det här arvet är pågående och något som kyrkan inte har ensamrätt till.32

Besök vid begravningsplats är den vanligaste kontaktytan som Svenska kyrkans församlingar har med såväl sina medlemmar som med icke medlemmar.33 Vidare gäller att begravningsriten är den högst skattade ceremonin i Svenska kyrkan bland både medlemmar och icke medlemmar.34 Att begravningsplatsen är en del av det gemensamma kulturarvet är ett uttryck för dess väsentliga betydelse på flera olika områden. I nästa kapitel ska vi se närmare på dessa områden genom att belysa de grundläggande frågorna: Vad är egentligen en begravningsplats och vilka är dess funktioner?

31 Södling, ”Inledning”, 12.

32 Cristina Grenholm, ”Ting, tillgänglighet och teologi – en vision”. I Göran Gunner och Maria Södling (red.), Mellan himmel och jord – Svenska kyrkans kulturarv inför framtiden. Stockholm: Verbum 2017, 27.

33 Svenska kyrkans årliga enkät till allmänheten 2024.

34 Svenska kyrkans årliga enkät till allmänheten 2024.

Skiljer döden oss åt? I Sverige lever människor med olika tro sida vid sida. Vi är grannar, arbetskamrater och klassföräldrar tillsammans. Mot den bakgrunden kan det framstå som märkligt att vi inte kan fortsätta vara grannar i döden.

Strävan efter social sammanhållning över religionsgränser ersätts av begravningsplatsens väl avgränsade kvarter baserade på religiös tillhörighet. Är det ett tecken på att samhörigheten i det mångkulturella samhället inte går särskilt djupt? Eller är det en naturlig ordning?

Begravningsplatserna tillhör våra mest betydelsefulla platser – inte bara religiöst utan också socialt, historiskt och politiskt. De är ett av de främsta uttrycken för sammanhållet kulturarv i Sverige. Till begravningsplatsen kan många aktuella samhälls frågor knytas. I boken diskuteras till exempel det gemensamma ansvaret för plundrade samiska gravplatser och ödekyrko gårdar, kritik mot etableringen av muslimska begravningsplatser, betydelsen av neutrala gravkvarter och organiseringen av begravningsverksamheten, som till stor del utförs av Svenska kyrkans församlingar.

Med analytisk skärpa och ett språk som gör det svåra begripligt tar Jakob Wirén med läsaren till en plats där döden inte bara är slutet – utan också början på en djupare förståelse för religion, samhälle, identitet och tillhörighet.

JAKOB WIRÉN är adjungerad professor i religionsteologi vid Lunds universitet och teologisk sekreterare till ärkebiskop Martin Modéus.

ISBN 978-91-526-0311-6

9789152603116

DÖDEN OCH DEN ANDRE

DÖDEN OCH DEN ANDRE

BEGRAVNINGSPLATSEN I

INTERRELIGIÖS BELYSNING

DÖDEN OCH DEN ANDRE

Innehåll

Inledning

Ärende och struktur

Metod och material

Det mångreligiösa sammanhanget