9789152602034 by Smakprov Media AB

JAN-OLOF AGGEDAL [ red .]

Kyrka i ett mångkulturellt samhälle

JAN- OLOF AGGEDAL [red.]

Kyrka i ett mångkulturellt samhälle

Verbum AB

Box 225 43, 104 22 Stockholm

08-743 65 00 verbum.se

Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet

Omslag: Anna Larsson

Inlaga: Aina Larsson/Sättaren

Fotograf: Camilla Lindskog

Första upplagan, första tryckningen

Tryck: ADverts, Lettland 2025

ISBN 978-91-526-0203-4

Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Lägg hela boken i pappersinsamlingen, så blir den till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.

Innehåll

Förord 7

Johan Tyrberg

Salt bland andra kryddor 13

Jan-Olof Aggedal

Att vara kyrka i ett mångkulturellt samhälle 31

Anna Minara Ciardi

”Det finns kulturella skillnader!” 61

Utblick från romersk-katolskt håll

Anita Goldman

Såväl svensk som jude 85

Roland Vishkurti

Muslim i ett mångkulturellt Malmö 105

Jan Eckerdal

Religionens närvaro och frånvaro 131

Folkkyrka i en mångreligiös och sekulariserad tid

Susanne Wigorts Yngvesson

Pamela Garpefors

Ebba Älverbrandt

Förord

Lunds stifts mål är mission, kyrkan i världen och levande församlingar. Kyrka i ett mångkulturellt samhälle är i första hand en präst- och diakonmötesbok för Lunds stift. Boken är en fristående fortsättning på En kyrka driven av mission, vilket var temat för Lunds stifts präst- och diakonmöte 2021. Biskop Johan Tyrberg ville då att stiftets medarbetare och församlingsaktiva skulle samtala om vad det innebär att vara en del i Guds mission, såväl här hemma som ute i världen. När det nu åter är dags för präst- och diakonmöte blir den logiska fortsättningen att vi talar om att vara kyrka i ett mångkulturellt samhälle.

Om vi är och vill vara en kyrka driven av mission, behöver vi samtala om vad det innebär att vara kyrka i ett mångkulturellt samhälle. Såväl Malmö, Sveriges tredje största stad, som Skånes och Blekinges minsta samhällen präglas av det mångkulturella och inte minst av mångkulturella och mångreligiösa möten.

Det är i församlingen som kyrkan lever och verkar, och det är i dialog med människor i det omgivande samhället som levande församlingar utvecklas.

Biskop Johan Tyrberg inleder boken med sina tankar om att vara salt blanda andra kryddor, vilket bland annat kan handla om att odla kontakten med kristna i andra länder och

med andra trossamfund i Sverige. Det kan även handla om att som kyrka kritiskt delta i samtalet om samhällsbyggande och teknikutveckling. Jag, Jan-Olof Aggedal, anlägger ett pastoralteologiskt perspektiv på mångkulturella och mångreligiösa möten. Dessa artiklar är tänkta som en inledning.

I de efterföljande tre artiklarna möter vi tre författare med anknytning till olika trossamfund. Förlagschefen teol. dr Anna Minara Ciardi ger en inblick i den mångkulturella romersk-katolska kyrkan i Sverige och hur det mångkulturella är såväl en tillgång som en utmaning. Den katolska kyrkan i Sverige är inte endast det största kristna trossamfundet utan ett av de mest mångkulturella katolska stiften i världen, varför det här får representera de kristna trossamfunden.

Som en av de tre abrahamitiska religionerna har kyrkan en särskild relation till judisk och muslimsk tro och kultur.

Författaren Anita Goldman skriver utifrån att vara svensk och jude om hur komplicerat det är när klassiska antisemitiska tankefigurer frodas i samhället.

Imam Roland Vishkurti diskuterar utifrån sina erfarenheter av Malmö hur det är att vara muslim i ett mångkulturellt samhälle. I artikeln visar han på såväl mångfald som enhet inom islam och ger förslag på konkreta steg för att förbättra samarbetet mellan religionerna.

Direktorn för teologi vid Sveriges kristna råd teol. dr Jan Eckerdal diskuterar folkkyrkans roll i relation till religionens närvaro och frånvaro. Eckerdal menar att det vore förvirrande

att börja beskriva Svenska kyrkan som minoritetskyrka. Som det största trossamfundet kommer hon att ha en viktig funktion i det mångkulturella samhället. Yngvesson diskuterar med exempel ur Svenska kyrkans historia från 1600- och 1900-talen att kyrkans enhet inte omfattar allt och att kyrkan ständigt är i förändring. I artikeln visar hon att kyrkans mångfald är oumbärlig för enheten.

I den sista avdelningen bjuder kyrkoherden i Berlin, Pamela Garpefors, generöst på berättelser och reflektioner från ekumeniska och mångkulturella möten i utlandskyrkan. Utifrån främst ett östeuropeiskt mångkulturellt samhällsperspektiv ger Garpefors en pastoralteologisk reflektion av ekumeniska och interkulturella relationer. Till sist får vi glimtar av försoningsarbete i Malmö av diakon Ebba Älverbrandt, som visar att det är ett diakonalt uppdrag att stå i försoningens tjänst.

Att vara kyrka i ett mångkulturellt samhälle handlar ytterst om dialog och mänskliga möten, vilket alla bokens artiklar visar på olika sätt. Det är som imam Roland skriver: ”Under våra dialogmöten lär man sig mycket, men samtidigt inser man så lite man vet om varandra. Okunskap gör människan liten. Att träffas bidrar till tolerans och sammanhållning.” Under arbetet med boken har jag burit med mig vad påven Franciskus (RIP) sa till oss nordiska pilgrimerna i januari: ”Ni som lever i mångkulturella länder är särskilt kallade att leva i dialog. Hoppet kommer inte att göra er besvikna”.

Dialog ger hopp. Att hoppas är att leva. Att hoppas ger oss styrka. Att hoppas ger oss livsmod.

Lund pingstdagen det ekumeniska året 2025

Jan-Olof Aggedal

Johan Tyrberg

Salt bland andra kryddor

Svenska kyrkan har vuxit fram i ett enhetssamhälle. Under kung Gustav Vasa i Sverige, och kung Kristian III i Danmark, infördes reformationen, och kyrkan ställdes under kronan. Medborgarskap och tillhörighet till kyrkan blev synonyma. Alla invånare förväntades ha samma religion och samma tro. Så har det sedan varit mer eller mindre fram till 1990-talet. När nu Svenska kyrkan är en bland flera möjligheter för att växa i tro, kan det upplevas som något nytt och främmande. I själva verket var det just så när kyrkan blev kyrka i Jerusalem för 2 000 år sedan. De första kristna verkade i romarriket, ett sammanhang med många språk och religioner. Trots det fanns en förväntan på lojalitet med kejsaren som gick så långt som till religiös hängivenhet. Detta kom i konflikt med de kristna, som i motsats till bekännelsen ”Kejsaren är Herre”, där ”Herre” syftade på Gud/överhöghet, istället hävdade ”Kristus är Herre”. Bekännelsen och dogmatiken formades i mötet med andra kulturer, ibland i konflikt och avståndstagande, ibland i lyssnande och lärande.

Nya testamentet är skrivet i denna mångkulturella miljö. Att vara kyrka i ett mångkulturellt samhälle är alltså inget nytt utan snarare något ursprungligt. Även de gammaltestamentliga texterna är skrivna i miljöer där kulturer möttes. Bibelns människor hade också behov av att avgränsa sin förståelse av vem Gud är, ibland i dialog och ibland i konflikt. Det samhälle och den kultur som vuxit fram i Sverige sedan Gustav Vasa, och i Lunds stift sedan Kristian III, har varit en nationalistisk enhetskultur. Lunds stift har i likhet med övriga svenska stift satt likhetstecken mellan att vara med i kyrkan och att vara med i samhället. Det senare har handlat om lojalitet med kungen och övriga medborgare i ett kollektivt samhällsbygge. Att ha avvikande tankar har uppfattats som ett hot mot en trygg ordning. När Sverige precis som de flesta moderna länder i Europa blir alltmer pluralistiskt i samhällsbyggandet blir kopplingen mellan kyrkomedlemskap och medborgarskap mindre självklar. Sverige har blivit större, mer mångfacetterat och rikare på kulturellt innehåll. I detta landskap behöver kyrkan hitta stoltheten i att tydligt stå för evangeliet, i respekt för dem med annan tro.

Under enhetskyrkans tid och i det svenska folkhemmets tid kan vi idag ana en imperialistisk underton i förhållandet till andra kulturer. Mission, bistånd och hjälpverksamhet byggde på tanken att ”vi hjälper dem att bli (nästan) lika bra som vi”. Med insikten om denna nationalchauvinism har en ny svenskhet vuxit fram, en skuldmedveten nationalitet, som nästan

hamnat i motsatt dike, och en tendens till självutplånande identitet anas. ”Vi ska inte berätta hur andra ska tro” eller ”vi ska inte lägga vår kultur på andra” blir olika varianter av en självkritik som går till överdrift.

Så hur kan vi som är engagerade i Svenska kyrkan forma en kyrka där vi stolt utrycker vår tro utan vare sig kulturimperialism eller konturlöshet? Tänk om vi kan skapa förutsättningar för en helig avundsjuka och nyfikenhet, där vi lyssnar på varandra och stolt berättar om vår tro. Apostlarna svarade när överheten försökte tysta dem ”vi kan inte tiga med vad vi sett och hört” (Apg 4:20). Har vi blivit berörda av den uppståndne Jesus Kristus på ett sådant sätt att vi inte kan tiga om det?

Kontakt med kristna i andra länder …

Vi lever i en globaliserad värld. Avstånden har krympt genom fler och längre resor och digitala kommunikationsmöjligheter.

Det går inte längre att tro att Sverige har tolkningsföreträde i fråga om vad det innebär att vara kristen. Därför är det mycket viktigt att Svenska kyrkans stift och församlingar arbetar för goda och nära kontakter med kristna i olika delar av världen. Sedan 1800-talet har kontakter upparbetats genom den klassiska missionen. Detta gör att många tänker mission och bistånd när det internationella arbetet nämns. Det riskerar att förstärka bilden av Sverige som en givare och våra kontakter som mottagare. Jag menar i likhet med många andra att

Svenska kyrkan måste bli bättre på utbyte. Det vill säga vi både ger och tar emot i våra kontakter. Därför behövs relationer med kristna i olika länder, både i länder som räknas som rikare och med kristna i fattigare länder. Utbytet och samtalet om vad det innebär att vara kristen behövs i olika sammanhang. Det gör att en del av vårt arbete behöver bestå i att resa och dela andras tillvaro och vara beredda på att bjuda hit och dela med oss av vårt liv här. Jag drömmer om utbyten där medarbetare från olika kyrkor i världen reser hit och våra medarbetare till dem, delar en tid tillsammans och formulerar frågor inom kategorin ”varför gör ni (inte) så här?”.

De internationella relationerna kommer att bli allt viktigare för vårt ansvarstagande i världen. Martin Junge, tidigare generalsekreterare för Lutherska världsförbundet, har sagt att ”a church on its own is a church at risk”. En kyrka som tror sig klara sig utan internationella kontakter är en kyrka som befinner sig i en risksituation. Risken består i att kyrkan glömmer sin mening och sina tolkningsramar. Det påverkar också livet på hemmaplan. Den som inte lyssnar till det internationella samtalet fortsätter lätt att försöka lösa problem andra redan har löst. Kanske har då andra upptäckt nya problemområden som den isolerade är lyckligt omedveten om.

Lunds stift har formella vänavtal med en landskyrka i Tyskland och ett stift inom lutherska kyrkan i Tanzania. Dessutom har stiftet åtagit sig ett särskilt ansvar för kontakter med ett anglikanskt stift i Sydsudan och med kristna i Det heliga landet.

I Tyskland är det Evangelische Kirche in Mitteldeutschland som är vår partner sedan många år. Från början var det Kirchen Provinz Sachsen som Lunds stift startade arbetet med, under DDR och kommunistisk diktatur. Sedan har kyrkan ändrat form mer än en gång och är nu Evangelische Kirche in Mitteldeutschland. Några församlingar i stiftet har vänförsamlingar i Tyskland, och de reser till varandra ibland.

Samarbetet med Tanzania är det yngsta och påbörjades 2019 med nordöstra stiftet, North Eastern Diocese. Detta samarbete har potential att utvecklas, och det är möjligt att besöka varandra i båda riktningarna. I det här samarbetet syns skillnaderna i levnadsstandard och kultur mellan länderna tydligt. Kyrkan växer i Tanzania, och de behöver ständigt bygga nya och större kyrkor. En del församlingsmedlemmar är fattiga på det sätt som inte syns i Sverige. Skola och sjukvård kostar pengar, och kyrkan driver som en del av sitt diakonala arbete skolor och sjukhus. Samtidigt har mycket hänt när det gäller utvecklingen i Tanzania. Läskunnigheten är hög och de flesta barn går åtminstone i grundskolan.

I Sydsudan har Lunds stift haft samarbete länge. Det började som ett vanligt vänstiftavtal. På grund av krig och att många därför nu lever i flyktingläger är utbyte inte möjligt på samma sätt. Vi kan resa och besöka dem, och några av dem har möjlighet att besöka oss. Under dessa förutsättningar blir de besök som kan göras desto viktigare. De behöver veta att vi ser dem och att vi ber för dem.

När det gäller de kristna i Det heliga landet är det fråga om vänskap utan formella avtal. Vi har främst kontakt med lutherska kyrkan och dess biskop, men har också kontakt med andra samfund och organisationer. I Jerusalem finns Svenska teologiska institutet, STI, som Lunds stift är särskilt engagerat i genom Krister Stendahls stiftelse. Till STI går det att åka för att studera eller ta del av olika seminarier om judendom, kristna i Palestina, Israel och i öst samt studera religionsmötena i Jerusalem.

De flesta svenska stift har internationella kontakter med olika länder i Afrika, främst i Tanzania. Många har också välutvecklade kontakter med England. Det heliga landet är också ett område många har kontakter i. Några har kontakter i Latinamerika, men nästan ingen i Asien och i princip ingen i Nordamerika. Detta försöker Svenska kyrkan på nationell nivå råda bot på, och Lunds stift har ställt sig till den världsvida kyrkans förfogande. Jag ser ett problem med det introspektiva synsätt som gör Svenska kyrkan mer svensk än kyrka. Jag önskar se en öppenhet för att en del internationella kontakter regleras i avtal, att andra är lösare vänskapsband och att vi ibland besöker varandra utan att det behöver utvecklas till bestående kontakter.

Kyrkan organiserar sig på olika sätt i olika länder och samfund. Därför behöver vi spegla oss i andras val och låta andra spegla sig i våra. Det kan vara lätt att tro att det faktum att vi är en episkopal kyrka säger allt om hur vi ska organisera oss i

stift, stiftskanslier och församlingar. Men andra länders kyrkor gör på andra sätt. I mötet med varandra kan vi ständigt utveckla och förbättra vår egen organisation.

… och i andra samfund i Sverige

Ekumeniken mellan olika kristna samfund börjar på hemmaplan. På varje ort, i varje region och i Sverige som helhet måste de olika grenarna av Kristi kyrka lära känna varandra. När påve Franciskus kom till Lund 2016 och ledde en gudstjänst tillsammans med Munib Yunan, dåvarande president i Lutherska världsförbundet, i närvaro av stiftets biskop, Svenska kyrkans ärkebiskop och katolska kyrkans preses i Sverige var detta en historisk händelse. Det visar en väg mot försoning och fred, som Lunds stift har åtagit sig ett ansvar att förvalta. Gudstjänsten i Lunds domkyrka inspirerar till andra och fler möten över tidigare konfliktgränser. Samverkan med katolska kyrkan är nu etablerad i Lund. Samtalet med frikyrkorna fortsätter.

Jag hoppas att det är länge sedan kristna i olika samfund sneglade misstänksamt på andra kristna och ifrågasatte om de verkligen var just kristna. Vägen bort från detta är att be och läsa Bibeln tillsammans. I ekumeniska bibelstudier behöver vi lyssna på varandra även om vi inte håller med varandra. Vi samtalar för att förstå oss själva bättre, inte för att prata omkull den andra. På många orter finns ekumeniska samråd, där man möts över samfundsgränserna. Ofta blir dessa grupper

praktiska organisationsgrupper som arrangerar ekumeniska gudstjänster och andra evenemang. Alldeles för sällan ägnar man sig åt teologiska samtal i syfte att förstå vari skillnaderna i förståelse av Bibeln och dogmer består. Kanske är man rädd för konflikter. Men varför måste det leda till konflikt att olika åsikter möts? Kan vi inte lära oss att nyfiket lyssna också på det vi inte håller med om?

Religionsdialog

I Sverige lever inte endast kristna. I år, 2025, firas 250 år av judiskt liv i Sverige. En person är inte jude eller svensk utan jude och svensk. Som kristen har vi våra rötter i den judiska traditionen, och vi har ingen anledning att tro att Jesus och de första kristna definierade sig som något annat än judar.

Muslimer har funnits länge i Sverige och har på senare år vuxit starkt i antal. Med judar och muslimer delar vi tron på en skapare som meddelar sig med mänskligheten med helig skrift och lyssnar på våra böner. Vi tror olika om hur denna skapare är och hur relationen med Gud byggs och levs. Det är ingen grund för ovänskap eller konflikt. Tvärtom. I mötet med den som tror annorlunda kan vi växa i förståelsen av vad vi själva bär i våra traditioner.

Många svenskar har kommit i kontakt med buddhism och hinduism genom resor. Det finns också flera andra religioner i vårt land, och människor kan vara bärare av trosuppfatt-

ningar som det ibland kan vara svårt att förstå. Vi behöver alla möta varandra utan rädsla eller fientlighet, och samtidigt med nyfiken stolthet. Jag har själv upplevt att jag i möten med företrädare för andra religioner bättre har förstått aspekter av och ibland bakgrunden till min egen tro och bibeltolkning.

Ansvar i världen

Att ta ansvar i den värld vi lever i innebär att vi som kyrka kritiskt ska delta i samtalet om samhällsbyggandet och teknikutvecklingen. När det gäller samhällsdebatt är kyrkans viktigaste uppgift att utrusta sina döpta att delta i enlighet med Guds uppmaning till människan i 1 Moseboken 1:28. Att människan ska ”lägga [jorden] under sig” och ”härska över den” betyder inte att göra vad man vill med den, utan att ta ansvar för skapelsen inför Gud. Därför behöver förkunnelsen och samtalet inom kyrkan inspirera till engagemang och forskning. När kyrkan uttalar sig på olika sätt, är det viktigt att se vad som är kyrkans unika uppgift. Det är att peka på Skaparen och människans relation till denna. Att världen har en helig skapare betyder också att vi i varje sammanhang måste förkunna hopp. Utan hopp stannar engagemanget och uppgiven passivitet tar över. Vi är inte passiva och inte uppgivna – för vi tror att vi samarbetar med självaste Gud. Det lilla vi kan göra sätts i det stora sammanhang som är Guds skaparaktivitet. Därför kan och ska vi alltid förmedla hopp.

De hot vi behöver adressera är fredsfrågan, svält, fattigdom, klimatet, polariseringen i samhället och AI. Det finns fler viktiga frågor, men dessa har särskilt lyfts fram som var för sig potentiella hot mot hela vår existens. Vi ser en ökande polarisering i samhället, som späs på av en förenklad debatt där motsatser ställs emot varandra. Istället behöver vi problematisera motsatserna och visa på den gråzon som finns mellan polerna i varje debatt. Rädslan ökar, inte minst bland unga. Istället för att ständigt upprepa hoten är det kyrkans uppgift, given av Gud själv, att bygga tro, hopp och kärlek. I radioprogrammet ”Sommar i P1” sommaren 2023 sa den internationellt kände AI-forskaren Max Tegmark att AI kommer att utrota hela mänskligheten senast år 2028. Jag tror att han har fel. Inte för att jag skulle veta mer om AI utan för att jag tror på Gud, och därmed på människans fantastiska möjligheter att möta hoten.

Martin Luther mötte på sin tid en gärningsrättfärdighet som vi i hans efterföljd vill bemöta. Luther kritiserade kyrkans makt och girighet. På 1900-talet kritiserade kyrkan syndakatalogerna. Jesus sa ”döm inte, så blir ni inte dömda” (Matt 7:1) och ”varför ser du flisan i din broders öga [dvs. din medmänniskas], när du inte märker bjälken i ditt eget?” (Matt 7:3). Kyrkan behöver i varje tid anta utmaningarna, kritisera samhället och uppmana till handling, men vara försiktig så att inte engagemanget blir en ny gärningsrättfärdighet. Det riskerar att sätta fokus på något annat än det som var avsikten. Under mitt liv

i kyrkan har fokus i debatten legat på rasism, med apartheid i södra Afrika som utgångspunkt (missade vi då rasismen i Sverige?), på kärnvapenhotet (missade vi polariseringen här hemma?), på klimathotet (missar vi rädslan som ett eget hot?) och nu senast AI. Vi behöver kunna hålla minst två tankar i huvudet samtidigt och visa respekt för den andra. Glöm inte bjälken i ditt öga när du letar efter flisorna i alla andras!

I debatten gör sig kulturella inslag gällande. När jag bodde med min familj i Frankfurt am Main, fick jag höra att man på en internationell skola jämförde hur människor från olika nationaliteter diskuterade helt olika, som en följd av sina respektive kulturer. När en svensk möter en annan åsikt säger svensken ”jag håller med”, även om den inte gjorde det innan. En italienare säger ”jag håller inte med!”, även om den gjorde det innan, och en amerikan tänker efter och hävdar sin åsikt oavsett om den är populär eller inte.

Kanske är det så. I så fall skulle det kunna vara en förklaring till att jag fått höra om hur människor inte offentligt vågar ifrågasätta eller diskutera en ”politiskt korrekt” åsikt. I olika sammanhang har jag fått berättat för mig hur en fråga i ett offentligt sammanhang har blivit kraftigt besvarad av dem som har en åsikt i linje med vad som kan förväntas, medan företrädare för andra åsikter har hört av sig diskret och i hemlighet på grund av rädsla. Deltagare i ett föräldramöte i en skola kom efteråt och uttryckte kritik mot det beslut man hade fattat gemensamt, men de sa inget under mötet.

Varför är vi rädda? Har vi anledning att vara rädda? Det är i så fall verkligen något för kyrkan att ta tag i. Jag tror faktiskt att rädsla är ett ämne i sig som vi behöver ta tag i. Vi är stolta över vår tryckfrihet och offentlighetsprincip. Jag är också det. Men när frågor inte öppet kan diskuteras på grund av rädsla, är vårt debattklimat svagare än vi vill erkänna.

Vi behöver uppskatta olikheter

Det är inte möjligt för någon att vara uppdaterad i alla frågor. Inte heller att ha erfarenhet av alla de traditioner som ryms inom vår kyrka. Därför är det viktigt, särskilt på stiftsnivå och nationell nivå, att vi som arbetar för kyrkan är olika sinsemellan och har olika erfarenheter och kompetenser. Det kan ibland tyckas arbetsamt och ansträngande, då det gör att vi i stor utsträckning måste vara beredda på att möta frågor och ifrågasättande som behöver besvaras. Det kan upplevas enklare att omge sig med människor som i stor uträckning tycker likadant som man själv gör. Men jag hävdar att detta inte är bra. Vi behöver dem som tänker annorlunda, som ställer andra frågor, som tänker kritiskt och vågar ifrågasätta. Det kan ta längre tid att komma från idé till handling, men det är kanske just det som behövs. I församlingar kan det vara viktigt att rekrytera personal och ideella som harmonierar med den tradition församlingen står i. Det är församlingen som är utgångspunkten, inte kyrkoherden eller övrig personal. Men

fortfarande behöver vi olikheter i arbetslaget, med kritiskt tänkande och ett tillåtande samtalsklimat, där man får tänka annorlunda. Tystnadskultur hör inte hemma i kyrkan.

Gå ut

I Hasse Alfredssons monolog ”Ringaren” undrar pastor Jansson: ”Varför kommer ni inte när vi ringer?”

Å ena sidan vill jag påminna om att folk kommer. När de får inbjudan till gudstjänster där barn döps eller konfirmeras, när de bjuds till bröllop eller till en begravning, kommer människor. Vid flera gudstjänster varje år fylls kyrkor runt om i vårt land. Men pastor Janssons fråga är förståelig om vår enda ambition är att folk ska komma. Jag brukar fråga medarbetare varför de inte går ut där församlingen redan är.

Vi möter människor vid olika sammanhang i våra kyrkor, men för att långsiktigt bygga relationer behöver kyrkans medarbetare agera på ”bortaplan”, det vill säga på arenor vi inte själva förfogar över. Det kan handla om ortens årliga festival, besök på arbetsplatser, företagsmässor, privata fester eller tillställningar dit man som representant för församlingen blir bjuden.

Det finns en ständig risk att kyrkan blir inåtvänd. Jag ser församlingar bygga verksamheter och aktiviteter som fyller hela kalendern. Kyrkans logga sätts på aktiviteterna, och kyrkan blir ett särintresse, något man kan delta i om eller när man är

intresserad. Men kyrkan är mer än så. Under hela mitt liv som präst och som biskop har jag velat leva utåtvänd. Då hamnar jag och kyrkan i sammanhang som andra grupper planerat eller satt sitt signum på. Mitt valspråk är ”jordens salt”, och det är

Jesus som säger att vi är det. Saltet gör ingen nytta i saltkaret utan ska spridas i världen.

Det finns en risk att församlingsmedarbetare stänger in sig både i tid och rum. Rummet är församlingens lokaler och tiden är tjänstgöringsschemat. Vi som är anställda i kyrkan förväntar oss att andra ska engagera sig i kyrkan på sin fritid.

Men vi då? Föregår vi med gott exempel? Det är viktigt att vi värnar vår lediga tid och vår rätt till återhämtning. Samtidigt ska det skiljas på anställning och vigningstjänst. Den som är vigd till präst och diakon är i vigningstjänsten dygnet runt, men arbetet vi är anställda för regleras i lagar och avtal. Även

Jesus drog sig undan för att vila. Men när folk kom till honom och lärjungarna försökte värna hans ledighet tog han emot sökarna. Hur lever vi detta?

Det handlar om att vara en aktiv deltagare i det offentliga rummet och delta i ortens föreningsliv, också på fritiden. Särskilt präster, och alldeles särskilt kyrkoherdar, har ett pastoralt ansvar som även fritiden måste räknas in i. Det handlar om en livsstil. På fritiden kan inga särskilda arbetsuppgifter åläggas, men närvaron och det öppna sinnet för mötet med den sökande är prästens och diakonens ständiga skyldighet. Det

fjärde vigningslöftet 1 gäller hela livet, varje dag, och det kan vi ställas till ansvar för. I detta sammanhang kommer våra olikheter väl till pass. Den som tycker om att dansa träffar människor på dansen, den som tycker om att spela fotboll träffar folk på planen och så vidare. Så lever vi som jordens salt och världens ljus. Ibland tycks det som om några kristna i blygsel döljer sitt ljus under ett provisoriskt skydd eller låter sitt salt tappa i sälta. Då behöver vi hjälpa varandra att hitta tillbaka till den kärlek som en gång gjorde oss till kristna och medarbetare i Kristi kyrka.

Paulus levde i en mångkulturell värld. Han bejakade det mångkulturella (Apg 17:22–23), och han skriver: ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror” (Rom 1:16) och ”Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre [Jesus Kristus] och inte heller för mig som är fånge för hans skull, utan lid för evangeliet du också, med kraften från Gud” (2 Tim 1:8). Hur återvinner vi denna längtan att glädjas över det mångkulturella och vara stolt över det unika i evangeliet om Jesus Kristus? Paulus talar till och med om lidande för hans tros skull. Det är inget de flesta av oss behöver frukta, men många som delar vår tro har anledning att vara medvetna

1 Enligt nu gällande kyrkohandbok lyder löftet: ”Vill du som präst sträva efter att leva så bland människor att tro, lära och liv blir ett; som vittne om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?” Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del 2 2023.

om den personliga kostnaden för att vara en kristen. Också i vårt land talas om ungdomar på gymnasier och studenter som upplever sig ifrågasatta, hånade eller trakasserade för sin tro.

Det gör det angeläget att kyrkan talar tydligt och med stolthet om vår tro, i respekt för dem som tror annorlunda.

I SVERIGE –

OCH I SVENSKA KYRKAN –

finns människor med olika trosuppfattningar och skilda religiösa och kulturella traditioner. Å ena sidan är det inget nytt utan en del av hela kyrkans historia, å andra sidan har migration och globalisering gjort Sverige till ett mer mångkulturellt land de senaste årtiondena.

I Kyrka i ett mångkulturellt samhälle reflekterar nio författare över hur mångkulturen kan utmana och berika Svenska kyrkan idag och framåt. Det handlar dels om ekumeniskt samarbete och religionsdialog, dels om mångfalden inom det egna samfundet.

I tre kapitel ger judiska, muslimska och katolska röster sin syn på samexistens, samverkan och svårigheter. Andra kapitel lyfter begrepp som enhet, mångkultur och sekularisering ur ett akademiskt perspektiv. Boken innehåller också berättelser om ekumenisk samverkan och samarbete mellan svenskkyrkliga och muslimska församlingar. Genom boken löper hoppet och övertygelsen att olikheter inte är ett hinder för gemenskap och att samarbete är starkare än distansering.

KYRKA I ETT MÅNGKULTURELLT

SAMHÄLLE ÄR FRAMTAGEN PÅ

BISKOP JOHAN TYRBERGS INITIATIV.

MEDVERKANDE :

JAN - OLOF AGGEDAL ( RED . ) , ANNA MINARA CIARDI , JAN ECKERDAL , PAMELA GARPEFORS , ANITA GOLDMAN , JOHAN TYRBERG , ROLAND VISHKURTI , SUSANNE WIGORTS YNGVESSON OCH EBBA ÄLVERBRANDT. ISBN 978-91-526-0203-4