G. D. WRIGHT
Översättning
Susanne Andersson
harpercollins.se info@harpercollins.se
© Gary Wright 2024
Originalets titel: After the Storm Översättning: Susanne Andersson
Omslag: Holly Macdonald
Omslagsbilder: © Silas Manhood/Trevillion Images
Omslagsanpassning: Jenny Liljegren Thorsen
Sättning: Type-it AS, Trondheim
Satt med teckensnittet HC Arc, som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck.
Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2025, med el från 100 % förnybara källor.
Utgiven på svenska av HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2025, enligt avtal med HarperCollins Publishers Ltd.
All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. Without limiting the author’s and publisher’s exclusive rights, any unauthorized use of this publication to train generative artificial intelligence (AI) technologies is expressly prohibited.
This novel is entirely a work of fiction. The names, characters and incidents portrayed in it are the work of the author’s imagination. Any resemblance to actual persons, living or dead, events or localities is entirely coincidental.
Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-509-8161-2
Till Florence och Sully. Pappa älskar er mer än ni kan förstå.
DEL I INNAN STORMEN
Prolog
Trettiofem år innan
”Mamma!”
Tidvattenströmmen drog iväg med honom, men inte ner under ytan. Inte än. Nu roade den sig bara, lekte med den lille pojken som den höll i ett fast grepp. Den knuffade och pucklade på honom, pressade all luft ur hans lungor medan avståndet till tryggheten uppe på stranden växte. Armmusklerna brände när han slogs mot den Goliat som försökte fånga honom, göra anspråk på honom. Han trampade vatten, precis som han hade lärt sig. Kanske av självbevarelsedrift. Intuition. Överlevnad, vad som än hände. Men trots att han försökte kunde han inte få något fotfäste.
”Mamma, mamma!”
Ännu mer energi uppbådades, till havets missnöje. Som straff mörbultade det honom med ännu högre vågor. Det borde lära honom att inte försöka fly.
”Andrew!”
Han öppnade munnen för att svara, men fick inte fram ett ljud. I stället kysste havsvattnet hans läppar. Det smakade salt, som när han svettades. Salt, som när han åt middag. Han kände igen smaken, men precis som hans mammas röst blev den i havets grepp och i gudarnas famn helt annorlunda.
”Andrew! Hjälp mig, någon!”
Stranden kom allt längre bort. Ögonen sved när vågorna slog mot hans ansikte, piskade honom tills det gjorde ont. Att blinka gjorde inte saken bättre. I stället knep han ihop ögonen för att stänga ute monstret. Han ville bara tillbaka till sin mamma.
”Ma…”
Ännu en våg och vattnet strömmade in i hans öppna mun och pressade det sista andetaget ur honom.
Han gled ner under ytan.
Han sträckte sig upp, men det fanns inget att ta tag i. Inget att klamra sig fast vid medan han famlade efter något. Vad som helst. Gränslinjen mellan uppe och nere var så tunn.
Den hårdhänta behandlingen ovanför ytan var en stark kontrast mot lugnet som rådde bara några centimeter längre ner. Där ersattes havets bränningar av ett melodiskt dunkande. Han visste att han måste andas, kämpa, överleva, men det var så svårt. Han var redan utmattad, alla reserver var uttömda. Nu kände han inte längre någon smärta. Nu var han inte rädd.
Det kändes nästan fridfullt.
Nästan.
Han öppnade inte ögonen när mörkret slukade honom.
1 Andrew
Dagen innan
Lördagen bjöd på solsken. Värme. Andrew kikade ut genom köksfönstret och såg upp mot den klarblå himlen, inte ett moln så långt han kunde se.
”Frukost, ungar”, ropade Sophie upp i trappan.
”Okej, mamma!” ropade Maria tillbaka.
Sophie var inte längre mammis och Andrew var inte pappis. Deras lilla flicka hade bytt namn på dem långt tidigare än ett barn borde göra det. Sex år, snart sexton, hade de sagt. Båda föräldrarna saknade det, även om de aldrig skulle säga det högt. De där bokstäverna gjorde stor skillnad. Bara en enda stavelse, men samtidigt ytterligare ett tecken på att deras lilla flicka växte upp så mycket fortare än de skulle ha velat.
Det var inte trippandet av små fötter i trappan som meddelade den förestående ankomsten, snarare en elefanthjord på krigsstigen.
Maria störtade in genom köksdörren med Joe hack i häl. De två barnen var bästisar, men kunde lika gärna ha varit syskon. Han var trots allt hemma hos dem titt som tätt. Solbrända kinder och breda leenden. Ungdomens oskuld flödade i varenda muskel, sipprade ur varenda por när de såg glädjestrålande på de vuxna.
”Läget, kompis?” sa Andrew till Joe och deras knogar möttes i en hälsning.
”Bra, Ange!” svarade Joe.
Ange. Det var Joes smeknamn på honom och enbart Joes.
”Är du redo?” frågade Andrew och rufsade om i Joes tjocka blonda kalufs.
Joe var Marias bästa kompis, men det fanns också ett särskilt band mellan pojken och den vuxne mannen. Han och Sophie hade ingen egen son, men Joe var en mer än värdig ersättare. Joe log och nickade så ivrigt att huvudet såg ut att kunna lossna från axlarna.
”Redo …” Andrew höll upp handen i exakt rätt höjd för att Joe skulle kunna daska sin handflata mot den tre gånger.
”Ett, två, tre.” Deras händer möttes.
”Fyra, fem, sex”, fortsatte Joe när de fattade tag om varandras fingrar och lät dem stiga och falla i ett perfekt samspel.
”Sju”, sa Joe när handslaget övergick i ännu en highfive.
”Åtta, nio, tio”, avslutade han när deras highfive följdes av ytterligare tre knogkrockar.
Det var deras hemliga handslag, deras speciella hälsning, deras egen stund, varje gång de träffades.
”En gång till!”
Andrew besvarade pojkens leende. Hur skulle han kunna säga nej till en så entusiastisk uppsyn?
”Ett ögonblick”, sa han när mobiltelefonen vibrerade i fickan. Han lyckades få tag i den och låste upp den. Andrew hade bara varit vaken i en timme eller så, men Chris hade varit på jobbet sedan solen sakta började stiga över horisonten. Klockan nio på morgonen var en lämplig tid för en första kontakt.
God morgon, kompis, hoppas att allt är väl? Hör av dig och berätta vad ni ska göra och ge Joe en stor kram från mig <3
God morgon, allt bra här. Men allvarligt talat, varför måste jag säga vad vi ska göra …? Är det inte självklart en dag som den här? <3
Var det en retorisk fråga? Kanske. Förmodligen. Självklart var det det.
Andrew lyfte blicken och såg ut över trädgården genom dubbeldörrarna som ledde till uteplatsen. Solen gassade och dess strålar blev en spotlight på allt som de snuddade vid. Hans blick gled vidare mot den prydliga raden med begonior, som Sophie hade lagt så mycket tid och möda på att plantera. Så här mitt i sommaren blommade de med glödande färger, som om D-vitaminet hade gett dem nytt liv. Och trots att han var medveten om de storslagna bilderna som ögonen skickade till hjärnan sökte han som alltid efter de mörkare delarna, efter skuggorna.
”Är allt bra?” frågade Sophie och gav Andrew en liten knuff när hon svepte förbi.
”Det är klart, älskling”, svarade han och nickade lite för ivrigt.
”Har du börjat planera?”
Han visste vad hon pratade om. Hans blick fortsatte mot själva uteplatsen. Den såg rent ut sagt för jäklig ut. I en trädgård där allt annat var snyggt och prydligt stack den i ögonen som en Vespa på en Harley-Davidson-träff.
”Jag har lovat att göra det”, svarade han. ”Du behöver inte påminna mig var sjätte månad.” Den här gången var det ingen liten knuff, snarare en hård stöt i revbenen. Sophie log när deras händer möttes och fingrarna flätades samman.
”Jäkla hantverkare”, sa hon. ”Man kan aldrig lita på dem.”
”Jag ska snart sätta i gång.”
”Snart”, svarade Sophie, lyfte händerna och använde två fingrar på varje för att göra citattecken i luften.
Andrew vände sig bort för att dölja ett skratt. Han jobbade och slet hela veckan. Aldrig att han tänkte offra en ledig helg på att jobba hemma. Hans kropp var välbyggd efter alla år med verktyg och gymträning, men det betydde inte att han inte kunde bli trött. Alla blir äldre och han kände hur åldern kom smygande dag för dag, vecka för vecka, månad för månad. Sedan fick han en snilleblixt.
”Om du inte kan tänka dig att åka själv med barnen någon gång?” sa han, vänd mot sin fru igen.
Hennes ansikte förvandlades till sten.
”Ja, ja”, suckade han och fogade sig i sitt öde.
Deras badhytt hade det bästa läget på strandpromenaden några meter ovanför Beachbrooks största strand. Beachbrook var en typisk turiststad, smockfull av semesterfirare under sommarhalvåret, men vintertid ganska tom med undantag för ortsborna. Det lokala näringslivet frodades under de varma månaderna, men det mesta bommade igen under vintern.
På sommaren levde och andades staden, som om den varit ett levande väsen. Hon var vacker, hennes vyer och horisonter bildsköna. Hon doftade vinäger från gatuköken och sockrade munkar. Hennes melodi var fiskmåsarnas kraxande och upphetsade barn som sprang på hennes gyllene sandstränder medan de rytmiska bränningarna dunkade bakom dem, som ett bultande hjärta.
I dag var dessa trumslag dämpade. Egentligen kunde de inte kallas vågor alls, snarare en krusning när de samlades runt fötterna på barnen som skuttade runt i vattenbrynet. I dag var hon trött. I dag höll hon tillbaka. I dag kunde Andrew andas. Han intog sin vanliga position i en hopfällbar stol utanför badhytten och trummade otåligt med foten mot marken. Betongen under gympaskornas sulor kändes trygg, som en kär gammal vän. De fyra meterna strandpromenad som skilde hytten från stranden hade varit det avgörande argumentet när Sophie hade tittat vädjande på honom då de börjat prata om att skaffa en fast bas på stranden. I hans huvud var det en fyra meter lång barriär, ett skyddsnät som skyddade honom från det som han hade råkat ut för en gång. Trots sin iögonfallande klädsel hade han inte tagit på sig badbyxor. Det gjorde han aldrig. Han följde Maria och Joe med blicken när de tävlade nerför de tre trappstegen som Andrew hade byggt och rusade iväg i sanden. Gyllene sandkorn sparkades upp i luften efter dem.
”Är allt bra, älskling?” frågade Sophie.
”Ja då”, svarade han. Han tittade inte på henne, utan koncentrerade sig på Maria och Joe. Barnen var bara cirka tjugo meter bort, men man måste ändå anstränga sig för att kunna skilja på dem.
Båda två var blonda, och klädda i likadana orange våtdräkter, som de såg ut skulle en förbipasserande säkert tro att de var släkt. Man kunde faktiskt tro att de var tvillingar.
De kom fram till sitt mål, en tidvattenpöl drygt femton meter från havet mitt framför badhytten. Den var ett permanent naturligt inslag på Beachbrooks stora strand och fylldes på varje gång som tidvattnet kom in, men var separerad från själva havet. För länge sedan, när Maria knappt hade varit stor nog att tulta runt i sanden, hade de döpt pölen till ”lilla havet”. När Andrew såg på barnen nu begrep han genast vad de ville göra. Kanske var det en pappas intuition. Även på håll märkte han hur deras blickar började svepa runt bland föräldrarna som vaktade på de mindre barnen och lät bebisarna doppa tårna i vattnet för allra första gången. Han såg Maria och Joe börja viska till varandra och det var så uppenbart att de hade börjat konspirera. Han visste precis vad de diskuterade. Det här är bebispoolen. Vi är inga bebisar längre. Så förutsägbart, tänkte han och i samma ögonblick som han reste sig började de dra sig bort från det lilla havet.
Andrew tog några steg fram till kanten av strandpromenaden, men struntade i trappan och tog ett skutt ner i sanden. Han ångrade omedelbart sitt val. Det var bara trettio centimeters nivåskillnad, men det högg ändå till i kroppen när han landade. Var det de gamla fotbollsskadorna eller började han bara bli gammal? Han ville tro att det var det förra, men visste att det antagligen var det senare. Sanden var torr och pudrig under fötterna, men kändes ändå tung. Det gjorde den alltid med skorna på. Om han hade varit barfota skulle den ha glidit undan och formats runt fotsulorna, men inte nu. Han tittade upp igen, ökade farten och kände hjärtat slå snabbare. Barnen flinade finurligt mot varandra när de fortsatte att gå baklänges. När Andrew var framme vid dem var deras fötter begravda i hans gamla fiendes små vågor.
”Maria, vad har vi sagt om att gå ut i havet utan att jag eller mamma är med?”
”Men du är här nu”, påpekade hon. ”För du såg väl oss?” Typiskt Maria, tänkte Andrew. Redan som sexåring lyckades hon på något sätt omvandla hans frågor till ett eget förhör.
”Det är klart att jag såg er, prinsessan”, sa Andrew och försökte hindra ögonen från att rulla bakåt i huvudet. Sanningen var att hon hade haft honom lindad runt lillfingret ända sedan han sett
henne för första gången. ”Om ni vill bada måste en av oss alltid vara med er. Det vet du.”
”Okej, pappa”, sa hon.
Hon vred på huvudet för att se på Joe och hennes mungipor gled upp. Hon hade vunnit och det visste hon. Joe sa ingenting. Han gillade inte konflikter, i synnerhet inte när det gällde Andrew. Andrew och Joe var bästa kompisar och de bråkade aldrig.
Andrew följde barnen med blicken, utan att släppa dem ur sikte en enda gång. Maria gick inte längre ut än till knäna. Även om hon älskade att tänja på gränserna visste hon precis hur långt hon kunde gå. För alla som badade runt omkring dem, och för föräldrarna som stod på rad bredvid Andrew och såg sina barn leka och plaska av hjärtans lust, var det rena paradiset. Solen strålade. Fåglarna kvittrade. I det glittrande havet reflekterades skärvor av ljus åt en miljon olika håll när det rullade in och ut med tidvattnet. Men för Andrew var situationen allt annat än avspänd. Havet bar en mask, hämmades av ett koppel. När det så småningom bröt sig loss kunde det inte längre begränsas. Det var han mycket medveten om och för honom kändes de tjugo minuterna som barnen lekte i det grunda vattnet som en timme. När de kom upp igen rusade
Maria förbi honom och upp till Sophie som stod och väntade med en badhandduk.
Äntligen släppte spänningen från Andrews axlar och när Joe trevade efter hans hand fick han fram ett trött leende. De hade överlevt ännu en dag utan en enda incident. På väg tillbaka mot badhytten tyngdes Joes nakna fötter av den torra sanden som klibbade fast vid den våta huden och Andrews gympaskor grävde djupa kratrar där de gick.
Han hörde mjuka vågor slå in mot stranden bakom honom och kastade en sista blick över axeln innan de packade ihop för att åka hem. Havet hade uppfört sig i dag och han nickade mot det. Inte av vördnad och inte heller av respekt. Nej, det var bara ett erkännande. De där vågorna och det där tidvattnet hade en gång försökt ta honom. Men i dag hade havet hållit sig på mattan.
Uppe vid badhytten gick Andrew uppför trappan och sparkade av sig gympaskorna. Klumpar av sand lossnade under sulorna
och han njöt av att återigen känna fast mark under fötterna. Han hejdade sig en sekund för att se på de två kvinnorna i sitt liv. Att han inte uppskattade badstranden, så mycket var klart. Men det var det värt om de var glada. Sophie var upptagen med att torka Maria och han hörde de välbekanta protesterna från sin dotter.
”Jag kan själv, mamma.” Maria tog handduken från sin mamma och försvann under den.
”Du måste få bort all sand”, sa Sophie.
”Jag ska!” vrålade Maria.
Sophie slog uppgivet ut med händerna och gick fram till Andrew. Hon visste bättre än att envisas med att hjälpa dottern. Han lade armen om henne medan de såg Maria brottas med badlakanet. Andrew smekte Sophies mage med sin fria hand.
”Du kommer väl bli lättare att handskas med än din storasyster?” frågade han med ett leende.
”I några år kanske”, svarade Sophie.
Andrew sänkte blicken när en fotboll kom rullande och stannade vid hans fot. Han såg sig om. Ett par meter bort stod Joe, med bar överkropp och våtdräkten knuten om midjan. Han hade på sig målvaktshandskarna som han tog med sig överallt. En dag skulle han vakta målet för England, sa han. I Joe hade Andrew funnit en själsfrände. Trots att hans storhetstid sedan länge var över kunde en boll fortfarande väcka lyckliga minnen till liv. Med ens kändes hans kropp inte lika stel längre.
Med en lätt, van fotrörelse gled den lätta skumbollen tillbaka mot Joe, som greppade den med stadiga händer. Det hade tagit månader att träna in, men till slut hade de lyckats. Pojken hade gjort stora framsteg. Joe kastade tillbaka bollen, som landade perfekt vid Andrews fötter.
”Cantona tar ner den”, sa Andrew och snurrade åt ena hållet innan han svängde åt det andra.
”Vem då?” frågade Joe och sänkte händerna.
Andrew skakade knappt märkbart på huvudet. ”Passar till Scholes, spelar in till mitten”, fortsatte han och lät bollen rulla från ena foten till den andra medan han dribblade över strandpromenaden.
”Vem?” upprepade Joe.
”Ronaldooooooo”, ropade Andrew, grävde fram bollen under foten och lyfte den mot Joe.
Spelet var i gång. Det namnet kände Joe igen. Bollen svävade på havsbrisen, men med ungdomens svikt i steget slängde pojken sig ner på marken och lyckades stöta bort den med fingertopparna.
”Joe!” hojtade Andrew och gjorde sedan en grimas när pojkens nakna överkropp gled över betongen.
”Ramsdale!” ropade Joe när han kom på fötter och började springa i cirklar runt Andrew. Skrapsåret i hans sida spelade ingen roll. Inte för Joe i alla fall. Ingenting spelade någon roll. Han hade räddat skottet. Han hade vunnit.
Andrew högg tag i honom och avbröt segervarvet för att undersöka Joes skrapsår. Han rynkade pannan. Det där måste svida rejält.
”Hur gick det?” frågade han och släppte taget om Joe igen.
”Jag vann”, flinade Joe och fortsatte sedan sitt segertåg.
Andrew log. För ett ögonblick glömde han havet. I några få korta sekunder kunde han leva i stunden, känna sig levande i nuet och glädja sig åt Joes livslust. Det var stunder som den här som gjorde stranden uthärdlig.
Solen hade passerat sin högsta punkt och var nu sakta på väg ner mot horisonten. Dags att åka hem. Den bästa delen av utflykten, enligt Andrew. De packade ihop sina grejer och när den sena eftermiddagens skuggor föll över sanden och närmade sig strandpromenaden, tog de sig uppför sluttningen och de vita klipporna. De kalkhaltiga spetsarna som omringade stranden gjorde den fulländad. Andrew såg sig omkring. Var det verkligen så hemskt här?
Medan han körde försökte Andrew lyssna när Maria och Joe viskade uppspelt med varandra i baksätet. Han kunde inte urskilja några ord, men det tycktes vara något rackartyg i görningen. De bodde bara fem minuter från stranden och när de kom hem väntade Chris och Linda i trädgården, med färdigblandade drinkar och tänd grill. Linda hade till och med dragit på sig diskhandskarna och tagit hand om disken som de hade lämnat i köket.
”Det är precis därför som ni fick nyckel”, utbrast Sophie och kramade om Linda. Sophie strålade som en gravid kvinna som inte behövde jobba, som hade allt under kontroll och njöt av sin graviditet.
”Du känner väl mig”, kontrade Linda. ”Städning är som en tvångshandling för mig.”
Joe rusade fram till sina föräldrar och kramade dem.
”Pappa, pappa!” ropade han. ”Du skulle sett räddningen jag gjorde i dag!”
Chris svepte upp sonen i famnen. ”Bollen har fel form”, sa han och satte läpparna mot pojkens kind för att blåsa ut i ett pruttande ljud.
”Jäkla äggjägare”, muttrade Andrew. I sportens värld fanns det fotbollsälskare och rugbydyrkare. Andrew och Chris var djupt rotade i sina respektive läger och till Chris förtvivlan höll Joe nu på att glida över till Andrews sida.
”Bra dag?” frågade Linda och stal Joe från sin make för att dra in honom i famnen. Hon slickade på ett finger och torkade Joes saltstänkta kind.
”Den bästa dagen!” svarade Joe.
”Vad då, den bästa någonsin?” frågade Linda.
”Den bästabästa!” svarade Joe och gnuggade näsan mot sin mammas.
Linda kittlade honom i sidan, men han ryggade tillbaka och grinade illa. ”Men vad är det?” Hon ställde ner Joe på marken, lyfte på hans t-shirt och fick se det otäcka skrapsåret.
”Du skulle ha sett min räddning, mamma”, sa han.
Men Linda lyssnade inte. Andrew anade att sjukvårdaren i henne hade tagit över. ”Vad har du gjort?” frågade hon och lutade sig närmare sonen för att inspektera såret.
”Andrew sköt ett skott och jag räddade det”, svarade Joe. ”Aj!”
”Förlåt, min älskling”, viskade hon och drog till sig handen. Hon såg upp och mötte Andrews blick. Hennes ögon hade börjat fyllas av tårar. Han hade formulerat en ursäkt i huvudet, men hennes ogillande blick hade överrumplat honom.
”Det var en jättebra räddning”, mumlade han. Det var allt han
kunde komma på. Sedan vände han sig om och kinderna brände när han gick tillbaka till Chris.
De två männen såg sina fruar slå sig ner på de mjuka dynorna i uteplatsens rottingsoffa. På båda sidor om den stod krukväxter som blommade i sommarens alla färger. Huset var ett konstverk, men det var trädgården också. Det var en kväll då allt var perfekt. Det vill säga allt utom uteplatsen. Sophie och Linda samtalade med låga röster, men Andrew visste vad de pratade om. De stirrade ner i marken och Sophie pekade ut de djupa sprickorna och de trasiga kanterna som framträdde så tydligt i kväll.
”Jag har ju sagt att jag ska göra det”, ropade Andrew till sin hustru. Sophie himlade med ögonen. ”Snart”, tillade han, men det blidkade henne inte.
Medan kvinnorna satt och diskuterade vände Andrew sig till Chris. Det var så lätt att prata med honom. Det hade det alltid varit.
”Snygg tröja”, flinade Chris.
”Lägg av”, replikerade Andrew när de skålade med varandra.
”Du ser ut som en turist.”
”Försöker bara smälta in”, svarade Andrew.
”Om jag hade dina muskler skulle jag visa upp dem hela tiden”, sa Chris.
Andrew sneglade mot sina biceps. I byggbranschen var det inte svårt att skaffa sig en viss kroppsbyggnad.
”Du kan alltid följa med och lägga lite tegel”, sa han, mycket medveten om vad svaret skulle bli.
”Skit ner dig”, blev svaret, precis som tusen gånger tidigare. ”Fast om det betyder att jag kan få ett hus som det här …”
”Om du vill kan du få bolånet också”, svarade Andrew med ett skratt. ”Fixar du maten då?”
”Glöm det, jag har haft en riktig skitdag. Det får du göra.”
”Alla dina dagar är visst riktiga skitdagar”, log Andrew. ”Jag har känt dig i, vad är det nu, sex år och jag kan inte minnas att du har haft en enda bra dag under hela den tiden.”
”Du vill inte veta vad som hände”, stönade Chris.
”Jo då, berätta”, uppmuntrade Andrew.
”Okej”, sa Chris. ”Jag åker ut som ensam förare och självklart får jag den risiga bilen med trasig AC. Jobbet som snut innebär inte många fördelar, men uniformerna är tillräckligt hemska i den här hettan.”
Andrew drog på munnen och viftade med handen framför näsan.
”Dra åt helvete”, log Chris. ”Hur som helst fick jag order att hjälpa en av de yngre killarna vid ett plötsligt dödsfall. Ett lätt jobb, en gamling som hade dött i sömnen, grannen ringde polisen, gubben hade inte synts till på ett tag och så vidare. Den provanställde är redan där, nyckeln i nyckelboxen, dörren är öppen, ambulansen på väg för att bekräfta dödsfallet, begravningsentreprenören kommer för att hämta kroppen, men killen är så grön att chefen bad mig att kolla upp det hela.”
”Jag fattar”, sa Andrew.
”När jag kommer dit går jag igenom alla papper”, fortsatte Chris. ”Allt är i sin ordning. Jag försäkrar mig om att de har letat efter mediciner och så, allt är bra. Sedan frågar jag om de har kollat kroppen.” Chris drog ett djupt andetag, ruskade på huvudet och drack en stor klunk öl.
”Fortsätt.”
”Jo, tydligen hade den här killen aldrig rört vid en död kropp förut”, sa Chris och himlade med ögonen. ”Det säger jag ingenting om. Absolut inte. Men det ingår ändå i jobbet. Så vi går in i sovrummet …”
”Och?”
”Och”, sa Chris, ”där ber jag min kompis att lyfta försiktigt på täcket. Jag menar, det är viktigt att vi respekterar de döda. Det kommer att hända oss alla en vacker dag. Men han lyfter alltså på täcket och …”
”Och?” Andrew höll på att dö av nyfikenhet.
”Gubben öppnade ögonen och frågade vad fan vi gjorde i hans hus.”
”Du skojar”, utbrast Andrew.
”Nej, jag svär. Det kan förstås låta kul så här i efterhand, men du skulle ha sett berget av blanketter som jag var tvungen att fylla i.”
Han slängde polislegitimationen och nycklarna på bordet bredvid sin öl.
”Jättekul”, flinade Linda när hon hörde Chris beskrivning av sin arbetsdag. ”Om du tycker att du hade det jobbigt skulle du höra om patienten som kollapsade på översta våningen i ett höghus. Hissen var trasig, så jag fick ringa efter brandkåren för att få ner honom.”
”Det var du som valde den gröna uniformen”, retades Chris med sin hustru. Smågnabbet mellan poliser och ambulanspersonal upphörde inte bara för att de hade stämplat ut.
”Alla kan inte vara hjältar”, log Linda.
Andrew satte sig i väntan på att glödbädden i grillen skulle bli perfekt. Han slöt ögonen, njöt av ölen och av friden runt honom. I tankarna transporterades han långt bort och i det ögonblicket kunde han ha suttit på en terrass vid Medelhavet utan ett enda bekymmer i världen.
Andrews idylliska paus fick ett abrupt slut när glada skratt skar genom luften. Ett tu tre fick han en vattenstråle rakt i ansiktet. Han öppnade ögonen. Framför honom stod Maria och Joe med var sitt vattengevär i händerna och flinade ondskefullt.
”Era små skitungar”, väste Andrew, vilket fick hans fru att utbrista:
”Hör du du!”
Barnen var chanslösa. Andrew och Chris flög upp från sina stolar och ryckte till sig vapnen från barnen, vilket fick de små att ångra att de hade inlett något som de inte kunde vinna. De vuxna männen log självbelåtet mot varandra när barnen smög längst in i trädgården, genomblöta och besegrade.
Mammorna gav varandra ett menande ögonkast. Vissa blev visst aldrig vuxna. Deras makar slog sig ner bredvid dem och gottade sig åt att ha vunnit vattenkriget.
”Vad ska ni göra i morgon?” undrade Linda.
”Vet inte än”, svarade Sophie.
”Ni vet väl hur mycket vi uppskattar att ni hjälper oss med Joe?” sa Linda. Tonfallet var lågt och avvaktande, som om hon var orolig för att ligga andra till last och att Sophie och Andrew skulle tycka att det blev för mycket.
Andrew öppnade munnen för att svara, men Sophie förekom honom.
”Vi älskar att ha honom här”, sa hon och klappade Lindas arm för att lugna henne. ”Vem skulle annars ta hand om oss?”
Linda log, men Andrew såg att hon var skeptisk. Hon hade tidigare berättat för honom att hon skulle sluta jobba direkt om familjen bara hade haft råd. Det här var ännu en helg som hon inte skulle kunna tillbringa med sin son. Andrew visste hur han själv skulle må om han inte hade kunnat träffa Maria så ofta. Tiden var värdefull, men Lindas och Chris situation var annorlunda. De hade inte råd att inte jobba.
Joe dök upp bredvid sin mamma och hoppade upp i hennes knä. Han var fortfarande dyngsur, men Linda försatte inte tillfället att få ännu en kram.
”Min lilla pojke”, mumlade hon och lade kinden mot Joes.
De sex åren som gått sedan barnen föddes hade försvunnit i ett nafs. Förskoletiden hade kommit och gått och snart var ännu ett läsår till ända.
Andrew tyckte att Linda verkade nedstämd. ”Vad vill du göra i morgon, Joe?” frågade han.
”Stranden!” tjöt Maria, som dök upp som från ingenstans.
”Hör du, lilla fröken. Jag pratade med Joe”, förebrådde Andrew.
”Maria får bestämma”, sa Joe. ”Det är roligt på stranden.”
Återigen öppnade Andrew munnen för att säga något, men
Sophie hann före ännu en gång.
”Vi får se”, sa Sophie. ”Det ska visst bli sämre väder i kväll.”
Andrew mötte Chris blick. Instinktivt visste båda två vad den andra tänkte. Vattenstrålar sprutade genom luften när de två männen flög upp, beväpnade med barnens vapen. Det var ett bakhåll.
Medan Sophie talade sprutade vattnet över hennes kinder och rakt på Marias bröst.
”Jag fick henne!” hojtade Andrew.
Barnen frustade av skratt medan de sprang iväg så fort benen bar dem. Papporna följde efter hack i häl. Sophie och Linda sneglade återigen på varandra och skakade leende på huvudena.
”Ska de aldrig bli vuxna?” sa Linda.
Sophie såg bort mot Andrew och Chris som på nytt hade kommit i kapp sina barn och dränkte dem från topp till tå.
”Aldrig”, svarade hon.