Erik Grönwall
MUSIKEN | DÖDEN | LIVET
BERÄTTAT FÖR PERNILLA KARLSSON
Pernilla Karlsson, medförfattare till Power, är en Göteborgsbaserad skribent och redaktör med många års erfarenhet av textarbete i olika former. www.plan3.nu/pernilla-karlsson
harpercollins.se info@harpercollins.se
© Erik Grönwall, 2024
Omslag: Jenny Liljegren Thorsen
Omslagsfoto: Christian Schneider
Formgivning bildark: Jenny Liljegren Thorsen
Sättning: Type-it AS, Trondheim
Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2024, med el från 100 % förnybara källor
Den här boken är satt med teckensnittet HC Arc som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck.
Utgiven av HarperCollins Nordic AB, Stockholm 2024
TikTok icon made by Pixel perfect from www.flaticon.com
Alla fotografier är författarens egna om inget annat anges. Om det i något fall saknas angivelse av upphovsman ber vi om ursäkt för detta. I sådana fall tar vi gärna emot information för att kunna uppdatera. HarperCollins har gjort allt för att säkerställa alla rättigheter.
ISBN 978-91-509-7899-5
Förord av Joey Tempest
Musik kommer att rädda era liv en vacker dag. Det är en mening som jag ofta drar till med när jag pratar med mina två pojkar. Båda två är väldigt kreativa med musik och film. I dessa tider kan det ibland kännas svårt att hamra in ett sådant budskap. Inte minst eftersom den musikbransch som jag växte upp med kulminerade i slutet på förra millenniet och den som råder idag är svår att känna igen sig i.
Men sång och musik är en av de allra äldsta konstformerna och finns alltid där, under allt annat brus. Musik är någonting som de flesta av oss trots allt tyr oss till – nästan som ett hemligt sällskap.
Hösten 1987 sitter jag i Hornbæck i Danmark och gör klart en demo till låten ”Superstitious” som jag snart kommer att spela upp för mina kompisar i bandet Europe. Under samma period, närmare bestämt den 3 december i ett snöigt Uppsala klockan 20.00, föds det en liten pojke. Stolta föräldrar, två överlyckliga syskon och en något avundsjuk hund vid namn Sammy tar emot honom. Erik Grönwall har kommit till världen.
Tjugotre år senare möter jag denne unge man i en hiss på Grammisgalan i Stockholm. Jag ser någonting i hans blick som bara kan beskrivas som blygsam, självklar, medfödd, kompromisslös dedikation. Eller så missbedömer jag situationen helt och hållet, och han kanske i själva verket bara är imponerad av att hamna i samma hiss som jag.
Detta möte sker just efter att Erik vunnit Idol 2009, efter mång-
faldiga stående ovationer från juryn och publiken. Mötet äger rum efter att han landat huvudrollen i Queenmusikalen We Will Rock You. Det sker innan han efter bara tre dagar blir nummer ett på försäljningslistorna med sitt debutalbum, och innan han blir nominerad till en Grammy för Andrew Lloyd Webbers musikal Jesus Christ Superstar.
Mötet sker innan Erik och bandet H.E.A.T. blir en internationell sensation inom den melodiska hårdrocken och långt innan Erik blir tvungen att kämpa mot en livshotande sjukdom med cellgiftsbehandlingar och en benmärgstransplantation. När han sitter där på sitt rum på sjukhuset vänder han sig dagligen till musiken och sin gitarr. Och, efter allt detta, reser sig Erik igen och överraskar med att stiga ut i världen och bli medlem i ett av de stora hårdrocksbanden, Skid Row.
Vilken story!
Det är nu den 19 maj 2023 och jag har precis hämtat min yngsta pojke från skolan. Efter att jag har fått ta del av Eriks otroliga historia och skrivit klart detta förord vänder jag mig till min son och säger med ännu större övertygelse och tro:
”Musik kommer att rädda ditt liv en vacker dag.”
Prolog
Så det är i det här rummet jag ska övervinna döden, tänkte jag. Fönstret vette ut mot gatan, jag hörde bilar åka förbi i den kalla vårkvällen. Mellan husen mittemot var himlen lite ljusare, än hade inte mörkret lagt sig helt och hållet över Uppsala.
Sjukhussängen kändes förvånansvärt bekväm. På ett litet bord bredvid låg min mobil, och bakom bordet hängde en tung påse i den rangliga droppställningen. Jag tittade på slangen och försökte fokusera på dropparnas rytm. Mobilskärmen sken upp. Det var ännu ett meddelande från Ninni, men den här gången lät jag mobilen ligga. Hon var hemma igen, tillsammans med vår son. Innan hon lämnade mig på sjukhuset kramades vi och sa till varandra att det här är en kamp vi ska vinna, vi är starka och kommer inte att ge upp. Klart att allt ska ordna sig.
Tårarna steg i ögonen och de lysande fönstren i fasaden på andra sidan gatan flöt ihop. Ångesten dunkade i bröstet på mig, kallsvett trängde fram i nacken. Jag knöt nävarna och pressade underarmarna mot madrassen.
Ingen kan övervinna döden.
1
En inrökt tvåa i Knivsta och en farsa med gitarr
Välbekanta toner från den ljusblåa Fendern lockar mig upp ur sömnen. Jag ligger kvar i sängen och lyssnar på gitarrens mjuka, magiska ljud och pappas varma röst. ”Crazy, I’m crazy for feeling so lonely.” Det känns som om han gör en konsert bara för mig. Jag är åtta år och det här är min värld.
Patsy Clines 60-talshit är sedan barndomen för alltid inristad i hjärnbarken på mig. Jag växte upp med 50- och 60-talsmusiken, och de artisterna är fortfarande mina stora hjältar. Procol Harums ”A Whiter Shade of Pale” finns alltid med mig. Och Elvis! Ingen är mer rock’n’roll än han. När Elvis kör ”Jailhouse Rock”, det är oslagbart. Han har allt det som äkta rock ska ha, hela star qualityn, utseendet, rösten, powern. Sex, drugs and rock’n’roll. Elvis comeback 1968 såg jag på VHS hur många gånger som helst när jag var barn. Men första gången jag själv stod på scen var det väldigt långt från rock’n’roll. Jag var sex år och pappa pushade mig att gå fram och sjunga en sång från dagis på mammas 40-årskalas.
Jag kommer från en normalstörd familj, brukar jag säga. Vi är inte en kärnfamilj av det klassiska snittet, men hur många sådana finns det egentligen? Det störda är det normala.
Min pappa Stellan var gitarrist i dansbandet Ceges på 70-talet. På den tiden var dansbandsmusiker som dagens rockstjärnor, enligt pappa. Ceges turnerade i hela landet och det var ett jävla drag. Farsan har många historier att berätta från sin karriär. En av mina favoriter, som nog också säger något om oss Grönwallare, är den om när de spelade på en dansbana någonstans på landsbygden och
en kille i publiken hade fått för sig att det var kul att greppa mikrofonstativet och trycka till det så att mikrofonen slog mot sångarens tänder. Gång på gång gick han fram och gjorde samma manöver, sedan sprang han bak i lokalen och gömde sig en stund innan han kom tillbaka och upprepade sin grej. När pappa såg killen närma sig igen hade han hunnit förbereda sig. Utan att sluta spela gick han ner på knä, som om han tänkte göra en riktig rockstjärnepose där på dansbandshaket. När han var på lagom avstånd från killen drog han på en rejäl käftsmäll. Killen trillade baklänges och blev sittande. Stellan Grönwall reste sig lugnt upp och spelade vidare. Så var det slut på det störningsmomentet.
När pappa träffade Christina, som skulle bli min mamma, var det kärlek vid första ögonkastet. Han var på dansbanan i Uppsala med en annan tjej, men när han fick syn på den här snygga bruden skickade han hem sin dejt i en taxi och gick fram till Christina och presenterade sig. Det gäller att satsa om man ska vinna – familjen Grönwalls strategi i alla lägen.
Efter den kvällen var de ett par. När min bror Henrik föddes 1978 la pappa ner turnerandet. Två år senare fick de min syster Linda. Sedan dröjde det hela sju år innan jag, sladdisen, kom till världen.
Jag föddes i Uppsala men är uppvuxen i grannkommunen Knivsta. Huvudorten är inte stor idag och den var ännu mindre när jag var barn, då bodde cirka 10 000 personer i själva samhället Knivsta.
Där fanns ungefär det man behövde: två matbutiker, konditori och grekisk restaurang, en videobutik som blev rånad med jämna mellanrum och ett riktigt sunkigt hak där stammisarna var av den sorgligare sorten. De var lika inrökta som den murriga inredningen och höll med varandra om allt – tills de inte gjorde det längre. Det var där jag såg en riktig knockout för första gången i mitt liv. Jag var ute och cyklade på min mountainbike och passerade puben när jag hörde att folk skrek. Jag vände mig om och fick se en kvinna måtta ett klockrent slag mot en gubbe som föll baklänges och välte både bord och stolar. Glasbitar flög över hela uteserveringen och det blev ett jävla liv, helt enkelt.
Det fanns också en kiosk i Knivsta där en gubbe hyrde ut filmer och sålde tobak till minderåriga. Jag berättade det för pappa en
gång, och han blev inte glad. På halloween samma år gick en man med Scream-mask – en precis likadan som jag hade hemma – in i kiosken och slog sönder saker med en golfklubba samtidigt som han sa åt gubben att aldrig mer sälja till ungdomar. Jag frågade pappa senare om han visste något om det som hänt, men han svarade bara: ”Fråga inte.”
Knivsta var ändå ett relativt tryggt ställe att växa upp på. Det fanns såklart misär där som på de flesta andra ställen, men jag och mina syskon hade det bra. Min bror och jag bråkade ibland förstås. Han gillade inte att jag smög in i hans rum när han inte var hemma och spelade på hans dator. Vi hade ett modem på hela 56k – väldigt modernt då. Och så var jag nyfiken på hans skivställ. Särskilt gillade jag soundtracket till Rocky IV och Guns N’ Roses album Use Your Illusion I och II, så dem spelade jag så ofta jag fick möjlighet. När han kom på mig fick jag stryk, men det var det alltid värt.
Mina föräldrar höll ihop i åtta år efter att jag kommit till världen, sedan skilde de sig. De hade dragit på sig stora skulder eftersom de just byggt ett hus när den ekonomiska krisen slog till i början av 90-talet. Pappa hade i princip byggt det där huset själv. Han har alltid haft mentaliteten ”Hur svårt kan det vara?”, och oftast går det ju bra. Finanskrisen drabbade dem hårt. Ekonomin var knappast den enda sprickan i äktenskapet, men jag tror att den spelade en stor roll.
När mamma och pappa berättade att de skulle skiljas blev jag väldigt rädd och ledsen. Hela familjen var samlad i vardagsrummet på Högåsvägen, minns jag. Vi satt i soffgruppen bredvid det vita pianot, som jag precis lärt mig att spela lite på. Nu sa pappa att han skulle flytta, mamma skulle bo kvar ensam med oss. Jag blev skräckslagen, för jag trodde att jag aldrig skulle få träffa pappa igen, att han skulle lämna mig för gott. Han skulle bort och jag skulle vara kvar, hur skulle vi kunna ses? Det var inte lätt för en åttaåring att förstå. Men mina föräldrar skötte det väldigt snyggt, och genom alla år har jag känt mig trygg trots skilsmässan och trots att vi flyttade en massa gånger efter den. Jag tror jag hade bott på tio olika ställen när jag fyllde tjugo.
Mamma är en stjärna på ordning och reda. Hon såg alltid till
att hålla ihop familjen trots separationen, vid helger och högtider var det aldrig något trassel. Min mamma var managern, den strukturerade parten, pappa var den bohemiske artisten. Jag fick det bästa av två världar.
Mamma kom från en väldigt ordnad miljö. Hon växte upp på en bondgård med stabila, skötsamma föräldrar, rutiner och rejäl mat. Med pappa var det helt annorlunda. Han hade sex syskon och en stökig uppväxt. Jag vet inte ens vad alla heter, och jag träffade dem väldigt sällan under min barndom. Farmor gick bort i cancer när pappa bara var nio år, och farfar, som hette Erik precis som jag, var svår på spriten och långt ifrån någon idealisk far. Däremot lär han ha varit musikalisk, han spelade och underhöll gärna, så jag har nog några av hans gener i kroppen. Men när farfar drack blev han elak och slogs. Pappa var bara tretton när han rymde hemifrån. Han hade legat sjuk hemma i flera dagar med magsmärtor. Farfar brydde sig inte om honom, utan satt bara och söp. Det var inte förrän en granne knackade på och undrade varför Stellan gnällde och stönade så mycket som han reagerade. Det blev ambulans till sjukhuset för att akut operera en sprucken blindtarm. När pappa kom hem från sjukhuset med ett stort ärr och två dräneringsrör i magen tyckte farfars nya fru att han latade sig och ville att han skulle tillbaka till sitt arbete som springpojke i en livsmedelsbutik. Pappa vägrade, och då spöade farfar upp honom. En kväll tog pappa ut hunden på promenad, lämnade den i ett gathörn och sa åt den att gå hem. Sedan rymde han. Det gjorde tydligen hunden också, för övrigt. Pappa flyttade in hos en moster som hade ett uthyrningsrum. Några år senare körde farfar ihjäl sig på fyllan, vilket var en ödets ironi eftersom han var bilskollärare.
Min mormor tyckte inte att pappa var ett passande parti för hennes dotter. När mamma ringde till sina föräldrar för att berätta att hon förlovat sig fick hon en utskällning för att hon inte stämt av innan hon fattade beslutet, sedan slängde mormor på luren. Men Stellan Grönwall är inte den som backar. Han ringde upp mormor och skällde ut henne efter noter för att hon inte respekterade sin dotters val. Jag vet inte om det faktum att farsan redan hade två
barn med två olika kvinnor påverkade min mormors reaktion. Han turnerade som sagt under 70-talet, och turnélivet kan ju föra med sig konsekvenser i form av avkomma. Att jag har två äldre halvsyskon fick jag inte veta förrän senare. Vår familj är minst sagt brokig, den spretar åt alla håll. Ibland kommer någon fram och presenterar sig som min kusin, och jag hade inte en aning om att personen ens existerade. Vi är en släktforskares mardröm, men vi älskar varandra allihop.
Jag har en enorm respekt för min pappa, han har aldrig varit rädd för att hantera svåra situationer. Ibland på ett något osvenskt sätt, kanske. Han är inte konflikträdd. Och det var han som gav mig musiken.
Efter skilsmässan flyttade han till en liten tvåa i Knivsta. Den låg nära mammas hus så ofta åkte jag över dit på mina inlines när det var dags att bo hos pappa på helgen. Jag tyckte att vi bodde smått i jämförelse med alla kompisar, men jag hade det fint tillsammans med pappa och trivdes i området. Det fanns massor av barn med olika kulturell bakgrund på gården och vi spelade mycket bandy. De större killarna gillade att spela med mig för jag var inte rädd för att tacklas. Ibland tröttnade grannarna på oljudet och skrek på oss. En gubbe på andra våningen var rasist och la till ord som inte var så trevliga när han ville få tyst på oss. Vi blev rädda och jag sprang in till pappa.
”Det står en gubbe därute och skriker att han ska slå ihjäl oss om vi spelar mer!”
Pappa gick ut i hallen direkt och tog på sig skorna. Sedan promenerade han lugnt ut på gården och ställde sig under gubbens balkong.
”Vad skriker du om? Ska du uttrycka dig så här till barn?”
”Det ska väl du skita i, din jävel”, svarade rasistgubben. ”Ska jag komma ner och klappa till dig?”
”Ja, men kom då, för fan”, sa farsan. Han väntade tålmodigt men förgäves. Efter det var det tyst på gubben. Resten av åren vi bodde där var han faktiskt supertrevlig.
Pappa satt jämt och spelade gitarr. Jag älskade ljudet från den, för mig var det lika med trygghet. Och jag blev alltmer intresserad
av hur den funkade, och så kom dagen då jag bad pappa lära mig spela på instrumentet. Han visade mig tre ackord: A, D och E.
”Om du lär dig de här tre kan du spela tusentals låtar”, sa han.
Det lät för bra för att vara sant, tyckte jag, men plötsligt hade jag lärt mig spela ”Blue Suede Shoes”. Och det var inte ens svårt!
Elvis Presley kanske skulle ha tyckt att jag hade lite kvar att lära innan det lät bra, men jag var hur nöjd som helst. Kände mig som ett geni, den ballaste killen i hela Knivsta. Pappa sken som en sol och fortsatte utbilda mig, på sitt vis. Han satte på radion, sa åt mig att lyssna ordentligt på låten och tala om varje gång jag hörde ett nytt ackord. Sedan fick jag försöka spela med på gitarren till den musik som sändes. Med hjälp av radion övade jag både på att hitta rytmer och på att planka låtar.
När jag var tolv fick jag min första egna gitarr. Det var en nylonsträngad akustisk. Lite senare lyckades vi på något sätt skramla fram en egen elgitarr till mig också. Förstärkare lånade jag av pappa. Jag spelade även när jag var hemma hos mamma förstås, och jag minns väldigt väl pappas reaktion en gång när han kom dit medan jag satt och spelade Smokies ”Oh Carol”. Han skrattade rakt ut när han hörde att ackordbytena och rytmerna satt precis som de skulle.
”Nu jävlar kan killen spela gitarr på riktigt!”
Vi satt ofta och jammade ihop när jag var hos pappa. Han blev som en kompis, någon som jag hade kul med. Men vi hade det inte så fett ekonomiskt under de här åren. Pappa drogs med sina skulder väldigt länge och det var mycket vi inte kunde köpa. Området där pappas hyreslägenhet låg var fattigt, där bodde bara arbetarklass som fick kämpa med det mesta.
När jag skulle fylla femton frågade jag om jag kunde få en moppe. Pappa sa tvärnej, vi hade absolut inte råd med den sortens utgifter. Han fattade såklart att jag ville ha allt det som andra i min ålder hade, men förklarade att han gav mig något helt annat.
”Alla dina kompisar kanske har en moppe, men vet du vad? De kan inte spela ’Johnny B. Goode’ på gitarr.”
På det sättet fick pappa mig alltid att känna mig unik. Jag hade något som inte kunde köpas för pengar.