9789150121933 by Smakprov Media AB

Nyfiken på mer? Titta in på www.alfabeta.se Följ Alfabeta Bokförlag på Facebook och Instagram (@alfabetabokforlag)

isbn 978-91-501-2193-3

innehåll Lever till middag Krig Handla Mobilisering Hamstra Evakuering och ransonering Krigets grymhet Kartan Ninas hemlighet Sänkta ransoner Skyddsrummet Dockskåpshuset Bomber och bio Födelsedag Rättvisa Alfa Källarskolan Lås på skafferiet Jobb En kall stad Döden i parken Vedtjuvar Katjas hemlighet För stora fötter Tur och otur

7 10 13 17 23 26 29 33 40 42 45 51 54 58 63 67 70 75 79 83 86 89 93 96 98

En balja vatten Stenar runt fötterna Äta sig mätt Andra världar 125 gram bröd Klockan Namnsdagspresenten Köa Mer bröd Nyårsfest Fågelungen Koka soppa utan spik Lilla mamma Drömmar om en sophink Orka Björnar Skattjakt Framtidshopp Planer Farväl Leningrad Mannen på tåget

101 105 107 111 114 117 120 122 126 129 134 136 140

Vid Ladogas strand Hårdvaluta På väg Efterord

158 161 165 169

143 145 147 149 151 152 154 156

lever till middag 21 juli 1941

– Men mamma, säger Vera besviket och tittar på tallriken framför sig. Du vet att jag inte tycker om lever. Nu händer två saker som aldrig hänt förut. Det första är att mamma slår Vera. Med öppen hand slår hon Vera, rakt över kinden. En rejäl örfil. Inte jättehårt. Men ändå. Det andra som händer är att mamma börjar gråta. Direkt efter örfilen reser hon sig, vänder bort huvudet och ställer sig vid diskbänken med ryggen åt. Det är då Vera ser att mammas axlar skakar. Och nu minns Vera – hon har faktiskt sett mamma gråta förut. Kanske två gånger till och med? På mormors begravning och när de fick veta att morfar hade dött borta i Sibirien. Vera kommer inte ihåg vem av dem som dog först, hon var så liten då. Men hon minns de vuxna som stod 7

samlade – ena gången runt en kista, andra gången runt ett telegram. Men att gråta för att Vera inte tycker om lever? Vera petar lite på den stekta biten som ligger där framför henne. Hon vet att alla andra tycker att lever är en delikatess. Men det tycker faktiskt inte hon. – Jag kan äta potatisen, säger hon försiktigt. Mamma vänder sig om. Hon går fram till bordet. Hon tar Veras gaffel ur hennes hand. Hon tar upp kniven som ligger kvar bredvid tallriken. Hon skär levern i små, små bitar. – Det är krig, säger mamma. Med krig kommer svält. Och nu äter du. Vera äter. Bit för bit äter hon. Fast hon är hungrig smakar levern precis lika illa som hon minns. Hon försöker låtsas att det är pannbiff. Eller kalvstek! Men det hjälper inte. Det smakar ändå illa. När mamma vänder ryggen åt igen håller Vera för näsan varje gång hon tar en tugga. En liten bit lever ger hon till Binka som stryker runt hennes ben. Men den dumma katten börjar genast jama efter mer. 8

– Gav du katten? frågar mamma och vänder sig om. – Nej, svarar Vera. Så klart jag inte gjorde. Mamma tittar på Vera. Tittar på Binka. Vera vet att mamma vet att Binka fick en bit. Och Vera ser på mamma att hon vet att Vera vet att mamma vet. Men mamma säger ingenting. Hon bara tittar lite till innan hon vänder tillbaka till diskbänken. – Duktig flicka, säger hon en stund senare när Veras tallrik är tom. Lever är näringsrik mat. Och så stryker hon sin yngsta dotter över den kind som inte är röd.

krig Vera bor i den stora staden Leningrad, i det stora riket Sovjetunionen – det bästa landet av alla länder i hela världen. Hon bor med sin mamma Irina och sin pappa Pavel och sin storasyster Nina och sin katt Binka. Hon är tio år och i vanliga fall skulle hon börja i klass 4 i skola 97 till hösten. Fast nu är inget som vanligt. Det är krig och det är ont om mat. Det är krig och varken pappa eller Nina är hemma. Nina är med i en arbetsbrigad med andra ungdomar som bygger försvarslinjer någonstans utanför staden. Pappa har blivit soldat. Sist de fick brev från honom var hans kompani på väg till fronten vid Smolensk. Alltihop är väldigt konstigt. Först var Sovjetunionen och Tyskland vänner. Sovjets ledare Stalin och tyskarnas ledare Hitler hade en pakt. De två länderna hade 10

lovat att inte anfalla varandra. Men plötsligt var de tydligen inte vänner längre. Det var för en månad sen som kriget kom. Den 22 juni 1941. Det var en solig söndag. Nina hade åkt ut på landet med sina vänner. Mamma och pappa och Vera skulle också på utflykt. De skulle ta spårvagnen till zoo och titta på björnarna, elefanten Betty och alla de andra djuren. Vera hade sin finaste sommarklänning med små, gula blommor. Helst hade hon velat hopsa-skutta fram på trottoaren, som en småunge. Men hon hejdade sig och gick fint mellan mamma och pappa. De var nästan framme vid hållplatsen när det sprakade till i en högtalare högt uppe på en stolpe. ”Män och kvinnor, medborgare i Sovjetunionen”, hördes en metallisk stämma. Alla stannade upp och lyssnade. ”Klockan fyra nu i morse, utan krigsförklaring och utan att några krav ställts på Sovjetunionen, angreps vårt land av tyska trupper.” Under tiden som rösten pratade var det dödstyst på gatan. När den tystnat blev det ett väldigt liv. Vissa människor ställde sig att prata i smågrupper. Men de flesta skyndade iväg åt olika håll. Ingen verkade vilja åka spårvagn till zoo längre. 11

– Kom, sa mamma, tog Vera i ena handen och pappa i den andra och så vände de hemåt igen. Det blev ingen utflykt den dagen. När de passerade en kiosk stannade pappa till. Sen vände han tillbaka och ställde sig sist i den snabbt växande kön. – Här, sa han, tog fram plånboken och räckte över en sedel till mamma. Gå och handla mat. När jag har köpt cigaretter här ska jag gå till sparbanken och ta ut mer pengar. Vi ses hemma sen. – Varför skulle pappa köpa cigaretter? frågade Vera när hon och mamma skyndade vidare. Pappa röker ju inte? – Det kan hända att cigaretterna tar slut i kioskerna. Och då är tobak hårdvaluta. När det är krig kan cigaretter vara mer värda än pengar.

handla – Makaroner måste vi ha. Och te och olja och bovete. Salt och tändstickor. Och tvål! Mamma bad om än det ena, än det andra som expediten fick springa och hämta. Hon såg till att varenda kopek gick åt. – Ge mig så mycket socker som de sista slantarna räcker till, sa hon till sist och biträdet vägde upp socker i en påse. När de kom ut ur affären räckte mamma över nätkassen till Vera. – Ta den här och spring hem. Visst hittar du härifrån? Vera nickade. – När du kommer hem … Mamma sänkte rösten och böjde sig ner så att hennes ansikte kom nära Veras. När du kommer hem går du till stora byrån. I andra lådan till vänster står mitt syskrin. Du vet vilket jag menar? 13

Året är 1941 och andra världskriget rasar för fullt. Tyska armén har omringat Leningrad, staden där Vera bor. Vera är rädd. Rädd för tyskarna, för bomber och granater. Rädd när flyglarmet tjuter. Rädd när hon sitter i skyddsrummet. Rädd att pappa inte längre lever. Men värst av allt är att maten i staden börjar ta slut. Hur länge kommer den att räcka? Och vad ska de ta sig till den dag då det inte finns minsta brödbit kvar?

VERAS KRIG är en spännande bok om en av andra

världskrigets stora tragedier.

ISBN 978-91-501-2193-3

9 789150

A LFA BETA

121933