9789147140213 by Smakprov Media AB

Liber Svenska 5

ISBN 978-91-47-14021-3 © 2020 Liber AB Projektgrupp: Anna Karlberg, Louise Mückstein, Tina Tärnrot och Karin Örn Minitema: Kerstin Dahlin Skrivprojekt: Fredrik Sandström Bildredaktör: Marta Coronel Formgivare: Marta Coronel Omslag: Marta Coronel Omslagsbild och kapitelbilder: Jonn Clemente Första upplagan 1 Repro: Exakta, Malmö Tryck: People Printing, Kina 2020

Upphovsrätten till samtliga bidrag i denna produkt tillkommer rättighetshavarna. Liber AB har bett om tillstånd att få använda de skyddade bidragen. Eventuellt anspråk för enskilt upphovsrättsligt skyddat bidrag kan ställas till: rattigheter@liber.se

KOPIER I NGSFÖR B U D

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering och delning, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera och dela för undervisningsbruk enligt avtal med Bonus Copyright Access, är förbjuden. Avtalet tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet och reglerar såväl analog som digital kopiering. Läs mer på www.bonuscopyright.se. Intrång i upphovsrättshavarens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/ förstöring av olovligt framställt material. Liber AB, 113 98 Stockholm Kundservice 08-690 90 00 Kundservice.liber@liber.se www.liber.se

Det här är Liber Svenska 5 Det finns många fördelar med att läsa böcker. Du kanske känner till att läsning utvecklar din fantasi, kan minska stress och kan få dig att må bättre. Läsning berikar också ditt språk och ordförråd, förbättrar din skrivförmåga och din koncentration, ger dig kunskap och information samt tränar din hjärna. I det här läromedlet utgår vi från olika texter från kända barn- och ungdomsböcker som handlar om intressanta och engagerande ämnen. Vi har skapat Liber Svenska 5 för att visa hur härligt läsning kan vara. Vi vill hjälpa dig att ta reda på vad du gillar att läsa, eller inspirera dig till att läsa nya typer av texter. Kanske hittar du en text som gör dig nyfiken och lockar dig att läsa hela boken. I Liber Svenska 5 kommer du att träna på att läsa, skriva, tala, samtala och lyssna genom skönlitteraturen. Gör dig nu beredd på att börja din läsresa i texter som kan ta dig till andra världar där det onda slåss mot det goda. Texter där djuren står i centrum och texter där annorlunda är bra. Att lära dig mer om svenska och läsning är både fyllt av fantasi, verklighet och glädje.

Anna, Louise, Tina och Karin

Innehåll I Liber Svenska får du . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6

Sida vid sida

Min vän Pax (skönlitterär). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 12-årig pojke bråkade med sin mamma (artikel) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24

Fjärilslejonet (skönlitterär) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26 Får jag välja en vän (dikt) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 Verklighetens Mowgli (artikel) . . . . . . . . . . . . . . . 36

Den fantastiska Ivan (skönlitterär) . . . . . . . . . . . 38 Gorillor (faktatext). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46

Rebellkatter! Hjältesagor om katter med klös (biografi) . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 Sagor om modiga hjältedjur (saga) . . . . . . . . 51 Arons nos räddar liv (reportage) . . . . . . . . . . . . . 56

Fantasy

116

Trädet vid världens slut (skönlitterär) . . . . . 118 Kärleksvisan (låttext) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 123 Narnia – Häxan och Lejonet (skönlitterär) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 124

PAX. Draugen (skönlitterär) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 127 Draug (faktatext) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 133 Finns det spöken och andra ”vålnader”? (faktatext). . . . . . . . . . 134

Filix Wood – Bara den svagaste överlever (skönlitterär) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 136 Magiska föremål (faktatext) . . . . . . . . . . . . . . . . 144 Vad är viktigt på riktigt? (populärvetenskaplig) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 146

Nevermoor – Morrigan Crows magiska förbannelse (skönlitterär). . . . . . . . . 149 #Gilla dig (populärvetenskaplig) . . . . . . . . . . . . 155

Identitet

Balladen om en bruten näsa (skönlitterär) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62

Det är jag som är Mickan! (skönlitterär) . . . . 71 Vilket kön? (faktatext) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 78

Brorsan är kung! (skönlitterär) . . . . . . . . . . . . . . . . . 79 Annorlunda (faktatext) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91

Billie – avgång 9:42 till nya livet (skönlitterär) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94 Den osynliga ﬂickan (skönlitterär) . . . . . . . . . 103 Allt som händer inuti (faktatext) . . . . . . . . . . . 110 Om, Olika m.ﬂ. (dikt) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 114

Harry Potter och de vises sten (skönlitterär) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 158

Tusen stjärnors ö (skönlitterär) . . . . . . . . . . . . . . 161 Håll mig nära (dikt) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 173 Vad är sorg? (intervju) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 174

Miniteman

176

Skrivprojekt – Den hemliga porten 210

Att känna sig annorlunda. . . . . . . . . . . . . . . . . . 176

Skapa sympati för huvudpersonen . . . . 211

Vad är viktigt?. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 181

Ingången till en annan värld . . . . . . . . . . . . . . 213 En beskrivning av landet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 214

Lära nytt

187

En figur som blickar tillbaka . . . . . . . . . . . . . . 216

Barn, unga, skärmar och hälsa . . . . . . . . . . . 187

Mötet med ondskan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 217

Hur ska jag göra? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 192

Tankar om mig själv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 219 Den avgörande slutstriden. . . . . . . . . . . . . . . . 221

Lyssna, tala och samtala

196

Vi talar inte som vi skriver. . . . . . . . . . . . . . . . . 196 Berätta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 198

Allt förändras . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 223

Olika texttyper

224

Redovisa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 199

Beskrivande text . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 224

Diskutera och argumentera . . . . . . . . . . . . . . 200

Berättande text . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 226 Förklarande text . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 228

Vad litar du på?

201

Nyheter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 201 Tidningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 202 Bli inte lurad – använd källkritik . . . . . . . . 205

Instruerande text . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 230 Argumenterande text . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 232

Spika språket

234

Ord kan ha olika former . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 234

Nordiska språk

207

Språk i Norden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 207 Sveriges minoritetsspråk . . . . . . . . . . . . . . . . . . 208

Ordklasser

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 235

Stavning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 242

I Liber Svenska får du stimulera intresset för att läsa och skriva

utveckla ditt tal- och skriftspråk så att du får tilltro till din språkförmåga och kan uttrycka dig i olika sammanhang och för skilda syften

kommunicera i digitala miljöer med interaktiva och föränderliga texter

skapa och bearbeta texter, enskilt och tillsammans med andra

söka och kritiskt värdera information från olika källor

möta och utveckla kunskaper om skönlitteratur från olika tider och skilda delar av världen

möta olika typer av texter texter, scenkonst och annat estetiskt berättande för att utveckla ditt språk, din egen identitet och din förståelse för omvärlden

*Sv och sva är till största del lika och skiljer sig endast åt inom två områden.

formulera egna åsikter och tankar i olika slags texter och genom olika medier

uttrycka dig genom olika estetiska uttrycksformer

kunskaper om olika former av sakprosa

*kunskaper om svenska språket, dess normer, uppbyggnad, historia och utveckling

*kunskaper om svenska språket, dess normer, uppbyggnad, uttal, ord och begrepp

medvetenhet om och tilltro till din egen språkliga och kommunikativa förmåga

kunskaper om hur språkbruk varierar beroende på sociala sammanhang och medier, och därigenom får du lära dig att ta ansvar för ditt eget språkbruk

förståelse för att sättet du kommunicerar på kan få konsekvenser för dig själv och för andra människor

*möta och bekanta dig med de nordiska grannspråken och de nationella minoritetsspråken

*många möjligheter att kommunicera på svenska utifrån din kunskapsnivå

Språket använder du för att

Genom språket utvecklar och uttrycker du

• tänka

• din identitet

• kommunicera

• dina känslor och tankar

• lära.

• förståelse för hur andra känner och tänker.

Du behöver ha ett rikt och varierat språk för att kunna förstå och fungera i ett samhälle där kulturer, livsåskådningar, generationer och språk möts. 7

Sida vid sida I det här kapitlet kommer du att få läsa texter om hur djur har olika betydelser för oss människor och hur de påverkar oss. Även om vi inte talar samma språk, lever djur och människor sida vid sida.

Inför läsning Vem är Pax, tror du?

MIN VÄN PAX 1. Räven kände att bilen saktade in innan pojken gjorde det, på samma sätt som han kände allting först. Genom tassarnas trampdynor, längs ryggraden, i de känsliga hårstråna vid fotlederna. Vibrationerna sa honom också att vägen hade blivit ojämnare. Han reste sig upp från sin pojkes knä och nosade på de trådar av doft som letade sig in genom fönstret, dofter som talade om för honom att de nu färdades genom skogsmark. Tallarnas vassa lukter – trä, bark, kottar och barr – skar genom luften som knivar, men under dem kände räven igen de mjukare tonerna av klöver och vildlök och ormbunkar, liksom hundra andra saker som han aldrig hade stött på tidigare men som luktade grönt och pockande. Nu kände pojken också någonting. Han drog tillbaka räven till sitt knä och grep hårdare om sin basebollhandske. Räven blev överraskad av pojkens oro. De få gånger som de hade åkt i bilen tidigare hade pojken varit lugn eller till och med uppspelt. Räven buffade i handsken med nosen, trots att han avskydde läderlukten. Hans pojke skrattade alltid när 10

S I DA V I D S I DA

han gjorde så. Då brukade han sluta handsken om djurets huvud och låtsas brottas med den, och på det viset brukade räven kunna få pojken på gott humör. Men i dag lyfte pojken upp sin räv och borrade in ansiktet hårt i den vita pälsen under djurets haka. Det var då räven insåg att pojken grät. Han vred sig runt för att kunna se pojkens ansikte och vara säker. Ja, han grät – men ljudlöst, något som räven aldrig hade sett honom göra förut. Pojken hade inte gråtit på mycket länge, men räven mindes: förut hade han alltid skrikit, som för att kräva att man uppmärksammade det besynnerliga faktum att det rann saltvatten ur hans ögon. Räven slickade bort tårarna och blev ännu mer förbryllad. Det luktade inte blod. Han ålade sig ur pojkens famn för att inspektera sin människa noggrannare, förskräckt över att han kunde ha missat att lägga märke till en skada, men hans luktsinne hade aldrig fel. Nej, inget blod; inte ens samlat under huden i ett blåmärke eller märg som läckte ur ett sprucket ben, vilket hade hänt en gång. Bilen svängde åt vänster och resväskan bredvid dem gungade till. Av dess lukt kunde räven avgöra att den innehöll pojkens kläder och de saker från hans rum som han oftast tog i: fotot som stod ovanpå byrån och de föremål som han gömde i nedersta lådan. Han krafsade med tassen på ena hörnet, i hopp om att kunna lirka upp väskan så mycket att pojkens svaga näsa kunde känna lukten av dessa omtyckta saker och bli tröstad av den. Men just då saktade bilen in igen, och nu skramlade den fram i krypfart. Pojken sjönk ihop med huvudet i händerna. Rävens hjärtslag ökade och svansens borstiga hårstrån ställde sig upp. Den brända, metalliska lukten av pappans nya kläder sved i hans hals. Han hoppade till fönstret och krafsade på det. Hemma kunde hans pojke ibland öppna en liknande glasvägg om han gjorde så. Det kändes alltid bättre när glasväggen öppnades.

Varför tror du att pojken grät?

S I DA V I D S I DA

Istället drog pojken ner honom i sitt knä igen och sa någonting till sin pappa med bedjande tonfall. Räven hade lärt sig betydelsen av många människoord, och han hörde pojken använda ett av dem nu: ”nej.” Ofta var ”nej”-ordet förbundet med ett av de båda namn som han kunde: sitt eget och hans pojkes. Han lyssnade uppmärksamt, men i dag var det bara ordet ”nej” som pojken gång på gång upprepade till sin pappa med bönfallande röst. Bilen skumpade till och stannade helt, lutande åt höger. Ett moln av damm steg utanför fönstret. Fadern sträckte sig över sätet igen, och efter att sagt något till sin son med en mjuk röst som inte stämde överens med hans hårda lögnlukt tog han räven i nackskinnet. Hans pojke gjorde inte motstånd, så räven gjorde inte motstånd. Slapp och sårbar hängde han i mannens grepp trots att han vid det här laget var tillräckligt rädd för att nafsa. Han tänkte inte göra sina människor arga i dag. Pappan öppnade bildörren och gick över grus och tuvor av ogräs till utkanten av en skog. Pojken steg ur bilen och följde efter. Pappan satte ner räven, och räven hoppade utom räckhåll för honom. Han spände blicken i sina båda människor och såg till sin förvåning att de var nästan lika långa nu. Pojken hade vuxit väldigt mycket den senaste tiden. Pappan pekade på skogen. Pojken tittade på sin pappa en lång stund, och hans ögon började rinna igen. Sedan torkade han ansiktet med halslinningen på sin T-shirt och nickade. Han stoppade handen i jeansfickan och tog upp en gammal plastsoldat, rävens favoritleksak. Räven blev genast uppmärksam, redo för den välbekanta leken. Hans pojke brukade kasta leksaken och han själv spårade upp den – en bedrift som pojken alltid tycktes bli imponerad av. Sedan brukade räven ta leksaken i munnen och vänta tills pojken hittade honom och tog tillbaka den så att han kunde kasta den igen. Och mycket riktigt, pojken höll upp leksakssoldaten och 12

S I DA V I D S I DA

slungade sedan ut den i skogen. Rävens lättnad – de hade bara åkt hit för att leka! – gjorde honom vårdslös. Han rusade iväg mot skogen utan att titta bakåt mot sina människor. Om han hade gjort det skulle han ha sett pojken dra sig ur sin pappas grepp och dölja ansiktet bakom händerna, och då skulle han ha kommit tillbaka. Vad hans pojke än behövde – skydd, distraktion, ömhet – skulle räven ha erbjudit honom. Istället satte han av efter leksaken. Att hitta den var aningen svårare än vanligt eftersom det fanns så många andra, nyare dofter i skogen. Men bara en aning – hans pojkes vittring fanns ju också på leksaken. Den lukten kunde han hitta var som helst. Leksakssoldaten låg framstupa vid den knotiga roten till ett grått valnötsträd, som om han hade slängt sig ner där i förtvivlan. Geväret, vars kolv han oförtröttligt höll tryckt mot sin kind, var nästan begravt i myllan. Räven bökade loss leksaken med nosen, tog den mellan tänderna och satte sig på bakhasorna så att hans pojke skulle kunna hitta honom. I skogens stillhet rörde sig bara solljuset vars strålar glimmade som grönt glas i lövverket. Han sträckte sig högre upp. Hans pojke syntes inte till någonstans. En stickande oro löpte längs rävens ryggrad. Han släppte leksaken och gav upp ett skall. Det kom inget svar. Han skällde igen, och fick återigen bara tystnad till svar. Om det här var en ny lek tyckte han inte om den. Han lyfte upp leksakssoldaten och började följa sitt eget spår tillbaka. Samtidigt som han sprang ut ur skogen strök en blåskrika förbi ovanför honom med ett gällt skri. Räven stelnade till, sliten mellan olika viljor. Hans pojke väntade för att leka deras lek. Men fåglar! Timme efter timme hade han legat i sin koja och tittat på fåglar, darrat vid åsynen av hur de skar fram genom skyn, lika våghalsigt som blixtarna han ofta såg på sommarkvällarna. Friheten i deras framfart hade alltid trollbundit honom. Blåskrikan ropade igen, djupare in i skogen den här gången,

Varför tittade inte räven bakåt, tror du?

S I DA V I D S I DA

Varför åkte de ifrån Pax?

och besvarades av en hel kör. Räven tvekade ännu ett ögonblick och spejade in bland träden efter en ny skymt av den blåskimrande fågeln. Och sedan, bakom sig, hörde han en bildörr slå igen, och så ännu en. Han rusade ditåt i full fart utan att bry sig om törnesnåren som rev honom i kinderna. Bilens motor vrålade igång, och räven tvärstannade vid vägkanten. Hans pojke vevade ner rutan och försökte sträcka sig ut. Och medan bilen snabbt körde iväg i ett regn av piskande grus ropade pappan pojkens namn: ”Peter!” Och pojken skrek det enda andra namn som räven kände till. ”Pax!”

2. ”Så det fanns alltså jättemånga.” Peter hörde själv hur dumt det lät men kunde ändå inte låta bli att upprepa det: ”Jättemånga.” Han plöjde med fingrarna genom högen av plastsoldater i den buckliga kakburken – identiska bortsett från deras ställning: stående, knäböjande och liggande på mage, alla med gevär hårt tryckta mot sina olivgröna kinder. ”Jag trodde alltid att han bara hade en.” ”Nej. Jag trampade på dem hela tiden. Han måste ha haft hundratals. En hel arme.” Hans farfar skrattade åt sitt eget ofrivilliga skämt, men det gjorde inte Peter. Han vred på huvudet och tittade med spänd blick ut genom fönstret, som om han hade fått syn på någonting i den skymningsdunkla trädgården. Han lyfte ena handen och lät knogarna glida längs käken, precis på samma sätt som hans pappa hade strukit sig över skäggstubben, och torkade diskret bort tårarna som hade svämmat över. Vad var han för liten unge som grät för en sådan sak? Och varför grät han över huvud taget, egentligen? Han var tolv och hade inte gråtit på åratal, inte ens när han bröt tummen efter att ha fångat en jättehög boll som Josh Hourihan 14

S I DA V I D S I DA

slagit. Det hade gjort väldigt ont, men han hade bara svurit sig igenom smärtan medan han satt med tränaren och väntade på röntgenbilderna. Bitit ihop. Men i dag hade han gråtit två gånger. Peter tog upp en soldat ur burken och mindes den dag då han hade hittat en precis likadan i sin pappas skrivbordslåda. ”Vad är det här?” hade han frågat och hållit upp den. Peters pappa hade sträckt sig fram och tagit den, och något i hans min hade mjuknat. ”Oj. Det var länge sedan. Det där var min favoritleksak när jag var liten.” ”Kan jag få den?” Hans pappa hade kastat soldaten till honom. ”Visst.” Peter hade ställt den i fönsterkarmen bredvid sin säng, med det lilla plastgeväret riktat utåt i en övertygande försvarsställning. Men inom loppet av en timme hade Pax knyckt den, vilket hade fått Peter att skratta – precis som han själv hade Pax bara varit tvungen att ha den. Peter lät figuren falla tillbaka ner i burken och skulle just trycka på locket igen när han såg kanten av ett gulnat fotografi som stack fram ur högen av soldater. Han drog loss det. Det föreställde hans pappa, tio eller kanske elva år gammal, med ena armen om en hund. Den såg ut att vara delvis collie, delvis hundra andra saker. Såg ut som en bra hund, en sådan hund som man skulle berätta om för sin son. ”Jag visste inte att pappa hade haft en hund”, sa han och räckte sin farfar fotografiet. ”Det där är Duke. Den dummaste varelse som någonsin blivit född. Alltid i vägen.” Den gamle mannen tittade närmare på bilden och sedan på Peter, som om han såg någonting för första gången. ”Du har samma svarta hår som din pappa.” Han strök sig över kransen av gråa fjun som kantade hans hjässa. ”Och jag, en gång i tiden. Och titta vad spinkig han var då, precis som du, precis som jag, och med öron som handtagen på ett krus. Männen i vår släkt … våra äpplen faller visst inte särskilt långt från trädet, va?”

Tror du att Peters pappa tyckte om djur?

S I DA V I D S I DA

”Nej.” Peter tvingade fram ett litet leende, men det höll inte länge. ”I vägen.” Det var samma ord som Peters pappa hade använt. ”Det går inte att ha den där räven där, den skulle bara vara i vägen. Han kan inte röra sig lika snabbt som förr. Och det är bäst att du håller dig ur vägen också. Han är inte van vid att ha barn där.” ”Jaha ja, kriget kom och jag ryckte in i det militära, precis som far min. Som din far gjort nu. Plikten kallar, och i den här släkten svarar vi. Nej minsann, våra äpplen faller inte långt från trädet.” Han lämnade tillbaka fotot. ”Din pappa och den där hunden. De var oskiljaktiga. Det hade jag nästan glömt.” Peter lade tillbaka fotot i burken och tryckte på locket hårt, sedan sköt han in den under sängen där han hade hittat den. Han tittade ut genom fönstret igen. Han vågade inte prata om husdjur just nu. Han ville inte höra en massa prat om plikt. Och han ville verkligen slippa höra mer om äpplen och det träd de var fast under. ”Hur dags börjar skolan här?” frågade han utan att vända sig om. ”Åtta. De sa att du skulle komma tidigt och presentera dig för klassföreståndaren. Mrs Mirez, eller Ramirez … någonting. Jag har lite saker åt dig.” Den gamle nickade mot ett spiralblock, en bucklig termos och ett knippe trubbiga blyertspennor med ett gummiband om. Peter gick bort till skrivbordet och lade ner alltihop i sin ryggsäck. ”Tack. Buss eller gå?” ”Gå. Din pappa gick i samma skola, och han gick. Följ Ash Street tills den slutar och sväng åt höger in på School Street så ser du den, en stor tegelbyggnad. School Street, Skolgatan – ja, du fattar. Går du vid halv åtta har du gott om tid.” Peter nickade. Han ville vara i fred. ”Okej. Då har jag allt jag behöver. Jag tror jag går och lägger mig nu.” ”Bra”, svarade hans farfar utan att bry sig om att dölja lättnaden i sin röst. Han gick ut och stängde bestämt dörren efter sig som för att säga: Det här rummet kan du få, men resten av huset är mitt. 16

S I DA V I D S I DA

Peter stod vid dörren och hörde hur han rörde sig längre in i huset. Efter någon minut hörde han skramlet av porslin i diskhon. Han föreställde sig sin farfar i det trånga köket där de hade ätit sin kvällsmat under tystnad. Köket där det luktade så starkt av stekt lök att Peter misstänkte att lukten skulle överleva hans farfar. Om hundra år och efter att ett dussin olika familjer skrubbat och skurat skulle det förmodligen fortfarande lukta skarpt i huset. Peter hörde sin farfar hasa tillbaka genom korridoren till sitt sovrum, sedan hördes ett lågt knaster när teven vaknade till liv. Volymen var låg och nyhetsuppläsarens upprörda röst knappt hörbar. Först då trampade han av sig sina sneakers och lade sig på den smala sängen. Sex månader – kanske mer – skulle han bo här hos farfar, som hela tiden verkar vara på vippen att explodera. ”Vad är han så arg på, egentligen?” hade Peter frågat sin pappa en gång för flera år sedan. ”Allt. Livet”, hade hans pappa svarat. ”Det blev värre efter att din farmor dog.” När Peters mamma dog hade han ängsligt hållit ett öga på sin pappa. Först hade det bara varit en skrämmande tystnad, men så småningom hade något hårt kommit över hans ansikte. Ilskan var aldrig långt borta från hans ögon, och han gick omkring med knutna nävar som om han längtade efter något som kunde reta upp honom. Peter ville inte vara detta något. Han lärde sig att hålla sig undan. Lukten av gammalt stekfett och lök kröp sig på honom, den sipprade fram ur väggarna och ur själva sängen. Han öppnade fönstret bredvid sig. Aprilvinden som blåste in var kylig. Pax hade aldrig varit ensam ute förut, utom i sin bur. Peter försökte skjuta bort minnet av det sista han sett av sin räv. Han hade antagligen inte följt efter bilen särskilt länge. Men bilden av hur han förvirrad sjunkit ner på grusvägens kant var ännu värre.

Varför var Peters farfar på så dåligt humör?

S I DA V I D S I DA

Har du känt ångest någon gång?

Peter kände hur hans ångest började vakna till liv. Hela dagen, under hela resan hit, hade Peter känt hur den legat hopringlad i honom. Han hade alltid upplevt sin ångest som en orm. Den väntade precis utom synhåll, redo att kräla uppför hans ryggrad medan den väste sin vanliga, retsamma ramsa: Du är inte där du borde vara. Det kommer att hända någonting dåligt eftersom du inte är där du borde vara. Han vände sig på sidan och drog fram kakburken som stod under sängen. Han fiskade upp fotot av hans pappa vars ena arm låg så självklart och ledigt runt den svartvita hunden. Som om han aldrig varit det minsta orolig för att mista honom. Oskiljaktiga. Han hade inte missat den stolthet som hade färgat farfaderns röst när han hade sagt detta. Det var klart att han var stolt – han hade uppfostrat en son som visste vad lojalitet och ansvar betydde. Som visste att en grabb och hans husdjur skulle vara oskiljaktiga. Plötsligt kändes själva ordet som en anklagelse. Han och Pax, vad var de då … skiljaktiga? Men det var de inte. Ibland hade Peter faktiskt haft en underlig känsla av att han och Pax smälte ihop. Första gången det hände var första gången han tagit med sig Pax utomhus. Rävungen hade sett en fågel och dragit i kopplet medan den darrade som om den varit elektrisk. Och Peter hade sett fågeln genom Pax ögon – den mirakulöst blixtsnabba flykten, den ofattbara friheten och hastigheten. Han hade känt hur hans egen hud pirrade av darrningar över hela kroppen, och det hade värkt i hans egna skuldror som om de längtade efter vingar. Det hade hänt igen, den här eftermiddagen. Han hade känt bilen köra iväg som om det var han själv som blev kvarlämnad. Hans hjärta hade skenat i panik. Tårarna sved igen och Peter torkade frustrerat bort dem med handflatorna. Hans pappa hade sagt att det var det rätta. ”Det är krig. Det betyder att alla måste göra uppoffringar. Jag måste ut i tjänst – det är min plikt. Och du måste bo någon annanstans ett tag.”

S I DA V I D S I DA

Han hade förstås varit halvt beredd på det. Två av hans vänners familjer hade redan packat sina saker och gett sig av när ryktena om evakuering hade börjat gå. Men han hade inte varit beredd på resten. Det värsta. ”Och den där räven … ja, det är ändå dags att låta honom återvända till det fria.” Plötsligt ylade en prärievarg så nära att Peter hoppade till. En annan svarade, och sedan en tredje. Peter satte sig upp och slog igen fönstret, men det var för sent. Tjuten och gläfsen och vad de innebar var redan inne i hans huvud. Peter hade bara två dåliga minnen av sin mamma. Han hade många fina också, och dem plockade han ofta fram för att få tröst även om han var rädd att de skulle blekna om de drogs fram i ljuset för ofta. Men de båda dåliga hade han begravt djupt ner. Han gjorde allt som stod i hans makt för att de skulle förbli begravda. Nu skällde prärievargarna i hans huvud och ett av dem tog sig upp till ytan. När han var i femårsåldern hade han sett sin mamma stå förfärad framför en rabatt med blodröda tulpaner. Hälften av dem stod i givakt, den andra hälften låg utströdda över marken med skrynkliga blommor. ”En kanin har tagit dem. Han måste ha tyckt att stjälkarna smakade gott, den lilla rackaren.” På kvällen hade Peter hjälpt sin pappa att gillra fällan. ”Vi ska väl inte göra honom illa?” ”Okej. Vi fångar honom bara, sedan kör vi honom till grannstaden. Så får han äta upp någon annans tulpaner.” Peter hade själv satt in betet, en morot, och bönfallit sin pappa om att få sova i trädgården och hålla vakt. Hans pappa hade sagt nej, men hjälpt Peter att ställa väckarklockan så att han skulle vakna först av alla. När den ringde hade Peter sprungit till sin mammas rum för att ta henne i handen och leda ut henne så att hon fick se överraskningen. Fällan låg på sidan nere i en nykrafsad krater med minst en och en halv meters diameter. I den låg en död kaninunge. Det fanns inte ett enda märke på den lilla kroppen, men buren S I DA V I D S I DA

Vad menade Peters mamma med ”Det var bara några tulpaner"?

var skrapad och bucklig, och marken runt omkring den var helt uppriven. Hans pappa hade anslutit sig till dem. ”Prärievargar”, hade sagt. ”De måste ha skrämt ihjäl den när de försökte komma in. Och ingen av oss vaknade ens.” Peters mamma hade öppnat fällan och lyft ur den livlösa kroppen. Hon höll den mot kinden. ”Det var bara tulpaner. Bara några tulpaner.” Peter hade hittat moroten, vars ena ände var avgnagd, och kastat iväg den så långt han kunnat. Sedan hade hans mamma lagt den döda kaninen i hans kupade händer och gått för att hämta en spade. Med ett finger hade Peter strukit längs öronen som vecklade ut sig från ansiktet likt ett par ormbunksblad, och tassarna, mirakulöst små, och halsens mjuka päls som var hal av hans mammas tårar. När hans mamma kom tillbaka hade hon strukit honom över kinden, som brann av skam. ”Det är okej. Du kunde inte veta att det skulle bli så här.” Men det var inte okej. Under lång tid efteråt hade Peter sett prärievargar så fort han slöt ögonen. Klor som rev i jorden, käkar som tuggade i luften. Han såg sig själv där han borde ha varit den natten: i trädgården, på vakt. Gång på gång såg han hur han själv gjorde det han borde ha gjort: reste sig från sin sovsäck, letade upp en sten och kastade den. Han såg prärievargarna fly tillbaka ut i mörkret, och han såg sig själv öppna fällan för att befria kaninen. Och med det minnet högg ångestormen till med sådan kraft att det slog andan ur Peter. Han hade inte varit där han borde vara natten då prärievargarna dödade kaninen, och han var inte där han borde vara nu. Han drog efter andan för att fylla lungorna och satte sig spikrakt upp i sängen. Han rev sönder fotot på mitten och sedan på mitten igen och slängde in bitarna under sängen. Att lämna Pax hade inte varit rätt sak att göra. Han for upp på fötter – han hade redan förlorat en massa

S I DA V I D S I DA

tid. Han rotade fram ett par byxor, en långärmad T-shirt med kamouflagemönster och en fleecetröja ur resväskan, sedan ett ombyte med extra underkläder och strumpor. Han tryckte ner alltihop i sin ryggsäck, utom tröjan som han knöt runt midjan. Fällkniv i jeansfickan. Plånbok. Han tvekade en stund mellan sina sneakers och vandringskängorna innan han bestämde sig för kängorna, men han satte inte på sig dem. Han såg sig omkring i rummet i hopp om att hitta en ficklampa eller något som liknade campingutrustning. Det här hade varit hans pappas rum när han var liten, men bortsett från några böcker på en hylla var det tydligt att hans farfar hade städat bort alla hans saker. Kakburken hade verkat komma som en överraskning för honom – något han råkat missa. Peter drog fingrarna över bokryggarna. En kartbok. Han tog ner den, förbluffad över vilken tur han hade, och bläddrade tills han kom fram till kartan som visade den väg som han och hans pappa hade kört. ”Du kommer att vara mindre än femtio mil hemifrån.” Hans pappa hade försökt bryta tystnaden i bilen ett par gånger. ”Om jag får ledigt någon dag så kommer jag.” Peter hade vetat att det aldrig skulle hända. Man fick inga lediga dagar i krig. Dessutom var det inte sin pappa han redan saknade. Och sedan såg han något som han inte hade lagt märke till: motorvägen slingrade sig fram runt en lång räcka med kullar. Om han tog en genväg rakt över dem, istället för att följa motorvägen, skulle han spara mycket tid och dessutom minska risken för att någon hittade honom. Han tänkte riva ut sidan, men insåg sedan att han inte kunde lämna en så uppenbar ledtråd till sin farfar. Istället studerade han kartan en lång stund innan han ställde tillbaka boken på hyllan. Mindre än femtio mil. Det såg ut som att han kunde minska sträckan med drygt femton genom att ta genvägen, så det blev kanske lite mer än trettio. Om han kunde gå minst fem mil om dagen skulle han klara det på en vecka eller ännu mindre. S I DA V I D S I DA

Håller du med Peter? Var det rätt sak att göra?

De hade lämnat Pax i början av en sidoväg som ledde till resterna av ett gammalt repslageri. Peter hade insisterat på just den vägen eftersom det knappt var någon som använde den – Pax visste inget om trafikvett – och för att det fanns skogar och åkrar runt omkring. Han skulle ge sig tillbaka dit, och om sju dagar skulle han hitta Pax som väntade där. Han tillät sig inte att tänka på vad som kunde hända med en tam räv på de sju dagarna. Nej, Pax skulle vänta på honom vid vägkanten, precis där de hade lämnat honom. Han skulle förstås vara hungrig och antagligen rädd, men han skulle vara oskadd. Peter skulle ta med honom hem. Och där skulle de stanna. De kunde ju bara försöka få honom att åka iväg igen. Det var rätt sak att göra. Han och Pax. Oskiljaktiga. Han tittade runt i rummet igen och kämpade emot lusten att bara rusa iväg. Han kunde inte kosta på sig att missa någonting. Sängen. Han drog upp täcket och skrynklade till det och boxade på kudden så att det såg ut som om han hade sovit där. Ur resväskan tog han bilden på sin mamma som han hade haft stående på byrån – den som tagits på hennes sista födelsedag, där hon höll i draken som Peter hade gjort åt henne och log som om hon aldrig hade fått en finare present – och stack ner den i ryggsäcken. Sedan tog han fram de av hennes saker som han hade haft gömda i sin nedersta byrålåda hemma. Hennes trädgårdsvantar, fortfarande smutsiga av den sista jord hon hade tagit i. En ask med hennes älsklingste som för länge sedan hade förlorat sin pepparmintdoft. De tjocka, polkagrisrandiga knästrumporna som hon brukade ha på vintrarna. Han rörde vid alla sakerna och önskade att han kunnat ta med sig allihop hem, där de hörde hemma, och sedan valde han ut den minsta av dem – ett guldarmband med en berlock i form av en fågel fenix i emalj som hon hade haft på sig varenda dag – och stoppade ner det i ryggsäcken, tillsammans med fotografiet. Peter granskade rummet en sista gång. Han tittade på sin

S I DA V I D S I DA

baseboll och handske och gick sedan bort till byrån och tryckte ner dem i ryggsäcken. De vägde inte mycket, och han skulle vilja ha dem när han väl var hemma igen. Dessutom kändes det helt enkelt bättre att ha dem med sig. Sedan öppnade han försiktigt dörren och smög ut i köket. Han ställde ryggsäcken på ekbordet. I det svaga skenet från spislampan packade han sedan ner proviant. En ask russin, ett paket kex och en halvtom burk med jordnötssmör – Pax skulle komma ut från vilket gömställe som helst för lite jordnötssmör. Ur kylen tog han en näve med ostpinnar och två apelsiner. Han fyllde termosen med vatten och letade sedan i kökslådorna tills han hittade en ask tändstickor som han virade in i aluminiumfolie. Under diskbänken gjorde han två riktiga fynd: en rulle silvertejp och en rulle svarta sopsäckar. En presenning hade varit bättre, men han stoppade tacksamt ner två sopsäckar innan han drog igen blixtlåset på ryggsäcken. Till sist tog han ett papper från blocket bredvid telefonen och började skriva ett meddelande: kära farfar. Peter tittade på orden en lång stund, som om de var skrivna på ett främmande språk, sedan knycklade han ihop pappret och började om på ett nytt. jag gick tidigare. ville få en bra start i skolan. vi ses i kväll. Han stirrade på detta papper ett tag också och undrade om det lät lika skuldmedvetet som han kände sig. Till sist skrev han tack för allt — peter längst ner, lade lappen under saltströaren och smet ut. Utdrag ur Min vän Pax, Sara Pennypacker

Efter läsning • På vilket sätt börjar Min vän Pax, tycker du? Bra eller dåligt? Motivera.

• Vad var det som gjorde att Peter tog beslutet att rymma från farfar för att rädda Pax?

S I DA V I D S I DA

12-årig pojke bråkade med sin mamma – då rymde han utomlands 12-årig pojke bråkade med sina föräldrar och bestämde sig för att rymma hemifrån. När hans föräldrar fick reda på vart han hade åkt så blev de riktigt riktigt RIKTIGT chockade. En del av oss kanske rymde hemifrån när vi var små när man inte fick som man ville. Kanske satte du dig på parkeringsplatsen eller i busken utanför tills någon kom och hämtade dig. Men den här 12-åringen har tagit det hela till en helt ny nivå. Den 12-årige pojken från Sydney, som inte nämns vid sitt riktiga namn, flög till Bali efter att ha bråkat med sina föräldrar. Ja, du läste helt rätt. Den 24

S I DA V I D S I DA

här pojken flög till ett helt annat land efter att ha bråkat med sin mamma. The Guardian skriver att det var efter att hans mamma sagt att han inte fick åka till Bali som han stal föräldrarnas kreditkort och bokade sina egna flygbiljetter. Det efter att ha läst på ordentligt om vilket flygbolag som lät 12-åringar resa utan sällskap. Han bokade även ett hotellrum. Han lurade sin mormor rejält på

något sätt så hon gav honom hans pass. Sedan packade han sin väska och hoppade på sin sparkcykel och lurade familjen och sa att han skulle till skolan, när han i själva verket planerade att lämna landet. Han checkade in på flygplatsen och flög från Sydney och vidare till Perth där han sedan flög mot Bali. Det var även bara vid ett tillfälle som han fick visa identifikation som kunde styrka att han var över 12 år. När han landade checkade han sedan in på hotellet All Seasons och sa att han väntade på sin syster, skriver The Guardian.

te nämns Pojken, som in

Men pojkens skola rapporterade att han var frånvarande och då insåg föräldrarna att något inte stämde. De anmälde honom försvunnen, och när de fick reda på att han var på Bali flög hans mamma Emma dit och hämtade honom. – Jag blev chockad och bestört. Det finns ingen känsla som kan beskriva hur vi kände när vi fick reda på att han hade rest utomlands, säger hans mamma till tv-programmet A Current Affair. Artikel ur Nyheter24.se, Saara Olsson

de till Bali.

vid namn, rym

Efter läsning • Vad sa och gjorde föräldrarna när pojken kom hem igen, tror du?

• Vad tycker du om pojkens rymning? S I DA V I D S I DA

Identitet I det här kapitlet kommer du att få läsa texter om hur vi människor ser olika ut, talar och uppför oss olika, och är bra på olika saker. Alla kan inte vara lika. Annorlunda är bra. Alla är annorlunda.

Inför läsning Vem tror du att Mickan är?

DET ÄR JAG SOM ÄR MICKAN! KAPITEL 1 • Hur det hela börjar – Vi ska flytta, säger pappa. Mickan känner hur alla känslor krockar inuti henne. Mickan, mamma, pappa och lillebror Ludde äter middag. Det är en skön försommarkväll, och familjen sitter ute på altanen. De firar att det är skolavslutning, både Mickan och Ludde har hela långa sommarlovet framför sig. Ludde pratar på som vanligt. Han berättar om alla sommarplaner han gjort upp med sina kompisar. Mickan säger ingenting, hon har inga kompisar att göra upp planer med. I flera år har Mickan velat flytta, gärna långt bort. Och nu äntligen händer det. Nu ska hon äntligen få slippa sin skola och sina klasskompisar. Klasskompisar är inte rätt ord för de killar och tjejer som går i Mickans klass. Mickan brukar tänka på dem som sina klassfiender. Varje dag har hon blivit både retad och knuffad hit och dit, som en trasdocka. I början kämpade hon emot. Hon försökte knuffa tillbaka och försvara sig mot elakheterna. Hon berättade för sina lärare och för sina föräldrar, men inget hjälpte. IDENTITET

Det äckligaste var när killarna höll fast henne inne på den stinkande toan och tvingade ner hennes huvud i toaletten. Nästan lika hemskt var det att bli fasthållen i en iskall dusch efter gympan. När Mickan fick sin första mobiltelefon snokade några killar i klassen upp hennes telefonnummer. Då började en ny typ av mobbing, sms-mobbing. Hon vågade inte visa sms:en för sina föräldrar, kommentarerna var bara för otäcka. Till slut gömde hon mobilen i en byrålåda under en hög med gamla serietidningar. När föräldrarna frågade efter mobilen sa Mickan att hon hade tappat den. Mamma och pappa blev arga och skällde på henne för att hon slarvat bort sin mobil. Mobilen var en present till henne för att hon så länge önskat sig en. Men Mickan tyckte ändå att det var värt det. Hellre utskälld än utsatt för sms-mobbing. Många gånger har Mickan låst in sig på sitt rum efter skolan och tagit fram sin slitna gamla goseelefant. Hon har borrat in huvudet i elefantens mjuka mage och gråtit tills både snor och tårar tagit slut. Fulgråt.

Vad menade gympaläraren när han sa att det blir lättare för alla om Mickan försöker vara mer som killarna i klassen, tror du?

”Försök att vara lite mer normal” fick Mickan ofta höra när hon pratade med sina lärare. ”Försök att vara lite mer som de andra killarna.” Det som var mest sårande, och som gjorde mest ont, var när gympaläraren sa: ”Om du försöker vara mer som de andra killarna i klassen blir det lättare för alla, både för dig och för dina kompisar. Det förstår du väl?” Men Mickan kan inte vara som de andra killarna i klassen, och hon vill inte heller heta Mikael som hon är döpt till. Bara för att hon är född till kille betyder det ju inte att hon vill vara kille. Mickan känner sig mer som en tjej och vill bli sedd som en tjej. Hon vill vara Mickan. Rektorn på Mickans skola orkade till slut inte ta itu med mobbingen mot Mickan, den hade hållit på för länge. Det hade

IDENTITET

gått för långt och han blev trött på alla samtal med lärarna och föräldrarna. Han tycker att de borde förstå att han som rektor har mycket att göra. Och att han inte kan lägga all tid och energi på bara en av sina elever. En elev som i rektorns ögon är annorlunda. En ledsen, blek och smal kille med halvlångt hår, som mest hänger med rastvakterna varje rast. ”Mikael måste försöka anstränga sig för att passa in, han får faktiskt skylla sig själv” sa rektorn irriterat i ett av samtalen med Mickans föräldrar. Det samtalet blev det sista. Mickans föräldrar fick nog av skolan, och att ingen tog tag i problemen. Egentligen tycker de inte att man ska fly från problem utan ta tag i dem, men det är svårt att stoppa mobbing om inte skolan hjälper till. Att de bestämde sig för att flytta beror inte bara på Mickans skola. Företaget som Mickans mamma jobbar på ska öppna ett kontor i en ny stad, och Mickans mamma ska vara med och starta upp. Mickans pappa jobbar som journalist och har inga problem att flytta på sig. Han har som motto: ”Det ordnar sig alltid, går en dörr i baklås kan man alltid öppna ett fönster”. På kvällen innan skolavslutningen har Mickan svårt att somna. Hon tänker på flytten. Det kan bli hennes chans att slippa låtsas att hon är kille och få börja i en ny skola som tjej. En tjej med en snopp. Mickan funderar på om hon vill ha en snippa istället. Hon försöker föreställa sig hur det skulle kännas och se ut. Men kommer fram till att det nog inte är så viktigt ändå. En snopp hit eller dit, spela roll, tänker Mickan. Jag kan väl vara tjej i resten av mig och se ut som en kille mellan benen! Hon vill att föräldrarna inte ska krångla till det. Hon är den hon är, strunt samma om hon är född till kille eller tjej.

Tror du att Mickan kommer kunna vara den hon verkligen är i den nya skolan?

Mickan har förklarat för mamma, pappa och Ludde att hon känner sig mer som tjej än som kille. Hon har berättat om sin önskan att få leva som tjej. Och att de ska kalla henne IDENTITET

för Mickan istället för Mikael. När mamma såg Mickan prova hennes kläder och smycken i smyg tänkte hon att Mickan verkligen såg ut som en tjej, fast uppklädd för att se vuxen ut. Mickans föräldrar har haft mycket att prata om under sena kvällar och nätter. Tillsammans har de läst allt de kan komma över på internet om att inte vara kompis med sin kropp. De försöker verkligen förstå vad Mickan går igenom. Först trodde de att det bara var en fas som skulle gå över, att Mickan snart skulle vilja vara kille igen. Men allt eftersom har det blivit lättare och lättare för dem att acceptera och stötta sin dotter för den hon är. Deras äldsta son vill vara deras dotter istället, och de älskar henne precis som hon är.

–––

KAPITEL 3 • Mötet En vecka in på sommarlovet har Mickans föräldrar ordnat ett möte på skolan där det är tänkt att Mickan och Ludde ska börja. Dit de nu flyttat finns det flera skolor att välja mellan, men det är en skola som alla fyra i familjen har fastnat för. Den samarbetar med en fotbollsklubb, och det är allt Ludde behöver veta. Han älskar fotboll mest av allt i hela världen. För Mickan och hennes föräldrar är det viktigast med en skola som tydligt tar avstånd från mobbing. 74

IDENTITET

– Håll nu tummarna för att det här blir bra, så vi slipper gå runt till fler skolor, säger mamma när de är framme vid skolan. De kommer en kvart för tidigt till mötet och får stå ute på skolgården och vänta. Mickan är dönervös. De ska berätta för skolan att det inte är Mikael som kanske ska börja utan Mickan. Det känns som tusen fjärilar i hennes mage. Idag ser hon verkligen ut som Mickan och inte som Mikael. Mamma har gjort en smal, inbakad fläta med luggen, och resten av håret hänger fritt. Hon har en vit topp med spets på ärmarna, jeanskjol och prickiga tights. Hon älskar sin nya jeanskjol, och vill helst ha den jämt. Det är hennes enda kjol. Mickan såg den i ett skyltfönster och fick tjata i flera dagar tills pappa gav upp och köpte den. Dessutom har Mickan nya knallrosa ballerinaskor, som hon älskar lika mycket som jeanskjolen. Det var pappa som köpte dem också, men utan något tjat från Mickan. Skorna är pappas sätt att visa sin kärlek och sitt stöd.

Hur är Mickans pappa, tycker du?

Exakt i rätt tid öppnas dörren av en lång gråhårig man med en fantastisk mustasch. Mickans oro försvinner när hon får syn på mustaschen med sina snurrade toppar. – Välkomna! Jag heter Sten-Ove och det är jag som är rektor på skolan, säger mustaschmannen. Mamma och pappa tar i hand och presenterar sig. Sedan är det Mickans tur. Hon drar efter andan och sträcker fram handen. – Hej, jag heter Mickan, säger hon och tittar Sten-Ove i ögonen. – Hej, är du Mikaels syster? Jag trodde det var Mikael vi skulle prata om idag, ska du också börja här? undrar Sten-Ove förvånat. – Vi ska förklara, säger mamma, kan vi sätta oss? Vi vill prata med er alla samtidigt. Sten-Ove visar in dem i ett rum. Där sitter redan två personer. – Detta är Åsa som är klassföreståndare för den klass som Mikael kan börja i och Brita som är skolsköterska, säger StenOve medan de vuxna tar i hand. IDENTITET

Mickans mamma och pappa presenterar sig med röster som Mickan inte riktigt känner igen. – Och detta är Mickan, säger pappa, det är hon som kanske ska börja här. – Men vi har fått information om att det är en Mikael som kanske ska börja på skolan, säger Sten-Ove och ser förvirrad ut. Mickan tittar på sina föräldrar som nickar åt henne. Hon tar ett djupt andetag och börjar berätta: – Jo alltså, jag hette Mikael förut, och levde som pojke. Men jag har alltid känt mig mest som en tjej. Därför har jag bestämt mig för att leva som tjej nu, och heta Mickan. När Mickan talat färdigt blir det först helt tyst. Mamma har svårt att hålla tårarna tillbaka. Hon är så stolt över sitt barn som själv vågar förklara vem hon är nu. – Det är klart att du ska vara den du själv känner att du är. Det vill vi att alla våra elever ska, säger Brita bestämt. Åsa håller med. – På vår skola jobbar vi för att ingen ska bli retad eller känna sig utanför. Det gäller både lärare och elever. Om du vill vara Mickan ska du såklart vara Mickan, säger Åsa. När Åsa talat till punkt harklar sig Sten-Ove. Han har suttit med halvöppen mun och snurrat sin mustasch allt sedan Mickan började berätta. Nu känner han att det är hans tur att säga något. Han vet att hans stöd är viktigt om eleverna ska våga vara sig själva och respektera varandra. – Ja du Mickan, det var modigt av dig att berätta för oss. Jag hoppas att du vill börja på vår skola och att du ska känna dig välkommen. Jag ska se till att lärarna på skolan vet din bakgrund innan höstterminen drar igång. Mickan är nära att kasta sig om halsen på Sten-Ove och krama in sig i hans famn. Hon kommer ihåg sin förra rektor och hur illa han behandlade henne och hennes föräldrar. – Jag vill gärna börja här, säger Mickan snabbt och tittar på sina föräldrar. Snälla mamma, det kan jag väl? Eller hur pappa? Snälla. 76

IDENTITET

Föräldrarna tittar på varandra och nickar. De håller med Mickan, det verkar vara en bra skola. – Hur vill du göra med dina nya klasskompisar? Vill du berätta själv, eller vill du att jag ska berätta för dem? frågar Åsa. – Nej! ropar Mickan så högt att alla hoppar till. Jag vill absolut inte berätta för någon. Hon känner hur oron kommer tillbaka när hon tänker på klasskompisar. Aldrig någonsin tänker hon berätta för dem att hon är född som kille. Aldrig. Brita ser tveksam ut. – Är du säker på att du inte ska berätta för de andra i klassen? Det är en hemlighet som är svår att dölja, säger hon. Har du tänkt på gympan till exempel? Mickan tittar osäkert på de andra. Hon har inte tänkt så mycket på gympan. Hur ska hon byta om och duscha utan att avslöja sin snopp? Alla sitter tysta runt bordet ett tag. StenOve snurrar sin mustasch och pappa trummar med fingertopparna på bordet. – Du kan ju byta om på toaletten, säger Åsa. Så kan du skylla på eksem om andra frågar varför du inte duschar. Vi fixar detta tillsammans ska du se. Mickan känner sig alldeles varm och glad inuti. Helst vill hon gå runt bordet och krama Åsa, men gör det ändå inte. Man kan ju inte bara kramas så där hur som helst!

Tycker du att Mickan tänker rätt, när hon säger att klasskompisarna inte ska få veta att hon är född som kille?

Mamma och pappa reser sig från stolarna och tackar för sig. De ser glada och lättade ut, mötet gick bättre än de vågat hoppas på. Utdrag ur Det är jag som är Mickan!, Malin Nilsson och Vanessa López

Efter läsning Hur hade du gjort om du var Mickan?

IDENTITET

ALLT SOM HÄNDER INUTI — OM TANKAR OCH KÄNSLOR FRÅN A TILL Ö Jag Om identitet Vissa delar som handlar om en själv är jättelätta att ha koll på. Man vet vilken musik man gillar, vilket fotbollslag man hejar på och vilken familj man har. Alla de sakerna säger något om vem du är. Andra delar handlar om en själv är lite svårare att ha koll på. Det kan vara svårt att veta om man vill höra till det tuffa gänget i skolan eller inte, om man faktiskt tycker lika mycket om en idol som ens kompisar gör, och vem man egentligen vill vara ihop med. Det är lätt att känna sig lite förvirrad och inte helt säker på vem man är. Så är det för många. Särskilt när man börjar närma sig tonåren.

Identitet Din identitet är hur du uppfattar att du själv är som person. Det handlar om vad just du är riktigt bra på, vad du tänker och tycker om olika saker och hela din personlighet. Det handlar också om vem du är när du är med andra personer. Genom att umgås med andra personer och jämföra dig med dem och vad de gör, kommer du på mer om vem du själv är och vem du vill vara.

110

IDENTITET

ntitet:

ide Saker som hänger ihop med din

• vilken personlighet du har (blyg/framåt, lugn/stökig, ordentlig/slarvig)

• vilket land du kommer ifrån (eller var dina föräldrar kommer ifrån)

• var du bor • vilka fritidsintressen du har • vad du tycker är viktigt i livet • vilka kompisar du har • vilka du blir kär i

Olika i olika sammanhang Även om du har rätt bra koll på vem du är så kan du säkert ändå märka att du är lite olika som person hemma och i skolan, eller med olika vänner. Det är inget konstigt, så måste det vara ibland! När man närmar sig tonåren och åren därefter är det vanligt att vara lite osäker på vem man är. Hjärnan utvecklas och du kan tänka på nya sätt. Det gör också att du börjar fundera mer på vem du själv är och hur du vill vara. Du kan också behöva testa att vara lite olika personer i olika sammanhang för att upptäcka vem du verkligen är.

IDENTITET

111

Vem blir man intresserad av? En stor del av identiteten, särskilt när du blir äldre, handlar om vem eller vilka du blir kär i eller vill vara nära. [...] En sådan norm handlar om att man ska bli kär i någon En norm är av motsatt kön, alltså att en pojke blir kär i en flicka en ” osynlig” regel och tvärtom. Men det här är ju ingen riktig regel och i samhället om hur saker eller personer det kan se ut på många olika sätt. Antingen blir du borde vara. kär i någon av samma kön, men du kan också bli kär i någon av motsatt kön. Det kan också variera under livets gång – eller så är du inte så intresserad av kärlek alls. Ibland kan det också vara så att du blir kär i någon som dina föräldrar inte gillar, eller att dina föräldrar inte vill att du ska bli kär alls. Det viktiga att komma ihåg när det gäller kärlek är att du har rätt att bli kär i vem som helst.

112

IDENTITET

Könsidentitet Normer säger också hur flickor och pojkar ”ska” vara. Vissa kan känna att de inte alltid passar in i bilden av hur en flicka eller pojke ska vara. Ibland kan det kännas som att man är född i helt fel kropp. Ibland kan det också kännas som att man varken är flicka eller pojke, och det är självklart också helt okej. Inget av detta är det minsta konstigt. Du har rätt att vara precis den du är. Det du känner är det som är sant. Om det känns jobbigt att ha många funderingar om dig själv så är det kanske skönt att prata med någon vuxen som du litar på. Förhoppningsvis kan den vuxna personen hjälpa dig att reda ut dina tankar och känslor lite.

Dina gränser En mycket viktig sak när det gäller ditt jag, är att du ska känna vara dina gränser går och hur du kan säga stopp om du är med om någon du inte vill. En organisation som heter Rädda Barnen började för några år sedan använda Stopp min kropp! Det syftar på att du har rätt att bestämma över din kropp. Ingen får någonsin röra din kropp på ett sätt som du inte vill. Ingen får någonsin tvinga dig att krama och pussa någon som du inte vill krama och pussa. Du bestämmer. Skulle du vara med om att någon gör något med din kropp som du inte vill är det jätteviktigt att du berättar om det för en vuxen du litar på.

S TOP P MIN KR O P P !

Utdrag ur Allt som händer inuti – om tankar och känslor från A till Ö, Reyhaneh Ahangaran

IDENTITET

113

Minitema 2 Vad är viktigt? Genom livet är vi omgivna av mycket. Prylar, familj, vänner, intressen, skola, jobb, kärlek … listan kan göras lång. Men vad är egentligen viktigt av allt det här? Vad betyder mest i livet? Svaret blir förstås lite olika beroende på vem man frågar. Alla tycker vi lite olika om vad som är viktigt. Fast kanske finns det ändå några saker som de flesta skulle säga är viktiga. Om man tar sig tid att fundera. Vad är egentligen viktigt i livet? Filosofi är en gren inom vetenskapen som studerar och diskuterar den här typen av frågor. Man skulle kunna kalla det grundläggande frågor. Filosofi som vetenskap har funnits länge. Redan för mer än 2 000 år sedan funderade filosofer över till exempel vad som är verkligt, vad som är sanning, vad som är goda handlingar och just vad som är viktigt. En berömd filosof från historisk tid var Sokrates. Han levde i det antika Grekland på 400-talet f.Kr. och hade en skola där han diskuterade och lärde ut filosofi. Sokrates idéer diskuteras fortfarande bland filosofer i dag. Vad tyckte då han var viktigt? Jo, en sak som han menade var viktig för alla människor var ”Känn dig själv”. Med det menade han att vi ska ta oss tid att fundera och lyssna på oss själva. Då kommer vi att upptäcka vad vi verkligen tycker och tänker om olika saker. Någon som kanske har tagit sig tid att fundera på det här är artisten Laleh Pourkarim. I sin låt ”Tack Förlåt” beskriver hon sina tankar. Läs texten på nästa sida, lyssna på den och fundera: Vad tycker du är viktigt?

s Sokrate f.Kr. 9 9 3 ca 469—

MINITEMA

2 181

TACK FÖRLÅT Har du hört allting vi säger? Det är sånt som man bara gör Men om allt det vi gjorde inte var för kärleken Vad är det då man gör det för? Satt som Buddha under trädet Sa hejdå till hela världen Ljust i huvet, öm i benen Satt och blunda under trädet Det finns mycket här i världen Men det enda man kan vara säker på är tack förlåt Nä det enda jag är säker på Tack förlåt Nä det enda jag är säker på Tack förlåt Har du hört allting vi säger? Tiden läker inte alla sår Och alla vet att jorden bara tänker snurra på Men världen stannar med ett tack förlåt […] Förlåt från alla dom som inte kunde nåt annat Som inte visste nåt bättre Får jag säga förlåt från dom? Tack mamma, tack pappa Tack till alla vägar som man gått Tack till livet som vi bara fått Tack till hjärtat som vill fortsätta slå Tack jorden, tack förlåt […] Håll min hand i verkligheten Ensamt där i evigheten 182

MINITEMA

/Laleh Pourkarim

Att få vara sig själv Sokrates menade att vi ska känna oss själva. För att kunna göra det och faktiskt våga lyssna på oss själva är det viktigt att vi känner oss trygga med den vi är. Ja, många skulle nog säga att det är ett av svaren på frågan ”Vad är viktigt?”. Att känna sig trygg med att vara den man är och att man duger precis som man är. I världsorganisationen fn har alla världens länder kommit överens om något som kallas ”fn:s deklaration om de mänskliga rättigheterna”. Det är en lista över rättigheter som alla människor på jorden har. Man har också tagit fram en liknande lista över de rättigheter som alla barn i världen har. Den kallas ”fn:s konvention om barnets rättigheter” eller bara barnkonventionen. I barnkonventionens åttonde artikel står det:

KÄNN DIG SJÄLV!

Barn har rätt till sin identitet …” Din identitet är det som definierar just dig. Hur du upplever dig själv, vem du är och vem du inte är. Och enligt barnkonventionen är det en av dina rättigheter – rätten att få vara den du är. Barnkonventionen säger att det är viktigt. Vad tycker du? Är det viktigt att få vara sig själv? En bok som tar upp just frågan om att få vara sig själv är Dennis hemlighet av David Walliams. I boken möter vi den vanliga 12-åringen Dennis som bor i ett vanligt hus, på en vanlig gata i en vanlig stad. Men vem är Dennis och vem vill han vara? Dennis älskar att spela fotboll och han är bra på det. Men han älskar också att titta i och läsa modemagasin med vackra kläder. En dag träffar han Lisa som är några år äldre. Hon älskar också mode och designar och syr egna kläder. Dennis följer med Lisa hem:

MINITEMA

2 183

Lisa höll fram den orangea paljettklänningen. ”Jag har sytt klart!” sa hon. […] Klänningen var perfekt. ”Det här är det vackraste”, sa Dennis, ”jag nånsin sett.” ”Oj, tack, Dennis!” Lisa skrattade lite, en aning generad av berömmet. ”Jag tänkte faktiskt att du skulle få den. Det är en present.” ”Till mig?” frågade Dennis. ”Ja, Dennis, du tycker så mycket om den. Du ska ha den.” Hon räckte honom klänningen. ”Du kanske ska prova den?” sa Lisa. Dennis mage slog en volt. […] Han tog ett djupt andetag. ”Fast bara en liten stund”, sa han. […] ”Det ser fantastiskt ut. Hur känns det?” ”Fint. Det känns fint.” Faktum var att det kändes mer än fint, det kändes underbart. […] ”Du ser fantastisk ut. Vill du prova nåt annat?” […] Eftermiddagen slutade med att Dennis provade allting i Lisas garderob. Skor, stövlar, handväskor, blusar, kjolar, örhängen, armband, hårsnoddar, till och med en tiara! ”Det är orättvist”, sa Dennis. ”Tjejer har mycket roligare grejer!” ”Här gäller inga regler”, skrattade Lisa. ”Dennis, du kan vara precis vem du vill!” ur Dennis hemlighet, David Walliams

184

MINITEMA

Om du fick önska Vi har fått några exempel på vad som kan vara viktigt i livet. Men har vi fått med allt som är viktigt? Kan man få med allt? Tänk om du, precis som Aladdin i sagan, fick önska dig precis vad som helst. Fast bara tre gånger. Vad skulle vara viktigt då? Och vad skulle egentligen hända? Är det bara positivt att kunna önska sig vad som helst? I boken Noel och den magiska önskelistan av Janina Kastevik hittar Noel en märklig lapp. På den står det ”Noel: önskelista” och det verkar som att det man skriver på den – det händer.

Något vitt föll ut ur ena fickan. Lappen, den där lappen som den hemlösa gubben hade glömt på sätet. Jag böjde mig ned, tog förstrött upp den från golvet och gick mot köket för att slänga den i soporna. Vad underligt ändå, att jag hade sparat det där smutsiga pappret. Att jag inte hade slängt det på en gång? Men så fick jag för mig att jag skulle veckla ut den. Bara för att se vad det var för något. Va? Det kunde inte vara sant. Hade jag verkligen läst rätt? Mina händer darrade. Jo, jag hade läst rätt. På den smutsiga, skrynkliga pappersbiten stod det textat med vacker, mycket snirklig skrivstil: Noel: önskelista. Noel. Det var ju jag. Var lappen till mig? Hade uteliggaren lagt lappen på sätet för att jag skulle hitta den? Jag tog stöd med handen mot väggen. Det svindlade, och tankarna for iväg till magiska feer, andar i flaskor och den där pojken med guldbyxorna jag hade läst om en ätt på Forts ida! s a näst MINITEMA

2 185

Skrivprojekt

DEN HEMLIGA PORTEN

I fantasy blandas övernaturliga händelser med verklighetens vardag. Kampen mellan det goda och onda är alltid i centrum för handlingen. Huvudpersonerna får ofta ett uppdrag att lösa i kampen mot ondskan. Ibland finns det också magiska föremål, växter eller djur med i fantasyberättelser. I fantasyböcker är det vanligt att det förekommer olika världar. För att nå den magiska världen måste man gå igenom en portal. Det kan vara ett kaninhål i marken som i Alice i underlandet, ett klädskåp som i Narnia eller genom att dö som i Bröderna Lejonhjärta. De som skapar fantasy vill att vi ska bli hänförda av den parallella värld som upptäckts, och nyfikna på det som ligger bortom det kända. Även om fantasy i stora delar är just fantasi, är det viktigt att historien är trovärdig. Om alltför många märkliga och fantastiska saker händer övergår det magiska till att bli tokigt och obegripligt. Här får du lära dig hur du skriver en fantasyberättelse. Övningar och uppdrag till varje del (1–8) finns i Liber Svenska 5 Digital

210

S K R I V P R OJ E K T

1 Skapa sympati för huvudpersonen Ensam, utanför eller retad har kanske många varit någon gång. Då kan den otrevliga känslan infinna sig att man är svag eller på fel plats vid fel tidpunkt. Därför bultar våra hjärtan extra mycket när vi läser om en person som hamnar i ett utsatt läge. Vi känner sympati och vill gärna trösta, finnas till hands eller ingripa. Om huvudpersonen dessutom på något sätt har blivit utsatt för en oförrätt kommer vår puls att stiga och engagemanget öka. Vi vill att den som befinner sig i underläge ska få revansch! UNDERSÖK

• Varför är personen i filmen osynlig? • Vad är det som gör att hen är osynlig? Leta efter exempel i filmen.

Titta tillsammans på kortfilmen som ligger i Liber Svenska 5 Digital

• Hur känner hen sig? Leta efter detaljer i hens uttryck som ger oss ledtrådar om detta.

• Var ligger filmens vändpunkt? Vad händer? Vad händer efteråt? Vilket budskap har filmen?

Använda naturen som en spegel för att förstärka en känsla Vi vill förstärka huvudpersonens nedstämda känsla som orsakas av ensamhet och utanförskap. Ett knep för att förstärka den känslan är att använda miljön som en spegel för den känslan. Det gör vi genom att bestämma en exakt tidpunkt och en plats. Träna mera: Föreställ dig att du befinner dig på en bänk i skolkorridoren under en rast. Du ska skriva vad du gör, hör, ser och känner, men du får inte berätta var du är eller vilken

S K R I V P R OJ E K T

211

tidpunkt det är. Texten ska förstärka en nedstämd känsla. Exempel på hur du kan börja: Jag sätter mig ned på den kalla träbänken för att få en stund för mig själv. Elever rör sig åt olika håll, som myror i en myllrande stack, på väg till nästa lektion eller för att hämta en bok i skåpet. Fundera på hur du ska beskriva följande exempel:

Plats och tid: Strand + Vårdag

Känsla: Glad

Exempel på hur du kan börja: Jag lägger mig ner med ett leende på läpparna, i den solvarma sanden …

Plats och tid: Skogen + Vinterkväll Känsla: Rädsla

Exempel på hur du kan börja: Det knarrar under mina skor när jag smyger mig fram längs den ensliga stigen … Jag drar halsduken om mig ett varv till. Vinden biter tag i mina kinder …

212

S K R I V P R OJ E K T

2 Ingången till en annan värld I en fantasyberättelse finns möjligheten att låta huvudpersonen genomgå en förvandling i samma ögonblick som personen kliver igenom den magiska portalen. Svaghet blir till styrka och försiktighet förvandlas till mod! En sådan förändring är inte bara ett berättarknep, där författaren använder kontraster, utan ger också berättelsen ett djup där teman som tro, hopp och rättvisa framträder. Eftersom kontrasten mellan verklighet och fantasi är så stor kan författaren ”dra ut” på inträdet i fantasyvärlden (så att läsaren ska hänga med) genom att beskriva ingången detaljerat och utförligt.

HUR GÖR EN FÖRFATTARE?

kontrast = motsats, stark skillnad

ur Tusen stjärnors ö

Tom. Lådan var tom. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Kanske brev, foton, eller – om jag haft tur – mammas gamla dagbok. Något, vad som helst, som kunde berätta för mig vem mamma varit. Men jag hade inte väntat mig det här. Jag undersökte lådan noggrant, men hittade ingenting. Ingenting! Jag gick till och med och hämtade en ficklampa. Men lådan var fortfarande tom, hur noga jag än lyste, och besviket la jag ner den på golvet. När jag drog med handen över det skrovliga träet kom den där märkliga lukten av rosor emot mig igen. Jag visste inte att en doft kunde vara vacker, förrän jag hittade lådan. Jag ville vara där det luktade som mest, närmare mamma och rosorna. Jag såg mig om, dörren var fortfarande stängd. Och jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde sen, så här i efterhand tänker jag att det var rätt konstigt gjort. Men jag antar att man gör konstiga saker ibland, utan att riktigt veta varför. Jag klev ner i lådan. Därinne luktade det som en hel äng av rosor. Jag ville ha varenda liten doftpust för mig själv, vira in mig i en osynlig filt av mammas röda rosor. Jag la kinden mot det sträva träet och kände hur jag blev alldeles lugn. Försiktigt ätt på Forts ida! s nästa

S K R I V P R OJ E K T

213

lyfte jag upp trälocket och la det över mig. Det blev alldeles mörkt och tyst inuti lådan, som ett eget mammauniversum. Jag ville stanna därinne för alltid. Och fast det var morgon och jag just vaknat, blev jag så underligt trött. Tankarna flöt segt som honung. Jag gäspade och kröp ihop till en boll. Sen blundade jag, och föll. I en djup, djup sömn. Det som hände sen kan jag inte förklara. Jag har såklart hört sagor och jag har läst böcker om spännande äventyr som börjat just såhär. Men jag trodde aldrig att det kunde hända på riktigt. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Det låter helt sjukt, jag vet det. Men du måste ändå tro mig: Jag åkte till en annan värld.

UNDERSÖK

• Vad får vi veta om lådan? Rada upp alla detaljer. I vilket syfte beskrivs den så detaljerat?

• Beskriv steg för steg (från 1 till …) hur det går till från när ”jag klev ner i lådan” till att ”jag åkte till en annan värld”. Hur många steg blir det?

• Vad finns mellan stegen? Vad tillför dessa meningar hela händelseförloppet?

• På vilka sätt visar jaget mod?

3 En beskrivning av landet I denna del ska läsaren få en bild av hur fantasyvärlden ser ut. Ett vanligt nybörjarmisstag som riskerar att göra det tråkigt för läsaren är att det radas upp en massa detaljer i omgivningen. Det blir en torr och död beskrivning av världen. Ett klassiskt berättargrepp för att levandegöra landskapet är att låta någon röra sig i landskapet. Därför kan 214

S K R I V P R OJ E K T

Förklarande text Exempel på förklarande text: faktatext, artikel och lärobokstext.

Syfte Att förklara något, att utreda ett problem eller förklara varför saker är som de är. En förklarande text svarar på frågorna vad, hur och varför.

Struktur • rubrik (som en fråga eller ett påstående) • inledningen/definition (beskrivning av vad som ska förklaras)

• förklaringar • delas upp i olika stycken

Språkliga drag • sambandsord: därför, om, såsom, på grund av, när, då, genom, efter, för att sedan

• ämnesspecifika ord

228

OLIKA TEXTTYPER

HESA FREDRIK VARNAR VID FARA I Sverige har vi en larmsignal som används för att varna människor för akuta hotsituationer. Den tjutande signalen varnar för tre olika slags faror genom att låta på olika sätt.

Rubrik som påstående

Inledning /Definition

Krig – vid fara för krig tjuter ett så kallat beredskapslarm med 30 sekunders signal och 15 sekunders tystnad. Om du hör denna signal ska du lyssna på radion och vara beredd på att lämna bostaden. Luftattack – vid fara för att landet ska attackeras från luften tjuter ett flyglarm med korta signaler under en minut. Om du hör denna signal ska du så snabbt som möjligt ta dig till närmaste skyddsrum.

Exempel på sambandsord Exempel på ämnesspecifika ord

Viktigt meddelande till allmänheten (VMA) – vid fara för krissituationer såsom terrorattack, giftig brandrök, gasutsläpp, farligt väder eller liknande tjuter vma-larmet med sju sekunders långa signaler och 14 sekunders tystnad emellan. Hör du denna signal ska du gå inomhus, stänga fönster, dörrar och ventilation och lyssna på radion för att ta reda på vad som har hänt. Faran över – en 30 sekunder lång signal tjuter för att meddela att hotet inte längre finns kvar. Fyra gånger per år, första helgfria måndagen i månaderna mars, juni, september och december kl. 15.00, testar man vma-signalen för att se att den fortfarande fungerar. Du behöver alltså inte bli orolig om du hör signalen vid just dessa tillfällen – det är bara ett test. Oscar Fredrik Rydqvist på tidningen Dagens Nyheter tyckte att signalen lät lika hes som honom själv. Innan man visste ordet av började folk kalla vma-signalen för Hesa Fredrik. Källa: forsvarsmakten.se

OLIKA TEXTTYPER

229

K ÄLLFÖRTECKNING Ahangaran, Reyhaneh (2019), Allt som händer inuti – om tankar och känslor från A till Ö, B. Wahlströms, s. 44–47

Nilsson, Malin och López, Vanessa (2015), Det är jag som är Mickan!, Vombat förlag, s. 5–9, 13–17

Applegate, Katherine (2019), översättning: Skugge, Linda, Den fantastiska Ivan, B. Wahlströms, s. 11–25

12-årig pojke bråkade med sin mamma – då rymde han utomlands, artikel från Nyheter24.se (publicerad 23 april 2018): https:// nyheter24. se/nyheter/utrikes/906886-12-arig-pojke-brakade-med-sinmammada-rymde-han-till-annat-land (hämtad 2020-02-28)

Dawn Finer, Sarah/Berno Hallstroem, Peter, Kärleksvisan, källa Musixmatch: https://www.musixmatch.com/lyrics/Sarah-DawnFiner/K%C3%A4rleksvisan (hämtad 2020-02-28)

Persson, Jennie (2017), I mitt hjärta finns du kvar, Natur & Kultur, s. 18–20

Ebbesen Jensen, Andreas, Verklighetens Mowgli: Flickan som växte upp i det vilda Afrika, artikel från National Geographic Sverige, natgeo. se (publicerad 12 april 2016): https://natgeo.se/natur/verklighetensmowgli-ﬂickan-som-vaxte-upp-det-vilda-afrika (hämtad 2020-02-28)

Ramsiga tramsor om vänskap (2016), Safaro Förlag, s. 27: Tyrsköld, Sophie, s. 44: Annas, Micaela

Pourkarim, Laleh Tack förlåt, källa: LyricFind

Edfeldt, Daniel (2019), Trädet vid världens slut, B. Wahlströms, s. 24–30

Ellis, Deborah © Översättning: Ridelberg, Helena – licensierat genom ALIS (2012), Den osynliga ﬂickan, En bok för alla, s. 60–70

Giroux, Benjamin, Jag är annorlunda, https://www.facebook.com/ iambenjamingiroux/, översättning: https://www.aftonbladet.se/ nyheter/a/zLklk1/10-aringens-dikt-visar-hur-det-ar-att-leva-medautism (hämtad 2020-02-28)

Svingen, Arne (2013), översättning: Nordin, Sofia, Balladen om en bruten näsa, Bonnier Carlsen, s. 15–30

Hage, Charlotte (2007), Hundar som jobbar, Rabén & Sjögren, s. 20, 22–23

Townsend, Jessica © Översättning: Carina Jansson – licensierat genom ALIS (2018), Nevermoor – Morrigan Crows magiska förbannelse, Bokförlaget Semic, s. 147–151

Hamilton, Kimberlie (2019), översättning: Lindfors, Marianne och Skymne, Maria, Rebellkatter! Hjältesagor om katter med klös, Hippo Bokförlag, s. 52–55 Hansegård, Jens (2017), Jordens läskigaste väsen, Bonnier Carlsen, s. 8–9 Heidenstam von, Jeanette (1982), Poesi … Poeså … Dikter för stora och små, Bonnier Förlag © Jenny Jägerfeld by Agreement with Grand Agency (2016), Brorsan är kung!, Rabén och Sjögren, s. 19–24, 29–32, 50–60 © Kadefors, Sara – licensierat genom ALIS (2016), Bille – avgång 9:42 till nya livet, Bonnier Carlsen, s. 38–49

Theorin, Johan (2018), Slaget om Salajak – Krönikan om Jarmaland, Bonnier Carlsen, s. 87–88

Unwin, Mike (2019), översättning: Meijer, Annika, Sagor om modiga hjältedjur – Sanna historier om djur som räddade världen, Triumf förlag, s. 74, 80–82 Walliams, David (2013), översättning: Lagergren, Barbro, Dennis hemlighet, B. Wahlströms, s. 63–66, 69–70 Walters, Martin och Johnson, Jinny (2006), översättning: Höök Skärhamn, Ing-Marie, Stora boken om vilda djur, Läsförlaget, s. 244–245

Karinsdotter, Emma (2019), Tusen stjärnors ö, Bonnier Carlsen, s. 27–42

BILDFÖRTECKNING

Kastevik, Janina (2016), Noel och den magiska önskelistan, Hippo Bokförlag, s. 25–27

Illustrationer

Korsell, Ingela (2019), Väsenologi – En faktabok om väsen i nordisk folktro, Natur & Kultur, s. 104–107

Patricia Castelao s. 41

Katarina Strömgård s. 28, 33

Larsson, Åsa och Korsell, Ingela (2018), PAX. Draugen, Bonnier Carlsen, s. 158–166

Daniel Sjöö s. 74

Larsson, Åsa och Korsell, Ingela (2014), PAX. Nidstången, Bonnier Carlsen, s. 32–34

Lewis, C.S. (1950), © Översättning: Hammar, Birgitta – licensierat genom ALIS, Narnia – Häxan och lejonet, Bonnier Carlsen (2009), s. 12–17 © Melin, Mårten – licensierat genom ALIS (2010), Du är ett moln, Nypon förlag, s. 15 © Melin, Mårten – licensierat genom ALIS (2016), Att vara eller inte vara, dikter om dig, Rabén & Sjögren, s. 42 Milton, Leone och Tomičič, Marie (2016), Ta makten – för att det funkar!, OLIKA förlag AB, s. 16–17, 83–85, 90, 93–94, 133–136 Morpurgo, Michael (2018), översättning: Lagergren, Barbro, Fjärilslejonet, Massolit Förlagsgrupp, s. 19–36 Myhre, Lise (2003), översättare: Fryking, Elisabeth, Nemi, Kartago Förlag, s. 99 Newth, Eirik (2006), översättning: Svenn, Gösta, Varför dör man?, Alfabeta Bokförlag, s. 31–34

Bettina Johansson s. 114

Anders Nyberg s. 133 Reine Rosenberg s. 144–145 Lise Myhre s. 177 Foton Mikael Hage s. 56 Karin Enge Vivar/Folio/Getty Images s. 188 blackCAT/Getty Images s. 193 MoMo Productions/Getty Images s. 201 Claudio Bresciani/TT s. 203 Marc Dufresne/Getty Images s. 230 Övriga bilder: Shutterstock

Liber Svenska 5 är ett lustfyllt och engagerande läromedel som utgår från litteraturen där eleverna ges förutsättningar att utveckla sina förmågor, oavsett om de läser svenska som förstaeller andraspråk. Grunden i läromedlet är tre stora litteraturbaserade teman, Sida vid sida – Identitet – Fantasy, där utdrag ur olika kända barn- och ungdomsböcker möter andra texttyper såsom artiklar, faktatexter, dikter och intervjuer. Utöver temakapitlen finns Miniteman där eleverna får reflektera kring olika värdegrundsfrågor, ett större gemensamt Skrivprojekt och Olika texttyper. Det finns också kapitel som behandlar andra delar av det centrala innehållet i svenska och svenska som andraspråk.

Liber Svenska 5 Digital innehåller, utöver texterna i grundboken, allt övningsmaterial, rikligt med extrauppgifter och lärarhandledning inklusive omfattande sva-material.

Best.nr 47-14021-3 Tryck.nr 47-14021-3