FÖRORD
Kära läsare! Det här är en bok som drabbades av sjukdom. Mitt i skrivandet damp en diagnos ner i livslådan och ingenting blev som det var tänkt. Om nu något var tänkt. Jag är osäker på det. Tänkandet är som bekant inte en garanti för ett lyckat resultat, även om det kan vara kul att prova på det då och då. Resultatet blev hur som helst en samling texter som innehållsligt beter sig som en cancerdrabbad dna-spiral; det fanns en tanke men mitt i alltihop blev den skadad. Men eftersom att skriva är att leva och i vissa fall överleva så fortsatte jag som om ingenting hade hänt. När behandlingen sedan var över satt jag där med ett antal kapitel som föll isär i två delar – Livet i största allmänhet och Livet ställt på sin spets. Livet där rädslan var en krydda och ett verktyg och en skuldbalanserande basgång i själva varandet och Livet där rädslan fick kropp. Hälften av orden är skrivna ur en frisk men hypokondrisk och småneurotisk människas perspektiv, andra hälften är skrivna av samma människa som plötsligt är sjuk på riktigt. Och denna människa är tydligen jag! Även om texterna har diametralt olika utgångspunkter har jag valt att låta dom leva i samma bok. Sida vid sida. Delvis för att språket inte bryr sig om friskt eller sjukt, utan tryggt vandrar vidare över sidorna, som en bro över det existentiella jordskred som skiljer bokens båda delar åt. Men också för att jag tänker att det är så det är, att vi alltid går i par med den vi var, den vi kommer att bli och det tomrum vi kommer att lämna efter oss. 5