9789146225447

christine falkenland

Spjärna mot udden

roman

wahlströmwidstrand

Av Christine Falkenland: LYRIK Illusio 1991 Huvudskalleplatsen 1992 Ve 1994 Blodbok 1995 Om honom 2004 PROSA Släggan och städet 1996 Skärvor av en sönderslagen spegel 1997 Min skugga 1998 Själens begär 2000 Öde 2003 Trasdockan 2006 Vinterträdgården 2008 Sfinx 2011

Eventuella likheter med nu levande personer är helt tillfälliga.

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Christine Falkenland 2014 Enligt avtal med Grand Agency Tryckt hos cpi – Clausen & Bosse, Leck, Tyskland 2014 isbn 978-91-46-22544-7

I skymningen går jag längs strandpromenaden, men ingen lägger märke till mig.

Jag bär en svart, vidbrättad stråhatt med en mörkröd och en svart ros fäst vid hattbandet. Min klänning är scharlakansröd, följsam. Den faller i flikar strax ovanför knäna. På fötterna har jag mina svarta skor med öppen tå. De är bra att promenera i, trots de höga kilklackarna.

Den här kvällen har jag bara ett smycke på mig, min rödmålade, blanka mun.

Nej, ingen verkar se mig, inte ens när jag tar av mig hatten, då aftonbrisen från havet är starkare än jag trott och jag annars är tvungen att hålla fast den.

Jag lossar silverspännet och låter allt mitt blonda hår falla fritt över ryggen. Miguel, frisören med de behagliga händerna, har nyss fäst förlängningarna hårt intill hårbotten, så att de blandar sig nästan naturligt med mitt eget hår.

5

Efter en stund kommer jag fram till en av de populära barerna mitt emot hamnen, och slår mig ner i en oval soffa ute på den breda trottoaren. Jag beställer en Piña Colada av servitören. Sådana här kvällar på en uteservering vill jag ha mina drinkar söta som desserter. Jag sväljer de första kalla klunkarna genom sugrören och lutar mig tillbaka mot ryggstödet av flätad plast.

Jag fyllde återigen trettionio år för några veckor sedan. Jag har bestämt mig för att stanna upp vid denna försåtligt mycket yngre ålder än fyrtio, så länge jag förmår.

Snart måste jag väl abrupt bli sextio, men jag blir hellre tvärgammal och njuter av denna fylliga men ej övermogna ålder ett slag till.

Turisterna fyller kvarteren närmast den långa buktande strandlinjen. Mest pensionärer och barnfamiljer med små barn som inte börjat skolan. Eftersom det är lördag är många spanjorer ute. De äldre står och pratar i klungor. De yngre slår sina lovar kring varandra.

Ett femtiotal steg bort ligger baren El Suave, där en servitör i svarta kläder, med magerlagt ansikte, står utanför entrén och ser sig omkring. Jag vet nog att han har upptäckt mig. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska gå förbi där på vägen hem.

6

En natt viskade han till mig, när han lutade sig fram över bordet för att servera, att jag var speciellt vacker den natten, och hade inte mitt hår blivit ännu blondare?

Sedan dess har jag undvikit honom.

Jag förstår ju att jag inte var vacker. Det kan ha varit något annat han syftade på. När jag säger att ingen ser mig, menar jag att ingen ser mig för den jag är. Så känner väl förstås alla: Ingen ser mig, ingen förstår mig, och så vidare.

Man registrerar en utstuderad, inte längre ung vamp som sakta lägger ett vaxat och insmort ben över det andra och läppjar på en sliskig drink. Och man antar att denna kvinna har gjort sig tillgänglig, inbjudande rentav, för en eller annan drift.

Men jag är inte till för någon av er. Nej, denna feminina maskerad är inte till för er.

Så lätt som att klä sig alldagligt och sminka sig måttligt i naturtrogna färger, är det dock inte. Även jag drivs av begär att få spegla mig i en blick från ett dunkelt öga.

Min särskilda längtan, min fåfängliga längtan, är att det bland er skulle stiga fram någon, en enda, som kan bekräfta mig. Han. Någon som du.

Jag bär en blond sexighet av gammalt och välkänt slag som en mantel över mig. Men bara han, någon som du, kan erkänna mig med en erfaren, kunnig blick.

7

Jag är inte mycket för nyanser, jag går inte ton i ton med mig själv. Bjärt, kontrastrikt utan skuggor och schatteringar.

Jag är inte så dum att jag inte förstår att mitt utseende gränsar till det horaktiga. Det är just det som skulle kunna urskilja mig för en sådan som han.

Han skulle förstås inte ha låtsats om att han såg mig.

Jag förstår så väl hans skygghet och misstänksamhet, även om den är förklädd till ett hårt, fientligt avstånd. Men när han känt igen mig, skulle han ha vågat vila ögonen på mig. Han skulle tvingas se mig, vem han än är, för hans sort är så sällsynt och sällsam att inte en enda av dem får gå förlorad, utan att jag i alla fall bör försöka komma nära.

Jag vet att han, någon som du, skulle bli lycklig av att veta att jag alltid matchar behå och trosor.

Oavsett var han själv befinner sig i sin utveckling så känner jag igen hans sort. Det är ingenting att skämmas över, eller bli så sårad över. Jag kan svära på att ingen annan gör det. Ingen behöver känna sig avslöjad.

Jag har tränat upp mitt väderkorn.

Men inget av detta händer. Han tränger sig inte fram ur hopen framför teven där borta i sportbaren som visar engelsk ligafotboll för de skräniga britterna.

Han kommer inte heller gående längs paseon med sin särskilda gångstil, den som nästan verkar inövad 8

framför spegeln, med solglasögonen uppskjutna i det nyklippta håret.

Nej, ingen ser mig i kväll heller.

Jag sitter ofta längst ute på stenpiren, vid vågbrytaren, bland de kantiga stenarna.

Dagar med gynnsam vind svävar skärmflygare dragna av snabba båtar över bukten.

Surfarna ligger över sina brädor och inväntar den sjunde vågen.

Denna kust så inbjudande, utan motstånd. Helt annorlunda än min barndoms Bohuslän och dess snåla, otillgängliga skrevor, snår och bergsklyftor och hala hällar.

Det händer att jag tröttnar på den soliga kustens lättillgänglighet. Det är en av anledningarna att jag ofta söker mig ut till vågbrytaren, där havet äntligen vredskas och yr sin sälta omkring.

Jag som gärna vill tolka skeenden och ting symboliskt, tycker också om bilden av en vågbrytare i mitt eget liv. En skiljelinje mellan den jag var och den jag kommer att bli. Där det var ska jag bli till.

Jag sitter för all del också på caféet intill jungfru­ statyn vid rondellen, nära ett litet vitmålat böne­ kapell, där fotografier av döda och saknade täcker innerväggarna.

9

Oavsett årstid är det alltid varmt då solen skiner och man finner ordentlig lä. Jag söker upp platser där luften står stilla. Ibland luktar det urin på sådana ställen, men man vänjer sig vid lukterna här, svett­ stank på bussen, hundexkrementer som fastnat under skorna och smetats ut över trottoaren, grill­ oset från strandrestaurangen och sololjan som pustar upp från de blekfeta engelsmännen.

Det är varken exotiskt eller främmande, bara en aning annorlunda, så som en småstad på landsbygden och huvudstaden skiljer sig åt.

Solskenet, det starka vita ljuset, gör att allt känns mindre grällt. Själva livet förefaller mindre hotfullt.

Att bli accepterad är inte så viktigt som det var förr.

Ja, jag är i balans nu.

Jag balanserar och fäktar med armarna.

Jag brukade härma hur du strök på läppstift på din trutande mun framför spegeln och log mot din spegel­bild. Nu gör jag så själv.

Du var vacker med det blonda håret, klädd i kungsblått. Nej, du var egentligen inte så vacker.

Men karismatisk. Du hade det, måste man erkänna.

Jag lärde mig att se mig själv med dina ögon, men det gör väl varenda flicka med sin mamma?

10

Du bar en skär, vidbrättad sommarhatt med blanka körsbär i plast fästade vid bandet. Kullen på hatten var lite hög. Den vita sommarklänningen hade en eller två knappar för mycket uppknäppta vid bysten.

Ingen behå. Du var ju yngre än jag är nu. Jag tyckte att du var gammal då. I minnet luktar du svagt av parfym, aldrig svett.

Jag vet inte om annat än att vara en undersåte, min drottning. Jag lärde mig knep och konster av dig. Att använda utseendet för eller emot.

Jag är lättad över att jag aldrig fick en dotter. Jag är rädd för att jag skulle ha förgått mig mot henne, jag skulle inte ha vetat var gränsen mellan henne och mig gick, lika lite som du förstod det.

Hade det varit lättare att vara din son? Hade din kärlek varit ogrumlad då?

Det var så länge sedan du dog att jag nästan inte förmår sakna dig längre.

Jag är förlorad, fångad i dina drömmar om mig.

Den allra mörkaste röda rosen, den skulle vara jag.

Nu är jag den. Jag gör en evighetsblomma av denna enda min ros, när den har torkat.

Titta, mamma! Jag är en utslagen ros där insekter krälar mellan blombladen. Hur jag ville att du skulle se mig, böja dig fram och dofta på blomman.

11

Det blåser från havet. Den där ständiga vinden som blåser genom mitt liv. Och att vindens hemvist är jag själv. Mer än så. Sandkornen på stranden som vinden kastar runt är av mig, bygger ständigt nya, flyktiga formationer.

12