MelanieHammarströmPedersen
Wildeoch bergtrollen
Ienliten liten säng,i ettlitet litet rum...låg en litenflicka isin säng.Hon drömde attendag skulle hennes pappakomma in genomdörren, ge henneenstorkramoch be om ursäkt föratt handröjt så.
Hanskulle berätta om drakar hanstött på,påvägen hemoch om troll somrövat bort ochlåstinhonom.
Så atthan inte kundekomma hem. Attdet vardär hanvarit hela tiden.
Ochheladen tidenhar hanlängtat efteratt få kommahem till henne.
Hans lilla Wilde.
En tårrannner från hennes kind.Entår somhon snabbt torkadebort medpyjamasärmen. En fantasisom inte finns,hon visste ju de.
Alla gånger mamma harkommitinoch kramatomWildeoch förklarat attpappa nogintekommertillbaka, hurmycketviänhoppasoch tror.
Varjedag påväghem från skolan brukade
Wildekolla uppmot bergen ochfantisera attpappa sitter inlåst där uppe,i ettlitet torn byggtavtrollen.Vaktadavdrakarna.
Honbrukaroftafråga mamma,vad somfinns däruppeegentligenmen honvar aldrig riktigtsäker.Mamma hade nämligen aldrig heller varit däruppe.
Menatt pappaskullebefinna sigdär uppe inågon trollborgvaktadav drakar,detrodde hondåinte.
En vanlig dag, precis somallaandra.GickWilde dendär vanligavägen hemfrånskolan. Mammahadebehövtåka förbimormor, så hongick hemsjälv denhär dagen.
Hongickden vanligavägen förbiparken, demblå småhusen medalla fina blommorrunt, därdet alltid lekersmå barn somsprangruntoch jagade varandra ochskrattade.
Hongickförbi konditoriet, denlilla djuraffären ochså...... Drakbergen.
Honkikadeupp mottoppenavbergenoch tyckte sigfaktisktskymta någontingdär uppe.Det varnågonting somblänkte.
Om detvar en reflektion av någoti solenvisstehon inte,men visst var detnågonting somrörde sigdär uppe?Wilde vekavfrånstigenför att gå lite närmare, ifallhon då skulle kunnafåsyn på vaddet varsom hade rört sigdär uppe.
Honfortsättersedet blänkandeljusetdär uppifrån menkan inte alls avgöra vaddet skulle kunnavaraför någonting.
Hongår allt närmarebergen, mendet är alldeles förhögtupp föratt honska kunnase. Honstårnuprecisvid bergsväggen.
Stor ochmörkdär framförhenne.
Så mångagångersom honkollatupp motjustdem härbergenoch drömtomatt pappaska finnas däruppe.
Är detför högt,eller skulle honklara attklättra upp, bara en litenbit, ochkanskedåkunna se vaddet varför ljus honsåg däruppifrån?
Hondraröverbergsväggen medhänderna, ochlyckashitta små håligheterdär honfaktisktskullekunna ta sigupp en bit.
Mentänksåarg mammaskullebli,omhon skulle veta attWilde klättrat upphär.Vad skulle honsäga?
Då hördeWilde ettljud.Det lätprecissom...ett skrik.
Wildevar dock inte säkerpåomdet varifrån ettdjureller en människa. Detavgjordesaken.
Wildebörjade medosäkra steg ta sighögre ochhögre upppå bergsväggen.
Honvågadeabsolut inte tittaner.Hon visstejuatt detvar en bit upp. Då hördehon plötsligtskriketigen, fast mycket,mycketnärmreden härgången. Somomdet varitbaranågra meterifrån henne.
Skullehon våga svara? Tänk om detvar ettdjurändå?
-Ha-hallååå?Viskade honut, menfickinget svar tillbaka.
-Hallååå?fickhon då ur sigmed litehögre stämma.Hon hördeett prisseloch ettprassel precis ovanförsig.
farligatrollensomtagitöverområdet.
IdennamagiskaberättelsefårviföljadenungaflickanWilde, somvarjedagdrömmeromatthennesförsvunnapappasitter fångenibergen,bortfördavtrollochvaktadavdrakar.Endag serhonnågotmystisktblänkapåbergstoppenochbestämmer sigförattundersökadetnärmare.Honmöterdetsagolika väsendetYlmi,enblandningmellankattochkanin,sombor gömdinneibergettillsammansmedsinfamilj,gömdafrånde TillsammansgersigWildeochYlmiutpåenfarligfärduppför bergenihoppomattfinnasanningen,ochkanskeWildespappa. Deklättrarimörker,gömmersigförskrämmandetroll,och närmarsigenhemlighetsfullborg.Äventyretärfylltav vänskap,mod,ochengnagandekänslaavhopp,ienvärlddär sagorkanskeintebaraärpåhittade.