Agneta Sjöman
Mitt namn är Ingen
Mitt Namn Är Ingen
Agneta Sjöman
©Agneta Sjöman
Omslag, fotoHillevi Sjöman
Typografi Pernilla Dure
”Automatiserad teknikvilkenanvänds för att analyseratext ochdataidigitalform isyfte att generera information, enligt 15a, 15boch 15c §§ upphovsrättslagen (text- och datautvinning), är förbjuden.”
Förlag: BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: Libri PlureosGmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8080-958-0
Början
1.
Flotten kränger,Johanneshar fullt upp med atthålla sig kvar,han har ingen maktöverhur de far. Han ser Anton ståstadig ifören,högerarmenhållerhan bakåtsträckt, vänstern håller han hårt om masten. Långt där framme, på andra sidan sjön,liggerToklö, detärväl ditdeärpå väg, men nu går detalldeles för fort,alldeles för vilt, de är på väg ut isjön nu, vattnet skummar och detäromöjligt attsevart de far och omöjligt attprata med Anton, han står med ryggen motJohannesmedande är på väg att gå ikvavoch drunkna isjön.Johannesskriker raktut, hanskriker så detriver istrupen. Sakta, nästan hånfullt, vriderAnton på huvet, pojkarnas ögon möts. Isamma stund tapparJohannes balansen,faller över bord och försvinner idet vrenskande, iskalla vattnet.
Hur han togsig upp på land vetinteJohannes men plötsligt ligger han med huvet ivåttstrandgräs, ena benethar somnat, hanlyssnarmen höringet,bara vågor ochvind, helahan huttraroch fryser. Försiktigt lyfter hanhuvet,tar hjälpavarmarna,hasar sighögre upp på strandbädden, resersig på darrande ben,ser ut över vattnet, ser ut över sjön, ser upp över älven menser inte flotten,ser inte ett spår av Anton.
Detblåser, dånar gördet.Johannesfryser, hostarsjövatten,måste upp,måste resasig,måste röra på sig. Mödosamt, öm ihela kroppen, reser hansig,hostar, reser sig lite till, står upp,vinglar lite menhar godsiktbådeuppåt
älven och neråt sjön.Ser ingetspåravflotten, inget spår av Anton, bara löst timmer,sånt som slitit sigoch som inte låtit sig fångas,sånt lösttimmervirvlar ivattnet. Johannes har hafttur,han har klarat sigoskaddi land. Benenbär,han kan röra armarna men ingenting är som detska.
Försiktigt tar han några steg, känner siginte somvanligt, allt är svårt, detärinte baradet atthan är våt, inte bara detatt han fryser, detärnågot annat, hanmår illa,nuvill kräkas,spyrplötsligt istrandgräset, huttrar,spyrigen.
Vart ska han ta vägen, åt vilket håll ska han gå?Han är på fel sida av älven, kan inte ta sighem. Varför harhan som hade detsåbra,som har detbäst, han somvunnit?
Varför följde han med Anton påflotten,följde medfast han märkte attAnton inte ville hahonom med?
Johannes kränger av sigsinavåtakläder,vrider ur lite vatten, kastar håglössina våtakläder över gräset. Står stilla,huttrar,glorner på kläderna, hållerarmarnatätt om kroppen. Idet fuktigastrandgräsetläggerhan sig ner, rullarihop sig till en litenboll, riverner så mycket strandgräs han når,läggergräsetöversig,fortsätterhuttra, stillnar lite, huttrar lite mindre, är utmattad nu,bryr sig inte längre, han låter sömnen ta sig.
2.
Tid går,kanskesover han lite. Kläderna är nästan torra nu,byxor,skjorta, jacka på, strumporna ifickan, skorna fuktiga. Johannesfryser, är hungrig,mår illa.Två gånger har han kräkts,mestäckligtälvvatten.Nuhar han börjat gå, mödosamt, linkande,det är något felmed vänsterbenet,
har haft så här förut,har haltat förut fast ingethänt. Den härgången har något hänt menhältan är densamma som förut.Benet vill inte,det vänstra benet villinte,fasthan verkligen behöverdet nu. Tårarträngs, vill ut menfår inte, Johannes måsteblundahårt, hålla tårarna inne,allt måste han hållainnenu.
Detbörjarskymmanu, älvenär bred ochhögljudd. Ensamma stockar,svarta,lama, hjälplösa, knappturskiljbara iskummet. Johannes vänstra ben känns somenlam stock, en nästan lam stock, benet släparlitenär hangår. Han vill sättasig men fortsätter gå,snart ska detskymma,vad skahan göra då,ensam utei sensommarnatten?
Kanskeärdet benets fel atthan föll av flotten, hans eget fel atthan nu går här ensam på fel sida sjön.Kanskeville Anton atthan skulle falla, kanske ville Anton bli av med honom när hanväl fått flotten byggdoch isjön?
Johannesgår nu, går naken, släpar på de våta kläderna, hansnubblar fram istrandkanten medan skymning faller ochsolenbliren röd apelsinbak talltopparna. Tröttheten, rädslan, tårarna stiger,snart finnsHannes Johannesinte mer.Orkarinte mer. Johannes släpper taget,sjunker ner,rullarihop sig, markenärkalloch våt, lite tröst, lite vila måste han få.Som en liten boll kryper Johannesner ikantgräset, blundar hårt, håller sig hårt, vaggar lite,låter sigfalla, falla lite,bara lite till, närsolen gåttner blir detmörkt. Johannes ska sova.
3.
Söket pågår,ropar,Johannessover,ligger still.
Olsson frånIdvallen tarsig över till andra sidan,går i
land, säkrar båten.Vem vet, tänker han,har de varit i båtkan de ha hamnat här på andra sidan.Olsson lämnar skallgångskedjan,tar sigövervid vadet, envisärhan, Olsson,lyder ingenledning, inte ens närliv står på spel, inte ens iskallgångskedja. Iskymningsljuset sökerhan längs västra stranden, söker saktalängsstranden, skogskanten, blötmarken emellan. Sökeroch går,söker iskymningsljuset, iskuggor och ljus.Områdetärinte stort, han ska klara detpåegenhand,han rör sigi sträckan mellan pojkarnas hem,sträckanmellanpojkarnashem fast på andrasidanälven.
Mankan undravarförpojkarnainte skulle varajust här,varför de inte skulle ha tagit sig justhit,tillstrandremsan där de kan gå mellan varandrashus fast på andra sidan älven, se sina hus fast frånandra sidan, se husendär denene bodde förstoch den andre sen så att de nu båda,eni taget,bottibåda husen. Just härifrånser man silhuetterna av Hedmans dass ochsjöbod. Bakom bergknallarna, lite längre ner längsälven, just innan den öppnar sig motsjön,justdär blänker vindsfönstret på Josefinas gröna gavel.
Olsson går upp och ner längsälvkanten, idet fallande skymningsljusetgår han, ropar men höringen,fann ingen. Går sträckanmellanpojkarnas hus,fastpåandra sidanälven, fram och tillbaka och fram igen, men finner ingen. Fortsätter gå, följerälvmynningen bort från husen, går nu längssjön,ser hurkedjan söker på andra sidan, söker som han. De har satt ut båtar nu, ror,stakar, några låter båtarna drivasom timmerdösarute på sjön. Någraropar pojkarnasnamn:”Anton! Johannes!”
Olsson söker på sin sida,går tyst,söker istrandkanten, stannar,lyssnar.Ute på älven ropardeför mycket, väntar inte på svar.”Håll käften, gubbar!”tänkerOlsson. ”Hållför helvetekäften!” Hantycker han hör någotnu, går långsammare, hör verkligen något, stannar, böjer sig på knä,lyfter undandet långa täta strandgräset, och där! Där rör sig ett bylte, där,lite längre uppi buskaget, ett bylte undertaggbuskaget!Enpojkärdet!Och pojken gnyr,som en valpgnyrhan, rör på signu, kravlarsig ut, försökerresasig, kanske.
”Var inte rädd, pojk, nu har jag hittatdig ochnuska jag rädda dig ochdubehöver intevararädd,det går fint det här!” Olssonpratar så försiktigt,Olsson,domderarinte alls som hanbrukar,är mjuk irösten nu, lika mjuk som han är med valparnadärhemmai sinlilla stuga.
4.
Nu ligger Johannes isängen ivindsrummet,tittarpå fotgaveln, undraröverdjuren,det är Antonsdjurförstås. Själv ser han inga djur,villintesenågra djur! Johannes blundar, vill inte tänkapågaveldjuren,dekan röra sig uppåtisängen, röra sig mothuvet,tasig in ihjärnan.
Han Hannes Johannes blundar, blundarhårt,vänder på sida, rullar ihop.Rullarihop hårt som vidälvkanten. Vemärden där Olsson som barhonom hela vägen hit, till Gröna Husets vind, ändaupp på vinden iGröna Husetmed MorJosefinavimsandebakom itrappan?
Han Olsson pratade om valpar,kallade Johannes valp, nu förstår han attdet är bortkomnavalpar,förkrympta, ruttnande hundvalparsom huserar ihanssäng. Johannes fryser,skakaroch fryser,kryperihop så långt upp
mothuvudgaveln han kan, som vid älvstranden kryper hanihop,fryser,nu fryser han nästan värre än då.
5.
Invid sängen sitter MorJosefina. Stilla sitterhon rakryggadmed blicken motfönstret, detärstillasommarnattdärute. Där ute är Anton,ensam därute inatten, bara Hedman letar nu. MorJosefinahar tvåsöner, Johannes är den återfunna, Anton är den förlorade. Kluvenitvå stycken är Josefina.Härinne är hon stilla med Johannes.
”Johannes?”, viskarJosefina. ”Johannes lille,nog vetdu väl var Anton är?”
MenJohannes svararinte,bararör sig längre uppmot huvudgaveln, kryper ihop,blir litenliten. MorJosefina sträckeruthanden, lägger den påpojkens toviga hjässa, håller handenstilla där.
6.
Detärnattnu, Josefina. Låtoron stillna, tankarna klarna. Isex år var du Antons mamma.I sexårlevde ni ensamma här,Anton och du –nog vetduvar Antongömmer sig nu? Josefinaresersig,går fram till fönstret, tittar ut isommarnatten, anar sjön,anar älvensom öppnar sig iden. Nog vetduvartpojkarna var på väg, Josefina?
Ansvaretärditt, Josefina,det vardusom lätdet ske. Två gånger lät du detske.Du föddeett barn men kände inte igen det. Du fickenannan kvinnas barn,tog dettillditt
hjärta men lämnade ut det. Detbarndu födde haridag återbördats till dig,har idag förandragångenåterbördats till dig. Så ta dig samman,Josefina, håll reda på ditt hjärta! Isex år levde ni samman,Anton och du.Nog vet du vart han var på väg?
Josefina kan inte styrasitthjärta, kaninte styra sin hjärna, paniken rusar,ingen tankeklarnar. Hongår mellanfönster och pojksäng,mellanfönstretoch Johannesisängen. MenJosefina ser bara Anton nu,försöker se Anton. Medanhon gårrunt irummetser hon Anton ivatten, istrandkant, klämdavtimmer, ser Anton, den förlorade sonen, av henne utlämnad utväxlad övergiven.
Josefina försöker tänka,avbryter tankar,uppreparfrågan –var är Anton? Meningen tankeklarnar,inget svar fårfäste, hullerombuller glider tankarna isär, snubblar och faller.
Utmattad lägger sigMor Josefinapågolvet, kryper ihop på sängmattan, intill Johannes,intill Antonsgaveldjur. Honfår fattiextratäcket,sveperdet kring sig, vaggar, nynnar,låter tårar stiga, förmår inte mer. 7.
Josefina vaggar,nynnar, ber till singud.Därute är Hedman. Hedman är Antons pappanu. Han letar. Hanska finna.Med guds hjälpska Hedman finna Anton. Meddin hjälp,Gud, ska jag,Josefina, avståAnton, för alltid älskaJohannes.
Josefinas förtvivlan
Torsdag 27 augusti 1946
Detgår mothöstnu, våra nätter är kalla. Somduförstår kanjag inte låta Antonbokvarigrottan,han är mager och sjuk, ligger insveptifuktigafiltar med en eländig kattungeifamnen.Han svarar inte på tilltaloch viker undanmed blicken.Flera gångerhar jag hört honom mumla om Eeva-lisa ochFisken.Jag tror intehan förstår attjäntanärdöd och jaganar attdet är hennes döfödda ungehan kallar förFisken.
Antonärfrån sina sinnen,omavsorg eller utmattning eller ren galenskap,det är merän jag vetmen in ihus och värme, detmåste han. Nu sätter jagpunkt ochgår jag raka vägen upp till Sven och sägerifrån.
På vägen upp till Sven möttejag Johannes. Trött ochvresig var han, ville inte följamed upptill Sven.Hungrigvar han också, hungrigoch lässugen sa han atthan var. ”Hos Sven kan man intebaraäta och läsa”, sa han,”där måste man prata och ge handtagmesthela tiden.”
Bestämd är han, vår Johannes.Ingen tvekan, inget vankelmod, han brås på dig,Jon!
”Dåfår du väl gå hemoch ta smörgås ochmjölk iköket då!” sa jag. ”Och om jagvore som du skulle jag ta med mig matenutoch sättamig med en bok isolen på trappen.”Sällskap skulle han få av katten som redanlåg där när jag gick förbi.
Bortsett småkrämporna med ben och mageärhan sig lik, vårlille Johannes,duktigiskolan är han,läsermycket ochbråspådig förstås. Jaghadelagtundanlitepengar till skolstarten och förutomdet nödvändigakunde jag köpa tre böcker av pojkboksförfattarenJules Verne. Du kantro attJohannes blev förtjust!Enavböckerna har namnet”Den hemlighetsfulla ön”men den är intekvari hyllan härhemma, jaggissaratt Anton harfåttlånaden och kanskeliggerden bland bråten hansamlatruntsig därute på Toklö.
Nu har jag pratat med Sven. Imorgon, medanJohannes är iskolan, hämtar vi hem Anton hittillGrönaHuset.
Jagärsåglad attSvenförståratt pojken behöveren kvinnasomsorgernu. Och Johannes gjorde inga svårigheter,han sa attAnton kan sova isängen för självvillhan helstsovaikökssoffan hos katten.
Kanskehar Johannes saknat Anton fast hanvägrat följa med ut till Ön?
Om jag ska säga som detärsåtror jaginte Sven rårmed, inte nu närMor Alfild är borta. Om jagska säga som verkligen är så tror jaginteens attSvenoch MorAlfild tillsammans rådde med. MorAlfild blev galen av skuld ochsorg ochavlängtan och mäktade inte med atttatill sigAnton. Om jagska säga somdet verkligen varsåvar detAntonsom fick ta hand om MorAlfild för MorAlfild blev galenavsorgefter Johannes och galenavskuldför honinte mäktade med attbli moråtAnton. Så trorjag attdet var.
Ettstort och gott hjärtahade Alfild, och moderskänslor förbåda pojkarnahadehon,men övermäktigt stora blev hennesmoderskänslor,moderskärleken ochmoders-
Tvåpojkar föddesmed någontimmes mellanrum iensjukstuga iVästerbotten. Den ene ljus,den andre svarthårig. Snartgick ryktet av pojkarna hade förväxlats vid födseln. Efter flera år av uppslitande utredningar och upprepade domstolsbeslut avgjordes attpojkarnaskulle byta föräldrar och hem. En sann historiasom rev upp svårläkta sår.
AgnetaSjöman harutifråndenna historia skapat en roman om sex personer –två barn, två mammor, tvåpappor–vars dramatiska liv komatt formas av en spädbarnsförväxling. Idagböcker,brev och anteckningarberättar, rasar,anklagaroch förtvivlar barnen och en mamma. Läkare ochskötare på mentalsjukhuset Utmarka Slott,dit den ena pojken förs,skriver journalanteckningar.
Händelsen har även inspireratförfattaren PerOlov Enquisttill romanen Kapten Nemos bibliotek.
ISBN: 978-91-8080-958-0
