9789163905551

Föreningen folkbildning för frihet –Eduardo Madariaga 30 år

En historia värd att berättas

Föreningen folkbildning för frihet –Eduardo Madariaga 30 år

En historia värd att berättas

Göran Sallnäs

Upptryckningen av denna bok har möjliggjorts genom bidrag från Stockholms Arbetareinstitutsförening.

Foto: Anita och Göran Sallnäs, förutom

Sid 97: Svenska Afghanistankommittén/ Frida Engman.

Sid 104: Latinamerikagrupperna/ Anna Nylander

Sid 102 och 123: Skolan Galvarino 839, Chile

© Göran Sallnäs

Grafiskt form och tryck: Författares Bokmaskin, Stockholm 2016 isbn 978 -91 -639 -0555 -1

Förord

Historien om Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga är berättelsen om vad en grupp människor har åstadkommit under 30 år. Vi har haft en gemensam övertygelse om att det går att påverka, att det går att förändra, att vi alla kan göra något. Den verksamhet som vi bedrivit har varierat i omfattning och inriktning under de år som gått. Gemensamt för våra aktiviteter och projekt har varit en strävan att hålla solidaritetstanken levande.

Vi har försökt bidra till ett mångkulturellt Sverige, där människor från olika delar av världen känner sig hemma. Vi har också försökt att dela med oss av vårt relativa överflöd genom att ge stöd till utbildning av barn och ungdomar. Det har skett i blygsam skala men vi hoppas och tror att vårt stöd har haft betydelse för flickor och pojkar i Afghanistan, Chile och Lettland.

Vi har även aktivt deltagit i verksamhet i Österåkers kommun; inte bara genom föreningsaktiviteter utan också genom att medverka i utarbetandet av kommunens plan för äldre med utländsk bakgrund och att en gång i veckan utföra frivilligarbete till förmån för Österåkers pensionärer. Dessutom har vi sedan mars 2014 ett närradioprogram på spanska, Sintonía Latina, som hörs två gånger i veckan och som sänds i föreningens namn.

Föreningens historia är kollektivets historia. Många människor har på olika sätt bidragit till det vi åstadkommit. Ändå har det blivit så, att jag berättar en stor del av denna historia. Det har att göra med att jag varit med från början och skrivit det allra mesta som rört föreningen; protokoll, verksamhetsberättelser, medlemsbrev, upprop och annat. Men som du kommer att upptäcka, det är ett 20 -tal personer, som på olika sätt bidragit till innehållet i denna bok.

Göran Sallnäs

Inledning

Tre namn – en förening

Kärt barn har många namn sägs det. Vår förening har haft tre. När den bildas den 6 december 1986 är det som Föreningen folkbildning för frihet. De första stadgarna tas på det extra årsmöte, som hålls den 27 februari 1987 . Vår vän och aktive deltagare i föreningen Eduardo Madariaga avlider plötsligt den 8 mars 1988 . Föreningen folkbildning för frihet tar då initiativet till att bilda en utbildningsfond i hans namn. På årsmötet den 18 december 1988 beslutar mötet att så skall ske. Carlos Nuñez får i uppdrag att bilda en stiftelse med detta syfte. Den 10 mars 1989 bildas Stiftelsen Eduardo Madariaga och Carlos och José Riquelme utses till firmatecknare. Tillsammans med Gladys Madariaga, Eduardos änka, bildar de stiftelsens styrelse.

Föreningen är med om att genomföra den första mångkulturella midsommaraftonen på Runö 1992 . Vi undertecknar den »programförklaring«, som olika föreningar skriver under, som Föreningen Eduardo Madariaga. Det är lite osäkert, när vi ändrar namnet.

Årsmötet den 18 december 1988 beslutar att frysa föreningens verksamhet, eftersom valberedningen inte lyckats få fram namn till en ny styrelse. En interimsstyrelse väljs emellertid. I den ingår bl.a. Carlos Nuñez,

Jimena Nuñez och Göran Sallnäs. Eftersom vi inte har några styrelsemöten, så är det kanske de som ansvarar för namnbytet. Vi ser det säkert som ett sätt att hedra Eduardos minne och för det tyckte vi väl inte att det behövdes något protokollfört beslut.

Under de här åren är det stiftelsen som är den aktiva organisationen. Den stödjer projekt i kommunen Rengo i Chile och fr.a. i Quilpué, ett område i Valparaiso.

Stadgar för Föreningen Eduardo Madariaga antas först på ett årsmöte den 29 oktober 1994 .

Det nuvarande namnet Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga beslutas på årsmötet den 11 mars 2006 .

Blir föreningen 30 år 2016 ?

Föreningen folkbildning för frihet bildas således i december 1986 . Om vi nu hävdar att vi ska fira någon slags 30 -årsdag under 2016 , så har faktiskt 31 år gått sedan dess. Men å andra sidan fanns inte föreningen under året mellan årsmötena 2002 och 2003 och då blir det ändå 30 år. Ja, den frågan tillhör inte de väsentligaste. Men om man som jag håller på och läser gamla protokoll och annat som handlar om föreningens rötter, ja då händer det att man snubblar också på sådana rötter som är små.

Hur började det?

En bakgrund

Den blodiga militärkuppen i Chile skedde den 11 september 1973 . Under hösten det året tog den internationella kommittén vid LOs folkhögskola initiativ till att få folkhögskolor att erbjuda att ta emot flyktingar från Chile som stipendiater. Många skolor ställde upp och från januari 1974 fick åtminstone ett 25 -tal flyktingar därigenom möjlighet att möta Sverige genom en folkhögskola.

På LOs folkhögskola Runö tog vi emot Mario Weitzel och Fernando Poblete en kall januaridag 1974 . Mario representerade Radikalpartiets ungdomsförbund och Fernando Socialistpartiet. Efter avslutad kurs bosatte sig Mario i Åkersberga, där det fanns gott om lediga lägenheter. Det ledde till att också många av hans partikamrater fann vägen till det då relativt idylliska Åkersberga.

Från hösten 1976 intensifierades samarbetet mellan LOs folkhögskola, där jag då var rektor, och olika latinamerikanska flyktinggrupper. Detta samarbete byggdes upp med god hjälp av Patricio Pérez, som blev en god organisatör och arbetskamrat. Vi kom också igång med en omfattande verksamhet i den lokala Chilekommittén. På en lista från hösten samma år över Åkersbergakommitténs medlemmar och sympatisörer finns 64 namn!

På hösten 1977 togs de första stegen mot det som blev Unga Örnars barnmatsal i Chile. Genom chilenska kamrater kom vi i kontakt med Juanita Gonzalez familj i Chillán. Två av hennes syskon fanns med på

den långa listan över dem som militärdiktaturen låtit mörda och försvinna. Projektet kom att fortgå fram till början av år 1994 . Många barn, ungdomar och vuxna i Åkersberga kom därigenom att bli delaktiga i ett mycket långlivat och framgångsrikt solidaritetsprojekt.

Både när det gällde Åkersberga Chilekommitté och Unga Örnars barnmatsal i Chile fanns en stark koppling till personal och deltagare på LOs folkhögskola Runö.

Den 1 oktober 1978 gjorde Carlos Nuñez sin entré på Runö. Vald till ordförande för Post- och telearbetarnas förbund i Chile

1972 hade han fortsatt den fackliga kampen i hemlandet under Pinochetdiktaturens första år, innan dödshoten tvingade honom i exil. Till Runö kom han som lokal brevbärare den 1 oktober 1978 . Också generalsekreteraren för förbundet, Eduardo Madariaga, kom till Sverige och fick asyl. Om Carlos liv i Chile och i Sverige kan ni läsa om i hans bok Postväskan. Den finns också i en spanskspråkig version med namnet Cartero.

Snart upptäckte personalen på skolan att brevbäraren från Chile var en sällsynt folkbildartalang. Han avancerade först till biblioteket och snart fanns han i klassrummet som lärare, där han fungerade utmärkt trots sina ibland haltande språkkunskaper. Men kroppen kunde tala så att det räckte!

Jag, Carlos Nuñez och Boel Lööw ger här tre bilder av hur föreningen kom till och hur dess verksamhet utvecklades under de första två, tre åren.

Chilekommittén i Åkersberga var mycket aktiv Svenskar och chilenare arbetade tillsammans för att stödja Chiles förtryckta folk 1 maj 1977

Återsamling för Chilekommittén hemma hos Anita och Göran Sallnäs på Runö en höstdag 1981 Fr v Patricia Lanzarotti, Luis Quijada, Gunilla Engström, Göran Sallnäs, Eva Brunnberg, Anita Sallnäs, Luisa Morales, Carl-Ottro Sjögren, Barbro Petersén och Sören från Gotland Fler än hälften av dem är i dag medlemmar i vår förening

Folkbildningskursen 1984

I början av 1984 var det dags för Carlos Nuñez och Patricio Pérez att sätta sig på skolbänken och genomgå folkhögskollärarutbildningen i Linköping. En viktig del av den utgjordes av praktik. Folkhögskolan ordnade det då så att den under hösten 1984 genomförde en särskild 15 -veckorskurs i folkbildning för latinamerikaner på spanska. Ett 20 -tal personer från olika länder i Sydamerika deltog. Carlos, Patricio och jag hade ett gemensamt ansvar för kursen. Jag hade också funktionen som deras handledare.

En del av verksamheten utgjordes av utbyten med andra folkhögskolor. Deltagarna, liksom Carlos och Patricio, besökte under några dagar den s.k. överlevnadskursen i Skattungbyn, en del av verksamheten vid

Mora folkhögskola. De hade också utbyte med Jakobsbergs folkhögskola och, inte minst, med ulandslinjen vid Västerhaninge folkhögskola. Den senare förberedde en resa till Chile och folkbildningskursen bidrog med sina erfarenheter till att deltagarna därifrån mötte Chile relativt väl förberedda, när de anlände dit i januari 1985 .

I månadsskiftet maj–juni 1986 träffades en grupp folkbildningsintresserade personer på LOs folkhögskola Runö för en kurs om folkbildning i tredje världen. Bland dem fanns deltagare från Västerhaninges ulandslinje 1984 –85 , från vår egen folkbildningskurs och deltagare från den då pågående kursen i kooperation och folkbildning. Det var den tredje av totalt 15 långa kurser på spanska, som LOs folkhögskola Runö/ Runö folkhögskola anordnade med sikte på att förbereda deltagarna för deras återvändande till Latinamerika.

Delar av folkbildningskursen vid LOs folkhögskola Runö hösten 1984 Kursen gav sitt fulla stöd till sandinisternas kamp i Nicaragua

carlos nuñez: En historia värd att berättas

Historien om Föreningen Folkbildning För

Frihet – Eduardo Madariaga är i sin enkelhet intressant och upplysande. Den förtjänar att bli berättad.

Det är intressant att observera hur en mängd händelser, några dramatiska, andra roliga och slumpartade, på olika vägar och på ett nyckfullt sätt blandas ihop. En liten droppe vatten här och en till där och så några till förenades undan för undan och så formade dessa blygsamma strömmar så småningom en aktiv och mäktig flod, en flod som håller liv i begreppet Solidaritet, något som inte alltid är lätt och självklart att upptäcka som en kärna i begreppet Folkbildning.

En av de tragiska händelserna var förstås den militärkupp, som ägde rum i Chile 1973 . Den massiva exilen var en av dess konsekvenser. I många länder, inte minst i Sverige, väcktes en stark känsla av solidaritet med Chiles folk. Många chilenare kom till Sverige och mötte där solidaritetens varma famn.

I början bodde vi, som det ofta sägs, med väskorna packade redo att återvända: Pinochet skulle falla nästa vecka, åtminstone mycket snart. Under tiden borde vi tillsammans med våra familjer klara kraven i det dagliga livet och ändå orka fortsätta kampen mot diktaturen. Livet var då mycket intensivt.

Men vi kunde inte undvika att observera saker och ting runt omkring oss: vandra, knyta band, lära, reflektera, dra slutsatser och vårda nya drömmar. Eduardo Madariaga, som jag tidigare kämpat tillsammans med i ledningen för vårt fackförbund i Chile, arbetade nu på ABF-förbundet och jag fanns på LO-skolan Runö. På så vis kom vi i kontakt med nya villkor och erfarenheter,

och folkbildning

som dittills varit okända för oss: studiecirklar, studieförbund, facklig utbildning, folkhögskolor … Det var en hel uppsättning nya verktyg, som från vårt latinamerikanska perspektiv, verkade främmande och utmanande.

Vi började även känna sympati för »Gubben med skägget«, Oscar Olsson. I honom såg vi en sorts ideologisk kusin till vår egen Paulo Freire. De verkade vid helt olika tider och i väldigt olika miljöer. Den ene var upptagen med att här utveckla studiecirkelns metodik i början av 1900 -talet. Den andre med att genomföra alfabetiseringskampanjer och utveckla en pedagogik för förtryckta i Brasilien på 60 -talet. Båda ansåg att den kunskap, som inhämtas genom demokratiska och lämpliga metoder, lägger en fast grund för personlig utveckling och ett aktivt deltagande i kampen för att förändra samhället.

»Dale escuela al cabro« – »Ge skolan till grabben« – är ett uttryck, som jag ofta hörde i fattigkvarteren i Chile . Det är ett klokt råd med innebörden att utbildning är det bästa sättet att utrusta någon med för att denne ska kunna gå mot ett bättre liv. Jag tror att Eduardo kände detta starkt, eftersom han alltid försökte hjälpa barn till vänner och släktingar, så att de kunde fortsätta att studera. Inte konstigt då att han var bland initiativtagarna till föreningen och att den efter hans bortgång som sitt första projekt beslöt att hjälpa en grupp barn i Quilpué, staden varifrån Eduardo kom.

De droppar, som jag talar om här, har naturligtvis sina egna namn. Flera av dem befolkar sidorna i denna bok och det finns många fler. Jag vågar inte nämna dem av rädsla för att glömma någon och vara ofrivilligt orättvis. Dessa droppar bildade med tiden små bäckar, som flyttade sig oroligt

och sökte sig till varandra. Där vibrerade en mycket stark känsla av solidaritet. Man sökte kunskap och effektiva verktyg för att först bekämpa diktaturerna, som härskade i Latinamerika och sedan påbörja byggandet av mer demokratiska samhällen. Dessa bäckar och strömmar kan vi också bläddra oss fram till här i boken. Jag var med i några av dem. En minns jag med särskild sympati: Á N I M O-gruppen.

ÁNIMO är ett spanskt ord som kan översättas som KOM IGEN eller HEJA PÅ. Det var det stridsrop som eleverna på ulandslinjen vid Västerhaninge folkhögskola, där jag praktiserade 1984 , skanderade, när hinder och svårigheter för projektet att resa till Chile under diktaturen verkade vara oöverstigliga. För att lösa dem samverkade under mycken glädje och med stor generositet andra strömmar som Kursen i kooperation och folkbildning vid LOs folkhögskola Runö. Floden började ta form

Resan för denna flod har inte varit rak eller linjär utan snarare krokig och något ojämn, ett flöde som karakteriserar alla floder med självrespekt! Det finns ingen anledning att rodna för att problem och svårigheter har dykt upp längs resan. Snarare tvärtom! Vi kan med tillfredsställelse och stolthet konstatera att dessa har övervunnits.

Vid mer än ett tillfälle har jag hävdat att den bästa svenska exportprodukten är just Folkbildningen med sin enorma mobiliseringskraft. Inte konstig att Olof Palme hävdade att Sverige var en studiecirkeldemokrati.

Föreningen Folkbildning För Frihet, FFFF, återspeglar mycket tydligt ett ABC för en väl fungerande organisation:

A. Demokratisk och transparent

B. Tydliga mål och ett bra arbetsprogram

C. Hög trovärdighet. Föreningen åtnjuter respekt och sympati i lokalsamhället.

D. Jag lägger gärna till ett D: Det är roligt och trevligt att vara med!

Vad är kunskap? Det är en fråga som alltid orsakar intressanta reflektioner.

Vad är folkbildning? Detsamma gäller denna fråga. Det bästa svar jag hittills hittat kommer här nedan och har formulerats av vår uppskattade folkbildare Göran Sallnäs.

Folkbildning är …

… ett sätt att vara, att leva, att tänka, att göra.

… att skapa förutsättningar för att människor skall kunna växa.

… att få självtillit, att upptäcka sina möjligheter.

… självansvar, att stå för det man gör.

… att vidga vyerna, att öppna nya dörrar.

… att inse att jag också kan.

… att förstå att alla är skapande, kreativa människor.

… att förändra sig själv och få kraft att förändra samhället.

… att tillsammans med andra förverkliga drömmar.

… att kunna lyssna på meningsmotståndare.

… att genom dialogen ständigt befästa demokratin.

… att vara samma människa i studiecirkeln, på arbetsplatsen, i hemmet.

… att utgå från att alla människor går på Livets Universitet.

… att inse att tio ögon ser mer än två.

hur började det? 17

… att närma sig människor med ödmjukhet.

… ett gräsrotsarbete, ett lagarbete, ett kollektivt arbete.

… en möjlighet att bekämpa egoismen.

… vårt vapen mot främlingfientlighet och högervridning.

Folkbildnig är ett vapen i kampen för människovärde, för demokrati, för solidaritet, för framtidstro.

Folkbildning är att göra det omöjliga möjligt!

Dessa ord inspirerar och förpliktar och lyfter oss till nya drömmar. Min egen dröm är sedan länge att kunna starta en folkhögskola i Chile för facklig utbildning, kultur i alla dess former och för utvecklandet av handledare för studiecirklar. Vissa förutsättningar finns, men många andra saknas.

MEN: Utan drömmar kan verkligheten inte förändras!

Carlos Nuñez gjorde sin praktik vid

Västerhaninge folkhögskolas ulandslinje, när han studerade vi folkhögskollärarlinjen i Linköping Kursens stridsrop blev ÁNIMO, ge inte upp! Förutom Carlos syns på bilden Katarina Hemming, Pia

Johansson och Marie Nordlander i ordning uppifrån och ner Både Katarina och Pia

Johansson finns med i föreningens styrelse under perioden 1986 –1988

Unga Örnars barnmatsal i Chillán, Chile engagerade många; barn, ungdomar och vuxna Det tillhörde traditionen att delta i Bommersviksstafetten en söndag i augusti 1987 ställde vi upp med 10 lag med fyra personer i varje lag Vi sprang, joggade och gick i egenhändigt målade tröjor och firade på så sätt att det var 10 år sedan projektet startade

Boel Lööw om hur det hela började

Boel Lööw var en av de personer, som var med om att bilda föreningen och var dessutom dess första kassör. Hon studerade 1984 –85 vid Västerhaninge folkhögskola och deltog i dess ulandslinje. Hon var då 23 år, hade arbetat som barnskötare och var, som hon själv beskriver det, mycket tystlåten och yngst i klassen.

Genom kursen träffade hon både Carlos Nuñez och Eduardo Madariaga. Boel deltog också i den studieresa till Chile, som både Carlos, Eduardo och chilenska deltagare i kooperationskursen var med och förberedde. Chile 1985 var ett tyst land. Pinochets våldsapparat bekämpade oppositionen och människor mördades fortfarande av politiska skäl. Trots alla svårigheter och risker genomförde gruppen från Västerhaninge sin studieresa. Den påverkade deltagarna djupt och många av dem kom att vara mycket aktiva i solidaritetsarbetet för Chile.

Ur ett brev till Göran Sallnäs

Vid hemkomsten till Sverige satte vi ihop en slags föreställning med föredrag om Chile, som innehöll både bildspel och teater. Vi visade den för skolelever och alla intresserade. Det ingick i kursen. Efter avslutad skola fortsatte några av oss att resa runt i ett års tid med detta program i Stockholmstrakten och Uppsala. Vi besökte alla chilenska grupper (oavsett parti/ grupptillhörighet) som kontaktade oss men även t.ex. daghemspersonal. Vi bildade FFFF för att kunna ha föreningsaktiviteter och ett eget bankkonto. Tror att detta var våren 1985, då vi slutade skolan. Allt arvode gick oavkortat in på FFFFs konto.

På FFFF arbetade jag, ev. med någon till, med att utarbeta de första stadgarna. Jag minns att Carlos varnade för »kuppförsök«

dvs. att någon skulle ta över i egenintresse, varför de skrevs för att försvåra sådant. Jag var vidare kursledare för cirkeln »Vad är kunskap?« Vi hade boken med samma namn av Arne Maltén som underlag och träffades en kväll i veckan och avhandlade förutbestämda avsnitt ur boken. T.ex. »Är det bara teoretisk kunskap som gäller?«

Jag minns särskilt ett i det närmast filosofiskt samtal om livet som Eduardo och jag hade. Det är så jag minns honom bäst. Vi kunde både prata allvar och skämta trots våra skillnader i erfarenheter och ålder. På grund av en traumatisk upplevelse i ungdomen kan jag inte gå på begravningar. Idag hade jag naturligtvis åtminstone sett till att skicka blommor till Eduardos familj, vilket jag tyvärr inte tror blev fallet. Jag blev berörd när han gick bort. Jag minns honom som en mycket fin man.

Till sist kom dagen då FFFF var på väg att avvecklas. Pengarna hade kommit in av det jag beskrivit med ett tillägg som Pia / Johansson/ hade lyckats söka från Sida, om jag inte minns fel, och naturligtvis hade även andra sålt hantverk och annat. Jag var en nitisk kassör som förde in alla transaktioner. Allt skrevs upp och alla underlag klistrades in i vederbörlig ordning.

Mitt minne är att vi i slutet hade svårt att få ihop deltagare för möten/ aktiviteter och att intresset tycktes rinna ut i sanden. Vi skulle välja ett projekt att stödja. Till sist föll valet på ett projekt, där en person vid namn Ricardo hade ansvaret. Minns inte om det var hans riktiga namn eller hans politiska alias. Han framställde sig själv som opolitisk men var i själva verket en mycket aktiv medlem i chilenska socialistpartiet under en viss gruppering. Han gav en trovärdig presentation och det bestämdes på ett möte att pengarna skulle gå till det projektet.

hur började det? 19

Tyvärr minns jag att jag blev lite besviken, då resultatet av allt arbete vi lagt ned ändå hamnade hos en organisation/ grupp som sannolikt kunde ha ordnat egna pengar. Jag lyckades ärligt talat inte framföra min kritik, då min fästman tillhörde samma parti, fast det var en annan gruppering. Jag böjde mig för det demokratiskt fattade beslutet och satte in pengarna till dem. Tror och hoppas att pengarna kom till nytta.

Sedan ville jag helt enkelt avsluta en lång, givande period i mitt liv rent mentalt och

jag skickade allt kvarstående /dokument/ till Carlos. Då hade Eduardo gått bort. Min fästman och jag gick sedan skilda vägar hösten 1988 och där förlorade jag den naturliga anknytningen till just Chile.

Det var fantastiska år med ulandslinjen och FFFF. Alla möten med människor, alla intryck och lärdomar de gett. Både negativa och positiva där de senare överväger.

Hälsa Carlos så mycket. Mötet med honom förändrade ju hela mitt livs inriktning ser jag nu i backspegeln.

Carl-Otto Sjögren, Oskarshamn

Min upplevelse av solidaritetsarbete:

Efter några års osäkert och oengagerat sökande efter politisk hemvist bland olika politiska organisationer/ föreningar i slutet av 60 -talet och början av 70 -talet flyttade vi till Åkersberga 1975 . Vi kom snabbt i kontakt med Chilekommittén och fann att vi där träffade ideellt, oegennyttigt arbetande människor med syftet att stödja en god sak genom enkelt praktiskt arbete på hemmaplan. Solidaritetsarbete har efter de värdefulla erfarenheterna för mig personligen från denna tid blivit just det: att arbeta praktiskt och med enkla, billiga medel tillsammans med andra människor med målsättningen att stödja människor, som drabbats av politisk förföljelse. De fanns såklart också en dröm om att arbetet skulle påverka politiskt såväl inom landet som internationellt. Det finns en saknad hos mig nu av arbetsgemenskapen inom gruppen i Åkersberga men i ärlighetens namn gör jag f.n. mycket litet av solidaritetsarbete.

Föreningen folkbildning för frihet

Den första styrelsen

Bland deltagarna i kursen om folkbildning i tredje världen som genomfördes 1986 fanns Hilda Gonzalez, Roland Karlsson, Carlos Nuñez, Anita Sallnäs, Göran Sallnäs och deltagare från Västerhaninge folkhögskola. Efter det att kursen avslutats beslöt deltagarna att bilda Föreningen folkbildning för frihet. Ett första årsmöte genomfördes den 6 december 1986 och en interimsstyrelse valdes. Vi har inte protokollet från det mötet men den styrelse som då valdes är med mycket stor sannolikhet densamma som valdes på det extra årsmötet den 27 februari 1987 .

Nio personer deltog: Halil Balin, Mona Bark, Katarina Hemming, Pia Johansson, Roland Karlsson, Boel Lööw, Eduardo Madariaga, Carlos Nuñez och Göran Sallnäs.

Stadgar för föreningen antogs. Målparagrafen lyder så här:

Föreningen Folkbildning För Frihet är en partipolitiskt obunden och antirasistisk organisation, som arbetar för att öka och förbättra relationerna mellan folk och människor.

Föreningen Folkbildning För Frihet arbetar aktivt för att främja initiativ, som leder till folkbildningens utveckling, i tredje världen såväl som i Sverige.

För att på bästa sätt uppnå sina demokratiska och solidariska mål bör

Föreningen Folkbildning För Frihet samarbeta med andra organisationer.

För övrigt kan nämnas att Carlos ledde mötet, att han, Göran och Halil utsågs till valberedning inför kommande årsmöte, att Mona Bark rapporterade att festen den 6 december 1986 inbringat 1 205 kr, att Eduardo Madariaga inbjöd till deltagande i studiecirklar och att Carlos föreslog bildandet av en fond till stöd för folkbildning i tredje världen.

Den styrelse som valdes på detta årsmöte fick följande utseende:

Roland Karlsson, ordförande

Mona Bark, vice ordförande

Katarina Hemming, sekreterare

Boel Lööw, kassör

Eduardo Madariaga, studieansvarig

Gabriella Riquelme, suppleant

Jimena Nuñez, suppleant

Styrelsens sammansättning visar på den viktiga roll som ulandslinjen vid Västerhaninge folkhögskola spelade vid föreningens tillkomst. Såväl Mona, Katarina som Boel hade gått på den kursen. I verksamhetsberättelsen för 1987 skriver styrelsen att den genomfört två medlemsmöten, sju styrelsemöten och ett extra årsmöte.

Den 5 maj diskuterades ett samarbete kring ett internationellt seminarium organiserat av Västerhaninge folkhögskola. Frågan om folkbildningsfond bordlades. Det konstaterades att sex medlemmar betalat årsavgiften á 60 kr och att studiecirkeln Vad är kunskap? fortsätter.

Av protokollet från styrelsemötet den 2 oktober 1987 framgår, att den brasilianske pedagogen Paolo Freire varit på besök i Stockholm och att Roland Karlsson spelat in hans föreläsning. Antalet betalande är nu uppe i 25 . Mötet beslutar att stödja ett projekt angående de mänskliga rättigheterna i Chile. Om föreningen står för 4 000 kr är

SIDA berett att bistå med 16 000 kr. Eduardo Madariaga klagar över att det är så lite intresse för de studiecirklar som föreningen erbjuder: Latinamerikas öppna ådror, Vad är kunskap? och Konversation på spanska

Årsmötet 1987

Den 24 november 1987 genomförde FFFF ett årsmöte. Mötet beslöt att ansöka om 16 000 kr från SIDA för Chileprojektet. Mona Bark och Pia Johansson blev ansvariga. Göran utsågs till ordförande och Boel Lööw till kassör. Övriga ordinarie ledamöter blev Roland Karlsson och Carlos Nuñez. Till suppleanter valdes Katarina Hemming och Ömer Sungur.

Årsmötet beslöt också att Irakiska Kurdistans Stödkommitté skulle få ett bidrag på 300 kr. Däremot fick Carlos inte stöd för sitt förslag om ett särskilt folkbildningskonto.

Mötet ansåg att det är underförstått att allt det som inte går åt till administration eller annat nödvändigt ska användas för folkbildningsinsatser.

I januari 1988 gjorde föreningen en enkel folder med information om sin verksamhet.

Av den framgick att vi väntade på SIDA-svar angående föreningens ansökan om stöd till ett projekt rörande de mänskliga rättigheterna i Chile. Föreningen sökte också deltagare till tre studiecirklar: Folkbildning i Latinamerika, Kvinnors arbete i Latinamerika och Hantverk till stöd för folkbildning

Medlemsbrev

Av ett brev som jag skickar ut till medlemmarna 880106 framgår att ett möte planeras till den 10 februari i ABFs förbundshus på Torsgatan i Stockholm. Då ska bl.a. CEAAL, Det latinamerikanska rådet för vuxenutbildning diskuteras liksom det som då betecknades som Latinamerikas första folkhögskola, El Canelo de Nos, några mil utanför Santiago i Chile. Under rubriken Befrielsens pedagogik skall nordiska och latinamerikanska folkbildare träffas i Kungälv. Målet är att bilda en gemensam organisation. Där, den 3 mars 1988 , föds FONOLA-SOL, Föreningen för folkbildningsutbyte Norden-Latinamerika, Solidaritet

Det framgår också, att Föreningen folkbildning för frihet, FFFF har gått med i den s.k. sekundkampanjen. Den gällde att under ett år samla in så mycket pengar att det motsvarade 1 sekunds rustningskostnader. Ett mål för insamlingsverksamheten var pengar till utrustning för El Canelo de Nos.

Roland Karlsson

Roland Karlsson var föreningens förste ordförande. Han valdes in i interimsstyrelsen i december 1986 och det beslutet konfirmerades sedan på ett extra årsmöte den 27 februari 1987. På årsmötet den 24 november 1987 blev sedan jag vald till ordförande men Roland fortsatte att vara ledamot av styrelsen.

Flera av de folkbildare från Latinamerika som varit på Föreningen Nordens folkhögskola i Kungälv och medverkat i bildandet av FONOLA-SOL den 3 mars 1988 bodde sedan hemma hos oss. De medverkade bl.a. i det möte som Eduardo Madariaga ordnade i ABFs förbundshus, det som genomfördes dagen innan han avled.

Jag hade en hel del kontakter med ulandslinjen vid Västerhaninge. När de anordnade ett stort internationellt seminarium, så ville de hämta deltagarna som befann sig i Rimforsa i Östergötland. Eftersom jag var arbetslös och hade busskort, så blev det jag som gjorde det. Jag hade aldrig en tanke på att det skulle bli en så rolig upplevelse.

Dagen efter jag hade kommit hem efter att ha lämnat minibussen i Ljungskile, så var jag hemma hos Carlos och då pratade vi om möjligheten att bilda en fond till hans minne. Det var strax efter Eduardos bortgång.

Eduardo var för oss alla en extraordinär person. Han brydde sig om allt och alla. Han var som en extra pappa för de unga som kom hit som flyktingar. Det var aldrig några problem kring honom. Han var mån om alla samtidigt som han gav mycket av sig själv. Hans inställning påminner om det som Olof Palme sa en gång: Jag vill att alla ska ha det bra i det här landet ända till den minsta lilla knatten. Att hans namn lever kvar i föreningens namn 28 år efter det han dog säger något om vilket speciell person han var.

Eduardo Madariaga

En folkbildarkamrats död

Den 24 mars 1988 skickar jag ut ett Medlemsbrev 1 , 1988 . Så här står det:

Tyvärr kommer detta första brev att domineras av en utomordentligt ledsam nyhet: vår entusiastiske folkbildarkamrat Eduardo Madariaga är död. Den 7 mars genomförde FFFF ett mycket lyckat folkbildningsmöte i ABF-huset på Torsgatan i Stockholm. Latinamerikanska folkbildare, som deltagit i ett seminarium i Kungälv, berättade på ett levande sätt om sitt arbete.

Eduardo gladdes åt att så många kom – 70 –80 personer – och att kvällen blev så lyckad. Dagen därpå lyckönskade han sina kvinnliga kamrater i fackföreningen på den Internationella kvinnodagen. Under lunchen drabbades han av en propp i hjärtat och innan kvällen var han död.

Eduardo begravdes den 30 mars. I det tal jag då höll sa jag bl.a. följande:

Som en blixt från klar himmel lämnade du denna värld.

Du gjorde det kämpandes för de idéer som du älskade: Frihet, jämlikhet, syskonskap.

Som en stor folkbildare i Paolo Freires anda var du övertygad om att det går att genomföra förändringar, betydelsefulla och djupgående om man arbetar tillsammans i den lilla gruppen med mänskliga rättigheter, alfabetise-

ring, genusfrågor, alternativ teknik eller folklig kommunikation.

Du ansåg att människans befrielse uppnås genom att teori, praktik och aktion förenas med början i den lilla studiecirkeln, där pedagogik för förtryckta tillämpas.

I mitt tal nämne jag också det beslut som FFFF tillsammans med Eduardos familj tagit, nämligen att bilda en fond till stöd för folkbildning i hans hemstad Valparaiso i Chile.

Jag minns min tío (farbror) Eduardo Jimena Nuñez Apablaza

Jag har ett vagt minne av att ha träffat tío Eduardo första gången hemma hos oss i Chile. I början av 70 -talet måste det ha varit! Pappa Carlos var sällan hemma. Han var en mycket efterfrågad fackföreningsledare på den tiden! Så när han kom hem med en vän från Quilpué, då kom man ihåg det!

Tío Eduardo var en mycket lång man –med mina ögon sett, jag var knappt 8 år. Han var också väldigt verbal, artig och framför allt stilig! Några år senare möttes vi igen. Denna gång i Kristinehamn i Värmland! Livets krokiga stigar hade fört oss samman i Sverige! Från Santiago de Chile till de värmländska skogarna hade den sociala kampen förflyttat oss!

Tío Eduardo hade också flytt Pinochets blodiga diktatur och väntade på att återförenas med sin familj i Sverige och under ti-

den bodde han hos oss! Pappa Carlos politiska roll krävde att familjen flyttade från Kristinehamn till Stockholm och vi hamnade i Åkersberga – tillsammans med tío Eduardo som jo, var en familjemedlem! En kort tid därefter fick han den stora nyheten att hans egen familj var på väg till Sverige! De bosatte sig så småningom i Botkyrka kommun.

Tío Eduardo och pappa Carlos var kampbröder! De hade delat samma kamp inom fackföreningsrörelsen i Chile och denna kamp hade de tagit med sig till Sverige! De var mycket aktiva inom Chile-frågan, bl.a. genom ABF och LO. Jag blev själv involverad och var aktiv redan som 14 -åring. Vi var ute i skolor runt om i Stockholm och berättade om Chile, drog igång klädinsamlingar, skickade containers med julklappar osv. Att vara chilenare var att vara ambassadör för Chile-frågan på den tiden!

Åren gick och vyerna vidgades! Det var inte bara fråga om Chile längre. Nu var det hela Latinamerika som blödde! Nicaragua,

780417 Carlos Nuñez och Eduardo Madariaga på en bild i Värmlands Folkblad den 17 april 1978 Åke Asplund, som syns till vänster, socialdemokrat, hade då nyligen hjälpt Eduardo att ta sig ut från Chile och till Kristinehamn

El Salvador… Palestina…Vi ville hjälpa till! Förtrycket i världen skulle utrotas!

1984 gick pappa Carlos på folkhögskollärarutbildningen i Linköping. Han var då sedan några år anställd på LO-skolan Runö. Han hade sällskap på kursen med Patricio Pérez, som då var engagerad i kursverksamheten vid LOs folkhögskola Runö, särskild då i kursen i kooperation och folkbildning. I utbildningen ingick praktik. Den gjorde pappa Carlos dels vid u-landslinjen vid Västerhaninge folkhögskola dels vid den kurs på spanska i Folkbildning som han, Patricio och Göran Sallnäs gjorde tillsammans hösten 1984 .

Pappa Carlos bjöd ofta in sina vänner till folkhögskolan i Västerhaninge. Bland dem fanns tío Eduardo och deltagare i kursen i kooperation och folkbildning. I Åkersberga fanns en omfattande erfarenhet av solidaritetsarbete med Chile, bl.a genom Chilekommittén, LOs folkhögskola och Unga Örnars barnmatsal i Chillán, där både Anita och Göran Sallnäs var verksamma.

Lyckliga omständigheter gjorde att personer från dessa grupper kom samman och de bildade så småningom Föreningen Folkbildning för Frihet. Detta måste ha varit 1986 . Jag delade deras värderingar och blev medlem i föreningen redan då!

En marskväll 1988 var det sista gången jag träffade tío Eduardo! Vi hade haft ett möte på ABF-huset, där vi hade träffat representanter för folkbildningen i Latinamerika. Tío Eduardo var den som hade lånat lokalen och ordnat med alla detaljer inför mötet. Han såg trött och sliten ut men ingen av oss anade att han skulle få en hjärtattack dagen efter! Den 8 /3 fick vi ett samtal på kvällen att han hade förlorat medvetandet på jobbet och att de hade kört honom till

Sabbatsbergsakuten! Pappa Carlos, ett par nära vänner och jag tog oss dit direkt! Där mötte vi hans äldste son Eduardo och andra chilenska vänner. Tío Eduardo själv hade redan avlidit när vi kom fram!

Efter hans bortgång var det ännu viktigare att fortsätta med hans solidaritetsarbete! Han hade på eget initiativ startat ett projekt i Quilpué, hans hemstad. Det gick ut på att stödja fattiga barn och ungdomar, som riskerade att hamna på gatan. I januari 1993 besökte min man Nelson Salazar och jag tillsammans med tía Gladys, tío Eduardos änka, projektets lokal, som låg i ett slumområde. Föreningen folkbildning för frihet och stiftelsen Eduardo Madariaga hade bestämt sig för att fortsätta stödja projektet!

Eduardo Madariaga i 1 maj-demonstrationen i Stockholm 1981 Facklig och politisk ledare Folkbildare Här med ett plakat för CUT, Chiles LO

Fryst verksamhet och en stiftelse

Årsmöte och fryst verksamhet

Den 28 april 1988 inbjöd föreningen till ett medlemsmöte, där Martin Koff skulle informera om sin resa i Chile. Enligt vårt informationsblad ska han också berätta om arbete bland kvinnogrupper, Folkets Hus-rörelsen i Chile, El Canelo de Nos och ett framtida samarbete med dessa organisationer.

Den 18 december 1988 genomfördes årsmötet för det brutna redovisningsåret 1 oktober – 30 september. Det framgår av verksamhetsberättelsen, att föreningen genomfört tre medlemsmöten, sex styrelsemöten och har sänt ut tre medlemsbrev. 28 personer hade erlagt medlemsavgiften på 60 kr. På en lista över FFFF-medlemmar, som är bifogat protokollet, finns dock 55 namn upptagna. Utgående balans visar på 12 192 kr. Vad som hände med dessa pengar framgår av Boel Lööws beskrivning på sid. 19–20. Av protokollet framgår också att föreningen har stött kampanjen Nicaragua måste överleva och att hantverk från El Salvador sålts till stöd för vår förening.

Valberedningen hade inte lyckats få fram något förslag till ny styrelse. Förmodligen berodde det på att flera, inkl. jag själv, blivit engagerade i den nybildade organisationen för folkbildningsutbyte mellan Norden och Latinamerika, FONOLA-SOL.

Årsmötet beslöt, som det heter i protokollet, att frysa FFFF:s verksamhet för nästkommande verksamhetsår. Dock utsågs en interimsstyrelse bestående av Göran Sallnäs, ordförande, Carlos Nuñez, vice ordförande, Boel Lööw, kassör, Roland Karlsson,

sekreterare, Pia Johansson revisor och Jimena Nuñez, studieansvarig.

Föreningen folkbildning för frihet och Stiftelsen Eduardo Madariaga inbjöd till en minnesstund över den bortgångne Eduardo Madariaga till den 26 mars 1989 . Mötet hölls hos ABF på Torsgatan 10 i Stockholm, Eduardos tidigare arbetsplats. Roland Karlsson höll ett anförande liksom Américo Soto och Carlos Nuñez. Adrian Miranda bidrog med musik på harpa och Juan Morales och Rosita Vivallo med gitarrspel och sång.

Stiftelsen Eduardo Madariaga

Nästa daterade dokument föreningen har är från den 11 mars 1993. Det är en inbjudan till ett möte på Torsgatan, under vilket Stiftelsen Eduardo Madariaga ska berätta om sin verksamhet. Chiles ambassadör Carlos Parra har lovat att medverka och också informera om situationen i Chile. Rosita, Juan och Ociel Carrizo ska medverka med musikinslag.

Det finns flera dokument som speglar verksamheten hos Stiftelsen Eduardo Madariaga men de saknar datering. Ett brev som rimligen blir skrivet 1989 eller 1990 är undertecknad av stiftelsens ordförande Carlos Nuñez och dess sekreterare José Riquelme.

Stiftelsens syfte beskrivs på följande sätt i en liten presentationsfolder:

Vår stiftelse består av svenskar och chilenare, är politiskt, religiöst och nationellt oberoende. Det enda syftet är att

ge hjälp och skydd till några barn och ungdomar i en svår social situation.

I foldern presenteras de tre projekt som stiftelsen driver:

1 . Ett månatligt bidrag till ett pedagogiskt fritis, som ger stöd till ett 50 -tal fattiga barn i Quilpué i Valparaisoområdet. [Det finns ett fotoalbum med bilder på olika aktiviteter som genomförts med barnen i Quilpué.]

2 . Stöd till projektet Eduardo Madariaga-centret i Rengo, som bl.a. bedriver verksamhet rörande regionalpolitik.

3 . En specialfond som har till mål att samla pengar för att kunna garantera ett långsiktigt arbete. Medlemmarna betalar varje månad en valfri summa till fonden. En vision är att så småningom med hjälp av SIDA-medel kunna starta en folkhögskola i Chile.

År 1994

Stiftelsen Eduardo Madariaga skriver i mars 1994 ett brev till Martin Koff och ABF

Stockholms län och anhåller om ett kulturbidrag för den minnesstund över Eduardo Madariaga som planeras att förläggas till Runöskolan den 28 maj. Bidraget beviljas. Det framgår av brevet, att stiftelsen hittills årligen anordnat en sådan minnesstund.

Iqbal Masih

Iqbal var en pakistansk pojke, som lyckades rymma från sitt slavarbete för en mattfabrikant och gå med i Barnens befrielse-

front. Han kom också att besöka Sverige och blev bl.a. bekant genom filmen Mattan. En mördare i Pakistan ändade livet på den då 12 -årige pojken. Den 25 april 1994 undertecknade jag ett protestbrev för Föreningen Eduardo Madariagas räkning, ett brev som ställdes till Pakistans ambassad i Stockholm. Bland undertecknarna fanns också SFHLs lokalavdelning och studerandekåren vid Runö folkhögskola, ABFs sektionsstyrelse i Österåker, Åkersberga socialdemokratiska kvinnoklubb och Vänsterpartiet i Österåker.

Carlos Nuñez såg också till att de fackliga kurserna på Runö fick vetskap om Iqbals öde och de fruktansvärda arbetsförhållanden, som mattslavarna i Pakistan var utsatta för.

Informativo nr 1

I augusti 1994 sände Stiftelsen Eduardo Madariaga ut ett informationsblad. I det nämns bl.a. att Christina Grebesjö-Sutton, Pedro Rivera och Erasmo Aravena har i uppdrag att bilda La Asociación Cultural y Solidaria Eduardo Madariaga (Kultur och solidaritetsföreningen Eduardo Madariaga) Av denna tanke blev det dock aldrig något av. Nelson Salazar och Jimena Nuñez fick under året i uppgift att skapa en fond på 5 000 kr för inköp av böcker, musik, hantverk och annan för att kunna öka stiftelsens intäkter. I september meddelade de två genom brev till styrelsen, att de i stort sett lyckats få ihop det beloppet och att de planerat att tillverka tröjor med specialtext inför en kommande fest.

Mångkulturell midsommarafton

på Runö

Anders Wetterberg, rektor på LO-skolan Runö, uppvaktade i början av 1992 LO och ABF om ekonomiskt bidrag till ett årligen återkommande kulturarrangemang med målsättning att sammanföra människor från olika kulturer. Trots optimistiska tongångar till en början, så blev det till sist ett negativt beslut. Man ansåg att Runö låg alltför långt bort och valde i stället att satsa på att stödja verksamhet i Tensta eller Rinkeby.

På våren 1992 hade Folkbildningskooperativet Kraften bildats. Ett av dess mål var att förhindra att Täljövikens kursgård skulle läggas i malpåse, vilket då var ett verkligt hot. Bland koopertivets medlemmar fanns Bernice Eriksson, Carlos Nuñez, Gabriel Teran, Arne Torstling occh Göran Sallnäs, alla lärare på Runö.

Året innan, 1991 , hade en studiecirkel startat i Åkersberga på temat För ett mångkulturellt Åkersberga I cirkeln diskuterades invandrares och flyktingars situation i Österåkers kommun. Deltagarna kom från olika länder: Irma Nordström Robles från Bolivia, Carlos Nuñez, Claudio Pérez och Jimena Nuñez från Chile, Banni Farkhondeh från Iran och Lars Andersson (Graf), Erik Nordström, Anita Sallnäs och Göran Sallnäs från Sverige.

Efter samtal med Anders Wetterberg beslöt cirkeln och kooperativet att satsa på en Mångkulturell midsommarafton på Runö 1992 . I ett flygblad som spreds inför den förestående midsommaraftonen står det bl.a. följande:

Vi tror på framtiden och möjligheten att skapa ett bättre Sverige.

Vi är övertygade om att det går att skapa ett mer demokratiskt samhälle präglat av solidaritet och jämlikhet.

Vi är förvissade om att detta samhälle måste vara ett mångkulturellt samhälle, där människor från skilda delar av världen ges tillfälle att bidra till Framtidssverige.

Vi vill aktivt medverka till att skapa förutsättningar för att denna vision skall bli verklighet.

Därför vill vi att midsommarafton 1992 på LO:s kursgård Runö blir ett möte mellan människor från olika kulturer.

Därför vill vi att midsommaraftonen, den kanske mest svenska högtiden vi har, blir till en gemensam fest och ett utbyte av erfarenheter och upplevelser.

Därför är du varmt välkommen till Runö på midsommarafton oavsett på vilken plats på jorden du råkar ha blivit född.

Flygbladet var undertecknat av studiecirkeln och kooperativet men också av bl.a. Hotell och Restauranganställdas förbund, Föreningen för folkbildningsutbyte Norden-Latinamerika, FONOLA-SOL, Kulturföreningen Los Andes, Föreningen Unga Örnars Barnmatsal i Chile och Föreningen Eduardo Madariaga.

Programmet för denna första mångkulturella midsommarafton såg ut så här:

13 .00 Vi träffas och klär midsommarstången

14 .00 Vi reser stången. Britt och Ingmar Ramström leder dans och lek.

Och sedan gör vi en massa annat tillsammans. Vad det blir beror på dig och din förening. Men nu kan vi redan utlova:

* Säcklöpning

* Danser från Bolivia/ Andernas barn

* Tipstolva

* Mer dans och lek på »svenska«

* Kurdiska danser

* Tävlingar för barn

* Sång från Rumänien

* Uppvisning i Teakwondo

* Tårta

* Dans och sång från Chile

* Möjlighet att prova på mat från Iran, Rumänien, Chile …

* Korv och läsk

* Och allt annat vi hittar på tillsammans

Den här verksamheten pågick mellan 1992 och 1999 . Vi kan nog lugnt konstatera, att den blev en mycket stor framgång. Många deltagare har berättat om hur de upplevt oförglömliga midsommaraftnar på Runös fotbollsplan med många fina möten mellan människor från olika delar av världen. För vart år kom det fler människor. Med något

enstaka undantag framträdde alla de medverkande under åren utan att ta något betalt. De lät sig nöjas med reseersättning och lite fika. Nog var det ett konkret, roligt och innehållsrikt bidrag till integrationssträvandena!

Det finns verkligen mycket att minnas av allt det som skedde på den där fotbollsplanen under åren. Så här uttrycker jag det i min bok Latinamerika och Runö: Folkbildning och solidaritet 1967 –2007

Föreningen Eduardo Madariaga som såg till att tält, bord, stolar och annat fanns på plats.

Valeri som varje år medverkade med ryska och svenska sånger.

De många fantastiska chilenska dansgrupperna.

Husmor Anna iförd folkdräkt i spetsen för barnen med tårtorna.

Andernas barn, som efter några år blev Andernas ungdom, som varje midsommar lät oss ta del av sina bolivianska danser.

De filippinska barnen med sina graciösa rörelser i sina färgsprakande dräkter.

Barnmatsalsgruppen med sina lekar och sin försäljning.

Maten från olika delar av världen.

Det våldsamma regnet som en gång slog sönder programmet och förstörde de chilenska barnens dansuppvisning.

Och en annan gång: sommarvärmen som kom »som ett slag i ansiktet« mitt under ett annat chilenskt dansnummer.

Ja, listan på fina minnen skulle kunna göras mycket lång. Och varför överlevde då inte denna goda idé övergången till det nya seklet? Som Anders Wetterberg nämner i inter-

solidaritet och folkbildning

Andernas barn/ Andernas ungdom gladde oss med sina danser från Bolivia 1996 .

Ditas Enström deltog under många midsommaraftnar med sina dansgrupper från Filippinerna 1994 .

Föreningen Eduardo Madariaga fanns med som en av organisatörerna bakom alla de mångkulturella midsomrar, som genomfördes under åren 1992 –1999 Här säljs chorizos, korv, till förmån för föreningens verksamhet 1995

vjun här nedan, så krävs det personer som driver frågan och är beredda att organisera, att ta på sig arbetet. Det var närmast Bengt Liljedahl, Carlos Nuñez och jag som var dessa pådrivare, eldsjälar. Jag var dessutom både programmakare och presentatör.

År 2000 slutade min tjänst på skolan och jag hade sedan länge lovat min familj att fira midsommaren det året uppe i Jämtland.

Samtidigt åkte Bengt till Kina och Carlos till Chile.

Anders Wetterberg berättar i en intervju om de mångkulturella midsommaraftnarna:

Midsommarfirandet byggde ju på att det fanns några eldsjälar. Och när ingen höll i det, så dog det hela. Men det är väl så, att allt som går på obekväm arbetstid, ja då är det svårt att finna dem som vill göra det.

Mitt arbete med de här midsommar-

aftnarna var att hugga alla björkar, som majstången skulle kläs med. Jag gick längs vägen mot grusgropen och rensade och sedan kom vaktmästarna och plockade upp dem. Och sedan var jag med barnen borta vid ängen vid bommarna och plockade prästkragar.

Självklart hade det gått att få de mångkulturella midsommaraftnarna att leva vidare om nu skolan verkligen haft intresse av att det skulle bli så. Några andra hade naturligtvis kunnat överta de roller vi haft, eftersom verksamheten var så inarbetad och skolan hade så många vänner, som var villiga att ställa upp. Men det är klart, det krävs alltid arbete för att allt ska fungera, frivilligt arbete, obetalt arbete. En fördel är det dock när något försvinner, när det fungerar som bäst: då finns det bara positiva minnen att bära med sig!

Dans kring midsommarstången på Runö 1993 Den mångkulturella festen firades den här gången med regnet hängande över oss

Föreningen Eduardo Madariaga

Den 29 oktober 1994 bildas formellt Föreningen Eduardo Madariaga. Som vi tidigare sett har Föreningen folkbildning för frihet någon gång kring 1990 glidit över och blivit Föreningen Eduardo Madariaga, utan att den interimsstyrelse, som valdes för FFFF 1988 , låtit detta avspeglas i ett protokollfört beslut.

Den nyvalda interimsstyrelsen fick följande utseende: Ordförande Göran Sallnäs, sekreterare Elisabeth Riquelme, kassör Pedro Rivera, övriga ledamöter Christina Grebesjö-Sutton, Jörgen Daun, José Riquelme och Erasmo Aravena. Anita Eriksson utsågs till revisor och Jimena Nuñez till revisorssuppleant. Valberedningen kom att bestå av Carlos Nuñez, Anita Sallnäs och Semla Konstanzos.

Som avslutning på årsmötet, som hölls på Eduardo Madariagas gamla arbetsplats hos ABF-förbundet på Torsgatan 10 i Stockholm, genomfördes en fest. Den gav en intäkt på hela 14 240 kr, vilket bör ha inneburit att ett stort antal personer besökte årsmötet och den efterföljande festen. Nya stadgar antogs. Innehållet är i stort sett detsamma som idag. Målparagrafen lyder:

Föreningen Eduardo Madariaga är en partipolitiskt obunden organisation, som önskar öka och förbättra relationerna mellan människor utan att ha ras, religion eller kultur i åtanke.

Föreningen Eduardo Madariaga arbetar för:

– ett mångkulturellt Sverige

– folkbildning i Sverige och utomlands

– barns rättigheter och uppfyllande av FNs barnkonvention

För att på bästa sätt uppnå sina demokratiska och solidariska mål skall Föreningen Eduardo Madariaga samarbeta med andra organisationer.

Gemensamt möte 1995

Den 14 januari 1995 genomfördes ett gemensamt möte mellan Stiftelsen och Föreningen Eduardo Madariaga. Närvarande var Carlos Nuñez, José Riquelme, Jimena Nuñez, Nelson Salazar, Christina Grebesjö-Sutton, Erasmo Aravena, Pedro Rivera, Elisabeth Riquelme, Inger Hansson, Anita Sallnäs och Göran Sallnäs. I sin inledning tog Carlos upp fördelningen av arbetsuppgifterna mellan stiftelse och förening.

Så här beskriver mötesprotokollet denna.

Stiftelsen förvaltar fonden och ska garantera verksamhetens kontinuitet. Målet är att kunna finansiera en stor del av verksamheten med räntan på fonden.

Föreningen arbetar med opinionsbildning, studieverksamhet och stödverksamhet för fonden.

Det framgick också att Unga Örnars barnmatsal i Chile var nedlagd men att den stödförening, som drivit verksamheten i Chillán sedan 1977 , skall fortsätta att betala 4 500

föreningen eduardo madariaga 33

kr per månad fram tom. augusti 1995 i avgångsvederlag för den kvinna, som varit anställd av barnmatsalen.

En elev till José Riquelme hade besökt fritidshemmet i Quilpué och hade rapporterat att det hade fått juridiskt erkännande, varför verksamheten nu fick visst statligt stöd och att den hade kunnat utökas.

Föreningens årsmöte 1995

Den 18 mars 1995 genomfördes årsmötet för Föreningen Eduardo Madariaga i Gershedens Folkets Hus på Skansen. Av protokollet framgår att Nelson Salazar utformat en fana för föreningen och att denna sytts upp av några medlemmar. Den interimssty-

relse som valdes den 29 oktober 1994 beviljades ansvarsfrihet och medlemsavgiften fastställdes till 100 kr per år. Styrelsen fick följande utseende:

Ordförande Göran Sallnäs, vice ordförande Christina Grebesjö-Sutton, sekreterare Elisabeth Riquelme, kassör Pedro Rivera och övriga ledamöter Erasmo Aravena, Maritta Söderholm och José Riquelme.

Jimena Nunez beskriver tillkomsten av föreningens fana på följande sätt:

Min man Nelson Salazar, konstnär, blev tillfrågad om han kunde tillverka en fana till Stiftelsen och Föreningen Eduardo Madariaga, året kan ha varit 1994 . Vi satt vid köksbordet och samtalade och tänkte ut vad som skulle symboliseras. Nel-

Nelson Salazar visar ett par olika modeller på den fana, som skulle bli föreningens logga Det sker på ett möte 1995 hemma hos Anita och Göran Sallnäs på Runö Förutom Nelson så finns också

Jimena Nuñez och Elisabeth Riquelme på bilden

son ville att man klart och tydligt skulle se att folkbildningen/utbildningen skulle nå alla människor oavsett ras – därav de olika färgerna på figurerna. Att svarta tavlan –som här symboliserar kunskap – skulle ersättas av en grön tavla, symbol för hopp och framtidstro! Att solen skulle ha fem solstrålar som symboliserade kontinenterna. Solen i egenskap av styrka och kraft!

Han komponerade fanan och presenterade sitt förslag hemma hos Anita och Göran Sallnäs på Runö. När förslaget blev godkänt, så hjälptes vi åt att inhandla tyg och sytillbehör! Några medlemmar från gruppen kom hem till oss och vi börja jobba på fanan! Jag minns att Florentina Retamales, Maria Riquelme, min mamma Lily Apablaza, Anita Sallnäs och en väninna till henne var med. Vi klippte alla delar på vårt vardagsrumsgolv i vårt dåvarande hem i Magretelund. Vi sydde för hand alla applikationer, så vi turades om att ha fanan hemma hos varandra. Så småningom blev vi klara och fanan presenterades för första gången på ett årsmötet den 18 mars 1995 .

Stiftelsens ekonomi

En översikt över stiftelsens ekonomi i slutet av 1994 visar på en behållning på 78 351 kr. I budgeten för 1995 avsätts 8 000 kr för resp. projektet Quilpué och Rengo. För bokinköp reserveras 2 400 kr och till fonduppbyggnad 6 000 kr. Genom att anordna dansaftnar (10 000 kr), basar (6 000 kr) och andra aktiviteter (10 000 kr) så hoppas man få ett överskott på 1 600 kr.

1996

Den 31 mars 1996 genomförde Föreningen Eduardo Madariaga ett nytt årsmöte. Eftersom det blir det sista på några år, kan det vara anledning att också nämna detta.

I verksamhetsberättelsen nämns de aktiviteter som föreningen deltagit i sedan årsmötet på Gershedens Folkets Hus:

* Under 1 maj-firandet i Åkersberga samlade man in namnunderskrifter i protest mot mordet på Iqbal. Listor med över 1 000 namn sändes till Pakistans ambassad.

* Den 20 maj hade några chilenska konstnärer utställning på Länsmansgården i Åkersberga och föreningen fanns med och sålde chilensk mat.

* Föreningen fanns som nämnts tidigare i högsta grad med på den mångkulturella midsommaren på Runö. Antalet deltagare uppskattades 1996 till 400 –500 .

* Den 2 –3 september deltog föreningen i Kulturens dag i Åkersberga och sålde mat »med gott resultat«.

* I december 1995 anordnades en danstillställning på Torsgatan 10 i Stockholm. Den gav ett överskott på 11 380 kr. I denna summa ingick 4 000 kr, som ABF Stockholms län bidragit med. 8 000 kr av dessa pengar hade överförts till stiftelsen. Totalt fanns nu 86 309 kr på stiftelsens konto per den 31 mars 1996 .

Av verksamhetsberättelsens slutord kan vi nog förstå att det inte är så lätt att uppbringa entusiasm inför föreningsarbetet:

Vi är medvetna om att vi inte kunnat leva upp till de förväntningar som vi

själva och andra har haft på oss. Men det är ju så här i livet, att vi slits mellan olika intressen och förpliktelser och att vi inte alltid orkar genomföra det som vi planerat.

Den målsättning som Föreningen Eduardo Madariaga har, den kan ju också förverkligas inom andra föreningar, i andra sammanhang. Så även om vi kanske inte gjort så mycket i föreningens namn, så kan vi nog säga, att vi på många olika sätt har hedrat Eduardos minne, arbetat för demokrati, folkbildning och barnens bästa.

Till årsmötet kom 17 personer, vilket vi får betrakta som ett relativt högt deltagande. Till ny ordförande för föreningen utsågs Bengt Liljedahl. Christina Grebesjö valdes som vice ordförande, Maritta Söderholm till sekreterare och Anna Aulin utsågs till

kassör. Erasmo Aravena, Américo Soto och Ruben Álvarez blev också ordinarie ledamöter. Årsmötet beslöt också att sända en hälsning till Jenny Brändström i Abborrträsk. Jenny, som också finns med i filmen Åkersberga Chillán ToR, var en av de flitigaste bidragsgivarna till Unga Örnars barnmatsal i Chile.

Planen för den nya styrelsens arbete var ambitiös. Man ville få minst 50 medlemmar, ge ut 4 informationsblad, bygga upp ekonomin, bilda lokala arbetsgrupper eller studiecirklar i Åkersberga, Fittja och Stockholm, fortsätta med den mångkulturella midsommaren och anordna en dansafton i oktober.

I juni 1996 kommer ett första informationsblad med en sammanfattning av årsmötets beslut. Det framgår också att Handelsklubben på Runö lagt ner sin verksamhet och att dess behållning, 16 000 kr, överförts till Stiftelsen Eduardo Madariaga.

Britt Wrang

Jag stöder föreningens verksamhet därför att

• jag tycker de projekt föreningen åtager sig känns angelägna

• styrelsen och en grupp aktiva medlemmar med oförtröttlig energi på det uppfinningsrikaste sätt hittar objekt att omsätta i pengar till projekten.

• solidaritetsarbete är nödvändigt för många människors överlevnad, så länge världens resurser är snedvridna.

• om jag skulle framhålla något, så är det viktigt allt som görs för barn och deras skolgång.

»Stöd Unga Örnars barnmatsal i Chile « Tältning på Bommersvik 1987

Kvinnor från Föreningen

Unga Örnars barnmatsal i Chile Fr v Margareta Gustafsson, Britt Wrang, Uta Bertram, Anita Sallnäs, Inger Hansson och Kerstin Ek 1 maj 1994 Alla är medlemmar i vår förening 2015! De fyra första har lämnat bidrag till boken

Unga örnar från barnmatsalsgruppen i sina egenhändigt gjorda »solidaritetsmössor« 1 maj 1988

Margareta Gustafsson

Jag har varit med i Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga sedan den bildades. Jag upplevde föreningens verksamhet, som en fortsättning på arbetet med Unga Örnars barnmatsal i Chile. Det var ett projekt, som startades av arbetarrörelsen i Åkersberga. Under många år hjälpte föreningen till att driva en barnmatsal i Chillán, en stad i Chile.

Verksamheten var avsedd som hjälp till mödrar och barn under åren med Pinochets regim, då många familjefäder fördes bort, fängslades och dödades.

När förhållandena i Chile förändrades avslutades barnmatsalens verksamhet. Det kändes då helt naturligt att fortsätta arbetet för demokrati och folkbildning i Chile och övriga Latinamerika. En förening till minne av Eduardo Madariaga kändes som en bra fortsättning på vårt solidaritetsarbete.

Det var också en möjlighet att låta vänskapen och sammanhållningen från den tidigare föreningen leva kvar hos oss gamla medlemmar och återuppleva glädjen och kamratskapet. För mig är det en viktig del i mitt medlemskap.

Föreningen har under åren växt ut och breddat sitt arbete till andra delar av världen, t.ex. stöd till skolor och annat i Afghanistan, samt ett omfattande projekt med en skola för utsatta barn i Lettland.

Personligen har jag inte så stor möjlighet att delta i föreningens arbete längre, men jag är glad att kunna bidraga med en liten del och fortfarande få känna delaktighet och solidaritet med kamrater ute i världen.

Det är en glädje att få höra rapporter och få se bilder från skolan i Lettland och från andra projekt. Jag kan känna stolthet och värme vid tanken att vi här i Åkersberga, från vår lilla prick på jordgloben, kan sända hälsningar, hjälp och förmedla vårt hopp om en fri och rättvis värld. »Kanske en droppe i havet« men jag tänker ibland på Stig Dagermans dikt: »En hungrande människa mindre betyder en broder mer …«

Förening, stiftelse eller ingenting?

Föreningen Eduardo Madariaga fanns med som den drivande kraften bakom projektet

Mångkulturell midsommarafton på Runö fram tom. 1999 . Någon dokumentation om andra aktiviteter under senare delen av 90 -talet finns inte.

Nästa livstecken från stiftelsen och föreningen kommer i januari 2002 , då Bengt

Liljedahl, Carlos Nuñez och Göran Sallnäs kallar medlemmar och sympatisörer till Föreningen och Stiftelsen Eduardo Madariaga till ett årsmöte den 16 februari. Av inbjudan framgår att aktiviteterna legat nere under ett antal år. I kallelsen kan man läsa följande:

Verksamheten inom Föreningen Eduardo Madariaga och Stiftelsen Eduardo Madariaga har av flera olika skäl varit vilande under flera år. Nu tar vi ett initiativ och kallar dem som en gång i tiden visade intresse för föreningen och stiftelsen till ett årsmöte.

Föreningen Eduardo Madariaga läggs ner

Bengt inledde mötet och beklagade, att föreningens verksamhet varit vilande så länge och framförde en förhoppning om att mötet skulle fatta ett klokt beslut rörande föreningens framtid. Klokt eller inte: mötet beslöt att lägga ner föreningen.

I protokollets §4 heter det:

Frågan om föreningens framtid diskuterades. Ett förslag hade skickats ut i förväg om att föreningen borde läggas

ner. Bakom detta stod Bengt Liljedahl, Carlos Nuñez och Göran Sallnäs. Flera talare stödde detta förslag. De ansåg, att det skulle vara omöjligt att både driva en förening och en stiftelse vidare i Eduardos namn och med i stort sett samma målsättning.

Den ende som uttalade sig mot nedläggningsbeslutet var Eduardos son Gonzalo. Han menade att föreningen borde få leva en tid till för att kunna föra fram Eduardo som kandidat till det nyinriktade Manuel Bustos-priset i Chile. Mötet menade dock att stiftelsen lika väl skulle kunna stå bakom ett sådant förslag.

De som deltog i årsmötet var: Uta Bertram, Anita Eriksson, Inger Hansson, Édison Henriquez, Bengt Liljedahl, Gonzalo Madariaga, Carlos Nuñez, Angélica Pérez, José Riquelme, Anita Sallnäs, Göran Sallnäs och Britt Wrang. Årsmötet beslöt också att föreningens behållning på omkring 12 000 kr skulle överföras till stiftelsen.

Men stiftelsen lever vidare

Därefter vidtog årsmötet för Stiftelsen Eduardo Madariaga. Också stiftelsens vara eller inte vara stod på spel. Jag återger delar av protokollets §4 :

Under denna paragraf fördes en längre diskussion om stiftelsen skulle avvecklas eller om den skulle leva vidare och utvecklas.

förening, stiftelse eller ingenting? 39

Carlos Nuñez menade, att det som Eduardo Pérez kämpat för – ett bättre samhälle, barnens rättigheter, solidaritet och rätten till kunskap – att detta var mål värda att kämpa för också nu. Stiftelsen borde alltså få möjlighet att utveckla sin verksamhet.

Han påminde också om den betydelse Eduardo Pérez såg i folkbildningen.

Carlos erinrade om att Eduardo dagen innan han drabbades av sin hjärtattack hade bevistat ett möte med latinamerikanska folkbildare arrangerat av Föreningen Folkbildng För Frihet.

José Riquelme instämde i det Carlos sagt. Han visade också på den fana, som var en symbol för föreningens och stiftelsens målsättning i Eduardos anda. Alla barn har rätt till ett värdigt liv i enlighet med FN:s deklaration om barnens rättigheter.

Han menade också att Eduardo hade velat, att Eduardo ville, att stiftelsen skulle få leva vidare. »Eduardo hade en dröm. Jag vill vara med om den drömmen.«

Uta Bertram ansåg, att stiftelsen borde läggas ner, om det inte fanns personer, som var redo att ställa upp i en styrelse.

Både Gonzalo Madariaga och Göran Sallnäs uttalade, att de var beredda att ställa upp i en kommande styrelse.

Efter en kort fikapaus var mötet redo för beslut. I slutet på protokollets §4 står det med fetskrift:

Årsmötet beslöt enhälligt att Stiftelsen Eduardo Madariaga skall leva vidare. Till ordförande valdes José Riquleme och till kassör Inger Hansson. Styrel-

sens övriga tre ledamöter blev Gonzalo Madariaga, Angélica Pérez och Göran Sallnäs.

Stiftelsens behållning redovisades till 105 000 kr. En diskussion uppkom om vilket projekt vi borde stödja. Angélica Pérez föreslog CERSO och verksamheten kring Marlene Sandoval medan José Riquelme talade för Aldea de Niños, Cardinal Raúl Silva Henriquez. Mötet beslöt att överlåta åt den nya styrelsen att avgöra frågan. Ett belopp på högst 20 000 kr plus eventuella intäkter under året skulle få användas till detta projekt.

På ett styrelsemöte som stiftelsen hade den 7 december 2002 diskuterades både svårigheten att driva ett aktivt solidaritetsarbete och frågan om vilket projekt som stiftelsen borde stödja.

José konstaterade, att han tyvärr överskattat sina tidsresurser och inte kunnat ägna sig så aktivt åt stiftelsen som han önskat och Inger konstaterade, att det på årsmötet 2002 inte visats stort intresse för arbete för föreningen heller. Göran drog slutsatsen, att det inte fanns tillräckligt med tid och intresse för att aktivt driva ett solidaritetsarbete i Eduardos namn. Det bästa vore att rikta in sig på ett projekt och sedan göra en långsiktig satsning under flera år, t.ex. på ett projekt som vi redan känner väl, nämligen CERSO.

Beslutet blev att hänskjuta frågan till det årsmötet, som planerades till februari 2003 . Inger kunde rapportera, att stiftelsen nu förfogade över närmare 120 000 kr, sedan den nedlagda föreningen överfört 12 120 kr till stiftelsen.

Stiftelsens framtid oviss

Den 9 december 2002 skickar jag ut ett brev till medlemmar och intresserade. I det heter det bl.a.:

I mitten på mars genomförde vi en kväll i solidaritetens tecken på Runö folkhögskola i Stockholm. Den blev väldigt lyckad. Vi fick mycket god mat, vi lyssnade på skön musik, vi samtalade med varandra, vi såg på färsk film från CERSO i Chile och vi påmindes om vem han var denne person till vars minne stiftelsen är uppkallad, Eduardo Madariaga. Det var en fin nystart för stiftelsen.

Vi trodde väl alla, att mycket mera skulle följa. Optimismen och viljan var stor. Tyvärr visade verkligheten, att vi inte kunde leva upp till egnas och andras förväntningar. För detta får vi alla i styrelsen ta på oss ansvaret och göra självkritik. Dock har vi nu haft styrel-

Uta Bertram

semöte, funderat kring framtiden och fattat vissa beslut!

Vi inser, att vi i den nuvarande styrelsen inte kan lägga ner den tid som skulle behövas, för att stiftelsen skulle kunna bli en aktiv organisatör av fester, möten och bösskramling. Det är sanningen! Om det finns andra, som tror sig kunna driva stiftelsen i en aktivare riktning, hoppas vi att ni hör av er, så att vi kan välja in er i den nya styrelsen på årsmötet.

Stiftelsen har en del pengar, omkring 120 000 kr. Det förpliktigar självklart. Pengarna har flutit in under åren genom de mångas solidaritet. De har med sina bidrag velat stödja arbetet för

* ett mångkulturellt Sverige

* folkbildning i Sverige och utomlands

* barns rättigheter och uppfyllandet av FN:s barnkonvention

Jag tror på det som författarinnan Lena Andersson säger i sitt radioprogram

Allvarligt talat I det besvarar hon frågan, varför människan gör det hon gör. Hon menar, att ingen gör något av ren godhet, om den inte upplever någon nytta för sig själv. Så är det nog också för mig. Jag upplever en större tillfredsställelse av att ge eller tillverka något för någon annan, som jag tror har nytta av det, än att belasta mig med prylar, tjänster eller upplevelser endast för mig.

Jag gläder mig åt kontakten med de kamrater, som jag har haft sedan jag var ung, som tycker likadant och det gläder mig om jag kan göra nytta för andra, som inte har några eller små möjligheter att göra det själv.

Över huvud taget tycker jag att det är viktigt att verka för en utjämning av livsvillkoren för människor här på jorden. Det är stora ord och jag kan endast göra en begränsad insats. Men jag gör så gott jag kan!

förening, stiftelse eller ingenting? 41

Föreningens nya liv

Årsmöte och återuppståndelse

Den 15 februari 2003 genomförs ett nytt årsmöte med Stiftelsen Eduardo Madariaga. I kallelsen skriver jag bl.a.:

Vi vänder oss med den här kallelsen till er alla, som på något sätt visat intresse för den verksamhet som utvecklats i Eduardo Madariagas namn, må det vara som förening eller stiftelse. För ett år sedan beslöt vi att lägga ner föreningen och bara ha stiftelsen kvar. Det var nu inte så lyckat, om vi vill ha verksamhet, som är demokratisk styrd och förankrad. En stiftelse kallar knappast till ett årsmöte, där andra än styrelserepresentanterna inbjuds…

För att underlätta genomförandet av ett årsmöte och för att inte råka ut för eventuella byråkratiska obehagligheter, är det kanske klokt att låta Föreningen Eduardo Madariaga återuppstå och fatta de viktiga besluten i dess namn.

Den 26 maj 2004, på det möte vid vilket Föreningen Eduardo Madariaga återuppstod deltog Anne Demérus, Inger Hansson, Bengt Liljedahl, Angélica Pérez, José Riquelme, Anita Sallnäs, Göran Sallnäs och Britt Wrang. Mötet beslöt att återuppväcka föreningen och valde följande styrelse: Ordförande Göran Sallnäs, kassör Inger Hansson och övriga ledamöter: Carlos Nuñez, Angélica Pérez och José Riquelme.

I §6 stakas den kommande projektverksamheten ut:

Under denna paragraf diskuterade vi användandet av fondens medel. Vi inriktar vårt stöd till CERSO i Concepción, Chile och siktar på att detta stöd är långsiktigt. Dock låter vi årsmötet varje år fastställa storleken på det belopp vi ställer till CERSO:s förfogande. Stödet bör gå till flickor/ kvinnor som vi kan följa och lära känna. Därigenom kan vi ge kontinuerlig information om sånt som händer och få människorna runt Föreningen Eduardo Madariaga att fortsätta lämna stöd till vår fond. Det blir emellertid Marlene Sandoval, som är själen i verksamheten, som får förtroendet att fatta beslut om hur stödet skall fördelas och användas…

Mötet beslöt i enlighet med styrelsens förslag att stödja CERSO:s arbete med 25 000 kr.

Det ställde sig också bakom förslaget från stiftelsens styrelse att stödja arbetet med en kongress i Stockholm i augusti anordnad av Sociedad Bolivariana, en frimurarorden som Eduardo Madariaga en gång tillhörde, med 10 000 kr. Årsavgiften för föreningen fastställdes till 100 kr.

Samma dag hade stiftelsen också sitt årsmöte. Den valde samma styrelse som föreningen och beslöt att överföra 35 000 kr till föreningen.

2003 – ett passivt år

Den 31 mars 2004 genomförde Föreningen Eduardo Madariaga årsmöte. I verksamhetsberättelsen för det gångna året konstateras att föreningen inte gjort så mycket förutom att betala ut 45 000 kr och att bara fem personer betalat medlemsavgiften för 2003 . Förutom stödet till CERSO på 25 000 kr, så betalades 10 000 kr ut till Sociedad Bolivariana och lika mycket till Göran Sallnäs för upptryckning av boken Latinamerika och Runö – Folkbildning och solidaritet.

I verksamhetsberättelsens slutord heter det: Vi är medvetna om att vi varit en passiv styrelse. Det var dock en förutsättning för att vi skulle ta på oss uppdraget. Självklart önskar vi att den kommande styrelsen blir mer aktiv. Den nya styrelsen kommer förhoppningsvis att fullfölja vårt engagemang för att stödja utbildningen av flickor/ kvinnor med anknytning till CERSO.

Luisa Morales

Varför är det viktigt med solidaritet?

Den som har upplevt solidaritet vet att det betyder extremt mycket. Vi chilenare fick uppleva det stora svenska engagemanget, när vi kom till Sverige, vilket gjorde att vi kände oss välkomna och sedda som människor. Detta engagemang, medmänsklighet och empati var lika viktig då som nu. Vi som människor kan alltid göra något betydelsefullt för andra. Det är många som behöver vårt engagemang, både tid och pengar, för att täcka de grundläggande behoven som mat, boende, medicin. För oss som mottagit detta är det viktigt att ge tillbaka till vår nästa. Det är stor tillfredsställelse att göra det. Ibland är det ett litet bidrag, men om vi är många så kan vi tillsammans göra skillnad. Men inte bara pengar utan också att ge sin medkänsla.

Vi är alla lika dana. Det spelar ingen roll varifrån vi kommer, hur man ser ut eller vilken politisk åskådning man har. Därför är det bra med olika projekt, som man kan delta i. Det är det vi gör nu, som är viktigt och det vi får kan vi ge tillbaka.

Därför är jag med i denna förening.

Chile i Åkersberga 30 år

Den nya styrelsen bestod av i stort sett samma människor som under det passiva året 2003 . Den enda förändringar var att Carlos Nuñez utgått och utsetts till valberedning och att Anita Sallnäs blivit invald som ordinarie ledamot. Kvar blev Göran Sallnäs, Inger Hansson, Angélica Pérez och José Riquleme.

Den 26 maj 2004 träffades Bengt Liljedahl, Bengt Olin, Patricio Pérez, Anita Sallnäs och Göran Sallnäs till ett utvärderingsoch planeringsmöte. Föreningen hade deltagit i 1 maj-firandet på Storängstorget i Åkersberga med en utställning om CERSO, som vi fått låna av Anne Demérus och delat ut information. Dessutom hade lotteri anordnats, kaffe och empanadas sålts och bössor skramlats. Verksamheten resulterade i att 4 000 kr kunde sättas in på föreningens konto. De som låg bakom det fina resultatet var Theo Fick, Ingrid Inglander, Bengt Liljedahl, Gun Liljedahl, Carlos Nuñez, Patricio Pérez, José Riquelme och Ingrid Österman-Dahlgren.

På mötet den 26 maj diskuterades också en dag med empanadasbakning i Unga Örnars dagis Havsörnens stora kök, ett deltagande i Kanalens dag den 29 augusti och framför allt en utställning på biblioteket Chile i Åkersberga 30 år under två veckor i september. I samband med utställningen planerades två möten i biblioteket, en aktivitet på torget den 11 september och en avslutande fest den 18 september, Chile nationaldag. Föreningen hade gått från passivitet till en sprudlande aktivitet!

Verksamheten kring temat Chile i Åkers-

berga 30 år utvecklades av en studiecirkel. Den bestod av Lars Andersson (Graf), Francisco Contreras, Theo Fick, Ingrid Inglander, Hilda Gonzalez, Bengt Liljedahl, Carlos Nuñez, Bengt Olin, Patricio Pérez, Anita Sallnäs, Göran Sallnäs och Ingrid Östman-Dahlgren.

Temat om de 30 åren med chilenska flyktingar i Åkersberga finns med dels i en artikel jag skrev för Åkersberga Kanalen (040829 ) dels en för tidningen Fönstret nr 2 , 2005 med rubriken Studiecirklar och solidaritet: Rapport från Åkersberga Det är den senare jag återger här.

Den 11 september genomfördes den blodiga militärkuppen i Chile. Fler än en miljon människor flydde därefter från sitt hemland. De första flyktingarna kom till Österåkers kommun i jan. 1974 . Sedan dess har det blivit flera hundra som kommit hit, blivit bosatta, flyttat vidare till andra kommuner eller återvänt till Latinamerika.

De kom hit med sina drömmar om frihet och rättvisa. Med skräckfyllda minnen av militärens terror. Från fängelser och tortyr. Undan dödshot och förföljelser. Med sin kunskap och sin kultur. Med hopp om en bättre morgondag.

Så blev det då Åkersberga av alla platser på jorden, trots att många knappast visste var Sverige låg, när de satte sig på flygplanet. Här slog de sig ner. Städade, lärde sig svenska, födde barn, utbildade sig, betalade skatt. Dröm-

Den 11 september 2004 genomfördes ett mycket välbesökt möte på Storängstorget i Åkersberga Carlos Nuñez var en av talarna Till vänster om honom syns Tystnadens mur Banderollen hade använts i London då Pinochet var i husarrest Den visar en del av alla dem som mördades av regimen

Hilda Gonzalez och Julia Campos byggde upp det här trädet och lät det symbolisera den chilenska närvaron i kommunen Varje löv var en enskild individ Längst ner låg löven för dem som avlidit

Patricio Pérez och Bengt Liljedahl diskuterar vilka bilder som ska användas I bakgrunden utställningsskärm om Cerso och Unga Örnars barnmatsal Utställningen på biblioteket i Åkersberga ingick i föreningens uppmärksammande av att det var 30 år sedan de första politiska flyktingarna från Chile kom till Österåkers kommun

Bengt Liljedahl, Theo Fick, Anita Sallnäs och Carlos Nuñez fundera på var de ska sätta upp vår fana

de om ett återvändande, en dröm som långsamt försvann för de många, som förverkligades av en del.

Vi tyckte att det var viktigt, att vi uppmärksammade att det var 30 år sedan de första chilenska flyktingarna kom till Åkersberga. Hur upplevde de chilenska flyktingarna, deras barn och barnbarn, mötet med Åkersberga, med Österåkers kommun? Hur har deras närvaro påverkat Åkersberga? Vilka avtryck har de satt i vårt samhälle?

Vi är en studiecirkel inom ABF, som har arbetat på olika sätt med att dokumentera mötet mellan Chile och Åkersberga. Ja, egentligen är det två cirklar som arbetat tillsammans, dels den med namnet Chile i Åkersberga, dels den kallad Praktisk solidaritet Den förstnämnda studiecirkeln startades som ett initiativ från arbetarekommunen för att diskutera integrationsfrågor. Efter ett antal träffar bestämde vi oss för att arbeta med flyktingars historia. Den senare går nu på tredje året och berör allt det som ryms inom begreppet Tänk globalt – handla lokalt

Ett sätt att närma sig flyktingars historia har varit att låta »de nya svenskarna« berätta om bakgrunden till sin flykt, om varför det just blev Åkersberga och hur det nya livet blev. Detta dokumentationsarbete kommer att fortsätta ytterligare något år.

I september 2004 genomförde vi olika aktiviteter för att lyfta fram temat Chile i Åkersberga 30 år Samtidigt försökte vi samla in pengar till ett utbildningsprojekt som Föreningen Eduardo Madariaga driver i Chile. Mer om detta längre fram. Dock vill jag påminna om att Eduardo, en mycket socialt

inriktad folkbildare och facklig företrädare, under flera år arbetade på ABF:s förbundsexpedition. Han gick bort den 8 mars 1988 . Vi tjuvstartade faktiskt våra septemberaktiviteter redan i slutet av augusti. En helg lånade vi köket hos Unga Örnars dagis och bakade uppemot 300 empanadas. Under sakkunnig ledning av chilenska kamrater växte detta berg av chilenska piroger fram. Genom vårt kontaktnät var alla redan sålda á 20 kr. En del blev faktiskt utan. Men Theo Fick, som också var med och bakade, gick sedan hem och gjorde egna empanadas och betalade snällt sina 600 kr för de 30 han hade beställt!

Någon dag senare fanns vi tillsammans med ABF Nordost på Kanalens dag. Vi sålde loppis-prylar och informerade om föreningen, utbildningsprojektet i Chile och om de kommande aktiviteterna kring mötet mellan Chile och Åkersberga.

Det var bråda dagar. Samtidigt arbetade vi med en utställning i Åkersberga bibliotek, där vi på olika sätt, främst genom bilder, visade på olika dimensioner av detta möte: solidaritetsarbetet, vardagslivet, skolan, arbetet, idrotten, det politiska arbetet, kulturarvet och Unga Örnars barnmatsal i Chile. Dessutom hade Hilda Gonzalez och Julia Campos byggt upp ett träd med namnen på de flyktingar, som kom från Chile fram till 1986 . Barnen och barnbarnen presenterades också. Utställningen pågick under två veckor.

Under den tiden gernomförde vi också två öppna möten i biblioteket. På ett av dem var temat Chilenska kvinnors liv i Åkersberga under 30 år –

Det osynliga kvinnoarbetet Det andra handlade om Att växa upp i Åkersberga med chilenska rötter Glädjande nog var också en hel del chilenska ungdomar närvarande och deltog i samtalen.

Den 11 september inföll i år på en lördag. Det är ju ett datum, som inte bara för tanken till World Trade Center utan också till kuppen i Chile. Under ett par timmar bjöd vi Åkersbergaborna på sång och musik, utställningar och tal. Det blev ett riktigt bra möte på Storängstorget. Solen strålade och människor strömmade till. Det blev ett solidaritetsmöte, som förde tankarna tillbaka till 70 -talet.

En stor del av torget täcktes av den stora banderoll, som användes i London när Pinochet satt i husarrest, Tystnadens mur. Denna mur består av bilder på ett hundratal av dem som försvann. Kommunalrådet Ingela Gardner (M) inledde mötet med att tala om den betydelse den chilenska närvaron i Österåker har haft.

Våra septemberaktiviteter avslutades på den chilenska nationaldagen den 18 september med en stor fest i stora salen i Folkets hus. Arbetarekommunen bjöd på lokalen! Svenskar, chilenare och många vänner från andra delar av världen fick en möjlighet till sam-

tal, dans, god mat och svalkande dryck. Det blev en härlig mångkulturell avslutning på ett första steg att dokumentera Chiles historia i Åkersberga. Dessutom blev verksamheten ett konkret bevis på att solidariteten fortfarande lever.

Ett sätt som de båda studiecirklarna kanaliserar den praktiska solidariteten på är genom Föreningen Eduardo Madariaga. Genom att stödja utbildning av barn och unga kvinnor, som blivit utsatta för sexuella övergrepp, levt på gatan och i många fall använt droger, så ger vi ett konkret bidrag till kampen för mänskliga rättigheter, en kamp som är helt i linje med vad »den gamle« ABFaren Eduardo ansåg som viktigt här i livet.

Studiecirkeln om Chile i Åkersberga har en fortsättning i form av en grupp, som arbetar med hur man minskar äldre chilenska kvinnors isolering och ensamhet. Historiecirkeln ska under våren bl.a. ta fram en CD med fotodokumentation kring mötet Chile-Åkersberga.

Stöd utbildningsprojektet i Chile genom att bli medlem i Föreningen Eduardo Madariaga: pg 396201 -6 !

För studiecirklarna Chile i Åkersberga 30 år och Praktisk solidaritet:

Göran Sallnäs

Cerso

Marlene Sandoval

Marlene Sandoval tvingades som så många andra i landsflykt av regimen efter kuppen i Chile den 11 september 1973 . I Panama och Nicaragua skaffade hon sig erfarenhet av arbete med gatubarn.

Hon återvände under tidigt 80 -tal till Chile och Concepción. År 1984 , 11 år efter kuppen, gjorde Annette Kullenberg och Ulla Lemberg ett reportage i Aftonbladet om situationen i landet. Detta innehöll bl.a. ett möte med Marlene Sandoval och en beskrivning av hennes arbete med gatubarn och Cerso, Centrum för utbildning och social rehabilitering, den organisation som stod för verksamheten.

Reportaget var en anledning till att jag, när jag gjorde en studie av folkbildningen i Chile 1985 , tog kontakt med henne. Verksamhet bedrevs mer eller mindre illegalt och under mycket stora svårigheter.

Annette Kullenbergs och Ulla Lembergs artiklar i Aftonbladet ledde så småningom till att Stockholms stads Unga Örnar beslöt att stödja verksamheten ekonomiskt. Det blev då möjligt att flytta den till Lomas Coloradas, en plats mellan Concepción och kolgruvestaden Lota och där bygga upp en omfattande infrastruktur.

Jag, Anita och två av våra barn – Malena, 19 år och Lovisa, 5 år – besökte i december 1993 Villa Olof Palme och den imponerande verksamhet som Cerso bedrev. Husen, där flickorna bodde, bar namn som Elise Ottesen Jensen, Anna Branting, Kata Dalström och Annette Kullenberg.

Ett stort problem var platsen Lomas Co-

loradas. I området runt Villa Olof Palme fanns mycket stora sociala problem. Det var knappast en idealisk plats för barn med erfarenhet av gatans hårda liv, där många gånger droger och alkohol var en del av detta liv. Dessutom hade många av dem blivit sexuellt utnyttjade.

Marlene Sandoval började förbereda en flytt av Cerso till Santiago, när en kommun utanför Concepción, S:ta Juana, erbjöd sig att stödja verksamheten och hjälpa till med att få fram ekonomiskt samhällsstöd. Verksamheten flyttades då dit och de lokaler man haft i Lomas Coloradas avyttrades undan för undan.

Marlene Sandoval, dec 2004

Jag tycker om området, där vi nu finns, eftersom här finns ett basarbete i området. Vi samarbetar självklart med de grupper, som jobbar med olika frågor, t.ex. med den lokala radion. Vi har nu äntligen fått möjlighet att göra ett projekt finansierat av staten. Det är ännu inte definierat, men vi har skapat en lokal organisation. Vi har två kvinnogrupper som fungerar. Det vore skönt att kunna få det att fungera och sedan överlåta projektet åt den lokala organisationen.

Det som staten nu erbjuder Cerso är ett projekt. Det är inte mycket pengar, men med dem skulle vi kunna betala hyra och köpa lite basvaror. Därigenom skulle vi lätta lite på den börda som Anne bär. Jag skulle gärna över-

lämna lite ansvar åt någon annan. Min uppgift? Att jag gör verksamhet med barnen. Att jag undervisar i biskötsel. Och det är klart att Cerso ska vara här i lokalområdet och inte ute på landet. Tyvärr såg vi på vår verksamhet ute på landet /Villa Olof Palme/ med de vuxnas romantiska ögon och inte med barnens. De vill vara nära sina vänner, inte ute på landet.

Nära Lomas Coloradas fanns ett område, där man höll på att nyplantera skog. Det var ett farligt område för flickorna. Vi har sålt några av husen. När vi blev utan resurser från den svenska regeringen /Unga Örnars

Stockholmsdistrikt och Palmecentret/, så blev det en period innan Anne återupptog stödet. Det blev ett par svåra år när vi inte hade några resurser. Det var under den tiden vi sålde hus. Vi tog också ett banklån. Vi var få som jobbade och där fanns många barn. Vid ett tillfälle hade vi 80 barn boende där.

Anne Demérus

Det ekonomiska stödet från kommunen

uteblev tyvärr. Verksamheten räddades av Anne Demérus med Aftonbladet som ar-

betsplats. Härifrån lyckades hon bygga upp ett mycket omfattande nätverk av givare för att få ihop de vid pass 50 000 kr, som varje månad behövdes för att kunna driva verksamheten. 2005 bildades Föreningen Cerso Sverige för att stödja Annes ansträngningar att hålla Cerso flytande. Året därpå lyckade hon och föreningen få ihop 738 000 kr!

Mellan åren 1985 –2010 samlade Anne Demérus in otroliga 10 miljoner kr till stöd för Cerso. Bidragen från Unga Örnars

Stockholmsdistrikt och Olof Palmes Internationella Centrum upphörde 1997 och därefter bar hon ensam ansvaret, dock från 2005 delat med stödföreningen.

Vårt utbildningsstöd 2003–2011

Det samarbete, som föreningen inledde med Cerso år 2003 , kom att vara ända till 2011 . Totalt uppgick vårt stöd under den tiden till drygt 231 000 kr. Vår idé var att hjälpa barn och så småningom också ungdomar från Cerso med utbildning.

Vårt första bidrag på 25 000 kr utbetalades 2003 och det förmedlades av Anne. Vi fick också mail via henne från Marlene i mars och maj 2003 i vilka hon berättade om de flickor/ kvinnor som fick del av vårt »studiebidrag«. Så här sammanfattade jag hen-

Anne Demérus

Tack av hjärtat till den solidariska Föreningen Eduardo Madariaga, som så uthålligt har gett stöd till Cerso och barnen där! Utöver de viktiga penningbidragen, som gett möjlighet för ungdomar att utbilda sig och komma vidare i livet och även möjlighet att göra andra viktiga insatser för barnhemmet, har föreningens stöd och uppmuntran gett energi och kraft i mitt arbete med Cerso. En enastående solidaritet, i en tid när det är vad vi mest behöver!

All heder åt föreningen och dess solidaritetsarbete!

nes information på det gemensamma styrelsemöte, som stiftelsen och föreningen genomförde den 30 november 2003 :

Tolv kvinnor påbörjade sina studier i höstas /vår vår!/ och av dem har endast två i förtid avslutat studierna. Det är Marlene Sandoval som valt ut dem som fått denna studiechans och vad vi förstår, så har hon lyckats väl med sitt urval. Flera avslutar inom kort sin utbildning till frisör, konditor och sömmerska. Andra har framgångsrikt genomfört sina gymnasiestudier.

Vårt stöd till utbildning av barnen från Cerso uppgick till 25 000 kr per år fram tom.

2005 . Därefter höjdes det årliga bidraget till 30 000 kr.

I föreningens verksamhetsberättelse för

2008 står det följande om Cerso:

Barnhemsverksamheten som Cerso bedrivit sedan tidigt 80 -tal är under avveckling. Trots många löften från olika håll i Chile hölls denna verksamhet i gång så gott som enbart med hjälp av stödet från Sverige, dvs. framför allt på grund av Anne Demérus fantastiska insats. Vid slutet av året väntade fortfarande några barn på att bli placerade i bra hem.

Föreningen har också under 2008 givit stöd till utbildning av barn och ungdomar med anknytning till Cerso.

För tredje året i rad har 30 000 kr överförts till Marlene Sandoval och Cerso.

För denna summa har ett 10 -tal barn fått hjälp med kursavgifter, litteratur och annat studiematerial, transporter och i vissa fall kläder.

I juli 2009 får föreningen ett brev från Marlene Sandoval, i vilket hon utförligt beskriver situationen för dem som får studiebidrag genom föreningen.

Vänner! Santiago 090715

Jag hoppas att allt är väl med er. Den här rapporten har dröjt på grund av regnandet, influensor och hälsoläget.

Det har inte heller varit lätt att träffa familjerna. Regnet har varit intensivt i 8 nde regionen och när det har minskat, då har kölden varit hemsk denna vinter i Santiago, torr och kall…

Emanuel Burdiles har avbrutit sina studier liksom flera av grabbarna som höll på att studera för att börja hjälpa sina familjer. Vi gjorde allt vad vi kunde för att han skulle kunna fortsätta genom ekonomiskt stöd men skulden till universitetet var mycket stor och han var försenad med vissa ämnen, något som gjort att han nu befinner sig utanför det privata universitetet. Man väntar på en lösning på universitetsproblemet.

Under sommaren sålde han t.ex. glass, plockade potatis och tomater, hjälpte en farbror att bygga hus och man var tvungen att köpa ett element inför vintern, eftersom de har ett stort hus. Stödet till honom har pga. krisen gått utöver att lösa problemet med universitetet.

Det har varit mycket svårt för hans föräldrar. Hans far arbetar som kock på halvtid vid ett skogsbolag. Företag inom denna sektor har gjort fler än 4 000 arbetslösa. Den socioekonomiska instabiliteten har inte bara påverkat Emanuels familj.

1993 fanns Cerso i Lomas Coloradas Där höll man på att bygga upp ett nytt center för barnen kallat Villa Suecia, Olof Palme Det bekostades av medel från Sverige

Barn från Cerso bjuder på ett teaterspel över hur verkligen kunde se ut för ett gatubarn Då höll Cerso till i provisoriska lokaler i Concepción Från ett besök jag gjorde 1989

Janet Salas Salazar studerar andra året för att bli hårfrisörska och i dagarna väntar hon att hennes barn ska födas. Hon har studerat under stora ansträngningar. Hon är från landet och stannar under veckan i Concepción. Vi har stått för denna kostnad liksom för kursen. Hon har fått köpa kläder till sitt barn och hon är inskriven för att få ett hus i Santa Juana.

Med hjälp av det hon tjänat av sitt arbete, som nu har upphört pga. havandeskapet, köpte hon några djur, grisar och två kor. Tanken är att när hon tilldelas sitt hus, så ska hon där kunna inrätta en liten frisörssalong, så att hon ska kunna ta hand om sin baby och arbeta med sitt yrke. Relationen med sin partner är ganska frostig. Hon får stöd i denna situation, då hon nu bor tillsammans med barnets far. Men det är inte säkert att han tar sitt ansvar.

Carlitos Varas går i en skola på landet måndag till fredag och bor i señora

Elsas hus. Sedan mer än ett år tillbaka vet man ingenting om hans far. Carlitos drömmer om att bli karabinjär. För att kunna bli det, måste han byta namn, eftersom hans far suttit i fängelse och med kriminalitet inom familjen kan man inte bli karabinjär. Till honom har vi köpt uniformer, skor, sandaler och tom. ett dragspel för pengar som Per Demérus lämnade, när jag var i Sverige.

Carlitos tycker mycket om sin skola och han har bl.a. lärt sig att rida och spela lite på sitt dragspel. Han sjunger riktigt vackert. Han bör söka hjälp hos en psykolog, eftersom han visade våldstendenser mot några av sina kamrater under det år som gick.

Álvaro Burdiles studerar för att bli karabinjär. Han har fått hjälp med sin uniform och besök hos tandläkaren. Under kursen får han ett visst bidrag och med det har han hjälpt Emanuel och sina föräldrar, vilka drabbats hårt av den ekonomiska krisen. Álvaro avslutar en viktig del av sin kurs i december 2009.

Familjen Sanchez. Lorena, mor till 4 barn, har fått hjälp. Tania, Nicole och Stefania har fått stöd för sina studier och detta har varit mycket betydelsefullt. De har inga pengar alls och de har tom. fått hjälp med pengar till mat. De hyr för närvarande ett hus i Lomas Coloradas i väntan på att de får ett hus, något som har dröjt väldigt mycket trots att San Pedros kommunala tjänstemän för sociala frågor har alla uppgifter. Lorenas partner stannar inte kvar länge på en arbetsplats. I stort sett arbetar han inte. Hon hade lyckats få arbete några timmar i veckan men var tvungen att lämna det, eftersom hon ansåg att hennes två små barn blev lämnade ensamma för länge.

Janet Salas Salazar med sitt barn och Marlene Sandoval Hon fick stöd från föreningen för att utbilda sig till hårfrisörska Bilden tagen 2004

Alla har varit mycket sjuka av inflammerade halsmandlar, vilket inneburit utgifter för läkarvård. Barnen har naturligtvis inte kunnat gå i skolan. Frågan om influensan har gjort att många sociala nät som vävts inte längre fungerar pga. kylan eller rädslan för att smittas och vi har förskansat oss i våra hus med våra familjer. Det är klart att landet fungerar men om man vet att någon är förkyld, så går man inte och hälsar på den personen av rädsla för att bli smittad av influensan.

Jonathan Frez finns i Sanitago, där han går i flygvapnets skola. Han har klarat kursen mycket bra. Han besöker mig då och då. Han har fått hjälp med skor, pengar, bidrag till mat. Det är en av de studerande som bäst har klarat högre studier.

Danitza, Jonathans lillasyster, bor i Los Ángeles hos señora Amanda. Hon har fått hjälp med skolmaterial och kläder.

Alejandra Orrelana fick en datakurs vid universitetet och den har inneburit att hon nu har ett fast arbete, något som är mycket svårt att få pga. den ekonomiska krisen. Hon var tvungen att lämna den bostad, där hon nu bor, eftersom en farbror till henne nu kommit ut efter ett långvarigt fängelsestraff och Alejandra var rädd för honom. Hon, hennes två barn och hennes man hyr för närvarande ett bra hus och de hoppas på att snart få ett eget genom pengar som kommit från Sverige. Jag ger er denna information, eftersom i detta fall liksom, då det gäller Helia, som studerade mode, så har de ekonomiska problem, men då det gäller betalningen av det egna huset så är det problemet löst.

Socialt bostadsprogram. Genom det stöd som Anne Demérus samordnat, så har många av de flickor som passerat genom Cerso fått hjälp till den ekonomiska insats, som berättigar till ett eget hus genom ett statligt bostadsprogram.

Katastrofhjälp och avslut

I mars 2010 överförde föreningen 1 800 US dollar till Marlene Sandoval. De var avsedda för fortsatta studier för Emanuel Burdiles, systrarna Danitza och Marianella samt Carlitos.

På morgonen den 27 februari hade emellertid Chile drabbats av en mycket kraftig jordbävning och en förödande tsunami. Därför kom dessa pengar att användas som katastrofhjälp till de ovan nämnda personerna och andra barn och ungdomar med anknytning till Cerso.

Under november 2011 besökte en grupp medlemmar från föreningen Chile. Den sammanträffade med Marlene Sandoval vid två tillfällen. Gruppen överlämnade då ett sista bidrag till henne på motsvarigheten till 8 000 kr. Enligt det beslut som gruppen tog inför det avslutande mötet med Marlene specificerades användningen av dessa pengar på följande sätt. Ett f.d. Cersobarn skulle få ett bidrag till ett hus i Puerto Montt, fortsatt studiehjälp till f.d. Cersobarn och stöd för Marlene att göra en studie om vad som har hänt de barn och ungdomar, som tidigare fått hjälp via Cerso. Marlene Sandoval accepterade förslaget. Föreningen har också fått information om hur det gått för en del av de ungdomar som fått stöd genom den. Som tidigare nämnts uppgick föreningens stöd till utbildning av barn och ungdomar med anknytning till Cerso till totalt 231 000 kr.

Kulturmiddagar på Runö folkhögskola

i Stockholm 2005–2009

Runö folkhögskola hade under många år lokaler på Upplandsgatan 49 i Stockholm. Där kunde föreningen genomföra många aktiviteter, möten, seminarier och kulturmiddagar. Den första i en lång rad av det senare slaget genomfördes i september 2005 . I verksamhetsberättelsen för det året heter det:

Den 30 sept. genomfördes en mycket lyckad sammankomst med mellan 65 och 70 personer närvarande. Vi lyssnade till trevlig musik och sång från trion Desperados, åt härligt god mat tillagad av Angélica Pérez och Édison Henriquez, umgicks och hade det allmänt trevligt. Göran och Anne Demérus informerade om föreningen, det nybildade Cerso Sverige och verksamheten kring Marlene Sandoval i Cerso, Concepción. Ett lotteri genomfördes också.

I oktober 2006 var det dags för en ny kulturmiddag på Upplandsgatan 49 . I ett protokoll från den 1 november 2006 kan man läsa följande:

Vi konstaterade, att vi genomfört en mycket lyckad middag. Förra året var bra, denna var bättre och nästa ska bli ännu bättre! Tack Angélica, Anita, Bengt, Carlos, Édison, Gun, José, Luis, Marina och Patricio och alla andra som på ett eller annat sätt såg till att kvällen blev så lyckad.

Drygt 60 personer deltog i middagen. De kunde lyssna till musik innan

maten serverades, titta på vår utställning om vårt arbete med utbildningsprojektet i Chile, se bilder från Cerso och också läppja på ett glas ponche, vitt vin med persikor eller ett med fruktsoda i.

Efter middagen, som bestod av förrätt, entrecote, efterrätt och kaffe, berättade Göran om föreningens verksamhet, inbjöd deltagarna att inhandla lingonsylt, råvaran hopplockad av Bengt, Carlos, José, Luis och Göran och rönnbärsgelé; alla burkarna märkta med etiketter specialgjorda av Bengt innehållandes bl.a. föreningens logga.

Därefter fick vi under tre kvart lyssna på en fantastisk violinensemble bestående av sju skolungdomar och tre musiklärare under ledning av vår medlem Marina Jaén med rötter i Costa Rica. De bjöd på ett 10 -tal nummer av både Bach, Mozart och latinamerikanska tonsättare. Publiken visade verkligen sin uppskattning. Som tack fick de tio musikanterna ett för kvällen specialdesignat diplom.

Därefter genomfördes en auktion, dels på en tavla dels på en skulptur av Makela föreställande en mytologisk person från mapuchekulturen, La Pincoya. Ett lotteri genomfördes också. Gun sålde snart slut på de 100 lotterna. Carlos gjorde en presentation av Eduardo Madariaga, Göran visade några bilder från Chile, bl.a. från ett be-

Den 6 september 2008 genomförde föreningen en kulturmiddag på Runö dagfolkhögskola Hela behållningen, 9 000 kr tillföll den nybildade Föreningen Harald Edelstam Balalajkaorkestern KAZBEK underhöll inför en entusiastisk publik

Marina Jaen, med rötter i Costa Rica, ledde en fantastisk violinensamble på vår kulturmiddag 2006

sök med familjen på Cerso i dec. 1993 och Anne Demérus gav oss senaste nytt från Cerso, som nu finns i kommunen S:ta Juana i Concepcións utkanter.

2007 : en kulturmiddag och en höstfest

Årets kulturmiddag genomfördes den 31 mars. Bengt Liljedahl och den hänförande balalajkaorkestern KAZBEK stod i centrum. Bengt för att han gick i pension från Runö folkhögskola efter många års anställning som lärare, tekniker och städare, KAZBEK för dess fina konsert. Återigen ett stycke verksamhetsberättelse:

Bengt uppvaktades av många av sina tidigare kollegor. Som vanligt bjöds på lotterier, empanadas, pajer, sallader, vin och mycket mer. Kvällens kulturella höjdpunkt var KAZBEK, en fantastisk balalajkaorkester med inslag av skickliga sångare. Per Demérus ingår i gruppen och det var genom hans försorg som vi fick njuta av en timmes ryska, ukrainska, moldaviska och svenska musikinslag. KAZBEK gjorde detta gratis och i solidaritet med Cersos verksamhet i Chile. Precis 10 000 kr blev det i överskott från den festen.

Höstfesten genomfördes den 10 november på Runö folkhögskola i Stockholm. Den här gången handlade kulturinslaget om svensk dans. Ingmar Ramström visade på ett pedagogiskt sätt hur man dansar olika traditionella svenska danser. De närvarande deltog med stor entusiasm. Laura och Lars Graf vi-

sade med stor grace och elegans hur man kan dansa hambo, schottis och vals. I verksamhetsberättelsen uttrycker föreningen besvikelse över att bara ett 40 -tal personer hörsammat inbjudan till festen. Dock gav den hela 7 600 kr i överskott.

2008 års kulturfest och Föreningen

Harald Edelstam

Det blev en kulturfest också 2008 . Även denna gång var det KAZBEK, som var det publikdragande musikinslaget. Hela överskottet, 8 900 kr, gick till den nybildade Föreningen Harald Edelstam. Dess målsättning var att samla in pengar till en stiftelse, som skulle skapas för att utdela ett pris inom området mänskliga rättigheter till någon som gjort särskilda insatser i Harald Edelstams anda.

En sista kulturfest på Runö dagfolkhögskola

Den 28 mars 2009 genomfördes föreningens årsmöte på Runö folkhögskola i Stockholm. Mötet avslutades med en kulturfest.

Denna gång var det den bolivianska dansgruppen Fuerza de los Andes som gladde oss med sin musik och sina färgsprakande danser. Vi hade ju redan på tidigt 90 -tal mött dem som Andernas barn på den mångkulturella midsommaraftonen på Runö. Innan den verksamheten avslutades 1999 , så hade medlemmarna i gruppen hunnit bli lite äldre och då kallades den Andernas ungdom! Tala om kontinuitet!

En mångkulturell svensk nationaldag,

2007–2010

Inför den 6 juni 2007 gick föreningen ut med följande inbjudan:

Ett Sverige för oss alla Manifestation för demokrati och delaktighet

Föreningen Eduardo Madariaga var under 90 -talet en av huvudarrangörerna av den mångkulturella midsommaraftonen på Runö Folkhögskola. Mellan åren 1992 –1999 träffades då alltfler människor från olika delar av världen och delade varandras mat, musik, dans, kultur. Runö var en mötesplats för integration och ömsesidig förståelse.

Nu inbjuder vi till nya möten, nya kontakter, nya upplevelser. Vi tar initiativ till en kväll i det mångkulturellas tecken. Detta kan vara skäl nog: att mötas, att umgås, att ha det trevligt tillsammans.

Vi väljer att göra detta i anslutning till den 6 juni, till Sveriges nationaldag. Detta gör vi i första hand för att ge dagen ett alternativt innehåll. För integration, gemenskap och internationalism, mot trångsynthet, främlingsfientlighet och utanförskap!

Patricio Pérez har bott i Åkersberga sedan mitten av 70 -talet med undantag av åren 1985 –1998 , då han var bosatt i Argentina och Chile. Nu väntar arbete i Argentina. Utmaningen är att stärka den sociala ekonomin. Festen den 5 juni blir en möjlighet för oss att tacka honom för allt han bidragit med här, för ett gott samarbete under många år och önska honom lycka till med sitt nya liv. Hans compañera Edith Staheli, som redan sedan ett år arbetar i Argentina, kommer också att delta i vår fest.

Föreningen och kvinnojouren i Åkersberga anordnade den mångkulturella nationaldagen den 5 juni 2007 Edith Staheli flankerad av Göran Sallnäs och Margareta Olin

Den bolivianska dansgruppen Fuerza de los Andes, Andernas kraft, framträder på en av de fester föreningen anordnade i Folkets Hus i Åkersberga De utgjorde ett härligt, färgsprakande inslag på vårt mångkulturella nationaldagsfirande 2008

I verksamhetsberättelsen för 2007 konstaterar vi att festen blev mycket lyckad. Ditas Enström och hennes filippinska dansare medverkade liksom en grupp ungdomar, svenskar och latinamerikaner. Edith berättade också om sitt arbete med den sociala ekonomin i Argentina. Överskottet på festen blev 5 000 kr.

Erfarenheterna från festen de 5 juni 2007 var så positiva, så att det blev en liknade fest också 2008 . Det här kunde man bl.a. läsa i Åkersberga Kanalen den 17 juli detta år: Larry Åberg inledde tillsammans med dottern Eva kulturprogrammet. Det blev både svenska och internationel-

la sånger. Både finstämt sommaraktigt och sånger tillsammans, både kärlek och kamp. Larry var »en gång i tiden« lärare på LO-skolan Runö och är numera ordförande för Företagarna Roslagen.

Därefter kom Juan Morales från Chile. Han är en gammal bekanting för många av oss. Redan 1976 spelade och sjöng han i Åkersberga. Då var det Chilekommittén, som var inbjudare och lokalen var gamla biblioteket och Söraskolan. När Juan sjöng var entusiasmen stor. Då märktes det att närmare hälften av deltagarna hade Chi-

le som ursprungsland. Det var sånger med budskap, om solidaritet och framtidstro.

Den kulturella delen av programmet avslutades så av en boliviansk grupp, som framförde en dans med det betecknande namnet Tinku, mötet. Det blev en färgsprakande och medryckande upplevelse. Kampen mellan de två byarna, de tre männen och de tre kvinnorna, fick väggarna att vibrera. Fuerza de los Andes heter gruppen nu, Andernas kraft. För ett 15 -tal år sedan mötte vi några av deltagarna som Andernas barn. De fortsätter att sprida glädje och ge prov på sitt lands kultur. Härligt!

Vid föreningens mångkulturella nationaldagsfirande 2009 kom en nybliven 70 -åring att stå i centrum. Det var Carlos Nuñez som firades för att ha uppnått denna aktningsvärda ålder. Han hyllades särskilt av Ditas Enström och hennes dansgrupp bestående

av filippinska ungdomar. Dessa drog upp Carlos på dansgolvet, placerade en kungakrona på hans huvud och en bastkjol kring hans höfter. Då jublades det i lokalen!

En ny, trevlig bekantskap för många av oss var det chilenska paret Pepe och Mary, Pepe Saavedra och Maritza Decebal-Cuza. De blandade det finstämda med det kampfyllda, det latinamerikanska och det svenska. Eva Åberg deltog också med sång och flöjtspel.

Det blev också ett mångkulturellt nationaldagsfirande 2010 . Formatet var något mindre. Vi höll den här gången till på Fyren i Folkets Hus. Liksom tidigare blev det både allsång och skönsång, empanadas och pajer. Kvällen var trevlig och många vänner hade mött upp. Dock drog styrelsen den slutsatsen av den analys men gjorde av de fyra åren med alternativt nationaldagsfirande, att det nog var dags att hitta nya former för att möta nya och gamla vänner.

Att åldras i Sverige

2007 – Äldre spansktalandes situation

Den 13 januari 2007 genomfördes i Åkersberga ett möte, som föreningen anordnade i samarbete med ABF Nordost. Edith Staheli hade fått i uppdrag att samordna mötet och inbjuda äldre spansktalande för att med dem diskutera åldrandets problem. Detta ledde till att det under februari och mars 2007 genomfördes två seminarier på Runö dagfolkhögskola i Stockholm, då det fördes diskussion om situationen för äldre spansktalande i Stockholmsområdet. Efter det senare seminariet bildades ett råd med syfte att belysa och förbättra situationen för denna grupp. Rådet bestod av företrädare för följande organisationer: Aerchi (Exhonerados), Salvador Allendekommittén, Victor Jara, Casa Chile, Casa Peru och Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga. Representanter för denna grupp träffade den 30 mars ansvariga för äldrefrågor i Stockholms kommun, bl.a. dess chef Gunnel Rohlin. Från vår förening deltog i detta möte Carlos Nuñez, Patricio Pérez och Göran Sallnäs.

Tvåspråkigt äldreboende i Österåker?

Tyvärr rann det här försöket att diskutera äldrefrågan på Stockholms länsnivå ut i sanden för den här gången. Vi beslöt då att försöka gå vidare med frågan här i Österåkers kommun. Föreningen genomförde ett möte den 23 augusti 2007 i ABF-lokalen på Storängsvägen 16 på detta tema. Mötet blev välbesökt och flera nyckelpersoner deltog: Mikael Ottosson, ordförande i Vård- och

omsorgsnämnden, Roger Karlsson, ordförande för PRO, Göran Engvall från SPF Vikingen och Helena Jernberg från kommunens produktionsförvaltning.

En direkt följd av vårt initiativ och det här mötet blev att Vård- och omsorgsnämnden fattade beslut om att bilda en arbetsgrupp med uppgift att skaffa mer kunskap om åldrandets problem för dem, som inte har svenska som modersmål. Gruppen bestod av Mikael Ottosson och Carlos Nuñez från nämnden, Sven-Erik Hall från kommunens pensionärsråd, Helena Jernberg och Marita Sundell från kommunen och Göran Sallnäs från föreningen. Ett första möte genomfördes den 21 november.

En av de frågor som arbetsgruppen diskuterade var behovet av en kartläggning av situationen för de äldre i kommunen, som inte har svenska som förstaspråk. Frågan fördes vidare till Vård- och omsorgsnämnden och med stöd därifrån till kommunfullmäktige, som beslöt att en sådan undersökning skulle göras.

I 2009 års verksamhetsberättelse för föreningen kan vi läsa, att kommunens äldreombud, Birgitta Almén, genomfört en enkät angående Äldre med utländsk bakgrund med målsättning att få fram förslag för att förbättra denna grupps situation.

Föreningen sammanfattade sin uppfattning på följande sätt:

1 . Många äldre, som inte har svenska som sitt modersmål, förlorar ofta de kunskaper de en gång haft i det svenska språket. Det kan leda till isolering

och svårigheter med kontakter med bl.a. den sociala servicen i kommunen.

Denna isolering medverkar också till att förmågan att tala svenska försvinner. Om t.ex. representanten för hemtjänsten och den äldre inte kan kommunicera på ett gemensamt språk, då är det lätt att önskemål från den äldre aldrig förstås eller att missförstånd uppstår.

2 . Kommunen bör först och främst göra en analys av situationen för gruppen »äldre med utländsk bakgrund«. Samtidigt bör en databank upprättas över de språkkunskaper, som personal inom kommunal och privat vård och omsorg besitter. De anställda bör också erbjudas vidareutbildning vad gäller främmande traditioner, matvanor, religioner etc. Denna analys får visa de behov av vidareutbildning, som föreligger inom olika språk- och kulturområden

3 . Tillsammans bör kommunen och de privata aktörerna inom vård och omsorg i Österåker arbeta fram ett system för utbyte av tjänster, så att »äldre med utländsk bakgrund«, i så stor utsträckning som möjligt, får tillgång till information och service på sina egna språk.

4 . När vi väl känner till vilka språkgrupper de »äldre med utländsk bakgrund« representerar i vår kommun, bör skriftlig information om medborgarnas rättigheter och kommunens skyldigheter utarbetas på de språk, som är mest frekventa enligt den studie som genomförs.

Kunskaper i annat språk än svenska bör räknas som merit vid anställning. Detta liksom deltagande i fortbild-

ning i enlighet med vad som framgår av punkt 2 , bör också uppmärksammas i samband med löneförhandlingar.

När kommunen tecknar avtal med privata aktörer bör dessa också framhålla vikten av att den avtalsslutande parten bland sin personal tillhandahåller en bred språk- och kulturkunskap.

Österåkers kommun bör snarast ta initiativ till att inleda ett projekt, gärna i samarbete med andra kommuner i nordostsektorn, för att förverkliga de förslag som föreligger. Olika föreningar kan möjligen bidra med kunskap t.ex. vad gäller information och kulturkunskap. Vår förening har t.ex. omfattande kontakter med den spansktalande gruppen i kommunen. Framtiden får utvisa, om någon av de stiftelser, som finns i kommunen, kan användas för att bidra till att täcka kostnader för eventuella insatser från vår sida.

Åkersberga 100105

Styrelsen för Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga

Arbetsgruppen upplöses

Den arbetsgrupp i vilken Carlos Nuñez och Göran Sallnäs ingått upplöstes under 2010 . Då hade Österåkers kommunfullmäktige beslutat att i kommunens äldreprogram införliva en skrivning om att inom omsorgen särskilt beakta situationen för äldre med utländsk härkomst. De viktigaste av de förslag, som föreningen ställt samman återfinns i det nya äldreprogrammet.

Vi arbetade främst med tanke på de äldre med latinamerikanska rötter men självklart gällde och gäller frågan alla äldre, som inte har svenska som förstaspråk. På äldreboen-

det Enebacken i Åkersberga finns nu, 2015 , en avdelning för äldre med finska rötter. Det tycks ännu inte ha uppstått behov för att inrätta också en sådan för spansktalande.

2011 – nytt seminarium på Runö dagfolkhögskola

Under 2010 ingick Carlos Nuñez och Göran Sallnäs i en arbetsgrupp tillsammans med representanter för bl.a. Aerchi, Chilenska riksförbundet och Chiles konsulat i Stockholm. Arbetet fortsatte under 2011 och resulterade i ett seminarium om hur det är att åldras i Sverige.

Detta genomfördes den 16 april 2011 på Runö folkhögskola i Stockholm. I seminariet deltog från föreningen förutom Car-

los och Göran också Bengt Liljedahl, Gun Liljedahl och Anita Sallnäs. Innehållet var mycket informativt och nyttigt om än kanske något för långt. Tyvärr deltog endast ett 20 -tal personer i aktiviteterna. Föreningen serverade kaffe och lunch till självkostnadspris.

Rimligtvis borde det finnas en mycket stor grupp spansktalande med intresse för de mycket praktiska teman, som seminariet tog upp. De organisationer, som stod bakom arrangemanget, inklusive vår egen, saknade uppenbarligen förmåga att nå ut till de många latinamerikanerna i Stockholmsområdet. Vi från föreningen drog av detta slutsatsen, att vi fortsättningsvis skulle koncentrera oss på Österåker, när det gäller arbetet med äldrefrågor.

Laura Graf

I vår lokala förening är det mycket trivsamt att vara med. Kamraterna i föreningen är engagerade och positiva, vilket gör att det smittar av sig. Jag tycker att vi fått bevis på att även en liten förening kan uträtta en massa bra saker. Bidragen till de skolor, som vi har stöttat och som vi fortsätter att stödja, kommer t.ex. till stor nytta.

I de projekt vi har engagerat oss i gör vi skillnad. Vi har kunnat bidra med medel, som just i den skolan har varit mycket viktigt, när det t.ex. gällt att skaffa material eller hjälpa till att rusta upp en skolsal.

Som en liten förening kan man inte vara med på så många ställen i världen, men för de länder och platser som vi jobbar med är vår förenings bidrag mycket viktiga. Vi bor i ett rikt land och vi bör ha möjlighet att hjälpa till, där bristen på det mest elementära gör barnens skolgång omöjlig. Att vara med och bidra till att ett antal nomadbarn i Afghanistan får möjlighet att gå i skola eller att en grupp mapuchebarn i Chile har fått möjlighet att gå i skola, är viktigt för mig.

Torsdagsgruppen eller Los Copihues

Under hösten 2005 startade på

Edith Stahelis initiativ en studiecirkel bestående av spansktalande kvinnor. I mars 2006 lämnade emellertid hon Sverige för att tillträda en tjänst för arbete med kooperativa frågor vid Inaes i Buenos Aires.

I verksamhetsberättelsen för 2006 konstaterar föreningens styrelse, att Teresa Dinamarca övertagit rollen som cirkelledare och att ett 10 -tal kvinnor tillhörande »la tercera edad«, »den tredje åldern« träffades varje fredagseftermiddag i ABFs lokal på Storängsvägen 16 för att bl.a. handarbeta tillsammans. Föreningen hade ställt 2 000 kr till förfogande för materialinköp.

Torsdagsgruppen, Los Copihues, i samband med studiecirkelns avslutning i december 2007 Stående fr v : Maritza Martinez, Maria Riquelme, Maria Dinamarca, Sara Vergara och Liliana Apablaza Sittande fr v : Manuelita Pérez och Tereza Dinamarca

Ett år senare hade gruppen bytt mötesdag och kom då att kallas torsdagsgruppen, ett namn som den har fått bära fram till idag. Dock valde kvinnorna själva att kalla sig för Los Copihues efter Chiles nationalblomma. Föreningen hade slutit avtal med ABF Nordost vilket bl.a. medförde att studiecirkeln kunde öka sina materialinköp för arbetet med olika handarbetstekniker. Verksamheten 2007 avslutades med en mycket uppskattad utställning i lokalen på Storängsvägen. Gruppen visade då upp de handarbetsprodukter deltagarna framställt under året. Under 2008 stängdes lokalen på Storängsvägen och studiecirkeln flyttade då sin verksamhet till Fyren i Folkets Hus. Sara Vergara var under flera år den sammanhållande

länken och ledare för studiecirkeln. Under slutet av år 2010 flyttade emellertid hon och hennes man Carlos Zavala från kommunen. Reinaldo Villalobos var också under den tid han var anställd av föreningen för arbete på Fyren, september 2008 -februari 2010 , studiecirkeln behjälplig på olika sätt. Kvinnogruppen avslutade verksamheten 2010 med en utställning på Fyren och en middag den 27 november.

Cirkelledare för torsdagsgruppen blev nu Julia Campos. Studiecirkeln har fortsatt att träffats på torsdagar på Fyren. Den fortsatte att fungera och fylla ett stort socialt behov tom. 2014 . När Manuelita Pérez avled i januari 2015 upphörde gruppen att samlas på Fyren. Några av dem fortsätter på hösten 2015 att träffas hemma hos Jimena Nuñez.

Några andra insatser

Majid Awad Ghedan, flykting från

Irak

Den 24 april 2008 skickade föreningens styrelse ett brev till Migrationsdomstolen med rubriken: Låt Majid Awad Ghedan stanna i Sverige!

Majid hade kommit som flykting till Sverige i juli 2007 och han ansökte då om politisk asyl. Migrationsverkets negativa beslut kom i mars 2008. Vi ansåg att detta saknade en rimlig motivering. Vårt brev avslutas så här:

För oss står det klart, att detta /hans beskrivna bakgrund/ måste vara tillräckligt för att Mayid skall känna välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i hemlandet, om han tvingas tillbaka dit. Dessutom menar t.ex. FNs flyktingorgan UNHCR, Amnesty International samt de flesta av EUs medlemsstater, att det pågår en väpnad konflikt i Irak, varför inga flyktingar bör avvisas dit.

Vi blir upprörda över att den svenska flyktingpolitiken undergrävs av tjänstemän, som gör orimligt hårda bedömningar av anledningarna till varför människor flytt hit och att de ser bort från de uppenbara risker de löper vid utvisning till hemlandet. Det gäller vare sig detta är Eritrea, Somalia, Afghanistan eller Irak

Vi kräver att Migrationsdomstolen upphäver Migrationsverkets beslut och att Mayid Awan Ghedan beviljas uppehålls- och arbetstillstånd, tiller-

känns flyktingstatus och utrustas med resedokument.

I verksamhetsberättelsen för 2009 kan vi konstatera att Mayid beviljats ett tvåårigt uppehålls- och arbetstillstånd. Det berodde nog mindre på vår skrivelse och mer på den envetna kamp, som föreningens styrelseledamot Elisabeth Ronnermark förde för att Mayid skulle få stanna.

Kriminalvårdsanstalten Färingsö

Under 2011 inleddes en skriftväxling med kriminalvårdsanstalten Färingsö på Ekerö, som varade ett halvår. En av våra medlemmar hade en närstående person, som hon av olika skäl inte bara ansåg oskyldigt dömd utan också att hon inte fick den vård på anstalten, som hennes problem krävde. Personen hade också ett nyfött barn med sig i fängelset och modern kunde enligt vår medlem inte ge babyn adekvat vård.

Jag fick i uppdrag av styrelsen att skicka ett brev till Färingsö och det fick följande lydelse:

Angående hälsoläget för NN

Det har kommit till vår kännedom att NNs hälsoläge är prekärt. Hon har uppenbarligen inte fått den vård, som hennes allvarliga problem har krävt. Även en person intagen på en svensk fångvårdsanstalt har rätt till adekvat vård, bl.a. i enlighet med FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vi är allvarligt oroade över NNs si-

tuation. Ett fortsatt negligerande av hennes medicinska problem kan vålla henne allvarliga men för framtiden, exempelvis sterilitet. Vi uppmanar anstaltsledningen att skyndsammast tillse att NN får den vård hennes problem kräver.

Föreningen fick naturligtvis svar från anstaltsledningen i vilket man förnekade att några felaktigheter hade begåtts. Vi kom att skicka ytterligare två brev till Färingsö, det senaste den 28 april 2012 .

Enligt vår medlem hade då behandlingen av NN påtagligt förbättrats. Strax därefter kunde också NN lämna anstalten efter avtjänat straff.

Protest mot registrering av romer

I september 2013 fick vi genom massmedia kännedom om det omfattande register över romer som Skånepolisen lagt upp. Det fick föreningen att dels skicka brev till justitieministern och Rikspolisstyrelsen dels att skriva insändare i lokaltidningen Åkersberga Kanalen (131015 ).

Justitieminister Beatrice Ask Rikspolisstyrelsen

Föreningen folkbildning för frihet –Eduardo Madariaga är en partipolitiskt oberoende organisation, som vill öka och förbättra relationerna mellan människor utan att ha ras, religion eller kultur i åtanke.

Föreningen arbetar för:

Uppfyllandet av FNs barnkonvention,

Ett Sverige för oss alla

Folkbildning

Vi är upprörda och bedrövade över de register över romer, som den skånska polisen låtit upprätta. Det är uppenbarligen ett brott mot en rad lagar och bestämmelser. Inte minst är det ett brott mot FNs barnkonvention.

Det är mycket märkligt att Skånepolisen, och kanske också poliser i andra delar av vårt land, inte förstått vidden av att registrera människor på etnisk grund. Nazitidens illdåd ligger trots allt inte på ljusårs avstånd!

Häromdagen avslöjade DN, som fått tillgång till den vitbok om romernas behandling fram till år 2000 som regering håller på att färdigställa, att Stockholmspolisen så sent som på 90 -talet klassificerade människor med Z eller halv-Z.

Många har vid det här laget krävt att en oberoende kommission får i uppdrag att kartlägga vad som verkligen skett på olika polismyndigheter och eventuellt också inom andra myndigheter, när det gäller registrering av romer. Vi stämmer in i detta krav.

Vi menar också att de som bär ansvaret för begångna brott också måste ställas till svars.

Styrelsen för Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga genom Göran Sallnäs

Biblioteksträffar och möten

Rosa Park café

Rosa Park är en symbol för mod och civilkurage. Hon var den svarta sömmerska, som i Montgomery, Alabama år 1955 vägrade att flytta på sig för en vit man på bussen hem. Lagen i det rasistiska södern i USA föreskrev nämligen att så skulle hon ha gjort. Hennes vägran innebar starten för den omtalade bussbojkotten och, brukar man säga, den moderna medborgarrörelsen i USA. Dess framgångsrika kamp ledde till att all diskriminering förbjöds 1964 och två år senare kom lagen om lika rösträtt.

2005 avled Rosa Park. Hennes död uppmärksammades på många sätt. Ett var att här i landet anordna caféverksamhet i hennes namn. Tanken var att hennes insats skulle leda till reflektion över hur situationen ser ut här hemma, hur vi kan förbättra integration och bekämpa diskriminering och kanske också om civil olydnad som verktyg i olika situationer.

Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga genomförde ett första café i Rosa Parks namn hösten 2005 . Vi var ett 10 -tal personer som träffades på ett café i centrala Åkersberga och utbytte tankar på temat Ett Åkersberga för oss alla

I samband med 1 maj 2006 inbjöd vi igen till ett Rosa Park café. Vi träffades efter demonstrationen i ABF-lokalen på Storängsvägen och samtalade. Också denna gång var det temat ovan som diskuterades. Under 2007 gjordes också ett par träffar i Rosa Parks namn. I februari inbjöd vi till visning av en film om den mexikanske komi-

Rosa Park var kvinnan från Montgomery, Alabama som vägrade resa sig för en vit man 1955 och, skulle man kunna säga, startade den moderna medborgarrättsrörelsen i USA Hon avled 2005 och för att ära hennes minne anordnades över hela landet en rad caféer i hennes namn Föreningen deltog i denna verksamhet

kern Cantinflas och i november deltog Anita Sallnäs i en träff i Sollentuna.

Ett svensk-chilenskt avtal

En av de aktiviteter som Reinaldo Villalobos tog initiativet till var ett möte kring det svensk-chilenska avtalet om pensioner. Under rubriken Folkbildning och solidaritet kunde man då läsa om detta möte i Åkersberga Kanalen 100818 :

Den 13 e maj hade vi besök av Vasco Molina. Denne är ordförande för en chilensk organisation för personer,

Information om ett möte kring det pensionsavtal

som Sverige och Chile

ingått Vår medlem Vasco Molina berättade om detta den 13 maj 2010

som miste arbetet som konsekvens av militärkuppen i Chile den 11 september 1973 . Hans ämne för dagen var det svensk-chilenska avtal, som han själv aktivt deltagit i att utforma, kring pensioner. För dem som haft inkomster i båda länderna uppkommer en rad frågor om skatter och annat och om detta kunde Vasco Molina berätta.

Reinaldo Villalobos, som också i normala fall ofta ses på Fyren, var initiativtagare till mötet. Av deltagarnas kommentarer att döma fyllde den information de fick ett stort behov.

Åkersberga – Chillán ToR

Ytterligare ett möte har föreningen anordnat som ett Rosa Park-café. Tillsammans med de chilenska kvinnorna i Torsdagsgruppen inbjöd vi till en träff den 28 februari 2009 om Unga Örnars barnmatsal i Chile. Mellan åren 1977 och 1994 drev Österåkers Unga Örnar ett projekt som blev bekant under namnet Unga Örnars barnmatsal i Chile. Flera av de flyktingar som kom till Åkersberga från Chile efter militärkuppen 1973 hade Chillán som hemstad. Befolkningen där drabbades hårt av militär-

diktaturens våld och många människor därifrån dödades eller försvann.

Barnmatsalen blev en möjlighet att ge barn till försvunna ett mål mat om dagen och lite hjälp med skolan. För kvinnor som sökte sig dit blev den en samlingspunkt, där man på olika sätt kunde formulera frågan: Var är de försvunna?

1985 åkte den då 15 -årige Johan Aulin till Chile och av hans besök där gjorde Luis R Vera, som bodde här i kommunen i många år, en film Åkersberga-Chillán ToR. Ja, filmen visade naturligtvis också på det solidaritetsarbete barn till barn som utvecklades i Åkersberga. Det innebar kortförsäljning, loppis, basar, bananförsäljning, teater och en massa annat, som blev till pengar och mat till barnen i matsalen.

Filmen hade premiär i Folkets hus i mars 1986 och den 28 februari 2009 visades den på nytt. Många av dem som var aktiva i arbetet runt barnmatsalen, liksom många chilenska vänner, hade sökt sig till Fyren i Folkets Hus för att se på filmen och återuppliva gamla minnen. Det var tydligt, att tiden med det aktiva solidaritetsarbetet hade varit en berikande tid, som gett både vuxna och barn erfarenheter, som varit värdefulla att bära med sig. Många av dem som var där intygade detta. Efter filmen och tankeutbytet blev det en gemensam måltid som förberetts av Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga och den av chilenska kvinnor bestående studiecirkeln Los Copihues.

Biblioteksträff med Edith Staheli

Den 15 april 2009 anordnade föreningen tillsammans med Kvinnojouren i Åkersberga en träff på biblioteket i Åkersberga. Om detta möte skrev jag en artikel i Åkersberga

Edith Staheli deltog i många av föreningens verksamheter

Här sitter Göran Sallnäs och Lovisa Grönvall och diskuterar med henne på hennes kontor hos Inaes i Buenos Aires Anita Sallnäs, som tog bilden, deltog också i detta möte Dec 2009

Kanalen. Jag återger en del av texten.

Under militärdiktaturens dagar på 70 -talet tillbringade Edith Staheli fem år i fängelse på grund av sin politiska övertygelse. Hon hade turen att överleva, i motsats till de ungefär 30 000 människor, som mördades av diktaturens hantlangare i Argentina. Till Sverige kom hon som flykting 1979 och gick bl.a. kurser på LOs folkhögskola Runö i kooperation och folkbildning. I mitten av 80 -talet återvände hon och hennes man, Patricio Pérez, till LatinAmerika.

I mitten av 90 -talet var de tillbaka i Åkersberga. Där arbetade Edith bland annat på fängelset och blev aktiv i såväl Eduardo Madariaga-föreningen som i kvinnojouren. Misshandeln i fängelset i Buenos Aires hann ifatt henne under en fortbildning, som innebar övningar med närkontakt med en svensk po-

lis. Så underligt kan kroppen fungera, att det som legat bortglömt eller nergrävt plötsligt kan springa fram och ge konstant ryggsmärta efter argentinska militärers misshandel 25 år tidigare!

För tre år sedan fick den i Åkersberga arbetslösa Edith möjlighet att för en andra gång återvända till Argentina. Där arbetar hon idag för ett statligt organ, Inaes, med utbildning av och stöd till den s.k. sociala ekonomin. På mötet betonade hon betydelsen av erfarenheter från Sverige av folkbildning, särskilt studiecirkelmetodik. Edith ingår också i en arbetsgrupp, som ska se till att genusperspektivet finns närvarande vid olika departements handläggning och beslut. Arbetet med att stödja demokratin genom att stärka lokalt förankrade föreningar och sammanslutningar har fått kraftfullt stöd från Christina Kirchner, landets president.

Tillägg 1

I januari 2011 genomfördes ett möte på Fyren i Folkets Hus. Den gången fanns både Edith Staheli och Patricio Pérez på plats. De berättade då om arbetet med den sociala ekonomin i Argentina och om den positiva utvecklingen i landet under Christina Kirchner som president. Patricios tjänst som föreningens volontär i landet hade då upphört, men han hade fortsatt att arbeta med dessa frågor i nära anknytning till Inaes.

Tillägg 2

Edith Staheli arbetar när detta skrivs fortfarande kvar på Inaes med att stärka den lokala demokratin, med att utbilda och organisera kooperativ. Under ett besök i Åkersberga i augusti 2015 berättade hon om sitt arbete vid ett besök hos Anita och mig på Ljusterö. Hon berättade då bl.a. följande. Mercosur, den latinamerikanska frihandelsorganisationen hade nyligen möte i Buenos Aires. Olika frågor behandlades i olika församlingar. En av dem handlade om kooperativa frågor. Edith ingick i den argentinska delegationen. När den chilenske representanten tog till orda vände han sig till Edith och talade sig varm för och tackade för det arbete med att bilda kooperativ i Chile som Patricio Pérez och hon utfört under några år i början av 90 -talet. Detta erkännande kom naturligtvis som en total överraskning för Edith men kändes självklart fantastiskt fint. Patricio var då inte längre i livet.

Latinamerika genom svenska ögon

Åkersberga Kanalen 100310

Lördagen den 20 februari 2010 genomförde Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga tillsammans med studiecirkeln Los Copihues ett möte med rubriken Latinamerika genom svenska ögon Detta skedde på Fyren i Folkets Hus i Åkersberga.

Bengt Liljedahl inledde med att berätta om den resa på temat »Kontrasternas Kuba«, som han och hustrun Gun genomförde under hösten. Till fina bilder gav han deltagarna en utförlig bild av både ljusa och mörka sidor av livet på ön. Han imponerades bl.a. av att Kuba, som ofta drabbas av orkaner, har en mycket god katastrofbered-

Den 20 februari 2010 genomfördes ett välbesökt möte på Fyren i Folkets Hus Flera av föreningens medlemmar berättade om sina upplevelser i Latinamerika Rubriken var Latinamerika genom svenska ögon

skap och att ytterst sällan några liv går till spillo även om de materiella skadorna kan vara oerhörda

Laura och Lars Graf visade bilder och berättade om sin resa till Peru i november förra året. Det som de särkskilt lyfte fram var den fantastiska inkakulturen. Ruinerna vittnar bl.a. om denna. De fantastiska lerkärlen och textilierna likaså. Laura och Lars besökte naturligtvis också Machu Picchu, ruinstaden uppe på en bergstopp, ett av världens moderna sju underverk. De hade också lyckan att kunna beskåda de mäktiga kondorernas flykt vid ett besök i Colca, en av världens djupaste kanjoner. Göran Sallnäs berättade bl.a. om det besök han och Anita Sallnäs gjorde i Chile. De träffade flera gamla vänner vilka varit i landsflykt i Sverige under diktaturåren. De mötte också Marlene

Sandoval, kvinnan som under närmare 30 år arbetat med gatubarn i Concepcionsområdet. Tillsammans samtalade de med ett par av de ungdomar, som studerat med stöd från föreningen. De träffade också Carlos Nuñez gamla brevbärarkollegor och diskuterade en utgivning av hans bok Postväskan i Chile.

Margareta och Bengt Olin gjorde under oktober–november ett besök i Buenos Aires hos Edith Staheli och Patricio Pérez, båda boende i Åkersberga under många år. De besökte bl.a. Kvinnorna från Plaza de Mayo, de som så länge kämpat för att få veta vad som hände de barn och barnbarn, som försvann under diktaturen. Ett annat starkt minne var mötet med Olga Hammar, en snart 80 -årig kvinna med många exilår i Sverige bakom sig och som nu är ordförande för det trepartsorgan, (stat, fack, arbetsgivare), som har till syfte att förbättra arbetsmiljön.

Göran Sallnäs kompletterade sedan med några bilder som visade på den verksamhet, som föreningens volontär Patricio Pérez bedriver i Argentina. Ett bestående intryck gav kvinnorna i ett kooperativ, som nu höll på att bygga sina egna hus. Några var redan färdiga och kvinnorna strålade av glädje och stolthet, när de berättade om det arbete de utfört med sina egna händer.

Anita Sallnäs hade till mötet gjort en smakfull utställning, där föreningens projekt presenterades men också det fantastiska hantverk, som inte minst Peru är så bekant för. Ett 40 -tal personer deltog i mötet och de intog också en gemensam måltid.

Göran Sallnäs

Biblioteksträff om nedskärningar 2011

I 2011 års verksamhetsberättelse finns en beskrivning av biblioteksträffen den 27 september. Rubriken är: Nedskärningar i Österåkers kommun

Den 27 september genomfördes ett möte på biblioteket i Åkersberga i samarbete med ABF Nordost med anledning av de nedskärningar, som de borgerliga partierna beslutat om i Österåkers kommun och som särskilt drabbar barn med särskilda behov. Nedskärningarna gäller dels minskat stöd till förskolorna för särskilda stödåtgärder dels försämringar, när det handlar om modersmålsundervisning för barn, som inte har svenska som förstaspråk. Vår förening arrangerade mötet, som blev mycket välbesökt. Ett 70 -tal personer fanns på plats. Åhörarna och debattdeltagarna var uppenbarligen inte till freds med de svar, som det ansvariga kommunalrådet Elisabeth Gunnars gav.

I tidningen Mitt i Södra Roslagen den 4 oktober skrev Lars Graf och jag ett inlägg som representanter för Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga.

Ni pratar om visioner men skär ner i skolan

Allianspolitikerna har proklamerat att skolan i Österåkers kommun ska bli bäst i landet. Det är bra med visioner. Det är nödvändigt med visioner. Men om skolan ska kunna bli bäst, ja då måste grunden läggas stabilt. Då måste våra barn få en bra start. Då måste alla barn få en bra start.

Men hur ser det ut? Förskolorna

Rodrigo Baeza i blå tröja till höger en dag i Unga Örnars barnmatsal i Chillán januari 1994 Det var han som besökte Åkersberga 2013

Träff på Åkersberga bibliotek 2009 Jag frågar ut Patricio om hans arbete som föreningens volontär i Argentina

Föreningens affisch om den fest i Folkets Hus på temat En sång för frihet och gemenskap, som närradiogruppen tagit initiativ till och som genomfördes den 29 nov 2014

Unga Örnar i Åkersberga började sitt stöd till barnmatsalen i Chillán, Chile 1977. Omkring 1983 började Rorigo Baeza där. Hans pappa hade då tvingats i exil av militärdiktaturen. 1991 fick Rodrigo och Adam möjlighet att komma till Sverige och delta i Unga Örnars internationella läger i Norrköping.

Nu kommer Rodrigo åter på besök!

Av barnmatsalsgrabben har det blivit en gruvingengör, som arbetar och bor i Iquique, en 225 mil hemmifrån Chillán.

Om hur hans liv blev och vilken roll barnmatsalen spelade kommer Rodrigo att berätta

Välkomna!

tisdagen den 19 februari kl 15.30. till

Träffpunkten Fyren, Stationsgränd 18, Folkets hus Åkersberga

Den 19 februari 2013 genomförde vi en träff på Fyren i Folkets Hus med Rodrigo Baeza Han var en gång ett av barnen i Unga Örnars barnmatsal och var nu gruvinjengör i Chile Han besökte Åkersberga tillsammans med sin dotter och berättade på mötet om sitt liv

får nu en lägre ersättning för barn med särskilda behov än tidigare. I tidningen har vi kunnat läsa om hur familjer flyttar från kommunen för att deras barn inte får det stöd de behöver. Av dem som sökt till Söra särskola får bara några plats.

Barn som inte har svenska som förstaspråk ska inte längre få språkundervisning i förskolan. Men att behärska sitt eget språk är ju en förutsättning för att man på ett bra sätt ska kunna ta till sig undervisning på svenska.

Varför görs denna förändring?

Fyren – Latinamerikaresa i ord och bild

Den 26 april 2012 berättade Bengt Liljedahl om den resa som flera medlemmar gjorde till Peru, Chile och Argentina under senare delen av 2011 . Det gjorde han på Fyren i Folkets Hus inför en entusiastisk publik. Han åskådliggjorde också sin framställning med många fina, talande bilder.

Peru skiljer sig markant från Chile och Argentina, menar Bengt. Den indianska kulturen är alltid närvarande, särskilt uppe i Cuscoområdet i Anderna. Besöket på Machu Picchu, Inkarikets legendomspunna ruinstad, nu ett av de moderna underverken, det kommer jag aldrig att glömma. Inte heller natten då vi gled nerför floden Madre de Dios utanför Puerto Maldonado eller när vi paddlade oss fram i djungeln på jakt efter jätteormen anakondan.

Carlos Nuñez har ju skrivit en bok, Postväskan, om sina upplevelser som facklig företrädare i Chile och Sverige. Med ekonomiskt stöd från vår förening har den nu översatts till spanska

och getts ut i Chile. »Vi var med« berättar Bengt, »när boken introducerades i Chile«. En väldigt annorlunda upplevelse i Chile var besöket hemma hos Luis Quijada och hans familj, berättar Bengt. »Lucho« tillbringade många år i Sverige, innan han återvände hem 1989 . Nu är han och hans familj mjölkbönder och de åtta kor de har ger verkligen inte mycket att leva på.

Vi avslutade vår resa i Argentina, fortsätter Bengt. Där besökte vi bl.a. Edith Staheli och Patricio Pérez, båda med många år i Åkersberga bakom sig. Ett härligt minne är fotbollsmatchen, när »Sverigelaget« Boca Junior iklädd blå-gul dress bärgade serieguldet. Jag kan fortfarande känna hur stadionmurarna skakade när 50 000 åskådare hoppade, menar Bengt.

Sista dagen vi var i Argentina installerades Christina Fernandez Kirchner som landets president. Det var fantastiskt att uppleva ungdomens entusiasm inför henne och den politik hon representerar. »Det satte en härlig punkt för en fantastisk resa«, avslutar Bengt.

(Delar av ett reportage i Åkersberga Kanalen 120522 )

Rodrigo Baeza – Ett av barnen från barnmatsalen

Under några dagar i februari 2013 besökte Rodrigo Baeza och hans dotter Åkersberga. Den 19 februari 2013 kunde man lyssna till hans spännande livsresa på ett möte på Fyren anordnat av Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga. Ett av de barn, som tack vare barnmatsalen fick en lite bättre uppväxt än många andra barn till för-

svunna eller fängslade föräldrar, var Rodrigo. »Där lärde jag mig«, säger han, »att det fanns en värld utanför. Där lärde jag mig att drömma.«

1991 fick han och en kamrat från barnmatsalen möjlighet att delta i Unga Örnars internationella läger i Norrköping. De kom hit tillsamman med Marlene Sandoval och tre flickor från Cerso. »Det var också en viktig upplevelse«, berättar han, »Där träffade jag ungdomar från andra länder, som berättade om upplevelser liknande dem som jag haft. Jag träffade naturligtvis också de barn, ungdomar och vuxna som här i Åkersberga visat sin solidaritet med oss ungar i Chile. Jag såg att den värld jag drömt om också fanns i verkligheten. Det var en värdefull erfarenhet. Därför har jag nu med mig min flicka, som är åtta år på den här resan. Så att hon från början ska få del av den värld som finns. Så att hon också kan drömma.«

I slutet av 80 -talet var det svårt att finna arbete i Chillán. I norra delen av landet var det däremot stor efterfråga på arbetare inom gruvindustrin. Därför flyttade Rodrigos far upp till Iquique, mer än 220 mil hemifrån. Så snart Rodrigo klarat av sina studier kring mitten av 90 -talet for också han dit upp. Iquique ligger vid havet och därför började han studera fiske vid universitetet. Men efter tre års studier och ett år på båt fortsatte han att studera. Men den här gången valde han gruvindustrin. Därför är nu grabben från Unga Örnars barnmatsal i Chile gruvingenjör i en koppargruva utanför Iquique. Verkligen en fantastisk resa!

Carlos Nuñez, en av deltagarna på mötet, framförde denna önskan som en avslutning på samtalet med Rodrigo. »Jag hoppas att vi om 10 –15 år kan få ta emot barn, som föreningen nu stödjer i Lettland och Afghanistan och få höra dem tala om hur oerhört vik-

tigt det är med solidaritet!« Hans ord rönte stort bifall

En sång för gemenskap och solidaritet

Åkersberga Kanalen 141223

Sedan i mars går det att två gånger i veckan lyssna på ett lokalradioprogram på spanska i Åkersberga. Det är en arbetsgrupp inom Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga, som ansvarar för detta. Den 29 nov anordnade denna grupp med stöd av föreningen och ABF en fest på Fyren i Folkets Hus på temat En sång för gemenskap och solidaritet

Bland den talrika publiken dominerade de med chilenska rötter. I år är det faktiskt 40 år sedan flyktingar från Chile började bosätta sig i Åkersberga. Många av dem som kom hit under 70 -talet, men också många av deras barn och barnbarn hade sökt sig till Fyren denna dag. Åldersskillnaden mellan den äldsta deltagaren, Manuelita Pérez och de allra minsta var drygt 90 år!

Larry Åberg var först ut och värmde upp publiken med allsång. Därefter kunde vi njuta av Pepe och Mary, som både sjöng sånger av Violeta Parra och Victor Jara och egna verk. En av sångerna sjöngs på mapuchefolkets eget språk och var en hyllning till dess mångåriga kamp för överlevnad och rättvisa.

Luis Daneri kommer från norra Chile. Det som drog de stora skratten och applåderna var hans egna sånger om livet i de stockholmska förorterna. Hans lek med ordens mångtydighet och underliggande ekivoka tolk-

ningsmöjligheter gick verkligen hem! Den musikaliska delen av festen avslutades av Eliodoro Apaza Colque och hans son Brian, båda med rötter i Bolivia. Monica Hallberg med sin washboard, tvättbräda, som har rötter i den amerikanska södern blev en mycket uppskattad rytmsektion vid framförandet av flera av sångerna.

Till en lyckad fest finns naturligtvis möjligheten att äta och dricka något och att köpa lotter. Många av föreningens medlemmar bidrog genom sina läckra specialiteter, empanadas, chilenitos, arrollados, tårtor och pajer till att ingen behövde gå hungrig från festen. Till stöd för föreningens solidaritetsprojekt fick vi som resultat av festen drygt 4 800 kr. Det räcker till 6 månadslöner för en nomadlärare i Afghanistan!

En sång för gemenskap och solidaritet, Fyren i Folkets Hus i Åkersberga 2014 Mary och Pepe underhöll Bakom dem skymtar delar av Pérez-familjen Manuelita Pérez tvåa från höger avled några månader senare

Göran Sallnäs, gästskribent

Föreningen uppmärksammade den Internationella kvinnodagen genom en fest i Folkets Hus den 7 mars 2015

Samtidigt firade vi att föreningens närradiogrupp lyckats genomföra radioprogrammet Sintonía Latina under ett år Julia Campos fick äran att skära upp födelsedagstårtan

Jimena Nuñez Apablaza

Jag är fortfarande medlem i FFFF – efter 30 år – därför att föreningen representerar för mig mitt arv!

Jag är ett f.d. flyktingbarn! Jag har själv fått uppleva vad internationell solidaritet innebär och hur livet kan förändras tack vare enskilda människors bidrag!

För mig är det också viktigt att få umgås och lära av de äldre medlemmarna i föreningen! Dessa damer och herrar som sedan många år tillbaka kämpat mot förtrycket av alla dess slag och i olika världsdelar! Hurra för dessa kämpar!!!

Varför gör föreningen skillnad?

Jag anser att vår förening är ett fint exempel på att den lilla människans insatser kan göra skillnad i den stora världen!

Känslan av att inte vara handlingsförlamade bör smittas av till yngre generationer!

Varför är det viktigt med internationell solidaritet?

Internationell solidaritet är för mig mycket viktigt!

Att vara solidariska med varandra på alla plan – oavsett ras, religion och politisk åsikt – är en av hörnstenarna i att vara människa!

Regeringar och makthavarna är rätt så maktlösa, om de inte har den enskilda människans stöd och solidariska handlingskraft, när de fattar beslut!

Träffpunkt Fyren

Föreningen inledde sina aktiviteter på Träffpunkt Fyren 2008 . Det är en lokal i Folkets Hus, som Österåkers kommun upplåter som mötesplats för Österåkers pensionärer. Kommunen står för lokalkostnaderna och en deltidstjänst medan frivilligorganisationer ser till att caféet är öppet mellan 10 .00 –15 00 måndagar till fredagar. Stickgruppen ansvarar för att det bedrivs verksamhet också på söndagar.

I februari 2008 beslutade styrelsen att ansöka om medlemskap i Fyrens vänförening. Bengt Liljedahl, som bevistade dess årsmötet den 3 mars, kunde i ett av våra protokoll konstatera att vår förening blivit invald. En grupp chilenska kvinnor började snart också att använda sig av lokalen. De träffades och handarbetade.

Från och med den 1 september 2008 till och med den 28 februari 2010 var Reinaldo

Villalobos anställd med lönebidrag av Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga med placering på Fyren. Av en protokollsanteckning från den 19 november framgår att Reinaldo finns på Fyren tisdagar, torsdagar och lördagar och att han med framgång säljer svamp, sylt och empanadas.

Fram till 2011 ingick föreningen i den arbetsgrupp, som ansvarar för att frivilligverksamheten fungerar. Då ombildades den till en förening med stadgar och vald styrelse. I verksamhetsberättelsen för 2011 framgår att vår förening ansvarat för tisdagarna på Fyren och att det fungerat bra tack vare insatser av Kerstin Ek, Laura Graf, Bengt Liljedahl, Carlos Nuñez, Berit Nyman och Reinaldo Villalobos. Den senare fortsatte att finnas på Fyren också efter det att hans anställning avslutats.

Under 2012 var det ungefär samma personer, som blev föreningens ansikte utåt på Fyren med undantag av att Kerstin Ek nu ersattes av Julia Campos. Jag valdes till ordförande för Föreningen Väntjänsten 2012 en roll som jag också hade under 2013 . Bengt blev föreningens kassör 2012 , en syssla som han behåller fram till idag. Han har också rollen som inköpare av matvaror till Fyrens kök. Hans verksamhet betyder mycket för

Gun Liljedahl är en av alla dem som ställer upp för föreningen på Fyren i Folkets Hus Här gräddar hon våfflor under en loppis, som föreningen anordnade där 2014

Fyren. Under 2013 –2015 har också Margareta Johansson, Gun Liljedahl, Ulla Ruge och Anna-Lena Öqvist ställt upp för föreningen och sett till att vi klarat av våra tisdagar på Fyren.

Föreningen har haft mycket stor glädje av att ha tillgång till Träffpunkt Fyren. Där har vi genomfört möten och fester, middagar och loppisar. Dit förlägger vi också våra styrelsemöten.

Föreningen har haft stor glädje av den lokal i Folkets Hus som kallas Träffpunkt Fyren eller bara Fyren Här syns Carlos Nuñez med en studiecirkel i spanska 2010

Bengt Liljedahl

Varför jag gick med i föreningen?

Redan som barn fick jag någon form av föreningsvana via söndagsskolan och scouterna. Med åren blev det elevkårsverksamhet, facket och politiken. Någonstans bakom pannbenet växte insikten fram om att tillsamman med andra kan man uträtta mer.

I slutet på 70 -talet lämnade vi (min fru och jag) Vetlanda och föreningslivet där. Vi flyttade till Åkersberga och Runöskolan där många var engagerade i Föreningen Eduardo Madariaga (som den hette på den tiden). En liten solidaritetsförening i Åkersberga som arbetade konkret och målmedvetet bl.a. med att hjälpa utsatta barn till en drägligare framtid. Med lite påtryckningar från arbetskamrater så var man strax »på banan« och aktiv i en förening igen.

träffpunkt fyren 77

Ett litet problem i början var för mej föreningens namn. Tungan snubblade varje gång jag skulle uttala föreningens något märkliga namn. Eurodo Madragaska och andra lustigheter for ut genom munnen, innan jag så småningom fick till det. Nu går det lätt, men jag har vänner som föredrar att bara säga »den där chilenska föreningen«. Då påpekar jag förstås att vi inte bara jobbar med projekt i Chile utan även i Afghanistan, Lettland, Guatemala och i Sverige. Om det kan du läsa mer om på annan plats i boken.

Varför är jag kvar?

Bara i år (2015 ) har vi betalt ut ca 60 000 kr i direkt stöd till utbildningssatsningar i nämnda läder och nyligen även bidragit med 10 000 kr vardera till Läkare utan gränser och UNICEF.

Sedan 2003 har vi från medlemmar fått in nästan 35 000 kr för pantade burkar och flaskor. Istället för julklappar till släkt och vänner, presenter vid bemärkelsedagar eller kondoleanser har det betalats in nästan 113 000 kr. Vår loppisförsäljning har inbringat 90 000 kr. Från skogen har det plockats svampar och bär för mer än 23 000 kr och medlemsavgifter har inbringat mer än 95 000 kr.

Det är klart att man är kvar och tycker det är roligt, när vi har så engagerade medlemmar! Dessutom har vi väldigt trevligt på våra styrelsemöten!

Gun Liljedahl

Mitt arbete i föreningen består av att arbeta praktiskt. Jag hjälper till att ordna loppis, sälja lotter, slå in paket, som blir priser i våra lotterier. Två gånger om året har vi loppis. Då gräddar jag våfflor och kokar kaffe.

Jag har inget minne av när jag blev medlem men förmodligen var det i samband med att min man Bengt började engagera sig i föreningen.

När jag gick i pension, blev det viktigt för mig att ha något konkret och praktiskt att göra. Därför arbetar jag som frivillig på vår träffpunkt Fyren några gånger var månad. Arbetet består av att servera kaffe, göra smörgåsar och framför allt lyssna på de besökare som kommer. Ett mycket viktigt och roligt arbete!

Jag är övertygad om att vår förening göra nytta. De pengar vi samlar in går direkt till de olika projekten vi stöder. Vi har ingen administration, ingen tar något arvode, alla arbetar på frivillig basis, eller upplåter delar av sina hus för att förvara loppisprylar. Det är solidaritet!

Postväskan

När Carlos Nuñez började arbeta på

LO-skolan Runö 1978 , var det hans uppgift att dela ut posten på skolan. Snart togs hans kunskaper och erfarenheter i anspråk på ett annat sätt, först i skolans bibliotek, sedan som lärare på den fackliga utbildningen. Den postväska med vilken han började sin bana på Runö, fick han så småningom i present. Där sparade han minnen, artiklar, bilder och annat. År 2007 tyckte han att han sparat tillräckligt. Innehållet blev en bok med namnet Postväskan – Berättelser om hopp, kamp och mod Den ingick i LOs serie skrifter av flyktingar och invandrare kallad Nytt liv i Sverige

Redan när Carlos var 12 år blev han brevbärare. De första åren dock utan lön. Hans förtjänst var då den dricks han fick, när han lämnade över posten! Dessutom var han en duktig målvakt i fotboll och det var genom idrottandet han blev fackligt aktiv. »Fotbollen var en viktig del av arbetarklassens kultur«, förklarade han i en intervju i LO-Tidningen 070909. »Fotbollsklubbar fanns i varje bostadsområde, på varje arbetsplats. I klubben lärde vi oss hur man organiserar sig, samlar in pengar, väljer ordförande och sekreterare. Fotbollsklubben och fackklubben var parallella organisationer. Mitt första fackliga uppdrag var just som idrotts- och kultursekreterare på mitt jobb. I Sverige har jag saknat bandet mellan facket och idrotten.«

1969 hade den då 30 -årige Carlos Nuñez fackliga engagemang fört honom till posten som ordförande i förbundet för de postoch teleanställda. Vid sin sida fick han snart Eduardo Madariaga som generalsekretera-

re.Trots förtrycket och riskerna fortsatte de båda sitt arbete efter militärkuppen den 11 september 1973 . Under täckmantel av att organisera fotbollsmatcher mellan lag i olika delar av landet försökte de föra den fackliga kampen vidare. Så småningom blev hoten mot de båda allt allvarligare. Inför risken att hamna som lik i Mapochofloden eller på någon bakgård lämnade Carlos landet i december 1974 . Eduardo Madariaga fortsatte sin kamp i hemlandet fram till 1977 , då hoten mot hans liv gjorde, att han tvingades att lämna Chile. Genom Carlos och hans kontakter kom också han till Sverige.

Via Buenos Aires tog sig Carlos till Sverige och Kristinehamn, där hans första erfarenhet av svenskt arbetsliv blev en kartongfabrik! Lyckligtvis för den fackliga rörelsen och Runö så blev han inte fast där utan kom som tidigare nämnts till Runöskolan hösten 1978.

Här blev han alltså efter några år lärare på LOs fackliga kurser, något som han såg som en oerhörd revansch på Pinochet och den chilenska diktaturen. Tillsammans med Patrico Pérez fick han 1984 möjlighet att genomgå folkhögskollärarutbildningen i Linköping.

En av hans betydande insatser inom den fackliga rörelsen i Sverige var bildandet av FAI, Fackligt aktiva invandrare. Det startade med en facklig kurs på Runö 1997 under vilken man bl.a. diskuterade diskrimineringen av invandrarna på arbetsmarknaden och de svenska fackföreningarnas sätt att osynliggöra invandrarna. Ur kursen växte FAI fram som en proteströrelse mot den-

na behandling. Carlos blev organisationens förste ordförande.

FAI hade starkt stöd från bl.a. LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin. Ett exempel på detta var att han år 2001 fick möjlighet att tala på 1 maj i Stockholm tillsammans med LOs ordförande. För sina insatser erhöll Carlos LOs kulturpris 2004 . I prismotiveringen heter det:

Carlos Nuñez får priset för sitt oförtröttliga arbete för alla människors lika värde och rätt, särskilt utifrån ett klass- och ett etniskt perspektiv. Carlos Nuñez var vid militärkuppen 1973 ordförande för de postanställdas förbund. Han kom till Sverige som flykting och började som arkivarbetare och allt i allo på Runö folkhögskola, där han så småningom blev alltmer engagerad i fackligt folkbildningsarbete. Han var också senare med om att bygga upp föreningen för fackligt aktiva invandrare, FAI. Idag är Carlos pensionär men fortsätter att arbeta ideellt som folkbildare och cirkelledare.

Carlos var ju en av initiativtagarna till Föreningen folkbildning för frihet, som alltså bildades 1986 . Han har varit en av stöttepelarna i vårt föreningsarbete genom åren. Han är den borne optimisten. Ingenting tycks vara omöjligt för honom. Ibland har vi andra lite svårt att dela hans optimism. Någon gång, när vi var ett 50tal betalande medlemmar, tyckte han att vi skulle ha som målsättning att bli 100 ! Vi tyckte han var smått galen. Nu, 2015, är vi 128 !

På insidan av omslaget av boken Postväskan finns en presentation av Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga. Det framgår också att vid försäljning skall 10 kr per sålt exemplar gå till föreningens solidaritetsarbete. Genom en överenskommelse med förlaget, Premiss, kunde föreningen dessutom köpa in exemplar av boken för 50 kr och sedan sälja dem för 100 kr. I verksamhetsberättelsen för 2008 konstaterar styrelsen att föreningen fått in drygt 4 000 kr på försäljning av boken

Carlos Nuñez på Gershedens Folkets Hus 1995 då föreningens fana invigdes

Föreningen Eduardo Madariaga i Chile

Under våren 2009 besökte Carlos Nuñez Chile. Då träffade han bl.a. gamla arbetskamrater från tiden i Chile innan han tvingades lämna landet i december 1974 . Flera av dem han träffade var verksamma inom den organisation, som heter Mutual de Correo, en slags kooperativ förening med anknytning till de postanställdas fackliga organisation. De hade stått på de fackliga barrikaderna tillsammans med Carlos och Eduardo en gång i tiden. Med dem diskuterade Carlos såväl utgivandet av sin bok på spanska och bildandet av en systerförening till vår egen. Under hösten 2009 började Carlos översätta boken till spanska med tanke på att få den utgiven i Chile. Anita och Göran Sallnäs besökte samma höst Chile och hade då flera kontakter med tidigare arbetskamrater till Carlos och Eduardo inom posten. Vi hade också med oss ett beslut från styrelsen att bidra med upp till 2 000 dollar för att säkerställa en utgivning.

Ur Reserapport från besöket i Chile

31 oktober:

Besök i Quintero, en kursgård som tillhör Mutual de Correo. Anita, Lovisa och jag möttes vid hamnen i Valparaiso av Guillermo Carrizo och Hector Vargas. Guillermo ingår i styrelsen för Mutual de Correo och är också ordförande i den nybildade Asociación Eduardo Madariaga. Hector är sekreterare i Mutual de Correo.

Det är få fackliga organisationer som har en kursgård, så Mutual de Correo är i det fallet lyckligt lottad. Kursgården skulle väl närmare beskrivas som en lägerskola med tanke på den enkla stil som präglar anläggningen. Man ligger i våningssängar och flera i varje rum. Det finns goda möjligheter att där genomföra fackliga kurser. Carlos gamla tanke att föreningen skulle kunna anordna en resa till Chile och då också stödja kamraterna i brevbärarfacket och medverka i en utbildningssatsning är alltså fullt genomförbar.

Anita och jag pratade med Guillermo, Hector och andra från brevbärarfacket om denna möjlighet och entusiasmen bland dem för något sådant var stor. Vi nämnde också projektet att ge ut Carlos bok i Chile och också detta rönte stort intresse. Carlos hade för övrigt diskuterat denna fråga vid sitt besök under våren i Chile och fått starkt stöd för tanken. Efter en god måltid med fin utsikt över hamnen och havet var vi tvungna att återvända till Valparaiso, något som gjorde våra värdar något besvikna, eftersom de gärna sett att vi stannat över natten.

2 november:

Anita och jag åt lunch med brevbärarvännerna. Förutom Guillermo och Hector, så var också David Reyes, ordförande för Mutual de Correo och Gé-

nero Celebón, dess organisationssekreterare, närvarande. Vi fortsatte samtalen från Quintero om möjligheterna att utveckla samarbetet mellan oss och deras organisationer.

3 november:

Jag besökte »brevbärarnas hus« på Mercedes 343 i Santiago. I huset återfinns både fackliga organisationer och Mutual de Correo. En gång i tiden, då Carlos och Eduardo återfanns i förbundsledningen för de post- och telegrafanställda, var det ett stort förbund. Nu har delar av verksamheten privatiserats och de postanställda har delats upp i olika fackföreningar, något som våra vänner ytterligt beklagade. Min uppgift den här gången var att låta Mutual de Correo och naturligtvis vår vänförening ta del av ett antal sidor ur boken Postväskan, som Carlos översatt till spanska och som jag hade med mig på ett USB-minne. Jag överförde också till deras dator ett 100 -tal bilder från vår förenings verksamhet i Sverige.

17 november:

Anita och jag träffade en sen kväll Hector Vargas, Andrés Quezada från Carteros de Chile och Marco Antonio Pedreras, ansvarig för kultur och sport inom Mutual de Correo. De uttryckte ett starkt intresse för att projektet att ge ut Carlos bok skulle genomföras. Jag upprepade det som jag vid tidigare möten framhållit, nämligen att vår förening är villig att ge ett ekonomiskt bidrag till upptryckning av boken. Vi uttryckte slutligen alla förhoppningen att vi nu bara sett början på långvarigt samarbete.

Cartero

Under oktober och november 2011 besökte en grupp från vår förening Peru, Chile och Argentina. Den 19 –20 november befann den sig på Quintero inbjuden av vännerna från Föreningen Eduardo Madariaga i Chile. Under ett par dagar umgicks vi med våra vänner; diskuterade, åt gott och dansade vilt! Där planerade vi också för det möte på Minnenas och de mänskliga rättigheternas museum, som genomfördes den 23 november och innebar publiceringen av Carlos Nuñez bok Cartero, Postväskan, på spanska i en upplaga på 1 000 exemplar. Vi redogjorde för denna mycket speciella händelse i föreningens historia i verksamhetsberättelsen för 2011 :

Ett 70 -tal personer var närvarande; de flesta gamla arbetskamrater till Carlos och Eduardo Madariaga från postens olika organisationer. På plats fanns också Sveriges ambassadör i Chile, Eva Zetterberg. Hon gjorde en mycket uppskattande sammanfattning av boken och underströk betydelsen av att detta exempel på chilensk-svensk facklig historia nu fanns tillgängligt både på svenska och spanska. Chiles ambassadör i Sverige, José Miguel Cruz deltog också i mötet och uttalade sig mycket positivt om boken.

Föreningens kringresande medlemmar var naturligtvis där. Göran berättade om föreningen i Sverige och det sätt på vilket vi arbetar. Som avslutning på mötet delade vi ut vykort från barnmatsalens dagar och i samband med det gick Görans mössa runt och en insamling till förmån för vår systerförening genomfördes. Detta som ett exempel på hur vår förening ser till att

I samband med att Carlos Nuñez tilldelades LOs kulturpris 2008 fick han i uppdrag av LOs ordförande

Wanja LundbyWedin att överlämna en tavla föreställande Salvador Allende till dennes dotter Isabel Allende Detta skedde vid ett möte i Chiles parlament våren 2009 Närvarande var förutom Carlos och Isabel Allende Vasco Molina, Hector Vargas, Juan Arcos fd ordf för SETACH, som organiserar brevbärare och

Guillermo Carrizo

Minnenas och de mänskliga rättigheternas museum i Santiago den 23 november 2011 : Carlos Nuñez bok Postväskan presenteras i sin spanskspråkiga version, Cartero Ledningen för Mutual de Correos visar stolta upp boken

Eva Zetterberg, ambassadör i Chile, presenterar boken och uttrycker stor glädje över att Carlos Nuñez bok om chilensk-svensk facklig kamp nu också finns på spanska

Anita och Göran Sallnäs på besök hos Mutual de Correos på deras kursgård i Quinteros De diskuterar med Hector Vargas och Guillermo Carrizo om möjligt samarbete under deras besök i Chile hösten 2009

skaffa medel för vår verksamhet! Vår förening bekostade upptryckningen av 1 000 ex av boken, som fick namnet Cartero i sin spanska version.

Jag kan tillägga att det bland deltagarna på mötet fanns flera f.d. fotbollsspelare tom. med VM-meriter. De hade möjligen lockats dit av Carlos rykte som framstående fotbollsmålvakt i laget O´Higgins från Rancagua drygt 40 år tidigare!

De medlemmar från föreningen, som besökte Chile och var närvarande på mötet var Bengt Liljedahl, Gun Liljedahl, Bengt Rönnbäck, Siw Rönnbäck, Anita Sallnäs, Göran Sallnäs, Lisette Schneider och Lasse Swartz. För att inga missförstånd ska uppstå: alla resor som vi berör här i boken har betalats av deltagarna själva. Inga insamlade medel har använts!

Nyhetsbrev

Under 2012 besökte Carlos Chile igen. Självklart innebar det kontakter med vännerna från posten och den chilenska systerföreningen. De berättade för Carlos, att de hade fortsatt en gammal tradition och ordnat en fotbollsturnering mellan lag med postanknytning. Tack vare medel som vi

ställt till förfogande fanns nu en stor pokal, ett vandringspris med en inskription, som nämnde vår förening.

Carlos kunde också då berätta att Asociación Eduardo Madariaga hade gett ut ett första nyhetsbrev med en utförlig presentation av hans bok. Bland dem som var engagerade i föreningen fanns nu också flera tidigare professionella fotbollsspelare. De hade utnämnt Carlos till deras ambassadör och ville att han skulle organisera en Europaturné, under vilken de skulle ha kontakter med chilenare i exil! Tanken var naturligtvis vacker, men långt ifrån realistiskt för vår lilla förening. Men Carlos måste kunna vara nöjd över titeln som Europaambassadör för en förening av f.d. professionella chilenska fotbollsspelare!

En förening på sparlåga

Tyvärr tycks krafterna hos våra chilenska vänner inte motsvara deras förhoppningar. Vi har erbjudit dem ekonomiskt stöd för att kunna ge ut informationsmaterial till sina medlemmar och andra intresserade. Vårt villkor har varit att en vald styrelse skaffar föreningen ett organisationsnummer, dvs. ett erkännande som juridisk person och ordnar ett bankkonto. Så har hittills inte skett.

Harald Edelstam

År 2007 hade filmen Svarta Nejlikan premiär på svenska biografer. Den regisserades av Ulf Hultberg och huvudpersonen, Harald Edelstam, spelades av Michael Nyqvist. Edelstam fick epitetet Den svarta nejlikan för sitt sätt att samarbeta med den norska Hjemmefronten under den nazityska ockupationen då han var ambassadör i Norge. Filmen skildrar Edelstams tid som ambassadör i Chile. Han anlände dit den 12 oktober 1972 och kom närmast från CentralAmerika, där han haft Guatemala som stationeringsort.

Efter kuppen i Chile den 11 september kom Edelstam genom sitt personliga mod, sin oräddhet och sitt övertygande sätt att rädda hundratals människor undan en säker död. Han övertog också ansvaret för Kubas ambassad, vilket ökade möjligheterna att erbjuda flyktingar plats undan våldet. Den 4 december 1973 förklarades han som icke önskvärd, persona non grata, av den chilenska militärregimen. Han anlände till Sverige någon vecka senare.

Av föreningens verksamhetsberättelse för 2007 framgår att det under hösten anordnats ett välbesökt seminarium på Cervantesinstitutet i Stockholm om Harald Edelstam och att jag och Carlos deltagit i en sammankomst på Runö folkhögskola i Stockholm den 29 december. Där diskuterade vi bl.a. bildandet av Föreningen Harald Edelstam. En interimsstyrelse till denna valdes den 18 mars 2008 och den 28 maj en ordinarie styrelse. Föreningen blev medlem i samband med det senare mötet.

Kulturfest på Runö folkhögskola den 6 september 2008

I ett medlemsbrev som jag skickar iväg den 17 september 2008 kan man läsa följande:

Redan innan sommaren hade föreningens styrelse efter förfrågan från José Guevara beslutat anordna en kulturfest och låta hela överskottet tillfalla Föreningen Harald Edelstam. Kulturinslaget bestod denna kväll av balalajkagruppen KAZBEK. Ett 15 -tal musiker underhöll oss under närmare en timme och av applåderna att döma blev deras framträdande mycket väl mottaget. Som tidigare var deras arvode för konserten empanadas och té! Tack Per Demérus och alla ni andra i KAZBEK!

När det gäller det rent lekamliga, så erbjöds mötesdeltagarna såväl chilenska empanadas som helsvenska svampsmörgåsar. Huvudbeståndsdelarna till de senare egenhändigt hopplockade i skogarna runt Åkersberga. Vi var ett 60 -tal deltagare som njöt av allt detta. Där fanns den nye chilenske ambassadören José Miguel Cruz med fru, Eva Zetterberg som varit ambassadör i Nicaragua, Anna Vinegas som var Chilekommitténs första ordförande, Marlene Sandoval, Anne Demérus, Rolf Bengtsson, som är ordförande för Föreningen Harald Edelstam och som arbetade tillsammans med ambassadör Edelstam efter kuppen den 11 september 1973 , dennes dotterdotter Caroline Edelstam och många, många andra.

Det är ännu inte klart hur stort saldot blir men att det kommer att röra sig om drygt 9 000 kr är en rätt kvalificerad beräkning. Föreningen bjöd på empanadas och svamp!

Den 19 februari 2009 bildades Stiftelsen

Harald Edelstam. Dess målsättning var att vartannat år dela ut ett pris till någon som gjort extraordinära insatser för mänskliga rättigheter och visat civilkurage i Harald Edelstams anda. I oktober samma år bildades det också en stiftelse i Chile, Fundación

Harald Edelstam. Anna-Karin Gauding valdes till stiftelsens första ordförande. Jag deltog i detta möte och framförde en hälsning från vår förening.

Priset delades första gången ut 2012 och mottagaren var Bahare Hedayat från Iran och hon fick det för sitt oförtröttliga försvar av kvinnors rättigheter i sitt hemland.

Dock kunde hon inte själv ta emot priset, eftersom hon satt i iranskt fängelse!

Mottagare av priset 2014 var Benjamín Manuel Jerónimo från Guatemala. Han var en av de få som överlevde en av militärens massakrer på mayaättlingar år 1982. Jerónimo har envist kämpat för att de ansvariga skall ställas inför rätta, inklusive den dåvarande presidenten Rios Montt.

Tyvärr har det uppkommit en konflikt mellan Föreningen Harald Edelstam och stiftelsen Harald Edelstam. Caroline Edelstam, som är ordförande för den internationella prisjuryn för Edelstampriset, har krävt att föreningen inte längre skall använda Harald Edelstams namn. Flera samtal har skett mellan företrädare för stiftelse och förening utan något påtagligt resultat. Föreningen vill inte ge vika för påtryckningarna och ändra sitt namn.

Allende på ett socialdemokratiskt valmöte i Kungsträdgården i Stockholm i september 1982

Harald Edelstam och Salvador Allendes änka Hortensia »Techa« Bussi

Föreningen som arbetsgivare

Patricio Pérez, föreningens volontär i Argentina

Kooperativt Idécentrum, KIC, genomförde under 2006 en förstudie i Argentina. Patricio Pérez hade till uppgift att under ett par månader undersöka möjligheten att där organisera kooperativa idécentra med den svenska modellen som utgångspunkt.

Roland Malm var den från KIC som ansvarade för förstudien, vilken godkändes av Forum Syd i maj 2007 . Tanken var nu att den skulle följas av en ansökan om att anställa Patricio som volontär under ett par år.

Roland Malm stötte dock på administrativa problem inom KIC och det skulle dröja lång tid innan ett beslut skulle kunna fattas.

Han vände sig då på Patricios inrådan till vår förening för att se om vi skulle kunna överta projektet. Kontakter med Forum Syd gav klartecken för att det inte fanns några byråkratiska hinder för detta.

I januari 2008 undertecknade Bengt Liljedahl och jag ett avtal med Forum Syd. Patricio anställdes som volontär under ett år med början den 1 mars 2008 och 301 000 kr reserverades för uppdraget. Vi sammanfattade projektets inriktning i handlingarna till Forum Syd på följande sätt:

När Argentina befann sig i sin djupaste kris åren 2001 /2002 var omkring 25 % arbetslösa och uppemot halva befolkningen kunde inte fylla sina mest grundläggande behov. Den positiva förändringsprocess, som landet genomgått sedan dess, har bl.a. inneburit att arbetslösheten pressats tillbaka till

runt 9 %. I denna process har den sociala ekonomin spelat en mycket viktig roll. Tusentals kooperativ och associativa företag har uppstått. Men kunskapen om hur sådana företag drivs med framgång är ofta mycket liten. Projektet har som syfte att bygga upp kooperativa rådgivningscentra och genom dessa förstärka den sociala ekonomin, så att människor tillsammans skapar arbete på så sätt att de kan överleva med värdighet. Volontären kommer att koncentrera sig på att i första hand bygga upp sådana centra i Río Negroprovinsen och i andra hand i Buenos Airesområdet. Efter ett år förväntar vi oss att det finns flera kooperativa idécentra i dessa båda provinser och att den sociala ekonomin där stärkts.

Vår samarbetsorganisation i Río Negroprovinsen var Asociación Civil Solidaridad. Den hade bildats under 90 -talet av människor, som tillbringat år i fängelse under militärdiktaturen. Från starten hade dess huvudsakliga mål varit att stärka den sociala ekonomin och åstadkomma lokal utveckling med demokratiska metoder för att minska fattigdomen och utsattheten.

Vår slutrapport efter Patricios första volontärår innehåller följande beskrivning av det han åstadkommit.

Ett kooperativt rådgivningscentrum har bildats i Río Negroprovinsen. Det består av sju personer, fyra kvinnor och tre män. Patricio har under projektti-

den varit i provinsen 9 gånger under sammanlagt 36 dagar.

Steg har tagits för att bilda ett rådgivningscentrum I Buenos Aires, men detta arbete har vid projekttidens utgång ännu inte resulterat i att det formats. Tre informationsmöten genomfördes med grupper från organisationen Mutual Homero Manzi.

De sju rådgivarna som har utbildats har enligt vår uppfattning fått en sådan utbildning att de är väl lämpade och rustade för att fortsätta arbetet med att stärka den sociala ekonomin. Den pedagogik, som präglat utbildningen, har kännetecknats av den svenska folkbildningstraditionen, i vilken studiecirkeln har en framträdande roll. Som framgår nedan har gruppen i General Roca arbetat med ett 10 -tal delprojekt.

Föreningen ansökte under 2008 om en förlängning av projektet under ytterligare ett år. Också detta beviljades och Patricios volontäranställning förlängdes till den sista februari 2010 . Forum Syd avsatte 323 000 kr till projektet.

Patricio Pérez var föreningens volontär i

Argentina åren 2010 –2012 Här ses han i

Rancagua i Chile 1990 mot bakgrund av en målning till stöd för center-vänster-politikern

Patricio Aylwin I famnen dottern Vanina Också här arbetade

Patricio och Edith med att skapa kooperativ med folkbildningsmetoder

Buenos Aires 1 sept. 2009

Hej Göran!

När det gäller projektet, så kommer Edith och jag att på nytt resa till General Roca för att genomföra en kurs i kooperation för 10 personer. Det är 8 ordföranden för bostadskooperativ och två för kooperativ av fårullsproducenter från södra delen av Río Negro-provinsen. Vi hade tänkt att genomföra utbildningen förra veckohelgen men kamraterna i ACS sköt på den, eftersom alla då for till Bariloche, där det var ett möte för ordförandena i UNASUR om USAs nya militärbaser i Colombia. Kamraterna i ACS är alla politiska militanter i Evita-rörelsen.

När det gäller organisationen Homero Manzi, så har vi börjat arbeta med 12 ordföranden i kooperativ med en grundkurs i kooperation. Det är idag ett mycket stort behov av att utbilda baskooperativen. Vad är egentligen ett kooperativ?

Brev från Patricio Pérez

Regeringen har satt igång ett program för att skapa 100 000 nya arbetsplatser i de eftersatta områdena i Stor-Buenos Aires. Därför organiseras arbetskooperativ och de får arbete genom kommunerna. Därför är behovet av grundutbildning och uppföljning i dessa nya kooperativ mycket stort. Vi försöker att bidra med det som vi kan i samarbete med Homero Manzi. Där finns också militanta kamrater men från en annan peronistisk strömning. De har redan ett basarbete i dessa kooperativ och de är redan faddrar för och stöder dessa nya kooperativ.

Hälsningar

Patricio

Ett besök hos föreningens volontär

Patricio Pérez

Den här rapporten skrev Anita och jag efter vårt besök i Argentina. Den är daterad 091209 .

Den 20 november anlände Anita, Lovisa och jag till Buenos Aires. Vi hade

gruvat oss för den långa bussresan från Mendoza, 14 timmar, men upptäckte snart att det gick ganska bra att sova på nattbussen, utrustad som den var med sittplatsalternativet cama, dvs säng. Vi bodde större delen av tiden hemma hos Edith Staheli och Patricio Pérez. De båda kräver nog knappast en närmare presentation. Edith jobbar ju sedan en tre år i Buenos Aires med utbildningsfrågor rörande den sociala ekonomin och är anställd av Inaes, Det nationella institutet för associationer och den sociala ekonomin. Patricio är sedan 080301 vår volontär i Argentina med uppgift att arbeta med att stärka den sociala ekonomin, särskilt då med inriktning på den kooperativa sektorn. Enligt avtalet med Forum Syd ska han bilda kooperativa idécentra inspirerade av hur sådana centra byggts upp i Sverige. De båda arbetar alltså med ungefär samma frågor och de samarbetar självklart där det är möjligt. Ja, ibland är det lite svårt att skilja på vad som görs inom ramen för Inaes och det som sker

Medlemmar i kooperativen Hoppet och Klövern i nov 2009 De visade stolta upp de hus de aktivt medverkat till att de kommit till strax utanför staden General Roca i Argentina Det var ett intressant exempel på de självbyggeriprojekt som startats under Néstor och Christina Kirchners tid som presidenter

i samarbete mellan vår förening och vår systerorganisation i Río Negro-provinsen, Asociación Civil Solidaridad, ACS. För att ytterligare knyta ihop de båda delarna: sedan 090301 har Patricio en tjänst på 75 % som vår volontär och 25 % som anställd på Inaes.

På kvällen den 24 november satte sig Anita, Lovisa, Patricio och jag oss på bussen till General Roca. Dit är det dryga 100 mil från Buenos Aires och det tog oss närmare 15 timmar att ta oss dit. En punktering försinkade resan en del. Normaltiden är bara 13 timmar! Hit upp till General Roca åkte Patricio nio gånger under det första projektåret, alltså det som gick ut den 28 februari i år. I samarbete med ACS utbildades sju kooperativa rådgivare av vilka fyra var kvinnor.

En av dessa rådgivare är Jaime Arce. Han är dessutom kassör i Asociación Civil Solidaridad. Med hjälp av Jaime genomförde vi en rad mycket intressanta studiebesök. Det första var hos Movimiento Evita, Evitarörelsen i Allen, ett par mil utanför General Roca. Ja, egentligen stannade vi till för att hämta upp Elena Cara Cabrera, också hon en person som utbildats i kooperativa frågor av Patricio och som också är sekreterare i ACS. Men hon råkade bo mitt emot det kontor som Movimiento Evita disponerar och eftersom de flesta som är verksamma inom ACS tycks ha anknytning till denna rörelse, så passade det ju bra med att få en liten inblick i dess verksamhet. Det som mest slog oss var det stora antal ungdomar som var samlade i lokalen. Alla tycktes vara aktiva i sina bostadskvarter kring olika sociala frågor. Bland annat gällde

det att försöka få i gång de arbetslösa ungdomarna. En del av dem gick fortfarande i skolan medan andra var arbetslösa. Det blev naturligtvis också en del fotografering och ungdomarna såg till att deras stora banderoll också kom med. Den Evita som åsyftas här är förstås Evita Peron, som spelade en viktig roll i Argentinas politik från 1945 till sin död 1953 . Det var för övrigt under denna tid som kvinnorna i detta land fick rösträtt.

Elena Cara Cabrera tog oss med till ett självbyggeriprojekt. Det är en del av en statlig satsning på att ge ensamstående kvinnor med barn ett värdigt boende. Här möttes vi av fyra av de kvinnor, som deltar i projektet och som är medlemmar av kooperativen Hoppet och Klövern. Hittills är fyra hus helt färdigbyggda. Om en 10 månader ska alla de 32 husen som ingår i de båda kooperativen stå färdiga. Belén, Marcela, Norma och Jésica beskrev på ett mycket målande sätt hur deras liv hade förändrats sedan den här processen inleddes. I denna process hade också Patricio deltagit genom utbildningsinsatser.

För en 5 –6 år sedan hade de deltagit i en ockupation av kommunal mark i Allen. Där hade de slagit upp sina bräckliga och skrangliga provisoriska kåkar. Efter ett tag inleddes ett samarbete med ACS och en lång och naturligtvis besvärlig process inleddes, som så småningom resulterade i att de båda kooperativen bildades och förhandlingar med kommunen kunde inledas. När kooperativen efter något år fick äganderätten till marken, ja då inleddes arbetet med att bli godkända för att ingå i den statliga satsningen att finansiera

den här typen av socialt byggande. Kvinnorna visade oss runt i ett av de färdiga husen och berättade med mycken stolthet om det de varit med om att göra. Jo, jag har lagt klinkers på det här golvet och på många andra, och jag har målat väggarna och en tredje hade varit med att dra elledningar. Alla hade med sitt dagliga arbete deltagit i byggandet. Självklart fanns yrkeskunnigt folk som ledde arbetet men alla kvinnorna deltog och avlönades enligt minimilönetaxan. Deras barn, som naturligtvis inte kunde snubbla runt på arbetsplatsen, fick under arbetstid vara på ett dagis i närheten. Jag frågade om det var mycket stölder av arbetsmaterial. Jo, det hade varit ett problem. Men i stället för att lägga pengar på att betala någon utifrån för att gå vakt, så hade kvinnorna beslutat att själva gå vakt, men alltid två och två.

Ett antal mil utanför Allen, närmast uttalat som Achen av folket där, ligger Cinco Saltos. Där finns bl. a. en fabrik för framställning av fruktkartonger, en fabrik som gick i konkurs i april 2007 När ägaren började frakta bort inventarier, då beslöt arbetarna att ockupera fabriken. Nu finns här företaget Cooperativa los Manzanares Ltda. Det är ett av ungefär 250 företag i Argentina som har tagits över av arbetarna, när det förelegat ett konkursbeslut. Medlemmarna i kooperativet väntar nu på att det också formellt ska bli ägare av fabriken.

Vi träffade under vårt besök Maria Juana Convelao, Inez Amaya och Gabriel Gerez, alla medlemmar i kooperativet. De var naturligtvis glada över att ha fabriken och arbetstillfällena kvar.

Inte så lite stolta heller över att de lyckats med detta med tanke på att det stora flertalet små fabriker, som producerat kartonger eller trälådor, nu hade försvunnit efter att ha blivit utkonkurrerade genom den pågående monopoliseringsprocessen inom fruktindustrin.

Vår guide Jaime Arce, som arbetar inom det argentinska socialförsäkringssystemet, lyckades under vårt besök rätta till en felaktig information som medlemmarna fått. Som kooperativmedlemmar har de samma rätt till det nyinförda barnbidraget som alla andra. Patricio lämnade också kvar ett löfte om att snarast besöka kooperativet och erbjuda medlemmarna en utbildningsdag.

I Cinco Saltos tittade vi också in i bokhandeln. Där arbetar bl. a. Rosana, ytterligare en av dem som Patricio utbildat till kooperativ rådgivare. Hon hade också en önskan om en utbildningsinsats. Ett 50 -tal taxiägare i staden hade visat sig intresserade av att bilda ett taxikooperativ. Patricio fick med sig önskemål om en grundkurs i kooperation för denna grupp. Det lär bli en gemensam utflykt vad det lider för Edith och Patricio!

Rosana berättade också att hon var en del av ett projekt med mikrokrediter till kvinnor, som drivs av Asociación Civil Solidarid. Också detta är i grunden en statlig satsning. En grupp, ett kooperativ, kan låna upp till 750 pesos, omkr 1500 kr, per person. En viss del av detta ska sedan betalas tillbaka per vecka efter en månad. Om betalningsplanen följs, ja då kan personen i fråga få låna ytterligare pengar. Enligt Rosana så är återbetalningsgraden mellan

80 och 85 %. En högre siffra än när det gäller vanliga banklån, menar hon.

Asociación Mutual Homero Manzi

är namnet på den organisation med vilken Patricio nu samarbetar i Buenos Aires-området. Tanken var ju från början, att han också här skulle bygga upp kooperativa rådgivningscentra. Jag fick intrycket att alla de frivilliga arbetskrafter, som skulle kunna komma i fråga för en sådan utbildning, de är nu så intensivt sysselsatta att försöka skapa arbetskooperativ av unga arbetslösa, att de inte känner sig ha tid att själva sätta sig på skolbänken. Under banderollen Argentina arbetar har regeringen utfäst sig att skapa en miljon nya jobb. Av dessa faller ungefär 100 000 på Buenos Airesområdet. Så jag tror att Patricio kommer att koncentrera sig på att delta i processen uti i fattigkvarteren för att försöka skapa fungerande kooperativ av unga arbetslösa, som ofta saknar arbetsvana och arbetsdisciplin.

Jag träffade ordförande för Asociación Mutual Homero Manzi under en av mina dagar i Buenos Aires. Också denna organisation har sin förankring inom den peronistiska vänstern. I det här fallet gäller det den strömning, som går under namnet Gernán Abdala. Ordförande var en mycket dynamisk kvinna vid namn Lorena Pokoik García. Hon upprätthöll sig en hel del vid vårt samtal vid vikten av att organisera, att skapa arbetstillfällen för ungdomar. Den argentinska staten har decentraliserat till kommunerna att ordna fram offentliga arbeten och sedan gäller det att arbetslag i form av kooperativ får i uppdrag att utföra dessa arbeten.

Men, som hon sa, människan lever inte bara av bröd. Hon behöver också kultur. Ja, personen som föreningen är uppkallad efter, Homero Manzi, var en av Argentinas ledande poeter och tangoförfattare. På föreningens hemsida slår man också fast att den arbetar för »att försvara den nationella och folkliga kulturen«. Det märktes också vid mitt besök. Flera musikgrupper var i gång och i ett rum undervisades det i klassisk tango.

Lorena berättade också utförligt om Las Murgas, de olika dansgrupperna från fattigkvarteren, som arbetar under året för att i februari erövra Buenos Aires gator med sin uppvisning. Över en miljon människor brukar ta del av denna karneval. Den ger, menar hon, en viktig social bas för arbetet ute i fattigkvarteren med målet att medvetandegöra och organisera.

Slutrapport till Forum Syd

En 30 oktober 2010 skickade föreningen in sin slutrapport till Forum Syd. Den är undertecknad av Göran Sallnäs och Bengt Liljedahl. Vi konstaterar i den bl.a. att vår samarbetspartner under de två åren varit Asociación Civil Solidaridad och att Patricio Pérez under det andra projektåret till 25 % varit anställd av Inaes, det statliga organet för stöd åt den sociala ekonomin. För övrigt är det samma organisation där Edith arbetar. Ur slutrapporten väljer jag att återge två av de åtta frågor som vi besvarade.

Blev det som planerat?

Vi menar att vi i huvudsak har uppnått projektets huvudmål. Det är naturligtvis så, att i ett land så stort som Argen-

tina, så kan en sådan här insats bara få marginell effekt. Men projektet har varit en del av det nationella arbetet med att organisera kooperativ för att på detta sätt skapa arbetstillfällen för de miljontals människor, inte minst ungdomar och kvinnor, som tidigare varit marginaliserade av samhället. Detta har ökat betydelsen av projektet.

Vilka är era erfarenheter och slutsatser?

Att en volontär med rätt bakgrund och stort intresse kan göra värdefulla insatser.

Att om volontärens arbete är i linje med samhällets strävanden och satsningar, t.ex. programmet Argentina arbetar, så underlättas och förstärks denna insats. Inom ramen för detta program utbildas omkring 1 500 handledare för att stärka och utveckla kooperativ organisering inom den sociala ekonomin och med solidaritet som en grundtanke. Detta kommer givetvis att förstärka det arbete som Patricio Pérez utfört.

Att studiecirkelteknik, anpassad efter den verklighet i vilken den används, är ett användbart och kanske nödvändigt verktyg, då det gäller att nå marginaliserade människor med nya tankar och idéer.

Att den beprövade modell från Sverige, som utvecklades av Kooperativt Idécentrum/ Coompanion, med att bygga upp arbetslag som fungerar som kooperativa rådgivare mycket väl går att överföra till länder som Argentina.

Reinaldo Villalobos

2008 var ett mycket speciellt år i föreningens historia. Inte bara det att Patricio Pérez

blev vår volontär i Argentina. Vi blev dessutom arbetsgivare till Reinaldo Villalobos!

I början av augusti påbörjade vi en dialog med arbetsförmedlingen i Åkersberga om möjligheten att lönebidragsanställa Reinaldo. Denne, som en gång i tiden varit en välkänd facklig representant i koppargruvan El Teniente (Coya), hade blivit drygt 63 år och var utförsäkrad från a-kassan. Han hade under en tid arbetat i ett bageri i en annan kommun men nu hade hans rygg sagt stopp för det tunga jobb han hade där.

Samtalen med arbetsförmedlingen gick bra och från och med den 1 september 2008 anställdes han av föreningen. Vid sidan av att ge stöd till vårt organisationsarbete, så blev Träffpunkt Fyren i Folkets Hus hans mer konkreta arbetsplats. Tisdagar och torsdagar fanns han på plats och servade de besökande pensionärerna med fika och trevligt bemötande. Det blev kanske från början både en del rynkade ögonbryn och sura miner. Skulle nu den där Chileföreningen ta över Fyren?

Nåväl, Reinaldo bröt snart ned det motstånd som han mötte från början och det visade sig att han kunde bre lika goda smörgåsar som alla andra som stod för fikat på Fyren. En nyordning blev det: Fyren började ha öppet också på lördagar! Det visade sig inte vara så populärt, så efter några månader upphörde den verksamheten. Han blev också den som såg till att studiecirkeln med spansktalande kvinnor, som träffades på torsdagseftermiddagarna på Fyren, fick hjälp och stöttning. Det kunde t.ex. gälla att hämta cirkeldeltagare som hade svårt att gå. Reinaldos anställning löpte fram till februari 2010 , då han gick i pension. Under den period som anställningen varade, var han adjungerad till föreningens styrelse. Reinaldo Villalobos avled den 22 decem-

ber 2011 efter lång och tapper kamp mot sin cancer.

Jag hade inte möjlighet att delta i hans jordfästning men sände följande hälsning från föreningen.

Käre kamrat! Käre Reinaldo!

Liksom många av dina landsmän i exil fann du ditt nya hem i Åkersberga. Vi träffades ibland hemma hos Patricio Pérez och Edith Staheli men det dröjde rätt länge innan vi lärde känna varandra bättre.

För några år sedan var du tvungen att lämna det tunga jobbet på ett bageri. Ryggen förbjöd dig att fortsätta. Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga hade då förmånen att få anställa dig för solidaritetsbetonade uppgifter fram till det du fyllde 65 år.

Under två år arbetade du med olika verksamheter på Fyren. Du serverade kaffe och smörgåsar, du blev så småningom erkänd tisdagskung i Fyrens kök! Du hjälpte studiecirkeln med spansktalande kvinnor och du försökte få Åkersbergaborna att förstå att de kunde använda sig av Fyren som träffpunkt också på lördagar.

Även efter det att du fyllt 65 år och blivit pensionär, fortsatte du att i föreningens namn utföra frivilligverksamhet på Fyren. För många människor, som passerade genom Fyren, blev du föreningens ansikte utåt.

Undan för undan blev den gamle gruvarbetaren från El Teniente och Coya en del av föreningens styrelse, där du gjorde en värdefull insats. Även om du inte kunde plocka blåbär, så deltog du gärna, när grabbarna kokade sylt!

Vi ska aldrig glömma den 24 -timmarsträff, som styrelsen hade ute hos Lisette Schneider på Timrarö. Vi planerade för vårt kommande arbete och eftersom det var en av dessa sällsamma tropiska nätter fortsatte dialogen och diskussionen till att åtminstone halva natten hade gått. Vid sidan av planeringen fanns det också tid för djupare, mer personliga frågor. Vi diskuterade frågor som solidaritet, socialism, humanism men även tro och religion.

Vi vet att du fortfarande gav starkt stöd till Salvador Allende och hans tankar men också att du hade en stark tro på att det finns ett liv efter detta. Jag hoppas verkligen att du hade rätt när det gäller detta!

Vi tackar dig för att vi har fått lära känna dig!

Vi tackar dig för din kamp för solidariteten!

Vi tackar dig för allt arbete som du gjorde i föreningens namn!

Reinaldo Villalobos var anställd av föreningen under tiden 1 sept 2008 –31 jan 2010 Han hade sin ordinarie arbetsplats förlagd till Fyren i Folkets Hus Här ses han på hösten 2008 hemma i köket hos Anita och Göran Sallnäs under produktion av lingonsylt för föreningen

Några solidaritetsprojekt

Stöd till jordbävningsoffren i Chile 2010

Den 27 februari 2010 inträffade en mycket kraftig jordbävning i Chile. Epicentrum låg i havet utanför Concepción och skalvet uppmättes till 8 .8 på Richterskalan. Konsekvenserna av jordbävningen förstärktes genom en ödeläggande tsunami. Omkring 500 personer dödades och de materiella skadorna blev mycket omfattande.

I början på mars skickade föreningen 1 800 dollar till Marlene Sandoval som stöd till de barn och ungdomar, som studerade med stöd från vår förening, Hon fick möjlighet att använda summan på annat sätt för att ge materiell hjälp till Cersobarn och deras familjer.

Strax innan jordbävningen inträffade hade vi också överfört 2 000 dollar till våra kamrater i Föreningen Eduardo Madariaga i Chile för upptryckning av Carlos Nuñez bok Postväskan på spanska, Cartero. För att något lindra följderna för drabbade medlemmar i föreningen eller i Mutual de Correo fick våra vänner möjlighet att använda dessa pengar som de fann bäst för att stödja drabbade kollegor.

Genom beslut på föreningens styrelsemöte den 29 april fick vi möjlighet att sända

1 000 dollar till Luis Quijada i San Rafael. Lucho, med många år i Sverige bakom sig, och hans hustru Coca bor i ett område utanför Talca, där många drabbades hårt och där många lever under små ekonomiska betingelser. Det var framför allt Coca som stod för det praktiska arbetet med att bl.a. köpa in och fördela filtar och fotogenkaminer.

Överskottet, 3 500 kr, av vår fest på temat Ett Åkersberga för oss alla den 5 juni 2010 var avsett för jordbävningsoffren i Chile. Pepe, Mary och Larry Åberg tillhörde kvällens kulturinslag. Totalt uppgick vårt stöd till jordbävningsoffren till 37 000 kr

SOS barnby i Estelí, Nicaragua

Vid styrelsens överläggning på Timrarö 2021 maj 2010 diskuterade vi bl.a. ett stöd till en barnby i Nicaragua. Så här står det i minnesanteckningar från träffen:

Elisabeth /Ronnermark/ har tidigare fört fram möjligheten att stödja en av SOS barnbyar i Estelí i Nicaragua. Vi är ju många som aktivt deltog i solidaritetsarbetet för detta land under 70 - och 80 -talet och därför känns det rätt att kunna göra en liten insats där, även om detta projekt inte bygger på de personkontakter vi tidigare talat om. (För att kunna stödja ett projekt bör föreningen som en säkerhet ha personliga kontakter med mottagarna av vårt stöd.)

Jag tog kontakt med Eva Zetterberg, som då var ambassadör i Nicaragua, och hörde mig för om hennes uppfattning om den verksamhet som SOS barnbyar bedrev i landet. Hon hade inte något negativt att säga om den och tyckte att verksamheten var väl värd att stödjas.

I protokollet från den 19 augusti 2010 kan man läsa att barnbyn startade redan 1972 och att platsen valdes på grund av att

Estelí drabbats särskilt hårt av jordbävningen det året. Enligt rapporten bestod byn av 14 familjer och att det i området fanns en yrkesskola, som drevs av SOS med totalt 1 200 studerande. En första inbetalning av månadsbeloppet 150 kr gjordes av föreningen i augusti.

Vårt stöd till SOS barnby i Estelí pågick till och med december 2013 . Då hade vi betalat ut 6 150 kr. Ett av skälen till att projektet upphörde var att vi i styrelsen saknade en verklig återkoppling till verksamheten där. Vi hade försökt att få ansvariga för barnbyn intresserade av att utan kostnad ta emot en kunnig spansktalande volontär, som var medlem i föreningen, men det förslaget hade man avböjt. Vi fick en tidning då och då men det tyckte inte vi var tillräckligt.

Stöd till nomadbarn i Afghanistan

Hur kom då nomadbarn i Afghanistan in i föreningens verksamhet? Ja, det geografiska steget från Marlene Sandovals Concepción till Kuchinomader i nordöstra Afghanistan är ju tämligen långt. Men skillnaderna mellan behoven hos utsatta barn i Chile och Afghanistan är dock betydligt mindre. Och ett av föreningens mål enligt stadgarna är ju att verka för att FNs barnkonvention förverkligas. Både här och där!

Journalisten mm Lasse Bengtsson, som tillbringade två år i Afghanistan som informationsansvarig för Svenska Afghanistankommittén (SAK), återger en dagboksanteckning från den 8 juni 2011 på sidan 160 i sin bok om sina upplevelser i landet, Afghanistan – En yttre och inre resa:

Monica mailar att en liten förening utanför Stockholm ska skänka 12 000 kr om året i tre år till utbildning av Kuchi-

och folkbildning

barn. Ordförandes fru hade hört mig berätta om Kuchiflickor i en intervju. Made my day! Vad glad jag blev. Såna meddelanden gör jobbet meningsfullt.

Föreningen får alltså tacka Anita Sallnäs för att hon lyssnar på radio och förde oss in på det här mycket meningsfulla projektet! Den 20 maj 2011 hade jag och Bengt Liljedahl besökt SAKs kontor och diskuterat ett möjligt stöd från vår sida med Monica Eriksson, som var insamlingsansvarig för kommittén. Det resulterade i att föreningen på sitt styrelsemöte den 25 maj beslöt att bekosta lönerna för två lärare, som följde med nomadbefolkningen under dess vandringar.

I verksamhetsberättelsen för 2011 gör vi en kort beskrivning av situationen för nomadbarnen:

Antalet nomader i landet beräknas ligga mellan 2 –3 miljoner och de har aldrig tidigare berörts av landets skolsystem. Enligt SAK ligger analfabetismen bland flickorna på 99 % medan den för pojkar anges till 93 %.

I ett brev från SAK till föreningen skriver Monica Eriksson den 29 februari 2012: Under 2011 har utbildningen för Kuchibarnen kunnat intensifieras tack vare er och andra givare. Under året har Svenska Afghanistankommittén kunnat stödja ca 5 200 Kuchibarn varav 53 % är flickor. Under året genomfördes också en första Kuchikonferens för att stärka nomadbarnens rätt till utbildning. Konferensen uppmärksammades stort i afghansk media.

Åren därpå ökade vi vårt stöd till utbildningen av nomadbarn först till 15 000 kr och se-

dan till 16 400 kr för att också täcka två s.k. lärar-elevpaket med utrusning för klassrum. I detta ingår papper, pennor, sittmattor, vattenpump, vattentank och en svart tavla.

De två senaste åren, 2014 och 2015 , har vårt stöd uppgått till 20 700 kr per år. Under åren 2011 –2015 har vi därmed överfört drygt 90 000 kr för arbetet bland nomadbarnen.

SAK frå Sidastöd för sina biståndsinsatser. De 90 000 kr som vi överfört räknas som SAKs egeninsats inför Sida, som mångfaldigar detta belopp nio gånger. Därigenom har SAK fått totalt 900 000 kr för insatser i Afghanistan genom vårt bidrag!

2014 var 5 529 barn, av vilka fler än hälften var flickor, inskrivna i SAKs nomadskolor. En del av dessa har omvandlats till fasta skolor, eftersom nomadfamiljerna i minskad utsträckning flyttar omkring.

I samband med den fruktansvärda massakern på Utöya den 22 juli 2011 beslöt styrelsen att ge ytterligare 3 000 kr till SAK under rubriken Stöd till återerövrandet av Utöya. Lika mycket tillfördes för övrigt SSUs särskilda Utöyafond.

Kuchiflickor i

Afghanistan Vårt utbildningsstöd till Svenska Afghanistankommittén går till utbildning av nomadbarn Fotograf Frida Engman, SAK

Drabesu Internatpamaskola i Lettland

År 1993 åkte Göran Andersson från Norrköping tillsammans med en grupp unga, arbetslösa byggnadsarbetare till Lettland. Deras avsikt var att med sin kunskap och sina erfarenheter vara med och stödja uppbyggandet av den sedan murens fall 1989 nu självständiga republiken Lettland. De valde mellan tre skolor och det blev den i Drabesi. Vi valde den, förklarade Göran Andersson en gång, för där kunde vi låsa in vår bil på ett säkert sätt!

En gång i tiden, 1962 –64 , gick Anita Sallnäs på LOs folkhögskola Runö. Där hade hon en kurskamrat som hette Mariann. Nästan 50 år senare ledde den kontakten till att vi började ge stöd till den där skolan. Mariann hade under tiden hunnit gifta sig med Göran Andersson och i något av samtalen mellan henne och Anita kom frågan om skolan upp. Det fanns alltså ett mycket väl inarbetat projekt och utmärkta kontakter mellan Drabesi och Norrköping, när skolan blev en del av våra solidaritetsprojekt.

Under senare delen av 2011 skickade vi över 5 000 kr för inköp av en ny tvättma-

Elever och personal vid Drabesu Internatpamaskola i Lettland tillsammans med våra medlemmar, Mariann Andersson, Bengt Liljedahl, Gun Liljedahl, Anita Sallnäs och Lisette Schneider vid en fest i oktober 2012 Göran Andersson tog bilden

skin. Om det blev några pengar över, så var det sagt att de skulle vara som en grundplåt till en torktumlare. Ytterligare 5 000 kr skickades över under första delen av 2012 , något som gav skolan möjlighet att måla några av de långa, tråkiga korridorerna.

Besöket 2012

I början av oktober 2012 besökte Bengt Liljedahl, Gun Liljedahl, Anita Sallnäs och Lisette Schneider skolan under någon vecka. De åkte tillsammans med Göran och Mariann Andersson.

Anita skrev en rapport om resan och Gun och Bengt berättade vid ett möte på Fyren den 10 januari 2013 om besöket. Det här är en sammanfattning av deras information.

Drabesi ligger ca 8 mil från Riga. Där

finns det en internatskola för barn från familjer med små inkomster, ofta ur svåra sociala förhållanden. Skolan tar emot elever från hela landet och får statliga bidrag. På grund av den ekonomiska krisen i landet utbetalades då bara 77 % av ordinarie anslag. Personalens löner har skurits ner kraftigt och andra besparingar har också varit nödvändiga.

47 flickor och 57 pojkar är inskrivna och de allra flesta bor på skolan. Barnen, från ettan till nian, går i små klasser med högst 15 i varje. Uppehållsrum saknas för eleverna och det blir klassrummet, som blir deras vardagsrum. Nätterna tillbringas i sovsalar med många sängar, som står tätt tillsammans och med små skåp emellan för barnens kläder och andra tillhörigheter. På alla de mindre barnens sängar låg det också ett gosse-

djur. Men ordningen var stor både i sovsalarna och i andra lokaler och lärarna såg till att barnen var snygga och rena. Men det var så kallt, framhöll Gun.

Lärarna arbetar jour och stannar kvar på skolan för att vara till hands också efter skoldagens slut. Då vidtar vanligtvis läxläsning, där lärarna hjälper till om det behövs.

Skolan bjöd verkligen till, menade de svenska gästerna. För att vi skulle uppleva så mycket som möjligt blev det både stor underhållning en kväll med sång och uppträdande från de olika klasserna och en ansträngande diskokväll! Vi fick också vara med om en pedagogdag för lärarna. Under deras frånvaro från skolan stod niondeklassarna för undervisningen under överinseende av ett par hemmavarande lärare.

Vi funderade naturligtvis mycket över vad som händer med barnen efter niondeklassen, skriver Anita i sin rapport, särskilt då med de barn, som saknar socialt nätverk och/ eller kommer från missbrukarhem. En annan fundering gällde rökningen. Vi såg många barn långt ner i åldersgruppen röka skriver Anita, och man kan fråga sig varifrån de får pengar till det eller till det smink, som de äldre flickorna använde.

På den avslutande festen överlämnades ytterligare 10 000 kr från föreningen. Skolans rektor Sermite Cemme rördes till tårar av denna gest. Hon lovade att eleverna och personalen tillsammans skulle diskutera hur pengarna skulle användas. Efter ett tag fick vi information om att de skulle användas till att ge eleverna ett uppehållsrum. Det var just ett av de stora behoven på skolan, som gruppen hade uppmärksammat.

Våra resenärer överlämnade också flera lådor varma kläder och block och pennor från Runö folkhögskola. Mer kläder skulle komma strax därefter. Ett par veckor se-

nare gick en fullastad lastbil från Norrköping med främst kläder. Vi delade på kostnaden för transporten, omkring 8 000 kr, med Lions i Norrköping.

2013 – jubileum

Jag och Göran Andersson besökte skolan i september 2013 . Skolan firade då att det var 20 år sedan samarbetet mellan Norrköping och Drabesi hade inletts. Med hjälp av de pengar som överlämnades i oktober 2012 , hade skolan bl.a. iordningställt en fin samlingslokal.

I samband med mitt besök överlämnade jag en penninggåva från föreningen på motsvarande 6 300 kr. Vår styrelse hade beslutat att med gåvan särskilt främja idrottsverksamheten vid skolan. Gymnastikläraren blev mer än glad! Jag poängterade särskilt, att jag hoppades att både pojkar och flickor skulle få glädje av gåvan. Själva jubileumsceremonin genomfördes i den nypreparerade lokalen. Där, liksom i entrén till skolan, hängdes inramade diplom upp med tack till Föreningen folkbildning för frihet –Eduardo Madariaga för dess stöd.

I oktober 2013 skickade vi ett brev till skolan med ett förslag på att vi skulle kunna finansiera en studie av vad som händer barnen i skolan, när de slutat efter nian. Varför går det bra för en del och inte för andra? Hur kan en bra skola bli bättre? Kanske vi framförde vårt förslag på ett opedagogiskt sätt. I vilket fall som helst så blev det inte något positivt gensvar från skolan.

Under hösten 2013 fick lärarna en inbjudan att komma på besök till Åkersberga och Norrköping under våren. Av olika skäl blev det inget av detta.

Göran Andersson besökte skolan under sommaren 2015 . Vi kunde av hans rap-

port med glädje konstatera, att skolan nu inte bara fått medel från sin kommun för att byta ut värmesystemet utan att det också hade skett. Göran hade bifogat bilder på det nya pelletvärmesystemet. Det gamla var från den sovjetiska tiden och hade vedeldning som bas. Nu slipper förhoppningsvis personal se till att hålla pannorna brinnande och alla på skolan får en bättre arbetsmiljö. Barnen slipper frysa liksom Gun, om hon gör ett återbesök!

Vårt stöd till skolan har under de fyra åren 2011 –2015 uppgått till totalt 5o 000 kr.

Donja och Amir

Den 29 augusti 2011 skickade jag ut ett medlemsbrev. Det handlade bl.a. om Sodabeh och hennes son Amir, som båda kommer från Iran. I hemlandet blev Sodabeh så svårt misshandlad av sin man att iransk domstol dömde till skilsmässa. Hon flydde efter denna med sitt barn till Sverige för att mannen inte skulle få vårdnaden om sonen. Här avslog Migrationsverket hennes begäran om asyl och det beslutades om utvisning av de båda. Dock kunde det inte verkstäl-

Efter lång och seg kamp fick Donja och hennes son Amir uppehållstillstånd i Sverige i april 2013 Många hade ställt upp och hjälpt dem på vägen En avgörande roll spelade Donjas extramamma

Gabriella Kassius och advoktat Sten de Geer Från festen då det permanenta uppehållstillståndet firades

las, eftersom Sodabeh saknade giltigt iranskt pass. Inte ens Migrationsverket kan tvinga någon att gå upp på Irans ambassad och söka ett sådant!

På ett möte den 7 maj beslutade styrelsen att föreningen skulle stödja familjen med 500 kr per månad under ett år. Genom att många medlemmar gav särskilda bidrag avsedda för dem, kunde vi på styrelsemötet den 31 augusti konstatera, att vi nu kunde öka den summan till 2 400 kr per månad.

Under 2012 studerade Sodabeh kristendom med målsättningen att lämna sin islamska tro. I och med att hon gjorde detta, bytte hon också namn till Donja. Jag deltog den 30 september 2012 i ett möte med stödgruppen till Donja och Amir. I mötet deltog bl.a.

Ingrid Inglander, Theo Fick, Andreas Utterström, Karin Råghall från nätverket Ingen är illegal och så givetvis också Gabriella Kassius. Det är Gabriella, som 1944 var sekreterare på den svenska legationen i Budapest och samarbetade med Raoul Wallenberg, som hela tiden varit och fortfarande är, spindeln i det stora nätverk, som lyckats hålla Donja och Amir flytande.

Av protokollet från föreningens styrelse-

möte den 24 april 2013 framgår att Donja och Amir nu fått klartecken för att de får stanna i landet.

I veckan fick vi den glädjande nyheten att Donja (Sodabeh) och Amir beviljats permanent uppehållstillstånd och att Donja nu betraktas som politisk flykting. Vi är nog många som fruktade ett avslag på ansökan. Säkerligen har advokat Sten de Geer gjort ett mycket gott arbete. Samtidigt är det ju ett faktum, att det inte gått att sända dem tillbaka till Iran, eftersom de saknar giltiga pass.

En annan person som naturligtvis ska lyftas fram i det här sammanhanget är Gabriella Kassius, Donjas 90 -åriga extramamma, som hela tiden varit spindeln i det nät som vävts kring Donja och Amir.

stöd för Donja och Amir. Av denna summa är dock 70 % särskilda bidrag, som medlemmar betalat in för att stödja de båda.

Under 2014 fick föreningen kontakt med skolan Galvarino F-839 i kommunen Cañete söder om Concepción i Chile För vårt första bidrag inköptes träningsoveraller, spel och musikinstrument 95 % av eleverna är mapuchebarn

I protokollet från styrelsemötet den 15 maj 2013 rapporteras att Anita och Lisette har deltagit i en mycket glad och livad fest, som genomförts för att fira att Donja och Amir fått sina uppehållstillstånd. Donja uppvaktades med en kaffeservis från föreningen och hon visade stor glädje över den.

Föreningens ekonomiska stöd till Donja och Amir upphörde under hösten 2013 .

När vi gjort vår sista utbetalning på 3 000 kr konstaterar vi i ett protokoll:

Nu måste samhället ta över sitt ansvar. Ursprunget till föreningen är folkbildningstanken och inte individuell humanitär hjälpverksamhet, även om en sådan ibland känns som nödvändig.

Totalt har föreningen betalt ut 88 400 kr till

Mapucheskolan

Under 2014 etablerade föreningen kontakter med skolan Galvarino F-829 i kommunen Cañete ett 15 -tal mil söder om Concepción i Chile. Det är en skola med små ekonomiska resurser och eleverna kommer från kringliggande mapuchesamfälligheter. Kontakterna med skolan har förmedlats av vår medlem Jaime Pardo. Vi skickade under 2014 motsvarigheten till 6 800 kr till skolan. För de pengarna köptes bl.a träningsoveraller, spel och instrument. Dessutom blev det en del premier till kursavslutningen inför julen.

På vårt styrelsemöte den 30 maj 2015 beslöt vi att motsvarigheten till 1 000 dollar skulle översändas till skolan. Föreningen hade några veckor tidigare fått en intervju

med skolans rektor, som vår kontaktperson, läraren Scarlett Palacios, hade gjort. Rektorn underströk i intervjun behovet av studiematerial på mapudungun, mapuchefolkets eget språk. Det var för att kunna fylla detta behov, som vi fattade vårt beslut.

Ett besök i skolan Galvarino F 839

Den 17 augusti 2015 besökte José Riquelme skolan Galvarino F 839 . Det gjorde han på uppdrag av föreningen, eftersom vi önskade en mer personlig kontakt med skolan för att kunna utveckla våra kontakter med den. Skolan har just nu 90 elever och av dem beskrivs 95 % som mapuche. José noterar till sin glädje att 12 av de 14 lärarna är »mycket unga«. Han berättar också att han fick möjlighet att inför lärarna ge en bild av vår förening och informera om de projekt vi stödjer.

Skolan fyller en viktig funktion i regionen, skriver José, eftersom det är ett område där de flesta som bor där är mapuche. Där finns en ständigt pågående konflikt mellan deras samfälligheter och det chilenska samhället, en konflikt som gäller rätten till jorden, den jord på vilken mapuches anser sig ha blivit bestulen. Det har skett förbättringar sedan Pinochet lämnade makten 1990 men Chiles urfolk fortsätter att kämpa för sina rättigheter. Så här skriver José:

Förtryck och diskriminering har resulterat i att många vuxna har svårt att hitta jobb eller försörjning, ungdomar har svårt att få yrkesutbildning. Mapuchebarnens behov blir inte tillgodosedda och därför får de dåliga resultat i de årliga mätningar som görs i skolorna. Många mapuches flyttar till Santiago som billig arbetskraft. Samtidigt med

I aug 2015 besökte vår medlem José Riquelme skolan i Cañete Här ses han med ett par elever

detta reser sig nu delar av mapuchefolket och satsar på att utbilda sig och sina barn.

Enligt Scarlett Palacios, den lärare som vi har haft kontakt med, var det först för sex år sedan som skolan började intressera sig för mapuchefrågor och att det bara var för några få år sedan, som man började undervisa barnen i deras eget språk, mapuzonccn/ mapudungun

Sedan besökte jag flera klasser och kunde vara med på olika lektioner från kurs ett till åtta. Barnen och lärarna jobbade med stor entusiasm, men samtidigt märkte jag att många av barnen hade svårt att klara sig beroende på sin ofullständiga tvåspråkighet (i många fall halvspråkighet) och förvirringen med

två kulturer, som kämpar med varandra. Lärarna förklarade att detta innebär stora problem för barnen liksom det att man saknar förskola och lämpliga pedagogiska hjälpmedel… Att vårt projekt fyller en viktig funktion för dem intygades av alla lärarna på skolan.

Det här är Jose Riquelmes slutsatser efter sitt besök i skolan:

– Personalen i skolan känner nu bättre till vilka vi är och vår önskan att på ett ömsesidigt, ansvarsfullt sätt fortsätta projektet.

– Jag kunde konstatera, att det finns en stark vilja hos lärarna att förbättra sitt arbete såväl med elevernas utveckling som samarbetet med oss, t.ex. genom att skicka den information som vi begär.

– Jag anser att det stöd vi ger är högst värdefullt och i enlighet med principerna om »utbildning och solidaritet« som utmärker vår förening, i synnerhet som man utöver undervisning i »mapuzonccn«/ mapudungun även ger eleverna stöd i kampen för dennas minoritets rättigheter och utveckling.

Och här kommer hans förslag till styrelsen:

• Att det görs en kraftsamling för att stärka projektet och, när så är möjligt, en ökning av bidraget.

• Att vi håller regelbunden kontakt med skolan för att förbättra relationerna med den.

• En satsning för att möjliggöra ett nytt besök på plats.

• Undersöka möjligheterna att få en svensk »syskonskola«, som ett sätt att utveckla projektet.

• Sprida information om och aktivera oss för mapuches situation i Chile idag.

Föreningens styrelse har med Josés besök som grund beslutat att stödja skolan med 5 000 kr per termin under tre år.

Stöd till mayanätverk i Guatemala

Under 2014 inledde föreningen ett samarbete med Latinamerikagrupperna kring ett projekt i Guatemala. Det gäller stöd till ett nätverk, Waqib´Key, som består av ett stort antal organisationer på basnivå av ättlingar till mayafolket. Den 2 september 2014 besöktes vår förening av en representant för nätverket, Mario Lopez.

Kulturkamp i Guatemala

Föreningen folkbildning för frihet –Eduardo Madariaga stödjer sedan några månader tillbaka mayaättlingars kamp för sina rättigheter i Guatemala. Bidraget kanaliseras genom Latinamerikagrupperna och går till ett nätverk av ett 15-tal organisationer, Waqib’Key.

Den 2 september hade föreningen besök av Mario Lopez. Han representerar en av dessa organisationer och berättade för en intresserad publik om den svåra och ojämna kamp man för för att påverka utvecklingen i landet. De styrande företräder en mycket nyliberal politik, där de utländska företagen, inte minst inom gruvindustrin, tycks styra och ställa som de önskar. Landets regering ser mer till de internationella företagens intressen än till hur landets befolkning har det.

Mario gjorde en historisk återblick

på utvecklingen alltsedan Spanien koloniserade landet under första delen av 1500 -talet. Ursprungsbefolkningen, mayaättlingarna, har ständigt behandlats som andra klassens medborgare.

Ett undantag var Árbenez, som under åren 1951 –1954 var folkvald president och genomförde en omfattande jordreform. En invasion organiserades av CIA 1954 och en USA-vänlig president gav makten åter till bananbolagen.

Under 70 -talet inleddes en väpnad kamp mot diktaturen. Militären genomförde ett flertal massakrer riktade mot mayaättlingarna. Mario Lopez upplevde att som 5 -åring tvingas fly från sin by tillsammans med sin mamma. Efter svåra strapatser lyckades de sätta sig i säkerhet och återförenas med fadern, som då fanns på militärens svarta lista.

Ett fredsavtal slöts 1996 men de styrande har inte levt upp till sina förpliktelser. Enligt Mario Lopez lever ännu folkflertalet i fattigdom och saknar möjlighet att påverka landets utveckling. 60 % av barnen i landet är t.ex. undernärda.

Sedan 2014 stödjer föreningen genom Latinamerikagrupperna ett nätverk, Waqib’Key i Guatemala Det kämpar för att diskrimineringen av mayaättlingarna ska upphöra och att de ska få möjlighet att påverka utvecklingen av landet Bilden från Latinamerikagrupperna

Nätverket Waqib´Key försöker genom folkbildningsinsatser öka medvetenheten hos ursprungsbefolkningen.

Stödet från Latinamerikagrupperna och Föreningen folkbildning för frihet är av mycket stor betydelse för våra möjligheter att föra ut vårt budskap, menade han.

Men detta stöd räcker bara till det allra nödvändigaste. Vi har inga möjligheter att ha några anställda. All bildningsverksamhet måste ske med frivilligheten som grund. De resurser som vi får utifrån måste användas till det allra mest nödvändiga, en lunch här, en kaffe där. Åkersberga Kanalen 140923

Göran Sallnäs, gästskribent

Föreningens årliga bidrag via Latinamerikagrupperna uppgår till 20 000 kr. Summan motsvarar kostnaden för att nätverket Waqib´Key ska kunna ha en representant vid

FNs permanenta forum för urfolk.

Liksom SAK får Latinamerikagrupperna stöd för sitt utvecklingsarbete. De 60 000 kr som vi hittills överfört till Latinamerikagrupperna blir till 600 000 kr genom bidrag från Sida.

Att den bild som Mario Lopez gav av situationen i landet knappast är överdriven framgår tydligt av den process, som landet just nu, den 5 september 2015 , genomgår. Vicepresidenten sitter häktad och presidenten, Pérez Molina, har av parlamentet berövats sin åtalsimmunitet och en domare har just utfärdat en arresteringsorder på honom. Hans pressekreterare har meddelat att Pérez Molina avgår. Både presidenten och vicepresidenten misstänks för omfattande korruption liksom ett flertal parlamentsledamöter.

Cirkusskolan i Rengo, Chile

På styrelsemötet den 18 augusti 2015 presenterade Jaime Pardo ett förslag om att stödja en socialt arbetande cirkusskola i Rengo. Den 28 september diskuterades tanken på föreningens styrelsemöte. Här följer ett utdrag ur protokollet från det mötet.

Genom Jaime Pardo har vi fått ytterligare kontakt med cirkusskolan Quetralmahue i kommunen Rengo några mil söder om Rancagua i Chile. Skolan arbetar med barn och ungdomar från socialt utsatta miljöer. Ett av målen är att stärka deltagarnas självuppfattning och förmåga att ta plats. Ett annat att sätta igång förändringsprocesser i de-

ras närmiljöer. Ett tredje är att verka för en decentralisering av konsten.

Cirkusskolan förbereder nu en föreställning kallad En resa Tur och Retur För att kunna göra den så bra som möjligt, vill man ha hjälp till inköp av professionell sminkutrustning och annan rekvisita.

Mötet beslöt att bevilja cirkusskolan de 130 000 chilenska pesos de anhållit om, ungefär 1 550 kr. Göran undersöker med hjälp av Jaime Pardo hur överförandet av medel ska gå till.

Vi förväntar oss självklart en redovisning för hur pengarna används.

På styrelsemötet den 2 november 2015 presenterade Jaime Pardo en redovisning från Andrés Díaz Sepúlveda på de inköp som gjorts för pengarna och ett varmt tack från honom för vårt stöd. Förutom två videos och en bild på cirkusen fanns också en ny framställning om ytterligare 200 000 pesos (ung. 2 400 kr) för materialinköp. Ett mål för cirkusen är att kunna skaffa sig ett rejält tält för sin verksamhet och den begärda summan skulle kunna betyda ytterligare ett steg mot förverkligandet av idén om Tältcirkusen. Styrelsen ställde sig positiv till cirkusskolans anhållan.

Sintonía Latina

Den 8 mars 2014 hördes för första gången programmet Sintonía Latina i etern, åtminstone i Åkersbergatrakten. Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga hade tagit beslutet att inleda ett ettårigt försöksprojekt med spanskspråkiga sändningar två gånger i veckan. Några av föreningens medlemmar hade utarbetat ett förslag, som innebar att ett program skulle sändas tisdagar och lördagar 19 .00 –21 .00 på FM 103 .7 . Programmet skulle vara en blandning av nyheter från Latinamerika och Sverige, musik, intervjuer och mycket annat. En förutsättning var att Österåkers närradioförening beviljade oss medlemskap, vilket naturligtvis inte stötte på något hinder mot att vi betalade årsavgiften på 2 500 kr.

Under 2014 hade gruppen ibland problem med tekniken i närradiostudien och var tvungen att köpa den tjänsten. För att bl.a. täcka de utgifterna tog arbetsgruppen initiativ till den mycket lyckade festen, som tidigare beskrivits: En sång för gemenskap och solidaritet den 29 november 2014 Överskottet av festen blev 4 800 kr, vilket mer än väl täckte de utgifter föreningen haft för Sintonía Latina.

Den 7 mars 2015 firade föreningen den Internationella kvinnodagen på Folkets

Hus i Åkersberga. Den festen innebar också att Sintonía Latina hyllades för att under ett år uppfyllt sitt högt ställda mål om ett program i veckan, några sommarveckor undantagna. Arbetsgruppen, som trots många svårigheter lyckats med detta, har bestått av Julia Campos, Ruth Cartaya, René Cautin, Francisco Contreras, Carlos Nuñez, José Riquelme och Francisco Salazar.

Den 31 mars 2015 träffades föreningens styrelse och arbetsgruppen för att diskutera programmets framtid. En del av diskussionen gällde behovet av ett spanskspråkigt program. Vilka är det som lyssnar och vad får de ut av det? Det är naturligtvis en fråga som ingen kan besvara. Oavsett hur svaret ser ut, så vill vi fortsätta med verksamheten, menade arbetsgruppen. Det fanns ingen på mötet som tyckte annorlunda.

På styrelsemötet den 13 april 2015 slås det fast att verksamheten fortsätter. I protokollet från det mötet heter det:

Vi var överens om att gruppen skulle fortsätta att göra närradioprogrammet på spanska som en del av föreningens verksamhet. Styrelsen uttalade en mycket stor uppskattning av och ett mycket starkt stöd till närradiogruppens arbete.

Francisco Contreras

Solidaritet för att förändra

Det är viktigt att vi som människor är med i ett sammanhang, att vi gör saker tillsammans med andra. Världen mår bättre av att vi engagerar oss som människor. För det mesta engagerar vi oss rätt. Jag tror på mänskligheten.

Man kan engagera sig i olika saker. Jag tycker att det finaste, det ädlaste, det är att engagera sig i solidaritetsarbete. Är det något som driver historien framåt, så är det solidariteten. Det handlar inte om givmildhet utan att man ser sig i andra människor. Trots att vi är olika, tänker olika, så är vi alla människor. För mig är solidariteten något som kan förändra.

Här i Österåkers kommun är föreningen den kraft, som lever upp till det som jag anser är viktigt. I 30 år har Föreningen Eduardo Madariaga arbetat med praktisk solidaritet och folkbildning, något som är centralt om vi ska förstå vad solidaritet är, förstå sammanhang. Vi är här en viktig kraft, en levande kraft.

I den här kommunen har det alltid funnits människor som varit solidariska, som engagerat sig. Eduardo Madariaga har varit och är en samlingsplats. Jag känner många av dem som varit med sedan jag var liten och kom hit, nio, tio år. De har alltid varit med, samlat in pengar, sålt lotter, deltagit i demonstrationer. Det är glädjande att de inte har tröttnat utan fortsatt och de liksom jag anser att solidaritet är en livskraft, ett ställningstagande i livet.

Närradion

Vi tog på oss ett stort ansvar för att hitta en kommunikationskanal till de spansktalande. Vi informerar inte bara om det som händer ute i världen utan framför allt om det som händer i Österåker. Om aktiviteter, om politiken, om solidariteten, om föreningsverksamheten. Vi har blivit ett gäng, som tycker det här är viktigt. Vi är en sex, sju personer som jobbar med radion. Vi har olika åsikter, har olika information, olika bakgrund. När vi samlas gör vi det kring samtalet. Om vi tar upp en nyhet, så samtalar vi kring den. Eftersom vi har olika åsikter, så informerar vi och folkbildar.

För att nå ut till flera har vi börjat lägga ut programmen på Facebook. Har man inte tid att lyssna på programmet när det sänds, då kan man gå in och lyssna på det när man vill. Vi har bra musik och då inte bara från förr utan också mycket nya låtar. Vi talar också om traditioner. Nu till julen pratar vi om betydelsen, om vad traditionen kommer ifrån, om julbordet. Vi pratar om det som är mycket nära oss.

Sedan är det den gamla frågan om någon lyssnar. Ja, jag hör kommentarer.

Och inte bara då här i kommunen utan också från folk inne i stan, som råkat slå på och lyssnat på oss. Vi har aldrig haft anspråk att vara CNN eller någonting sådant. Vi är en liten kanal, som gör stora ansträngningar för att nå en grupp människor. Vi bjuder också in personer till studion och intervjuar dem. Vi hoppas och tror att vi också är en aktiv del av den verksamhet, som Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga bedriver.

2003

Några andra föreningsaktiviteter

Sociedad Bolivariana beviljas 10 000 kr som bidrag till ett seminarium i Stockholm.

Göran Sallnäs får 10 000 för upptryckning av boken Latinamerika – Runö, Folkbildning och solidaritet.

2006

Edith Staheli fortsätter en studiecirkel tillsammans med ungdomar med latinamerikanska rötter för att få dem att gå och rösta.

Den 14 februari genomför vi ett möte på biblioteket om skuldavskrivning och fattigdomsbekämpning. Johanna Sandahl från Forum Syd medverkar.

Den 8 december är Carlos Nuñez och Göran Sallnäs på Tibble gymnasium och pratar om begreppet solidaritet.

2007

Ett seminarium på Runö dagfolkhögskola i Stockholm genomförs om avtalet mellan Sverige och Chile rörande dubbelbeskattning den 23 april.

2008

Carlos Nuñez och Göran Sallnäs översätter material från spanska för Bror Perjus rörande morden på ett stort antal fackliga företrädare på Coca Cola i Guatemala i slutet på 70 -talet och början på 80 -talet.

Föreningen stödjer uppmärksammandet på Fryshuset av att det gått 100 år sedan Salvador Allende föddes med 1 000 kr.

Den 18 juni sänder föreningen brev till Nobelkommittén i Norge och föreslår att

»De galna mödrarna«, Asociación Civil Abuelas de Plaza de Mayo, från Argentina tilldelas årets fredspris för 2008

Den 4 oktober skickar föreningen brev till Perus president, Alan García och protesterar mot fängslandet av Hugo Blanco.

2009

Carlos Nuñez besöker Chile våren 2009 . Han har med sig uppdraget från LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin att överlämna en tavla föreställande Salvador Allende till dennes dotter Isabel Allende, parlamentsledamot för det chilenska socialistpartiet. Detta sker under högtidliga former i parlamentet i Valparaiso. Vid detta tillfälle deltog också vår medlem Vasco Molina.

Vi sänder ett nytt brev till president Alan García i Peru. Den här gången vädjar vi om ett slut på förtrycket av de människor i norra Peru, som slåss för sina rättigheter mot de internationella oljebolagens exploatering.

2011

Till stöd för ett återerövrande av Utöya efter massakern där på unga AUF-are bidrar vi med 3 000 kr till SSUs insamling och lika mycket i extra bidrag till Svenska Afghanistankommittén.

2013

Vi stödjer Palmecentrets solidaritetsfonds speciella insamling till stöd för de skogsarbetare från Kamerun, som lurats på sin inkomst med 1 000 kr.

2015

Föreningen blir medlem i Latinamerikagrupperna.

Föreningen ansluter till Amnestys protest mot att en minderårig, våldtagen flicka i Paraguay inte beviljats abort. Brev sändes till landets president med kopia till dess ambassad i Stockholm.

Lisette Schneider

Vi ger ekonomiskt stöd till flyktingarbetet genom att överföra 10 000 kr till vardera UNICEF och Läkare utan gränser.

• Att vara med i denna förening har gett mig en insikt i vad solidaritet är. Insikten att det är möjligt att med en låg medlemsavgift och medlemmarnas praktiska arbete samla in pengar till utbildning för ungdomar i världen.

• Vi syns i vår kommun i olika sammanhang och vi säljer lotter och ordnar loppis. Alla intäkter går till de olika projekten och det känns mycket bra. Dessutom vet vi att pengarna kommer fram och vad de används till. Det är mycket tillfredställande.

• Vår lilla förening gör skillnad och det driver oss att fortsätta, men vi önskar att fler yngre ville vara med. Solidaritet idag är nödvändigt och det vet vi. Därför är jag med i föreningen och försöker göra skillnad genom att hysa loppisgrejerna i min källare. Principen är- alltid kan man göra något. Den principen finns i den här föreningen.

Bror Segerlund

När jag upptäckte det fina solidaritetsarbete som föreningen och dess styrelse gjorde för dem som utsattes för effekterna av den tidigare juntan i Chile, kändes det självklart för mig att visa min solidaritet genom att bli medlem i föreningen.

Hans Bendz, Lund

Varför är jag medlem i Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga? Det började kanske redan 1973 , när min syster, som befann sig i Chile, skrev och frågade om jag ville göra henne sällskap hem till Sverige. Frågan ledde till att jag började lära mig spanska för att sedan i november samma år ge mig i iväg på en resa i Latinamerika som skulle komma att vara i 7 månader till mitten av juni 1974 . Den inleddes i Ciudad de México och slutade i Cuernavaca, México. Jag skulle ha mött min syster i Santiago de Chile, men kuppen den 11 /9 kom i vägen. Vi möttes i stället i Mendoza, Argentina och fortsatte tillsammans till Manaus, Brasilien, varifrån min syster styrde kosan mot Sverige, jag mot México för att läsa spanska på Ivan Illich:s Centro Cultural de Documentación.

Efter återkomsten till Sverige fortsatte jag min specialistutbildning till psykiater och fann det naturligt att ta emot som patienter politiska flyktingar från Chile, Argentina och Uruguay. Mina kunskaper i spanska var mig till god hjälp i mitt arbete. Denna bakgrund har haft avgörande betydelse för att jag skulle bli medlem i Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga.

Eller så började det kanske 1954 i Lund, när Göran Sallnäs och jag blev klasskamrater på Katedralskolan i Lund, tog studenten tillsammans och vandrade i fjällen 1960 och -61 . Jag minns inte när jag först kom i kontakt med Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga. Eftersom jag bor i Lund har jag aldrig besökt något möte, inte deltagit i några av dess aktiviteter. Men jag har troget betalat min medlemsavgift och ibland skänkt en extra gåva. Jag har läst Görans rapporter och glatt mig med honom åt det stöd som föreningen kunnat ge till olika projekt med anknytning till Latinamerika eller till flyktingar. Jag har av detta gång på gång påmints om det onda som skuggar mänskligheten men också om det ljus som kastas in i mörkret genom goda människors arbete för att besegra det onda. Och jag har glatt mig åt att ha gett mitt lilla bidrag till föreningens arbete.

Därför fortsätter jag att vara medlem i Föreningen folkbildning för frihet –Eduardo Madariaga.

Några inkomstkällor

Det finns några verksamheter i vilka föreningen deltar i år från år: Kanalens dag, Wiraspelens julmarknad vid Åkersberga Växtförsäljning och så 1 maj. Vår insats på 1 maj upprepas egentligen varje år. Vi har vårt lotteri, numera det praktiska paketlotteriet och det finns alltid möjlighet att för en billig penning fika vid vårt stånd. Där vajar numera den mycket eleganta roll up-en, som en fin presentation av föreningen

Wiraspelens julmarknad

Föreningen deltog för första gången i Wiraspelens julmarknad vid Åkersberga växtförsäljning 2006 genom att vi fick överta ABF Nordosts plats söndagen den 10 december. Det heter i verksamhetsberättelsen för det året att vi sålde slut på ett lotteri, en del julsaker och keramik.

Den 8 –9 december 2007 var det dags för det årets julmarknad. Regnet stod som spön i backen. Men det satte tydligen inte ner humöret på de besökande. Trots vädret blev julmarknaden mycket lyckad för föreningen. Den ena lottringen efter den andra gick åt och när vi sålt slut på 500 lotter och det fortfarande fanns vinster och det var en timme kvar innan marknaden tog slut, ja då började vi använda de delar av lotterna, som blivit kvar på ringen. 550 lotter blev det till slut och 6 150 kr för föreningens solidaritetsarbete. Året därpå blev resultatet lika fint som 2007 . Massor med lotter såldes och en del svamp och sylt.

Wiraspelens julmarknad har blivit en säker intäktskälla för föreningen. Marknaden

gav föreningen totalt 30 800 kr vid försäljningen de fem åren mellan 2011 och 2015 med den sistnämna julmarknaden, som den ur ekonomisk synpunkt bästa, 7 350 kr. I protokoll har vi noterat att vädret 2010 var bistert kallt och att det 2012 var den kallaste marknaden vi varit med om. Då gäller det att det är många som är beredda att rycka in, så att arbetspassen blir korta och de frusna fötterna får en chans att tina upp!

Vi kan tacksamt konstatera att Wiraspelen/växtförsäljningen hittills låtit föreningen slippa bordshyran varje år. Vi tackar för det och hoppas på en fortsättning!

Kanalens dag

Sista söndagen i augusti infaller Kanalens dag i Åkersberga. Längs kanalen radar olika föreningar upp sina bord och erbjuder allt det som nu det civila samhället täcker in i form av föreningsverksamhet. Även alla partier, som finns representerade i Österåkers kommun, är på plats.

Föreningen har varit med om denna begivenhet sedan 2004 . De första åren hade vi möjlighet att också sälja loppisprylar. Efter några år blev all loppisverksamhet hänvisad till parkeringsplatsen vid bussuppställningen. Under många år hade vi ett nära samarbete med ABF Nordost. Johan Aulin med sin klätterstege och inhyrd av just ABF Nordost fanns ett par år i närheten av vår plats längs kanalen, som ett bra dragplåster. Ur ekonomisk synpunkt var 2007 och 2008 lite speciella. För 2007 redovisas en försäljning på 4 240 kr och 2008 blev in-

några inkomstkällor 111

täkten 8 000 kr. Förmodligen blev resultatet så bra 2007 , eftersom vi då kunde sälja loppisgrejer. Året därefter fick vi en speciell vinst på 5 000 kr genom att föreningens anka tog sig över en mållinje före de andra i det traditionella ankracet på kanalen! Det är en tävling som organisatören, tidningen Åkersberga Kanalen, arrangerar och i vilken alla deltagande föreningar får sig tilldelade en tävlande anka! Vi vann för övrigt ett annonsutrymme i tidningen värt 2 000 kr ett par år senare. Totalt har Kanalens dag inneburit drygt 38 000 kr under åren 2004–2015.

Det som föreningen alltid gjort har varit att sälja lotter. De senaste åren har det varit i form av ett paketlotteri, där alltså vinnarna inte vet vad som döljer sig under omslagspapperet. Det har påtagligt ökat försäljningen och förenklat hanteringen, eftersom vi slipper hålla reda på de enskilda lottvinsterna. Nu gäller som regel att slutsiffra 0 och 5 innebär ett paket och slutsiffra 3 och 7 blir en bokvinst. Ibland har vi haft sylt och svamp att sälja. Böcker har det alltid funnits, mest kanske som vinster i lotteriet. Några gånger har vi haft smycken till försäljning.

I år, 2015 , slog vi tidigare rekord, om vi nu bortser från den gången då 5 000 kr damp ner från skyn utan någon ansträngning från vår sida. Att resultatet denna gång blev så bra som 5 000 kr, kan vi dels tacka våra effektiva lottförsäljare för dels Johan Aulin, som sålde korv, läsk och kaffe från sin bastuflotte i kanalen. Överskottet på hans verksamhet, 1 000 kr, tillföll föreningen.

Vi höll i år på mellan 10 .00 –16 .30 . Vi delade på passen, men vi var många om dem, så vi var sällan färre än tre, fyra från föreningen, som samtidigt fanns till hands med lotter och information. Trots att det regnade en halvtimme på eftermiddagen, och det

112 solidaritet och folkbildning

skrämde säkert hem en del besökare, så får vi vara väldigt nöjda med årets resultat.

1 maj i Åkersberga 2004 –2015

Vår förening har deltagit i 1 maj-firandet i Åkersberga sedan 2004 . Det har visat sig vara en säker inkomstkälla. Detta det första året innebar vår verksamhet på Storängstorget information och en utställning om Cerso, bösskramling, försäljning av loppisprylar och empanadas. Vi har fortsatt att vara på plats när arbetarekommunen haft sina 1 maj-arrangemang. Några empanadas säljer vi inte längre. Däremot erbjuder vi alltid möjlighet att fika, vilket många gör. Lotteriet säljer också bra, särskilt sedan vi började med vårt paketlotteri. Senast blev det nästan 3 000 kr till solidaritetsarbetet. Totalt har det blivit 35 000 kr sedan 2004 på 1 maj.

Loppis

Vänliga människor skänker ofta saker till oss, saker som de inte behöver eller kanske tröttnat på. Det är vi väldigt tacksamma för. Att sälja dessa prylar, att bidra till att återanvändandet ökar, är nämligen också en god affär! Under åren 2008 –2015 har vi fått in drygt 100 000 kr på denna verksamhet.

Före 2008 sålde vi lite då och då och det vi hade att erbjuda låg utspritt hos olika medlemmar. Vändpunkten kom när Lisette Schneider det året upplät sin källare för vår loppis. Där har vi alltsedan dess haft en permanent pågående försäljningsverksamhet. Föreningen har då och då genomfört loppis både i hennes trädgård och på Fyren i Folkets Hus. Men Lisette låter alltid besökande vänner ta en tur ner till källaren, varför kassör Bengt nästan varje gång han redovisar förändringar i föreningens ekonomi kan konstatera att loppiskontot fått tillökning.

Lars Graf och Bengt Liljedahl erbjuder lotter á 10 kr Det året var det snö till Lucia!

Två glada vinnare i vårt lotteri på Kanalens dag 2014 Lisette Schneider och Anita Sallnäs skrattar gott åt deras glädje!

Kanalens dag 2015

Bästa året hittills var 2015, då vi fick in 23 665 kr på dennas typ av försäljning.

Vi har hittills genomfört 3 –4 loppisar om året, hemma hos Lisette eller som tidigare nämnts på Fyren. Vid alla dessa tillfällen har vi också serverat fika, som ibland inneburit erbjudanden om våfflor, ibland pajer. Intäkterna från den försäljningen har vi då räknat in i loppisresultatet.

Trädgårdsloppisen den 1 –2 juni 2013 blev mycket speciell. Någon timme efter det att vi avslutat försäljningen den 2 juni, kom det ett våldsamt störtregn. Lisettes källare vattenskadades och vi var tvungna att utrymma den för sanering, Ja, i själva verket blev det försäkringsbolaget, som tog hand om alltsammans. Våra saker packades ner i ett 70tal kartonger, vilka transporterades till förvaring någon stans i länet. I slutet av året var Lisettes källare i skick som ny och våra prylar på plats. De hade då också fått en ordentlig genomgång, vilket fick till följd att en hel del lämnades till Berga Second Hands försäljning. Resten fick en mer genomtänkt och professionell exponering!

Tomburkar och flaskor

Det första omnämnandet om att föreningen får bidrag till sitt solidaritetsarbete genom burkplockning kommer i verksamhetsberättelsen för 2005 .

Bengt Liljedahl har under året haft en permanent loppis ute på Runö folkhögskola. Han har också mycket framgångsrikt plockat återvinningsburkar och låtit förtjänsten gå till vårt projekt.

Bengts nya inkomstkälla och fritidssysselsättning avspeglas också i nästa års verksamhetsberättelse.

»Håll Sverige rent«, så hette en kampanj för några år sedan. Bengt har verkligen tagit detta till sig och varhelst han ser en tom burk eller plastflaska, så nog plockar han upp den och omsätter den till ett Cersobidrag. Visserligen har han viss draghjälp av sitt arbete på Runö folkhögskola, men att komma upp i 1 000 kr i bidrag till föreningen under ett år genom att plocka burkar och pet-flaskor, det är en prestation.

Bengts strålande exempel på att visa betydelsen av de små stegen i stärkandet av solidaritetsverksamheten fick snart efterföljd. Av verksamhetsberättelsen 2007 framgår det att vi nu också har en burkfilial i Västernorrland!

Bengt Liljedahl, Anita och Göran Sallnäs, samt numera också Bertil Johansson i Örnsköldsvik har bidragit till att föreningens tomburkskonto 2007 översteg 4 500 kr. Skall man ta en promenad eller gå ut med hunden, då är det så enkelt att ha med sig en plastpåse att ha till hands om man hittar en burk eller petflaska. De brukar ju växa ymnigt vid vägkanten särskilt sommartid! Att man därvid också gör en god miljögärning finns också i den positiva vågskålen. Också buckliga burkar går att rädda med hjälp av ett lämpligt hjälpmedel.

Under åren 2007 –2015 har våra medlemmar samlat in mer än 35 000 kr genom att sätta in pengar för de burkar och flaskor de pantat till förmån för föreningens solidaritetsprojekt. Otroligt! Det är verkligen de mångas små, små bidrag som blivit till något så påtagligt som tre årslöner för nomadlärare i Afghanistan!

solidaritet och folkbildning

Sedan 2008 har föreningen en permanent loppis i Lisette Schneiders källare Lisette med katt övervakar ordningen

Någon gång på försommaren kallar vi till trädgårdsloppis hemma hos Lisette Schneider Eva-Lena Svanström, Marianne Svens och Anita Sallnäs runt alla de tomatplantor som Uta Bertram skänkt Maj 2014

Föreningen finns alltid med på

1 maj med lotteri, bokbord och fikamöjlighet

Sommaren 2015 plockade Göran Sallnäs 70 liter blåbär, som rensades och togs om hand av intresserade medlemmar Här rensas de sista litrarna!

Roberto Nuñez och Carlos Nuñez räddar några burkar åt föreningen Bengt Liljedahl kontrollerar att allt går rätt till Kanalens dag 2008

De många bidragsgivarna bör hyllas. Maggie Carlsson, Britta och Lasse Schweitz, Britt Wrang, Roberto Nuñez, Margareta Gustafsson, Lasse Swartz, Kalle och Ann-Marie Thunberg från Skepplanda. Anita, Bengt, Bertil och Göran är ju redan nämnda.

Bidragen från Skepplanda är lite speciella. Enligt nätet uppgick den här lilla västgötska ortens befolkning år 2010 till ynka 1 803 personer. Trots detta stod våra vänner där 2015 för 43 % av föreningens hela burkkonto, som det året uppgick till 4 916 kr.

Empanadas

Få rätter är så förknippade med chilensk matkultur som empanadas. Våra chilenska kamrater såg till att deras variant av pirog blev en inkomstkälla för vår förening.

På ett styrelsemöte den 31 mars 2004 beslöts att be Angélica Pérez baka 150 empanadas åt föreningen. De såldes sedan snabbt slut, framför allt på 1 maj. Några månader senare i slutet på augusti träffades några intresserade medlemmar under ledning av Florentina Retamales och Patricio Pérez på Unga Örnars dagis Havsörnen. Där producerades 300 empanadas avsedda för försäljning i samband med föreningens uppmärksammande av att det 2004 var 30 år sedan de första politiska flyktingarna från Chile anlände till Åkersberga.

Bakandet pågick i två dagar. Morgonen den andra dagen bjöd på en otrevlig upptäckt. Vi hade brynt köttfärsen för dåligt och under natten, trots att den stod i kylskåp, hade den börjat jäsa! Det var bara att bita i det sura äpplet och åka iväg och köpa åtta kilo köttfärs till och så göra sig av med den andra satsen!

Även under 1 maj 2005 sålde vi empana-

das till stöd för utbildningsprojektet knutet till Cerso i Chile. Under hösten 2006 utvecklade vi denna verksamhet, så att vi var 14 dag fick ta emot 50 stycken. Den 16 december antecknar jag, att försäljningen går bra, att alla empanadas fram tom. den 29 december redan är sålda och att varje leverans ger föreningen ett överskott på 300 kr.

Det var Florentina Retamales, som var vår empanadasproducent. Vi fortsatte att under 2007 ta emot 50 empanadas var 14 dag och när året var slut kunde vi konstatera att denna försäljning gett oss ett överskott på pirogkontot på 6 000 kr.

Också i verksamhetsberättelsen för 2008 fanns rubriken empanadas med:

En säker inkomstkälla för föreningen

är vår försäljning av empanadas. Den gav under 2008 ett överskott på 6 250 kr. Eftersom vi bara tar ut en vinst på 5 kr per empanada, innebär det att vi sålde 1 250 st. förutom dem som vi konsumerade i samband med kulturmiddagar och den 6 juni. Vår »hovleverantörska« Florentina Retamales kunde av hälsoskäl inte fortsätta sin produktion, vilket vi självklart djupt beklagar.

Lyckligtvis har vi fått ett par andra leverantörer, vilket inte bara medfört att vi kunnat fortsätta verksamheten utan också att vi utvidgat den.

Jag och Bengt uppvaktade Florentina den 28 september 2008 med blommor och diplom och tackade henne för hennes värdefulla insats för föreningen.

2009 blev ett rekordår för föreningens försäljning av empanadas och det kan vi säkert tacka Reinaldo Villalobos för. Han fanns ju på Fyren på tisdagar och torsdagar och under en period också på lördagar. Det

och folkbildning

Försäljning av empanadas var tidigare en säker inkomstkälla för föreningen Som en del av uppmärksammandet av Chile i Åkersberga

30 år 2004 bakade vi 300 empanadas, alla förbeställda, på Unga Örnars dagis, Havsörnen Theo Fick iförd kockmössa Han liksom Bengt Liljedahl och Anita Sallnäs avvakatar instruktioner från vår expert, Florentina Retamales

Två gånger om året brukar vi genomföra loppis på Fyren i Folkets Hus Bengt Liljedahl demonstrerar något och Laura Graf med ryggen mot läsaren ser till att våra saker syns

En stor del av styrelsen samlad hemma hos Anita och Göran Sallnäs i Åkersberga Lingonen är syltade och kantarellerna rensade! Göran Sallnäs, Bengt Liljedahl, Carlos Nuñez Lisette Schneider och Reinaldo Villalobos

År 2011 var ett gott svampår i Åkersbergatrakten Här rinner höstkantarellerna! Lasse Swartz och Göran Sallnäs väntar på att kasta sig över svampen, medan Bengt Liljedahl förevigar ögonblicket

blev 7 680 kr på det kontot det året och det var Laura Morena som var den som lyckades så väl med sin kokkonst, så att det blev rekord! Vi passar också på att tacka Sara Vergara och Carlos Zavala, som också under en tid försett föreningen med denna chilenska specialitet.

Året därefter halverades resultatet och 2011 fanns det inte en rad om empanadas i verksamhetsberättelsen. Vi kom tillbaka 2012 med erbjudanden om köp av empanadas tack vare att Luis Pardo och Maria Diaz ställde upp och bakade. Året därpå låg försäljningen nere under större delen av året och under 2014 likaså. Vi kan nog säga att empanadas har upphört att vara en säker inkomstkälla för föreningen!

Från skogen

Den 3 oktober 2006 kommer lingon för första gången in i föreningens protokoll. Då kallas styrelsens medlemmar och andra intresserade att delta i lingonplockning för föreningens räkning några dagar senare. Bengt Liljedahl får i uppgift att framställa en snygg syltburksetikett med föreningens logga. Den omedelbara målsättningen är uppenbarligen att ha sylt att sälja på kulturmiddagen på Runö folkhögskola i Stockholm den 28 oktober. All sylt vi framställde gick då åt.

Den 9 okt. drog herrarna Bengt Liljedahl, Carlos Nuñez, Luis Pardo, José Riquelme och Göran Sallnäs till skogs beväpnade med lingonplockare och hinkar. Aktionen gav förutom frisk luft, glada skratt och kamratlig samvaro också ett ansenligt antal liter lingon, vilka sedan förvandlades till sylt som såldes på kulturmiddagen.

Året därpå skedde utforskningen av lingonbeståndet i skogarna kring fängelset. Resultatet blev 7 kg, vilka omvandlades till sylt hemma hos Göran. Sista exemplaret av grabbarnas föreningssylt såldes på julmarknaden.

2008 innehåller verksamhetsberättelsen både ett avsnitt om blåbär och lingon och ett om svamp:

Under hösten 2008 var skogarna runt Åkersberga välfyllda med svamp. Höst- eller trattkantareller kunde vi plocka långt in i december. Anita, Bengt och Göran genomförde ett stort antal svamppromenader, vilka bl.a. resulterade i försäljning av trattisar i såväl färsk som torkad form. Sådan försäljning skedde inte minst på Fyren. Drygt 2 700 kr finns redovisade som försäljning därifrån. En och annan syltburk ingår också.

Året därpå finns det inga spår av skogen i vår bokföring. Det kanske berodde på att flera av oss var på resa i Latinamerika den hösten. 2010 och 2011 plockas det och säljs svamp men det är först från och med 2012 som rubriken Från skogen finns med i Bengts förnämliga bokföring. De fyra åren 2012 –2015 blir det totalt 18 800 kr, som föreningen får in genom försäljning av blåbär, lingon och svamp dels som färskvara dels som sylt eller i torkad form.

2015 blev ett rekordår. Göran plockade bl.a. 70 liter blåbär, som medlemmar konsumerade i färsk form eller förvandlade till sylt. De betalade till föreningen efter det pris de ansåg bären vara värda. Och ofta lite till!

118 solidaritet och folkbildning

Bidrag från medlemmarna

Det finns ett par konton i föreningens ekonomiska redovisning, som kan sammanfattas som Gåvor och uppvaktningar Det är uppenbart att vi har mycket generösa medlemmar. Under åren 2003 –2015 har inte mindre än 112 991 kr bokförts på detta sätt. Nyligen sände t.ex. Stefan de Vylder 10 000 kr till föreningen som en sista hälsning från Klas de Vylder, medlem sedan 2006 . Klas avled i september 2015 drygt 100 år gammal.

Medlemsavgifter

Så här ser föreningens medlemsutveckling ut under åren 2003 –2015 . Totalt har medlemmarna betalat 97 990 kr i avgifter. Eftersom vi hela tiden har behållit samma årsavgift, 100 kr, så har vår kassör haft glädjen att bokföra 979 sådana här inbetalningar under den här perioden.

2003 6 medlemmar

2004 43 medlemmar

2005 64 medlemmar

2006 91 medlemmar

2007 54 medlemmar

2008 79 medlemmar

2009 67 medlemmar

2010 75 medlemmar

2011 76 medlemmar

Klas de Vylder

Varför stödjer du FFFF?

2012 98 medlemmar

2013 113 medlemmar

2014 116 medlemmar

2015 128 medlemmar

Summa medlemsavgifter: 97 900 kr

Administration

I många organisationer är de administrativa kostnaderna ett problem. En alltför stor del av de insamlade medlen försvinner. Det gäller inte för vår förening. Under åren 2003 –2015 har våra omkostnader uppgått till totalt 17 261 kr. Utgifterna har bl.a. gällt färg till skrivare, frimärken, lottringar och upptryckning av material. Samtidigt har föreningen faktiskt haft intäkter för att täcka administrativa kostnader. Från Forum Syd fick vi sammanlagt 30 700 kr i samband med att Patricio Pérez var vår volontär i Argentina. Det blev naturligtvis en hel del pappersarbete i samband med detta. Projektbeskrivningar skulle utformas, utredningar genomföras, rapporter skrivas och pengar hanteras. Det arbetet föll främst på Patrico Pérez, Bengt Liljedahl och mig. Men självklart tog vi inte något betalt för det arbete vi la ner. Därför kan vi hävda att föreningens administration under åren 2003 –2015 inneburit ett tillskott till vår verksamhet på 13 439 kr!

Goda ändamål. Och det känns bättre att ge till bestämda projekt, som jag gillar, än till de stora organisationerna med deras stora kostnader.

Varför solidaritet? Vi har det ju så bra i Sverige – jag vill se världen som en helhet – utjämning genom stöd åt andra – solidaritet med människor i andra länder.

Lena Brundenius, Lund

Därför är jag med i föreningen

Det känns fint att stödja en förening som bygger på ett litet antal hängivna och uthålliga medlemmar, som verkligen praktiserar solidaritet i vardagslivet. Till synes obetydliga aktiviteter som bär- och svampplockning, burkinsamlingar, loppisar mm ger förvånansvärda resultat och ekonomisk stadga åt föreningen.

Jag har själv levt i Latinamerika och under 70 - och 80 -talen besökte jag Chile många gånger. Jag hade då förmånen att besöka barnmatsalen där, som ju stöddes från Åkersberga. Därför klappar mitt hjärta extra starkt för den typen av lagom stora projekt, som föreningen stödjer i Chile och på andra håll i världen.

Anita Sallnäs

Jag är med i föreningen av flera anledningar:

• att få arbeta med människor vars värderingar jag delar.

• att vi har väldigt roligt tillsammans.

• att vi är överens om att alla människor har lika värde.

• att vi utför mycket praktiskt arbete

• att sträva efter att förverkliga FNs deklaration om barns rättigheter är viktigt.

• att vi tillsammans lär oss hela tiden.

DET ÄR FOLKBILDANDE!

Föreningens styrelse

Vilka är det då som har ingått i föreningens styrelse? För att få ett grepp om det är det nog enklast att dela in tiden i tre delar.

1986 –1989

Styrelsen hade under 1987 följande sammansättning.

Ordförande: Roland Karlsson

Vice ordförande: Mona Bark

Sekreterare: Katarina Hemming

Kassör: Boel Lööw

Studieansvarig: Eduardo Madariaga

Suppleanter: Gabriella Riquelme och Jimena Nuñez

Det är uppenbart att huvuddelen av styrelsen utgjordes av deltagare i ulandskursen vid Västerhaninge folkhögskola, den grupp som besökte Chile våren 1985 . Som Carlos Nuñez skriver i sitt bidrag En historia värd att berättas gjorde han då praktik vid den kursen och han såg till att också Eduardo Madariaga fanns med bland dem som förberedde Västerhaningegruppen för sin resa till Chile. Noterbart är att också Jimena Nuñez finns med i denna styrelse.

Styrelsen var uppenbarligen mycket aktiv och genomförde under 1987 sju styrelsemöten, två medlemsmöten och ett extra årsmöte. I verksamhetsberättelsen heter det bl.a.:

Ett på våren inlett samarbete med Västerhaninge Folkhögskola baserades på att vår förening fick medverka vid den under de två första veckorna i augusti arrangerade folkbildningskonferensen på temat »Folkbildning utan exploatering«.

De inbjudna folkbildarna representerade nio olika länder i Afrika och Latinamerika. Vår förenings medlemmar deltog vid ankomsten och under den vecka som konferensen var på resande fot i vårt land vid besök på skolor, folkhögskolor, universitet och andra organisationer som verkar för folkbildning.

Den avslutande dagen anordnades i vår förenings regi, med studiebesök på ABF, Utbildningsradion, Folkets Hus och Skapande Verkstad i Rinkeby. Ett gemensamt samkväm avslutade dagen med gäster, arrangörer och inbjudna på folkhögskolan i Västerhaninge.

Ett nytt årsmöte genomförs den 24 november samma år. Då väljs Göran Sallnäs till ordförande och Boel Lööw till kassör. Carlos Nuñez och Roland Karlsson blir övriga ledamöter. Öhmer Sungur och Katarina Hemming blir ersättare.

På nästa årsmöte, den 18 december 1988 , beslutas att frysa verksamheten, eftersom valberedningen inte lyckats få fram en ny styrelse. En interimsstyrelse väljs dock. Den bestod av Göran som ordförande, Carlos som vice ordförande, Boel Lööw som kassör, Roland Karlsson som sekreterare, Pia Johansson som revisor och Jimena Nuñez som studieansvarig.

Vi kan också notera att Carlos Nuñez och José Riquelme utses som firmatecknare för Stiftelsen Eduardo Madariaga den 10 mars 1989 och att de båda bildar styrelse tillsammans med Gladys Madariaga, Eduardos änka.

Ett sommardygn 2011 tillbringade styrelsen på Lisette Schneiders fritidshus på Timrarö Vi ägnade större delen av det närmast tropiska dygnet med att planera och samtala Fr v Carlos Nuñez Reinaldo Villalobos, Lisette Schneider, Anita Sallnäs, Lars Graf och Elisabeth Ronnermark Göran Sallnäs tog bilden

1994 –1996

Föreningen Eduardo Madariaga kallar till årsmöte den 29 oktober 1994 . Då väljs följande personer att ingå i den nya styrelsen.

Göran Sallnäs blir ordförande, Christina Grebesjö-Sutton vice ordförande, Elisabeth Riquelme sekreterare och Pedro Rivera kassör. Övriga ledamöter blir Erasmo Aravena, Jörgen Daun, José Riquelme och Maritta Söderholm.

Samma styrelse väljs om på årsmötet i mars 1995 med undantag av att Jörgen Daun inte finns med.

Årsmötet den 31 mars 1996 blir det sista fram till 2002 . Styrelsen kom då att bestå av Bengt Liljedahl som ordförande, Christina Grebesjö-Sutton som vice, Maritta Söder-

solidaritet och folkbildning

holm som sekreterare och Anna Aulin som kassör. Övriga ledamöter: Ruben Álvaro, Erasmo Aravena och Américo Soto.

2003 –2015

Här är en lista på de personer som har ingått i styrelsen för Föreningen folkbildning för frihet –Eduardo Madariaga under åren

2003 –2015 :

Göran Sallnäs, ordförande under 13 år

Anita Sallnäs, ledamot under 12 år

Carlos Nuñez, ledamot under 11 år

Bengt Liljedahl, kassör under 10 år

Lars Graf, ledamot under 9 år

Lisette Schneider, ledamot under 9 år

Luis Pardo, ledamot under 5 år

Elisabeth Ronnermark, ledamot under 5 år

José Riquelme, ledamot under 5 år

Angélica Pérez, ledamot under 4 år

Inger Hansson, kassör under 3 år

Fransisco Contreras, suppleant under 2 år

Eduardo Madariaga jr, vald till kassör men

ej tillträtt, 1 år

Monica Hallgren, ledamot under 1 år

Jimena Nuñez, ledamot under 1 år

Reinaldo Villalobos, ledamot under 1 år

Avslutning i dec 2015 vid skolan Galvarino 839, kommunen Cañete i Chile

Dessutom har Reinaldo Villalobos varit adjungerad till styrelsen under 2 år och Nicole Borgman Nuñez och Paulina Borgman Nuñez under vardera 1 år.

Den styrelse, som valdes på årsmötet det 7 mars 2015 fick följande utseende:

Göran Sallnäs ordförande, Bengt Liljedahl kassör, Lars Graf, Jimena Nuñez, Anita Sallnäs och Lisette Schneider övriga ledamöter.

Föreningens tackkort framställt av vår medlem, konstnären

Nelson Salazar, samma person som för mer än 20 år sedan gjorde skissen till vår logga

föreningens styrelse 123