den vänstra foten bakom den högra, tårna mot hälen, för att ta av den ena skon. Arktibus log. Snart skulle skon vara av. Då skrek Emelie! Ja, hon skrek för allt vad hon var värd! För en kort sekund vände Arktibus blicken mot henne och då passade Pollutus på. Han dök snabbt ner på huk, knöt skosnöret och – vips – var han osynlig och sprang ljudlöst därifrån. När Arktibus insåg sitt misstag, började han vifta med armarna för att leta i luften efter Pollutus. ”Var är du? Vart tog du vägen?” skrek han. ”Tro inte att du kan komma undan så lätt!” Arktibus sprang runt som en vilde i salen. Den svarta slängkappan fladdrade efter honom. ”Kom tillbaka hit! Kom genast tillbaka!” Plötsligt blev Arktibus tyst och stilla, för nu hördes ett annat skrik i salen. Det var Pollutus som skrek. Emelie bet sig oroligt i underläppen. Vad hade hänt? Hon tittade på Arktibus. Han hade inte fångat honom i alla fall. Men Pollutus hade skrikit som om han höll på att dö! Arktibus såg lika förvånad ut, han. Vad hade hänt? När Pollutus hade gjort sig osynlig, hade han snabbt förlängt klackarna och gått rakt in i elden för att nå upp till nyckeln. Han hade klarat att hålla balansen, trots att det var mycket svårt att gå på underlaget, och han hade stått ut med värmen från elden under sig, men han hade inte varit beredd på att nyckeln hade blivit så varm av eldslågorna. Nyckeln var brännande het. Trots att den var så varm hade han lyckats få av nyckeln från kroken i kedjan, men han kunde inte hålla den så länge, så han hade lyft upp tröjan som en påse och lagt nyckeln där. Tyvärr var nyckeln så varm att tröjan började brinna. Det var inte lätt att släcka elden i tröjan och hålla kvar den skållheta nyckeln samtidigt som han höll balansen på de höga klackarna med elden brinnande under sig. Pollutus skrek av både smärta och för tvivlan. Han försökte kasta nyckeln över elden, men han lyckades inte helt. Nyckeln hamnade i flammorna i eldens utkant och började smälta innan Pollutus hann dit. Nu var allt tyst. Så obehagligt tyst. Vad hände? Då hörde Emelie till slut Pollutus röst igen. Den lät långt borta denna gång: ”Oroa dig inte Emelie! Jag ska hämta hjälp. Jag kommer tillbaka …” Därefter blev allt tyst igen. Emelie kände gråten välla upp i halsen. Tårarna rann ner för kinderna. Pollutus försvann. Han skulle hämta hjälp, men han försvann. Åh, Pollutus … Skynda dig! Jag vill inte vara ensam här, tänkte hon. Hon såg sig om. Var fanns Arktibus? Han var inte kvar längre. Emelie hade inte märkt när han gått, men borta var han. För ett tag i alla fall …
58