Kim Leine
Avgrunden Översättning Urban Andersson
Tidigare utgivning Kalak 2008 Valdemarsdag 2009 Tunu 2012 Profeterna vid Evighetsfjorden 2013
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Danska originalets titel Afgrunden Copyright © Kim Leine & Gyldendal, Copenhagen 2015. Published by agreement with Gyldendal Group Agency. Översättning Urban Andersson Omslagsdesign Superultraplus Svensk bearbetning Jojo Form Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-37-14800-7
Till Bodil – som har gjort ett par demoner hemlösa, så att de är hänvisade till att irra omkring i mina romaner.
Innehållsförteckning Rapport 11 Rigshospitalet 13 FÖRSTA DELEN
· FA LLET
Nattåg till Stockholm 17 Det strömmande vattnets stad 29 Käre Far 32 Träningsläger 34 Patrull 39 Frukost 48 Dagorder 49 Kriget kort 51 Reserv 53 Stormningen av Tammerfors I 54 Sjukbesök 61 Friheten 62 Sjukhuset 66 Soluppgång 72 Koständring 73 Kyrka 74 Nyttan med rökning 75 Tystnaden 76 Städpatrull 77 Drömmen slut 78 Upprensning 80
15
Finn fem fel 82 Tåget 85 Blicken 88 Fångarna 91 Degradering 93 Tema med variationer 95 Spegeln 99 Produktion 102 Samtal 105 Dödens salt 108 Före lunch 110 Segerherrarna 114 Käre Far 119 Utgångsbön 121 A N DR A DELEN
· U PPST IGN I NGEN
De döda 127 Den hippokratiska eden 129 Intermezzo: Järtecken 156 Sommarjobb 166 Fyratåget från Kalundborg 177 Tornet 180 Konsultation 209 Återförening 220 Ett biobesök 225 Visitationer 244 Samtal vid Peblingesøens stränder 255 Brev 258 Den historiske Jesus 263 Labyrinten 269 Boulevard Montparnasse 283
123
Sommar 293 Hem 302 Resor 311 Holmgång 326 Flytt 333 1933 345 Det uppsköljda liket vid Jons kapell I 372 Mannen med fågelhuvudet 376 Det uppsköljda liket vid Jons kapell II 387 Något i luften 393 Perspektiv 398 Förvandlingar 404 Hotell Kämp, tur-retur-retur 423 Vår 433 Zuckertorte i Leipzig 441 Besökstid 465 Sista föreställningen 469 TR EDJE DELEN
F JÄ R DE DELEN
· SPR Å NGET
473
· K R IGETS POESI BOK 613
Blod och sten 615 Tre bröder 617 Avancemang 620 Pluton 623 Snö 625 Blod 626 Djävulens intervall 627 Bikt 629 Skogen 632
Sjukhuset i Hämeenlinna 634 Träden 636 Döende stad 638 Koncentrationsläger 640 Gästerna 642 Fångtransport 644 Var finns själen? 647 Ett uppehåll i skogen 649 Män 651 Mygg 653 Statistik 654 De drunknade i Helsingfors hamn 655 Försök till effektivisering 657 Lek 659 Masugn 660 Vad man använder spadar till 662 En god gärning 664 Kärleksbrev 666 Morgon 670 FE MTE DELEN
· AVGRU N DEN
En eftertanke 675
671
Rapport Av undertecknad: Norbert Müller, Jur.dr, advokat vid Sondergerichte Leipzig, Hauptsturmführer, Gestapo, med tillfällig utkommendering i Danmark, Köpenhamn. (Översatt från tyska.)
Köpenhamn den 30 november 1944 Kl. 10.40 Angående: Kaj Hermann Gottlieb, f. den 5 juli 1897 Låt härmed föra till protokollet att det denna dag, tors dagen den 30.11 1944, kl. 07.48, Plats: Shellhusets foajé (Hauptquartier der Gestapo), av undertecknad, Hauptsturm führer Norbert Müller, tillkallades läkarassistans för att konstatera fångens, Kaj Hermann Gottliebs, tillstånd efter fall från sjätte våningens trappavsats. Läkaren anlände tio minuter senare och konstaterade omedelbart, att döden hade inträtt ögonblickligen i samb. m. fallet, varefter den avlidne, nämnde Kaj Gottlieb, överfördes till polishusets likbesikt ningsrum.
11
Närvarande vid olyckshändelsen var dessutom: Sturmbann führer Karl Heinz Hoffmann, Edwin Madsen, vaktmästare vid Hilfspolizei, förhörsledare Ib Birkedal Hansen, receptio nist Untersturmführer Sophus Reinecke. Olyckans förlopp: Tillsammans med Hilfspolizist Edwin Mad sen ledsagar undertecknad herr Gottlieb från hans arrest i Vestre Fængsel till högkvarteret (Shellhuset), där det plane rade förhöret (det sista av fem) skall äga rum. Emellertid är det tekniska problem med hissen, och färden upp tar 22 minuter, vilket får mig att fatta beslutet att lossa herr Gott liebs handfängsel, med vilket han är fastkedjad vid mig. När dörren till våning 6 öppnas, sliter herr Gottlieb sig loss och (forts.) tar de få stegen fram till räcket på trappavsatsen och kastar sig oförtövat ner i trapphuset, vilket leder till hans ome delbara bortgång (se läkarens förklaring samt dödsattest – inväntas). Låt vidare föra till protokollet, att jag, Norbert Müller, åtar mig det fulla ansvaret för denna olycka, som inte kan eller bör läggas någon annan till last, och att jag avvaktar de därmed förknippade rättsliga följderna. Jag önskar själv föra min talan vid ev. rättegång. Heil Hitler! Norbert Müller, Sign. H. Hansen, Sekr. Sign.
Rigshospitalet, Kardiologisk Avd. den 30 november 1944. Epikris för: Ib Johann Gottlieb Yrke: Artist Född: den 5 juli 1897 (47 år) Pat. införs hit akut med ambulans den 25 november efter att ha fallit omkull på gatan, som det anges i samband med en konfrontation med tysk polis (tillhör en av de illegala motståndsorganisationerna). Pat. har en lång anamnes med myokardinfarkter och kronisk angina pectoris samt incom pensatio cordis. Vid ankomsten hit stuporös, rosslande och med hypoten sion och fibrillatio cordis, men stabiliseras efter några timmar genom bl.a. medicinsk relaxering och mekanisk ventilation. Pat. digitaliseras och uppnår en bättre hjärtfunktion efter det första dygnet. Pat. är rent tekniskt under hela förloppet att betrakta såsom varande under tysk arrest och har hos sig dygnet runt en konstapel från den danska Hilfspolizei sittande som vakt. Hjärtkardiogram visar vänstersidig hypertrophia cordis, en betydande belastning samt grenblock, i förening med massiv infarkt. Man digitaliserar och försöker med återupplivning med övergående effekt, men trots detta och en god effekt av digitalis förvärras tillståndet gradvis till följd av sviktande njurfunktion och allmän utsippring av vätska både centralt
13
och perifert, härunder oedema pulmones, och pat. vaknar inte upp vid någon tidpunkt. All behandling seponeras därför i går, den 29, kl. 14.30. Pat. vaknar därefter kortvarigt upp, och herr Madsen lyck as växla ett par ord med honom, varefter pat. avgår med döden kl. 04.35 natten till i dag, vilket klockslag kan anföras på dödsattesten. Pat.’s hustru, Elisabeth Gottlieb, och övrig familj, en fader boende i De Gamles By, samt en faster, bosatt i Aarhus, har meddelats. Denne pat. avslutas härmed. H. Weinøe/PSK
FÖRSTA DELEN
Fallet ”Gudarna står på den starkes sida.” PUBLIUS CORNELIUS TACITUS
Nattåg till Stockholm
Tågets cylinder böjer och vrider sig långsamt och i ryck som vaggar de sovande passagerarnas huvuden från sida till sida, liksom lågan i kupéns fotogenlampa, den pressar sig in i mörkret, drar två slöjor efter sig, en av ånga och en av kolrök, järnet dunkar och dunkar, ojämnt och snubblande, stigande och fallande i klang, och Kaj som inte sover väcker sin bror Ib, eftersom han behöver prata, och säger: Lyssna, Ib. Det låter precis som när dvärgarna i Rhenguldet smider ringen, ba-ba-ba-bam. Han slår takten med handen mot bordsskivan. Minns du när vi gick på teatern och såg den? Nej, jag sov. Ja, du gjorde visst det. Jag har också hört det spelas på piano, ett utdrag spelat av fröken Frølich, jag tror det var i Christian VII:s palats. Väldigt söt, den där fröken Frølich, har du träffat henne? Ibs huvud vilar mot kudden med Statens Järnvägars monogram, det vaggar och gungar, han är sömndrucken och ansiktet ser lite upplöst ut, båda två är de bakfulla, de borde sova men Kaj vill inte sova, inte än, han envisas med att fira deras första utlandsresa vaken, och han håller Ib vaken med sitt prat, och Ib sitter och tittar på honom med smala ögon och något som kanske är ett leende. Kaj tittar i kupéfönstret som natten gör till en spegel, och ser sin tvillingbror Ib, tio minuter äldre än han själv och därför storebror, som sitter snett mittemot, och därmed ser han på sätt och vis sig själv med en nästan omärklig förskjutning via glasets förvrängning, 17
och där bakom i sin tur fadern, och alla dessa tre bakom varandra och i varandra inlagrade ansikten finns inne i mörkret. Ib sover igen, ser Kaj med ett slags smärta, han har samma diffusa silverglans över sig som de fem andra som också sover, med vaggande huvuden och öppna munnar. Ölflaskorna står på bordet mellan dem, tågets vibrationer får dem att klirrande vandra längs kanten på bordet, där en fals hindrar dem från att falla och innehållet i deras gröna mörker att skumma en smula. Kaj tittar på brodern och kamraterna, en efter en, deras slappa, opersonliga, sovande ansikten, som en bild av den död de kanske är på väg mot. Minns du hur det var i går kväll? säger han. Lite vilt, eller hur? Jag blev hemskt full, hur var det med dig? Ib mumlar något och ändrar ställning där han sitter. Alla sju hade åkt ut till Lorry i Frederiksberg för att fira sig själva: Danmarks delegation med sju frivilliga till det finska inbördeskriget. De drack champagne under ljuskronorna, hojtade åt sprattlande cancanben och drog till sig danserskorna som tog sig fram mellan borden för att dimpa ner på en bänk och svalka av sig, få en gratis förfriskning och kanske en sedel nerstoppad under en fuktig stropp. Kaj minns att han lyckades pressa ner sitt ansikte i glipan mellan brösten, där volangerna på dekolletaget var gula av smuts och gammal svett, och stanken därnere chockade honom, men var också upphetsande, och hennes hud var klibbig och fuktig, och brösten gav efter för hans kyssar och fingrar och han ville bara ner i deras mjuka värme. Flickan daskade till honom med sin solfjäder, hon var rödflammig och alldeles förbi av trötthet och alkohol och de piller kabaréflickor får för att kunna hålla sig på benen, och han gav henne ett glas vin och sa i morgon ska jag ut i krig. Kanske kommer jag att dö. Var barmhärtig mot en stackars soldat. Och hon nämnde ett pris som han inte hade råd med, och han sa raring jag är student, inte miljonär. Tror du jag ger studentrabatt! sa hon 18
och reste sig och gick, tog med sig glaset, och han satt kvar och såg volangerna vaja om hennes bak när hon svansade i väg. Ib skrattade åt honom. Du kommer att ångra din snålhet när du ligger och stönar med en kula i magen uppe i Finland, lillebror. Han tittar in i tågfönstret och ser sitt ansikte. Det är ett ansikte som längtar men aldrig har fått vad det längtar efter. När är vi i Stockholm? säger han. Han sparkar Ib på smalbenet för att väcka honom. Vad är det nu då? Jag frågade bara. Spelar ingen roll. Jag har tänkt på en sak. Du vet, en resa innebär två saker, eller två faser: att ge sig i väg och att komma fram. Vi håller fortfarande på att ge oss i väg. Man kan fortfarande känna trådarna bakåt, eller hur? Du längtar kanske redan hem? Jag? Absolut inte. Men jag tänker på det, hur det sakta släpper taget. Man märker det nästan fysiskt. Jag tänker på dem på Regensen, de som är kvar, de lämnade, de dödssjuka excentrikerna som jag är så jävla trött på. Ynkryggarna, säger Ib och ler. Ja. Ynkryggarna. Tänk, det är de som ska bygga upp vårt land. Ingen trevlig tanke, säger Ib till spegelglaset, mer vaken nu. Lojt häller han upp mer öl i deras glas. De kastar en blick på varandra, en brödrablick, över kanten på glaset, halvt fientlig, halvt kärleksfull, med en avgrund av förflutet, tvekar som om de är på vippen att skåla, men skålar inte, dricker bara. Och professorerna på den teologiska fakulteten, fortsätter Kaj. Vilka underliga typer. Dem är du förskonad från. Ja, du har inte gått miste om mycket, ska jag be att få tala om. Jag tänker på dem som mekaniska dockor som förvaras i skåp om natten och tas fram och dras upp med en nyckel i ryggen till föreläsningarna. Du har tur som studerar medicin. Det kan man ju ta på och känna på. Du borde följa med mig på patologen någon dag, säger Ib. Vara 19
med på en obduktion. Det måste väl vara relevant för en teolog. Allt kött är hö och så vidare. Nej, usch, det har jag ingen lust att göra. Du som ska bli präst, och begrava människor? Jag ska faktiskt inte bli präst. Det är första gången han säger det till någon. Vad ska du då bli? säger Ib. Det vet jag inte. Först ska jag bli soldat, sedan får vi se. Har du talat om för far att du inte ska bli präst? Nej. Han blev ju inte heller präst trots att han tog sin teologi examen med högsta betyg. Jag kan berätta det för honom, säger Ib. Nej, det gör jag själv. Sluta upp med att vara storebror. All right, lillebror. Men far bad mig att ta hand om dig där borta i Finland. Jag lovade att göra det. Så det gör jag. Sluta med det, säger Kaj skarpt. Jag vill faktiskt inte det, Ib. Ta det lugnt. Jag tror ju inte heller att man kan ta hand om någon annan än sig själv i ett krig. Nä, säger Kaj till glaset. Det är faktiskt dags att bli vuxen. Köpenhamn, regnslaskigt och rått som källarvåta kläder, den årstid man i Danmark med plågad självironi kallar vinter, mörkret som smetas ut över fönstren i hans kammare på Regensen som grått spackel, regnet som lägger sig över staden som en liksvepning. Allt detta kan han gott vara utan. Hellre riktig vinter, sträng kyla. Och fadern: han ser honom stå på kajen vid Malmöbåten, hans höga hatt, hans rock, anonym och suddig som en av fanerfigurerna de sköt mot på Akademiska skytteföreningens banor, käppen som han mekaniskt vinkade med, och hans ansikte, dess vaga drag, inramat av polisonger, som drogs baklänges in i det förflutna, medan båten, där Kaj och Ib stod på däck, backade in i framtiden. Och medan de stod och såg varandra försvinna sträcktes bandet mellan dem ut mer och mer, det blev tunt, och så brast det, som när ett embryo 20
delar sig, och de hade lämnat varandra, och de gick ner i salongen och drack en öl, och Ib var på ett strålande humör, och Kaj var tyst och eftertänksam, men också glad. I Malmö bytte de till tåg, träffade de övriga fem frivilliga som redan var i stan, berusade, gick till järnvägsstationen och slog sig ner i kupén, lade upp väskorna på hyllorna och sjönk ner på sätena, så satte tåget i gång, drog sig klagande och vaggande fram över växlarna och satte kurs norrut. De pratade om vilka planerna egentligen var efter Stockholm; hur var det meningen att de skulle ta sig till Finland, nu när det var krig där? Färjan till Helsingfors var troligen inställd. Och kölden då? sa Borre-Larsen. Hur tror du två danska studentveklingar som ni klarar hård kyla? Du själv då, din fläskkorv! Det första som ramlar av är kuken, sa Pontoppidan. Men den använder du ju ändå inte till något. Borre-Larsen kastade sig fram över bordet och gav honom en örfil, Pontoppidan rusade upp, fick tag i hans rockuppslag, och så rullade de runt på golvet, och de andra höll i flaskorna för att de inte skulle välta, nej hör ni! och Kaj och Ib grep tag i dem för att skilja dem åt. De fick var sin öl i handen, de började skratta och låtsades att allt hade varit på skoj. Men kylan då? säger Kaj nu, ett par timmar senare. Jag tänker på det Borre-Larsen sa om kylan och oss danska veklingar. Är du nervös för kylan? säger Ib. Ja, mer för kylan än för kulorna, medger han. Att vara i elden är ändå så overkligt att det är svårt att föreställa sig det. Men kylan; jag föreställer mig den som en blå plasma som flyter ut över tundran och får allt att stelna. Ib tittar på honom genom sina smala ögon. Kaj har alltid kunnat hålla kvar Ibs uppmärksamhet med sina fantasier och sitt bildspråk. Det är kanske hans sätt att vara lillebrorsaktig på, men det ger honom ett visst övertag som Ib annars inte vill ge honom. 21
Jag kan inte låta bli att tänka på Kay, säger han. Du vet, i ”Snö drottningen”. Kommer du ihåg när mor läste den för oss som godnattsaga? Ja. Vagt. En av hans långa sagor. Jag tror att det tog en timme för mor att läsa den. Jag tror att jag somnade, säger Ib. Nej, det gjorde du inte alls. Du lyssnade med öronen på skaft. Jag borde ha tagit med en volym med sagor, så kunde jag ha läst för dig. Man måste alliera sig med kylan, tror jag, säger Ib. Det handlar väl bara om ordentlig utrustning, ändamålsenlig klädsel. Och var är fronten, är det någon som vet det? frågar Jessen som plötsligt har vaknat och sitter och sträcker på sig. Någonstans norr om Tammerfors, säger Bisgaard som också rör på sig i sitt hörn, det är de senaste uppgifterna. Men vi får nog en kopia av armérapporten i Stockholm. Och nu blir det liv i alla igen. Finns det överhuvudtaget någon front i ett inbördeskrig? säger Juhl-Jensen, den yngste av de sju frivilliga, officiellt tjugoett men i själva verket bara arton. Ja, det kan man fråga sig, säger Borre-Larsen, som är äldst av dem och har något beskäftigt över sig, som om han har daglig kontakt med överkommandot. Min gissning är att vi hamnar på en tågtransport hela vägen upp till Lappland och sedan söderut igen till någon av städerna som Mannerheim kontrollerar. Ett par av de andra stönar. Så långt? Det kommer ju att ta flera dagar! Det gör väl detsamma, säger Pontoppidan, norr eller söder. Finland är Finland, en helvetes massa snö och is och skog. Och vodka, säger Ib. Det glömde du. En helvetes massa vodka. Och finska luder! vrålar Juhl-Jensen. De är billiga, de knullar för en cigarett, de har själva lust. 22
Alla skrattar. Så höjer de ölflaskorna och skålar. Kaj vilar pannan mot det kyliga glaset. Det synkoperade hamrandet av metall fortplantar sig i hans kranium, får hela skallen att vibrera på ett underligt sätt, som att bli kliad på hjärnan, och han tänker på dvärgarna som smider Rhenguldet, ba-ba-ba-bam, ba-bam! Hus, stolpar, vägkorsningar drar ner farten, järnet slår långsammare, dvärgarna gör en paus, en station stannar till utanför fönstret, vit ånga och kolsvart rök slår ner från lokets skorsten, och när den driver bort har Kaj och Ibs ansikten försvunnit från rutan. De tittar ut på en upplyst perrong, först tom, sedan plötsligt fylld av jäktande, nattmörka människor som bär på resväskor, plöjer sig fram genom rökpuffarna, med hattar och kragar i stället för ansikten. Kaj klipper med ögonen och sträcker på sig, tar fram fickuret. Lite över tolv. Han har sovit en stund, och nu sover de andra igen. Han tycker att de ser fåniga ut, de gapar, både Jessen och Pontoppidan dreglar. Han har lärt känna dem ganska bra med tiden, hyggliga borgarkillar från Aarhustrakten respektive Nordsjälland. Han har varit tillsammans med dem varje dag sedan i november, då de värvades som frivilliga av den finska överste som reste omkring i Danmark som agent, med magert resultat: tio män, av vilka tre visade sig olämpliga för militärtjänst, och bara dessa sju återstod. De har ålat fram över den leriga marken på Akademiska skytteföreningens banor, tömt det ena magasinet efter det andra mot jordvallen där man hade ställt upp skottavlor, de har festat tillsammans, de har börjar gräla och har försonats igen, de har fördelat sig i en hackordning, med Ib som enstöringen utanför rangordningen, Borre-Larsen som självutnämnd ledare, med Pontoppidan som rival, Jessen som rötägget som ingen vill ha med att göra eftersom han är lite speciell och inte kan låta bli att visa det, och nu sover de, men Kaj är vaken. De ser ut som om de vore döda, tänker han, som om de har skjutits vid ett bakhåll, eller har inandats gas. Han flinar för sig själv. Han får lust att väcka Ib och tala om det för honom, 23
men han låter honom sova. Så dumt, tänker han, att dö medan man sover, utan att ha stridit. Men det är väl i själva verket vad de flesta gör, filosoferar han, de därhemma. Perrongen är åter tom. Tågsättet rycker till och skälver, det kommer i gång med ett skärande ljud från hjulen. Ljusen skapar ett fladdrande rytmiskt sken i kupén. En skylt: Nässjö. Farväl Nässjö. Många timmars resa återstår. Han vilar huvudet mot öronlappen och försöker somna. Och han vaknar av att de andra pratar. Man röker och dricker. Det är mörk natt. Jag ser fram emot att få skjuta en bolsjevik. Vi ska nog ge dem vad de tål. Jag ska tvinga ner dem på knä och knulla de röda svinen i röven med min bajonett. Vi ska trycka ner dem i skoskaften. Ge dem bly. Suga blodet ur dem. Krossa dem. Och deras kvinnor då? Vad ska vi ta oss till med dem? Är man röd så är man röd. Bolsjevikernas kärringar är lika usla som männen, kanske värre. En bra röd är en död röd! En röd kärring är en död kärring! Ja! De kan få suga på våra bajonetter. Tyst! Vi är representanter för hans majestät konungen. Vi måste uppträda med värdighet. Du har rätt. Vi skjuter ner dem bara! Ha-ha-ha! Idiot! Kan du vara själv! Skål! 24
De sjunger gaudeamus och så somnar de igen, som efter att plötsligt och förvirrat ha gått i sömnen, och nu vaggar deras huvuden, medan dvärgarna smider guldet. Men Kaj och Ib är vakna, och de pratar om kriget i Europa som har pågått i över tre år, men inte har drabbat Danmark. Vilket fegt förräderi, säger Ib, att inte gå med. Och Kaj instämmer. Jag tänker ofta på det man läser, säger han, om hungersnöden och eländet därnere, hur illa det egentligen står till, bakom tidningarnas skriverier. Det är outhärdligt att veta det, att inte vara delaktig i det. Neutralitet är något som djävulen har skapat, säger Ib. Så är det. Det är det största förräderiet. Hellre då vara på fel sida. Jag tänker ofta på stormen av eld och blod, säger Kaj, de brända slätter som man har läst om i Belgien och Frankrike, där det enda som finns kvar är sanningen. Sanningen? säger Ib förvånad. Jag förstår mycket väl vad du menar. Säg något mer. Du vet vad far alltid brukar säga. Ett nytt Dybbøl är alltid på väg. Och det kan mycket väl vara så att maskinerna håller på att ta över kriget, stridsvagnarna, flygplanen, maskingevären och det nya tunga artilleri där en enda fotsoldat kan meja ner en hel bataljon. Men krig utkämpas fortfarande också med blod. Blod är nödvändigt, pojkar, som far säger, det är ett pris man betalar för att få delta, för att visa att man menar allvar. Blod kan man inte undgå. Så har det varit sedan Josuas dagar. Han talar tillgjort långsamt, och Ib skrattar. Och bajonetter behövs fortfarande, för efter kanonerna kommer närstriden, man är tvungen att konfrontera fienden, man mot man, tränga ända in i köttet hans, flänsa och flå, tro inget annat, gossar! och Kaj härmar faderns stämma och gester, han vill gärna resa sig upp, men det finns inget utrymme för det i kupén. Det är vad krig i själva verket handlar om. Pojkar reser ut, män kommer hem. 25
Eller deras kvarlevor, säger Ib. Vad fan vet den gamle narren om det? Han föddes flera år efter Dybbøl. Under hela hans liv har det rått fred i landet. Det var märkligt med far, säger Kaj och upptäcker att han talar om honom i förfluten tid. Det lät som om han hetsade upp oss till kriget. Men när vi anmälde oss var han inte särskilt morsk. Han är rädd, säger Ib. Och du då? säger Kaj. Är du rädd? Jag tänker ofta på vad det ska göra med oss, kriget. Vad jag kommer att förlora, vad jag kommer att få. Det vet jag inte. Men jag vet att jag längtar efter det. Kaj tänker på moderns grav, i Aarhus där han och Ib växte upp; den har inte gett mycket tröst, bara ännu mer smärta, och det är en tråd bakåt som ännu inte har brustit. Sorgsenheten som vilade över hans barndomshem de sista åren, internatskolan där de bodde och där fadern var rektor. Själen var borta, moderns själ och därmed platsens. Det hade bara blivit en plats. Ett ställe utan godnatt sagor. De bytte ut det mot Köpenhamn, han och Ib, senare fadern. De hade fortfarande varandra, men på ett nytt sätt. Den naturliga innerligheten var borta. Han tänker på fadern som står böjd över graven, trött och krum, ännu inte femtio år. Han rättar till ett par perenner, plockar bort ogräs, disträ och arg, han rätar på sig och stirrar ner på graven, han vet att han själv vill dit ner, föras ner i jorden med en psalm och ett par bibelcitat. Han kan nästan inte vänta. Han vill se hur det är därnere, säger Kaj. Vad? Å, jag tänkte på far. Hur långt tror du att han har kvar? Det vet jag faktiskt inte, säger Ib. Minns du när mor dog? Naturligtvis. Jag kan fortfarande se det framför mig, hur dörren till vårt rum öppnades, ljuset som föll in som en solfjäder, och först då gick det 26