9789137139395

Tamara McKinley

Eldhärjad Översättning Marianne Mattsson

Tidigare utgivning Matildas sista vals 2000 Jakaranda 2001 Stormblomma 2002 Den svarta opalen 2003 I stormens öga 2004 Drömmarnas land 2005 Landet bortom haven 2007 De modigas rike 2008 Arvet 2009 Återkomsten 2010 Gryningstimmen 2012

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel Firestorm Copyright © Tamara McKinley 2013 Omslagsbild Archangel Images, Shutterstock Omslagsdesign Anders Timrén Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-37-13939-5

Långt innan den vite mannen kom till Australien förstod urbefolkningen eldens betydelse, för den renar och rensar bort torr, död växtlighet så att nytt liv kan gro och spira i det buskiga vildmarkslandskapet.

Men när en skogsbrand hotar ett isolerat och kanske splittrat samhälle orsakar den visserligen förödelse och rädsla, men den förenar också människor i ett gemensamt syfte, att besegra den och överleva. Med en sådan brand följer möjligheten att lägga åt sidan tidigare ovänskap, gamla sorger och besvikelser, och att skapa sig en tillvaro igen och vårda det som är det verkligt viktiga.

För i askan efter det förflutna slumrar fröna till en ny början och hoppet om en framtid som inte fördunklas av det som varit förut.

1

Brisbane 1946 Han visste att han måste te sig som en udda figur, en ensling, i den illasittande kostymen som någon vänlig själ hade gett honom, men han hade pengar på fickan och en frisedel från armén i sin ränsel. I allt väsentligt var han en fri man.

Men det var inte bara det skarpa ljuset på vattnet som gjorde honom tårögd när han blickade ut över Brisbanefloden, och när tårarna började rinna längs de smala kinderna lät han dem göra det. Han hade väntat så länge på att komma hem till Australien.

Han hade burit med sig dofterna, vyerna och ljuden som ett ljuvt löfte som gjorde att han kunde utstå djungelkrigföringens fasor och umbärandena i det japanska fånglägret. Men hemkomsten hade inte blivit den lyckliga tilldragelse som han hade hoppats, för trots de långa månadernas sjukhusvistelse förföljdes han fortfarande av sina upplevelser och nu väntade en ny strid, mot en annan och långt mer svårbesegrad fiende.

Han var trettiofyra år och hade sett sådant som ingen någonsin skulle behöva se. Han hade mött människans värsta omänsklighet och överlevt, bara för att få besked om att cancern hade angripit hans kraftlösa, hårt prövade kropp och att han skulle dö i alla fall.

Det kändes svårt att tänka på det tragiska i hans situation och han förbannade tyst sitt grymma öde samtidigt som han torkade tårarna hårt och av alla krafter försökte samla sig.

Så fort han kände sig redo att möta världen igen slängde han ränseln över sin magra axel, vände sig bort från floden och bör7

jade gå mot järnvägsstationen. Trots militärläkarens råd hade han samma morgon skrivit ut sig själv från sjukhuset, men han hade på känn att läkaren förstått att han behövde ta vara på den tid han hade kvar och använda den tillfälliga fristen åt att söka någon sorts frid.

Han rörde sig långsamt genom den myllrande staden, gapade när han såg de nybyggda husen och målmedvetenheten hos människorna runt omkring honom. Efter att i så många år ha lytt order och varit under piskan kändes det skrämmande att vara fri, och trafikbullret och folkvimlet gjorde honom yr. Staden hade förändrats på de år som han varit borta, men också han var förändrad och nu var han en främling, osynlig för omgivningen, en smal skuggestalt som ingen ägnade en blick.

Bristen på reaktioner från omgivningen rörde honom inte när han fortsatte vägen fram, för alla känslor och tankar kretsade kring en plats långt därifrån, en plats där tystnaden bara bröts av vindens suckar i eukalyptusträden, där himlen sträckte ut sig över ändlösa vidder med bördig röd jord och snåriga betesmarker, och där det skimrande klara ljuset föll över de gamla småvägar som till slut skulle leda honom hem.

* Åskan mullrade dovt över slättlandet och förbidragande moln gjorde himlen allt mörkare medan blixtar ristade mönster över bergen och lyste upp de torrlagda floderna och vattensamlingarna. Värmen var intensiv och själva luften elektrisk när det kraftiga ovädret drog ihop sig sydväst om Morgans Reach. Och medan de desperata farmarna lyfte blicken från sina förbrända marker och såg de hotfulla skyarna bad de en bön att ovädret den här gången skulle bryta ut och att regnet till slut skulle falla efter tre års lång väntan.

Morgans Reach existerar bara tack vare den naturliga källa som flödar även de torraste år. Det lilla samhället ligger långt inne i 8

Queensland, en bra bit från allfarvägarna, i änden av en slingrande grusväg. Huvudgatan är bred nog för ett spann oxar men leder bara till boskapsvägarna och aborigin- och djurstigarna som genomkorsar den omgivande vildmarken. Det finns inga vägskyltar till Morgans Reach, för människorna som bor och arbetar på de stora får- och boskapsfarmerna i trakten vet hur man tar sig dit, och det geografiska läget gör också att inga främmande hittar fram om de inte har ärende.

Rebecca Jacksons farfar, Rhys Morgan, hade varit läkare, upptäcktsresande, äventyrare, välgörare och excentriker och han hade snubblat över den här svårtillgängliga oasen redan 1889. Efter att ha hittat det han menade var den perfekta platsen för en sjukstuga firade han sin fyrtioårsdag med att göra husgrund för sjukstugan och uppkalla platsen efter sig själv. Det enda som sedan saknades var en hustru.

Gwyneth Davies var tjugo år gammal och kände sig kvävd av föräldrarnas enträgna önskan om att se henne bortgift med en man som de menade skulle kunna höja deras ställning i Brisbanes umgängeskretsar. Hon hade varit nära att böja sig för det oundvikliga när hon bokstavligen sprungit ihop med Rhys Morgan utanför manufakturaffären. Gwyneth hade blivit förälskad redan innan hon hunnit plocka upp sina paket och tackade genast ja när han ville bjuda på en kopp te på ett kafé strax intill.

Trots sin goda uppfostran var Gwyneth av tåligt walesiskt virke och lät sig inte nedslås av tanken på att leva bortom all ära och redlighet, och med den här spännande, driftige mannen vid sin sida visste hon att hon kunde se fram mot ett äventyr.

Samtidigt var hon en kvinna som visste vad hon ville, och så fort hon såg det lilla trä- och plåtrucklet där hennes make väntade sig att hon skulle bo hade hon gjort klart för honom att något sådant inte kom på fråga. Rhys var ganska imponerad av den här kraftfulla kvinnan som han hade gift sig med och han insåg snabbt att om han skulle kunna behålla henne måste han bygga henne ett riktigt hem. Gwyneth hade övervakat arbe9

tet med öga för detaljer, och när hon tyckte att hon var nöjd hade hon flyttat in de möbler som hon haft med sig, kavlat upp ärmarna och tagit itu med det nya livets utmaningar.

Under årtiondena som följde hade hon arbetat vid Rhys sida, vårdat de sjuka och tröstat de döende. Hon stod ut med flugorna och dammet i de allra mest primitiva omgivningar och hon lärde sig att överleva bränder, översvämningar, värme och torka medan hon samtidigt fostrade sex barn och tvingade skolnämnden att skicka en lärare till den lilla skola som hon hade byggt mitt i samhället.

Rhys hade levt till den aktningsvärda åldern av nittio år när han våren 1939 inte längre orkade med den hårda miljön och det krävande arbetet på den välbesökta mottagningen. Gwyneth hade inte bara förlorat en make, utan sin bästa och käraste vän, och hon sörjde honom fortfarande. Ändå var hon tacksam över att han hade somnat in fridfullt, i trygg förvissning om att deras äldste son Hugh skulle ta vid arbetet med hans livsverk, och att Hugh skulle ha hjälp av hustru och dotter.

Sjukstugan hade förändrats sedan den allra första tiden och där fanns nu långt större bekvämligheter. Där det gamla fallfärdiga rucklet en gång hade legat fanns nu ett enplanshus som låg en bit in från vägen på en stor tomt, och dess breda verandor och grönmålade fönsterluckor skänkte skugga de varmaste dagarna. Man hade en enda avdelning, ett isoleringsrum, ett mottagningsrum och där innanför en liten operationssal för akuta fall, ett kök och ett riktigt badrum och toalett. Mediciner hölls inlåsta bakom en kraftig dörr, och via radio kunde man tala med huset intill, där Rebecca och hennes lille son Danny nu bodde tillsammans med föräldrarna.

Rebecca hade stängt alla fönsterluckor mot den brännande middagssolen, så det var mörkt inne på avdelningen och egentligen skulle det ha varit relativt svalt. Men den gnisslande takfläkten gav inte mycket svalka och när hon gick genom avdelningen för att titta till sina sex patienter påminde hon sig att hon måste se till att fläkten blev smörjd innan den drev alla till vansinne.

10

Det frasade i det stärkta förklädet när hon gick förbi sängarna i sina gummisulade skor. För ovanlighetens skull var alla sängar upptagna, men inga patienter var så pass dåliga att de fått flygas in till sjukhuset i Brisbane, och de flesta skulle få åka hem dagen därpå. Efter att ha förvissat sig om att alla hade det bekvämt lät hon dem vila efter lunchen och gick ut på verandan.

Värmen låg som ett skimmer över den breda grusvägen och den stillastående, tunga luften bar med sig en lukt av koppar som förebådade åskväder. Eukalyptusträden slokade och fåglarna teg medan solen stekte på de korrugerade plåttaken och de snustorra gräsplättarna. Det hade nästan inte regnat på över tre år och brandrisken ökade för varje dag medan bönderna ute på de av­sides belägna boskaps- och fårfarmerna fick slita för att hålla sina krympande hjordar med foder och vatten.

Rebecca knäppte upp den översta knappen i sin blåvitrandiga klänning och var glad att hon slapp de stärkta kragar och manschetter som hon varit tvungen att bära under elevtiden i Sydney.

Hon såg på klockan som var fäst vid förklädets bröstlapp och kastade en blick upp mot de mörka molnen som hopade sig i väster.

Sedan blickade hon ut mot den öde vägen. Danny syntes inte till någonstans, och ändå hade hon sagt till honom med all önskvärd tydlighet att han måste vara hemma igen vid tolv.

Hon bet sig i läppen och blev på dåligt humör när hon tänkte på hans vägran att lyssna på henne i morse, när hon än en gång hade försökt förklara att hans far, Adam, var död och att det inte fanns något hopp om att han någonsin skulle komma tillbaka.

Pojken hade ilsket marscherat iväg och smällt igen nätdörren efter sig. Hans vana att försvinna ut i vildmarken oroade henne, särskilt som hon förstod varför han gjorde det. Sedan han börjat på internatet i Brisbane hade hon hoppats att han skulle växa ifrån den befängda idén och inse att det var en barnslig fantasi som bottnade i innerliga och längtansfyllda förhoppningar, men det verkade som om ingenting hade förändrats och att det här lovet skulle följa samma mönster som alla de andra.

11

Rebecca lämnade skuggan på verandan, sköt upp nätdörren och gick nerför trappan ut i det starka solskenet. Hon var van vid vädrets nycker i vildmarken, för hon var född och uppvuxen i Morgans Reach och hade tillbringat nästan alla sina trettio år här ute, men det var sorgligt att se hur hårt den långvariga torkan hade gått fram med moderns vackra trädgård.

Hon gick över den vissna gräsmattan, såg faderns gamla pickup stå parkerad utanför trappan och sköt upp nätdörrarna som ledde in till verandan och huset. Inte mycket hade förändrats sedan hennes barndom, för möblerna hade alltid varit skamfilade och gardinerna och mattorna blekta av solen, men det var hennes hem, en fristad som hon och Danny hade återvänt till när det blev uppenbart att Adam inte skulle komma hem från kriget.

Hennes föräldrar satt i det enkla köket där resterna av deras snabba lunch fortfarande stod framme på bordet. Hugh såg trött ut och hade svarta ringar under ögonen, men hennes mor Jane verkade lika sval och elegant som någonsin i sin sköterskeuniform. ”Har ni sett Danny?” frågade Rebecca.

Hugh skakade på huvudet. ”Jag har precis kommit tillbaka från Warratah och jag körde inte förbi honom på vägen. Hur så? Har han smitit ifrån dig igen?”

Rebecca nickade och gick mot dörren. ”Jag går och ser om han är hos farmor”, muttrade hon. ”Du oroar dig för mycket för grabben”, sa Hugh och gäspade stort. ”Han fyller tio i morgon och han vet hur man tar sig fram i markerna.”

Rebecca och hennes mor växlade menande blickar, för de var båda oroliga för Danny, men det berodde inte på att han inte skulle känna till vildmarken och farorna där. ”Det må så vara”, svarade hon, ”men han springer som han vill och det är på tiden att han lär sig att göra som han blir tillsagd.”

Hon lämnade huset och gick över den folktomma huvudgatan.

Gwyneth bodde i ett prydligt envåningshus som stod på pålar i skogsbrynet och Danny älskade att gå över dit och hjälpa till att 12

ta hand om gammelfarmors menageri av sjuka och övergivna djur och höra hennes många historier om svunna tider. Var han inte där fick hon gå till aboriginernas kåkar i andra änden av samhället och se om Billy Blue också var försvunnen. De två drog alltid iväg tillsammans och hon skulle kunna slå vad att de hade ett eller annat rackartyg för sig.

Hon skulle just öppna grinden när hon hörde det omisskännliga mullret från en bil som kom körande i hög hastighet. När hon vände sig om förstod hon att det var Ben Freeman, brandchefen på orten, och när han tvärnitade bredvid henne yrde dammet omkring henne.

Trots att hon blev glad att se honom hälsade hon honom med bister min. ”Tack, Ben”, muttrade hon och försökte skaka bort det värsta dammet från förklädet och klänningen. ”Det här var rent i morse och nu måste jag byta om innan jag går tillbaka till avdelningen.” ”Ledsen, Becky”, sa han glatt när han hoppade ut från förarplatsen och släntrade fram till henne.

Han verkade inte det minsta ledsen, inte med det där idiotiska leendet på läpparna. Men det var ett leende som fick hennes hjärta att slå volter och som skickade ilningar genom hela hennes kropp, så hon tänkte att hon väl fick förlåta honom. ”Varför så bråttom förresten?” frågade hon och skuggade ögonen mot solen och såg honom i ansiktet, men först sedan hennes blick hade tagit vägen förbi stövlar och mollskinnsbyxor, den rutiga skjortan som stramade över hans breda bröstkorg. ”Jag ville hinna träffa dig på lunchen”, svarade han och hans knallblå ögon betraktade henne under den bredbrättade hatten. ”Jag undrar om du och Danny skulle vilja komma upp till mig på en matbit i kväll?” ”Det vore trevligt, Ben, men Danny har smitit iväg igen och när jag väl hittar honom får han hålla sig på rummet till i morgon.” Hon log överslätande mot honom. ”Jag är ledsen. Kanske en annan gång?”

13

Han stack händerna i byxfickorna innan han lutade sig mot pickupen och korsade sina långa ben vid fotlederna. ”Jag kan nog vänta ett tag till, men det har snart gått ett år, Becky”, sa han milt. ”Jag hade hoppats att vi skulle kunna ha något mer stadigvarande tillsammans.”

Hon lät honom ta hennes hand och dra henne intill sig. ”Vi ska, Ben, jag lovar”, svarade hon. ”Men Danny måste vänja sig vid tanken och han är inte redo än. Ha tålamod är du snäll.” ”Jag ska försöka, Becky, men det är inte så lätt”, mumlade han.

Hans blick var förtrollande när han såg på henne och hon kunde urskilja de fina linjerna som löpte från ögonen och över den solbrända huden i hans ansikte. Ben var trettiofem år, en stilig man, och vetskapen om att han älskade henne och ville gifta sig med henne och ta sig an Danny fick henne att känna en värme som knappast berodde på solskenet. ”Kanske kan vi åka och se galopptävlingarna nästa månad?” frågade hon. ”Göra en utflykt, alla tre.” ”Ja, det vore trevligt. Vill du att jag kommer och hämtar er?”

Hon funderade men skakade sedan på huvudet. ”Det är förmodligen bättre om vi ses där.” ”Du har väl inte kommit på andra tankar när det gäller oss?”

Hans min förändrades och han fick något tvivlande i blicken.

Hon kastade en hastig blick längs gatan och kysste honom lätt på kinden. ”Inte för en sekund”, försäkrade hon honom. ”Du är mannen för mig, Ben Freeman”, tillade hon milt, ”och jag har inte en tanke på att förlora dig. Men du vet hur skvallret far fram här ute. Vi kan väl hålla det för oss själva ett tag till?”

Han log brett mot henne. ”Det får väl duga tills vidare.”

Hon fnittrade. ”Det får väl det. Nu måste jag verkligen gå och leta reda på Danny.” ”Vi ses”, sa han längtansfullt. När hon nickade drog han ner hatten för ögonen och öppnade dörren på förarsidan. ”Jag ska hålla utkik efter Danny”, försäkrade han henne, ”och om jag ser honom skjutsar jag honom hem.”

14

Rebecca såg honom köra iväg och lämna efter sig ännu ett moln av damm. Stackars Ben hade blivit svårt sårad en gång tidigare när han fått ett avskedsbrev från sin fästmö medan han kämpade i Egypten, och det var tydligt att han hade börjat undra om Rebecca verkligen menade allvar med deras förhållande.

Med en suck följde hon stigen till baksidan av huset, för på sina olika vis hade de båda blivit hårt prövade av kriget. Och ändå var tiden den bästa läkaren och nu var de redo att inleda en ny framtid tillsammans. Men allt hängde på Danny, och hon kunde inte göra något för att driva det här spirande förhållandet framåt förrän han var redo att acceptera att hans far var död.

* Gwyneth kände verkligen av sina sjuttiosju år i dag, men hon tänkte minsann inte låta några små krämpor hindra henne från att sköta sina många sysslor. Hon brydde sig inte om att det värkte i axlar och knän utan matade färdigt den sista av de moderlösa känguruungarna och stoppade ordentligt ner honom i örngottet som hon hade knutit fast i verandaräcket. Där hängde sammanlagt fyra örngott, vart och ett putande av sin långbenta last, och det hade blivit ganska tidsödande att ta hand om allihop när hon dessutom hade så mycket annat att ordna med. Det var i sådana här stunder som hon saknade Danny, och hon undrade som hastigast vart han hade tagit vägen den här förmiddagen. ”Hej farmor. Är Danny här hos dig?”

Gwyneth vände sig om och hennes välkomnande leende bleknade när hon såg det bekymrade uttrycket i Rebeccas ansikte. ”Jag har inte sett honom sedan han var här och matade Wally i går kväll”, svarade hon. ”Hur så? Har han gett sig på driven med Billy Blue igen?”

Rebecca bet sig i läppen. ”Det verkar så”, muttrade hon surt. ”När jag får tag i honom ska han få en örfil för att han är så olydig.”

Gwyneth ryckte på axlarna för att försöka stilla Rebeccas oro.

15

”Han är nio år”, svarade hon. ”Pojkar i den åldern gör sällan som de blir tillsagda. Jag skulle inte oroa mig, Rebecca. Han vet hur man rör sig i markerna och han kommer tillbaka när det blir matdags.” ”Det handlar inte om det, farmor, och det vet du.” Rebeccas blå ögon glänste av återhållna tårar när hon strök sitt ljusbruna hår bakom öronen och lade armarna i kors. ”Jag trodde att det skulle bli annorlunda nu när han bor på skolan så stor del av året.

Men det verkar som om han fortfarande inte kan acceptera …”

Hon blinkade snabbt och lindade armarna hårt runt midjan. ”Jag försökte tala med honom i morse, men han stormade bara iväg och vägrade att lyssna. Det är som om han straffar mig varje gång han smiter till skogs, och jag vet inte hur jag bäst ska bete mig, farmor”, tillade hon tyst.

Gwyneth hade sina egna teorier om den saken men visste att Rebecca inte var på humör att höra henne tala klarspråk. På många sätt var Danny och hans mor väldigt lika varandra, för de tog inte gärna emot goda råd, inte ens när de gavs i all välmening.

Och ändå hade Rebecca haft nog med bekymmer de senaste åren och förtjänade all den hjälp hon kunde få. ”Jag ska försöka byta några ord med honom igen”, mumlade hon, ”men vänta dig inga mirakel, Becky. Det är inte lite han ska förlika sig med.” ”George Blake är i samma ålder, men han har accepterat att John inte kommer tillbaka. Jag hade hoppats att Danny skulle ta efter honom nu när de går på samma skola i Brisbane”, svarade hon med ett tårfyllt leende. ”Han är en klipsk liten pojke som tänker för mycket, men till slut kommer han att vara tvungen att finna sig i situationen”, sa Gwyneth torrt. ”Och det kommer han att göra, Becky, det lovar jag.” ”Jag hoppas att du har rätt”, suckade hon. ”Det här har pågått länge nog och varje gång han försvinner ut i vildmarken kommer allting över mig igen när jag egentligen behöver lägga det bakom mig och börja om.”

Gwyneth betraktade ömt sitt barnbarn. ”Då får det bli så”, sa 16

hon raskt. ”Du är fortfarande ung och Ben Freeman verkar vara en hygglig karl.”

Rebecca rodnade. ”Ben? Vad vet du om honom?”

Gwyneth skrattade. ”Det är möjligt att jag börjar bli till åren, men jag är inte blind och inte fnoskig. Jag har nog märkt att Ben har börjat åka in till samhället mer regelbundet och jag har sett hur du beter dig när han är med.” ”Det är bäst att jag går tillbaka”, muttrade hon med rodnande kinder. ”Pappa har varit uppe hela natten och är utsliten, och mamma har några hembesök att göra i eftermiddag. Om du ser den lilla odågan kan du hälsa honom att han ska pallra sig hem eller vara beredd att ta konsekvenserna.”

Gwyneth såg sin sondotter skynda iväg och önskade att hon hade kunnat göra något för att hjälpa henne. Men Rebeccas liv stod och stampade fram till dess att Danny kunde acceptera att hans far var död, och det verkade visst inte gå att övertyga pojken. ”Gudarna ska veta att vi alla har försökt få honom att ta reson”, muttrade hon, ”men han verkar ha bestämt sig för att inte lyssna.”

Hon strök några grå hårslingor ur sitt svettiga ansikte, torkade sina smutsgrå händer på byxorna och drog i fållen på sin lössittande bomullsskjorta. Hon hade aldrig varit en kvinna som lagt stor vikt vid tjusiga kläder eller kosmetika, och eftersom hon hade levt här ute i alla år tyckte hon att det var praktiskt och bekvämt att gå i rejäla kängor och gamla sjaviga kläder som nötts mjuka av användning. Men hon kände av värmen i dag, kände smaken av koppar i luften och tyngden av det oväder som var på väg att bryta ut, inte bara i naturen, utan lika mycket inom den egna familjen.

Utan att kunna släppa tankarna på Rebeccas besvärliga situation tog hon käppen och sin bredbrättade hatt och gick försiktigt nerför verandatrappan för att titta till resten av sitt menageri.

Hönsgården och fågelhuset fanns i skuggan av träden längst borta i trädgården, där vildmarken långsamt kröp närmare inpå samhället och där vildgetterna betade. Inhägnaderna där bredvid var till för de skadade och övergivna djuren som folk alltid tycktes 17

lämpa över på henne, och hon ägnade timmar varje dag åt att hålla rent och sköta om dem.

Där fanns en liten papegoja med bruten vinge, ett par moderlösa pungråttor, flera sorters ödlor med skiftande skador, en klippkänguru som repade sig efter en otäck böld och en vombatunge som ovanligt nog hade fötts under den här långa torkan och som skulle ha svultit ihjäl om hon inte hade sett honom ligga hopkrupen i den tomma lyan.

Papegojan var nästan redo att släppas fri, och pungråttorna växte och frodades. Ödlorna låg och sov i sina urholkade trädgrenar, så det var svårt att säga någonting närmare om hur de mådde, och den lilla klippkänguruns böld läkte fint. Hon nickade belåtet medan hon såg sig omkring och märkte att vombatungen Wally hade rymt från lyan som hon hade gjort åt honom under verandan. Han var alldeles säkert här ute någonstans och hittade på rackartyg, precis som unge Danny.

Hon matade kycklingarna och ställde sig i skuggan under de lågt hängande träden och njöt av att komma undan solen en stund medan hon såg ut över omgivningarna. Morgans Reach var kanske isolerat och invånarna spridda över ett stort område, men det var ett sammansvetsat samhälle som inte hade varit förskonat från de tragedier som kriget ställt till med. Männen hade fått överlåta fåroch boskapsfarmerna på kvinnorna, sina aboriginska anställda och dem som var för gamla eller för unga för att bli inkallade, och lita på att det skulle finnas något att återvända till när allt var över. Men förutom Rebeccas Adam och Amy Blakes John var det också många andra som inte hade kommit tillbaka, och alla var de djupt saknade.

Hon kände det numera så välbekanta vemodet men lät det inte dröja kvar. Det gjorde ingen något gott och i stället vände hon tankarna mot ännu mycket äldre tider. Morgans Reach hade växt sedan hon och Rhys hade kommit hit för alla dessa år sedan, och ett stramt leende drog i mungiporna när hon kom ihåg hur chockad hon hade blivit när hon förstod att Rhys paradis i själva 18

verket var en eländig samling fallfärdiga trähus, sneda plåtskjul och hyddor som gjorts av lera och kvistar.

Sjukstugan som Rhys hade talat så varmt om visade sig vara ett pålat träskjul med ett rum, en veranda utanför och ett insjunket tak, och det som skulle föreställa deras hem var inte mycket bättre.

Där fanns ingen dörr och inga fönster, golvet bestod av stampad jord och hon hade förväntats laga mat på ett spritkök som stod utanför, bredvid ett tvättfat och en mangel. Det var långt ifrån det bekväma boende som hon hade i Brisbane, och hon hade gjort alldeles klart för honom att hon inte tänkte bo på det viset.

Gwyneth skrattade för sig själv. Stackars Rhys. Den gången hade han inte riktigt förstått hur viljestark hon var, men med åren hade han kommit att beundra hennes kraft och energi och hon kunde se tillbaka på ett långt och lyckligt äktenskap som aldrig hade fördunklats av bitterhet eller besvikelser.

I Morgans Reach på den tiden fanns en liten kyrka, en pub och en diversehandel som låg intill grusvägen som hade breddats för att ge plats åt de boskaps- och fårhjordar som fösarna tog med sig till källan för att de skulle få dricka på vägen till marknaden, och raderna av dragoxar som passerade fullastade med ullbalar och förnödenheter.

Det hade varit ett ganska råbarkat ställe, särskilt för de få kvinnliga invånarna, för de kringresande fårklipparna, oxdrivarna och kofösarna brukade komma in för att supa upp lönen och ryka ihop och slåss med varandra innan de drog vidare. Inom den lilla aboriginstammen hade man varit misstänksam mot alla, och det var väldigt sällan som någon därifrån vågade sig in till samhället utan de levde hellre på gammalt vis i sitt traditionella läger i utkanten av samhället och gav sig ofta ut på långa vandringar som kunde pågå månader i sträck.

Gwyneth drog lite på munnen när hon tänkte på de förändringar som långsamt hade skett under de senaste femtio åren.

Kofösarna och fårklipparna kom fortfarande in till samhället för att supa och slåss, men platsen hade blivit mer respektabel i och 19

med att där bodde fler kvinnor och de bättre byggda husen pryddes av spjälstaket och målade nätdörrar. Den enkla lilla kyrkan stod kvar med sina slitna bänkar och ett gammalt köksbord som altare, men prästen behövde inte längre bo i tält, för församlingsborna hade byggt honom ett fint hus precis intill kyrkogården.

Skolhuset fungerade numera också som dans- och samlingslokal på helgerna, och det fanns en smedja och en polisstation, fast att använda en så tjusig benämning var lite fånigt för Jake Webber hade sitt kontor i vardagsrummet och arresten var en liten utbyggnad på baksidan av huset.

Några aboriginer höll fortfarande fast vid sina traditioner, men de flesta av dem bodde numera i skjul på samma plats som deras gamla läger hade legat tidigare och de hade långsamt blivit en del av samhället genom att ta tjänst som drängar och fösare på boskapsfarmerna och, efter en hel del övertalning från Gwyneths sida, även skickat sina barn till skolan.

Bert och Sal som drev hotellet The Dog and Drover var förbjudna att servera urbefolkningen inne i puben, men Bert lyckades kringgå lagen genom att sälja öl till dem från ett fönster på baksidan. Tyvärr ledde det till en del ganska allvarliga slagsmål, för ursprungsbefolkningen tålde inte alkohol, och nu hade invånarna i samhället börjat tjata på Jake att han måste göra något för att hindra Bert från att sälja till dem. Inte för att det skulle tjäna något till, tänkte Gwyneth surt, för de hade själva lärt sig att koka ihop egen sprit på bär och blad som de hittade i vildmarken.

Gwyneth vände sig om och såg på sitt eget hem. Den ursprungliga gården hade brunnit ner för länge sedan och huset efter det hade ätits sönder av termiter. Nu stod här ett stabilt trähus på betongpelare som hade klätts med plåt både upptill och nertill för att de vita myrorna skulle hålla sig borta. En veranda löpte runt huset och skänkte skugga de dagar när det var som varmast, och det var en relativt sval plats att sova på om natten bakom myggnäten som hade nubbats fast ordentligt hela vägen runt.

Danny och hans kamrat George Blake älskade att sova där ute 20

när de var hemma från internatet, men Gwyneth misstänkte att de ofta gav sig ut på upptäcktsfärder på nätterna och det var något som bekymrade henne. Vildmarken var en farlig plats, särskilt för nyfikna pojkar, och även om de för det mesta hade sällskap av sin aboriginkamrat Billy kunde Gwyneth inte sova lugnt förrän hon hörde att de kom tillbaka.

Hon suckade djupt. Hennes egna barn var utflugna sedan många år och fanns utspridda över hela Australien. Hon träffade dem sällan, och den enda som hon hade någon egentlig kontakt med var ett barnbarnsbarn som nyligen hade flyttat till trakten. Äldste sonen Hugh hade kommit tillbaka efter att ha utbildat sig till läkare, men han var över de femtio och Gwyneth visste att det trots ambulansflyget och trogen hjälp från Jane och Rebecca började bli för mycket för honom. Det hade funnits förhoppningar om att hans son Terence skulle föra familjetraditionen vidare så snart han tagit examen, men Gwyneth tvivlade starkt på att han skulle göra det för hon hade träffat hans fru, och en kvinna som hon skulle inte alls passa in på orten.

Hon visste att det var bortkastat att stå här och drömma men ändå fortsatte hon att luta sig mot käppen och njuta av svalkan i skuggan under träden. Trädgården var inte mycket att hurra för, tänkte hon medan hon betraktade det tuviga gräset, de kala röda jordfläckarna, den förkvävande eldkronan och ogräset. Det var långt från barndomens frodiga gräsmattor och doftande rosenträdgård, men hon var inte i Wales nu, och så lite regn som de hade fått de senaste tre åren skulle det inte ens ha räckt till att fylla en tekopp.

Tanken på te fick henne att gå tillbaka mot huset, och när hon passerade den stora fågelburen som alltid hade sin plats bredvid nätdörren hälsades hon av sin framlidne makes gultofsade kakadua. ”Go’ da’, go’ da’, go’ da”, skrek fågeln och den klargula tofsen spretade när han guppade på sittpinnen. ”God dag på dig, Coco”, svarade hon medan hon fyllde på i vattenskålen och gav honom några frön.

21

”Fin pojk’, fin pojk’. Krrr.” Coco trippade fram och tillbaka på sin pinne, tappade balansen och lyckades precis klamra sig fast när han blev hängande upp och ner och flaxade med vingarna.

Namnet passade honom precis, för han var en riktig pajas. ”Du är bra tokig du”, muttrade hon tillgivet. ”Men jag har inte tid att stå här och titta på dig hela dagen. Jag har en födelsedagstårta att baka.”

Hon öppnade nätdörren och lät den slå igen bakom henne när hon steg in i halvdunklet och började gå mot köket. Hon hade stängt alla fönsterluckor för att hålla solen borta, men hon behövde inget ljus för att se var hon gick, för hon kände varje dammigt hörn i det här belamrade huset.

Rhys hade rest mycket i sitt liv innan de träffades och han hade varit en entusiastisk samlare av rariteter och antikviteter. ­Gwyneth betraktade det mesta som skräp och inte som något som hon egentligen ville ha i huset, men hon hade inte haft hjärta att slänga sakerna efter att han gått bort, och de hade blivit en så viktig del av hennes liv att hon nästan inte lade märke till dem nu för tiden.

Där fanns krigarsköldar, spjut och krympta huvuden från Afrika; träsniderier från Indien och Söderhavsöarna; en elefantbete, ett noshörningshorn, stenfigurer från Egypten och miljoner böcker, tidskrifter, gamla kartor och dagböcker. Byrålådor och kartonger svämmade nästan över av meningslösa souvenirer, och hans skrivbord var lika belamrat i dag som det hade varit den morgonen för sju år sedan när han hade lutat sig tillbaka i sin gamla skinnfåtölj och somnat för sista gången.

Gwyneth banade sig ut i köket. Det brann i spisen och det var varmt som i en bakugn i det lilla rummet, så hon öppnade fönsterluckorna i hopp om att få in lite luft och svalka. När ljuset strömmade in såg hon till sin bestörtning att Wally hade tagit sig in i skafferiet och stod med nosen i hennes sista sockersäck. ”Fy på dig”, grälade hon och aktade sig för de vassa klorna när hon tog honom i nackskinnet. ”Inte konstigt att du börjar bli 22

så tjock.” Hon kunde inte låta bli att le när han såg allvarligt på henne och med god aptit slickade i sig det sista sockret från tassar och nos. Hon bar iväg honom till dörren och släppte ner honom på verandan. ”Ut med dig”, sjasade hon.

Wally såg uppgivet på henne innan han fnös och lommade iväg så hjulbent och inåt med fötterna att det var ett under att han inte satte krokben på sig själv. ”Då så”, sa hon beslutsamt. ”Nu kanske jag kan fortsätta.”

Hon gick tillbaka in i köket och kunde äntligen koncentrera sig på födelsedagstårtan. Danny var hennes solstråle och när han var borta på skolan i Brisbane saknade hon hans uppnosiga leende, hans eviga frågor och hans delvis ganska oroande teorier om saker och ting.

Hon blev mer allvarsam medan hon städade undan röran och började väga upp ingredienser. Danny skulle fylla tio år i morgon och var alldeles för gammal för sina barnsliga fantasier, och Rebecca skulle förmodligen ha gjort bäst i att följa sin väninna Amys exempel och varit mer bestämd redan från början.

Men Amys George var en lugn och försiktig pojke som hade lättare att acceptera sanningen. Danny hade för sin del vägrat att tro på ett ord av det man sa till honom, och Gwyneth visste att Rebecca varit tvungen att gå varligt fram sedan de hade fått det där hemska telegrammet för tre år sedan. Hon kunde bara hoppas att Dannys långa perioder hemifrån, och vänskapen med George, till slut skulle få honom att inse att det var på tiden att han accepterade faderns död, men efter den här förmiddagen började hon verkligen tvivla och det gjorde henne djupt oroad.

23

2

Ben Freeman fick ingen ordning på alla tankar och känslor när han körde ut från Morgans Reach och styrde pickupen längs grusvägen som skulle föra honom genom vildmarken och upp till huset som han byggt på högslätten.

Han hade känt Rebecca i hela sitt liv, för han var uppväxt på en boskapsfarm väster om samhället och de hade varit skolkamrater och gått på samma galopptävlingar och sammankomster genom åren. Men han hade inte ägnat henne några större tankar på den tiden, för hon var bara ännu en jobbig flicka och över huvud taget inte intressant. Som de flesta som var uppväxta i vildmarken hade han åkt iväg för att avsluta sin utbildning i Brisbane och efter college hade han blivit kvar där och fått tjänst inom brandkåren.

Men de förtrollande vida slätterna och den magiska vildmarken lockade, och när han återvände hem till Morgans Reach hade han hört ryktesvägen att Rebecca höll på att utbilda sig till sjuksköterska i Sydney och var förlovad med en veterinärstuderande som hette Adam Jackson. Inte ens då hade han brytt sig så noga, för han var förälskad i Maggie Wheeler och skvaller var något som hemmafruar kunde ägna sig åt, och förresten mindes han knappt hur Rebecca Morgan såg ut. Och sedan hade det blivit krig, och tillsammans med de andra männen hade han gett sig iväg i tron att det skulle bli ett stort äventyr och en möjlighet att se världen.

Ben gjorde en grimas. Det hade varit en fruktansvärd och blodig upplevelse, långt ifrån ett äventyr. Det sista brevet från Maggie 24

hade suddat ut den sista gnuttan hopp som han hållit fast vid under de ändlösa bombangreppen i de nordafrikanska öknarna och det hade gjort det ännu svårare att uthärda krigets fasor och insikten om att han befann sig så väldigt långt hemifrån.

Han svängde in mellan träden och såg nästan ingenting genom den dammiga och repiga vindrutan när ljuset silade ner genom trädkronorna. Men han hade åkt den här vägen så många gånger förut att han knappt behövde koncentrera sig och han kunde fortsätta att fundera över sitt dilemma.

Han hade överlevt kriget och kommit hem. Maggie visade sig vara gift sedan länge och hade flyttat till Darwin, men tiden och avståndet hade läkt alla sår och när han träffade Rebecca igen hade de funnit varandra direkt och det förvånade honom hur snabbt hon blivit en viktig del av hans liv.

Och ändå var han på sin vakt. Han ville inte bli sårad igen, och Rebecca var fortfarande skör och bräcklig efter att ha förlorat Adam. Han hade försökt att inte gå för fort fram, försökt förstå att hon och Danny behövde tid att finna sig till rätta i en ny konstellation, men det började bli allt svårare att visa tålamod, och trots hennes betygelser om motsatsen började han misstänka att hon hade kommit på andra tankar.

Han uppfattade en rörelse bland skuggorna och när han kastade en blick åt sidan hann han precis se ett knallrött hår och två små figurer som smet in bland träden. ”Nu har jag er”, mumlade han medan han körde vidare som om han inte alls hade sett dem. Billy Blue och Danny var på väg till grottorna på sluttningen, ett kärt tillhåll för generationer av traktens pojkar. Han skulle låta dem installera sig och tro att de var i säkerhet innan han släpade hem dem.

Han passerade den nästan osynliga stigen, som ledde till grottorna och vattenfallet, och fortsatte uppför den branta, slingrande sluttningen till den stora gläntan som han hade röjt för att kunna bygga sitt hus uppe på det plana bergskrönet. Det var inget stort hus, men han var stolt över det. Väggarna bestod av tätt lagda 25

stockar som han hade hämtat i skogen, skorstenen var murad av de svarta stenar som man hittade överallt på sluttningen och det korrugerade plåttaket hängde ner över fönstren som gav en makalös utsikt över trädtopparna mot det omgivande slättlandet och bergen i fjärran.

Köket och de två sovrummen gränsade till ett stort vardagsrum mitt i huset, och även om han inte hade ett lyxigt badrum inomhus kunde han gå ut på gården och sätta sig i det gamla plåtbadkaret, upp till näsan i varmvatten från kopparberedaren, och blicka ut över den fantastiska utsikten i trygg förvissning om att ingen kunde se honom och att han skulle få sitta i lugn och ro. Efter krigets larm och fasor var det här han hade sin fristad, och han kunde inte tänka sig något bättre än att dela den med Rebecca och hennes son.

Han parkerade pickupen och klev ut, men han styrde inte stegen mot ytterdörren utan gick i stället bort till det höga utkikstornet som han hade byggt av sten vid husknuten. Innan han svängde in till samhället hade han lämnat över ansvaret på Django, och även om han litade på att aboriginernas stamäldste skulle hålla vakt visste han också att mannen lätt förlorade koncentrationen om han lämnades på egen hand för länge.

Djangos breda bruna ansikte sprack upp i ett stort leende när Ben klev upp på den höga träplattformen. ”Allt under kontroll, chefen”, sa han glatt. ”Men det drar snart in ett väldigt oväder.

Det är nog här till kvällen.” ”Tack. Gå och ta dig något att äta så sitter jag här. Men dröj inte för länge. Jag har ett par rackarungar att hämta och skjutsa hem.” ”Har pojkarna hittat på ofog igen?” Hans bärnstensfärgade ögon glittrade medan han drog den svettfläckiga hatten över sitt buskiga hår. ”Sarah lär ge Billy Blue en omgång, men det tjänar ingenting till. Vild grabb, det där. Lika vild som hans hår är rött.”

Han skakade fortfarande på huvudet när han klättrade nerför den långa stegen och gick in i huset på jakt efter något ätbart.

Ben plockade åt sig kikaren och spanade över vidderna som 26

bredde ut sig bortom trädkronorna. Luften kändes tung och stillastående, åskan mullrade på avstånd medan blixtar slog ner långt borta bland bergen. Mörka moln hopade sig i alla riktningar och kastade långa skuggor över slätterna och klippformationerna.

Men det syntes inga tecken på bränder, inte än i alla fall.

Han riktade den kraftfulla kikaren mot trädkronorna och följde det porlande vattenfallet upp mot grottorna där Djangos stam en gång hade brukat söka skydd och där det fortfarande fanns urgamla målningar på väggarna. Billy Blue och Danny hade krupit in och satt sig men de dinglade med benen över klipphyllan medan de kastade stenar i vattnet som strömmade fram från den underjordiska källan och ner i en stor damm vid bergets fot.

Han log när han tänkte på hur han och hans kamrater hade brukat gömma sig där när de velat smita från lektioner eller den ändlösa raden av sysslor. ”Ledsen, grabbar”, mumlade han och sträckte sig efter komradion som han hade kopplat till generatorn. ”Det är dags att gå hem.”

Det sprakade i radion och pep i hörlurarna när han angav sin anropssignal och otåligt väntade på att Jake Webber skulle svara.

Antingen hade han fullt upp med att uppvakta den unga skollärarinnan Emily Harris eller, vilket var mer troligt, låg han i lugn och ro och dåsade i hammocken på verandan. Brottsligheten var väldigt låg i trakten, och även om Jake också hjälpte till som brandman hade han alldeles för mycket tid som han inte visste vad han skulle göra av.

Ben skulle precis ge upp när Jakes sömniga röst hördes genom det statiska bruset. ”Tjenare du. Har du problem där uppe?” ”Inget allvarligt att rapportera, Jake. Men Rebecca har letat efter Danny, och jag har precis fått syn på honom och Billy uppe vid grottorna. Skulle du kunna tala om för henne att han är okej och att jag kommer ner med honom så fort som möjligt?” ”Inga problem.” ”Tack. Och Jake, försök hålla dig pigg och vaken. Det drar ihop sig till oväder och jag behöver dig som brandvakt i natt.”

27

”Inga problem”, löd svaret igen. ”Vi talas vid senare.”

Ben bröt anslutningen, kastade en sista blick på den svarta molnbanken i fjärran och klättrade motvilligt ner från tornet. Han och Jake hade en lång vaknatt framför sig om inte regnet kom, för det var torrt som fnöske ute i markerna och ett enda åsknedslag skulle räcka för att orsaka en allvarlig brand. ”Jag går och hämtar pojkarna”, sa han till Django som hade sträckt ut sig i soffan med en stor fårstekssmörgås och en mugg te. ”Håll dig i närheten av radion tills jag är tillbaka. Det borde inte ta mer än en halvtimme.” ”Visst, chefen.” Django lutade sig bekvämt tillbaka mot kuddarna och tog en klunk te.

Det var förmodligen ingen bra idé att lämna Django någon längre stund när han satt i allsköns ro med smörgås och te, för erfarenheten hade lärt honom att mannen kunde somna på fläcken. Men Becky måste få besked om att hennes son var välbehållen, och vildmarken var ingen bra plats att befinna sig på under ett åskväder.

Ben gick med långa kliv genom gläntan och hade snabbt avverkat avståndet fram till den samling basaltklippor som i trakten kallades Eagles Head. De svarta blocken balanserade osäkert mot varandra och stack fram bland de omgivande akaciabuskarna och spinifexgräset som en förhistorisk jättefågel beredd att lyfta. Det såg ut som om minsta vindpust skulle få dem att störta till marken, men de hade stått så där i tusentals år och formats av elementen till en vaktpost över den drömplats som den lokala stammen kallade Namardol, Kilstjärtsörnen.

Ben hade lärt sig mycket i det militära och han tog sig försiktigt ner bland klippblocken. Ljudlöst sökte han med kängorna efter fäste och var noga med att inte stöta till skiffret så att det skulle lossna och avslöja honom. Han smög sakta fram över den sista stenbumlingen innan han tyst steg ut på klipphyllan och därmed effektivt skar av pojkarnas flyktväg.

Pojkarna var så inne i leken att de inte lade märke till honom.

Båda var barfota och klädda i smutsgrå skjorta och kortbyxor där 28

det stack fram uppskrapade knän och armbågar. De var ungefär lika långa och hade barndomens gängliga armar och ben och runda ansikten. Dannys storstadsbleka hy hade fått färg av solen och han var nu nästan lika mörkt karamellfärgad som Billy, som hade ärvt sin nyans av en kringresande rödhårig kofösare, vars namn och vistelseort ingen kunde lämna några uppgifter om.

Billy Blue fick syn på honom först och han stötte till Danny med armbågen innan han krånglade sig upp på fötter. ”Vi har inte gjort något”, sa han tjurigt och hans yviga röda kalufs skimrade i solen medan hans bärnstensfärgade ögon spanade efter en annan flyktväg. ”Jag vet, kompis”, svarade Ben tyst. ”Men det är dags att ni ger er av hem nu.”

Danny stod med händerna knutna längs sidorna medan han stridslystet iakttog Ben bakom den bruna luggen som hängde ner i hans panna. ”Du kan inte tala om för oss vad vi ska göra.” ”Det var just det jag gjorde”, svarade han milt. ”Det dröjer inte länge förrän det drar in ett ruskigt oväder och era mammor vill att ni kommer hem.” ”Jag vill inte gå hem”, muttrade Danny. ”Och du är inte min pappa. Jag behöver inte lyssna på dig.”

Ben såg fundersamt på pojken och lade märke till den trotsiga kroppshållningen och den lyfta hakan. Men i de bruna ögonen syntes smärtan som han höll stången och Ben visste att bakom den kärva fasaden var Danny bara en liten kille som försökte hantera den situation som livet försatt honom i. ”Ledsen, grabben”, sa han, ”men här uppe är det jag som bestämmer och det spelar ingen roll vad ni säger, för här kan ni ändå inte stanna.” ”Det är bäst att vi går”, muttrade Billy Blue och såg ner i marken för att slippa möta Bens blick. ”Mamma blir ordentligt sur om jag inte är hemma till maten.”

Danny sparkade lite i gruset och ville inte gärna ge med sig, även om han visste att han inte hade något direkt val. ”Vi kan inte gå förrän du flyttar på dig”, muttrade han.

29