9789137137513

Mons kallentoft

Tidigare utgivning Vattenänglar 2012 Food Junkie. Livet maten döden 2013 Vindsjälar 2013 Jordstorm 2014 På annat förlag Pesetas 2000 Marbella Club 2002 Food noir. Mat, mord och myter 2004 Fräsch, frisk och spontan 2005 Midvinterblod 2007 Sommardöden 2008 Höstoffer 2009 Vårlik 2010 Den femte årstiden 2011

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Mons Kallentoft 2015 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency, Malmö Omslagsbild Eva Lindblad, 1001bild.se Omslagsdesign Niklas Lindblad, Mystical garden design Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2015 ISBN 978-91-37-13751-3

Prolog Annapurna, Nepal, 1990 Om någon av dem slinter med foten faller de båda tusen meter ner.

Först fritt, sedan mot is och sten, får hjälmarna och skallben genomborrade av uråldriga kilar, tumlar nedför en brant och försvinner i en avgrundsdjup spricka, där de ligger gömda i miljontals år tills varelser från en främmande civilisation hittar deras kroppar och undrar: Vilket öde drabbade dem?

De två klättrarna är sammanbundna med nylonrep.

Faller en, faller båda.

Hakarna som de drivit in i isen är av titan, så de ska hålla.

Världen är vit på sjutusensexhundra meters höjd. Himlavalvet är krökt i en oändlig blå båge skapad av änglavingar.

Tre meter till. Fyra.

Varje steg är som tusen, sjutusensexhundra meter över havet.

Det skriker i musklerna, blicken blir suddig och klar. Kroppen vill nedåt, lungorna också, varje blodkärl kokar, men de ska uppåt. Den röda jackan, de blå byxorna, tyget som frasar i vinden, titanhakarna som glänser i ljuset från solen, som aldrig varit närmare än nu.

Sherpan fem meter upp manar på dem med blicken: Vi har några få timmar på oss, nu är inte läge att tveka.

Har man varit här uppe vet man att världen saknar tak, tänker en av de två klättrarna. Att friheten är en möjlighet. Att kroppen kan ta det lilla syre den får och omvandla det till vilja, en strävan starkare än andetagen själva.

Allt är vidsträckt. Öppet.

Döden är liten i jämförelse.

5

Man ser längre än till villorna, gatorna, den trånga lägenheten i Berga, händerna på axlarna som trycker en nedåt.

De tänker båda, utan att veta det, att vi är långt, långt från Linköping nu.

Och vi ska aldrig tillbaka.

Annat än i triumf.

Hellre faller vi. Sliter med oss himlen, hela världen i fallet.

Men vi ska uppåt.

Vi ska inte bli de som sover tills solen slocknar.

6

Del 1 Den vidsträckta kärleken

Doha, Qatar, augusti 2015 Det är som om någon håller en skärbrännare mot ryggslutet. Smärtan är som en gaslågas allra hetaste inre. Inte orange eller röd, utan skoningslöst blå, som isen på glaciärerna hemma.

Men Yash Pandey har blivit bra på att ignorera smärtan, för hettan är ständigt närvarande här. Värmen i ryggen blir ett med luftens, och han orkar bära och lyfta balkarna, bultarna, vad som än krävs för att stadion ska resa sig ur öknen som ett tecken på gasens och pengarnas makt.

Hans bara rygg vilar mot våt canvas.

I sovsalen som Yash delar med tvåhundra andra män rinner svetten från kropparna ner på golvet och förångas. Han känner röken från gasbränderna. På dagarna syns svarta rökplymer mot den ockrafärgade horisonten. Det sägs att det är IS som sätter källorna i brand.

Arbetarna på de hårda britsarna har kommit hit från många länder. Från Nepal, som han själv, andra från Filippinerna, Indonesien, Bangladesh, Pakistan och Burma. De håller sig mest till sina landsmän, förenade av minnen med liknande färger och ljud. Förenade i samma slags längtan.

Yash vrider sig på britsen. Vill dricka sig in i sömnen, bort från smärtan, men här finns ingen sprit. Ingen raksi som kan smeka strupen och magen. Ingen alkohol alls. Sömnen vägrar att komma trots att han är oändligt trött, och även natten är het här, men barmhärtigt mörk till skillnad från dagen som är olidligt ljus.

Han lämnade ingen kvar. Ingen saknar honom hemma, och på ett vis gör det honom fri. Mig kan de inte komma åt.

Män snarkar runt om honom. Stönar. Pratar om människorna de älskar. Viskar. Någon har en mobiltelefon framme, ser på bilder, och i 9

mörkret blir ljusskiftningarna från mobilen till ett drömflimmer.

Mardrömsflimmer.

Jag är byggkött, tänker han. Det var en man från Pakistan som myntade uttrycket när hans vän fallit från en ställning och krossats mot en betongplatta femtio meter ner. Han hade svimmat i värmen, och det höga fallet, kraften i slaget mot betongen, vände hans hud ut och in så att han blev till en hög kött.

Byggkött.

Som forslades bort i en skottkärra. Den pakistanske mannen berättade allt detta utan vare sig sorg eller sentimentalitet, bara som ett faktum.

Men det kanske blir ändring nu.

De hetsiga filippinosarna pratar om att vi ska organisera oss.

Alberto är mest påstridig.

Alberto, min filippinska vän.

Han vill att vi ska kräva att våra löner höjs, så att vi får det som utlovats, och att de betalas ut i tid, att vi får jobba tio timmar sex dagar i veckan, som våra kontrakt säger, inte fjorton timmar sex eller sju dagar i veckan.

De ska kräva frihet. Alberto vet hur man gör när man organiserar sig.

De kan klara det. Men Alberto är rädd. Han har gett mig mejladressen till en av sina systrar om något skulle hända honom.

För mig var det enkelt, tänker Yash och försöker förtränga hettan i ryggen. Jag ville få ihop ett kapital för att kunna öppna en liten butik med vardagsvaror. Sälja mycket med liten vinst. Så jag åkte till Katmandu, skrev på hos en rekryterare, några svenskars företag, tog lån till flygbiljetten och kostnaden för alla ”papper”. Klev ombord på ett Emiratesplan.

Hela bakre delen var full av sådana som vi, och ingen av oss hade flugit förut, vi drack tills de vägrade servera oss mer, och några av oss spydde i tidningsfickorna på sätesryggarna.

Och så landade vi.

Världen drar ihop sig i fyrtiofemgradig hetta. Kroppen bågnar under sin egen tyngd. Timme efter timme tror man att man ska dö, att nu orkar jag inte längre, men man orkar, tänker Yash, man orkar för att man måste betala skulden, för att man ser hyllorna med varor i drömmen, 10

eller för att man är rädd, såsom de andra är, att någon annars ska ge sig på familjen där hemma. Man orkar trots att skulden växer långt fortare än pengarna man tjänar. Trots lögnerna, bedrägerierna, slaveriet. Man orkar, tänker Yash, för man har inget val.

Men nu kommer upproret.

Jag håller mig lite vid sidan av. Det är bäst så.

Som gästarbetare i Qatar är jag livegen. Jag får inte byta arbetsgivare, är bunden till den som står som sponsor på mitt visum. Jag får inte lämna landet utan dennes medgivande. Det har skrivits om det här i världens alla tidningar, men ingen bryr sig om det på riktigt.

Filippinarna älskar fotboll.

Pratar om hur de ska se matcherna på tv, hur Zlatan och Messi – heter de så? – ska spela på stadion de byggt.

Ryggen.

Ett hugg nu.

Yash läste att spelarna är rädda för värmen här. Undrar hur de ska orka nittio minuter i hettan. De är som små flickor.

Kanske skulle han ändå följt med de andra norrut, han fick frågan, men kyla är ändå värre än hetta.

Så tänds ljuset i salen.

Yash kniper ihop ögonlocken. Hör skrik, på tagalog, på punjabi, andra språk.

Han sätter sig upp på britsen, ser hundratals andra män med brunbrända eller mörkhyade kroppar göra detsamma, och i allas blickar finns en undran: Vad händer nu? Vad är det här?

Fem män klädda i svart. Med svarta näsdukar för ansiktet och kalasjnikov i händerna.

Mumlet sprider sig bland de trötta, nyvakna. De som behöver all sömn de kan få.

Vilka är ni? Vad vill ni oss?

Några reser sig.

Sätt er, skriker männen. Sitt still, skriker de. På alla språken. Ingen filmar, skriker de.

11

”Om ni hör ert namn, ställer ni er upp!” ropar han som måste vara männens ledare.

Den första som ropas upp är pakistaniern som Alberto har gjort till sin bundsförvant.

Den femte och sista är Alberto. ”Kom fram hit.” ”Får vi ta på oss tröjor”, ropar Alberto tillbaka och inom sig ser Yash honom sitta på knä, med en svets i handen, i färd med att löda samman två metallstänger. ”Nej.” Fem personer rör sig genom salen, och Yash ser hur alla andra stirrar ner i golvet. Av rädsla eller skam? Yash vet inte, men han vet att att hans vän Alberto och de andra nu rör sig i helt fel riktning. Är det IS som kommit? Nej, det här handlar inte om Allah, bara om pengar. Är de kinesernas onda hantlangare?

De svartklädda leder de fem ut ur salen, en av männen sticker en kalasjnikovmynning i ryggen på Alberto som snubblar men återfinner balansen, och så försvinner de alla ut i den mörka natten.

Ljuset släcks. ”TYSTA OCH SOV.” Dörren går igen tyst som en inandning.

Yash lägger sig försiktigt ner, känner smärtan i ryggen skifta i tusen färger. Tänker: Jag får aldrig se Alberto mer, jag vet det. Jag får inte se någon av dem mer. De kommer att köra dem ut i öknen, kanske låta dem gräva sina egna gravar, kanske skjuta dem som hundar, låta dem försvinna djupt ner i det eviga havet av sand och sten och aldrig återfinnas av en framtida frälsare.

Och jag kan inte göra något åt det. Men jag måste göra någonting.

Något måste jag kunna göra.

12

1 Måndag den trettonde september Malin Fors känner Daniels hud mot sin. Hon drar ner täcket, vill inte bli för varm, vill kunna ligga nära honom tills sömnen tar henne.

Hon ser upp genom takfönstret. Himlen är ännu mörk, dess kompakta svärta bara bruten av några få flämtande stjärnljus. En gång som liten såg hon en komet, hon minns eldsvansen nu och undrar varför.

Daniel sover.

Hon rör med handen vid ärren på hans bröst. Minnen av skyddsrummet i Tjällmo. Mördaren som höll honom fången där för mindre än ett år sedan. Torterade honom. Först trodde inte läkarna att han skulle överleva. Men han kämpade, och hon vakade vid hans sida, höll hans hand, hörde honom yra i morfindimman, hörde honom säga att han älskade henne utan att han ens förstod att hon var där, och hon viskade i hans öra: ”Jag älskar dig också.”

Efter två månader på sjukhus blev han utskriven. Var sjukskriven från sitt jobb som journalist på Östgöta Correspondenten i ytterligare två.

De hade bråttom efter det.

Malin ringde hyresvärden, som hade en ledig fyra med terrass högst upp i huset, och visst kunde de ta den, han behöll gärna henne som hyresgäst. Han hade läst om henne i tidningen, tyckte det var bra att det fanns någon som hon i staden, som inte vek sig för ondskan.

En spis i skinande metall. Vitt kakel i badrummet, massiv parkett, och en terrass där solen får fritt spelrum när molnen behagar att hålla sig borta.

Och ett takfönster i sovrummet.

Stjärnorna som änglar.

Törsten är som en viskning för det mesta, ibland som ett vrål, och hon 13

brukar älska varsamt med Daniel då, låta honom komma sakta, smaka henne utan brådska och de gör så numera, älskar snarare än knullar, och det känns inte som om något gått förlorat för att de snarare är människor än djur för varandra nu.

Hon andas bredvid honom. Stryker med fingrarna över ärren, det röda ökenlandskap de utgör.

Hon tycker om att ha honom bredvid sig. Vill ha honom nära. Efter det som hände klarar hon inte av när han inte hör av sig. Hon kan veta var han är, vad han gör, förstår att han är på en trygg plats, men det hjälper inte, hon måste ringa honom, höra hans röst.

Natten vrider sig om sin egen axel.

Malin kan inte somna, och hon vet varför. En annan oro än den för Daniel. Oron för en dotter. Tove är i Katmandu och försöker göra gott.

Efter Kongo stannade hon i Linköping i tre månader innan hon åkte iväg på nytt. Hon bodde här i den nya lägenheten och inte en enda gång refererade hon till vare sig bostaden eller Linköping som hemma.

Malin ville be henne stanna, att hon skulle börja läsa på universitet. Vad som helst. Men hon sa ingenting, istället körde hon Tove till Arlanda, gav henne en kram vid säkerhetskontrollen och önskade henne lycka till.

Hon såg Toves rygg, såg henne försvinna ännu en gång. Tänkte att Katmandu var bättre än Kongo och hemma i Linköping, vid en skinande spis, väntade Daniel.

Tove var i Katmandu när jordbävningen kom. Men barnhemmet där hon jobbar klarade skalvet. Hon vägrade åka hem efteråt, sa bara: ”Jag behövs här mer än någonsin nu. Du får hantera din oro, mamma.”

Marken skälver. Världen rasar. Och jag ska hantera min oro?

Hur då?

Malin vill kliva upp, gå till det vita köket och göra sig en kopp kaffe i Nespressomaskinen. Men klockan är mycket och hon behöver sova.

Det har varit en lugn september så här långt, men det kan när som helst hända något.

Hon lägger sig på sidan. Känner Daniels arm mot sin rygg.

Fel. 14

Hon vänder sig mot honom istället, blåser luft i hans öra och han vaknar, ser trött ut men han ler ändå, drar henne intill sig. Viskar: ”Jag är här, Malin.”

Snart ligger hon på rygg, känner hans andetag och ser upp på himlen, på stjärnorna, eldsvansen.

Tove hör Katmandus larm genom fönstret, inom sig kan hon se neonljusen blinka, se högarna med bråte där hus förut reste sig.

Det lilla rummet på barnhemmets andra våning är en ensamsal för döden, där de riktigt sjuka barnen kan få stillhet.

Ibland lämnar någon rummet levande, men det har bara hänt ett par gånger under tiden Tove varit här. Oftast dör barnen, av undernäring och infektioner som fått ohjälpligt fäste i kroppar som aldrig fått växa sig starka. De dör trots att de inte ger upp, som om döden är en starkare kraft än livet redan från början och att livet egentligen bara är dödens sätt att skämta. Om det var fattigt här före jordbävningen, är allt desperat nu.

Hon stryker Tsingtsen över pannan.

En infektion härjar i hans treåriga kropp. Ett virus som ett barn i västvärlden skulle klara. Hon har just bytt hans dropp och han ser upp på henne med matta, bruna ögon. Det finns ingen vädjan i hans blick, bara en medvetenhet om att han är ensam, trots att hon är här. Och den smärtan är outhärdlig att möta, men Tove vänder inte bort blicken, för det är därför hon har kommit hit, för att betvinga sådan ensamhet och smärta.

Det är därför hon sitter trött och kall i ett rum med väggar av sten, där en liten pojke håller på att dö.

Tsingtsen kom hit före henne.

För ett år sedan, två? Hon vet inte.

Någon hade lämnat honom utanför barnhemmets dörr. Det händer ibland att det finns barn utanför dörren om morgnarna, tysta, lugnade med raksi.

Namnlösa.

Nunnorna döpte honom till Tsingtsen.

Han lärde sig ordet för mamma.

15

Han ropade det högt när han sprang över barnhemmets lilla mur­ omgärdade gård, eller när han skulle sova. Han kallade henne mamma.

Hon tyckte om att bära honom över gården och genom sovsalen, leka med honom, lite för mycket, så att föreståndarinnan sa åt henne att inte favorisera honom, för det slutade aldrig bra och de andra barnen märkte det.

Tsingtsen var undernärd och sjuk redan när Tove kom till barn­ hemmet och så fick han en första infektion, och sedan den andra. Och nu, när han fått den tredje, sitter hon här med honom i dödens rum. ”Han behöver dig nu”, sa föreståndarinnan. En nunna med vitt formlöst ansikte.

Och Tove tar hans hand, som viktlös är den. Hon ser sig omkring i rummet, hör en bil tuta.

Han andas än. Fortfarande finns det hopp.

Det vill hon tro.

Det finns hundrafemtio barn här. De flesta av dem har föräldrar i livet.

Deras mammor och pappor arbetar i Mellanöstern. Eller i Singapore.

Eller i Indiens stora städer. Papporna på byggen, mammorna som husor eller prostituerade. De åker sin väg för att skapa ett bättre liv för barnen och lämnar dem hos far- eller morföräldrarna som inte orkar ta hand om dem utan lämnar dem utanför ett barnhem.

Eller så lämnar föräldrarna själva barnen. För att de inte kan försörja dem. Eller så överger de barnen för sina egna drömmars skull, och jag kan inte klandra dem, tänker Tove. För här finns ingenting.

Bara arbetslöshet, fattigdom och korruption.

Ett land som fallit sönder.

Andra barn har en far som omkommit i en byggolycka, eller en mor som misshandlats till döds av en hemmafru i Hongkong som måste slå någon när mannen varit otrogen. Ibland har föräldrarna bara försvunnit.

Döden kan komma på många vis för den som är fattig.

Tove försöker att tänka på annat.

På mamma. På Daniel. Hon skajpade med dem förra veckan och de verkar ha det bra. Mamma har accepterat att jag är här, frågade inte ens när jag tänkte komma hem.

Var nu hemma är.

16

Det börjar regna. Tunga, kalla droppar faller mot det tunna plåttaket, ner mot Katmandudalen.

Tsingtsen har slutit ögonen. Men han andas.

Tove släpper hans hand, blundar och känner tröttheten i kroppen.

17

2

Hon borde komma gående genom skogen snart. Han vet det. Känner till hennes vanor. Hon går alltid till och från jobbet den här vägen.

Han tittar fram bakom trädstammen, ser bort mot elljusspåret.

Fortfarande syns hon inte till.

Linköpingsnatten andas, skogen är helt mörk. Han känner igen nattens kyla, även om den är oväntat mild.

Hans händer skakar och han greppar hårdare om järnröret, tvingar dem att stilla sig.

Jag måste göra det här, tänker han. Jag vill inte, men jag har inget val.

Vad är döden egentligen? Om jag ska hålla fast vid livet måste jag döda. Allt får inte ta slut nu. Jag måste göra som de säger.

Inom sig ser han flickans sovande ansikte mot ett vitt lakan. Tvingar bort bilden, vill inte smutsa ner henne med detta. Klarar inte av att se henne, vara nära henne.

Han tar en klunk ur vodkaflaskan. Sedan två till, och den brännande känslan i halsen och magen lugnar honom.

Så ser han en gestalt under en av lamporna som hänger över spåret.

Det är hon.

Hon rör sig mot mig med trötta rörelser. Hennes ansikte ligger i mörker, det är bra, för jag vill inte se ögonen.

Hon närmar sig på sågspånet. Lampan på klubbhuset syns som en liten stjärna långt borta mellan träden.

Närmare, närmare kommer hon, är fem meter bort nu. Jag ska låta henne passera, sedan slår jag henne i bakhuvudet och gör resten.

Så tätnar tiden.

Tankarna som kan ta sekunder, tar bara en tusendel.

18

Hur hamnade vi här, du och jag? Planeten är så stor, det finns nio miljarder människor som vi, och så är just vi här och nu. En lottdragning, men allt är en jävla lottdragning.

Han skriker inombords.

Gör det.

Hon är i jämnhöjd med trädet nu.

Sluta skaka.

Hennes ansikte.

Nu. Det måste ske.

Han kastar ifrån sig flaskan.

Hon försvinner i mörkret mellan två av elljusspårets ljuskoner.

Och hans mun fylls av ett rovdjurs tänder, han rusar efter henne in i mörkret, höjer järnröret och slår. Slår så hårt han kan och känner hennes skallben krasa, hur röret träffar något mjukt efter det.

Hon faller och han höjer röret över huvudet. Men hon ligger stilla. Så han slår och slår i sågspånet bredvid henne, vill skrika men vet att han måste vara tyst.

Jag är förvandlad, tänker han. Ännu en gång har jag förvandlats, och jag är handling. Många går under, men inte jag, inte vi, inte du.

Du är inte befläckad av detta.

Han hämtar flaskan.

Dricker, dricker och dricker.

Drar in kroppen en bit i skogen.

Genom snåren går han sedan till sin bil som står på parkeringen hitom klubbhuset.

Han tar fram bensindunken ur bagageutrymmet.

Går tillbaka till kvinnans kropp, drar den femtio meter längre in bland träden. Han tittar inte på hennes ansikte, ser inte hur hon klipper med ögonlocken, hör inte hennes rosslingar. Han hämtar dunken, järnröret.

Vid kvinnan tar han upp sin mobil. Mödosamt filmar han sig själv när han häller bensin över kroppen, när han tänder på.

En ovanligt varm septembernatt blir ännu varmare när flammorna lyser upp slyn och stammarna omkring honom. Daggen hindrar elden från att fånga hela skogen.

19

Han filmar när kroppen brinner. Precis som de har sagt att han ska göra. Håller handen med telefonen så stilla han kan.

Så hör han ett knak, en gren som bryts bakom ett träd rakt fram. En rörelse.

Ett djur?

En människa?

Rädslan sliter luften ur hans lungor.

Det är en människa, någon som börjar springa genom skogen.

Han får inte tveka nu.

Han tar ett hårt grepp om järnröret och springer efter.

20

3

Malin låter Daniel sova. Skulle gärna väcka honom, få lite sällskap till frukost. Veta att han mår bra.

I köket gör hon en espresso, en dubbel av den svarta sorten, sveper den i två klunkar. Sedan duschar hon, klär sig och går en långsam promenad till stationen genom den varma morgonen.

Staden är tom och tyst så här tidigt.

Hela Linköping är en byggarbetsplats. I varje gathörn skjuter det upp nya hus med bostadsrätter så dyra att ingen vanlig människa har råd med dem. Bara de åldrande läkarna och ingenjörerna som säljer sina Hjulsbrovillor. Från det ena gettot till det andra. Det har aldrig varit värre i Ryd och Skäggetorp än nu. Gängen är hänsynslösa. För bara några månader sedan sköts en fjortonåring till döds i en shootout i Skäggetorp. Samtidigt går stadens företag bättre än någonsin. Det är som om det på något vis hänger samman, som om staden har sin egen balans som den alltid hittar.

När hon går förbi smörgåsbutiken på Ågatan tänker hon på deras lägenhet.

Hyran.

Den är alldeles för hög, men de klarar den på två löner. Och det är skönt att bo fint, mot sin vilja måste hon erkänna att det nya, hela och rena är skönt att vila i.

På parkeringen vid krönet av Drottninggatan ska det bli ännu fler bostadsrätter.

Hon har svårt att tänka sig en mer välmående landsortsstad än Linköping. Eller malligare. Näsor som sätts i vädret, människor som slår dövörat till den röst som viskar från slätten och skogarna: 21

Ni är bönder, allihopa. Trots högteknologiska vapenindustrier och ert fina sjukhus är ni i grunden bönder.

Det finns inget sofistikerat över mig eller något annat i den här hålan.

Hon går förbi det gamla soldathemmet. Ungdomsgård nu. Och hon tänker på hur orolig världen är, att den verkar explodera både långsamt och plötsligt och att hon inte kan göra ett skit åt det, mer än att försöka hålla rent utanför sin egen dörr.

Hon kommer fram till de gamla kasernbyggnaderna som innehåller polishuset, tingsrätten och SKL, eller NFC, Nationellt forensiskt centrum som det heter numera. Ut med militären, in med rättvisan.

Eller i varje fall försöken till rättvisa.

Klockan är bara strax efter sex när hon kliver in i kontorslandskapet och snart står hon stilla framför Börje Svärds dator, blicken fixerad vid en bild från våldsrotelns grillfest i juli som han lagt upp som skärmsläckare.

Alla i gruppen sitter runt ett bord i Börjes trädgård, det är en molnfri, ljum kväll och det stiger rök ur ett par klotgrillar i bakgrunden. Johan Jakobssons specialmarinerade fläskfilé är uppäten och på bordet står tomma eller halvt urdruckna vinflaskor.

Alla ler utom hon själv.

Hon var törstigare den kvällen än på länge och de andra såg hennes plåga men brydde sig inte om det, precis som det ska vara. En nykter alkoholist måste lära sig att andra människor dricker i deras sällskap, det var konsensus den kvällen.

De ville bli fulla.

Och de blev det också.

Börjes sambo Kristina, rektor på Folkungaskolan, skötte servicen.

Hällde av misstag upp vin till Malin som tappade humöret. ”Du vet väl för helvete att jag inte dricker.”

Kristina bad inte om ursäkt.

Hon nickade bara, sa att Börje hade berättat om Malins problem och att det var tanklöst att fylla glaset.

Börje har det bra med henne, tänker Malin. Hon står ut med hans spetsiga mustascher och machomanér.

22

Undrar om han är trogen? När hans fru Anna dog i MS inledde Börje en Casanovaturné mellan stadens tillgängliga medelålders kvinnor.

Kanske har Kristina fått honom att sluta?

Hon låter blicken vandra mellan kollegorna.

Karim Akbar, stadens polischef, är tillbaka efter sin föräldraledighet och verkar trivas med småbarnslivet. Hans fru Vivianne har avancerat till chefsåklagare i staden och alla planer på flytt till Stockholm verkar skrinlagda.

Den nya chefen för våldsroteln, Göran Möller, som efterträdde hennes mentor Sven Sjöman, har börjat rota sig i Linköping, men vad Malin vet har han inte träffat någon kvinna. Kanske trivs han med ensamheten?

Göran blir tydligare och rakare för varje dag, precis som hon vill ha det. Och han låter mig sköta mitt, tänker hon. Kan se mellan fingrarna med regelbrott när stunden kräver.

Men han gjorde det inte med Waldemar Ekenberg. Till slut blev Waldemars våld för mycket. På bilden lyser hans knogar röda och svullna, det fårade ansiktet är gråare än vanligt, en glödande cigarett hänger i ena mungipan.

Bara en vecka efter festen i Börjes trädgård stängdes Waldemar av.

Anklagad för övervåld i tjänsten. Tydligen hade han slagit en sjuttonårig gängmedlem, dunkat pojkens huvud i en vägg när han och Börje grep honom i familjens lägenhet.

Pappan, som var flykting från Kurdistan, gjorde det ingen tidigare vågat: anmälde Waldemar. Malin tog själv hans vittnesmål. Han sa att han aldrig skulle låta sig utsättas för polisbrutalitet i ett land som Sverige. ”Och han slog honom, oavsett vad den andra polisen säger. De ljuger båda två.”

Enligt Börje hade inget anmärkningsvärt skett vid gripandet, men Malin satt mitt emot denna man från ett land långt borta och skämdes.

Hon visste vad som hade hänt, eller var nästan säker. Tapeten i lägenheten var röd av blod, så Waldemar satt illa till den här gången.

Waldemar Ekenberg är våld.

Det kommer alltid att vara hans främsta uttryck.

Och det kan en våldsrotel behöva ibland, men av någon anledning 23

respekterade Göran anmälan och Waldemar stängdes av i väntan på den utredning som just nu pågår. Två inspektörer från Norrköping är hitkallade för att göra den. De syns till ibland på stationen, men ingen vill kännas vid dem. De kan förstöra den gemenskap gruppen ändå har.

När hon betraktar bilden på Börjes skärm kan Malin minnas grill­ doften, samtalen som rörde sig från aktuella fall till familjeliv, politik och sport, och tv-seriers och deckares dumhet.

Hon ser på Elin Sand. Lång och vältränad sitter hon på en pinnstol längst ut till vänster. Det tunna vita sommarlinnet blottar hennes svällande biceps och håret är klippt kort. Hon ser nästan militärisk ut. Hon ska köra ett Hellrace på Mallorca. Tolv mils löpning, fyra bergstoppar, hundra procent mjölksyra, tusen procent galenskap.

Nere i gymmet efter ett hårt pass frågade Malin henne varför hon skulle springa loppet. ”Varför inte?”

Håglös. ”Kanske den bästa anledningen.” ”Precis.”

Som utredare gör Elin stora framsteg. Hon är mer rationell men samtidigt mer intuitiv. Och med den kraft hon besitter skulle hon kunna ta över Waldemars roll. Men hon har nog inte det våldet i sig. Eller så har vi alla det, tänker Malin.

Jag kan döda.

Har dödat.

Hon flyttar blicken till Johan Jakobsson. På fotot är han mer berusad än de andra och i hans ögon syns paniken över dottern Stellas smärtor.

Hennes reumatism är ännu aggressivare än läkarna först trodde, inte ens de starkaste biologiska medicinerna biter och lederna förstörs snabbt.

Johan har magrat, i hans panna syns de allt djupare rynkorna och den vita linnekostym han satt på sig till grillfestens ära hänger löst på kroppen. Malin vet att han har bett läkarna att skriva ut morfin till Stella, men de vägrar. Beroenderisken är för stor.

Det finns inga enkla vägar, tänker Malin.

Livets jävlighet drabbar alla förr eller senare.

24

Det verkar ha drabbat Zeke på något vis. Han har varit sur och tvär på sista tiden, som om han är bekymrad över något, döljer något, och Malin undrar hur han är där hemma, med Karin och Tess, deras adoptivdotter från Vietnam. Även Zeke har adopterat henne nu, så hon har både en far och en mor här. Hans vuxne son hade protesterat mot adoptionen. Tyckte det var onödigt. Men Zeke hade framhärdat. ”Det är det enda rätta.”

Malin ser på hans ansikte. Yxhugget. Han växer in i sitt utseende med åren, har nästan blivit en vacker man. Eller så har han alltid varit det, och Malin inser hur mycket den här gruppen människor betyder för henne.

Hur mycket hon skulle sakna gemenskapen om de försvann. Hon har, omedvetet, gjort dem till de enda människor hon umgås med förutom Daniel och Tove, när dottern nu är hemma. Utan Toves sällskap orkar hon inte heller hälsa på Stefan på hemmet i Ljusdal. Hennes halvbror.

Han känner inte igen henne, och hon skulle lika gärna kunna hälsa på hos en staty på ett museum över sådant som inte blev.

Jag har inga vänner.

Ni där på bilden är inte mina vänner, men ändå är ni de enda jag egentligen har.

Hur ensam gör det inte mig?

Stillheten i kontorslandskapet som nyss kändes behaglig är nu bara kall och ödslig. Frånstötande på det vis som döden nästan alltid är.

Halsen är torr, ilningen, trycket, den skamfulla nästan oemotståndliga längtan efter alkohol, efter ruset, efter de korta minuter av lugn som ruset ändå alltid ger.

Hon går bort till sin plats. Öppnar upp webbläsaren på datorn. Söker på tequila, bilder. Förstorar en bild av en flaska.

Den där skulle inte göra dig mindre ensam, Malin Fors.

Hon tänker så och hon vet att det är sant.

Men hon vet också att flaskans innehåll skulle få henne att må bättre för stunden.

Tusen mil över tusen bergstoppar.

Livet som en enda lång, meningslös löptur. Blåsor stora som främmande planeter på hälarna.

25

Vi förstör oss själva, för att stå ut med oss själva. ”God morgon”, hörs en barsk stämma bortifrån ingången.

Börje Svärd.

Det har aldrig varit skönare att höra hans röst än nu. Även han blev illa åtgången i jakten på den mördare som sedan skadade Daniel. Börje svävade mellan liv och död i en vecka, med brännskador på bålen och inre blödningar. Men han återhämtade sig snabbt. Nu märks inte hans skador alls, även om Malin kan se att ärren måste strama ibland. ”Det här är vår morgonstund!” ropar Börje, och Malin ler.

26

4

Gravhögen avtecknar sig mot horisonten hundratalet meter bort, bildar en toppig kulle på det gröngula fält som rullats ut mot Roxen som en sliten matta. Sjöns vatten var alggrönt i juli, men nu är det mörkt blått i morgonljuset.

Containern står utanför Sättunas tjusigaste hus, den italiensk­ inspirerade villa läkaren Schough lät uppföra på fyrtiotalet. Mellan de högvuxna lindar som omger trädgården ser chauffören Benny Karlsson huset, skinande vitt, välhållet, och han undrar vad som finns i containern, vilket skräp sådana rikingar som de som bor i huset slänger. Ute på Gärstadsverket där han snart ska tömma containern, kommer han att få svaret.

Han backar in lastbilen framför containern. Kliver ur den luftkonditionerade förarhytten och häpnas över hur varm morgonen är. Känner sig svullen i kroppen efter ölen igår kväll, och det dunkar i tinningarna.

Han ser bort mot gravhögen, undrar om vikingarnas benbitar finns kvar i jorden. Ingen vet hur gammal graven är, men han vill tro att det vilar vikingar här. Våldsamma tokar med smak på för mycket mjöd.

Spöken.

Spökar de här om nätterna, vikingarna?

Nej, här finns inga spöken. Bara en sovande idyll. Husen längre bort på gatan är inte lika praktfulla som läkarens villa, men ändå fina, och han skulle gärna bo här den dagen han själv bildar familj. Han är trettio, så än finns det gott om tid.

Benny Karlsson ser på klockan: 07.30. Han har fullt schema hela dagen så han sätter fart. Fäster kedjorna om containern och höjer den sedan långsamt och försiktigt upp mot lastbilens flak. Han gör fast den 27

noggrant innan han på nytt tar plats i förarhytten och kör in mot stan med luftkonditioneringen på full styrka. Östgötaslätten breder ut sig framför honom. Brända ockratoner efter den heta sommaren och varma förhösten. Nästan som om elden dragit fram. Han ser Vreta klosters kyrktorn åt ena hållet, domkyrkan åt andra och rakt fram finns fler torn men han kommer inte på vad kyrkorna heter. Skit samma. Det finns ingen gud, och om han eller hon nu skulle finnas så inte fan håller sig den guden gömd i en slättkyrka.

Han kör inte in i staden, istället tar han av och kör ner på E4:an utanför Tornby, ser en rökstrimma vid färgfabriken, och så fortsätter han de tre kilometerna fram till avtagsvägen mot Gärstadsverket. Det glasklädda och brungula förbränningskomplexet liknar en samtida gravhög, fyrkantigt och ändamålsenligt, där det ligger mitt på en åker. Röken stiger ur de tre skorstenarna, vit mot den ljusblå himlen, och han kör in på asfaltsplanen, ensam så här dags.

Han backar in mot avfallshögen, in genom en av de kanske tjugo meter höga portalerna, målade randiga i gula och svarta varningsstreck.

Luften i förarhytten har förändrats och Benny Karlsson hostar. Stanken från sopor, smuts och kasserade ting är nästintill outhärdlig, men det kan inte hjälpas. Lukten ingår i jobbet.

Han kliver ur lastbilen, och stanken är ännu värre här. Han öppnar containerns luckor, fäller flaket bakåt och så får han se vad rikingarna slänger.

Möbler. Serietidningar. En gammal pojkcykel. Kläder, flaskor, samma skit som alla andra. Men många leksaker. Ovanligt många. De ser gamla ut, inte bara färgglad plast.

Så åker mer bråte ur containern.

Benny Karlsson tappar för en kort sekund andan.

Vad i hela helvetet är det där?

Hud, hår.

Ett ansikte? Ett huvud?

Ett huvud ska inte se ut så.

Det känns som om benen inte vill bära honom, ändå går han sakta fram mot sophögen. Måste se, måste ta reda på om ögonen ljuger eller inte.

28

Så blir han upprymd.

Mot sin vilja.

Men konstigt nog kämpar han inte emot. Man känner så mycket fast man inte vill.

Han har hittat ett lik.

En liten pojke.

Ibland har han fantiserat om något liknande, att vara den som upptäcker en mördad människas kropp. För det är det som ligger ovanpå några pärmar och en trasig plastpåse med kläder, till hälften dolt under en gammal fåtölj.

En död människa.

Så anar han ett vitt öppet öga. Och upprymdheten ersätts av illa­ mående.

Benny Karlsson spottar på marken.

Känner huvudvärken bli värre.

Sedan viftar han till sig karlarna borta vid kontoret och vet att det här kommer att bli en dag som inte liknar någon annan.

29