9789137137490

Vindsjälar

Mons kallentoft

Vindsjälar

Tidigare utgivning Vattenänglar 2012 Food Junkie. Livet maten döden 2013 På annat förlag Pesetas 2000 Marbella Club 2002 Food noir. Mat, mord och myter 2004 Fräsch, frisk och spontan 2005 Midvinterblod 2007 Sommardöden 2008 Höstoffer 2009 Vårlik 2010 Den femte årstiden 2011

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Mons Kallentoft 2013 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency, Malmö Omslagsbild Eva Lindblad Omslagsdesign Niklas Lindblad Tryckt 2013 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13749-0

Prolog [Vinden] Fingrar om en hals. Händer.

De pressar.

Hårt, hårdare, hårdast.

Luftströmmarna rör sig över himlavalvet och samlar ihop sig mellan stjärnorna, bildar en kall, slipad vind som rör sig vidare nedåt jorden och motar undan de stora sjok av bortglömt liv som vilar i de täta skogarna.

Den tar sig fram mellan granarna och tallarna, de svartvita björkarna.

River i mossan, skär barken från stammarna och träden undrar: Är inte det här ändå sommaren?

Vinden sjunker lågt.

Får Roxens vatten att krusa sig, driver in över fälten och åkrarna, upp över motorvägens glödande lyktor, över gistna köplador och miljon­ program, över tågräls och hyreshus, mot stadens ljus och kullerstensbelagda gator där några få nattvandrare letar sig genom den ljumma natten.

En park, ett hus med röd tegelfasad, och där letar sig den kalla vinden in i ett rum, gör sig liten och glider in genom fönsterspringan, väntar ett tag. I rummet finns doften av död, av liv som levts och snart ska vara till ända.

Munnen som söker luft, trots trötthet, trots fingrarna som trycker hårdare om halsen.

Och vinden som nyss föddes på ett stjärnupplyst himlavalv drar sig samman. Låter sig sugas ner i lungorna i en främmande kropp, blir till det sista andetag som fyller dem, blir till minnena, till våldet och smekningen och hjärtat som slutar slå och medvetandet som glider ut i en svärta som blir en klar skinande vithet.

5

Fingrarna om halsen har vitnat.

Men nu slappnar de av.

Bara döden andas nu.

Det finns ingen rädsla längre. Ingen slump.

Vinden lyssnar på en röst som bara den kan höra: Det är jag som ligger där. Är det slut nu?

Det fanns så många ord. Jag var trött på dem. Ändå vill jag ha dem tillbaka.

Solen krälar sakta upp över horisonten, låter staden vakna, ger den döende sommarens dofter liv. Soptunnornas stinkande rester, poolernas klor, tusen blommande blommor.

En storm som vaknar. Fingrar som klämde åt om en hals.

Vems fingrar? Vems hals?

Den slipade vinden drar sig undan, och sedan är morgonen stilla. En ung kvinna rör sig mot huset och parken, går långsamt i den gryende dagen.

6

Del 1 Den anständiga kärleken

1 Tisdag den tionde augusti Tove andas. Går Drottninggatan fram. Njuter av den varma sommarluft som fyller hennes lungor.

Sekelskifteshusens fasader liknar kulisser av sand i det nyvakna solljuset.

Klockan är bara kvart över sex.

Hon borde vara trött men är det inte.

Kroppen är vaken, huvudet likaså, och musklerna känns friska, som om hela hon har aptit på dagen, den hunger en människa bara känner när hon vet att hon ska göra något som har betydelse för någon annan.

Det finns ingen kyla i luften, så hon fryser inte trots att hon bara bär en tunn sommarklänning. Det har varit varmt denna sommar. Och soligt.

Men inte lika sinnessjukt varmt som sommaren för några år sedan. Hon orkar inte tänka på vad som hände den sommaren. Har lagt det bakom sig.

Mamma hade inte ens gått upp när Tove gick hemifrån nyss, till sitt sommarjobb på Kerubens äldreboende. Hon ville inte ha jobbet först, ville egentligen jobba i en klädbutik eller bokhandel. Men till slut var Keruben det enda alternativet som återstod.

Redan första dagen insåg Tove att hon hade hamnat rätt, att hon gillade de gamla, även om vissa av dem kunde vara både elaka och krävande. Den fysiska hanteringen var osmaklig till en början, men hon vande sig snabbt. Lärde sig att koppla bort äckelkänslorna och bara torka skiten, och om det luktade för starkt av avföring höll hon andan eller andades med munnen.

De som bor på Keruben är alla funktionshindrade på något vis men klara i huvudet, mer eller mindre. Skammen de känner över sin fysiska hjälplöshet syns i deras blickar och är långt värre för dem än mitt obehag, 9

tänker hon. De gamla behöver hjälp, förtjänar den, och jag ska göra det så lätt som möjligt för dem att ta emot den och att leva.

Svårare än så är det egentligen inte.

Hon inser att hon själv kommer att ligga så en dag, i en liknande säng med samma behov av hjälp, om hon nu får ett långt liv. Och morbror Stefan ligger så, på ett sjukhem i Hälsingland. Senast igår kväll bad hon mamma om att de skulle besöka honom, men mamma ville inte bestämma när. Hon vill aldrig det.

Tove rör sig nära Drottninggatans fasader nu, bort från gatan där en tidig buss dånar förbi på väg mot Universitetssjukhuset.

Solen är varm mot hennes bara ben och hon minns sig själv som liten.

Vid någon badplats. Skrik och skrän och kroppen som törstade efter strålarna nyss uppstigen ur kallt vatten.

Tove tänker på de boende.

Tyra Torstensson. Åttionio år gammal. Snurrig men charmig, halvblind och så gott som helt döv. Ostadig på benen, snäll och tacksam, nästan underdånig. Hon var sekreterare när hon arbetade, åt en advokat, och drabbad av sorger som få genom åren, men hon måste ha rest sig varje gång. ”Är Tyra vaken?” får Tove skrika när hon väcker den gamla damen varje dag efter eftermiddagsluren.

Weine Andersson.

Bonde. Gammal och trött, med varenda led i kroppen utsliten. Ändå klagar han aldrig. Inte ens på maten. Hans barn behandlar honom med respekt när de kommer och hälsar på, och det gör de ofta.

Viveka Dahlgren.

Prästfru. Med tjusiga målningar av Krouthén på sitt rum, och portvin i sängskåpet. Änka efter före detta biskopen, övergiven av sina tre barn som alla flyttat långt, långt från Linköping. Hon var volontär hos Stadsmissionen ända tills kroppen sa stopp. Tills balanssinnet bestämde sig för att börja krångla.

Fru Dahlgren kan vara märkvärdig, se ner på mig och de andra, domdera och kräva uppassning som det inte finns tid för, men jag tror att hon bara känner sig ensam.

10

Hur blir man så ensam, trots att man har barn? Vad får ens barn att överge en? Att försvinna?

Viveka Dahlgren är nittiotvå nu. De allra flesta av hennes vänner är döda. Det finns ingen där som kan hålla hennes tunnhudade hand, vi i personalen hinner inte.

Skulle jag kunna överge mamma? tänker Tove samtidigt som hon korsar Drottninggatan.

Det var kanske det jag gjorde när jag började plugga på Lundsberg.

När hon är hemma över sommaren vill hon bo hos mamma. Kommer dåligt överens med pappas unga tjej. Och så bor han för långt ut på landet.

Bäst av de boende på Keruben tycker hon om Konrad Karlsson.

Han är en kämpe. Beläst. Arbetaren som förkovrat sig på egen hand.

Arbetaren som när han skulle njuta av pensionen fick en svår stroke och blev förlamad i halva sidan av kroppen.

Men inte förlamad i själen.

Hon ser hans fårade ansikte framför sig. Vill sitta hos honom, som hon hinner alltför sällan. Vill prata med honom, se hur han lyssnar på allt hon har att säga, hur han verkar ha all tid i världen för just henne.

Hon vill se honom nicka, tänka efter och sedan höra hans goda råd, om vad hon nu undrar.

Till skillnad från mamma lyssnar han verkligen. Det är skönt, tänker Tove, att ha en gammal människa att anförtro sig åt.

Konrad Karlsson.

Kroppen är svag, men han kan bitas. Det var han som skrev insändaren i Corren, som det blev ett sådant himla liv om. I tio punkter pekade den ut de missförhållanden som rådde på Keruben, hur besparingar lett till vanvård bara för att vårdbolaget Merapi ska kunna göra stora vinster.

Den senaste veckan har Konrad verkat trött, som om värmen långsamt håller på att äta upp honom.

Låt inte värmen ta honom.

Stefans hem drivs också av Merapi numera. Vården där har blivit sämre än innan. Alla bra personer har sagt upp sig. Tove vill inte tänka på det. Hon jobbar själv för Merapi, även om det inte känns så. Hon 11

jobbar för sig själv. Ändå är hon en del av den bristfälliga vården, vare sig hon vill det eller inte.

Tove är nära parken nu, kan skönja björkarnas kronor och känna doften av Sommar-Linköping.

Växande, vid liv.

Som om allt levande i staden njuter av värmen och solen. Men då och då känner hon stanken av förruttnelse i näsborrarna, ett bevis på att stadens invånare inte orkar hålla smutsen borta helt, att både livet och döden sker hela tiden.

Något luktar hemma i mammas lägenhet.

Först luktade det bara ibland, men nu är det en tydlig stank i lägenheten jämt. Som av något som dött. En sötaktig, kvalmig odör. Mamma och hon har försökt lokalisera stanken men det är omöjligt att säga var den kommer ifrån. När de trott att den kommer ifrån diskhon och satt näsan mot vasken har det inte funnits någon lukt där, samma sak inne i duschen. Och de har provat att ha fönstren stängda, så stanken kan inte komma utifrån.

Den är starkare ibland, svagare andra dagar, men finns alltid där.

Hjärnan vänjer sig vid den efter ett tag, men vetskapen om den ligger kvar och gnisslar i medvetandet.

Hur luktar det i djungeln?

Hon har sökt arbete som volontär efter sommaren. I Rwanda. Det och en massa universitetsgrejor. Hon hoppas på Rwanda men har inte berättat något om sina planer för mamma. Vet att hon undrar. Säkert skulle hon bli galen om hon fick höra om det.

Mamma. Har hon vaknat nu?

Hon har inte druckit på nästan ett år. Inte sedan hon gjorde slut med Peter. Hon har varit ensam sedan dess, har verkat lugn, som om något hände med henne när hon var i Vietnam och löste fallet med den försvunna flickan. Som bedövad har hon varit nästan.

Hon tränar och jobbar och verkar varken frustrerad eller nöjd.

Hon bara är, och det är inte likt henne.

Det skrämmer mig, mamma, att du verkar ha beslutat dig för att nöja dig med ingenting.

12

2

Malin Fors sträcker på sig i sängen. Höjer armarna mot väggen, pekar med tårna nedåt, låtsas att hästar drar i kedjor fästa kring hennes lemmar.

Men inget händer. Kroppen känns bara seg.

Hon hörde Tove gå iväg nyss men låtsades sova, orkade inte prata med henne så tidigt på morgonen.

Det är skönt att ha henne hemma, om så bara över sommaren. Hon blev dumpad av sin pojkvän Tom, som till slut verkade ha insett att det inte gick för sig att en fin Östermalmspojke var tillsammans med internatskolans enda stipendiat. Och vad skulle han med henne till nu, när Lundsbergsstudierna var över och han inte längre var inspärrad i skogen hela veckorna?

Tove verkar ha tagit det bra, även om hon inte vill prata om det. Kanske utnyttjade de båda varandra, gjorde livet på skolan uthärdligt tillsammans. Hon tjatar inte om några märkesskor längre, eller om väskor och klänningar. Verkar ha hittat tillbaka till sitt gamla jag, den kloka, inkännande människa hon alltid varit, trots kaoset hon levt i under stora delar av sin uppväxt.

Jag är stolt över det hon gör nu.

Tar hand om gamla. Utan knot, nästan med glädje. Ett skitjobb i de flesta ungas ögon, men inte i Toves.

Malin drar täcket över huvudet.

Söker skydd för ljuset som sipprar in genom persiennen.

Men täcket stänger inte ute ljuset, ger henne inget mörker, utan gör snarare världen planlös och flack, som om hela hennes värld var liten och himlen bestod av bomullstyg som behöver tvättas.

Tove.

13

Hennes blickar ibland vid frukostbordet. I soffan på kvällen.

Du föraktar mig, tänker Malin. Och jag förstår dig.

Hon andas in den unkna luften under täcket, känner stanken i lägenheten, men svagt, som en aning som knappt retar luktsinnet. Orkar inte tänka på uppväxt och kaos, orkar inte känna hur hela hon fylls av oro över att ha försakat Tove. Det är ändå för sent nu, och hon tvingar sig tillbaka till ett slags nolläge, till det tillstånd där hon styr över sina känslor istället för tvärtom. Där luften fyller lungorna utan att hon behöver andas. Det tillstånd hon befunnit sig i ända sedan hemkomsten från Vietnam.

Men jag kan inte ligga här längre.

I min grotta. Under himlavalvet av tyg.

Jag måste upp.

Till stationen.

Helst springa en runda först.

Springa bort nattens drömmar. Springa mig själv, min kropp till liv.

Tove öppnar järngrinden till Trädgårdsföreningen. Går in i parken, tänker än en gång på hur välansade alla rabatterna är, på hur frodiga gräsmattorna tillåts växa sig.

Hon ser genom träden och buskarna, bort mot den stora planen framför scenen. Vet att alla hennes gamla kompisar som gick på gymnasiet i stan festade där på skolavslutningen, att de säkert rökte på och knullade uppe bland träden på observatoriekullen. Drack ljummen öl. Kall och god i minnet.

Hon svänger av, hör gruset knastra under fötterna. I lekparken finns inga barn ännu, men de kommer säkert senare, och ovanför lekparken ligger beachvolleybollplanerna öde. Gamlingarna älskar att sitta på Kerubens stora balkong och se ner på barnen som leker. Höra larmet från planerna. Om bara vädret tillåter kan de sitta i timmar och betrakta stojet, njuta av stimmet och de levnadsglada skriken.

Keruben byggdes på åttiotalet.

Tre våningar tungt rött tegel med klart röda, blå och gula dörr- och fönsterkarmar av aluminium. Nu kan Tove se fasaden tydligt bakom 14

björkkronorna och den höga häcken som löper längs med grusgången och fram mot glasöverbyggnaden vid entrén.

Heltidsschemana är galet tunga, tänker hon och de borde vara dubbelt så mycket personal, känns det som. I varje fall när det kör ihop sig, och det gör det hela tiden.

Chefen för vårdbolaget bor i stan. Han grundade visst alltihop och bolaget har sitt huvudkontor här. Hon vet att de tjänar sjukt mycket pengar. De köpte en massa verksamheter av landstingen när vårdinrättningar började privatiseras. Fick dem billigt. Alldeles för billigt, enligt mamma. ”Jävla stöld”, som hon utbrast en gång när hon läste en artikel om en vårdcentral i Berga som snabbt såldes vidare av personalen för tjugo gånger mer än landstinget hade sålt den för. Att artikeln var skriven av hennes ex Daniel Högfeldt gjorde inte saken bättre.

Hur gammal kan han vara, chefen? Fyrtiofem. Men han ser ut som femtio. Minst. Han var nere på Keruben en gång när jag precis hade börjat. Vad hette han?

Hon minns inte. Men han gick omkring i en glansig grå kostym och låtsades kontrollera verksamheten. Det var i samband med någon av Konrad Karlssons insändare och han hade en tjusig pr-kvinna med sig som tog foton med en Iphone. Det var uppenbart att han inte hade en aning om hur ett äldreboende fungerar, och i korridoren på andra våningen lade han armen om Tove och sa: ”Du tar väl god hand om våra gamla?” Och hon insåg att han lika gärna kunde ha sagt kunder.

Pr-kvinnan tog foton och sedan hittade Tove bilden på företagets hemsida.

Hans Morelia.

Så heter han.

Strunt i honom.

Tove tar tag i det kalla dörrhandtaget, känner hur doften av sommarmorgon, av torkande dagg i gräset, förbyts i lukten av rengöringsmedel och liv som både långsamt och hastigt håller på att ta slut.

För Tyra och Viveka, för Konrad och Weine.

Kan hon göra dagarna lite bättre för dem, är det ett bra sätt att tillbringa en sommar på.

15

3

Skyttecentrum är alltid stilla tidigt om morgnarna.

Ingen rök stiger från krematoriet borta vid Lilla Aska någon kilometer bort. Ingen kropp bränns ännu, ingen vag doft av förkolnat männi­ skokött gör hjärnan orolig.

Det enda som hörs är fågelkvitter och det dova suset av avlägsen morgontrafik bortom fälten och de täta björkdungarna.

Det är skönt att komma hit tidigt.

Smyga in ensam, skjuta några magasin mot de fasta tavlorna, trots att man inte är medlem.

Hur skulle jag ha råd med det?

Ibland skjuter jag mot fåglarna, mot ekorrarna, men jag träffar dem aldrig.

Jag vill inte träffa dem.

Kanske skada dem lite, skrämma dem, precis som jag vill skrämma skiten ur den där jäveln.

Inom mig härjar en feber, jag skjuter ut den nu, ensamma morgnar som denna.

Jag trycker in avtryckaren. Låtsas att jag ser ett ansikte bli blodigt borta vid vallen.

Ingen har någonsin kommit på mig här.

Jag skjuter.

Ser skrämda fåglar fly över en blå himmel.

16

4

Hur mycket kan man älska en annan människa?

Så mycket som jag älskar Lova, tänker Hans Morelia och sluter ögonen, känner den flyktiga doften av sin nioåriga dotter, hur hon doftar som en bättre, mer levande version av honom själv. Som om det bara fanns liv i hennes kropp och döden var den helt främmande.

Lova är ren kärlek.

Hans Morelia står på terrassen till sin villa i Ramshäll. Huset är byggt på sjuttiotalet, i en modernistisk Palm Springs-inspirerad stil, och inne på de vita väggarna hänger konst som deras konsult i Stockholm valt ut. Monokromer, och fotorealistiska målningar av fasader i New York.

Hans Morelia är trött denna morgon och kan inte komma ihåg konstnärernas namn, han är värdelös på namn, men målningarna är snygga och imponerar på gäster.

Han tar tag i det stålräcke som omgärdar terrassen och blickar ut över Linköping.

Här uppifrån har han utsikt över hela staden, och solen får gräset på Folkungavallen att blåna. Tinnerbäcksbadets stora swimmingpool skimrar vit, men badets badsjö, som har asfaltsbotten, är avgrundsmörk som om vad som helst kunde döljas i vattnet. Han kan skymta hotell Ekoxens ljusa fasad, en svart bil på gatan, och bakom hotellet ligger Trädgårdsföreningens grönska. Trädkronorna bildar ett klorofyllstint tak och i några mellanrum mellan lövverken kan han skymta Keruben, nästan ana de färgglada fönsterkarmarna.

Problemen där.

Gamlingen som skrev smörjan i Corren.

Kunde ha blivit något ännu större, men de lyckades begränsa ska17

dan genom att lägga locket på och tidningen verkade inte vilja ta saken vidare, verkade vilja hålla sig väl med honom ändå, så som de vill med betydande människor i staden. Inte heller på riksnivå tog det riktigt fart, även om någon vänsternisse skrev en arg debattartikel i Aftonbladet och tv gjorde reportage om gamlingen.

Men gubben ska inte få sätta igång något mer. Inte nu.

Bilar och cyklar på S:t Larsgatan.

Fotgängare som myror.

Han har länge velat flytta från Linköping, upp till Stockholm, flytta hela kontoret dit. Men det har inte blivit av. Allt har gått så snabbt och han har haft så mycket annat att tänka på och planera. Och Lova vill absolut inte flytta, hon trivs på Ånestadsskolan, trivs med kompisarna i klassen. Det finns inget han inte skulle göra för henne, så de blir kvar här, i den här futtiga, märkvärdiga hålan där invånarna klär sig i kostym och dräkt för att gå och flanera i centrum på lördagarna.

Madelene är nöjd med att tillhöra stadens lilla societet.

Väldigt nöjd.

Hans fru vill vara Linköpings drottning, och kommer att bli det bara affären går igenom. Hon skulle kunna gå över lik för det, skämtar Hans Morelia för sig själv.

Hur hamnade jag här? tänker han, samtidigt som han ser bort mot ”pinnen”, den högresta kontorsbyggnaden i Tornby där Merapi har sitt kontor. Där arbetar femtio anställda som sköter administration, fakturering och samordning mellan bolagets enheter.

Jag högg, tänker han. Jag hade nog med kontakter för att snabbt kunna bilda bolag och finansiera köp av de grovt undervärderade enheterna.

Sedan, när utförsäljningarna var över och han hade en portfölj med sjuttio vårdföretag, äldreboenden, röntgenavdelningar, ortopeder, vårdcentraler, gruppboenden och mycket annat i hela landet och värderingen av hans bolag var gjord, hade han tillgångar på två miljarder, stora intäkter och var bara belånad till en miljard. Han var helt enkelt långt rikare än han hade kunnat drömma om.

Han hade befunnit sig på rätt plats vid rätt tillfälle.

Därefter följde år av komplicerade större affärer. Ett tag ägde han 18

praktiskt taget halva Sahlgrenska. Och nu, när det har blivit dags att sälja, är han god för nära en och en halv miljard om bara affären med amerikanerna kan genomföras utan problem. ”Pappa.”

Lova ropar på honom nu, inifrån vardagsrummet. ”Pappa, har du sett min Iphone?”

Hans Morelia vänder sig om.

I dörröppningen ut till terrassen står hans dotter och ler mot honom.

Hennes tunna blonda hår ramar in ansiktet med de mjukt rundade kindbenen och hon har målat ögonfransarna, trots att hon inte får.

Kan en liten flicka vara sötare eller vackrare än hon?

Omöjligt.

Kan något ont hända en så vacker flicka?

Omöjligt.

Hon står över allt jävelskap i den här världen.

Madelene och han har försökt få fler barn, men det har inte gått, och på något vis räcker all den kärleken Lova sprider omkring sig. Innerst inne vill han heller inte ha fler barn. Han rymmer inte mer kärlek än den han känner för Lova. ”Kolla inne på köksbordet, älskling.” ”Okej. Kan vi köpa ridstövlar senare idag?” ”Du vet att jag måste jobba. Vi får ta det i nästa vecka.”

Hon gör en missnöjd grimas, sedan ler hon, rättar till jeansen innan hon går in igen.

Han vänder sig på nytt mot staden, ser upp mot sjukhuset. Merapi driver urologen och infektionskliniken där.

De tjänar pengar. Mer än någonsin.

Och det gör de tack vare kaizen, det japanska uttrycket som han har anammat och som innebär att göra varje detalj lite bättre, lite mer kostnadseffektiv, till exempel att inte dra fram nytt papper på behandlingsbänkarna om papperet inte är vare sig smutsigt eller skrynkligt efter en patient.

Han försöker se patienterna som kunder, som ska få den service de kan förvänta sig, varken mer eller mindre, och ändå känna sig nöjda och 19

trygga; den service som pengarna räcker till i ett skattesystem som vårt, där de flesta inte har någon privat sjukförsäkring; den service som är rimlig om företagen som bedriver vården ska ha en realistisk vinstmarginal. Hur mycket skulle det inte kosta att lindra varje smärta?

Den senaste tiden har han ibland känt sig förföljd. Har tyckt sig se någon stå i trädgården om kvällarna, i mörkret, men han vet att det måste vara inbillning. Ingen har funnits där när han gått ut för se efter. Han är bara paranoid inför affären. När det stormade som värst i medierna tyckte deras säkerhetsbolag att han skulle ha livvakt. Men han tyckte att det var löjligt. I lilla Linköping. Så kom kuvertet med avföring i brevlådan. Som tur var hittade han det själv, och han sa inget till Madelene eller Lova.

Först tänkte han polisanmäla det. Men sedan struntade han i saken.

Det var priset man fick betala för att tjäna så mycket pengar som han. Även om gränslösheten i ett sådant brev skrämde honom.

Lova är trygg här, och det gäller att inte ge efter för rädslan.

Jag är inte omänsklig, tänker han, som vissa bloggare och vänsterjournalister vill ha det till. Ska man vara direktör och entreprenör i vårdbranschen måste man ibland vara krass och se till siffrorna.

Vad tror folk? Att vård är gratis?

Se på Spanien och Grekland. Där lär de sig den hårda vägen vad saker och ting kostar.

Han får tänka så, men aldrig säga det högt.

Han vet det.

Lika väl som han vet att han inte kan glida fram i sportbil varje dag i Linköping. Maseratin som står nere i garaget kan han bara köra ibland.

Den sticker för mycket i ögonen på stadens högfärdiga borgare.

Så slår Hans Morelia ner blicken, ser på sina skinande bruna skinnskor från John Lobb, och så skäms han, vet att han inte ens får tänka så.

Vet att det är skillnad på hans företag och andra, att deras verksamhet är unik eftersom kunderna är människor i en utsatt situation. Medmänsklighet är en aspekt av affärsmodellen, ja, till och med en aspekt av själva affärsidén.

Linköping är nästan vackert denna morgon. När solljuset stänker ner 20

på de brokiga taken och de omgivande fälten, på vattnet och skogarna långt borta vid horisonten.

Vad finns här?

Amerikanerna finns här någonstans.

Nexxon.

För dem är en miljard eller två ingenting. De har hundratals miljarder och vården i Sverige är en av de framtidssektorer som deras analytiker har vaskat fram.

Hans Morelia vill sälja nu, han är bara fyrtiofem men de senaste tio åren har varit en jävla resa och hans blodtryck är otäckt högt och vill trots medicinering inte gå ner. Han är lång och slank, men ur form, och åren syns i hans magra ansikte.

Bättre att sälja.

Ta några års paus.

Försöka fokusera på Madelene och ännu mer på Lova. Skaffa en privatlärare och driva jorden runt i några år. Madelene skulle älska lyxen på hotellen. Lova skulle älska att få se världen. Han vet det. Hon skulle klara sig utan Ånestadsskolan. Hon är inte så liten längre och om några år är hon tonåring och kommer inte att bry sig ett dugg om mig, annat än om hon behöver pengar.

Jag gör mig inga illusioner, tänker Hans Morelia, samtidigt som han sluter ögonen och låter Linköping försvinna.

Han förundras över en sak.

När han sluter ögonen blir det helt svart, trots att morgonen är ljus och det borde vara nästan vitt innanför ögonlocken.

Istället finns där en skrämmande svärta.

Men det finns inget att oroa sig för.

Vad kan hända?

Kaizen in i minsta detalj.

Han öppnar ögonen och vänder sig om, ska se vad Lova har för sig innan han sätter sig i bilen och kör till kontoret, mot dagens utmaningar.

21

5

Luften ur hårtorken är varm mot halsen, som en ljummen, flyktig smekning. Malin känner håret fladdra, torka och inom sig ser hon hur de blonda stråna yr i spegeln, samtidigt som de sakta närmar sig förbränning.

Hon öppnar inte ögonen.

Vill inte se sitt morgontrötta ansikte, de allt djupare rynkorna, linjerna i pannan som snart, när som helst, kan förvandlas till fåror.

Snart fyrtio.

Men hon är mer vältränad än någonsin, skulle kunna springa ett maratonlopp utan problem, och den nakna kroppen skulle hon stå ut med att se, om det nu fanns en helkroppsspegel i lägenheten.

Hon har låtit håret växa och pagen är ersatt av ett jämnlångt fall ner mot axlarna. Ibland sätter hon upp luggen med hårspänne, men oftast tycker hon om att föra den åt sidan; rörelsen fungerar lugnande, på samma vis som fingrandet på ett radband måste göra.

Det har varit ett nollställningens år.

Ett år av kontroll.

Av att förneka behov, hantera dem.

Hantera längtan efter en varm mjuk kropp som viskar varma mjuka ord i ens öra.

Peter.

Det svinet.

Hon har inte pratat med honom sedan hon körde honom på dörren, efter att ha hittat honom med den amerikanska läkarkandidaten i jourrummet på sjukhuset.

Hon har sett dem på avstånd ute på Linköpings shoppinggator, vänt 22

på klacken och gått åt ett annat håll, och de gångerna har hon känt sig som gisslan i sitt eget liv. Och vad gör hon då?

När hon inte kan dricka.

När hon inte kan ta plats vid Hamlets bardisk och fylla sig själv med öl och ljummen tequila.

Jag trycker undan. Tänker på annat, på ingenting, och så simmar jag och lyfter och springer, springer så fort jag kan, så långt ut i ingenting som det bara går.

Den varma luften i hårbotten nu och det här året har det ibland känts som om hjärnan ska börja brinna. Men det gör den aldrig. Den vänjer sig, precis som själen, vid ett känslomässigt nolläge där ingenting betyder någonting.

Visst, hon känner alkoholsuget, men kan kontrollera det. Törsten tränger inte riktigt lika djupt längre.

Hon har arbetat också. Arbetat och arbetat. Ensam på stationen sent om kvällarna har hon försökt väcka liv i sig själv, har velat återfinna sitt gränslösa jag, så att allt sker samtidigt och ont och gott, kärlek och död, flyter in i varandra och bildar en farlig men lockande helhet.

Men jag har det tryggare så här, tänker hon. Ofarlig för mig själv.

Hon stänger av fönen. Det är skönt att slippa det mekaniska ljudet och hon öppnar ögonen, ser sitt ansikte i spegeln.

Rynkorna runt ögonen.

Jag. Malin Fors.

Jag är äldre, mer erfaren.

Varför vet jag då mindre om vem jag är och vill bli än någonsin tidigare?

I vardagsrummet öppnar Malin fönstren.

Ingen insyn här, så hon bryr sig inte om att hon är naken.

Hon släpper in sommarmorgonens nyvakna luft, och nere från parken vid S:t Larskyrkan hör hon obestämda fåglars kvitter. Kyrkans nyrenoverade fasad blänker i ljuset, och den vita putsen verkar vilja fly den bakomliggande himlen.

23

Hon andas.

Tänker på när Tove var liten och låg och sov i sin säng. Hur bröstkorgen hävdes upp och ner, upp och ner.

Hur hon fyllde sig själv med liv.

Det första man gör på en akutavdelning när det kommer in en svårt skadad patient är att säkerställa andningen. Allt annat är underordnat.

Säkert är Tove framme på jobbet nu, har dragit på sig sin gredelina bomullsrock och gör sig redo att gå in till någon gamling, kanske Konrad som hon pratat så mycket om, honom som hon har diskuterat arbetarlitteratur med.

Handelshögskolan.

Hon pratar aldrig om den längre.

I köket gör Malin sig en kopp kaffe i den nyinköpta espressomaskinen.

Den svarta sortens kaffepatron.

Starkt och varmt.

Bittert.

Vad ska jag sätta på mig?

Inget alls?

Kroppen känns neutral, som om den bara är; en funktionell maskin som endast ibland reagerar med en okontrollerad impuls i underlivet eller hjärtat.

Hon suger in kinderna, tar en klunk av kaffet, sedan en till och koppen är tömd.

Ikeaklockan på köksväggen är äntligen utbytt mot ett silvrigt digitalt monster. Inget mer innehållslöst tickande från en sekundvisare som inte finns, enbart ett ilsket rött ljus.

Dags att ta sig till stationen.

Inte bråttom ännu, men snart, och hon hoppas att det ska hända något nu, efter några veckor av sommarstiltje.

Hon undrar vad Tove gör uppe på Keruben, undrar vad som händer där i guds väntrum.

24