9789137137247

mia skäringer

forum

I_SkaĚˆringer_Avig Maria.indd 3

2011-10-07 11.19

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Mia Skäringer 2011 Omslag och grafisk form Kerstin Hanson Omslagsfoto Mattias Olsson Inlagefoton Mia Skäringer Tryckt 2011 hos GGP Media GmbH i Tyskland Isbn 978-91-37-13724-7

I_Skäringer_Avig Maria.indd 4

2011-10-07 11.19

BLOGGEN 7

KRÖNIKOR 99 Jag har ett av och på-förhållande med mig själv 100 Vem gillar mig på riktigt? 108 Den stora kompensationen 115 Gud gnuggar händerna av förtjusning 120 Innerst inne gömmer sig en liten rädd, osäker, blekfet svensk 126 Jag bugar för min mamma och arbetarklassen 132 Att våga vara själv 139 Det är okej, det räcker, det är som det ska 145 Rapport från en bår 151 Hon som bestämde sig för att vara ensam 157 Jag är apan som liknar dig 162

I_Skäringer_Avig Maria.indd 5

2011-10-07 11.19

I_SkaĚˆringer_Avig Maria.indd 6

2011-10-07 11.19

I_SkaĚˆringer_Avig Maria.indd 7

2011-10-07 11.19

1 september 2010 Genom finrum och fulrum

Jag tror på förlåtelse. Jag tror att kärlek är svaret på det mesta. Jag tror att igenkänning och humor ofta är det som förlöser oss. Och när du skrattar känner jag mig inte ensam för jag ser att du är som jag.

Jag älskar det som är roligt och sorgligt. Fult och fint. Jag tänker aldrig välja.

Ofta har jag blivit kallad överkänslig. Men tänk om det är den som kallat mig så som faktiskt är underkänslig? Mycket är en fråga om projicering.

Den här bloggen (och boken) heter Avig Maria.

Morsan. Madonnan. Horan. Kvinnan. Människan.

Går genom fulrum och finrum. Ibland naken, ibland jävligt påklädd. Den heliga Marian med ­tröjan ut och in som smygröker i fönstret när ungarna somnat, som vänder på strumpan så att ingen på det viktiga mötet ska se att det gått maskor.

Som dricker för mycket under barnfria veckor, går 8

I_Skäringer_Avig Maria.indd 8

2011-10-07 11.19

in i väggen och försöker ta för sig lite av luften i ett rum fullt av roliga män.

Jag har många grejer på listan. Jag vill lugna ner mig. Bli gladare. Friare. Smidigare. Självständigare.

Mindre kontrollerande och oräddare. Om du vill får du gärna hänga på. Bara du är snäll. Det är förutsättningen. Överenskommelsen. Tilliten. Annars funkar ingenting. Då kan jag lika gärna hålla allt för mig själv. Säga att allt är jättebra när någon frågar.

Som de flesta andra.

Och en annan viktig grej. Jag är ingen psykolog.

Ingen terapeut. Jag har fullt upp med mig själv.

Vänta dig inga klokheter. Eller tips om hur man får ihop sitt livspussel. (Livspussel = modernt uttryck skapat av stressade nutidsmänniskor. Betydelse: tusen dåligt sågade bitar som ska bli en stor grå elefant. Och jag får inte ens ihop till elefantjävelns röv!)

9

I_Skäringer_Avig Maria.indd 9

2011-10-07 11.19

1 september Barnen

Lyckliga jag. Att vara önskad på jobbet. Att få ha mina minutes of fame. Men man blir inte en bättre mamma, hur uppsminkad och cool man än är på omslagen. Jag är borta mycket och telefonsvararen är full av små rop efter mamma. Det river i hjärtat och jag undrar om jag gör rätt. Jag kommer att få mitt kvitto. Och i verkligheten finns inga omtagningar.

1 september Ängslighet

Ängsligheten breder ut sig. Som en fuktskadad våtrumsmatta. Och rädsla skapar ännu mera rädsla.

Man vaktar sitt. Tänker att man måste göra som de andra för att få vara med. Ja, även i min lilla komiker­värld. Ängsligt värre: vara med i Roast på Berns för annars är man inte lika rolig och fräck 10

I_Skäringer_Avig Maria.indd 10

2011-10-07 11.19

I_SkaĚˆringer_Avig Maria.indd 99

2011-10-07 11.19

jag har ett av och på-förhållande med mig själv

I_Skäringer_Avig Maria.indd 100

2011-10-07 11.19

Den sjuttionde föreställningen är gjord. Jag går av scenen. Conversen börjar lukta dansk ost och min rosa frack något som liknar den första tonårssvetten. Nu är det söndag kväll och helgen har börjat.

Ja, i alla fall om man är på turné och spelar alla fredagar, lördagar och söndagar.

Jag och min bästa vän Linda klättrar ut på Cirkus tak. Vi har smugglat med oss ett glas dyrt rött vin, zinfandel, mitt bästa, och tänder varsin cigg. ”Fan Mia. Det här är helt otroligt. Nu har du snart spelat hundra föreställningar.” Linda kysser mig ömt på kinden och tittar mig i ögonen. Det rinner några vänskapstårar. Vi står tysta och blickar ut över det öde sovande Grönan medan vi drar varsitt djupt halsbloss. Det ser så skönt ut när karusellerna vilar.

Jag försöker göra likadant. Låta kugghjulen stanna. Det är så jävla sällan jag hinner reflektera. Vi tar varandra i handen och låter tystnaden bekräfta all101

I_Skäringer_Avig Maria.indd 101

2011-10-07 11.19

varet i ögonblicket. Linda har känt mig länge. Hon vet allt om allt. Punkt.

Det här är sista turnésvängen på ett tag. Jag har levt i olika resväskor i ett år och det har varit så fantastiskt, så vackert att se Sverige. Alla olika städer med sin egen sorts människor. Sitt vemod.

Gråa nybyggda köpcentrum insprängda bland gamla kulturmärkta hus. Innemänniskor. Utemänniskor. Mediemammor och Tabitor. Landsort och storstad. Och överallt skrattar man åt olika saker.

Igenkänningen verkar vara total fast i lite olika scener. Det är det som är det vackra. Olikheterna.

Och på varje hotell, i varje stad, har jag alltid lämnat ett litet Avig Maria-minne. En plattång, en nedspolad tampong, en favvo-bh, någon hårsnodd eller en alldeles för dyr avsminkningskräm.

Turnématen har dock inte varierat så mycket.

Mest serverar alla spelställen kyckling. I finstad som fulstad. Örtmarinerad. Ibland om man har riktig tur en laxbit. Ja, jag vet, nu låter jag så där märkvärdig, som om min ödmjukhet slipats bort.

Det har den inte. Jag har mina rötter djupt nerborrade, ja, nästan otäckt invecklade, i den bruna jorden. Men när man för femte gången efter x antal dubbelföreställningar blir serverad en vinge som 102

I_Skäringer_Avig Maria.indd 102

2011-10-07 11.19

örtskinnet fladdrar på, då borde man ha lite kuk i sig och ropa: ”Nej. No. Jag klarar inte mer kyckling. Jag håller på att bli ett tillväxthormon.”

Men jag tuggar för jag har ju så svårt att säga nej. Är så rädd för att ge fel intryck. Man hör ju mycket om olika artister på ställena man kommer till. ”Ja, du må tro när hon var här, oj vad vi fick fjäska, beställa specialmat och ett visst sorts vin och göra i ordning logen och förbereda det ena och det andra, och ändå hade hon mage att vara otrevlig. Jävlar, va märkvärdigt det skulle vara.”

Jag tänker i mitt stilla sinne att jag verkligen förstår att man blir sådan, att jag själv kanske skulle vinna en hel del på att ställa lite högre krav. Bli som min finaste Linda säger: lite mera skoningslös. Som badkar på rummet. Jag menar, har man stått ensam i två gånger två timmar på scenen, har man gjort dubbelföreställningar två dagar i rad och dessutom rest 60 mil på morgonen för att återigen lämna ut sitt hjärta i strålkastarljusen – då kan man väl vara värd ett varmt bad på kvällen.

Det behöver inte betyda att man gått och blivit märkvärdig. Bara rädd om sig själv. Skillnad. Stor skillnad.

Skoningslös. Jag ska meditera över ordet, Linda.

Jag tror att jag ganska snart ska ta ett halvår off.

103

I_Skäringer_Avig Maria.indd 103

2011-10-07 11.19

Bara vara mamma. Bara vara lite vanlig. Ta hand om min familj. Pilla bort bruna blomblad på växterna i fönstret. Klippa gräsmattor. Odla tomater.

Lyssna. Finnas. Och efter ett tag kanske jag skriver en ny föreställning. När lusten börjar bubbla igen.

Ansträngning. Återhämtning. Yin och yang. Att det ska vara så jävla svårt. Att säga Nej. Nu räcker det för ett tag. Jag vill vara vanliga Mia nu.

Jag får många förfrågningar om att föreläsa. Om självkänsla såklart. Jag tror att många har en bild av mig som en som verkligen älskar sig själv. Ja. Jo. Det gör jag. Men kanske bara varannan dag. Jag har ett av och på-förhållande med mig själv. Hatkärlek. Bråka, knulla, göra slut, bli ihop igen. På ett oerhört komplicerat sätt. Inte alls så att jag skulle kunna skriva någon handbok. Vad vågar jag? På vissa områden allt. På andra inget. Jag har typ ingen jävla aning mer än att jag håller andan och hoppar. Typ Jeopardy: Ni ger svaren, jag ställer frågorna.

Det är ju inte utan att tveka som jag i min egen föreställning Dyngkåt och hur helig som helst gör entré i en silverbikini jag sparat sedan jag var tjugo.

Alltså femton år och hudbristningar senare. Varje gång jag startat ett nytt förhållande (inte så 104

I_Skäringer_Avig Maria.indd 104

2011-10-07 11.19

många gånger som det låter) sitter jag i sängen med en kudde framför magen. Kan bara inte visa den. Efter ett tag släpper det förstås och jag vågar visa mig. Ungefär samtidigt som man börjar våga gå på toaletten och säga ifrån när man faktiskt blir sårad. Det hela är jävligt komplicerat.

Det är ju också den rollen jag har i Solsidan.

Oundvikligt, tydligen. Gud, som jag våndats över alla bilringar i olika klänningar. Men också njutit av att äntligen få visa en ny och jävligt befriande sida av oss kvinnor. På och av-förhållandet. Hatkärleken Det är så kul, för Jossan, som jag spelar med, får massa erbjudanden om klädspons hit och dit. Jag får inget. Ha ha ha. (Detta är inte alls bittert skrivet och Jossan och jag har skrattat mycket gott och rått åt detta faktum.) Jag är för plufsig. För vanlig. Ingen vill tydligen hänga sina kläder på mig. (Jo, till slut ringde faktiskt Hope och jag blev så glad. Tack som fan.)

Det är en brutalt ytlig tid vi lever i. Monsterkrav.

Inte konstigt att man säljer ut varenda föreställning om man går ut och visar sin slappa mage på scen. Och då anser inte jag själv att jag är tjock.

Bara medelrund. Vanlig. Det vore en skymf mot de verkligt överviktiga att påstå något annat.

Jag tackar mestadels nej till att föreläsa. Jag har 105

I_Skäringer_Avig Maria.indd 105

2011-10-07 11.19

ingen färdigskriven historia att slänga fram på konferensen eller må bra-dagen. Inget som jag känner att jag kan leva upp till. Bara ordet föreläsning känns så pretentiöst. Lyssna nu på kloka Mia Skäringer som ska berätta om sin fantastiska självkänsla!

Det vackraste med min självkänsla – om jag nu ska försöka analysera det som faktiskt funkar – är att jag har en silvertråd uppåt. Himlen. Att jag ofta ber om hjälp. Till exempel har jag en liten rutin före varje Dyngkåt-föreställning. Jag ber till de högre makterna. Min pappa, Gud och heliga Maria. Madonnan. Hon, vår ikon som vi på så många sätt måste återerövra. Jag viskar tyst bakom ridån när ljuset släcks och 1 600 personer sitter därute och väntar. Prasslar, hostar och viskar i förväntan: ”Börjar det inte snart?”

Jag knäpper händerna, ber i min lilla silverbikini: Käre pappa, gode Gud och Ave Maria. Ge mig kraften att stå emot, stå kvar, stå upp. Att våga och att ge. Ge mig energin att orka ikväll också. För alla som är här. Hjälp mig med att hålla mig kvar i orden, ljuset och följa tråden. Och de blåser kraften in i mig. Aldrig har de svikit. Men såklart finns det en gräns för vad min lilla människa klarar av. Jag är ju ett verktyg och alla verktyg kan till slut gå sön106

I_Skäringer_Avig Maria.indd 106

2011-10-07 11.19

der. Plötsligt släpper själva järnhammaren från skaftet och far rakt i huvudet på mig. O, jävlar vilket allvar jag tar mig själv på nu. Hu, jag ryser. Varför skriver jag det här? Men det är bara så jag kan förklara. På allvar.

Och nu har jag mediterat klart. Tack Linda Lööf från Kristinehamn, en helt ovanlig mamma från en vanlig liten stad i Sverige. Kärleksfullt skoningslös.

Det är mitt ledord för framtiden. Amen.

107

I_Skäringer_Avig Maria.indd 107

2011-10-07 11.19