John Flanagan orato
Av John Flanagan har utgivits
spejarens lärling:
Gorlans ruiner
Det övergivna landet
Krigarkungens sal
Slaget om Skandia
Den hemsökta skogen
Macindaws fästning
Fången i Arrida
Clonmels kungar
Sårad i ödemarken
Kejsaren av Nihon-Ja
De glömda berättelserna
Den nya lärlingen
De röda rävarnas klan
Kampen om Araluen
Den försvunna prinsen
Flykten från Falaise
Arazans vargar
Fällan i Sorato
spejarens lärling – de första åren:
Tornerspelen i Gorlan
Slaget om heden
broderband:
De utstötta
Inkräktarna
Jägarna
Slavarna
Skorpionberget
Spökkrigarna
Kalderan
Attacken
Piraterna
John Flanagan
J o hn F lana g a n
i Gorlan
Översättning Ingmar Wennerberg
Översättning: Ingmar Wennerberg
KAPITEL ETT
De dubbla leden med arridiska kavallerister rörde sig över den toscanska slätten i maklig kort galopp. Ett lätt dammoln virvlade upp efter dem. Eftersom vinden inte var stark nog för att skingra det hängde dammet kvar i luften bakom ryttarna. Ljudet av hästarnas hovar uppfattades tydligt av den lilla gruppen som stod en halv kilometer bort och betraktade kavalleriet från en låg kulle.
”Halt”, beordrade Selethen, som stod tillsammans med en signalavdelning en bit från de andra betraktarna på kullen. En av hans mannar höjde omedelbart en stor rödvitrutig flagga. Han vajade den fram och tillbaka två gånger innan han hastigt sänkte den så att den inte längre syntes. Betraktarna uppfattade ett svagt rop när en order delades ut på slätten nedanför, och sedan stannade ryttarna i de dubbla leden tvärt. Dammet virvlade omkring dem och skymde dem tillfälligt.
”Bilda ett led”, sa Selethen. Han talade allmänna språket snarare än sitt modersmål arridiska. Han ville försäkra sig om att betraktarna förstod hans order. Så fort han hade delat ut den skred signalavdelningen till verket. Mannarna valde ut
tre flaggor i olika färger från korgarna runt sig och höjde dem högt över huvudet. Sedan svepte de precis som tidigare snabbt nedåt med de fladdrande tygkvadraterna.
När de gjorde detta började soldaterna återigen röra sig. Ryttarna längst bak i de två leden började rida åt sidorna i kort galopp, och mannarna framför gjorde snabbt detsamma. Endast de två ryttarna i spetsen för den lilla kolonnen stannade där de var. De två leden förvandlades raskt till en enda, bred linje. Sedan upphörde rörelsen.
”Bågskyttar fram”, sa Selethen. Fler flaggor höjdes och sänktes.
Femton ryttare i båda ändarna av den långa linjen manade nu sina hästar framåt, och de längst ut rörde sig snabbare än grannarna så att linjen, som var rak i mitten men krökt mot kanterna, kom att likna hornen på en tjur. När de trettio mannarna rörde sig till sina nya positioner satte de sina långa, smala lansar i snäva lädersocklar till höger om sadlarna innan de sträckte sig bak och tog upp kortbågar från hållare på sadlarnas vänstra sida. Efter att ha låtit tyglarna falla över hästens nacke drog varje skytt en pil från ett koger på ryggen och lade den på strängen. De samtidiga rörelserna såg ut som ett daller i linjens utkanter.
Selethen tittade på den toscanske generalen som uppmärksamt iakttog manövern. ”Från och med nu signalerar vi med lurarna snarare än flaggorna, general Aquilifer.”
Generalen, en lång, smal toscaner iklädd en sirlig vit läderrustning, nickade utan att ta blicken från ryttarna nedanför.
”Det låter vettigt”, konstaterade han. Flaggsignalerna hade hittills fungerat väl, men han förstod att de skulle vara lätta att missa i förvirringen och myllret under ett kavallerianfall.
Selethen tecknade till en annan man i signalavdelningen, som höjde en mässingslur till läpparna.
”Avancera”, sa den arridiske befälhavaren.
BA-TAAA! BA-TAAA! BA-TAAA!
Det dånade om luren, och ryttarna i den långa linjen började skritta framåt. Rasslet från deras harnesk och utrustning hördes svagt från kullen.
”Kort galopp”, sa Selethen. En ny stöt hördes från luren och ryttarna i linjen ökade farten. Ljudet av hästarnas hovar mot den hårda, torra slätten blev starkare. Ungefär femhundra meter framför styrkan hade en rad med dockor och hinder ställts upp för att simulera den tänkta fiendens position.
När trehundra meter återstod nickade Selethen till trumpetaren.
”Anfall”, sa han lågt. Hans lugna beteende stod i stark kontrast till den stigande dramatiken och det tilltagande dånet från ryttarna nedanför.
BA-TAAAAAA! BA-TAAAAAAAA! BA-TAAAAAA!
De tre utdragna tonerna fick linjen att börja röra sig i full hastighet. Hovslagen var nu mycket kraftigare, och betraktarna kunde höra stridsrop från ryttarna i linjens mitt när de sänkte sina långa lansar med bambuskaft så att de var parallella med marken. Bågskyttarna i båda ändarna, som fortfarande var flera meter framför sina kamrater, spände sina kortbågar och sköt.
Ljudet från bågarna försvann i dånet från de framrusande hästarna, men pilregnet syntes som ett mörkt moln som steg och sedan föll mot ”fiendens” linjer.
Innan det landade var en ny skur på väg, och en tredje följde när den andra brakade in i de stillastående måltavlorna så att dockor flög och sköldar och vapen yrde.
Så snart den tredje skuren var på väg svängde ryttarna på kanterna undan och red runt och tillbaka in bakom de sjuttio ryttarna som utgjorde mitten av linjen. De stannade ungefär trettio meter bakom dem, där de stod redo att försvara reträtten om det blev nödvändigt.
Mitten av linjen brakade in i den tänkta fienden och slog omkull halmfigurerna, spetsade dem på lansar och stötte och högg samtidigt som hästarna stannade. Några ryttare tappade sina lansar när de stötte dem mot de provisoriska försvarsverken som ställts upp. Ryttarna drog genast sina långa, krökta sablar och började hugga mot dockorna så att halmen flög.
När ryttarnas rörelser och utfall var som mest intensiva sa Selethen bestämt:
”Retirera.”
BA-TA! BA-TA! BA-TA! BA-TA! BA-TA!
De korta stötarna bildade en enträgen, skärande rytm som var omöjlig att ignorera. De huggande, stickande kavalleristerna vände nästan omedelbart på sina hästar och satte sporrarna mot djurens sidor. De sjuttio ryttarna drog sig samlat ur striden och galopperade tillbaka i riktningen de kommit från. När de lämnade platsen skickade de trettio skyttarna iväg ytterligare två skurar mot de tänkta fiendernas söndersmulade led. Sedan vände även de om och formerade sig på nytt i utkanterna av kamraternas linje. När den långa linjen åter nådde sin startpunkt såg Selethen på sin trumpetare.
”Halt”, sa han, och trumpetblåsaren nickade och höjde sitt instrument en sista gång.
BATA! BATA! BATA! BATA! BATA!
De snabba och bestämda tonerna, i en stigande skala, ekade över slätten. Till svar saktade ryttarna in sina galopperande
hästar, stannade in och vände sig så att ledet var vänt tillbaka åt samma håll de kommit från.
”Manöver”, beordrade Selethen, och en blåvitrandig flagga höjdes och fördes ett par gånger fram och tillbaka innan den hastigt sänktes.
Ryttarna i linjen slappnade av och böjde sig fram för att klappa sina hästar och prata berömmande med dem. Hästarna var upprymda efter anfallet, slängde med sina huvuden och ruskade på manarna. Sedan lugnade de sig långsamt tills ordningen i linjen endast stördes av enstaka stampande hovar.
General Aquilifer vände sig mot Will, som hade iakttagit uppvisningen.
”Mycket imponerande”, sa han.
Will nickade. ”Jag anade att du skulle tycka det.” Han log mot Maddie, som satt några meter längre bak på hästen Bumper.
Will och Maddie var ute i ett diplomatiskt ärende åt kung
Duncan av Araluen. Duncan, som kommit till makten som härförare, hade på senare år visat talang för diplomati och förhandling. Efter att ha sett alla fördelar som avtalet mellan
Araluen och Skandia – ett avtal som ursprungligen förhandlats fram av Will – hade inneburit var han ständigt på jakt efter nya möjligheter att skriva avtal med starka länder. Hans mål var att öka förståelsen mellan hans närmaste grannar och bygga kraftfulla gemensamma försvarspakter när det fanns möjlighet. Om grannländer som Toscano och Arrida ingick i en försvarsallians skulle det bidra till en tryggare stämning i världen och ge ett effektivt skydd mot aggression utifrån.
Alla länder var förstås inte lämpliga kandidater – iberierna var till exempel notoriskt opålitliga och ohederliga – men
när Duncan såg en möjlighet att smälta samman två mäktiga arméer till en enad styrka tog han chansen.
Arrangemanget som just nu testades mellan Toscano och Arrida var ett utmärkt exempel. Inget av de två länderna hade något intresse av att expandera utanför de egna gränserna. Den toscanska armén var en mäktig, stabil kraft – som dessutom hade världens bästa tunga infanteri. Den saknade däremot ett lika effektivt kavalleri, vilket begränsade möjligheterna att rekognosera och gjorde den sårbar för överfall och överraskningsangrepp i händelse av ett fälttåg.
Den arridiska styrkan utgjordes däremot huvudsakligen av ett lätt kavalleri i toppklass. Och som Selethen precis hade demonstrerat var hans soldater mycket disciplinerade och hölls under noggrann kontroll genom stark central ledning.
Aquilifer slog hälarna mot hästens sidor och red långsamt fram till platsen där Selethen och hans signalavdelning väntade. Will och Maddie följde efter med några meters avstånd.
När Aquilifer närmade sig Selethen bugade den arridiske befälhavaren lätt i sadeln och gjorde en traditionell, elegant böljande välkomsthälsning där högerhandens pekfinger och tumme fördes till läpparna, pannan och sedan tillbaka till läpparna igen.
Aquilifer besvarade hälsningen med den toscanska militärens honnör – framsträckt högerarm med handflatan nedåt.
”Du ser ut att ha total kontroll över dina mannar i strid”, sa Aquilifer.
Selethen nickade. ”I en riktig strid händer det förstås att soldaterna missar vissa meddelanden. Men normalt sett kan vi följa deras handlingar och signalera om ändringar eller variationer.”
”Och en ordnad reträtt”, sa Aquilifer.
Selethen nickade. ”Och en ordnad reträtt när det behövs.”
Den toscanske generalen nickade. ”Det är precis vad vi behöver”, sa han med en röst som tydde på missnöje. ”Våra kavallerister är rekryterade från olika grannländer, men de har ingen uppfattning om disciplin och saknar sådan central styrning som du precis har demonstrerat.”
Han vände sig bort och betraktade den raka linjen med kavallerister på slätten nedanför.
”Faktum är att all kontroll brukar lämnas vind för våg så fort de börjar galoppera. Det har jag märkt flera gånger. De blir som en blodtörstig flock som bara försöker vinna segrar över fienden.”
Selethen sa inget. Han var för artig för att kritisera det toscanska kavalleriet. Men hans höjda ögonbryn sa mycket.
”Det kan bli farligt”, sa han till sist.
Aquilifer nickade häftigt. ”Det är precis vad det är. Jag har sett styrkor utplånas när striden börjar gå dåligt och de vägrar lyda reträttsignalen. Eller helt enkelt inte hör den. Våra kavallerireserver är opålitliga och odisciplinerade. Och de flesta av våra generaler vill ogärna använda dem.”
”Vilket antagligen gör livet ganska svårt för er”, sa Selethen.
Aquilifer mötte hans blick. ”Mycket svårt. Vår armé är synnerligen vältränad. I en regelrätt strid finns det ingen styrka som kan stå emot den. Men vi hämmas av vårt ineffektiva, opålitliga kavalleri och en avsaknad av goda rekognoseringstrupper.”
”Det är precis därför kung Duncan tycker era två arméer bör samarbeta”, inflikade Will. ”Ni har båda någonting den andra saknar.”
De två befälhavarna vände sig om i sadeln och betraktade honom. ”General Aquilifer behöver en pålitlig, rörlig styrka som kan rekognosera”, fortsatte han. ”Och du, Selethen, kan ha nytta av kraften i Toscanos tunga infanteri.”
”På tal om det …”, började Selethen med ett litet leende.
Aquilifer satte sig lite rakare i sadeln. ”Ja, absolut”, sa han bestämt. ”Det kanske är dags att visa våra arridiska vänner hur en toscansk legion drar i strid.”
John Flanagan orato