9789129748048

Page 1


OSKAR KROON

Läs mer om Oskar Kroon på

rabensjogren.se

© Oskar Kroon 2025

Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025

Omslag: Sara Acedo Omslagsbilder: Engin Akyurt/Unsplash, Joshua Newton/Unsplash och Wikimedia.

Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025

ISBN 978-91-29-74804-8

Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Nina dök upp som från ingenstans. Och sen försvann hon lika plötsligt.

Det var sommarlovet efter sjuan och jag skulle bo ett tag hos morfar i Paradiset. Det var såklart inget jag hade längtat efter, men protester var meningslösa och det blev som mamma bestämt. Till en början var mitt mål bara att överleva. Inget annat. Jag skulle helt enkelt stå ut och vänta på att mamma skulle komma tillbaka och rädda mig.

Men så dök alltså den där Nina upp. Och sen blev det som det blev med allt.

Jag trodde nog att jag kommit över det. Inte glömt kanske, men det var liksom inget som jag tänkte så mycket på längre.

Men så gick morfar och dog och alltihop kom tillbaka.

Minnena från den där korta tiden i Paradiset för två somrar sen spelas upp som en film i huvudet och då känns det verkligen som om det är nåt slags magi över alltihop.

Kanske har sån magi bara med tiden att göra. Att den liksom går och aldrig kommer tillbaka. Men det är också som om jag ser hur varenda grej som hände då verkligen var betydelsefull och nästan livsavgörande. Stort och smått. Gott och ont.

Lövträden och tallarna och kvällshimlen över havet och

så näktergalen som satt utanför fönstret och smattrade och lät som kulsprutor och lasersvärd om kvällarna. Morfars pissiga gräsklippare och hans välknutna slips. Den sinnessjuka festen på stranden och fartygen som plötsligt bara låg där ute på havet, stålgrå och hemska. Rädslan då, och så morfars galenskaper senare den natten.

Ja, såklart har magin med morfar att göra. Det han betydde då. Och att han inte längre finns. Men minst lika mycket har det väl med Nina att göra.

Jag minns så fruktansvärt tydligt hur hon plötsligt bara stod där vid trappan som ledde ner till stranden. Hur hon tittade på min rosa Lana Del Rey-tröja som jag fått strax före skolavslutningen.

Hur hon såg upp i himlen sen – där ängshöken seglade på smala vingar – och sa:

”Summertime Sadness, vad fan är det?”

Och Tage som började gapflabba då.

Senare skulle hon få reda på saker om mig som jag inte hade tänkt berätta för nån.

Och hon skulle berätta saker för mig. Förtroenden som jag måste ge henne löften om att inte bryta.

Löften som jag bara nån dag senare skulle bryta utan att förstå att det var vad jag gjorde.

Jag ångrar det fortfarande så att det gör ont i mig när jag tänker på det.

Jag ska i alla fall berätta vad det var som egentligen hände dom där dagarna för två år sedan. Alltihop ska jag berätta, från början.

Summertime Sadness

Jag hade alltså just slutat sjuan. Det var kvällen efter avslutningen och jag och mamma satt på La Gondola och firade in sommarlovet. Det var som tradition.

Vi hade just fått in maten när mamma lutade sig bakåt, suckade och sa att hon hade nåt som hon behövde berätta.

Sen bara sa hon det. Att hon tänkte dra. Och att hon skulle lämna mig hos morfar i Paradiset.

Hon sa att hon hade fått ett uppdrag som hon inte kunde tacka nej till. Det lät som nåt fantastiskt. Det var det knappast. Uppdraget var att resa till gränsen mellan Ukraina och Polen och hjälpa flyktingar som kom från kriget.

”Samvetet”, sa mamma.

Det sa hon alltid.

”Jag måste verkligen göra det här”, sa hon. ”Förlåt.”

Jag tittade ut mot sommaren och allt som pågick där utanför glasrutan. Dom öppna fönstrena och människorna på balkongerna, dom fulla uteserveringarna på andra sidan torget och så måsarna som kretsade och skrek över alltihop.

Mamma lade huvudet på sned och sträckte sig efter min hand.

Jag drog undan den.

”Men, älskling”, sa hon. ”Men älskling, du kan ju ha det hur bra som helst där.”

Hon fattade verkligen inte.

”Och så har du ju alltid Tage.”

Tage var den enda jag kände i Paradiset, bortsett från morfar. Han var ett år äldre – son till mammas gamla bästis Anja, och vi hade liksom tvingats på varann.

”Men du”, sa mamma.

Jag tittade ut genom fönstret och hon fortsatte att äta.

Jag var inte hungrig längre.

Jag märkte att hon tittade på mig, men det dröjde ovanligt länge innan hon sa nåt.

”Du måste äta”, sa hon till slut. ”Du vet att du måste äta.”

Tyst sa hon det, som om det var vår lilla härliga hemlighet.

Jag sköt undan tallriken.

”Men snälla du, gör inte så här mot mig”, sa hon.

Jag ville skrika. Jag ville ta den där slabbiga sommarlovspizzan och trycka den mot fönstret och se den sakta glida ner mot golvet. Jag ville välta stolar och skrika.

Mot dig?! ville jag skrika.

Men istället sa jag bara att jag skulle gå på toaletten och sen satt jag där inne och läste klottret på väggarna.

Det är så jag minns den kvällen. Kukar, namn och telefonnummer. Taffligt ditristade med kulspetspenna eller fickkniv.

När jag kom ut tvingade jag i mig en bit av den kalla pizzan.

”Det kommer bli bra det här”, sa mamma, men hon visste inte vad hon pratade om.

På teveskärmarna ovanför kassan visades bilder från kriget.

Raketer över skogar och döda städer i ett land som nästan såg ut som vårt.

Det var dit hon skulle. Hon skulle lämna mig, ensam i Paradiset, för att själv flyga rakt in i helvetet.

Ur högtalarna sjöng en gammal soulgubbe som jag kände igen från nån av mammas spellistor.

A change is gonna come, sjöng han.

Så en stekhet sommardag lämnade vi stan och körde på slingrande små vägar genom böljande fält och små pittoreska men folktomma byar i rött tegel. Och när vi svängde ner mot havet, in i skuggan av dom tusenåriga lövträden, då jublade mamma. Det gjorde hon alltid. Hon älskade verkligen den platsen.

Det var också hon som envisades med att kalla den för Paradiset.

Och visst var det fint. Platsen bestod av himmel och hav.

En evighetslång sandstrand fanns det och ovanför den fanns ängar och dalar och på andra sidan landsvägen lövskogen och bäcken som slingrade ner mot havet och vidare ut och blandade sig med allt det blå. Det fanns fjärilar och grodor och andra djur och växter som levde där och som nästan inte fanns nån annanstans.

Men det fanns annat också.

Ett skjutfält till exempel, där det hände att militären hade övningar. Och vid grusvägen bort mot byn där Tage och dom andra bodde i sina små lådor till hus, där fanns den äckliga minkfarmen inne i mörkret.

Mamma såg bara det fina.

Hon vevade ner fönstret och ropade till mig genom motorljud och fågelsång.

”Känner du?” ropade hon.

Jag svarade inte. Tittade bara rakt fram och kände hur klumpen i halsen växte.

”Men känner du inte?” ropade mamma igen. ”Friheten!”

Den där klumpen hade vuxit och vuxit ända sen den vidriga skolavslutningskvällen på La Gondola.

Nu kunde jag nästan inte svälja.

När bilen så småningom försvunnit upp mot landsvägen stod morfar och jag kvar och bara såg på varann. Spåren efter mamma lyste som sliriga sår i det välkrattade gruset. Jag var barfota och dom vassa små stenarna stack och brändes under fotsulorna. Morfar hade slipsen åtdragen och fula välputsade sandaler. Fram och tillbaka över tomten guppade hans älskade gräsklippare som en stridsvagn över ett gravfält.

Det var så dumt. Alltihop så fruktansvärt fel.

”Du borde verkligen inte ha en sån”, sa jag till morfar och nickade mot det mekaniska monstret.

Det ryckte till i morfars mungipor när jag sa det. Den prydliga mustaschen tog som ett skutt. Som början på ett leende nästan, men ett leende kunde det väl knappast vara.

Det kändes som arga leken, det luktade som bränt gräs.

Ganska ofta blev det så här med morfar. Som tävling typ. I vanliga fall, när mamma var med, då var det helt okej.

Det kunde till och med vara ganska kul, för då hade jag henne som på mitt lag. Då kunde hon och jag ha semester hos morfar i Paradiset och liksom sköta oss själva. Det var så det brukade vara om somrarna. Morfar kunde få gå runt innanför sina höga gröna murar och muttra. Vi kunde

skratta åt honom och retas i smyg. Det hände att jag tyckte synd om morfar då, men det var det liksom värt. För jag ville gärna vara på mammas lag. Det glada laget.

Sen, efter nån vecka, brukade mamma tröttna på riktigt.

Då märkte jag att hon blev ledsen och våra semestrar hos morfar hade ofta slutat med att hon satt och talade ut med

Anja nånstans. Vi lämnade morfar och kanske åt vi middag nere på strandhotellet eller så hängde vi hemma hos Anja och Tage borta i byn.

”Det går liksom inte att nå fram till honom längre”, sa mamma och Anja nickade och gjorde ledsen mun, som om hon förstod.

Jag brukade vilja höra vad mamma sa till Anja om morfar, men Tage slet och drog i mig och ville ha mig med in på rummet för att spela tevespel.

Sen, några veckor efter att vi kommit hem, var det oftast som om mamma glömt alltihop. Då längtade hon till Paradiset igen och allting upprepades.

Jag var ju van. Det var som det var och jag brukade verkligen inte ha nåt emot att hänga hos morfar. Inte så länge mamma var med.

Men nu var allt plötsligt så annorlunda. Nu hade mamma övergett mig och bara lämnat dom där sliriga såren i gruset. Det var bara jag mot morfar nu och jag önskade nog att han faktiskt hade fattat det. Att allt inte var som vanligt. Att jag egentligen skulle behöva vara på hans lag nu.

Han verkade verkligen inte fatta det.

Eller kanske var det så att alltihop var mitt fel. Kanske

hade jag helt enkelt inte gett morfar nån chans. Precis som vanligt hade jag ju genast gått igång och börjat anklaga honom för den där gräsklipparen som han älskade så. Jag hade gjort det för att jag var sur och rädd och övergiven.

Men också för att det var så det brukade gå till här. Tusen gånger hade jag berättat för honom om det vidriga med robotgräsklippare. Att dom mördar igelkottar. Att om man inte låter nåt växa och blomma så finns det till slut inget alls som kan leva.

”Humbug”, mumlade morfar då.

Precis som vanligt.

Han gillade att flexa med såna där ord som ingen annan fattade. ”Entledigad”, ”ånyo”, ”vederbörande”. Så småningom skulle han börja prata om ”Chopins nocturner”.

”Och vad betyder det då?” sa jag trött.

”Vilket?”

”Det där som du sa. Hamburg?”

”Humbug”, skrockade morfar. ”Bluff och trams och ingenting att ta på allvar. Som det mesta i den här förbannade världen.”

Jag ville skratta, men det gick inte.

”Men …”, sa jag bara, men morfar bara vände sig om och gick för att hämta krattan.

Han skulle radera ut dom sista spåren efter mamma.

”Du förlorade”, ropade jag efter honom och kände paniken komma smygande.

Övergivenheten. Mörkret.

Jag sparkade tafatt i gruset och hoppades kanske att nån

småsten skulle kunna sprätta in på gräsmattan och fastna i maskineriet och sätta stopp för galenskapen. Men gräsklipparen bara fortsatte sitt envisa arbete.

”En vacker dag ska jag slå ihjäl dig”, mumlade jag åt den och började gå mot huset där morfars gamla telefon plötsligt hade börjat ringa med ett fruktansvärt skrammel.

Det var mitt på dagen och solen sken och havet glittrade och snart skulle mamma sitta på ett flyg på väg rakt in mot helvetet.

”Samvetet”, hade hon sagt och sett ledsen ut.

Jag hatade hennes samvete.

Telefonen fortsatte att skramla och jag tog verandatrappan i ett kliv och struntade i morfars uppmaning om att torka fötterna på dörrmattan.

Jag kastade mig ner i den blommiga soffan, lyfte luren på hans gröna gamla telefon med nummerskiva och svarade.

”Hallå, du har kommit till Voldemort.”

Det är sommarlov och Alex ska bo hos morfar i Paradiset.

Mamma påstår att morfar är snäll, längst inne, men Alex tvivlar. Morfar är bara sur och hatar allt som lever och vill växa. Antagligen är den där pissiga robotgräsklipparen den enda varelse han verkligen älskar.

I Paradiset finns också Tage, som kanske hänger med Alex mest för att han måste. Och så ängshöken. Det är som om den ser rakt in i Alex.

När Nina dyker upp känns det som när man hör en perfekt låt för första gången och Alex vet att han måste få träffa henne igen.

Det finns inget paradis är en finstämd berättelse om den första kärleken av dubbla Augustprisvinnaren Oskar Kroon.

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.