9789129741858

Den

s tö r s ta lö g n e n

Den

s tö r s ta lö g n e n

Läs mer om Johanna Solberger på rabensjogren.se

© Johanna Solberger 2024 Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2024 Omslag: Kerstin Hanson Omslagsbild: JC Gellidon / Unsplash Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024 ISBN 978-91-29-74185-8 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

kapitel 1

Natten innan jag börjar gymnasiet drömmer jag om Lia. Jag står på en klippavsats ovanför ett forsande vatten och Lia hänger från kanten.

Med spretande fingrar försöker hon få ett bättre grepp om berget, men hon kommer inte orka länge till. Själv står jag som fastfrusen och kan bara se på. ”Noomi!” skriker hon i panik, innan hon långsamt tappar greppet och störtar mot det svarta virvlande vattnet.

När jag vaknar har jag trasslat in benen i täcket och lakanet är vått av svett. Jag tänker på Lias skrik i drömmen, och hur det upphörde när hon slog i vattnet. Jag sätter mig upp i sängen och pulsen slår som om jag har sprungit ett maraton. Det känns som att jag knappt har sovit något alls och jag förstår inte hur jag ska klara skolan idag.

Det är en vecka sedan Lia försvann.

Mamma och pappa har redan åkt när jag kommer ner till köket för att fixa frukost. Egentligen är jag inte hungrig, men jag rostar ändå en brödskiva och rör ihop lite O’boy. Mackan växer i munnen.

Idag är det första dagen på Norrgård. Första dagen utan Sanna och Lovisa som jag gjort allting med sedan förskolan. Hur ska jag klara mig utan dem?

Jag försöker tränga undan den olustiga känslan i magen och reser mig för att plocka undan. Jag sköljer ur glaset och slänger den halvätna mackan i soporna. Först då ser jag lappen bredvid kaffebryggaren.

3

Kom hem direkt efter skolan och glöm inte mötet ikväll.

Det är mammas handstil.

På bussen in till stan är det halvfullt och jag får ett eget säte. Sanna och Lovisa har tagit en tidigare buss. Till Lundby måste man byta i centrum, men det slipper jag. Det tar fyrtio minuter in till Norrgård och jag tänker på Lia och det sista stora bråket. När Lia grät på ett sätt jag inte hört henne göra förut och något gick sönder i vår familj. Jag har skickat flera meddelanden och ringt henne några gånger, men hon har inte svarat.

Nu hoppas jag få träffa henne i skolan. Prata med henne och övertala henne att komma hem.

Höga lövträd står som vakande jättar vid ingången till skolgården.

Jag stannar till en kort stund och tittar upp i trädkronorna. De vajar stilla i vinden och de tusentals löven ger ifrån sig ett hummande och sövande ljud. Men så kommer jag på mig själv. Vill ju inte att någon ska se vad jag håller på med och tänka: Vad är det här för en idiot?

Utanför aulan där vi ska samlas hittar jag en plats vid väggen. Det är många som verkar känna varandra och som står i trygga små grupper, men det finns också sådana som jag, som står för sig själva och försöker se upptagna ut. Vi som bara vill att det ska ringa in så att vi får sätta oss i skydd av mängden. Jag ser mig omkring i hopp om att få syn på Lia men har svårt att urskilja någon i klungan av elever. Jag måste träffa henne idag, det finns inget annat.

När vi kommer in i aulan står det några lärare uppe på scenen. ”Hallå, hörs jag?” sprakar det till i högtalarna.

Hon som pratar är en kvinna i grårutig kavaj och svarta markerade glasögon. Hon berättar att hon är rektor på skolan och att hon vill hälsa oss alla välkomna till Norrgårdsgymnasiet. Att hon tillsammans 4

med alla lärare ska jobba för att vi ska få en fin tid här på skolan.

Det är då jag förstår att det bara är ettorna som är samlade nu, treorna har säkert ett senare upprop. Det drar åt i magen. Jag som har tänkt på den här dagen hela veckan, ända sedan Lia försvann. Att vi skulle ses idag, att jag skulle övertala henne att komma hem så att allt kan bli som vanligt. Nu är det inte ens säkert att vi träffas.

Efter uppropet får vi träffa våra mentorer som ska ha oss i svenska och matte. En av dem är Lena, hon pratar skånska och jag får a­ nstränga mig för att höra vad hon säger. Jag skriver frenetiskt ner allt, försöker lura min hjärna att jag har koll på situationen. I själva verket vågar jag knappt titta på mina nya klasskompisar. Varför var jag så envis med att gå humanistisk? Hur mycket enklare hade det inte varit att gå ekonomisk på Lundby med Sanna och Lovisa? Då hade jag inte behövt sitta här, ensam och skräckslagen. Men det var något med att välja samma som Lia. Hon ville egentligen gå estetisk, men det sa mamma blankt nej till. Så det blev humanistisk för henne och nu även för mig.

Våra mentorer pratar om att det här är början på ett nytt kapitel i våra liv, att det är nu som vi på allvar kan välja vilka vi vill bli. ”Och tiden fram till studenten kommer gå snabbare än ni tror”, säger Lena och ler så brett att hon nästan visar alla tänder.

Hon blir avbruten av att dörren öppnas och en tjej kommer in. ”Förlåt, det var lite svårt att hitta rätt klassrum”, säger tjejen.

Det är som om något händer i rummet, som att det blir lättare att andas.

Lena blickar ut över klassrummet och jag tar ner ryggsäcken från den lediga stolen bredvid mig. ”Där har du en plats”, säger Lena och pekar åt mitt håll.

Hon dunsar ner bredvid mig och kränger av sig ryggsäcken.

5

”Har jag missat något?” viskar hon.

Jag kämpar febrilt för att komma på något att säga, men får inte fram ett ord. Istället tittar jag på hennes kläder, vida jeans, en stor röd hoodie och håret uppsatt i två tofsar. Mamma skulle aldrig låta mig gå till skolan så där. ”Jag heter Idde förresten”, fortsätter hon. ”Noomi”, stammar jag viskande fram.

Jag måste framstå som ett ufo.

Jag vänder mig om mot de övriga i klassrummet där alla är i full gång med att skriva ner sina förväntningar på de kommande åren.

Jag försöker komma på något jag verkligen vill, men det står helt still.

Inte en enda grej kommer jag på. Till slut skriver jag bara en mening.

Jag vill hitta Lia. Sedan suddar jag snabbt ut det och hoppas att Idde inte hann se.

6

kapitel 2

Pappas gamla guldfärgade Monark står på uppfarten när jag kommer hem. Den som han haft så länge jag kan minnas. Genom köksfönstret ser jag honom vid diskbänken. När jag kommer in i köket tittar han upp mot mig och vinkar med en hand som är alldeles bubblig av diskmedel. ”Hej gumman, hur har det gått idag?” säger han och torkar händerna på en handduk. Han försöker vara lättsam, men han låter tillgjord på rösten. ”Jo, det gick väl bra”, svarar jag och funderar på vad jag ska säga mer. Att jag kände mig dum och bortkommen? Att alla verkade så mycket smartare än mig? Knappast. För en sekund överväger jag att berätta för pappa att jag letade efter Lia, men jag är rädd för hur han skulle reagera. Varken mamma eller pappa har sagt ett ord om Lia sedan hon försvann. Jag tänker på henne hela tiden, men vågar inte fråga var hon är. Fattar inte varför vi inte kan prata om henne. ”Det är mat snart”, fortsätter pappa, som om han vill prata om något annat. ”Jag har gjort köttfärspaj, det gillar ju du. Mamma blir sen så vi möter henne i församlingssalen.”

Jag går upp på mitt rum och lägger mig på sängen. Det känns taskigt mot pappa, men jag orkar inte prata.

Jag tänker på allt som har hänt, hur det kom sig att Lia började tvivla.

Hon var en sådan som gick in för allt till hundra procent. När vi var små var hon den som var flitigast med bibelstudierna och mest 7

omtyckt i församlingen. Jag, som knappt vågade öppna munnen på mötena, önskade att jag kunde vara mer som hon. Men lika mycket som hon hade gått in för församlingsarbetet, lika uppslukad blev hon av gymnasiet när hon började där. Det var som om det tog upp all hennes tid. Hon började umgås med kompisar utanför församlingen och sedan kom ifrågasättandet. Och på slutet, innan hon försvann, sa hon att hon inte visste om det som pastorerna sa på mötena var sant längre.

Då ville jag bara stänga av och sudda bort allt. Jag ville rädda Lia från Satan. Rädda mig själv, mamma och pappa. För om Lia hade sådana tankar, vad skulle då hända med oss?

Jag tänker tillbaka till en morgon i början av sommaren. Jag vaknade sent och trodde jag var ensam hemma. Mamma och pappa hade åkt iväg för att röja inför renoveringen av församlingssalen. Men så hörde jag en toalett spola på övervåningen. Försiktigt gick jag upp ur sängen och kikade in i Lias rum. Hon syntes knappt där hon låg bortvänd med täcket högt uppdraget över huvudet. ”Lia”, sa jag tyst. ”Klockan är jättemycket, ska du inte komma upp och äta frukost?”

Hon rörde på sig och grymtade något jag inte hörde. ”Mamma och pappa har redan gått.” ”Är de inte hemma?” frågade hon och lyfte huvudet från kudden och vände sig mot mig. ”Nej, de är i församlingssalen.”

Det blev tyst en liten stund. ”Har du ätit?”

Jag skakade på huvudet.

8

”Ska vi göra våfflor?” ”Våfflor? Vi kan väl inte äta våfflor till frukost? Tänk om mamma kommer på oss?” ”Klart vi kan”, sa Lia. ”Hon kommer inte att märka något.” ”Okej”, sa jag även om jag visste att det var en dålig idé. ”Jag går ner och vispar ihop smeten.”

Efteråt ville jag diska undan direkt, men Lia övertalade mig att vi kunde vänta med det. Vi slängde oss i varsin fåtölj i vardagsrummet.

Stekoset från våfflorna hängde kvar och gjorde mig illamående. Lia skrattade för att jag hade fått grädde på hakan. Det kändes lite som förr, när allt var enklare. ”Brukar mamma och pappa fråga något om mig, om du vet var jag är och så?”

Frågan kom plötsligt och med så låg röst, som om Lia var osäker på om hon ville höra svaret. ”Nej”, svarade jag automatiskt. ”Eller ja, kanske någon gång. Mamma har frågat om jag vet något om dina kompisar i stan, men jag känner ju inte dem.” ”Förlåt, jag blev lite nojig bara. Har jag sagt att jag har pratat med Roger flera gånger sista tiden?” ”Nej, det har du inte”, svarade jag, men var egentligen inte förvånad.

Roger är en av pastorerna i församlingen och en av dem som vi ska lyssna extra noga på. Det har mamma sagt från det att vi var små. Om en församlingsmedlem gör något som inte är förenligt med vår tro får den samtala med en av pastorerna. Och Lia hade missat några möten den senaste månaden. ”Vad har ni pratat om?” ”Han har frågat en massa om vilka jag hänger med i skolan, hur 9

­mycket jag läser bibeln, varför jag inte arbetar mer för församlingen.

Sista gången ville han veta om jag träffar killar.” Lia grimaserade. ”Han pratade om hur lätt det är att falla för Satans frestelser och att jag visat på låg moral när jag inte kommit på alla möten. Han frågade gång på gång om jag träffade killar och vad jag gjorde med dem. Det var som om han fantiserade om vad jag hade gjort. Och så pratade han om vad som händer med dem som väljer Satan framför Gud. Det var så creepy.”

Jag borde resa mig upp och gå. Man får inte prata så om församlingen och framför allt inte om pastorerna. Men jag ville veta vad Roger sagt. Vad hade Lia gjort? Hur hade hon syndat? ”Vad svarade du?” frågade jag samtidigt som jag försökte mota bort olustkänslorna. ”Jag sa att jag har mycket i skolan, att jag vill ta studenten med bra betyg. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om betygen, men det var vad jag sa i alla fall.”

Hon tystnade och pillade på en tråd på en kudde. ”Jag vill hålla på med musik, det är vad jag alltid velat göra. Men jag får inte, inte för mamma och inte för pastorerna, för att det är syndigt. Är inte det sjukt?”

Det var obehagligt när hon pratade så om mamma och pastorerna.

Jag visste inte vad jag skulle säga. ”Låter jag som en hemsk människa?”

Jag skakade på huvudet, även om det kändes fel att Lia pratade som hon gjorde. Men jag vågade inte säga det nu när hon var så upprörd. ”Alla är på mig, Noomi, om hur jag ska vara och inte vara, som om allt jag gör är syndigt. Du kanske inte inser det än, men andra i vår ålder lever helt andra liv. De har inte alls samma regler.”

10

Hon tystnade en stund och sa sedan: ”Jag orkar snart inte mer.”

Lia tittade ner i knät. Allt det glada var helt borta. Jag tyckte inte om att se henne så där. ”Jag vet inte vad jag ska göra”, fortsatte hon. ”Jag klarar inte att vara så som de vill att jag ska vara. Det går inte. Jag dör hellre.” ”Jag vill inte att du dör”, viskade jag efter vad som kändes som en evighet.

11

Noomis syster Lia är försvunnen. Föräldrarna vill inte prata om henne, och hon svarar inte på Noomis sms. När gymnasiet börjar efter sommarlovet har Noomi ett tydligt mål – att hitta sin syster och övertala henne att komma hem igen. Jakten på Lia leder till skolans dramagrupp och Noomi förälskar sig omedelbart i teatern och får vänner där.

Vad de nya vännerna inte vet är att Noomi tillhör en strikt kristen församling med hårda regler kring vilka hon får umgås med och på vilket vis. Snart ljuger Noomi för sina föräldrar och glider allt längre ifrån dem och församlingen. Till slut är hon så intrasslad i lögner att hon har svårt att se vägen ut.

Den största lögnen är Johanna Solbergers debut.