9789127467972

ANNA LAGERBLAD

ULLAKARIN NYBERG

och männen som vågar bryta den

Innehåll

FÖRORD 7

INLEDNING 9

Män som döljer sitt lidande 15

Män som tystnar 17

Män som blir ensamma 19

Män som inte söker hjälp 22

Män som missförstås av vården 24

JOHAN

Utan hopp om hjälp från vården kändes jaktvapnet som enda lösningen 26

MATTIAS

Hans pappa tog sitt liv utan att berätta för någon om sina psykiska svårigheter 45

GÖRAN

Drabbades av svår psykiatrisk sjukdom utan att själv förstå det 64

ANDERS

En uppslitande separation ledde till livskris och dagliga självmordstankar 84

MATS

Spelade bort miljoner för att slippa tänka på de sexuella övergreppen 105

SVEN

Skammen över bedrägeriet fick honom att överväga att ta sitt liv 124

MOHAMMAD

Trots stigmat kring psykisk ohälsa fick han styrka genom Koranen 138

ERIK

Hans son tog sitt liv efter att ha drabbats av psykossjukdom 156

PETER

Drickandet blev ett sätt att hantera depressionen 175

RONNY

Inom den kriminella världen uppskattades hans ilska – men inte hans sårbarhet 194

ELIAS

Väntan på att få bli transman höll på att kosta honom livet 214

JOHANNES

Fick sin add-diagnos först efter åratal av misslyckanden och psykiskt lidande 232

SLUTORD 251

HIT KAN DU VÄNDA DIG 252

KÄLLOR 255

Förord

Den här boken riktar sig till alla pojkar och män som någon gång har funderat över självmord som en väg bort från psykiskt lidande, till deras närstående och alla professionella som möter pojkar och män i den situationen. Den innehåller aktuell forskning om mäns psykiska hälsa och tolv mäns personliga berättelser om deras erfarenheter av svårt psykiskt lidande. Varje berättelse avslutas med vägledande kommentarer och råd till läsare som själva brottas med psykisk ohälsa liksom till närstående och vårdpersonal som vill hjälpa. Vi har ändrat detaljer i berättelserna så att enskilda individer inte kan identifieras, men kärnan i berättelserna är intakt. I slutet av boken finns lästips för den som vill fördjupa sin kunskap.

Stockholm, våren 2025

Anna Lagerblad och Ullakarin Nyberg

Inledning

Varje år tar ungefär 1 500 personer livet av sig i Sverige. Sju av tio är män. Unga tonårskillar, medelålders familjefäder, äldre pensionärer … I alla åldrar är personer av manligt kön överrepresenterade när det gäller självmord eller suicid som det också kallas. Detta trots att depression – den vanligaste underliggande sjukdomen vid suicid – drabbar fler kvinnor än män.

Och trots att suicidförsök – den enskilt största riskfaktorn för att senare i livet avlida genom självmord – är vanligare bland kvinnor. Dessa motsägelsefulla samband brukar benämnas som den suicidala paradoxen.

Oavsett bakomliggande faktorer döljer varje självmord ett lidande som upplevts så outhärdligt och ohanterligt att döden setts som enda lösningen. För vissa av männen har impulsen att ta sitt liv kommit plötsligt, medan andra har tänkt på självmord som utväg en längre tid.

För utomstående kan självmord framstå som obegripligt. Det går så tydligt emot både vår biologiska överlevnadsdrift och våra kulturella föreställningar om livets okränkbarhet.

Samtidigt uppger var tionde svensk att hen någon gång haft tankar på att avsluta sitt liv när tillvaron känts svår. Kanske kan även du som läser relatera till det. Eller kanhända bär du på en rädsla för att någon i din närhet ska gå i sådana tankar.

För smärtan efter ett självmord sprider sig som ringar på

vattnet. Barn blir föräldralösa. Livskamrater förlorar sin andra hälft. Föräldrar kastas in i djupaste sorg. Vänner och kollegor lämnas i tomhet. Enligt en amerikansk studie påverkas i genomsnitt 135 personer av förlusten efter att en person tagit sitt liv.

Även om antalet självmord totalt sett har minskat med runt 30 procent i Sverige sedan 1990-talet, så har den manliga överrepresentationen bestått. Bland svenska män i åldrarna 15 till 44 år är självmord fortfarande den vanligaste dödsorsaken. Blickar man ut över världen ser mönstret liknande ut. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) är det tre till fyra gånger vanligare att män tar sitt liv än kvinnor i både USA och Europa. Allra högst självmordsfrekvens i världen har Lesotho i södra Afrika. Där ligger det så kallade suicidtalet (antalet självmord per 100 000 invånare) på 116 för män och 30 för kvinnor.

Så varför avslutar alla dessa män sina liv genom självmord?

Vad hade de behövt för att kunna hantera sitt psykiska lidande på ett annat sätt? Och hur hade vården kunnat hjälpa? Det är frågor som vi har brottats med i våra respektive professioner: Ullakarin Nyberg som överläkare i psykiatri och suicidforskare och Anna Lagerblad som psykolog och journalist. Ofta har vi noterat den välkända riskfaktorn ”manligt kön” i våra bedömningar av patienters suicidrisk. Men vad står det egentligen för – och vad kan göras för att minska risken?

Detta är något som vi önskar belysa med vår bok. Genom att presentera djupintervjuer med tolv män som modigt och uppriktigt berättar om sina olika erfarenheter av svår psykisk ohälsa och sjukdom, vill vi bidra till att bryta tystnaden, skammen och osynligheten kring denna livsviktiga fråga.

Vi vill också sprida kunskap om varför just män har en ökad suicidrisk, hur den kan minskas och hur vården kan be-

möta män som söker hjälp för sina psykiska besvär på ett sätt som underlättar för dem att berätta om sin situation. Som komplement till de personliga berättelser som Anna Lagerblad samlat in har Ullakarin Nyberg därför skrivit kommenterande texter. Där ger hon sitt professionella perspektiv på de intervjuade männens livsberättelser och delar med sig av lärdomar från de många möten hon haft med självmordsnära patienter. Sammantaget hoppas vi att vår bok ska minska stigmat och öka förståelsen för mäns psykiska ohälsa och ökade suicidrisk.

Låt oss först titta på vad forskning och officiell statistik kan ge för ledtrådar till den manliga överrepresentationen när det gäller fullbordade självmord.

En del av svaret ligger sannolikt i att män oftare använder så kallade våldsamma suicidmetoder som går snabbare och oftare leder till döden. Den vanligaste metoden för män är hängning, medan kvinnor oftast tar sitt liv genom förgiftning. Även om kvinnor gör fler självmordsförsök, så är det svårare att förgifta sig till döds. Dels eftersom det kräver viss kunskap om vilka substanser och doser som är tillräckligt giftiga, dels för att förgiftning vanligen tar längre tid. Ofta hinner personen då ångra sig, kräkas, somna eller larma. Dödligheten är därför lägre.

Samtidigt förklarar valet av suicidmetod inte hela den manliga överrepresentationen. För en hel del män tar också livet av sig genom förgiftning – och en hel del kvinnor dör genom hängning. Så skulle de ojämlika suicidtalen kanske också kunna bero på att män generellt har svårare livsvillkor än kvinnor och därför i högre grad drabbas av psykisk ohälsa? Detta är förstås svårt att svara säkert på, men går man till statistiken pekar den snarare på det motsatta.

Även om Sverige internationellt sett är ett jämställt land har

kvinnor i genomsnitt lägre status på arbetsmarknaden, högre grad av dubbelarbete, sämre ekonomiska förutsättningar och mindre makt att utforma sina egna liv. När svenskarna tillfrågas om sitt mående rapporterar kvinnor dessutom nästan alltid om sämre psykisk hälsa jämfört med män. Det är också betydligt vanligare att de sjukskrivs för psykiska besvär eller stressrelaterad problematik.

Männen framstår i statistiken som mer förskonade från livsstress och psykisk ohälsa. I Folkhälsomyndighetens stora enkätundersökning från 2024 var exempelvis andelen män som rapporterade om ett gott psykiskt välbefinnande högre än för kvinnorna i nästan alla ålderskategorier. Männen uppgav också mer sällan att de besvärades av allvarlig psykisk påfrestning i form av oro, nedstämdhet och hopplöshetskänslor. Och jämfört med kvinnorna fick de hälften så mycket antidepressiva läkemedel förskrivet.

Ändå tar männen sitt liv i större utsträckning än kvinnor. Så hur kan man få ihop dessa till synes motsägelsefulla fakta?

Självmord är ett komplext fenomen. Forskare från skilda discipliner har lanserat olika teorier och pekat på en rad riskfaktorer: genetisk sårbarhet, fysiska och psykiatriska sjukdomar, personlighetsdrag, svåra livserfarenheter, tillgång till dödlig metod, ekonomisk utsatthet, bristande socialt stöd, bristande tillgänglighet till vård och så vidare. Samtidigt slår de flesta av dessa faktorer mot både kvinnor och män. Förr eller senare drabbas vi alla av livskriser, svåra förluster och personliga motgångar. Det psykiska lidande som detta orsakar är en del av att vara människa. Varför leder då denna smärtsamma – men allmänmänskliga – erfarenhet lättare in männen på den ”suicidala vägen”?

En av dem som fördjupat sig i denna fråga är den brittiska suicidforskaren Susanna Bennett. Hon är noga med att under-

stryka att det är många omständigheter som bidrar till självmord. Samtidigt konstaterar hon att det finns en betydelsefull faktor som inte uppmärksammats tillräckligt mycket inom suicidforskningen, nämligen våra socialt konstruerade könsroller, det som kallas genus. För trots att självmordsstatistiken länge och tydligt visat att fler män än kvinnor tar sitt liv, så har betydelsen av traditionella normer för maskulinitet fått påfallande lite uppmärksamhet.

För sin doktorsavhandling (2023) gick hon därför igenom två decenniers kvalitativ forskning om mäns självmord. De drygt 70 studier som analyserades byggde på nästan 1 700 rapporter från män som överlevt suicidförsök och från närstående till män som inte gjort det. I hela 96 procent av studierna identifierades ett samband mellan traditionella manlighetsnormer och mäns ökade självmordsrisk.

Att det finns ett samband – eller en korrelation – mellan två företeelser betyder dock inte att den ena självklart orsakar den andra. Som forskare är Susanna Bennett därför försiktig med att uttala sig säkert om de exakta orsakssambanden. Däremot konstaterar hon att det finns mycket som pekar på att normer kring manlighet kan få negativa konsekvenser för mäns psykiska ohälsa och i förlängningen öka risken för självmord.

Det kan exempelvis handla om att män inte förväntas uttrycka smärtsamma känslor på samma sätt som kvinnor och därför inte söker hjälp för sin psykiska ohälsa. Eller att deras psykiska svårigheter upplevs som en svaghet och ett så djupt personligt misslyckande att de inte sett något värde i att fortsätta leva.

Liknande samband mellan föreställningar om manlighet och ökad självmordsrisk har även uppmärksammats av WHO och det amerikanska psykologförbundet (APA). Utifrån den dystra självmordsstatistiken och 40 års forskning kring mäns

hälsa och maskulinitetsnormer lanserade APA särskilda riktlinjer för psykologisk behandling av pojkar och män 2018. Där fastslogs att traditionella föreställningar kring manlighet riskerar att påverka hur män själva reagerar vid psykisk ohälsa, hur deras besvär bedöms av vården och huruvida de får någon behandling. Att bortse från denna sårbarhetsfaktor kan inte enbart öka mäns lidande utan i värsta fall även leda till döden, konstaterade APA.

Hur ser då dessa föreställningar om traditionell manlighet ut – och på vilket sätt påverkar de enskilda mäns psykiska mående och suicidrisk? Normer fungerar som osynliga regler för vad som anses ”normalt” och eftersträvansvärt i ett visst samhälle eller en viss kultur. Det finns normer för hur vi förväntas bete oss på arbetet, när vi träffar främmande människor på stan eller minglar på en fest. Men också för hur vi förväntas tänka, känna och bete oss som män respektive kvinnor. Könsnormerna har visserligen utmanats en del under senare år, men en hel del traditionella föreställningar lever ändå kvar.

Som att ”riktiga” män ska vara starka, tåliga och självständiga – medan rädsla, ledsenhet och hjälpsökande förknippas mer med kvinnlighet.

Ofta kan det räcka med ett snabbt ögonkast eller ett röstläge för att markera att könsnormerna överskrids. Men även språket talar om vad som gäller, det skriftliga såväl som det bildliga. En snabb sökning på ordet ”manlighet” i sociala medier ger exempelvis oräkneliga bilder av starka män som spänner sina biceps och påståenden som att ”trauman förstör kvinnor, men bygger upp män” och ”män är skapade för att lida och kriga”.

Även våra talesätt visar vilka manliga egenskaper som anses eftersträvansvärda. ”Själv är bäste dräng”, ”Bra karl reder sig själv” och ”Tala är silver, tiga är guld” är bara några av de uttryck som sjunger den manliga ensamhetens och fåordighet-

ens lov. Vid en hastig anblick kan de tyckas ålderdomliga och förlegade, men dessa underliggande värderingar fortsätter att genomsyra vår kultur.

Särskilt seglivade – och skadliga – tycks de vara för män. I vår kliniska vardag, inom både primärvård och specialistpsykiatri, har vi träffat åtskilliga män som maskerat sitt dåliga mående genom att bli tysta och dra sig undan. Inte sällan har de försökt trycka undan sina svåra känslor eller hantera dem på egen hand genom att exempelvis självmedicinera med alkohol eller distrahera sig med spelande och porr. För några har det gått så långt att de försökt – och ibland ”lyckats” – ta sitt liv utan att vården fått en chans att hjälpa.

Män som döljer sitt lidande

Så hur har det blivit så här? En som ägnat en stor del av sin forskarkarriär åt denna fråga är den amerikanske psykologiprofessorn Ronald Levant, som också var en av huvudförfattarna till APA:s riktlinjer för psykologisk behandling av pojkar och män. Efter att ha lett åtskilliga mansgrupper och bedrivit psykoterapi med män har han slagits av hur svårt många haft att förstå sina egna känslomässiga reaktioner – och att kunna förmedla dessa till andra.

Detta har bland annat lett honom in på forskning kring hur barn ”känslosocialiseras”, det vill säga hur de utvecklar olika sociala och emotionella färdigheter. Utifrån egna och andra amerikanska studier konstaterar Roland Levant att pojkar före ett års ålder snarare är mer känslomässigt reaktiva och uttrycksfulla än flickor. De både skrattar och gråter oftare. Studier pekar dessutom på att pojkar vid den här åldern ofta är mer socialt orienterade och kontaktsökande. Flickor däremot tycks mer upptagna av att utforska föremål i omgivningen.

Men vid två års ålder har något hänt. Då har flickorna gått om pojkarna och blivit mer känslomässigt uttrycksfulla, framför allt verbalt. De använder fler känsloord och uttryck som ”jag är arg” och ”jag är glad”. Även föräldrarna resonerar på ett mer komplext sätt kring känslor när de pratar med sina döttrar.

I sexårsåldern har pojkarna hamnat ännu mer på efterkälken när det gäller att uttrycka känslor. En hel del av det känslomässiga minspel som de uppvisade som spädbarn tycks de då ha tappat. Ronald Levant refererar till ett amerikanskt experiment där fyraåringar respektive sexåringar bjöds in till ett forskningslaboratorium tillsammans med sina vårdnadshavare, oftast mammor. Där fick barnen titta på bilder som framkallade olika slags känslor, samtidigt som deras ansikten filmades.

I ett annat rum satt föräldrarna som ombads att försöka gissa vilken känsla bilden förmedlat genom att tolka sina barns ansiktsuttryck på filmen. För fyraåringarna gissade mammorna rätt ungefär lika ofta för döttrar som för söner, men för sexåringarna fanns det signifikanta skillnader. Mammorna hade då svårare att läsa av sönernas känslor, vilket forskarna tolkade som att de lite äldre pojkarnas känslomässiga ansiktsuttryck hade blivit mindre tydliga.

Roland Levants förklaring till detta är att många amerikanska barn börjar skolan i den här åldern och att det sociala trycket att följa könsnormerna då har ökat. En pojke som gråter på skolgården eller visar sig rädd under gymnastiken riskerar att bli retad av jämnåriga och kanske även uppfattad som överdrivet känslig av vuxna. Säkrast då att hålla tyst och maskera sina sanna känslor.

Även i Norden finns forskning som pekat på att könsnormerna kring känslouttryck grundläggs tidigt. Studier har ex-

empelvis visat att små barn som nyss lärt sig gå bemöts olika när de ramlar och gör sig illa. Gråtande pojkar får oftare höra att det ”inte var så farligt” och uppmanas att leka vidare som om inget hänt. Medan flickor oftare får komma upp i knäet på en vuxen där de uppmuntras att sätta ord på sin smärta samtidigt som de får en tröstande kram.

Män som tystnar

Genom vuxnas beteende tränas många flickor redan från tidig ålder att uttrycka sig verbalt kring inre upplevelser. Ofta får de då också uppleva att samtal faktiskt kan ge tröst och lindring. Tyvärr går många pojkar miste om den erfarenheten. När de senare i livet drabbas av livskriser eller psykiska svårigheter tenderar de därför att göra som de blivit tränade till, ända sedan de ramlade där i lekparken som tvååringar. De tystnar, maskerar sina känslor och drar sig undan.

Det problematiska med detta har bland annat uppmärksammats av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Utifrån självmordsstatistik och siffror över vårdkonsumtion konstaterar de i rapporten Maskulinitet och psykisk hälsa (2019) att ideal som att män ska vara ”starka, prestationsinriktade, behärskade och oberoende” gör att de har svårare att sätta ord på sina känslomässiga behov och blir mindre benägna att söka hjälp om de drabbas av psykisk ohälsa.

Det här är också något vi sett åtskilliga exempel på inom psykiatrin. Män som på frågan om hur de mår svarar lite svävande ”det är väl okej”, trots att de nyss kryssat i ett frågeformulär där det framgår att de haft självmordstankar så gott som dagligen de senaste veckorna. Eller män som osäkra kliver in i besöksrummet med förklaringen: ”Min fru tyckte att jag borde prata med någon.” Och som sedan plockar fram en tummad

papperslapp eller en anteckning i mobilen där hustrun eller flickvännen skrivit ner vad männen bör säga till läkaren eller psykologen om sitt mående.

Konsekvenserna av denna tystnad eller ordlöshet kring psykiska svårigheter är flera. Språket fungerar som budbärare mellan vår inre värld – som emellanåt kan vara full av lidande – och den yttre världen – som skulle kunna erbjuda stöd och hjälp. Utan orden går budskapet sällan fram. I stället riskerar tysta och ordlösa män att lämnas ensamma med en känslomässig tryckkokare som till slut riskerar att explodera eftersom locket aldrig lyfts av – medan deras närstående inte förstår vad som pågår.

Även i möten med vården kan tystnaden ställa till problem. Vid psykisk smärta eller sjukdom finns inga objektiva mått som blodprover eller hjärnavbildningar som kan visa vad för slags ångest en person lider av eller hur outhärdlig en livskris upplevs. I stället bygger såväl diagnostik som val av behandlingsinsats på patienternas egna ord – och vårdpersonalens tolkning av dessa. Utan ett sådant språkligt utbyte riskerar patienten att gå miste om vårdinsatser som skulle kunnat minska lidandet – och potentiellt vara livräddande.

Att inte kunna identifiera och kommunicera kring inre känslotillstånd gör oss också mindre mottagliga för psykologisk behandling, om det är vad som skulle behövas. Grundläggande för de flesta terapiinriktningar är att behandlingen vilar på samtalet. Med hjälp av orden utforskas såväl upplevelser i nuet som under tidigare skeden av livet.

Intressant nog tycks orden i sig dessutom ha en direkt känsloreglerande effekt. I en forskningsstudie ombads personer som genomgick psykologisk behandling för spindelfobi att fysiskt närma sig de skräckinjagande krypen på olika sätt. Forskarna fann då att de deltagare som beskrev sin räds-

la i ord under exponeringen uppvisade ett lägre stresspåslag i kroppen och vågade komma närmare spindlarna, jämfört med deltagare som exempelvis uppmanats att försöka distrahera sig från tankar på spindlarna eller tänka på dem som mindre läskiga. Ju fler ord som deltagarna använde för att beskriva sin spindelrädsla, desto mindre intensiv upplevdes den dessutom.

Värdet av att kunna särskilja och beskriva olika inre känslotillstånd hos sig själv – i stället för att bara konstatera att ”allt är skit” – har även lyfts fram i andra vetenskapliga sammanhang. Den välrenommerade känsloforskaren Lisa Feldman Barrett har lanserat ett begrepp för detta: känslomässig finkornighet. Hon jämför med en inredningsarkitekt som med sitt visuellt tränade öga kan identifiera många olika nyanser av vitt, medan många andra enbart uppfattar och kan namnge en enda färg. På liknande sätt är vi också olika skickliga – eller tränade – på att identifiera olika slags känslor.

Poängen med att öva upp sin känslomässiga finkornighet är att känslorna fyller viktiga funktioner i våra liv. De förmedlar information om oss själva och omgivningen och ger vägledning kring hur vi ska navigera i tillvaron. Ser vi exempelvis en aggressiv person komma emot oss på gatan blir vi kanske rädda och går över till andra sidan. Känner vi i stället lycka i någons sällskap söker vi oss gärna till den personen igen. Ju mer detaljerat vi kan läsa av vad som sker inom oss, desto skickligare kan vi alltså hantera såväl stressfyllda som njutningsfulla situationer. Med ökat välbefinnande som följd.

Män som blir ensamma

Mäns ökade sårbarhet vid livskriser och psykisk ohälsa kan alltså bero på avsaknad av ord – men också på avsaknad av

någon att dela dessa med. Sverige har fler ensamhushåll än många andra länder i världen och enligt SCB saknar hundratusentals personer – runt 8 procent av befolkningen – en nära vän. Två tredjedelar av dessa är män. Bland utrikesfödda är den manliga ensamheten ännu mer utbredd. Hela 13 procent uppger att de saknar en nära vän.

Ur ett hälsoperspektiv är detta problematiskt eftersom både svenska och internationella studier visat på ett tydligt samband mellan ensamhet och psykisk ohälsa. Personer som ofta känner sig ensamma löper exempelvis högre risk att utveckla depression eller ångest. Ensamhet är också en välkänd riskfaktor för självmord.

Att nära relationer utgör en viktig skyddsfaktor mot livskriser och andra svårigheter visar även Harvard study of adult development. Det är en av världens längsta studier över tid kring vad som påverkar människors fysiska och psykiska välbefinnande under livets gång. Efter över 80 års datainsamling har forskarna kommit till slutsatsen: Att ha goda gener och ta hand om sin kropp är bra – men att odla nära relationer är ännu bättre.

En viktig orsak till att nära och goda relationer är så skyddande är att de fyller en stressreducerande funktion. Förr eller senare möter vi alla motgångar. Genom att berätta öppet om det som skaver och gör ont, ökar chansen att vi ska få såväl praktisk hjälp som känslomässigt stöd av omgivningen. Genom samtal med utomstående kan det också vara lättare att få distans och perspektiv på de egna problemen. Två hjärnor tänker nästan alltid bättre än en och gemensamt går det ofta att hitta lösningar på problem som i ensamhetens mörker framstått som helt olösliga.

Ytterligare en fördel med att glänta på dörren till våra inre är att vi får en mer verklighetsförankrad bild av själva livet –

med såväl toppar som dalar. Att ta del av varandras svårigheter – och höra hur andra gjort för att ta sig vidare – kan både minska den egna känslan av misslyckande och bringa hopp.

Som liknelse kan man gå till litteraturen. Om vi bara har tillgång till en enda roman – den om oss själva – och läser den gång på gång, blir vårt perspektiv ganska begränsat. Läser vi däremot flera olika romaner – eller har flera nära relationer – så kan vi ta del av olika livsberättelser och få ett vidare perspektiv. Vi spräcker då vår egen lilla bubbla och upptäcker kanske att andra upplevt liknande saker och att det faktum att vi har problem inte betyder att det är något fel på oss. Forskaren Roland Levant kallar detta för ”korrektiv information”. Insikter om hur ett normalt liv faktiskt ser ut, bortom de glättiga uppdateringarna i sociala medier eller självförhärligandet under jobbminglet. Tyvärr går en hel del män miste om detta.

Men ensamhet behöver inte endast bero på avsaknad av vänner utan också på hur vänskapen ser ut. Även om majoriteten av alla män trots allt har en nära vän, så uppgav 17 procent av männen i Nationella folkhälsoenkäten (2022) att de upplevde en emotionell ensamhet, det vill säga att de saknade någon att dela sina innersta tankar och känslor med.

En möjlig förklaring till detta ges i sociologen Mats Hiltes bok Den moderna vänskapen (2017). Där presenteras forskning som visar att vänskapsrelationer tenderar att se lite olika ut beroende på kön. Kvinnors vänskap är ofta mer intim och verbal än den mellan män. Kanske ses man över en kopp kaffe eller ett glas vin och pratar öppet om sina känslor. Umgänget sker så att säga ansikte mot ansikte medan män ofta gör saker tillsammans och umgås ”axel-mot-axel”. Som under en fotbollsmatch eller en konsert.

Inget fel med den typen av umgänge. Så länge livet flyter på.

Men vid livskriser eller andra psykiska svårigheter kan förtroliga samtal med nära vänner ge ett större stöd än den tillfälliga glädje och distraktion som ett efterlängtat mål eller ett imponerande gitarrsolo kan ge. Har man aldrig umgåtts ansikte mot ansikte kan det också kännas både ovant och otryggt att plötsligt öppna upp inför kompisarna och berätta om en uppslitande skilsmässa eller smärtsam förlust. Risken finns då att man i stället tystnar och drar sig undan, trots att vännernas stöd och perspektiv kanske behövs mer än någonsin.

Män som inte söker hjälp

I bästa fall hade de ensamma männen kunnat vända sig till vården för hjälp med sitt psykiska mående. Men tyvärr gör de även detta i mindre utsträckning än kvinnor. Ungefär var fjärde kvinna, men enbart var sjunde man, fick någon form av vård för psykisk ohälsa i Stockholm under 2021.

Denna könsskillnad är inget nytt fenomen. Redan under 1980-talet visade den så kallade Gotlandsstudien att män som mår psykiskt dåligt mer sällan söker professionell hjälp. Självmordsfrekvensen på Sveriges största ö var på den tiden en av de högsta i landet. Av kvinnorna som tog sitt liv var 60 procent kända inom sjukvården, men endast 25 procent av männen. I ett försök att råda bot på detta genomfördes en utbildningssatsning för att läkare på vårdcentraler skulle bli bättre på att upptäcka och behandla deprimerade patienter. Som följd minskade också antalet självmord – men enbart för kvinnor.

Bland männen förblev självmordstalen i princip opåverkade.

För att förstå vad som låg bakom detta genomfördes en så kallad psykologisk obduktion där de avlidna männens tidigare livssituation kartlades. Det visade sig då att de ofta hade mått väldigt dåligt. Närstående beskrev dem som obalansera-

de, irriterade, negativa, självömkande och verbalt eller fysiskt aggressiva. Inte sällan hade de dessutom börjat dricka. Få av dem hade emellertid sökt hjälp inom primärvården eller psykiatrin. Först när forskarna började spåra männen inom andra samhällsinstanser upptäcktes de – hos socialtjänsten, polisen, Skatteverket, beroendevården och ibland också i kriminalvården.

Att män är mindre benägna att söka sjukvård för psykisk ohälsa visar även forskning från Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet (2022). I en stor enkätstudie svarade 40 procent av de tillfrågade männen att de inte hade något behov av psykiatrisk vård, trots att de rapporterade tydliga symtom på depression. Bland de deprimerade kvinnorna låg samma siffra på 25 procent. Även de män som i enkätsvaren uppgav att de faktiskt hade behov av vård för sin psykiska ohälsa avstod i högre grad än kvinnorna från att söka hjälp. Minst benägna att vända sig till vården var lågutbildade män med bristande kunskap om psykisk ohälsa.

Sannolikt är förklaringarna till detta flera. Vissa vet inte vart de ska vända sig om de känner sig nedstämda eller ångestfyllda. Andra hoppas att problemen ska gå över av sig själva eller tror inte att det finns någon hjälp att få. Men även stigmatiserande uppfattningar om att psykisk ohälsa är tecken på svaghet avskräcker. I en aktuell rapport från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin uppgav nästan en av fem tillfrågade att de avstått från att söka vård på grund av stigmat kring psykisk ohälsa. Nästan hälften av dem menade att personer i deras sociala nätverk skulle se ner på dem och reagera negativt om de fick veta. De här föreställningarna var spridda i stora grupper av befolkningen, men lite mer bland män, vilka kanske just fått inpräntat att ”bra karl reder sig själv” och ”själv är bäste dräng”.

Män som missförstås av vården

Att mäns tröskel till att söka vård för psykisk ohälsa är högre kan i värsta fall leda till att de helt går miste om behandlingsinsatser som annars hade kunnat minska deras lidande – och kanske även räddat deras liv. Ytterligare ett dilemma för de män som trots allt tar kontakt med vården är att läkare, psykologer och andra vårdgivare kan ha svårare att ringa in deras tillstånd eftersom männen delvis uppvisar andra symtom än dem som vårdpersonal vanligtvis letar efter.

Diagnosen depression – som är en av de starkaste riskfaktorerna för självmord – ställs exempelvis dubbelt så ofta hos kvinnor. Orsaken till att färre män diagnostiseras är långt ifrån klarlagd trots decennier av forskning. Såväl biologiska skillnader som könsbundna personlighetsdrag har angetts som möjliga förklaringar. Men både i Sverige och internationellt pågår också en diskussion om att könsskillnaderna när det gäller förekomsten av depression skulle kunna bero på att män och kvinnor uttrycker depressiva symtom på olika sätt och att män därför inte fångas upp av vården i samma utsträckning.

Redan i Gotlandsstudien framkom att många män hade varit påfallande känslomässigt instabila, irritabla eller aggressiva tiden innan de tog sitt liv. Inte sällan hade de dessutom börjat dricka. Den här typen av besvär betonas inte i diagnoskriterierna för depression, vilka utöver nedstämdhet fokuserar mer på symtom som svaghetskänsla, sömnsvårigheter, obeslutsamhet och upplevelse av att vara värdelös.

En av dem som lyft problemet med detta är den amerikanska psykologiprofessorn Fredric Rabinowitz. Han har bland annat varit ordförande för Society for the psychological study of men and masculinity inom amerikanska psykologförbundet (APA) och skrivit flera böcker om män och depression. Enligt honom

beror könsskillnaden sannolikt på att traditionella mansnormer skambelägger män som öppet visar sig ledsna eller sårbara, medan det är mer accepterat för en man att uttrycka ilska. Utifrån vårdens kriterier bedöms männen därför inte uppfylla diagnosen depression lika ofta. Och utan diagnos – ingen behandling. Åtminstone inte inom den offentliga vården.

Flera vetenskapliga studier pekar i denna riktning. När forskare i USA exempelvis använde en skattningsskala som även inkluderade depressiva symtom som män oftare uttrycker (som irritabilitet och ilska), och gjorde om en tidigare stor prevalensstudie så fann de inga könsskillnader när det gällde förekomsten av depression. En svensk doktorsavhandling från 2017 visade till och med att män rapporterade om depression oftare än kvinnor, om de själva fick skatta sin nedstämdhet.

Dessutom har samtalen till Mansjouren ökat med nästan 300 procent de senaste åren. Dit kan män vända sig för samtal och råd kring allt ifrån akuta livskriser till mer ihållande psykiska bekymmer – med löfte om total anonymitet. Så nog verkar det dölja sig ett utbrett psykiskt lidande och en önskan om stöd bakom den manliga överrepresentationen i självmordsstatistiken.

Att så många män trots detta tenderar att tystna, dölja sitt lidande och dra sig undan såväl närstående som sjukvården när de drabbas av psykisk ohälsa är ett problem som kan få allvarliga konsekvenser, ibland även livsfarliga. Vår önskan med den här boken är att motverka detta. För om det är något som både vår kliniska erfarenhet och mötena med de intervjuade männen lärt oss så är det just: Att ensam inte är stark. Att tiga inte är guld. Och hur bra en karl än är, så reder han sig bättre om han bryter tystnaden och tar hjälp av andra.

JOHAN

Utan hopp om hjälp från vården kändes jaktvapnet som enda

lösningen

”Bit ihop och ryck upp dig.” Den inställningen möttes Johan ofta av under sina 20 år med återkommande depressioner. För att inte framstå som svag och misslyckad inför skogsarbetarna på jobbet eller kompisarna i jaktlaget, satte han upp en fasad och försökte gräva ner sin psykiska ohälsa i hårt arbete.

På jobbet lyckades han hålla ihop någorlunda. Men på kvällarna kunde han ligga ensam hemma i fosterställning och gråta så att han skakade. Till slut blev mörkret omkring honom så kompakt att skogen kändes som enda utvägen.

”I skogen har jag alltid känt mig lugn. Den skulle därför få bli min sista anhalt i livet. Jag skrev ett avskedsbrev och gjorde upp en plan för hur jag skulle skjuta mig med ett av mina jaktvapen. Som jägare har man ju tillgång till en väldigt effektiv dödlig metod. Krasst sett är vapenskåpet en framdukad buffé för den som har självmordstankar.”

Idag är Johan i 40-årsåldern och bor tillsammans med sina två hundar i ett mindre samhälle i mellersta Sverige. Han har en halvtidstjänst som skogsarbetare, men ägnar i stort sett all övrig tid åt jakt och hundar. När han inte är ute och jagar på egen hand, leder han viltspårkurser eller gör ”eftersök” för att spåra upp och avliva djur som skadats i trafiken eller vid jakt. Tidigare arbetade han även som jaktguide och var ledare för jaktlag.

”Jag jagar ungefär lika mycket som tidigare, runt 200 dagar om året. Men efter att allt rasade för två år sedan och jag blev inlagd inom psykiatrin så avsade jag mig alla uppdrag kopplade till jakten. Jakt är tyvärr något som lätt skapar intriger och osämja. Det är en massa viljor hit och dit. Till slut tröttnade jag på att ha med människor att göra. Så idag jagar jag mestadels själv eller deltar som gäst i jaktlag.”

Johan har tampats med psykiska svårigheter under halva sitt liv. Första gången han på allvar drabbades av nedstämdhet var i 20-årsåldern. Han hade avslutat gymnasiet, skaffat ett jobb och skulle snart flytta ihop med sin flickvän. Utifrån verkade övergången till vuxenlivet flyta på bra, men inombords upplevde Johan ett diffust obehag. Han kände sig konstant trött, nedstämd och initiativlös. Själv förstod han inte vad som var fel, men hans flickväns mamma tyckte att han borde söka vård. Motvilligt gick han till slut med på det.

”Under alla år med psykisk ohälsa har jag faktiskt aldrig sökt vård på eget initiativ. Det har alltid varit andra som hjälpt mig att komma i väg. Jag tror inte att det är helt ovanligt bland män. Innerst inne vet vi nog att något är fel och att vi behöver hjälp, men det är ju så satans tabubelagt alltihopa. Jag menar, det här med att gå till en psykolog och prata om sitt mående –hur manligt är det? Hos många män finns det inte på kartan att visa sig sårbar och ledsen på det sättet. I stället bryter man

ihop ensam hemma där ingen ser en. Först efter att man repat sig något så när vågar man visa sig bland folk igen.”

Även om Johan kände ett obehag inför att behöva berätta om sitt psykiska mående, hoppades han få någon form av samtalsstöd när han väl släpat sig i väg till psykiatrin. Men i stället blev han rekryterad till en studie som skulle utvärdera en ny medicin mot depression. Varannan vecka tog en sjuksköterska olika prover varefter en psykolog ställde standardiserade frågor om måendet. Något samtalsstöd blev det aldrig. Efter ett halvårs medicinering utan någon påtaglig effekt avslutade Johan kontakten med psykiatrin.

”När medicinen var slut tänkte jag: Nu skiter jag i det här. Från vården finns uppenbarligen ingen hjälp för mig att få. Jag får bara försöka bita ihop och köra på igen.”

Den taktik som låg närmast till hands var att försöka trycka undan de jobbiga tankarna och känslorna genom att fylla all vaken tid med arbete. 2005 hade stormen Gudrun dragit in över södra Sverige och fällt omkring 200 miljoner träd. Behovet av skogsarbetare var enormt. Eftersom relationen med flickvännen dessutom tagit slut hade Johan inget som band honom till hemtrakterna. Så han flyttade söderut där han under de kommande månaderna ”jobbade arslet av sig”, som han uttrycker det. I snitt arbetade han elva timmar per dag, sex dagar i veckan.

”Strategin att försöka hantera psykiska svårigheter genom hårt arbete är väl så manlig som den bara kan bli. I mitt fall var det ett tydligt flyktbeteende. Jag jobbade, åt, sov, jobbade, åt, sov … Under arbetspassen fokuserade jag helt på uppgifterna så att demonerna skulle hålla sig borta. Genom att ta ut mig helt under arbetsdagen hann jag sedan knappt duscha innan jag stupade i säng och somnade för natten. Den strategin för att slippa tänka eller känna funkar väldigt bra – ett tag.”

Efter något halvår tog det dock stopp. Även om huvudet kanske fick viss vila från negativa tankar, så orkade kroppen inte mer. Johan diagnostiserades med utmattningssyndrom och blev sjukskriven i flera månader. I samband med det flyttade han hem igen och fick träffa en psykolog via vårdcentralen. Men när hon redan efter tio minuters samtal föreslog antidepressiv medicin släcktes hoppet återigen om att få samtalsstöd eller psykologiska verktyg för att hantera måendet. Så Johan backade tillbaka till sin tidigare strategi – att försöka bita ihop och rycka upp sig.

”Det där med att trycka bort jobbiga saker och bara jobba på ännu hårdare känner jag igen från min far. Han är en fantastisk människa på många sätt och vis, men att tala om känslor är inte hans starka sida. Tyvärr smittade en hel del av min fars synsätt av sig på mig. Det jag fick med mig hemifrån var att en man ska vara så stark hela tiden och så duktig på allt han gör. Det har fått mig att känna mig otroligt oduglig och otillräcklig emellanåt.”

På jobbet har Johan dock oftast känt sig uppskattad och fått mycket bekräftelse. Efter sjukskrivningen hade han en förstående chef som lät Johan lägga upp arbetet på ett sätt som fungerade för honom. Han behövde exempelvis inte utgå ifrån arbetsplatsen när han åkte ut på uppdrag, utan kunde åka direkt hemifrån. Därmed sparade han mycket restid som kunde användas för återhämtning.

”Jag lärde mig att tackla mitt mående lite bättre, men samtidigt fanns de mörka stunderna kvar. Oftast höll jag ihop ute hos kunderna, men på hemvägen kunde jag få så kraftiga panikångestattacker att jag var tvungen att stanna bilen vid vägrenen för att gå ut och andas. Hemma på kvällen kunde jag sedan bli liggande i soffan utan att få något gjort. Ibland hade jag sådan ångest att jag grät, skrek och skakade. Det var riktigt jobbigt.”

SEGLIVADE MANLIGHETSNORMER tystar och osynliggör män som mår psykiskt dåligt. Den här boken handlar om män som döljer hur de verkligen mår – och problemlöser på livsfarliga sätt. Den handlar också om en omgivning som inte ser, inte förstår, inte förmår.

Tolv män berättar för journalisten och psykologen Anna Lagerblad om sina erfarenheter av psykisk ohälsa, psykisk sjukdom och närhet till självmord. Intervjuerna varvas med kunskap från suicidforskaren och psykiatern Ullakarin Nyberg. Både männen och författarna ger konkreta råd om vad man kan göra om man själv eller någon närstående drabbas, och hur man kan förhålla sig om man jobbar i sjukvården. Vad gör det lättare för män att prata om sitt mående och att söka hjälp?

Boken ger ett skakande inifrånperspektiv av manlig psykisk ohälsa – och förmedlar viktiga vändpunkter från männen som vågat bryta tystnaden. Så att fler kan göra det.

ISBN 978-91-27-46797-2