NÄR BARNEN FLYTTAR HEMIFRÅN
KÄNSLORNA, OMSTÄLLNINGEN
OCH DET
FORTSATTA LIVET
INNEHÅLL
Förord 8
DEL 1 Det som varit 13
Kapitel 1 Familjelivet i backspegeln 14
Föräldraskapet hittills 21
Barnet vill upptäcka världen 22
Anknytningen mellan barn och föräldrar 23
Trygg och otrygg anknytning 26
Relationens förvandling 31
Familjen 33
Familjeliv 39
När familjen är en plats för läkning 42
När familjen är en fristad 44
Kapitel 2 Barnen blir vuxna 47
På tröskeln till något nytt 49
Det utdragna vuxenblivandet 51
Vuxenansvar 54
Kroppen och utseendet 54
Känslorna 57
Relationerna 58
Ekonomin och det praktiska 60
Att gripa in eller inte 62
Att välja livets riktning – och välja bort 63
Barndomen blir historia 65
Föräldern kommer till en tröskel 67
DEL 2 På tröskeln 71
Kapitel 3 Känslorna 72
Vemod och minnen 73
Sorg och saknad 75
Gamla sår rivs upp 82
Leva i sorgen 84
Sorg och anknytning 86
Blandade känslor 88
Att inte behövas längre 90
Skuld och ånger 92
Plötsligt känna sig gammal 97
Oro 101
Hjälp att komma vidare 102
DEL 3 Låta sig förvandlas 105
Kapitel 4 Ett nytt livsstadium 106
Livet som en berättelse 107
Föräldern i berättelsen 111
Ett äventyr tillsammans 113
Den nya berättelsen 115
Vem kunde jag ha varit? 116
Lämna det som inte blev 118
Vem kan jag bli? 122
Förändring och förvandling 124
Våga blicka framåt och bakåt 126
Luta sig mot erfarenheten 127
Ta hjälp av vänner 128
PRÖVA SJÄLV: övningar som självhjälp 130
1. Självförståelse: skapa kontakt med hela dig 130
2. Livsområden: att ge plats för det viktiga 138
Våga förvandlas 146
Kapitel 5 Parrelationer på tröskeln 147
Paret i familjen 148
Relationen före barnen 148
Familjen med barn 151
Parrelation i förändring 157
Att fortsätta eller bryta upp 157
Separation 161
En förvandlad parrelation 163
Se varandra med nya ögon 163
Närhet och sårbarhet 165
Fördragsamhet 165
Något nytt tillsammans 166
Kapitel 6 Relationen till ett vuxet barn 168
Fortsättning och förändring 172
Släppa taget och vara kvar 174
En jämbördig relation 177
Från en vuxen till en annan 180
Hitta nya vägar för relationen 183
Ta hand om egna behov 186
Oro för vuxna barn 188
Det vuxna barnets perspektiv 191
Hjälp under relationsförvandlingen 193
Blicka framåt 195
Ömsesidighet och individualism 197
Det ömsesidiga beroendet 201
Epilog 203
Personerna i boken 211
Litteraturlista 212
FÖRORD
ETT ÖVERGIVET FÅGELBO satt i en klyka i en fjällbjörk. Jag tänkte på de fågelungar som hade kläckts där och genom föräldrarnas värme och mat vuxit och blivit flygfärdiga. Men nu hade alla flugit därifrån.
Jag tänkte på oss människor som också bygger bon, får barn och hjälper dem att bli vuxna. Men när barnen flyttar hemifrån – precis som de ska – är vi föräldrar kvar i boet. Och det kan bli tomt. Vad är det vi föräldrar sörjer när barnen flyttar hemifrån? Att de små barnen är borta? Att familjelivet är över? Att vi, som vi var då, är borta?
När min äldsta son tog studenten stod jag utanför skolan och kände tårarna rinna. Mitt inre presenterade minnen från när han inte ville sova som ettåring, hur han ville gå ut med soporna som fyraåring, hur han byggde komplicerade sandslott som tolvåring. Det fanns så många minnen från en tid som var oåterkalleligt borta. Och jag förstod att det yngre barnet snart skulle följa i hans självständiga, vuxna spår.
Jag hade inte väntat mig att bli så ledsen. Allt var ju som det skulle.
Som psykolog har jag mött människor som sökt hjälp när de känt sig nedstämda i samband med att deras barn flyttar hemifrån. En del tycker att det är svårt att inte längre vara behövda. Några tycker att själva meningen med livet för -
svann. För en del blir det tydligt att barnens närvaro höll ihop parrelationen och de undrar om de ska separera. En del har mer tid och pengar än förut, men vet inte hur de ska ta vara på det. Några ser pensioneringen vid horisonten och undrar: ”Var det allt?”
Många kritiserar sig själva för att de är ledsna och vemodiga. De tycker inte att de ska klaga när det går bra för barnen. De säger till sig själva att ta vara på möjligheterna och leva i nuet, men kommer inte ifrån tanken att det mesta ligger bakom dem och att framtiden är mindre intressant än det som varit.
Barnet kanske går vidare med glädje mot sitt nya liv, själva står de där med kläderna barnet hade som litet, gamla teckningar, några fotoalbum och sitt vemod. För barnet var det bara början. Men för föräldrarna var det livet. Så det är inte konstigt att vi sörjer när ett livsstadium är till ända. En epok i livet tar slut.
Jag har funderat på hur vi gemensamt i den västerländska kulturen förväntar oss att föräldrar ska reagera när barnen flyttar. Kanske tänker vi att vi borde vara oberoende av våra barn. Eller glada över deras självständighet. Att vi borde gå vidare och ta vara på framtidens möjligheter. Då kan sorgen kännas som ett tecken på att vi misslyckats. Men i så fall blandar vi ihop glädjen vi människor känner över att höra ihop med att vara osjälvständig. När viktiga relationer förändras är det mänskligt att reagera.
Att känna sorg och vilsenhet när barnen flyttar är så vanligt att det fått ett namn: tomma boet-tillståndet, efter engelskans empty nest. Det är ingen diagnos som till exempel depression, utan ett namn på reaktionen hos föräldern som går från att ha hemmavarande barn till att inte längre ha
det. Livsomställningen kan kännas efterlängtad för vissa, men fylld av sorg och oro för andra, konstaterar de forskare som skrivit om ämnet. Men de är inte många. Denna stora livsomställning har lämnat oväntat få spår i forskning.
Inte heller pratar vi så mycket om den. Inte på samma sätt som om föräldraskapets andra vedermödor – småbarnsårens sömnbrist, tonårsförälderns oro och allt som ska ordnas däremellan. ”Kärleksarbetet när barnen flyttar är att låta dem gå ut och upptäcka livet”, sa en kollega till mig. Nog är det så. Och vi behöver ta hand om oss själva för att kunna ta oss an den uppgiften.
I terapier med medelålders personer vars barn flyttar hemifrån är fokus ofta att hitta en ny riktning. De brukar behöva hjälp att se att relationen till barnen inte upphört, utan fått en ny och ännu ovan form. De behöver omsorg om sig själva och tröst: det kanske känns som om allt är över, men så är det inte. Sorgen, vemodet, tomheten och tvivlet är normala reaktioner – och de går över. Det är en omställning och en förvandling de står inför.
Tidigare i mitt psykologliv träffade jag mest ungdomar och unga vuxna. De hade ofta en längtan efter att föräldrarna både skulle finnas där och låta dem leva sitt eget liv. De unga kände sig ibland missförstådda av föräldrarna. Ibland vågade de inte ge sig ut i världen för att föräldrarna inte verkade klara sig själva. En del unga hade föräldrar som redan hade övergivit dem. I samtal och terapier med unga vuxna har jag tänkt att det vore till hjälp om deras föräldrar kunde förstå sina barns samtidiga behov av självständig -
het och fortsatt relation. Relationen behöver fortsätta, men vara på ett nytt sätt.
Det är en existentiell fråga vad man ska göra med sitt liv när barnen flyttat och vad det innebär att vara förälder till ett vuxet barn. Det är en förvandling som väntar. Man är i en ny fas i livet som bjuder in till utveckling. Om man ser det kan man försöka låta sig följa med i flödet utan att värja sig mot vemodet, sorgen, oron, glädjen, nyfikenheten och alla andra känslor som dyker upp längs vägen. Man kan känna det man känner och låta sig förvandlas.
vDenna bok är tänkt som en följeslagare, för dig som behöver en, under de år då ditt barn blir så vuxet att det börjar ha en vardag utan dig. Och du har ett liv med mer utrymme för dig själv. Teman från terapirummet såväl som forskning och psykologisk kunskap finns med – som tillbakablickandet på familjelivet, sorgen, vemodet, lättnaden och oron – men också den inbjudan till förändring och förvandling som livsstadiet rymmer. Fem fiktiva personer vars barn flyttar hemifrån gestaltar hur det kan kännas och bli (och vill du ha hjälp att minnas vem som var vem under läsningen, presenteras de längst bak i boken). Det finns också perspektiv från den unga vuxnas horisont. Betydligt mer finns skrivet om den som går ut i livet än om den som finns kvar.
Jag hoppas att boken kan hjälpa dig att se nyanserna i denna nya livsfas och vilja söka en ny och vuxen relation till ditt barn. Och ge plats för dig själv, din egen utveckling och din framtid.
12 I NÄR BARNEN FLYTTAR HEMIFRÅN
DEL 1
DET SOM VARIT
Familjelivet i backspegeln
TOVE: Morgnarna var så tysta. Jag satte på mitt tevatten, såg inga spår av att någon kommit hem kvällen innan. Inga tallrikar med intorkade cornflakes. Inga smulor och kvarglömda tekoppar på matbordet. Åt frukost ensam. Förstås. Det var ju bara jag som bodde här nu. Gick in i den yngstes rum, plockade upp en penna han fått på caféet där han jobbade extra. Det låg inga kläder på golvet som det brukade göra. Sängen var bäddad. Datorn borta. Jag öppnade garderoben och tittade på skjortorna jag kände igen. Kände på dem. Tänkte att jag betedde mig som om han var död. Det var han inte. Han hade bara flyttat 30 mil bort. Jag hade kört honom dit med dator, en resväska med kläder, böcker och hans gitarr. Den ena kompisen som han skulle bo med visade honom rummet. Jonatan såg så glad ut när han packade upp och de började prata om vad de skulle göra på kvällen. Han såg så vuxen ut plötsligt. Jag var stolt över att min lilla son skulle klara sig i sitt nya liv. Men från att ha varit den som hjälpte honom dit blev jag med ens så överflödig. Det gick på en minut. Han skiftade fokus från mig till sitt nya liv.
Det är en del i utvecklingen: barnen växer upp, blir allt mer självständiga och till sist så vuxna att de varken vill eller behöver bo hemma längre. Ändå kan det kännas så smärtsamt. Stolthet och lättnad blandas med vemod. I två decennier har vi levt ihop och nu gör vi inte det längre. Det kan vara svårt att förstå sig på sig själv när känslorna är dubbla – det känns bra att det går bra för dem och samtidigt ledsamt.
TOVE: Jag började ta in hur det skulle bli nu. Att vi – hans äldre syster Nadja, han och jag – inte längre delade vardag. Som om en kroppsdel hade skurits bort från mig och lämnat ett sår, så kändes det först. Hemma i soffan grät jag medan blandade bilder från vårt liv tillsammans dök upp inombords. Dagarna efter avskedet kändes så meningslösa. Nu var båda barnen borta. Jag saknade att prata med dem om var de hade varit kvällen innan, något de läst på nätet, vad de tyckte om någons kläder, vad de tyckte var viktigt i livet. Vardagliga saker. Men också att jag kunde hjälpa dem att styra upp saker om något inte gick så bra. Påminna dem om att gå upp på morgonen. Uppmuntra dem att söka ett extrajobb. Fråga om Jonatan verkligen skulle spela så mycket dataspel.
Den hösten kändes det ofta som att mitt liv hade tagit slut. Men det fortsatte ändå. Vissa morgnar var det skönt att ingen stökade till, att jag bara hade mig själv att ta hand om. När jag handlade kunde jag köpa det jag ville ha. Jag behövde inte plötsligt skjutsa någon någonstans för att de upptäckte att cykeln inte var hemma. Men jag hade gärna gjort det och gärna stått ut med stöket för att få ha det gemensamma liv vi brukade ha.
Vid en skilsmässa, arbetslöshet eller en närståendes död förstår omgivningen om vi blir upptagna av våra känslor och sörjer den som är borta. Men att ens barn flyttar hemifrån är inte lika tydligt något att sörja i omvärldens ögon. Tvärtom
– det är ju precis som det ska. Som förälder visste man hela tiden att det skulle hända, och man ville hela tiden att det skulle hända – men man visste inte hur det skulle kännas.
Trots att man visste att det skulle ske, är det en förlust på samma sätt som när andra relationer tar slut. Man förstår att man aldrig kommer att vara en del av varandras liv på samma sätt igen. Vardagsrelationen till barnet – att upptäcka spår av att barnet bor där, som smulor på köksbordet, att vänta uppe sent på att det halvvuxna barnet ska komma hem, höra vad som hänt under skoldagen – ersätts av glesare kontakt. De flyttar och är fortfarande välkomna hem, men de bestämmer själva när det blir. Själv kan man inte hälsa på dem hur som helst. Man måste fråga först.
HANNA: Jag var i viss mån förberedd, trodde jag. Love och Linnea hade bott hemifrån i perioder. Några månader här, några månader där. Sedan kom de hem igen. Jag hade tyckt det var så ledsamt varje gång de flyttade. Men när Lukas flyttade var det mycket värre. På dagarna var jag glad för hans skull – för att han hade kommit in på utbildningen i programmering och skapande, för att han till sist fick godkända gymnasiebetyg och kunde komma vidare. Men på kvällarna kunde jag inte koncentrera mig. Jag grät ibland och kände mig ofta tom. Han var den sista som gjorde oss till en familj. Det var som att familjelivet tog slut och med det dog en del av mig. Jag var snart gammal och allt det bästa i mitt liv låg bakom mig. Så kändes det. Jag grät varje natt och på dagarna tittade jag på gamla bilder. Jag kände mig osäker på vem jag själv var, utom när jag var på jobbet för där var det som vanligt. Det blev inte bättre av att min man Axel tog lättare på det och såg det som att vi fick mer tid för oss själva. Jag ville inte ha den tiden. Jag ville ha familjelivet tillbaka.
Det blev jobbigare av att ingen runt mig förstod. De flesta kommenterade att det gick bra för barnen. Det gjorde det ju, åtminstone för de
två äldsta när de hade kommit igång med något en tid efter studenten.
Jag försökte hjälpa Lukas till rätta i sin nya tillvaro. Men jag saknade när de var små och vi läste böcker i sängen, åkte pulka eller gjorde chokladbollar. Den tiden skulle ju inte komma tillbaka.
Den jag var då hade ingen plats längre, men det var just henne jag helst ville vara. Att det gick helt okej på jobbet och att jag hade Axel –det kunde man tycka att jag borde vara glad över, men inget gick upp mot den känslan av gemenskap jag hade när barnen var små. Jag kände mig sentimental och självisk när jag tänkte så och drog mig för att prata om det med vänner, särskilt med dem som hade barn med svårigheter som gjorde att de hade svårt att flytta hemifrån. Det var som att jag inte borde vara ledsen när det gick bra.
När barnen flyttar tar familjelivet slut. Hanna hade kanske tänkt sig in i barnens flytt på ett praktiskt plan – att det skulle bli tomt utan dem, att hon skulle få mer tid. Men hon hade inte kunnat föreställa sig upplevelsen av att ha tappat bort vem hon var. Hon kände det som att en del av henne hade upphört att finnas när hon saknade att vara den hon hade varit när barnen var små. När de var vuxna fanns inte längre någon som tog fram hennes känsla av gemenskap, kreativitet och samhörighet. För henne var det en förlust både av barnen och av en sida av henne själv som hon inte såg någon plats för längre. Det blev tomt och hon visste ännu inte hur hon skulle gå vidare.
Så många känslor kan komma samtidigt när barnen flyttar beroende på vem man är. Nedstämdhet, vemod, ensamhet, oro för hur det ska gå för barnet, oro för hur det ska gå för en själv, meningslöshet, ångest, tomhet, en känsla av att ha blivit avvisad och inte duga längre, en känsla av att plötsligt ha åldrats eller tappa riktningen kan blandas med stolthet, lättnad och en önskan att få fokusera mer på
sitt eget liv. Man kan glädjas åt deras framgångar och vilja att komma vidare. Men just deras rörelse framåt är också det som gör att man förlorar vardagsgemenskapen med dem.
TONY: Laura flyttade till USA strax efter att hon hade tagit studenten. Innan dess tyckte jag det var så roligt att tänka på att hon skulle bo i mitt hemland. Jag uppmuntrade henne, förberedde, kontaktade gamla vänner och hjälpte henne leta bostad. Bara några dagar innan hon flyttade drömde jag att hon dog. Vaknade med ett ryck. Jag hade helt glömt att tänka på hur det skulle bli för mig, men det var som att drömmen förebådade det. Jag kände mig helt vilsen när hon åkte.
Utan henne slutade det hända saker hemma. Hennes krukväxter dog och jag såg det som en symbol för hur mitt liv hade blivit. Livlöst, visset.
Kort därefter sa min fru Sofia att hon ville skiljas. Plötsligt behövdes jag inte längre för någon. Sofia flyttade ut, tog med sig sina möbler och tavlor och det blev helt tomt. Radhuset var för stort för bara mig.
Det kändes ödsligt. Jag kände mig ratad och utsorterad. Jag jobbade på som vanligt, men hade ingen lust till något. Under en period hade jag svårt att känna aptit, fastän jag tränade så mycket. Kände mig ensam och som om en stor del av mig var borta. I bakhuvudet fanns tanken på att flytta någon annanstans för att slippa känna att jag var den enda som blev kvar. Varför bodde jag ens i Sverige när jag inte kom härifrån och inte hade någon familj längre? Det var som att min förankring kapades.
Det är en stor förändring av livet och relationerna som Tove, Hanna och Tony beskriver. Familjelivet är slut. Relationen till de vuxna barnen förändras när man inte är på samma plats. Vardagen förändras. Man behövs inte längre på samma sätt.
För den som bor utan andra barn eller partner kan skillnaden bli ännu mer påtaglig eftersom man inte ser spår av någon annan än sig själv hemma. Den som haft barnen växelvis boende hos sig kan möjligen tycka att det är enklare, eftersom den sedan tidigare är van vid veckor eller helger utan barnen.
Hur svår förändringen och förlusten känns beror på vem man är, vad man varit med om tidigare och hur man har det nu. Det beskriver både föräldrar och terapeuter i de forskningsintervjuer som finns. Särskilt för den förälder som är på en plats i livet där glädjen mest kommit ur familjelivet, men som är mindre nöjd med sitt arbete, kan det kännas tomt och meningslöst. Likaså för den som lever i en otillfredsställande parrelation. Då kan inte längre familjelivet kompensera för det som inte är bra och frågan väcks om hur man ska gå vidare – bryta upp eller stanna i något som man inte vill leva i?
Den som går igenom andra svårigheter samtidigt kan känna sig särskilt tyngd när barnen flyttar. Tony, vars dotter flyttar samtidigt som han skiljer sig, känner sig ensam. Kanske är också den som ville att småbarnstiden inte skulle ta slut särskilt drabbad – den som ville att familjelivet skulle fortsätta för evigt. Som Hanna.
Hanna beskriver att det kan vara svårt för den vars barn flyttar ut att berätta hur det är för sin omgivning. Man vill ogärna beklaga sig över att barnen blivit självständiga när andra föräldrar kämpar med att hjälpa sina barn att kunna och våga ta steget att bli vuxna. Det är inte som när barnen föddes. När någon blir förälder för första gången förväntar sig alla att det är en omställning fylld av glädje, men också oro och ansträngningar för de nyblivna föräldrarna. Man frågar hur de har det. Men när deras barn några decennier
senare flyttar hemifrån frågar inte omgivningen lika mycket hur föräldrarna har det. Tomma boet-tillståndet har ett namn som antyder att det är en livsomställning, men vi verkar prata mindre om det än om andra förändringar. Kanske är det för att de flesta i omgivningen ser det som positivt att det går bra för barnen.
I terapi tar dessutom många upp att de tror att de framstår som osjälvständiga om de inte verkar ha ett eget liv när barnen flyttar. Men skulle vi kunna se saknaden som en påminnelse om att de nära relationerna är en viktig del i att vara människa? Att låta andra komma nära ger utrymme att växa i nära relationer, visa sårbarhet och uttrycka kärlek. Att sörja när nära relationer tar slut eller förändras betyder att man låtit andra människor vara viktiga. Då är Hannas, Tonys och Toves reaktioner svar på att de har mist någon som betydde mycket, nämligen det barn de hade. Det är en del av förlusten. En annan är att en del av de själva är borta. En tredje är att deras vardag är förändrad.
När livet ändras ställs vi inför att möta verkligheten på ett nytt sätt. Men omställningen sker inte över en natt. Precis som vuxenlivet gör att barnen utvecklar nya förmågor, kan vi som föräldrar till vuxna barn utvecklas av att ta form i det nya livsskede som möter oss. Livet är alltså långt ifrån över för föräldrarna, även om det kan kännas så.
Inte heller är relationen till barnen slut, som man först kan tro. Man förblir det vuxna barnets förälder. Man kan vara nära och viktiga för varandra, men relationen kommer att se annorlunda ut. Hur den har sett ut hittills i sin kontinuitet och förändring har betydelse för hur det blir framöver. Därför börjar vi här i boken med att blicka tillbaka på föräldraskapets första tid.
Föräldraskapet hittills
Människor föds hjälplösa och beroende av andra. Så var det för oss och så var det för våra barn. Barn behöver kärlek, omsorg och någon som förstår dem. De behöver bli burna och omhändertagna och ha sina föräldrar (eller de omsorgspersoner som fungerar som föräldrar) alldeles i närheten. De behöver åtminstone en person som förstår när de är hungriga, trötta eller rädda och hjälpa dem med det de behöver – anknytningspersonen.
Men barnets utveckling mot självständighet börjar redan vid födseln. Någon gång mellan ett halvår och ett år börjar de flesta barn kunna åla och krypa. Efter ett år börjar de gå. Då kan de välja när de vill gå iväg en bit från oss andra en stund och när de vill komma tillbaka. Med ett annat uttryck kan vi säga att de själva reglerar avståndet till föräldrarna – bestämmer hur nära föräldrarna ska vara. När barnen blir ännu äldre kan de berätta när de är hungriga och trötta istället för att gråta. De kommer att kunna ta mat själva, så föräldrarna behöver inte längre förutse att de är på väg att bli hungriga.
De ökar avståndet till föräldrarna och börjar ha egna önskningar och planer: sova över hos vänner, spela datorspel eller åka på läger. De avgör allt mer själva vad de vill berätta och vad de inte vill säga. När de en dag inte längre bor under samma tak som sina föräldrar är det alltså en fortsättning på en lång utveckling mot självständighet och förmåga att ta hand om sig själv.
Livets första relationer för barnet, de till föräldrarna, kommer sedan att förändras i takt med barnets fysiska, psykiska och sociala utveckling – från beroende till allt större jämbördighet. Att vara förälder är att få vara med om det
storartade i att se barnets självständighet växa fram och ta nya former. Vi föräldrar är fortfarande med som viktiga gestalter i barnens liv, men allt mer på bådas villkor.
Barnet vill upptäcka världen
Psykologer kallar den medfödda ivern att ta sig an världen för utforskandesystemet . Nyfikenheten leder små barn att smaka och känna på det de kommer åt. De undersöker världen med sina sinnen. Äldre barn lär sig cykla, läsa och hur man gör för att få och behålla vänner. De lär sig hur det känns att vara osams och hur man kan säga ifrån. De undersöker hur snabbt de kan springa och hur långt de kan tänka.
I olika åldrar vill barn kort sagt upptäcka sin omgivning och bemästra nya förmågor på de sätt som passar dem då.
Nyfikenheten på världen, andra människor och den egna kapaciteten leder till en allt större självständighet. Så småningom är den så stor att barnet är redo för vuxenlivet. För den som har en trygg relation till föräldrarna är de fortfarande viktiga, men på större avstånd.
Som förälder är ens uppgift att följa med och heja på i utforskandet. Man gläder sig åt barnets nya förmågor och kunskaper. Men man har också ett omsorgsfullt vakande öga över omständigheterna. Man ser med sin vuxenblick om något börjar bli för farligt. Man vill ju att utforskandet är av ett slag som är bra för barnet. Man behöver sätta gränser när det börjar bli farligt, som när det lilla barnet försöker klättra på bokhyllan eller tolvåringen vill ge sig ut på stan på natten.
Ens uppgift är också att släppa taget om det som barnet klarar själv när det är dags – när barnen lärt sig balansera cykeln är det dags att släppa stången man hållit i för att de inte
ska ramla. Släpper man, kommer de en dag att kunna cykla bredvid en istället. Gör man inte det, stör man cyklingen och hindrar barnet från att själv bemästra den. På samma sätt behöver vi förstå när det är läge att ta ett steg tillbaka när barnen vill få nya vänner eller bli vuxna. Det är uppgifter de behöver lösa själva när de kan, men med föräldrarnas stöd när det behövs.
Under barnets uppväxt får man följa hur barnets egenskaper och förmågor tycks veckla ut sig med tiden. Man känner igen sitt barn från när det var litet, men man märker att det också blir en annan person. Den som är våghalsig fortsätter vara det, men i nya situationer och i bästa fall med mer självinsikt. Det är en fascinerande upptäcktsresa även för föräldern. Men vartefter barnets självständighet ökar, behöver man som förälder stå ut med att bli lämnad allt längre stunder medan barnet är på äventyr.
Anknytningen mellan barn och föräldrar
Vi föds alla med en drift att skapa relationer. Hundratusentals år av mänskligt liv som hade sin bas i mindre grupper på trettio till femtio personer har gett oss en genetisk disposition att söka oss till någon som vi kan hålla oss nära. Annars skulle vi inte överleva. Det kallar psykologer för anknytningssystemet. Den man finns närmast blir ens anknytningsperson – någon som är större, starkare och klokare än man själv och som man lutar sig mot. Oftast är det föräldrarna, men det kan förstås också vara familjehemsföräldrar eller mor- och farföräldrar som står barnet närmast.
Laura var för tidigt född. Tony och Sofia höll henne nära sig och tyckte att hon var helt perfekt. Hennes skrik var försiktigt,
nästan trevande, tyckte de, men efter några veckor hade hennes skrik blivit mer kraftfulla och höll dem vakna om nätterna. Tony minns fortfarande första gången han såg Laura le. Det var en eftermiddag när hon hade blivit ammad och de alla tre satt i soffan vid julgranen som de precis hade skaffat. Laura såg så nöjd ut och verkade plötsligt fokusera på hans ansikte. Så log hon. Han kände sig varm inombords.
När barnet ler mot en känns det som att man hör ihop. Som för Tony. Man svarar på barnets kontakt med att själv le och vilja vara nära barnet. Forskarna kallar leendena, jollret och kontaktsökandet för anknytningsbeteenden, och de väcker föräldrarnas omsorgsimpulser. Att gråta och visa att man har det jobbigt är också anknytningsbeteenden. När barnet gråter för att något är fel, som att det fryser, är hungrigt eller har ont förstår vi att vi behöver göra något åt det. I vår omsorg om barnet försöker vi ofta lägga undan det vi har för händer för att hjälpa vårt barn. Ur det växer kärlek, samhörighet och ett gemensamt liv. Föräldrarna och barnen låter sig tas i anspråk av den andra.
I anknytningsteorin säger man att föräldern blir barnets trygga bas och säkra tillflyktsort när föräldern tröstar, uppmuntrar och är nära. Den trygga basen är den som är med när barnet utforskar världen och ska våga pröva något nytt, den som gläder sig med barnet och uppmuntrar barnet att försöka och försöka igen. Den säkra tillflyktsorten behövs när något går fel och barnet misslyckas eller blir trött. Föräldern skyddar, tröstar och hjälper barnet att förstå vad som hände och hur det kändes. Det fortsätter under hela barnets barndom och långt in i vuxenlivet. Det är bara omständigheterna som skiftar.
Utan anknytningspersonernas omsorg tidigt i livet dör barnet. Även senare är den livsviktig. Det tänker föräldrar förmodligen rätt sällan på när de är upptagna av att ha en myskväll med sina små barn eller hjälpa tonåringen att förstå vad som gick fel med kompisarna.
Föräldrar som försöker sätta sig in i barnets situation och förstå sig på vem barnet är, vad det vill och försöker uttrycka hjälper barnet för livet. De mentaliserar om barnet. Det börjar när föräldern uppfattar barnets kroppsspråk, gråt, iver och leenden som uttryck för barnets vilja och personlighet och hjälper till att göra dem begripliga för barnet. Föräldern tolkar en viss gråt som trötthet, lyfter upp barnet och vyssjar det till sömns. En annan gråt tolkar föräldern som att barnet är ledset och börjar trösta och säga att det inte är farligt att vara ledsen. Genom förälderns återspeglingar förstår barnet sig själv, lär sig hur det är att vara ledsen och att det går över när man får tröst. Det har man nytta av senare, till exempel i sin första egna lägenhet när man är trött, ledsen och inte har börjat känna sig hemma ännu. Den som förstår sina egna reaktioner har lättare att hjälpa sig själv.
För föräldern betyder det att man lär känna sina barn på ett alldeles speciellt sätt, som man inte känner någon annan. Man kan förstå vad ett tonfall betyder eller läsa av sitt barns kroppsspråk. Man kan känna inom sig vad barnet känner.
Lukas är elva år och ska börja träna judo. Hanna inte bara ser på honom utan känner i sig själv hur nervös han är. Han är rädd att vara klumpig och känna sig fel. Han har ju så ofta känt sig fel och lite efter de andra. Det är modigt av honom att vara här. Hanna säger att de andra nog också är nervösa och att det kan göra att det känns extra jobbigt. Ingen vet hur de ska säga
Att barn som blir vuxna flyttar hemifrån är precis som det ska. Ändå känns det ofta sorgligt som förälder.
Vad ska livet innehålla nu ? Det känns tomt och man fylls av vemod över att en fas i livet är slut.
Med många exempel guidar psykologen Camilla von Below dig genom känslorna när barnet har flyttat
– där saknad blandas med stolthet och sorg med frihet.
Hon visar hur du kan ta hand om dig själv om du känner dig ledsen, orolig, överflödig, avundsjuk, osäker, gammal eller less på ditt knakande förhållande. Och hur du kan släppa taget om det som varit samt hitta din egen vilja och riktning.
Boken hjälper dig att se nyanserna i denna nya livsfas. Framöver har du en förändrad, mer vuxen och jämlik relation till ditt barn. Där finns möjligheter för förvandling – både av livet och av vem du är.