Förord
Att ge barn verktyg för att göra sina röster hörda har alltid varit en drivkraft hos mig. Jag strävar efter att se barnens ögon lysa av att inhämta nya kunskaper och binda samman dem med sina egna erfarenheter. När de yngre barnen gör sig förstådda med små medel som att peka eller gestikulera och när jag som pedagog lyckas sätta ord på vad de vill förmedla uppstår en lycka – vi förstår varandra.
Jag vill att alla barn ska få samma möjligheter att känna sig värdefulla och delaktiga. Det är otroligt stort att vi som pedagoger med små medel och medvetenhet kan ge barnen tillit till sin egen förmåga och stärka deras självkänsla. Jag får se dem reflektera över etiska dilemman och vidga sina perspektiv, hur de går från att vara jagcentrerade till att kunna se andra och deras behov. Jag har förmånen att få möta dem den första dagen på förskolan och sedan med stolthet vinka hej då vid grinden deras sista dag, med vetskapen om att jag varit med och gett dem verktyg för framtiden. Den stoltheten vill jag att vi alla i vår yrkesprofession ska få känna. Min vision är att Förskolegänget är en pusselbit som bidrar till helheten i förskolans värdegrundsarbete och det livslånga lärandet.

Jag vill rikta ett stort tack till alla som arbetar med mig på Stora Sköndals Förskolor, utan er hade denna bok aldrig skrivits. Tillsammans har vi peppat, provat och funnit nya vägar med barnens bästa i fokus. Utan allas reflektioner, frustrationer och diskussioner hade vi aldrig kommit så långt. Tillsammans bidrar vi till förändring och ett demokratiskt samhälle. Idag kan vi med stolthet höra hur barnen ofta använder sig av värdegrundsstrategierna. Som ett barn sa i början av projektet: ”Vi lär oss sammans.” Precis så är det – vi lär oss tillsammans.
Ellen Jildeteg
Kapitel 1 Inledning
Innan vi påbörjade vårt förändringsarbete
hörde vi ofta att barnen gick runt och sa ”stopp” till varandra. Stoppen uttalades allt högre eller så kom ”stopphanden” närmare och närmare. Vi riktade ljuset mot oss själva och
märkte att vi pedagoger också ofta tog upp ”stopphanden” och att vi medlade i barnens konflikter. Barnen behövde få bli mer delaktiga i stället för att vi pedagoger kom med lösningar och svar. Den insikten var starten på vår utvecklingsresa.
