Issuu on Google+

Nils Petter Inte bara bio


Nils Petter Inte bara bio


Tidigare utgivet av författaren: New Swedish Cinema, Svenska institutet, 1970. Samtal i Hollywood, PAN/NORSTEDT, 1970. På bio söder om Sahara, PAN/NORSTEDT, 1972. Moster Svea i tidsspegeln, Askelin & Hägglund, 1984. Gustav Rudberg, med Thomas Millroth, Raster förlag, 1996.

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2010 Nils Petter Sundgren och Norstedts, Stockholm Foton: Författarens egna om ej annat anges. Omslag: Anna Davison Omslagsfoto: Nicho Södling Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010 ISBN 978-91-1-302675-6


Innehåll Förord  9

Tidigt  12 Dalarö  16  •  Göteborg  17  •  Nås  18  •  Helsingborg  19  •  Familjen  22  •  Syskon  25 Ungdom  28 De första filmerna  31  •  Bio Östermalm  35  •  Biofinansiering  36  •  Äventyr i biofåtöljen  37  •  Fransk film  41  •  Porträtt av författaren som ung dysterkvist  42  •  Jazz  44  •  Bionostalgi  48  •  Skolbänk och kateder  49 Studieår­  52 Bröderna Brothers  55  •  Dolce vita på Rivieran  57  •  I forskar­ korridoren  61  •  Gaudeamus  63  •  En ungdomsvän  64  •  I maten hos Bonniers  66  •  Äventyr på fältet  73  •  Hos Boris Pasternak  75 Krokig väg  79 Till Filmkrönikan!  82  •  Tv-debut  84  •  Dokumentärfilms­redaktionen, Ehrenborg  87  •  Prag  89  •  Tidiga intervjuer  93 Fragment av sextiotalet  98 Mottagande  99  •  Ett svårskött pastorat  102  •  Bära plank och prata strunt  104  •  Gökar och solidaritet  105  •  Ovänner och vapen­ gömmor  107  •  Gunga Din, James Bond och Kim Il Sung  108  •  TV2 i världspolitiken  112  •  Filmköpare Sundgren  117  •  Tre kvinnor  123 Filmkrönikan  127 För egen maskin  128  •  Kritiker och fajter  131  •  Med andra ögon  135 TV4  138 Jenny, Steffo och några till  139  •  Skymningen faller  142  •  Från pussar till porr  146  •  Sundgren & Wiklund  149  •  TV4 farväl  152 I Gutenberggalaxen  154 Expressen  156  •  Kritikergräl  159  •  Kvällstidningens två ansikten  163  •  Liberal polemiker  164  •  Återkomst i Ex­­pressen  166  •  Humor, ålder och kön  167  •  Harry Schein  170


Om filmkritik  183 Är det någon nytta med filmkritiken?  190  •  Film­kritikerns vardag  191  •  Kritikermakt?  192  •  Råd till en blivande film­ kritiker  194  •  Filmkritik i kris?  195  •  Om nyttan av film  196  •  Guldbaggar  198 Bergman  203 Möten  216 Ernst-Hugo Järegård  216  •  Lars von Trier  221  •  Yngve Gamlin  224  •  Jacques Tati  229  •  Roger Moore  231  •  Filmstjärnan som aldrig blev  234 Franskt  237 Jean-Luc Godard  240  •  Jacques Demy & Eric Rohmer  241  •  Louis Malle  243  •  Claude Chabrol  244  •  Catherine Deneuve  246 Hollywood  252 Ingrid Bergman  256  •  Lauren Bacall  257  •  Peter Fonda  259  •  Jack Nicholson  262  •  John Cassavetes  265  •  Faster, brighter and shinier  266  •  Clint Eastwood  268  •  Roman Polanski  271 Cannes  275 Att intervjua i Cannes  282  •  Werner Herzog  288  •  Triumf och tragedi  289  •  Festivalatmosfär  290 Venedig  294 Afrika  303 Asien  315 Japan  315  •  Hongkong  322 Tidningar och tidsanda  324 Nöjets estrader  328  •  Sköna hem  330  •  Månadsjournalen  331  • Slut på det roliga  337 Målarveteraner  339 Familjeliv  349 Nytt liv  353  •  Slutspel  356 Personregister  358


TV4 Ingen har någonsin förlorat pengar på att underskatta det amerikanska folkets smak. Henry Louis Mencken 1880–1956

P

å vårvintern 1993 blev jag uppringd av Sven Irving som bjöd på lunch på Operabaren tillsammans med Eva Sjöberg. Bägge kom från Nyhetsmorgon på TV4 och ville engagera mig att recensera film på torsdagsmorgnarna. Jag tackade ja – och så började ett tretton år långt samarbete. I likhet med många andra jobb var det roligast i början, särskilt som Nyhetsmorgon bara hade några få månader på nacken. Pionjärtiden är alltid den roligaste. Nya människor möter och upptäcker varandra, gränserna för verksamheten är inte dragna och det känns som om allt är möjligt. Sven Irving var en stimulerande chef, entusiastisk och uppslagsrik, full av vitalitet. Han gav mycket och krävde mycket. Under mitt första år på Nyhetsmorgon höll programmet till i en barack alldeles intill gamla S:t Eriksmässan. Ända sedan TV2-tiden har jag en förkärlek för att arbeta i den här sortens primitiva lokaler. Det ger en stimulerande känsla av något improviserat, tillfälligt, något som inte har hunnit stelna i betong. Kanske är jag en barackromantiker. På Nyhetsmorgon fanns det alltid intressanta människor att prata med, antingen det var medarbetare eller gäster i pro-


grammet. Det var ett jämnt flöde av mer eller mindre världsberömda politiker, författare, musiker, skådespelare och vanligt folk. På redaktionen fanns go och en entusiasm som var sällsynt på SVT. Man hade hela tiden en känsla av framgång i luften. Allt var nytt och fräscht. Det fanns ofta en lekfullhet i tilltalet. Gäster utifrån sa ofta att det var bättre stämning och mottagande här än på SVT:s nyhetsredaktioner. Jag förstod att arbetet på en nyhetsredaktion passade mig och att jag kanske borde ha bytt spår tidigare. Till det roliga med Nyhetsmorgon hörde dialogformen. Dittills hade ju mina framträdanden, på några misslyckade undantag när, haft monologform. Nu fick jag tala om filmerna tillsammans med erfarna journalister, allra först Malou von Sivers och Bengt Magnusson. Det var jag som stod för filmvetandet, medan programledarna frågade och tyckte. I början var det inte oväntat Malou som tyckte mest, medan Bengt stod för det gemytliga hummandet. Hans favoritfråga till mig var om filmen skulle nå en stor publik. Jag svarade ibland att det inte var min sak – hade jag varit bra på att gissa skulle jag ha blivit en framgångsrik och rik filmdirektör och inte sitta där för femtusen kronor gången. För övrigt tyckte jag att det var roligt att såga dåliga biograffilmer, där TV4 hade satsat pengar. När jag talade om andra filmer, som fick stor publik trots låg kvalitet, citerade jag ibland den gamle amerikanske journalisten Henry Louis Menckens visdomsord från tjugotalet om att ingen har förlorat pengar på att underskatta den amerikanska publikens smak. Det verkar gälla även den svenska.

Jenny, Steffo och några till Mina favoriter under de sista åren på Nyhetsmorgon var Jenny Östergren och Steffo Törnquist. Jenny har jag känt sedan min första tid på TV4. Jag kände genast att detta var en klyftig och

139


140

ambitiös tjej med stor framtid. Steffo är en trivsam livsnjutare, en rund själ i en rund kropp. Tillsammans får de till en fin tonträff. Steffos förtjusning i mat och dryck på fredagsmorgnarna är smittsam. Om och när Steffo tröttnar på att sitta i rutan kan han i stället ge lektioner i den svåra konsten att äta och dricka med behag framför kameran. Eller ta anställning som professionell trivselgubbe, som man för rundligt honorar kan hyra för att lätta upp stämningen på trista middagar. Jenny och Steffo var alltså mina trevligaste samtalspartner på torsdagsmorgnarna. Med andra programledare kom jag sämre överens. Tilde de Paula och Rickard Olsson ville gärna framföra sina ofta naiva åsikter. Av och till kände jag mig tvungen att med ogillande blickar och sträva tonfall, påminna om att det var jag och ingen annan som var filmkritiker. I en recension från 2003 i Helsingborgs Dagblad kunde man läsa att recensenten Sundgren blev nervös av programledarna. ”För jag vet inte om de ska presentera nyheterna, börja leka med fingerfärg eller sjunga ett par klapp- och klangsånger. En gång satt Nils Petter hos dessa lekledare. Givetvis blev det fel redan i påannonseringen. Nils Petter gav Rickard Lekfarbror en plågad blick som sa ’en gång satt jag och diskuterade filmhistoria med Godard och nu detta’.” Nja, inte led jag så förskräckligt utan skrattade mest. Det är trevligt att känna sig som en hermelin bland katterna. Det var inte bara sändningarna som var intressanta utan även livet bakom kamerorna. Det var alltid roligare att tala med yrkeskunnigt fotfolk än att höra chefernas rutinmässiga corporate bullshit. Som jag tidigare påpekat hade jag stor glädje av arbeta tillsammans med filmredigerarna. Det var mycket mer givande att prata film med dem än med andra personer på kanalen. Eftersom jag alltid tyckt att filmmusik är ett intressant område, har jag ibland lekt med ljud och bild genom att från annan källa lägga annan musik än originalets i videobandspelaren. Oberoende av vilken musik man väljer kommer det förr eller senare något märkvärdigt sammanträffande med bilden.


Foto: TV4

141

Med Malou och Bengt i Nyhetsmorgon. Populärt program ­ ledarpar. Malou tyckte och Bengt hummade.

Jag är ju inte expert på filmmusik men har vid några tillfällen varit konferencier på konserter med filmmusik. Den största upplevelsen var när jag framträdde tillsammans med Göteborgs symfoniorkester och berättade om filmmusikens utveckling. Jag var med i Nyhetsmorgon i tretton år, från 1993 till 2006. Under denna långa tid förändrades naturligtvis TV4 mycket kraftigt, från våghalsigt experiment till högeffektiv penningmaskin. Sådana är säkert roliga att äga, i varje fall så länge de fungerar väl. Men i varje fall i min erfarenhet är det mindre roligt att jobba med dem. Men så är jag ju inte ekonom eller företagsledare. TV4 var den kommersiella kanal som kändes mest lovande inför starten. Själva ägarstrukturen kändes som en garanti för att de värsta avarterna skulle bannlysas. Ingemar Leijonborg, som drog igång projektet tillsammans med Gunnar Bergvall, hade


142

ju stort anseende från sitt chefsjobb på SVT. Det TV4 som nu skisserades hade ambitioner som ledde tankarna till SVT. Jag var en av många, många gäster på kanalens invigningsfest på Kungliga tennishallen. Där kom det första fiaskot – varken mat eller dryck räckte till. Inte blev det bättre nästa dag. Premiärprogrammen kändes även de otillräckliga. Tidningarna kunde konstatera att premiärkvällen i TV4 var ett fiasko. På Expressens löpsedel kunde man läsa uppmaningen LÄGG NER TV4. Den uppmaningen satt länge kvar på en vägg på nyhetsredaktionen. Min nästa kontakt med TV4 inträffade på en presskonferens, när Jan Stenbeck meddelade att Kinnevik gått in som delägare. Grundarna avskedades med omedelbar verkan. Kinnevik ägde redan TV3. Den som tittat på den kanalen kunde ana hur TV4 skulle utvecklas.

Skymningen faller Skymningen kom, som alla skymningar, gradvis. Det talades länge om TV4 som en kommersiell public service-kanal och i avtalet mellan TV4 och staten fanns en paragraf om kulturella inslag i programmen. För att finna dessa inslag i programmen i dag måste man ha ett starkt förstoringsglas. De kulturinslag som finns ryms i morgonprogrammen och är av ytterst medioker klass, med undantag för de man ser på lördagsmorgnarna. Det enda konstprogram i TV4 jag kan påminna mig är ett porträtt på Lennart Jirlow. Han är en mycket sympatisk och oerhört folkkär målare. Ingenting ont om Jirlow och hans idylliska livsnjutarbilder, men någon betydande konstnär är han knappast. Det är ingen tillfällighet att han blivit TV4:s favoritkonstnär, ofta intervjuad av Malou von Sivers. En konstnär av annat slag hon av någon anledning tagit under sina vingar är Thorsten Flinck, som återkommer då och då utan att ha något särskilt att säga. Men Malous modersinstinkt skall ha sitt. Det


är bra att ha en kämpande och missförstådd konstnär att tycka synd om. TV4 är renodlat kommersiell, vilket är självklart för en tvkanal som helt finansieras av reklamintäkter. Dock borde det inte hindra att man någon gång tänker på något annat än pengar. Det låtsas man för all del att man gör, och ägnar tid åt olika välgörenhetskampanjer. Dessas verkliga syfte är emellertid att skaffa fler tittare till programmet, vilket i sin tur gör att man kan hålla priserna på tv-reklamen högre. Det publicistiska uppdraget kommer alltmer i skuggan av det ekonomiska. TV4 har blivit en högmjölkande ko för ägarna. Jag kommer att tänka på en skylt vid ingången till ett annat medieföretag, Kinnevik, på Skeppsbron. ”Bolagets ändamål är att ge största möjliga utdelning för aktieägarna.” Det finns i de flesta kommersiella massmedieföretag en spänning mellan vinstkrav och kulturella ambitioner. Ju längre tiden går, ju starkare blir vinstkravet och desto svagare den kulturella målsättningen. I skrivande stund pågår en kampanj från de kommersiella tv-bolagen att få regeringen att minska SVT:s handlingsfrihet. Public service ska bli mindre konkurrenskraftigt. Man räknar med att få stöd hos den sittande alliansregeringen, som gärna ser kulturen i nyliberalt perspektiv. En sådan reform skulle säkert vara olycklig. Det är viktigt att slå vakt om public serviceföretagens handlingsfrihet. Även om de kommersiella tv-företagen får större intäkter är det mindre sannolikt att de höjer nivån på programverksamheten. SVT är och förblir det enda tvbolag som kan ställas till ansvar för kvaliteten i sina program. Sedan är det en annan sak att det kunde ha skett oftare. För att nu gå tillbaka till TV4 och inte minst Nyhetsmorgon har skjortan blivit allt trängre. Nya och intressanta publicistiska idéer blir alltmer sällsynta, de kortsiktiga ekonomiska perspektiven allt tydligare. Anställda drivs allt hårdare. Olika former av sponsring från näringslivet blir allt tydligare, ofta i strid mot regler och god publicistisk sed. Jag syftar här dels på Nyhetsmorgons samarbete med Volvo kring Volvo Ocean Race,

143


144

dels på kanalens satsning på ett helsponsrat eftermiddagsprogram med tre hårdsminkade, självupptagna damer. I bägge fallen har TV4:s redaktionella personal protesterat internt, naturligtvis förgäves. Innan kommersiell television infördes i Sverige var jag en varm förespråkare för reklam-tv, inte minst på grund av missnöje med det existerande tv-monopolet. Liksom många andra föreställde jag mig att det skulle komma en ny vitalitet med nya aktörer. Nya lysande idéer skulle tändas, nya begåvningar av alla slag skulle göra tv-utbudet rikare, aldrig mer någon trött lunk. Så gick det som bekant inte. Jag och andra borde ha lyssnat på varningssignalerna. När detta skrivs är Jan Scherman fortfarande vd för TV4. Han har ju ett förflutet som en av de bästa och vassaste samhällskritiska journalisterna på SVT och tillhörde i sin ungdom så vitt jag förstått bokstavsvänstern. Denna bakgrund delar han med många andra ledande äldre gestalter i dagens medievärld, Robert Aschberg med flera. Vägen från Mao till Mammon har ofta varit snabb och bred, inte direkt kantad av goda föresatser. Jan Stenbeck, som gav flera gamla maoister ledande jobb i sina företag, lär ha sagt att de var särskilt användbara, eftersom de gjort sig av med sina samveten redan i unga år. Ibland undrar jag hur Jan Scherman tänker när TV4 sänder idiotprogram som Kändisdjungeln, där olika personer genomgår förnedrande prövningar, ledda av lallande programledare. Blir Scherman rasande och begär bot och bättring av de ansvariga? Eller ler han ett inåtvänt leende? Kanske drömmer han mardrömmar om usla program. Men klockan tio på morgonen kan han gråta hela vägen till banken, som man säger i Hollywood. Men trots allt är TV4 bredvid TV8 den mest ambitiösa kommersiella svenska tv-kanalen. (Axess har ett fåtal annonser men lever på anslag från Nordstjernan Kultur och Media). Jag har talat med många som menar att Jan Scherman är en garant för att den journalistiska ambitionen får behålla sin plats


på TV4. Även om man kan vara kritisk mot TV4:s utbud finns där också ambitiösa satsningar som dokumentärserierna om familjerna Wallenberg, Bonniers och kungahuset. Sedan är det en annan sak att det inte skulle skada med en mer kritisk förhållning till makten. Inte hade jag kunnat drömma om så här snälla program om överheten under mina år på TV2. Vem skall ta vid när Scherman en gång slutar? Personer jag talat med anar att det blir en eller annan Bonnierdirektör utan Schermans kunnande om tv-mediet. Det har naturligtvis sina sidor att jobba på en tv-kanal man är så kritisk mot. Men man kan inte alltid välja scen. Fast visst kan omgivningen ibland kännas främmande. Människan lär emellertid näst efter råttan vara jordens mest anpassningsbara varelse. Likt hästar, för att nu fortsätta i zoologin, har vi nytta av skygglappar. Har man som jag dessutom varit med om olika beslutsmodeller i tv-verksamhet tappar man inte fattningen i första taget. När jag först började på tv år 1963 hade Sveriges Radio karaktären av traditionellt svenskt ämbetsverk med ytterst försiktig programpolitik. Toppstyrningen var klar och tydlig. Sedan kom TV2 år 1969. Den stora vänstervågen vällde in. En oförsiktig beslutskonstruktion gjorde att en aggressiv vänsterminoritet fick orimligt stort inflytande, som dock efterhand kraftigt minskades. Programpersonal som förenade obetydliga arbetsinsatser med högljudda krav på inflytande isolerades i ett särskilt malajkompani. Så kom jag 1993 till TV4 som utvecklade den mest auktoritära beslutsstrukturen jag stött på sedan jag låg i lumpen. Programpersonalen har inget som helst inflytande på programbesluten. Den verklige chefen heter varken Scherman eller Bonnier utan Mammon, som borde få en förgylld staty i entrén.

145


9789113026756